Ett skrämmande perspektiv

Den som har följt den här bloggen vet att i en fråga är den här skribenten extremt kluven. Jag försöker å ena sidan vara humanisten som är öppen, demokratisk och inbjudande. Sen har vi den andra sidan och det är den som ser faran i saker och ting. Det är i den kontexten svårt att var humanisten och så himla öppen. Vissa saker är helt enkelt för farliga för att den typen av tankar ens ska kunna vara möjliga. Hur mycket man än vill se det positiva är detta svårare. Frågan jag tänker på är Islams roll i vårt samhälle.

Jag försöker se de mer moderata muslimerna som räddarna av en besvärlig situation. De är dock inte den ledtråd som leder till en lösning. Anledningen är ofta att de inte vill stöta sig med en högljudd och aggressiv skara som gör mycket väsen av sig och som inte tvekar att ta till mycket otäcka metoder för att genomdriva sin agenda. De lägger sig alltså hellre än att utmana och få ställer sig upp för att försvara frihet och demokrati.

De är helt enkelt antingen fundamentalister som spelar under täcket med både Muslimska Brödraskapet, Hamas och IS, eller så är de för rädda för att stöta sig, för att utmana eller att fördöma. En trosfrände kritiseras inte ostraffat och stöds inte heller av imamerna som man i sin tur måste åtlyda. Många ser därför inga fel i att resa ner och rensa bland lite smutsiga kristna och inte heller att massmörda andra befolkningsgrupper.

De präglas av en antidemokratisk hållning där det sekulära samhället och det demokratiska är en förtryckare av det religiösa. Därför måste det demokratiska bojkottas och helst störtas för att bereda vägen för det religiösa samhället där vi alla måste underkasta oss de regler fundamentalisterna ser som sina hjärtefrågor. De är helt enkelt ett hot mot det samhälle vi har kämpat så länge för att kunna uppnå och de finns ibland oss.

Flag of Hizb ut-TahrirIS och andra är inte det enda hotet, vi har ett här och nu som verkar inifrån. Hizb ut-Tahrir är partiet som etablerat sig i både Danmark och Sverige som bland annat har ett världsomspännande kalifat grundat på sharia-lagar på sin agenda. Tycker man inte om idéerna är det bara att fly eller flytta. Foto: ”Flag of Hizb ut-Tahrir” Wikimedia Commons

För mig är denna grupp något av det mest antihumana vi har kunnat se i vår livstid. De är helt enkelt en mörk kraft med en mycket ljusskygg agenda som dessutom innefattar att massmörda också här om så behövs för att genomföra den galna tanke de drömmer om. Tankar som ett världsomspännande kalifat där muslimsk lag ska pådyvlas alla, också de som inte erkänner sig till religionen är en sådan. För de flesta är denna tanke bara skrämmande, för andra en möjlighet som måste genomföras.

En sådan kraft som vi redan har hört talas om och som vi kommer att höra mer om är Hizb ut-Tahrir (Sydsvenskan; Archive). Partiet är redan verksamt i Danmark och i Sverige. Jag är inte den som skriker eller skriver om förbud eller inskränkningar i demokratiska friheter eller tycker att sånt är bra. Anledningen är helt enkelt att jag är demokrat, men när det gäller det här partiet är jag beredd att göra ett undantag och skälet är enkelt. Gör vi inte det kommer vi få betala ett mycket högt pris i framtiden.

Partiet vill inrätta ett globalt kalifat där muslimsk lag ska råda. De som inte sympatiserar med denna syn ska tvingas tycka om det. Offentliga avrättningar, avhuggandet av händer och stening av kvinnor som har anklagats för otrohet ingår i arsenalen. Sharia-lagar ska råda där vi annars har vant oss vid en helt annan rättstradition. Är man inte muslim är det bara att inrätta sig i den nya världsordningen partiet vill se. Tycker man inte om synen finns alltid lite sharia-lagar att ta till också för de som protesterar mot det som anses vara ”rätt”.

2014 tågade en grupp om femhundra sympatisörer mot de centrala  delarna av Köpenhamn för att protestera. Manifestationen handlade om att propagera för att Koranen ska bli rättesnöre också i Danmark. Man höll brandtal om västs smutsiga krig i Syrien som om Putins Ryssland inte ens hade med saken att göra trots de stora rubrikerna som talar om detta faktum. Kriget mot IS var orättfärdigt trots en rörelses totala renons för allt människovärde. Särskilt om du är kristen eller tillhör en minoritetsbefolkning.

TalAlla muslimer som tar till orda talar naturligtvis inte hatets språk, men alltför många gör det. När man dessutom startar partier som är klart fientligt inställda mot det demokratiska och öppna samhället blir det än mer svårsmält. Foto: By Njallis – Own work, CC BY-SA 3.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=13128473

För partiet tar visserligen avstånd från IS men inte därför att de mördar kristna eller minoriteter. Istället är det hur Kalifatet har utropats och att IS också mördar muslimer man hänger upp sig på. En något lustig inställning då mord borde ses som mord, inte som en åtskillnad mellan ”rätt eller fel” person som mördas. Det där späder bara på känslan av att de extrema krafternas agenda är att föra globalt krig mot kristendom och de samhällen som har präglats av religionen under 2000 år.

Rörelsen stöder alltså om än indirekt en av vår tids största folkmord, anser att väst ”ska betala för sin inblandning” och vill upprätta ett styre som helt bryter mot den tradition vi har. Det som gör saker och ting värre är att de också finns i Sverige. För några år sedan sedan skapades en Facebook-sida som snabbt samlade ca 1000 sympatisörer Man delade också ut flygblad inför det förra valet som uppmanade till bojkott av detta. Anledningen var som alltid att man inte erkänner den sekulära makten utan bara den religiösa.

Rörelsen finns främst i Malmö med sin stora muslimska befolkning och närheten till Danmark där man kan utbyta erfarenheter och planer genom att bara resa över bron. De har också gemensamt bjudit in talare som har hållit konferenser i ämnet ”Global Islamisk revolution”. En av de gästande var Isam Umayrah som gjort sig känd för både antivästliga  och antisemitiska åsikter. Samma hatpredikant har också besökt moskéer och muslimska centra i Stockholm.

Naturligtvis har detta skett med medfinansiering av vårt alltid så goda välfärdssystem. Vi är ju så goda med alla våra skattepengar, att vi gladeligen hjälper till att finansiera samman-komster vars syfte är att propagera för att avsluta vår livsstil och ersätta den med en fullständigt främmande.

Pengarna Upp I HalsenDet svenska samhället är rikt. Så rikt att vi kan vägra handikappade (Sydöstran; Archive) det de har rätt till, men betala för antidemokratiska och antivästliga konferenser åt Hizb ut-Tahrir. Foto: Wikimedia Commons

Tyvärr finns fler krafter än Hizb ut-Tahrir som mer ligger i en gråzon men som är lika farliga dom. Mehmet Kaplan har en lång meritlista över de personer han har bjudit in. En hel del av dessa har varit allt annat än snälla, godhjärtade demokrater. T ex Yvonne Ridley som på hans och andras initiativ bjöds in till Riksdagen blev känd och som alltid var Kaplans ursäkt att han inget visste. Ridley som ”bara” är känd för alla sina hatfyllda uttalanden (UK Mediawatch: Archive) var alltså inte känd för Kaplan vilket är svårt att tro på tyvärr.

Tvärtom har alla hennes fientliga uttalanden varit så många att de knappt längre går att räkna. Det lite lustiga är att Kaplan inte heller är ensam i att samlas kring just Miljöpartiet. Yasri Kahn blev ju rikskänd när han vägrade att hälsa på en kvinnlig reporter, men han har betydligt fler strängar på sin lyra. Son till en utpekad ledare för den terrorstämplade organisationen PULO som opererar i södra Thailand där de försöker bryta loss delar av landet eller få utökat självstyre med terror som medel är väl rätt merit.

PULO (Bangkok Post; Archive) har ju gjort sig kända för flertalet bombattacker. Regionen har en majoritet muslimsk befolkning som sedan 2004 för ett lågintensivt krig för att frigöra sig och få tillhöra den muslimska grannen Malaysia. Attackerna har skett från båda sidorna så buddister är inte helt oskyldiga i sammanhanget. Våldet har under perioder varit urskiljningslöst (DN; Archive).

Det bästa i hela den soppan är dock att misstankarna finns att PULO leds från Sverige (Aftonbladet; Archive). Vårt land har alltså varit ett centra varifrån terrorattacker har beordrats och letts. En av de utpekade ledarna har dessutom en son som har kandiderat till att bli representant för ett av landets regeringspartier. På sista åren har konflikten i södra Thailand minskat i omfattning men fred råder fortfarande inte och de separatistiska drömmarna finns kvar.

Japanese Red Cross near the Yalu River 1904I krig skördas offer. Att krig och terror har styrts från Sverige är minst sagt anmärkningsvärt. I fallet PULO finns dock misstanken och att en av huvudmännen råkar ha en son som har kandiderat för ett av landets regeringspartier är graverande. Foto: By Unattributed – This image is available from the United States Library of Congress’s Prints and Photographs division under the digital ID jpd.02519.This tag does not indicate the copyright status of the attached work. A normal copyright tag is still required. See Commons:Licensing for more information.العربية | čeština | Deutsch | English | español | فارسی | suomi | français | magyar | italiano | македонски | മലയാളം | Nederlands | polski | português | русский | slovenčina | slovenščina | Türkçe | українська | 中文 | 中文(简体)‎ | 中文(繁體)‎ | +/−, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=6177555

Svenskt politik har alltså börjat infiltreras av krafter som är allt annat än goda. Det är dock inte det enda exemplet på hur de ”utsatta” utsätter andra för samma hat man beskyller andra för att hysa. Homofobin i den muslimska världen är väl dokumenterad men att den också har sökt sig in i svenskt civilsamhället och till och med till domstolsväsendet (Nyheter 24; Archive) är alarmerande inte minst ur rättssäkerhetssynpunkt. Fallet är från 2011 men sätter fingret på en öm punkt.

Visst kan vi ha Socialdemokrater, vi lever ju ändå i en demokrati. Homofientliga Socialdemokrater som sitter i domstolar och ska döma är kanske däremot mindre lämpligt. Tänk er själva om ett hatbrott mot en homosexuell kommer in och en nämndeman som Ayoub Chibli hellre röstar utifrån sina känslor gentemot homosexuella, än de bevis som ligger framför ledamöterna. En skrämmande tanke men inte gripen ur luften!

Fallet som har några år på nacken nu bör fungera som en varningsklocka om vad som håller på att hända. Att tro att vi är immuna från den här typen av inslag är att lura sig själv, vi är i ett öppet demokratiskt samhälle än mer sårbara därför att vi är just öppna och demokratiska.  Ingen vill väl bli beskylld för att vara islamofob, men samtidigt finns en gräns för vad vi som samhälle kan och ska tillåta. Ett samhälle är nämligen menat att vara för alla, inte bara vissa grupper.

Några kommer kanske nu att beskylla mig för att vara islamofob efter det här inlägget, men nej jag är inte rädd för islam. Bara tanken att kalla någon ”islamofob” är i grunden felaktig då det för min del inte handlar om rädsla. Det enda jag har fobi emot är spindlar, höjder och de som missbrukar ordet ”fobi”. Det enda jag är i själva verket fobifobiker.

Hércules lucha con la hidra de Lerna, por ZurbaránDet vore lätt att skratta bort det hela som en isolerad händelse om det inte hade varit för att samma hydra dyker upp i sammanhang efter sammanhang. När till och med civilsamhället infiltreras av allehanda ljusskygga personer måste det demokratiska samhället börja reagera Foto: By Francisco de Zurbarán – Galería online, Museo del Prado., Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=45236203

Som inlägget visar är faktiskt det öppna demokratiska samhället som vill och ska inkludera alla under attack. Så vad jag också är, är helt inställd på att bekämpa de grupper som vill att jag ska anpassa mig till något jag ser som främmande eller antidemokratiskt istället för tvärtom. Den som inte gör det utan håller med dem i deras agenda är knappast demokrat. Man bör alltså inte heller säga sig vara detta om man sympatiserar med de åsikterna de står för.

Delar av den muslimska rörelsen, observera alltså inte alla inom denna, har inte alltid rent sinne. Hizb ut-Tahrir är i grunden en antidemokratisk rörelse som vill kasta samhällen tusentals år tillbaka i tiden med tvångsmetoder och tvinga på en motvillig befolkning en åsikt de inte delar. Att då kalla någon som protesterar mot detta öknamn är inte bara ohederligt. Det är också att göra hela samhället en björntjänst eftersom hotet inifrån är reellt och bör ses som det.

Om det muslimska samhället vill framstå som seriöst och ansvarstagande, bör man se till att isolera krafter som Hizb ut-Tahrir och sluta med spela fingerteater med extrema krafter.Det är också en rörelse som också försöker föra fram bilden av ett ”respektabelt yttre” men som döljer en hel del. Terror, homofobi och förtryck av andra oliktänkande eller avvikande är inte något man skojar om.

Inget av detta är särskilt kompatibelt med ett demokratiskt samhälle byggt på frihet som vi är vana vid. Inte heller går fenomenen att avfärda med något lätt ”du är islamofobisk”. Detta händer just nu och har tidigare hänt i vårt land. Det sista man bör göra är att sticka det under stolen. Det är alltså hög tid för en seriös debatt om islam och det demokratiska samhället som motpol (?). Är de ens förenliga? Ja kanske, men vi bör nog göra processen kort med de som utnyttjar det öppna samhället i avsikter som är allt annat än vänskapliga.

Stränder”Friendly Beaches” är ett begrepp i engelskan som betecknar vänligt inställda länder, fenomen eller personer. Vänliga människor respekterar varandra vilket man inte kan säga om krafter som Hizb ut-Tahrir. Dags att starta diskussionen och kanske till och med stävja dessa krafter en gång för alla. Foto: Wikimedia Commons

Löjesguiden nominerar idag Hizb ut-Tahrir och dess följare till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Väst är inte öst eller tvärtom. De ganska skruvade värderingar som står bakom dessa tankar bör nog stanna där, inte här. Att som partiet vilja tvinga folk till underkastelse är minst sagt magstarkt och svärtar ner övriga som inte har ett dugg med dessa att göra. Dags att ta avstånd och visa var den muslimska rörelsen står för med andra ord. Den del som inte tar avstånd från dessa tankar är mer än värdiga kandidater.”

Annonser

I utrikesministerns förvrängda världsbild

Vår utrikesminister måste ha en väldigt förvrängd världsbild. Tidigare har hon ju gjort sig till ovän med nästan hela Mellanöstern vilket är något av ett rekord. Först var det Saudiarabien (SVD; Archive) som hängdes ut och förnedrades inför öppen ridå med tal om ”medeltida bestraffningsmetoder” i riksdagen. I sak hade hon rätt, det är på många sätt ett medeltida system som landet utgör. Problemet är däremot att i diplomatins värld framför man inte kritiken på ett sätt som det här.

Den gången kom kritiken från i stort sett hela arabvärlden och det gick till och med så långt att ett planerat tal på Arabförbundets möte ställdes in. En diplomatisk markering som fick långtgående konsekvenser och som var tvungen att fixas av en hastigt sammansatt delegation bestående av bl a kungen och Björn von Sydow.

Sen blev det Israels tur. Israel-Torurettes tyckte Hanif Bali och visst var det så, hennes minst sagt märkliga turer i relationerna till landet gjorde snart att förhållandet mellan de två länderna var djupfryst. Flera av utrikesministerns ställningstaganden, har dragit ett löjets skimmer över hela vår utrikespolitik, inte minst i Israel men också i mina ögon. Självförsvar från en attackerande part kan aldrig kallas ”utomrättsligt dödande”, men det anser vår utrikesminister viktigt nog att utreda (SVT; Archive).

Har hjulen börjat rulla är det ibland svårare att få dessa att stanna. Så också för utrikesministern för nu har det blivit dags igen. Sverige ska återigen göra sig till något av Gossen Ruda på den internationella scenen genom utrikesministerns försorg. När FN:s Generalförsamling skulle rösta häromdagen var det inte vilket förslag (Expressen; Archive) som helst som låg framför oss. Den var tvärtom provokativ men framför allt helt historiskt felaktig.

StudentspexEfter omröstningen i Generalförsamlingen framstår Sverige återigen som ett enda skämt på den utrikespolitiska scenen. Wallströms nedmontering av Sveriges rykte i världen fortsätter alltså, allt för att säkra röster till att rösta in oss i säkerhetsrådet. Foto: Wikimedia Commons

Resolutionen som flera arabstater står bakom, ifrågasätter nämligen judarnas historiska band med de heliga platserna i Jerusalem. Problemet är att de har bara en drygt 6000 år gammal historia med band till just de heliga platserna att luta sig mot. I den finns bl a Tempelberget där judiska tempel har stått lika länge, det enda som idag finns kvar är klagomuren som också den har funnits länge. Att ifrågasätta judars band till platser i Jerusalem är alltså som att påstå att Stockholm är huvudstaden i landet Riga.

Förklaringen till varför utrikesministern väljer att stödja befängda resolutioner måste alltså sökas i andra skäl än att judar inte skulle ha någon koppling till Jerusalem. För ingen, inte ens utrikesministern, är väl så korkad att de tror på den utsagan (?). Svaret på den gåtan heter ”kampanj”. För just nu är Sverige och utrikesministern inställd på att Sverige ska in i FN:s säkerhetsråd. Tanken är väl att det ska skänka lite glans åt ett rätt skamfilat Socialdemokraterna.

Det är nog också tänkt att ge Wallström det strålkastarljus som behövs för att kompensera för det tomma innehållet i politiken hon för. Att stödja förslaget från arabvärlden är alltså att säkra röster för att vi ska komma in. Då är utrikesministern tydligen beredd att till och med ta till så absurda argument som det i resolutionen. Tydligen är dessutom just röstköpet så viktigt att vi offrar andra principer i samma andetag. För nästa röstköp går att spåra i förra veckans beslut i utrikesutskottet att inte kalla ett folkmord (Europaportalen) för ett folkmord.

Turkiet är ju resultatet av det sammanfallande Osmanska riket som gick under i och med undertecknandet av Versaillesfreden 1919. Huvudsätet för det Osmanska riket var Istanbul så det som kom att bli Turkiet var navet i riket. 1915 Ställde man till det för sig när man samlade ihop kristna, Armenier, Syrianer, Assyrier, Kaldéer och Greker och massakrerade dessa. Förföljelserna fortsatte ända till 1923, alltså när det Osmanska riket hade övergått till att bli dagens Turkiet, och etniskt rensade landet på nästan all kristen befolkning.

ArmenienEn gång i tiden fanns ett engagemang i frågan om de förföljelser som skedde 1915, nu försöker man tysta hela debatten om Turkiets skuld i massakern. Det värsta av allt är att avsaknaden av ställningstagande kan vara ett sätt att blidka just Turkiet, inte ett beslut baserat på övertygelse. Foto: By United States Government – http://www.loc.gov/pictures/item/2002711981/, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=27289364

I förra veckan röstades idén om att stämpla händelsen som ett folkmord, det var trots allt ca 1 000 000 Armenier som mördades den gången, ner av utrikesutskottet. Frågan är känslig då dagens Turkiet inte vill kännas vid någon skuld. Idag är landet dessutom invecklat i förhandlingar om EU-medlemskap där man ställer långtgående krav. En brännmärkning av landet är alltså det sista man vill ha på den utrikespolitiska agendan.

Så blev då alltså ett folkmord inte ens erkänt, allt för att ämnet är för känsligt och kanske därför att röstfisket nu är igång för att få in Sverige i säkerhetsrådet. Turkiets stöd i frågan kan dock visa sig bli en Pyrrhusseger. De är ju invecklade i strider mot Kurdiska förband som Sverige aktivt stödjer mot IS, och Turkiet kan dessutom ha ett finger med i spelet till stöd för just IS. Det sista påståendet återstår dock att bevisa. Än mer pikant blir frågan när Mp:s internpolitik avslöjar ytterligare en sprickbildning (Expressen; Archive) i frågan.

Soppan blir dessutom än mer komplicerad av att riksdagen redan 2010 har röstat för ett erkännande (DN; Archive) av folkmordet. Så det som då erkändes som ett folkmord, råder nu total tystnad ikring. Är det möjligen så att förhållandet till staten Turkiet prioriteras framför realpolitik och beslut? Har utrikespolitiken villkorat riksdagens beslut så att den agendan har gått före?

Turkiet av idag är ju faktiskt inte ens landet som skäms över att försöka kväsa andra länders politik, inte ens deras rätt till yttrandefrihet (SVD; Archive) går fri från inblandning från ett aggressivt Turkiet och Erdogan. Kan det till och med ha varit så att utrikesutskottets beslut också föregicks av påtryckningar och påstötningar? Har Sverige helt enkelt i det tysta tagit hänsyn till Turkiets känslor på bekostnad av våra egna ställningstaganden?

Den Tyste MannenI vissa fall kanske tystnaden kan vara underhållande, men i det som man nu kan misstänka är det nog inte lika roande. Ställningstaganden ska nog helst göras utan hänsyn till vare sig länder eller dess ledare, annars blir vi ryggradslösa istället.
Foto: Wikimedia Commons

Sverige har ju redan fått smaka på Turkisk inblandning i våra inre angelägenheter när ambassaden i Stockholm framförde protester mot att TV4 (TV4 Gruppen; Archive) ville sända en dokumentär om folkmordet. Den här typen av inblandningar skulle normalt sett ha lett till diplomatiska förvecklingar, det har det ju tidigare gjort i fallet Israel t ex, men i fallet Turkiet kan vi alltså ha fallit till föga och kastat in handduken för att inte stöta oss med ett land som blir allt mer diktatoriskt.

Kampanjen som ska föra Sverige in i säkerhetsrådet blir dock smutsigare än så. Stiftelsen Dag Hammarskölds minnesfond är stiftelsen som upprättats för att hedra minnet av före detta Generalsekreteraren svensken Dag Hammarsköld som sköts ner på uppdrag i Kongo. Stiftelsen är i praktiken underställd regeringen, t ex var kabinettssekreteraren Annika Söder fondens direktör till dess hon tog det nya jobbet sommaren 2015. I fondens stadgar kan man läsa hur deras pengar ska användas av den som tar emot dessa:

”att skapa förutsättningar för bättre levnadsvillkor för människor som lever i fattigdom och förtryck”

Fina ord eller hur? Men verkligheten ser tyvärr annorlunda ut! I slutet av mars anlände FN:s nuvarande Generalssekreterare Ban Ki-Moon till Stockholm. Hans ärende här var att hålla en föreläsning och ta emot en medalj. Inte för att han förtjänar den, en sämre FN-chef har sällan skådats. Svenskan Inga-Britt Ahlenius som ledde FN:s revision riktade skarp kritik (Aftonbladet; Archive) mot honom och kallade honom till och med ”en nolla”. Men nu var han här för att ta emot en medalj han inte förtjänar och hålla en meningslös föreläsning.

Redan i augusti 2014 begärde Annika Söder att fonden skulle betala ut 14 miljoner kronor. Medan hon var fondens direktör, begärde hon alltså ut en betalning för något som ännu inte hade gått av stapeln! När hon sen senare fick kabinettssekreterarposten på UD, kunde pengarna på begäran från Regeringskansliet betalas ut via SIDA. I begäran framgick också att SIDA själva skulle betala resten av kostnaden genom att ta resten från biståndspengar.

Fattiga och behövande skulle alltså indirekt få betala för att få hit en gratisätande höginkomsttagare som dessutom saknar både legitimitet och kompetens. En person som dessutom har beskyllts för korruption! Det mest intressanta i den historien var att höra Wallström försvara sina beslut i konstitutionsutskottet (KU) nyligen när hon kallade ledamöterna ”okunniga” (DN; Archive). En riktig Carl Lidbom med andra ord, men samtidigt ett lika stort förakt för demokratin som hennes partibroder.

Om utrikesministern anser det vara fel att ställa frågor om hur en stiftelse kunde gå emot sina egna stadgar eller hur världens fattiga är de som ska behöva bekosta Utrikes-ministerns grandiosa visioner, så är det nog så…..i hennes värld. För vi andra som ser begrepp som ”etik” och ”moral” som något helt annat än de snaskiga inslagen som historien utgör, är nog rätt indignerade skulle jag gissa.

Nej, pröva följande förklaring som alternativ. Vår utrikesminister ser sig själv som det stjärnskott hon inte är. Hon har som självskriven maktmänniska, nu bestämt att vi – röstboskapet – ska vara j-a glada över hennes visioner om att Sverige ska in i säkerhetsrådet. Ett säkerhetsråd och ett FN jag personligen helst ser att vi lämnar eftersom organisationen under just Ban Ki-Moon har förvandlats till en stödstrumpa åt allehanda dumhet (ÖT; Archive) och korruption (SVD; Archive).

Wallström trallar på som om inget hade hänt. Hon begår alltså inte bara korkade saker och gör mindre lyckade uttalanden själv, hon ser dessutom till att satsa svenska skatte-betalares pengar på misslyckade eller helt dåraktiga saker. Allt detta i ett enda syfte, Sverige ska in i prestigeprojektet FN:s säkerhetsråd. En organisation djupt korrumperad och inte ens fungerande efter alla utnämningar till fina poster av vänner, släktingar och de som stödjer makthavare runt om i världen.

Sluta upp med vurmen för FN Wallström! Skattepengar ska gå till dem som har betalat dessa och de som behöver hjälp eller stöd. De ska däremot inte gå till korrupta småpåvar eller till fjäsk för makthavare som i praktiken saknar legitimitet.

LuradNär nu svenskens pengar används till allt annat än vård, skola och omsorg är det förknippat med flera problem som mutor, svält och utebliven utveckling. Länder som skulle fått pengar till just detta, blir istället lite fattigare tack vare att utrikesministern prioriterar prestigeprojektet säkerhetsrådet istället. Foto: Wikimedia Commons

Löjesguiden nominerar idag Margot Wallström till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Att något är så viktigt att det överskuggar allt annat är sant i vissa fall, dock inte i fallet FN. Där vore det helt enkelt bättre att lämna en organisation som inte längre klarar av att vara vare sig objektiv, opartisk eller korruptionsfri. Att ens satsa en enda svensk skattekrona på detta är skäl nog att nominera dig till kandidaturen och det med råge.”

Proportionerna

Proportioner är alltid viktiga. Att sätta allt i sitt sammanhang och jämföra för att se hur litet eller stort ett problem är i jämförelse med varandra är direkt avgörande. För går proportioner är fanders tar man fel beslut och riktar resurser på ett felaktigt sätt. Detta resulterar till sist i orättvisa då t ex färre får mer men de som verkligen behöver får lite eller inget.

Leonardo da VinciProportionerna är viktiga i alla sammanhang utom media tycks det. De små problemen får hur mer utrymme och de stora inga alls. Alltihop kallas av media själva för ”oberoende”. Foto: Wikimedia Commons – Leonardo da Vinci ”Människans Proportioner”

I politikernas värld kallas detta ”resursfördelning” vilket i Sverige bara är ett finare ord för vem man vill gynna med sin politik. Naturligtvis är det i slutänden för att kunna skaffa sig lojala väljare som kan ge till och med urusla partier en andra chans och möjligheten att regera en mandatperiod till. För media däremot handlar sådana medvetna val om att skapa agendor, att berätta historien och också att få browniepoints hos vissa grupper. Skälen för politiker och media kan alltså ibland likna varandra men men bara delvis.

Det är också i media som proportionerna kommer in. Ju fler som finns i en grupp desto mer tycks man tro att de klarar sig så bra ändå. Ju färre de är desto mer måste man rycka till deras undsättning. Det handlar om strategiska val om vem som ska stödjas och vilka som inte ska det. Marxismens maktordning som lärs ut snart sagt på varje högskola väger också in när media rycker ut.

Det hela resulterar för media i hur mycket medieutrymme något får. Ju viktigare agendan och gruppen är desto större utrymme, ju oviktigare något eller någon är eller blir så resulterar det naturligtvis också i det motsatta. Här avgörs vilka som ska uppmärksammas och vilka som inte ska det. Det lite underliga är att det alltså inte är hur vanligt ett problem är som fäller avgörandet. Istället är det gruppen, maktordningen och en agenda som spelar in.

Jag försöker inte påskina att de som är färre i en grupp skulle ha mindre rätt till utrymme, missförstå mig rätt på den punkten. Det handlar dock om just proportioner och graden av nödvändighet att belysa och här är media faktiskt inte speciellt bra. De hävdar ju alltid att de inte har en agenda trots att de uppenbarligen har en sådan. Man hävdar också att man inte framhäver vissa grupper framför andra, detta trots följande artikel från SVD  (Archive-länkad).

SökarljusDet gäller att veta vad man ska sätta sökljuset och fokus på, inte minst i media. Men det är just med detta de flesta misslyckas. Den Marxistiska maktordningen stökar till det och snart har man en riktig soppa istället för den debatt och diskussion värd namnet Foto: Wikimedia Commons

För tydlighetens skull, jag säger alltså INTE att de HBTQ-personer artikeln INTE skulle förtjäna uppmärksamheten. Tvärtom är de säkert en förföljd och trakasserad grupp så naturligtvis ska problemen för dom både uppmärksammas och åtgärdas. Det jag däremot vänder mig emot är proportionerna, hur stor är den här gruppen och är de den enda som blir förföljd? Knappast och det vet media om men man väljer att vända bort blicken och inte se.

För i det tysta pågår en helt annan form av förföljelse, en man inte får prata om. Dels drabbar den ”fel” grupp och dels är det ”fel” grupp som står för själva trakasseriet. Den här gången handlar det naturligtvis om klassikern religion och det är inte som man så gärna vill få folk att tro bara en grupp som är offren. För i tidningarna utmålas en grupp, jag säger inte religionens namn vi vet ju alla vilken det handlar om, som de som drabbas. Nu visar det sig istället att de är just enskilda i den här gruppen som står för trakasserierna.

Det skulle ju bli så bra, all kompetens som kom hit skulle ju inte bara lyfta oss ur vårt armod utan vi skulle ju i princip dansa schottis av ren vördnad inför hur mycket skattepengar det skulle regna in av all migration. Nu blottar sig en helt annan sanning, en vars ansikte är betydligt mindre attraktiv.

Vi har redan sett hur det har gått för den judiska minoriteten i Malmö. Där har kränkningar och förföljelser (Aftonbladet; Archivelänk) blivit vardag. Få eller inga åtgärder har vidtagits så det är som om vissa folkgrupper har fått rätten att begå lagöverträdelser som andra inte får. För gud nåde den som skulle få för sig att utsätta utövare av en viss annan religion för samma behandling.

Öga För ÖgaI Gamla Testamentet är ”Öga För Öga” en princip, i media är enögdheten den rådande. Ingen av dessa är särskilt bra men som konsekvens av medias agenda får vi dessutom en snedvriden debatt där vissa aldrig kritiseras och andra alltid Foto: Wikimedia Commons

Som vanligt stannar det inte vid detta. Det är inte bara judar runt om i Sverige som utsätts och förövarna är oftast desamma. Nej, det är också invandrarna själva som utsätts för dessa kränkningar och oftast av landsmän eller från samma region. Allt som behövs är att man tillhör ”fel” religion så kan det vara kört som i exemplet (Expressen; Archivelänk).

Jag kallar mig själv kristen trots att jag är mycket kritisk mot också denna religion och framför allt mot kyrkan. Så visst talar jag i eget intresse men det intressanta här är trots allt att just gruppen kristna knappt uppmärksammas, än mindre får den belysning problemet förtjänar. Om man så är agnostiker, vilket jag respekterar, måste man enas ikring en slutsats – all form av förföljelse eller trakasseri är att betrakta som ett övergrepp på vårt sätta att leva och borde vara grund för omedelbar utvisning.

Det stannar nämligen inte enligt artikeln vid verbala hot eller obehagliga situationer, utan i krav om omvändelse till den ”rätta tron” och avståndstagande från det man tror på. Med andra ord övergrepp. Det handlar också om hot om att skära bort symboler som kors från halskedjor. Igen övergrepp och dessutom inskränkningar som drabbar hela grupper. Dags med andra ord att reagera och individer som använder metoder som dessa har lite eller inget att göra här vad man än tror/inte tror på.

I berättelsen talas om förföljelse, om fundamentalism och om en total inskränkthet som skrämmer andra. Författaren och debattören Soheila Fors fråga sig till och med om vi egentligen har religionsfrihet i det här landet. Och det är en berättigad fråga, vissa anser ju att religionen de företräder är så pass överlägsen att alla ska omvända sig till den. Gör man inte det får man väl räkna med konsekvenserna helt enkelt. Man ser från vissa håll religionen som ett sätt att erövra inget mer.

FundamentalismIngen, inte ens jag, kan hävda att alla religioner inte är offer för fundamentalismen. Oftast talas om en världsdel därför att där pågår folkmord, utrotning och massmord i religionens namn. Här ett smakprov på fenomenet från Sidney Australien Foto: Wikimedia Commons

Det är då man måste fråga sig om det verkligen var så här vi ville ha det. Svaret blir nog tyvärr ”nej”, det var aldrig tänkt att demokrati och frihet skulle förvandlas till inskränkthet och tyranni från ett fåtal men farliga vettvillingar. Man måste till och med fråga sig om vi kan ha dessa människor som grannar, som medborgare eller som arbetskamrater. Tyvärr igen, det var aldrig detta som var tanken.

Visst förekommer debattinläggen också för de kristna som nu blir offer men det är bara ett fåtal debattörer som tar upp frågan. Ivar Arpi (SVD)är en av dessa och en annan är Nuri Kino (SVD). Den gemensamma nämnaren är just SVD som är en av de sista någorlunda trovärdiga tidningarna i landet. Detta trots att också de har sina kors att bära som Katarina Wennstams krönikor. Annars är det märkligt tyst inför det oerhörda.

Jo det förstås, riksdagen genom Robert Halef (KD) har ju ställt en rak  fråga i riksdagen till utrikesministern, svaret kom i en interpellationsdebatt tidigare i höstas. Trots detta fortsätter strutspolitiken där vi vänder dövörat till när krafter inom en viss religion sitter på flyktingförläggningar och i sina förorter samtidigt som de väser ur mungipan och slipar kniven. Ingen reaktion alltså och ingen är väl att räkna med så länge vi har en regering vars främsta merit är att fly varje besvärande och jobbiga fråga.

För tyvärr så lever vi i de fegas land Sverige. Här har vi i det närmaste gjort det till en naturlag att inte göra något åt problem med motiveringen att ”man ska inte blanda sig i det man inte förstår”. Det handlar också om räddhågsenheten inför att kallas ”rasist”. Allt förövaren/ mobbaren/fundamentalisten behöver göra är att uttala det magiska ordet och dörrar öppnas genast. Inte ens när det rakt under våra näsor pågår en förföljelse kan man diskutera detta utan att det magiska ordet kommer fram som kaninen ur hatten.

MagikerPrecis som trollkarlen drar kaniner och duvor ur hatten drar vissa deltagare i debatten alltid rasist-kortet. Trots detta behövs en debatt också om fundamentalism som faktisk är på väg att etablera sig i svenska förorter och som definitivt finns på våra flyktingförläggningar. Nolltolerans nu tack! Foto: Wikimedia Commons

En liten påminnelse Sverige, att stå upp för vissa värden är vare sig rasism eller fel. Tvärtom är försvaret av vissa värden nödvändiga i en demokrati, annars har vi snart ingen kvar. Att markera mot krafter som inte vill oss väl kan aldrig bli ett hat, det är snarare en demokratisk handling som alla som omfamnar de idealen måste stå för. Om vi viker oss för det har vi inte mycket till frihet kvar utan istället vinner de mörka krafterna. Dagens definition av rätt och fel, rasism och inte är alltså helt galna och gynnar bara dessa tankar.

Allting idag tycks vara rasism, ett exempel från en upprörd person som Expressen (Archive-länk) bemödade sig med att uppmärksamma. Detta hade inte ens varit en nyhet för tio år sedan, nu är det vardagsmat. Fortfarande lyser dock proportionerna med sin frånvaro. Ingenstans i dagens medieagenda tas de verkliga problemen upp och inte heller är man särskilt intresserad av vissa former av problem.

Tyvärr är det inte rasism att tala om problem hos vissa individer som använder sin religion och alibit vi förser dem med i och med r-ordet till att mobba, förtrycka och förfölja. Tvärtom är det en del av en sund debatt som till och med vissa muslimer (SVT; Archive-länk) som Nalin Pekgul har försökt att ta tag i. Resultatet har dock som alltid i Sverige blivit att media och debattörer gör gemensam sak i att misstänkliggöra (SVT; Archive-länk) och smuts-kasta. Andas det minsta av kritik och domen blir hård med andra ord.

Det här är ju inte första gången detta händer tyvärr. Vem kan glömma de två hjältinnorna Zeliah Daglis (Aftonbladet; Archive-länk) och Amineh Kakabavehs envetna kamp från förra året. De försökte larma och samtidigt starta en seriös debatt för att  få oss att inse att vi har problem i det här landet. Snart hade fatwan drabbat dem båda i form av de tre Vänsterpartisterna (Aftonbladet; Archive-länk) Rossana Dinamarca, Christina Höj Larsen och Aron Etzler. Svaret måste ha varit ett av förra årets största bottennapp med råge.

Fundamentalisterna har alltså inte bara r-ordet, medias oerhörda intresse och politikernas skitnödighet inför att bli betraktade som rasister på sin sida. De har också politiker som snart rycker ut till deras undsättning på sin planhalva! Ingen kunde väl varit mer glada än fundamentalisterna men hjälper det alla de som nu faktiskt fysiskt blir trakasserade? Inte ett dugg! Tvärtom är de lika bortglömda nu som då. Det är som om vissa krafter i sam- hället vill få oss att tro att problemen inte existerar, som vanligt talar verkligheten emot.

VR GataDet är egentligen verkligheten kontra overkligheten debatten handlar om. När media har sagt sitt är den förhärskande bilden den av overklighet. Alla är upptagna med att beskriva det som inte är och glömmer lägligt bort de verkliga problemen Foto: By Prefurbia – Own work, CC BY-SA 3.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=31680921

Löjesguiden nominerar idag landets journalistkår till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Proportionerna är alltid av vikt, den ena får inte ställas mot den andre i kampen om utrymme. I ert fall är det dock rätt uppenbart att det är en illa dold agenda som oftast styr vem som får och vem som inte får utrymme. Er agenda utgår från Marxistisk maktlära och osunda kopplingar till krafter ingen borde spela under täcket med. Det gör er till fulländade kandidater till priset.”

Gränser för vissa men inte för andra

I det imploderande Europa odlas just nu självhatet och självkritiken. I dess kölvatten har vi fått en situation som har fått myndigheterna att reagera där hat mellan grupper och oförsonlighet som tittar fram har fått allvarliga konsekvenser. Det jag tänker på är naturligtvis den situation som judarna får utstå när muslimer och araber ger utlopp för sitt hat.

Visst är muslimer och araber också utsatta för hat och förföljelse, men man är samtidigt den grupp som utsätter andra. Jag skulle till och med vilja säga att de i än högre grad utsätter andra för denna förföljelse, det är nämligen sällan vi läser om attacker mot moskéer är judar misstänks ligga bakom. Det är också sällan vi kan höra hat- och glåpord yttras som kan knytas till judar riktade mot muslimer i Sverige. Ändå är det muslimer som utmålas som offer, en bild som är direkt felaktig. Den som förnekar det, förnekar verkligheten tyvärr. Det framgår av Uppdrag Gransknings reportage som du hittar nedan.

Samtidigt som araber eller muslimer utsätter andra för hatet sätter politiker i Europa med all rätt p för hatet mot dessa. Problemet är bara att om man ger en grupp skydd, men lämnar en annan i sticket bäddar man för att kritiken kommer från annat håll i varje fall. Svaret har blivit åtal, inskränkningar i demokratiska friheter som det fria ordet. Kritik har blivit kringskuret och allt mer omöjligt att uttala.

Problemet har varit hur man ser på ett problem. Om vi utgår från vad vissa ser som kritik, andra ser som hets mot folkgrupp måste man ställa sig frågan var gränsen går. Kritik måste vara tillåten, hets mot folkgrupp ska naturligtvis inte accepteras. Den här filosofiska och politiskt laddade frågan ställs just nu runt om i Europa. Viss vill gå längre, andra vill lägga locket på. I den spänningszon som uppstår mellan två synsätt, uppstår också konflikt om begrepp som hets mot folkgrupp.

Titta på det inslag som du kan se nedan. Det är ett tal som pastor James McConnell höll i våras och som är en kritik eller något mer mot islam. Där gick han till rätt hårt angrepp mot den och det samhälle som tillåter vad han ser som terrorister att etablera sig. Det värsta är att han delvis har rätt, den terrorism världen ser idag är muslimsk eller åtminstone säger sig vara islamsk. Han har också rätt i sin kritik mot att det är så kallade muslimer eller muslimer som förföljer kristna i Mellanöstern. Människor har blivit fördrivna och dödade i Syrien för sin tro t ex. Mer om detta i unvisit DN.

Samtidigt är talet ett angrepp som ställer frågan hur långt får man gå? James McConnell är åtalad för det och det har ställt saken på sin spets. Mer om det från engelskspråkiga BBC. Om nu James McConnell är skyldig till hets mot en religiös grupp, vad gör sig detta tal till då?

En intressant detalj är att det sista inlägget är inspelat i Adelaide i Australien och avsett för att läggas ut på nätet. Därmed inskränks alltså en persons rätt att tala om en religion i ett land, men en annan person kan verka ostört i ett annat land. Den ena balanserar på gränsen mellan kritik och hat, den andra har bara hat att delge världen. En åtalas för att lugna en grupp i Storbritannien, en annan får uppmärksamhet på nätet genom att det dessutom läggs upp på Youtube.

För att komplicera saken än mer har den ena gruppen stöd från vänstergrupper inte minst i vårt egna land. Den andra gruppen – judar – är av samma grupp allmänt hatad och utsatta för samma behandling som vi får vittnesmål om från Malmö också av vänstern. Exempel på detta är den så kallade konst Lars Hillersberg, sedan många år en gallionsfigur inom svensk vänster, ställde ut som starkt påminde om den propaganda mot judar som skapades i Tysk konst under 30-talet. Som svar på kritiken viftade konstnären själv bort det hela som ”en kampanj genomförd av Israellobbyn”. Mer om detta i Ivar Arpis ledare i SVD.

I Sverige har vi knappt en debatt, än mindre den kritik som måste riktas mot islam. Detta beror dels på deras koppling till vänstergrupper som så ofta rycker ut till undsättning också då man måste kritisera. Därmed kväver de den nödvändiga debatten. Men det är också så att vänsterns problemformuleringsmonopol har spelat denna grupp rakt i händerna.

George W BushIngen debatt mår så bra av att man pekar finger som för att säga att ”håll käft”. Inte heller är en sidas lidande medan en annan glöms särskilt sunt. Det hela blir kontraproduktivt i slutänden Foto: Telegraph

Det är väl knappast någon slump att att detta problemformuleringsmonopol innefattar en beskrivning att det finns en förföljelse av muslimer. Men så fort kristna kommer på tal är det tystare än i graven. Judarnas situation har nu sent börjat uppmärksammas men är fortfarande dålig, för att inte säga katastrofal.

Nästa dimension som gör att frågan är så infekterad är ett annat faktum. Kritiken kommer underifrån, från ”vanligt” folk och uppfattas inte så sällan som vulgär och populistisk. Man vill gärna också utmåla den som ointelligent just därför att det är ”vanliga” människor som står för den. Ett exempel på detta är DN:s korkade artikel som med vetenskapens hjälp vill måla upp bilden av att ointelligenta människor också är fördomsfulla människor. Här hittar du den. Här hittar du dessutom en replik på den så kallade undersökningen från Forbes. Jag tog själv upp min kritik av DN-artikeln i följande inlägg.

Den andra sidan i konflikten som sliter sönder samhällen i den här frågan är den självutnämnda samt den politiska elit vi har utsett genom val, som intar en helt annan syn än den underifrån kommande. När Maimuna Abdullahi och Sara Bessa anklagade hela det etablerade samhället för att anamma fel syn på jihadresor väckte detta inga protester, länk till SVT här. Däremot när Zeliha Daglis artikel publicerades i Aftonbladet gick hela vänsterrörelsen i taket. Särskilt vänsterpartiets Rossana Dinamarca, Aron Etzler och Christina Höj Larsen gick upp i taket extra mycket i följande debattartikel i Aftonbladet.

GagballAtt tysta berättigad kritik men tillåta andra att uttala sig leder i slutänden bara till att problemen växer Foto: Sverigesradio

Här tolereras alltså ingen kritik av det man redan har bestämt sig för är rätt. Man använder alla tillgängliga medel för att föra ut propaganda om den ”rätta synen”. Avviker någon används kanalerna för att tillrättavisa. Hjälper inte det kan man som utväg via sociala media dra ihop pöbelhopen för en schyst liten trollbränning. Vi har nått fram till det som kallas ”åsiktskorridoren”.

Tillbaka till den första tråden om det imploderande Europa. Frågan är varför vi kröker rygg när vi borde stå rakryggade? Vi har över 2000 år av filosofisk och vetenskaplig utveckling att tacka vår kultur för. Några av världens och historiens främsta tänkare har formats av denna och ett bestående arv efter allt detta är grundprinciperna för demokrati för att inte tala om demokrati i sig självt.

Vad skulle vi ha att skämmas för? Att vi har ett mer fritt och tolerant samhälle än de muslimer kommer från? En historia full med blod men också stolta ögonblick när de bara kan peka på en dåtida storhet som i ett allmänt sönderfall ledde till kaos? En del postmodernister pekar ibland på att vi ska skämmas för att vår framgång bygger på rikedomarna genererade av slaveriet. Inget kan dock bli mer fel än den beskrivningen. Den arabiska slavhandeln varade både längre tid och var mer omfattande så då borde väl också dom med den logiken ställas till svars?

GuillotineUppenbarligen är det skuld, skam och självrannsakan vi stackare ska känna när det i själva verket är så att finger bör pekas på helt andra krafter. Foto: Wikipedia

För det första byggdes välstånd av 2000 års utveckling med start i Grekland och sedan vidare i Romarriket. Inte ens då Romarriket föll stagnerade den utvecklingen då mycket i dag tyder på att ”den mörka medeltiden” var allt annat än mörk. Inte heller var den så fattig och eländig som det ibland framhålls. Problemet då var snarare rigida samhällsstrukturer och en dålig fördelning av rikedomarna.

Nej, istället måste vi nog leta efter förklaringen till ryggradslösheten i det faktumet att vi är som man säger i USA ”Damned if you do and damned if you don’t”. Säger vi att vi inte känner skuld är vi rasister i twitterokratins och godhetsapostlarnas ögon. Säger vi att vi känner skuld är vi rasister i twitterokratins och godhetsapostlarnas ögon.

Låt mig säga så här, det kan aldrig vara rasism att kritisera det som måste kritiseras. Det kan heller aldrig vara rasism att kritisera när en sida är så rasistisk att människor inte längre vågar bo kvar i den stad där de föddes och levde. I jämförelse med det som händer i många av de här ”problemområdena” är ingenting rasism och det hjälper inte i den debatten att peka på fel företeelse.

Det är det som vi borde ta med oss för framtiden, inte att kröka rygg för en kraft som är mångdubbelt mycket mer rasistisk. Inget hat, hot eller missaktning mot någon eller något är okej i min värld. Det gäller också de som med dagens agenda kan söka säker hamn igen och igen. Visst förekommer islamofobi det förnekar jag inte, men ingen hjälps av en debatt som enbart handlar om en sida av myntet.

HögtalareDet spelar ingen roll om det är högtalare, lågtalare eller vilken grupp som är talare. Alla måste få komma till tals på lika villkor och därför måste åsiktskorridoren städas ut, den börjar bli unken nu. Foto: Freepik

Löjesguiden nominerar idag den postmodernistiska debatten och åsiktskorridorens förespråkare till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Ni vill så gärna plocka godhetspoäng på att avslöja och exponera ondskan och det är väl bra. Det hade dock varit bättre om ni hade pekat finger på den riktiga ondskan, inte den inbillade. Det faktumet att ni har fått allt om bakfoten så till den milda grad att ni till och med rycker ut till försvar för det oförsvarbara gör er till formidabla kandidater till priset.”

Fler som bloggat om ämnet är:
Fnordspotting – Efter Köpenhamn: Aktuellt bjuder in islamist