Kaplan och kartan

Vår regering är verkligen inte den skarpaste kniven i lådan. Så sent som igår kunde jag skriva om statsministerns oerhörda våldtäkt på demokratins grundprinciper i sitt uttalande om Peter Hultqvists lägenhetsaffärer. Ett rätt svårslaget rekord till och med för honom. Mehmet Kaplan (Mp) är en av Löfvens ministrar med (o)ansvaret för bostadsbyggande och IT-frågor.

Också Kaplan har varit en kontroversiell figur. Vem kan glömma hans uttalande om jihad-resor (SVD; Archive) t ex? Också som minister är Kaplan starkt ifrågasatt (GP; Archive). Han har t ex haft storslagna planer men hittills har vi mest sett bostadsbyggande som föregående ministrar har anslagit pengar till och uppdrag om. Nu presenterar ministern nästa steg i den processen, en tredimensionell karta (SVD; Archive) som ska hjälpa kommunerna att fatta beslut om byggande.

Det kan ju se modernt och innovativt ut att komma fram med en karta och allt, särskilt en tredimensionell sådan. Det finns trots den uppenbara bilden av handlingskraft några saker som är än viktigare för att hitta förklaringen varför Sverige hela tiden misslyckas med bostadsbyggande. Det är några saker som sticker ut och ingen av dessa botas av en karta men är som sagt hinder i processen att skapa boende.

En karta ska hjälpa Kaplan och andra att hitta marken som är så hett eftertraktad. Att det är lagarna, förordningarna och systemet som sätter käppar i hjulet kommer som vanligt ingen på. Därmed lär ministern som så många andra innan honom misslyckas och de som betalar för det hela är de bostadslösa och samhället Foto: Wikimedia Commons

Det första hindret är dagens lagstiftning som ger möjlighet till överklagan. Exemplen på hur enskilda kan sätta käppar i hjulen kommer från hela landet, man skulle kunna göra listan lång. Jag har valt några exempel där det nyligen har tagits beslut om byggande men där överklaganden är det som har satt hinder i vägen. Vi börjar med Skövde (Skövdebostäder), från Jönköping hämtar jag exemplet Dalvik (JP; Archive), i Nynäshamn hittar vi exemplet Skolgatan (NP; Archive) och till sist Söderköping (Hem & Hyra).

Kaplans motdrag blir att minska handläggningstiderna (SVD; Archive) hos länsstyrelserna som handlägger och utreder överklaganden. Han lägger däremot inga förslag hur man ska komma åt det överdrivna överklagandet eller de förseningar dessa orsakar för att inte tala om kostnader det drar med sig. Missförstå mig rätt, visst måste möjligheten att överklaga bygglov finnas. Idag är det dock lite för lätt och snart sagt varje tillståndsgivning överklagas vilket allvarligt fördröjer projekt. Här borde man göra mer.

NIMBY – Not in my back yard – är ett väletablerat grepp och det är alltid en resursstark kader av människor som vet sin rätt genom utbildning som gör processen kort. Tiden de kan skjuta upp ett projekt med varierar. Allt från ett till tre år nämns och det är inte bara dyrbar tid utan en faktor som gör att projekt står och tickar pengar. Ingen kan väl inbilla i varje fall mig att detta var det resultat man en gång önskade när lagarna skapades. Dags med andra ord att se över dessa.

Det finns ytterligare ett stort hinder som förslagen inte kommer åt eller ens talar om. Här hittar du länken till SVT Rapport Söndag. Ca 4 minuter in i programmet hittar du ett reportage som är väldigt intressant. Det talar om bristen på byggbar mark. Trots att Sverige har en yta större än de flesta länderna i regionen, har vi brist på mark. Hindret heter regelverk kring riksintressen. Snart sagt allt är snart belagt med stämpeln ”riksintressen” vilket också blir ett problem för all etablering av nytt boende.

När hela upplägget är fel bör man ju kanske ändra på något. Kaplans recept är att ta till saker som ser ut som om han gör något för sin statsrådslön samt att inte vidta några åtgärder alls. Foto: Wikipedia Commons

Riksintresse definieras som mark- eller vattenområde som enligt miljöbalken måste skyddas mot permanent skada. Det är alltså miljöbalkens tredje och fjärde kapitel som styr och det är Boverket som har det övergripande ansvaret för sammanställningen av vad som är riksintressen. Ett antal förvaltningsmyndigheter t ex domstolar eller kommunala nämnder föreslår eller fäller dom att områden ska betraktas som riksintressen åt Boverket som sedan samlar ihop resultatet. Wikipedia kan berätta mer.

Problemet med dagens system är att till sist blir i stort sett allting ”riksintressen”. Grupper i samhället, naturintressen och andra grupper kan utöva stark påtryckning men få eller inga regler ger byggandet de muskler verksamheten behöver för att kunna få balans mot dessa intressen. Ibland är dessa krafter lobbyister eller grupper med intressen som måste skydda. De kan sätta press på systemet och många gånger få igenom sina krav. Här har byggandet lite eller inget att sätta emot i form av lagstiftning så man står sig slätt.

Återigen måste man läsa med urskiljning. Visst måste man ha hinder som ”riksintressen” och den modell som idag är i bruk men balansen mellan olika intressen är starkt på bevarande-sidan. Vill man göra något åt dagens situation måste man alltså titta på regelverket och komma med både ändringar och förtydliganden. Det bör dock göras med försiktighet så att det inte kantrar åt andra hållet istället, balansen är alltså viktig.

Gör man inte det lär vi sitta fast i samma situation som nu dvs inget kommer att byggas. Här har Kaplan inte ens andats något förslag som skulle kunna rätta till bristerna med dagens system. Kaplan missar därmed i många stycken målet. Han adresserar inte rätt frågor och kommer med lösningar som kan tillfredsställa fler än bara de som vill bevara eller hindra, han förlitar sig på lösningar som inte riktigt kommer åt problemen och i övrigt finns i stort ingenting som gör att processen underlättas.

Kaplan gör det som kostar minst röster dvs gör inget alls. Regeringen är redan tillräckligt kritiserad för att vilja undvika än mer kontroversiella förslag som marknadshyror. Sandslott är det enda han och andra bostadsministrar åstadkommer och så lär det fortsätta. Foto: By Something12356789 at the English language Wikipedia, CC BY-SA 3.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=21925736

Ytterligare ett problem är kommunernas planmonopol (SVD; Archive) som i stort sett används som ett kommunalt veto. Eftersom det är dyrt att bygga leder detta ibland till bisarra resultat. I Stockholmsregionen har det t ex lett till att kommuner numer har avsatt mer mark att bli naturreservat än de har avsatt mark för byggande. Anledningen till beteendet är att man genom att spela Svarte Petter mellan olika kommuner och själva sätta upp hinder, kan man skjuta över kostnaden på någon annan.

Mot detta har Mehmet Kaplan knappt mer att säga än ”Öh, Hrm, Jaså” och några andra väl valda fraser. Inga förslag hur man ska förbättra detta dåliga resultat eller de lagar som möjliggör haveriet. Genom att luckra upp planmonopolet och sätta upp hinder för hur det inte får användas hade han kunnat göra något åt det, nu väljer han istället att som vanligt sova på jobbet.

Till sist kommer hans egna myndighet Boverket med svidande kritik. Det var i rapports (SVT Play) 18-sändning som följande dråpslag kom mot Kaplans politik, scrolla till 4,20 i reportaget. För det första går inte dagens brist på bostäder att bygga bort. Det beror på regelverket som alltså sätter upp hinder. Regelverket har istället för en hjälp som skulle reglerat blivit ett hinder där folk till sist mer eller mindre står på gatan.

För att råda bot på detta kommer nästa dråpslag från Boverket eftersom frågan är känslig i Sverige. Inför marknadshyror säger man, om priserna ökar kommer rörligheten att öka eftersom folk vill söka sig till mindre boyta för att få ner den egna hyran. Det skulle alltså sätta igång flyttsnurran men det sker till ett pris som kraftigt höjda hyror. Med andra ord är jag själv kluven.

Tanken med marknadsanpassade hyror är bl a att göra det så dyrt för centralt läge, stor boyta osv att flyttlassen börjar rulla. Kontroversiellt men säkert hjälper det något, frågan är bara om människor kan svälja den beska medicinen systemet innebär. Foto: Wikimedia Commons

Också politiker och partier är kluvna. Det är inte populärt att föreslå något som i storstads-regionerna skulle kunna höja hyrorna med 15-20 procent över en natt. Det är inte heller en valvinnare att föreslå detta, det är snarare politiskt självmål att göra det. Det är med andra ord ett förslag som kanske fungerar, vad vet jag, men som kommer att leda till kraftigt höjda hyror och därför massivt missnöje bland folk. Låst läge alltså och ingen vågar nog ta i förslaget.

Inte minst regeringen lär ha rätt svårt att svälja en så besk medicin. Inte nog med att det vore ideologiskt självmord för en redan impopulär regering, man skulle ju med förslaget skrämma bort de få sympatisörerna man har kvar. Det skulle också strida mot den grundtanke som finns i deras politik. Både Miljöpartiet och Socialdemokraterna säger ju sig värna de svagaste, att de inte gör det är en annan sak.

Det vore alltså omöjligt för dem att föreslå något sådant och därmed är blockeringen total. Mehmet må tala om byggande men han har inte lagt ett enda förslag hittills som kan leda till att det faktiskt sätter fart. Istället låtsas han som om ingen ko finns på isen och tror att allt ska lösa sig eller åtminstone att folk ska vara korkade nog att inte fatta att han aldrig kommer att kunna lösa problemen med det nuvarande synsättet eller den nuvarande politiken.

Walk Over regeringen med andra ord och fagra ord blir just bara ord där planer och projekt lär omöjliggöras då ingen vill eller kan ändra lagar. En bättre balans och en mer modern syn hade kunnat ge möjlighet åt alla istället för få och det är där Kaplan missar grovt. Gör man det hjälper inga kartor i världen, har man tappat kompassriktningen så har man. Kaplan är helt enkelt bortkollrad i pannkakan och snart lär inte de bästa av förslag längre räcka för att länspumpa det sjunkande fartyget som landets bostadsbyggande utgör.

Systemet har mer eller mindre torpederat sig självt och ingen kommer ur den rävsaxen det innebär. Snart finns få eller inga lösningar ändå måste något hända. Foto: By Squibb – Own work, CC BY 2.5, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=685109

Löjesguiden nominerar idag Mehmet Kaplan (Mp) till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”För din utmärkta och distinkta oförmåga att förstå mekanismen i problematiken nomineras du nu till priset. De ger på handen en bostadsminister som vare sig vill eller kan förstå hur han ska komma åt problemen. Bästa sättet att göra politiskt magplask är ju att intet göra något åt problemet ens när man har facit i hand. Det gör dig till en utmärkt pristagare.”

Jag är så glad att jag är svensk

Av och med Birgitta Andersson, en av landets bästa kvinnliga komiker. Och visst kan man hålla med henne, man är glad att vara svensk. För ingen annanstans blir människor blåsta på konfekten i högre omfattning och aldrig blir medborgare så genomlurade som här.Tänk så glada vi ska vara över att vara svenskar. Här luras vi av Socialdemokraterna att rösta på dem och sen använder de våra pengar till att pytsa ut på kommuner som tacksamt gör allt de inte skulle ha gjort med pengarna därför att styrningen är bristfällig eller inte ens existerar Foto: Tradera

Medborgaren inbillar vill nog gärna tro att pengarna vi betalar i skatt alltid hamnar i rätt fickor. I själva verket är den tesen extremt ifrågasättbar. Ett nytt spännande exempel på det har nämligen dykt upp efter det att en av landets sista granskande tidningar – SVD – har börjat djupdyka i kloakerna efter de statliga skattepengar som går ut extra till kommunerna för att täcka kostnaderna för migrationen.

För vad sägs om följande exempel? Förra året sköt regeringen till 11 extra miljarder för att se till att få kostnadstäckning för migrationsmottagandet. Av dessa gick 9,8 Miljarder (Regeringskansliets redovisning) ut till kommunerna som en engångsbetalning. Nu visar det sig vid en kartläggning (SVD) vad kommunerna har använt pengarna till. Det var tyvärr inte alltid till det som det var tänkt. Skola och socialtjänst får väl lov att sägas ligga i linje med regeringens intentioner men kommuners pensionsskulder och idrottshallar?

Jo, du läste rätt – dina skattepengar har nu delats ut och de har delvis gått till kommunernas egna motsvarighet till lyxkonsumtion. Frågan är om ”Lyxfällan” är kontaktad? För att göra jävlighet än värre är det tekniskt sett frågan om lånade pengar som har betalats för att se till att kommunerna sköter sina åtaganden som att betala sina anställdas pensionspengar.  Lån som dina skattepengar ska gå till och som dessutom går till ränta på dessa. Och så påstår man att Socialdemokraterna tar ansvar för samhället!

Några exempel: Hedemora Kommun tänker ställa i ordning en is för att lära barnen åka skridskor. Man kan också komma att göra avbetalningar på pensionsskulden som man har. Östra Göinge Kommun tänker sig att ”Det kan bli så att vi betalar av på pensionsskulden om vi gör ett plusresultat med de här pengarna”.

I Borgholms Kommun tänker man lite likadant, där har man planerat skuldavskrivning för en del av sina 50 miljoner. ”Sedan går en stor del till integration, men också övriga kärnverksamheter” säger kommunens starke man Ilko Corkovic (S) (lägg märke till partifärgen!). I Ljusnaberg säger kommunchefen Bo Wallströmer att förutom integrationssatsningar, tänker man titta på möjligheten att renovera en idrottshall. Till sitt försvar poängterar han att de får göra vad de vill med pengarna.

Pengarna går istället som vanligt till saker de inte var avsedda till. Idrottshallar tycks vara extra populära när pengarna från staten anländer. Att använda dessa till sådant som är åtaganden pensionsutbetalningar t ex., tycks också vara en roligare sysselsättning än att betala för integration och migration. Foto: Wikimedia Commons

Han har dess värre rätt. För kommunerna har nämligen i stort sett rätt att göra vad de vill med pengarna. Regeringens direktiv om hur pengarna får användas är nämligen så luddiga att det är fullt möjligt att använda dessa till att reparera idrottshallar eller betala sin pensionsskuld. I deras direktiv står följande:

”användas för bidrag till kommuners och landstings hantering av flyktingsituationen för att minska trycket på den kommunala ekonomin”

Med andra ord rätt lösa boliner som går att tolka rätt vidlyftigt om man vill. Om idrottshallen blir temporärt boende för nyanlända eller kommunens ekonomi saneras har man ju uppfyllt kraven. Bo Wallströmer i Ljusnaberg uttrycker det bäst:

”En idrottshall är utmärkt för integration”

Det kan säkert bli ett välkommet inslag i Ljusnaberg att få fylla stadens idrottshall med både svenskar och invandrare för att låta dem se sm i Schottis, Surströmmingstestning och till sist en konferencier som på bräkig Västmanländska (inget ont om den!) förklarar kvällen avslutad. Han lär säkert få se en och annan mycket förbryllad nyanländ irra sig ut i natten för att söka sig till flyktingförläggningen. Det kallar jag integration!

Obs! Det finns inget samband mellan bilden och texten. Arenan på bilden ligger i Ryssland, inte i Ljusnaberg. Foto: Wikimedia Commons

Nu ska man för balansens skull säga att det är faktiskt en minoritet av kommunerna som använder pengarna som i exemplen. De flesta har lite högre moral och känsla för vad som är rätt och fel och använder därför pengarna mindre dåligt. Man ska alltså inte dra alla över en kam och säga att alla missbrukar bidraget trots att vissa kommuner gör det. Men återigen är det som är gudasänt egentligen resultatet av regeringens dåliga beredning av frågan och framför allt deras dåliga styrning av pengarna.

Regeringen var det ja. Här har de än en gång visat vilken kompetens de alla besitter. Lösa direktiv som både går att tolka och tolkas lite som man själv vill. Men också nästa fel i kedjan av dumheter. För revision dvs granskning av hur pengarna har använts brukar ju vara en fungerande metod att stoppa misstagen och se till att de inte upprepas. Sverige har trots goda intentioner ett lite annorlunda system som ställer till det i och med att våra revisorer i allmänhetens tjänst är knutna till politiska partier.

Revisorerna ska alltså granska sina partikamrater vilket blir lite som polisen som granskar sig själva. Det andra felet som har begåtts i det här fallet är att det är kommunens revisorer som ska granska hur pengarna har använts. Återigen blir det som om förövaren fick vara både anklagad och åklagare. Ett faktum som inte direkt stärker själva granskningen får man förmoda.

Visst, det är ”motståndarsidan” som oftast får stå för granskningen med ”sina” revisorer men ofta så sitter de i samma båt, Sverige är helt enkelt för litet. I vanlig ordning blir det som det brukar bli när skiten träffar fläkten. All granskning och allt avslöjande får andra partikamrater som har det egna partiets heder att försvara att snart rycka ut till undsättning. I det aktuella fallet heter han Fredrik Olovsson (S) (där var den där beteckningen igen!) och är ordförande i finansutskottet som har förmedlat pengarna.

Ett tal kan innehålla allt från fakta till nonsens. Dess uppgift är att övertyga eller engagera i någon fråga. Socialdemokratisk taktik tycks bygga på att skicka ut någon som Fredrik Olovsson att intyga att allt har gått rätt till när det i själva verket är lika klantigt skött som det alltid har varit. Foto: Ursula Heinen-Essen Wikimedia Commons

Hans uppgift är också den klassisk, försvara det oförsvarbara också med rent nonsens om så behövs. Han inleder med att helt riktigt konstatera att statsbidragen ska ses som en kompensation från staten för de kommuner som har haft stora kostnader. Jag invänder inte ett dugg mot den beskrivningen, det är precis det som pengarna var tänkta att användas till. Men han fortsätter så:

”Vad man har avstått från är väldigt individuellt. Det kan vara alla möjliga saker som man nu tycker att man vill använda pengarna till.”

Ett: En kommun är möjligen en juridisk person ungefär som ett bolag men den är inte en ”individ”. Att tala om ”individuellt” är som att tala med en bankman om Monopolpengar som ”verklig valuta”. Två: ”alla möjliga saker som man nu tycker att man vill använda pengarna till” låter som en desperat halvmesyr konstruerad efter det att allt har havererat.  Tanken är nog snarare att dölja det faktumet att regeringen missade det här med styrning av pengarna och att den därmed återigen har gjort bort sig på våran bekostnad.

Löjesguiden nominerar idag regeringen och dess högst ansvarige dvs Löfven till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”En gång hette det från Socialdemokratin att varje förslösad skattekrona var en stöld från folket. Den gången myntades uttrycket av Gustav Möller (s) och det blev legendariskt. Den nya tidens melodi tycks ha vänt den trenden helt. Numer tycks det vara regel snarare än undantag att förslösa skattebetalarnas pengar, ja man till och med lånar pengar för att kunna slösa bort dessa. Dålig styrning och klantigt skrivna direktiv säkerställer den saken. Det gör regeringen till urstarka kandidater till priset.”

Ingen pli i vår demokrati?

Att sätta pli på saker och ting dvs att rätta till och dra gränser tycks vara viktigare än någonsin i Sverige. Vi ställs inför så många nya utmaningar att dels myndigheterna inte har resurserna och lagstiftningen ibland inte är anpassad till situationen. En sådan ny situation är återvändande som kommer hem efter att hjältemodigt ha varit nere i Syrien och Irak och slaktat lite otrogna dvs återvändande jihadister.

I värsta fall är detta dina nya grannar om inte kommunerna får den information de behöver för att kunna vidta åtgärder. Idag förhindras denna process av att polis och säkerhetspolis inte kan lämna ut uppgifterna eftersom sekretess delvis råder. Det hela är som vanligt en soppa. Foto: By Anne Look – http://www.voanews.com/content/mali_rebels_say_they_will_create_moderate_islamic_state/1120755.html, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=20267336

Bäst vore naturligtvis om de förbjöds att återvända men något sådant kan man inte förvänta sig i vår humanitära stormakt. Istället ska vi öppna våra hjärtan och ta emot dessa ”fredsduvor”. De ska ju till och med få hjälp med lägenhet och jobb som tack för sina insatser vid hemkomsten.

Nu visar det sig att byråkratisk regler dvs lagstiftning bakbinder också det lilla arbete som bedrivs för att stävja de värsta följderna av deras återvändande. De får ju inte bli förebilder eller rekryterare så att fler reser ner men det är precis vad som håller på att hända. I följande artikel (Aftonbladet; Archive-länk) kan det berättas att Mona Sahlin – Nationell Samordnare mot Våldsbejakande Terrorism – har varnat för att kommuner inte får in information om att återvändande befinner sig just hos dom.

I vanlig ordning undgår de istället radarn och kan om det värsta inträffar både börja förbereda terrorbrott och/eller rekrytera nya unga rekryter som ser upp till dem, hur man nu kan göra det. Kommunerna svävar i vissa fall helt och hållet i okunskap och får aldrig reda på att dessa unga män eller kvinnor har kommit hem igen. Problemet är att samordningen mellan polisen och SÄPO på ena sidan och kommunerna är bristfällig. Polisen kontrar kritiken med att det är så att uppgifter är belagda med sekretess som de måste följa.

Här sätter alltså lagen om sekretess hinder i vägen, det borde normalt sett vara bra att det finns något som heter sekretess. Hur skulle det annars se ut? Sjukhuspersonal som kunde delge allmänheten om kända personers åkommor eller kanske din släktings vore inte roligt att läsa om i skvallerpressen t ex. Det skulle tyvärr bli följden om man tog bort lagen så det är inget alternativ.

Istället måste man gå in i de enskilda paragraferna och medge undantag i vissa specifika fall t ex då det gäller rikets säkerhet. Motprestationen från kommunen kan vara att det är bara vissa personer som har behörighet till uppgifterna och själva har tystnadsplikt. Informationen som sådan måste däremot fram. Här måste man alltså arbeta mycket hårdare med samordningen mellan olika samhällsinstitutioner för att jobbet ska bli framgångsrikt och värt mödan.

Om vi inte likt Sisyfos vill släpa samma sten upp för branten igen och igen vill det nog till att det händer något rätt snabbt med samordningen mellan myndigheter och de hinder som idag uppstår i arbetet. Med den nuvarande regeringen är det dock rätt kört Foto: Wikimedia Commons

Det som det hela kokar ner till är att vi har en otidsenlig lagstiftning som omedelbart borde granskas för att kunna ändra delar av just sekretesslagstiftningen. Det här är ganska bråttom med så arbetet hade behövt startats i förrgår. Jag är dock inte hoppfull med den nuvarande statsledningen som är en bunt glada amatörer som snart är de enda som tror på sin egna politik. Bra att det är någon som gör det i varje fall.

Ett annat skäl som polisen pekar på är att man i den nuvarande situationen är hårt ansträngd och ibland helt enkelt inte hinner. Den situationen kan vi också tacka regeringen för. De har ju först vimsat hit och dit i migrationsfrågan. Först skulle det i stort sett vara öppna gränser. Inte ens när polisen tidigare började varna (SVT; Archive-länk) för vad som höll på att hända lyssnade man från statsmakten.

Efter en tid med ren strutsmentalitet från regeringens sida kom så omslaget, landets gränser stängdes (DN;Archive-länk) istället landet. Än en gång visade regeringen att de var prästens lilla kråka i svensk politik. Nu ska de istället ställas inför en utmaning nästan lika stor som själva migrationen. Det kan bli mycket spännande att se hur de ska lösa den här knuten.

Framtiden får utvisa men det ska bli intressant att se hur regeringen löser den är knuten. En av de sämsta regeringarna landet har sett på länge lovar inte mycket. Foto: Av David J. Fred – Transferred from en.wikipedia to Commons.(Original text: Self-created, en:Nikon D70, uploaded by creator of image), CC BY-SA 2.5, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=1927058

Löjesguiden nominerar idag landets nuvarande och förra justitieminister till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Tyvärr upprepar sig historien igen och igen. Situationer och förutsättningar ändras, men inget händer på motsvarande front i lagstiftningen. Nu har vi fått ett konkret exempel på hur ett rent av livsavgörande arbete förhindras på grund av att regler är otidsenliga. Jo, det tar tid att ta fram nya men det arbetet borde ha startats i förrgår. Eftersom det inte har gjorts är ni båda formidabla foliehattskandidater.