Sverige sett upp och ner

”Vi lever i en välfärdsstat där vi har det bra”. Ett sånt påstående är enligt mig helt fel, Sverige har betydande problem. Vi dras med ett budgetunderskott (DN; Archive) mitt i högkonjunktur, vi måste skapa jobben (DN; Archive) med skattepengar för att få folk i sysselsättning – en dålig affär i längden och till sist minskar kvalitén på skolan (Aftonbladet; Archive). På detta har vi ”ansvariga”, vi borde döpa om det till ”oansvariga”, som hela tiden vidtar fel åtgärder eller inga alls. Varningssignalerna ljuder, men ingen reagerar.

Som om detta inte var nog har ett av samhällets hörnpelare alltid varit lagen. Lagen fungerar som ett kitt, den håller samman och ser till att vi har en gemensam nämnare som grund för begreppet ”nation”. Nu håller också det fundamentet på att vittra sönder. Allt fler småbrott som avskrivs (NA; Archive) därför att polisen inte har resurser och dessutom en urusel ledning är en faktor. En annan är att straffen (Expressen; Archive) ibland är så löjlig låga att ingen längre avskräcks från att fortsätta begå brott.

Samhället tenderar helt enkelt att i flera fall ta större hänsyn (Dagens Juridik) till brottslingen, än det tar till brottsoffret. En balansgång som alltid står i fokus och som alltid måste diskuteras. Det är trots denna diskussion ett sluttande plan utför eftersom de brott som ”slinker igenom” blir allt grövre och drabbar den utsatte på ett alltmer påtagligt sätt. Det uppfattas också med all rätt från de som utför brott att det nu är ”fritt fram”, en insikt som i det långa loppet kommer att leda till än mer brott.

Brott leder ibland till fler brott, det hela eskalerar utom kontroll. Det blir inte bättre av att de rättsvårdande myndigheterna struntar i vissa typer av brott, resultatet blir bara att snart har alla rätt att begå brott och att ribban har höjts. Foto: By Colton Cotton – Own work, CC BY-SA 3.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=17682280

Innan vi fortsätter lite varudeklaration, jag är personligen ingen varm vän av höjda straffskalor. Fängelse skapar bara än mer förhärdade brottslingar, men det måste samtidigt finnas någon slags balans till och med i min värld. Ett samhälle där brottsoffer med all rätt upplever att man inte är rättssäker eller att brottslingarna har fler rättigheter än offren, är snart inget samhälle längre. Det är istället ett upplösningstillstånd och aktar vi oss inte är den inslagna vägen där vi kommer att hamna till sist om inget görs.

Brott kan också uppstå i rent vardagliga situationer där folk tycker en sak men lagen en annan. Ett ganska solklart fall är följande (Aftonbladet; Archive). En man överfaller en kvinna på offentlig plats med knytnävsslag. Naturligtvis måste man reagera vilket Per-Anders Petterson gjorde. Han går resolut fram och fäller mannen med en domkraft, först genom att slå honom i axeln sedan genom att slå honom med den i huvudet.

Per-Anders döms till sin stora förvåning för misshandel till 50 000 kronor i böter. Han undrar om han i framtiden ska våga ingripa om situationen uppstår igen. På den punkten kan jag lugna honom, det går alldeles utmärkt och man ska reagera. Det är dock att rekommendera att man antingen håller fast eller möjligen slår en eller två gånger med knytnäve, inte med domkraft. För i rättens värld ställs en knytnäve mot en domkraft och jämförs, i den ekvationen förlorar utan tvekan domkraften.

För domen helt riktig då han använde mer våld än nöden krävde. Att lämna en person med sprucket skallben och permanent huvudvärk är bevis nog. Precis som det står i domen gjorde Per-Anders ett lovvärt jobb med det första slaget, men det andra som riktades mot huvudet kan knappast sägas vara inom de ramar som lagen ger möjligheten till. Men så finns då de andra exemplen, de som visar en alltför stor hänsyn åt andra hållet dvs till missdådarens favör.

Nej, det kan aldrig sägas vara nödvärnsrätt att lämna någon med skallfraktur för att den idioten i sin tur slår kvinnor in publicum. Att ingripa, hålla i och kanske till och med brotta ner eller slå med knytnäve en eller ett par gånger om personen slåss är okej. Däremot som sagt inte att slå med domkraft i skallbenet. Foto: Wikipedia Commons

En kvinna blir våldtagen av två män. De båda åtalas för gruppvåldtäkt (Dagens Juridik) och fälls i första instansen, men domen överklagas. I Hovrätten gör man en annan bedömning. Det är inte längre en gruppvåldtäkt därför att båda männen har turats om att våldta kvinnan en åt gången. De har visserligen hjälpt varandra men straffvärdet sänks till tre respektive tre och ett halvt års fängelse. Allt för att de var så ”hänsynsfulla” att de inte våldtog henne samtidigt och trots att de uppenbarligen samarbetade.

Den här domen eller lagen borde rivas upp. Inte minst därför att den är direkt anstötlig och inte speglar folks rättstänkande. En gruppvåldtäkt är en gruppvåldtäkt hur man än vänder och vrider på det. Samarbetar de dessutom spelar det för de flesta människor ingen roll att de ”bara” våldtog en åt gången, det är att betrakta som gruppvåldtäkt också om man samarbetar och så att säga hjälper varandra på traven. Domen blir därmed en varnagel i rättsmedvetandet hos människor och speglar inte tankar och åsikter hos dessa.

Nästa dom som borde rivas upp är mer av en vardagshändelse igen. Den handlar om vad man får och inte får göra i en bostadsrätt enligt byggnadslagstiftning (Sajten Borätt-köparskolan). Trots ett uttryckligt förbud att riva bärande väggar i lag, och ett nej från bostadsrättsföreningen beslöt ett nyinflyttat par att ändå riva (Fastighetstidningen) en bärande vägg i sin lägenhet. Resultatet blev sättningsskador och sprickbildning i lägenheterna ovanför den aktuella.

Självklart drev bostadsrättsföreningen fallet till åtal eftersom föreningen inte ville bli den som skulle behöva stå för kostnaderna. Gör man något som inte får göras enligt bygglag och dessutom har avråtts från bostadsrättsföreningen, är det naturligt att den skyldige står för kostnaden kan man tycka. Döm om den förvåning när så domen kom. Den fastslog att sättningsskadorna kunde ha uppstått på andra sätt trots expertvittnen som intygat motsatsen.

Att kapitalism kan vara grym är sant för ibland spelar det ingen roll vad man har att erbjuda som är det avgörande. Men när inte ens domstolsväsendet godtar experter eller intyganden utan dömer emot bättre vetande är något galet. Domen som nu lämnar en bostadsrättsförening betalningsskyldigt för vad någon annan har ställt till med, skvallrar om en lagstiftning som måste ses över. Foto: Wikimedia Commons

Paret slapp därmed både egen advokatkostnad och rättegångskostnad eftersom bostadsrättsföreningen fick ta den smällen. Bostadsrättsföreningen är också den som får stå för kostnaden i de andra lägenheterna då skadorna inte är självförvållade av de som äger dessa. Det hela slutar alltså med att ett pars olagliga beslut, leder till att alla andra får betala. Det hela beror enligt rättens motivering på att ”bostadsrättsföreningen är den som har beviskravet och att detta inte har mötts”.

Domen och de bisarra konsekvenserna beskrivs rätt träffande i artikeln av Line Zandén:

”Lagstiftaren förefaller ha siktet inställt på den enskilde medlemmens intressen snarare än motsvarande för medlemmarna som grupp. Med bostadsrätten följer alltså rätten att förstöra. Detta är uppseendeväckande.”

Hon avslöjar rätt brutalt vad det är som är fel, vissa lagar är för svaga och övertrumfas av andra som genast ger motparten mer rätt. Konsekvensen blir att vissa är rättslösa, medan andra får för många rättigheter. Också sånt som är otillåtet blir plötsligt tillåtet, trots att det inte är det. Därmed har lagstiftaren skapat en lag som får rent absurda effekter. Folk kan till och med åsidosätta det som borde vara rätt självklart. Beslutet att riva får dessutom konsekvenser för tredje man, något som inte hade varit önskvärda i den bästa av världar.

Det är alltså också så att det inte bara tas ofördelaktig hänsyn till brottslingen, utan också är fel på lagen som sådan. Lagar kommer på kollisionskurs med varandra, det saknas balans och snart blir människor utan att de förstår hur offer. Fallet med bostadsrättsföreningen med betydande kostnader som följd är just ett sånt exempel. Allt därför att lagar kolliderar. Här borde plan och byggnadslagen ses över för att stärka den.

Som bekant har vi en avgående bostadsminister – Mehmet Kaplan – vars främsta merit förutom att inte ha åstadkomma någonting, dessutom har varit att visa upp hur inkompetens ser ut. Fallet med bostadsrättsföreningen hotar därmed att bli ett praktexempel på vad som händer när man vare sig vill eller kan göra något åt en sak. Inkompetens lönar sig….i varje fall för en tid.

När man dessutom kan ana sig till misstänkt inkompetens i både riksdag, regeringar och ämbetsmannakår är något ruttet i konungariket Sverige. Resultatet blir ett jättelikt haveri och ett lidande för de enskilda som drabbas av brott istället för att en gång för alla straffa de som straffas bör. Foto: Av Florian Martys – Flickr: Vista Concordia, CC BY 2.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=28398000

Löjesguiden nominerar idag lagstiftarna i både riksdagen, tjänstemannakåren och de ansvariga i både tidigare och nuvarande regeringar till priset ”Foliehatt of the Year”. Anledningen är de klantigt utformade lagarna och de lagar som strider mot rättsmedvetandet hos medborgarna. Motiveringen lyder: ”Ni styr och ni utformar lagarna, det är som vanligt medborgaren som betalar priset. Den dumhet och de konsekvenser som detta får är tillräckliga för att kandidaturen ska vara klockren.”

Medial Misandri

Smaka på ordet – misandri – ett ord som officiellt inte ens finns i SAOL. Det betyder ”manshat” och är fullt befogat att tala om och använda i vår tid. Denna blogg lanserar därför härmed detta ord som ska in i debatten även om jag på intet sätt är först ut att använda det.
Ordet borde användas som epitet på alla de feminister som ger uttryck för sina i mina ögon helt skruvade åsikter. Här råder tyvärr ingen skillnad på om debattören är man eller kvinna, de av misandri befläckade tankarna står som en urindoft från allehanda mediala pissoarer. De senaste debattinläggen vittnar om samma unkna manssyn, och detta utfört av män! Ordet ”könsförrädare” ligger inte långt borta.

Har vi nått den nedersta kretsen nu?

Inte sällan är dessa ”godhetens fanbärare” journalister. Den senaste i raden av hattifnattar är Lars Lindström. I sin krönika i tidningen Expressen hittar han nya sätt att visa att foliehatten är på. Redan i rubriken sätter han ett svårslaget rekord, ”Jag är inte rädd för feminismen – Jag är skräckslagen för mansrörelsen”. Vilken mansrörelse Lars? Var hittar du den och kom nu inte och säg ”patriarkatet”, det vore lika intelligent som att komma släpande med den alltid så bekväma förklaringsmodellen med Illuminati som alla konspirationsteoretiker är så förtjusta i.
Han fortsätter dock enträget där tankegångarna hittar nya intelligenta små infallsvinklar som ”Varför rånar vi banker, misshandlar, mördar?”. Jag är man men har aldrig rånat en bank, aldrig misshandlat eller mördat. Men om du Lars har ens föresvävats tankar om sådant eller känner till någon som har det, borde du nog gå till polisen. De är säkert intresserade av dina eller andras förehavanden eftersom detta faller under det som är åtalbart.

Lars Lindström lyckades slå ett dråpslag för misandrin Foto: Wikipedia

Hans tankar går vidare, ”varför misshandlar vi kvinnor vi säger vi älskar? Och varför sysslar inte kvinnor i samma grad med denna dårskap?” På den första frågan hänvisar jag till samma svar som förut. Om du själv har misshandlat en kvinna eller känner någon som har det, vänd dig till polisen. Dra däremot inte in mig i ditt dåraktiga resonemang, jag och en förkrossande majoritet av alla andra män har nämligen aldrig gjort det du säger. Jag skulle till och med våga mig på en gissning och påstå att minst 90% av alla män skulle aldrig ens överväga det du påstår, ändå säger du det. Hur kan det komma sig Lars?

Sen blir det för en stund intressant bara för att magplaska igen. När Lars Lindström påstår det alldeles sanna påståendena ”svenska tjejer har bättre betyg än pojkar”, ”tjejer skaffar sig oftare en högre utbildning”, ”Kvinnor lever längre än män”, ”Män kör ihjäl sig och andra oftare”, ”Män super sönder sig mer frekvent”, ”Män har färre nära vänner och dubbelt så många män tar livet av sig” är han inne på ett område som borde diskuteras och undersökas mycket mer. Så dock inte fallet med dagens feministiska agenda. Dessutom lyckas Lars efter denna ansats landa i latringropen med påståendet ”Kvinnor är inte alls lika benägna att slåss, misshandla och mörda”. Länken som visar att du har fel hittar du nedan som leder till en Brå-undersökning, I rest on your face.

Misandri i Sverige har äntligen fått ett ansikte Foto: Enstillaundran

Om vi börjar från början i alla dessa påståenden. Återigen ”vi misshandlar” när det handlar enligt all tillgänglig statistik om några få män som utför dessa hemska dåd. Varför drar han alla över en kam? Jo för att argumenten inte räcker när han vill ”bevisa” sin poäng! Det är nämligen så att ett fåtal står för det stora flertalet fall, att dra alla över en kam syftar bara till att kunna peka på en ”sjuk mansnorm” när denna inte finns generellt sett. ”Varför sysslar inte kvinnor i samma grad med med denna dårskap?” Hur vet du det Lars? Statistiken talar sitt tydliga språk, inte tillräckligt med undersökningar har genomförts på området för att kunna göra några påståenden över huvud taget om kvinnors våld mot män. Där denna finns dokumenterad finns dessutom ett stort stigmata, ingen vill prata om det ”omanliga” i att erkänna att en eller flera kvinnor har spöat upp en man! Ändå finns det dokumenterade rapporter som SKULLE KUNNA antyda att det är betydligt vanligare än vad som ges sken av. Det har till och med dykt upp undersökningar som visar att du har fel, men detta har en gemensam media mött med tystnad, länk till en av dessa finns nedan. Skulle du Lars vilja vara vänlig och förklara hur medias agenda har blivit så vindkantrad att den inte längre är intresserad av de fakta som faktiskt finns att tillgå?

En annan sak du skulle kunna förklara Lars är följande: Mitt påstående nummer ett: Mäns våld drabbar andra män i högre grad än kvinnor. Påstående nummer två: Kvinnors våld mot män är betydligt mer vanlig än vi hittills har trott.
Jag tror jag har ganska torrt om fötterna när jag bifogar följande länk till statistik över detta från BRÅ. Till påstående två bifogar jag en länk till undersökning som visar att kvinnors våld mot män är betydligt vanligare än vi har trott. Jag kan också varm rekommendera den något krympta artikel i ämnet som DN som publicerades för en tid sen. Jag kan också varmt rekommendera dig Lars Lindström att ta del av en nättidning vars syfte är att ge oss en lite mer balanserad syn på problemet. Organisationen A Voice For Men (AVFM) skriver regelbundet artiklar i ämnet, det vore klädsamt om du gjorde det Lars det kan ge också dig en lite mer nyanserad syn på problemet. Det oberoende som ni journalister ju sedan en tid har övergett hade ju kunnat skänka dig en aura av trovärdighet, men objektiviteten är ju som sagt numer ett minne blott inom er yrkeskår. Det är ett faktum inte minst du ger ett ansikte åt.

Vågskålen mellan de två könen vägde genast över Foto: Advokatolafsen

Till de sanna påståendena så. Jo, svenska tjejer har högre betyg än pojkar. Varför diskuteras inte detta? Är det skolans prioriteringar det är fel på? Missgynnar denna killarna? Är det lättare för tjejer att få högre betyg för att de är tjejer? Frågorna är många, svaren eller undersökningarna på området lyser däremot med sin frånvaro. Istället serveras vi regelbundet snömos som ”Killar har en antiplugg-kultur” som en artikel i Aftonbladet vill ge sken av. Dock ingenstans något bevis för detta eftersom ingen har brytt sig om att undersöka, hur kan det komma sig? Detta leder till nästa påstående att kvinnor skaffar sig högre utbildning i större grad än män. Ja, hur kan vi tillåta en sån ojämlikhet Lars, borde inte detta bli föremål för en grundlig utredning så vi kan göra något åt detta? Som vanligt är det dock tyst på den punkten från både media och politikerna. Hur kan man förklara att ingen bryr som ett uppenbart faktum? Är det kanske så att agendan är ett utslag av den misandri i varje fall jag anar mig till?

På samma oseriösa sätt fortsätter artikeln som helt och håller missar målet i vanlig ordning. Kanske är det trots allt symptomatiskt för ett samhälle som är fixerat på orättvisorna mot kvinnor, som jag märk inte förnekar finns. Samma samhälle tillåter samtidigt att vi förbiser de oförrätter som drabbar män och pojkar och ingen tycks vara beredd att göra något åt det. Lars Lindström har personligen svarat på kritiken på bloggen könsfreden/gendertruce men talar där samma snömosiska som förut där icke-svaren haglar och påståendena står utan bevis. Indikationerna som finns och som pekar på något annat än de påståenden han framför, lyser också de med sin frånvaro. Oseriöst om du fråga mig.

En myt är en myt, en lögn likaså

Till sist buklandar Lars Lindström i en förmodligen påhittad anekdot när han ger sig själv en guldstjärna för uträttat värv. Förmodligen känner han änglavingarna växa när han berättar att han sitter på Stureplan. Mitt i några förbipasserande mäns diskussion avfyrar Lars ett brett leende mot dem för deras löjliga sätt och sin egna förträfflighet i alla kloka tankegångar. En av männen blir nervös och han får något panikslaget i blicken som om han förstår vad Lars menar.
Min enda kommentar till denna uppenbart påhittade historia är att påminna Lars om att också Lucifer var från början en ärkeängel och hade vingar. Han kanske borde reflektera över det faktumet också.
Fler som bloggat om Lars Lindströms artikel hittar du på bloggen könsfreden. Som vanligt har också Susanna Varis bloggat förträffligt om saken. Naturligtvis får jag inte glömma bort WTF Toklandets blogg som precis som jag frågar sig när Lars ska anmäla sig hos polisen för sina brottsliga handlingar.

Anekdoter kan ibland ha en rolig vinkling, dock inte denna gång Foto: Metrobloggen

Löjesguiden har det skadeglada nöjet att nominera Lars Lindström till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: För din journalistiska oförmåga att vara objektiv nomineras du till priset. Du har i en enda artikel visat att jag och andra som har drivit samma tes, hela tiden har haft rätt. Denna tes, att journalistik inte längre är objektiv utan drivs av en politisk agenda, får därmed sägas vara bevisad. Med olika påståenden driver du en tes utan att en enda gång ens åberopa några bevis för denna. Du fullföljer din linje och anser utan att ha bevisat någonting, ha fått indikationer på både en icke-existerande mansrörelse och deras brott mot mänskligheten och kvinnor. Festen med fantasifostren som hedersgäster är därmed mer påtaglig än tre fiktiva figurer på Stureplan, den är alldeles verklig i varje stavelse i din artikel. De teser som däremot hade kunnat drivas och väckt ett större intresse än ett indignerat blogginlägg från min sida, lyser som vanligt med sin frånvaro. Du blir därmed en fullgod representant för den kår som säger sig förmedla sanningen, men som hellre sysslar med latrindikesdykning.”. Det har till sist blivit dags att fullaste allvar starta en mansrörelse i Sverige. En rörelse vars främsta syfte är att se till att mäns vandel återupprättas och att slippa påhopp från en rörelse – feminism – som för länge sen har tappat sin moraliska kompass. Den rörelsen finns och frodas – den kallas jämställdism eller ekvalism – den rörelsen ser jag härmed mig själv som en självklar del av.