Om Lars Vilks och arvsynden

Arvsynden, att vi kollektivt är skyldiga för vad andra gör/ställer till med, är ett centralt begrepp i religioner framför allt kristendomen. Det var ju den tanken som gjorde det möjligt att se sentida ättlingar till medeltidens judar som skyldiga för sina förfäders tilltag att spika upp Jesus på korset bl a. En grotesk tanke om du frågar mig och den har lett till mycken och onödigt lidande.

Arvsynden är den religiösa föreställningen att skuld kan gå i arv. Den startade då Adam och Eva fördrevs från paradiset och har sen ärvts av människan för hennes synders skull. Nu har det blivit dags för Lars Vilks att få smaka samma medicin i den journalistiska versionen Foto: Av © Hubertl / Wikimedia Commons /, CC BY-SA 4.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=43001785

Samma princip tycks nu ha anammats av enskilda journalister som Åsa Lindeborg. I följande debattartikel (SVT; Archive) skriver journalisten Arash Mokhtari om det möte med grävande journalister som hölls i Göteborg med Lars Vilks som gästtalare. Åsa Lindeborg har visserligen försvarat (Aftonbladet; Archive) yttrandefriheten och framför allt Vilks rätt att få rita Mohammed som rondellhund.

Det här är ett faktum Arash Mokhtari inte tycks vara helt nöjd med. Faktum är dock att Åsa Lindeborg ger båda sidorna på tafsen och försvarar i samma andetag yttrandefriheten. Ett rätt berömvärt steg trots allt hon annars har sagt. Hennes hyllningstext (Aftonbladet; Archive) av Röda Arméns ”förtjänster” under andra världskriget är en av de mer smaklösa.

Arash vill å sin sida däremot som alltid att man ska ta ställning, också Åsa Lindeborg. Det finns bara för eller emot, inget mitt emellan. Det finns tycks också enligt hans synsätt, alltid finnas ett islamofobiskt motiv. Kritik tycks vara utesluten, och allt landar i en enda slutsats. Det märks på raderna när Arash menar att Vilks har litet stöd bland svenska journalister, återigen antagligen för att förringa hans ställning och därmed kunna kritisera den som kritiserar.

Det här måste dock ställas i ett annat ljus. Att alltid se kritik av religion i nyanserna svart eller vitt gynnar inte debatten, det är väl det som är meningen. Svenska journalisters starka sida är nämligen inte att försvara yttrandefrihet. Det kan verka paradoxalt men tyvärr är svenska journalister förvånansvärt ofta talespersoner för minskad (DN; Archive) yttrandefrihet, inte ökad. Bara det drabbar andra än media så är man ytterst nöjd. Drabbar det dessutom högerkrafter är man så nöjd så att man ser ut som slaktarens katt.

Man glömmer samtidigt lägligt bort att det största hotet mot demokrati i Sverige kommer från vänster och från radikaliserad islamism. Interpols rapport från 2014 talar sitt tydliga språk, sedan dess har trenden blivit än mer tydlig för att inte säga övertydlig. Numer döljer inte ens islamisterna sina intentioner utan opererar (SVT; Archive) tämligen ostört. Det svenska samhället och journalisterna ser dock fortfarande bara hoten från höger som om man likt Henrik Arnstad (Metro; Archive) bara hade en enda förklaring på allt.

En duktig journalist tycks se problemet komma från ett enda håll. Att det kommer från den andra riktningen tycks inte bekymra, den är ju god. Att delar av detta hot skär halsen av folk och vill kväva demokratiska friheter som yttrandefrihet är smällar man kan ta Foto: By Bundesarchiv, Bild 102-08300 / CC-BY-SA 3.0, CC BY-SA 3.0 de, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=5414192

Arash Mokhtari bryr sig till och med sig så lite om yttrandefrihet att han hellre ser till faran för den enskilde journalisten med en måltavla som Vilks närvarande:

”Redan innan samtalet kom i gång nämnde Janne Josefsson, som tillsammans med Belinda Olsson modererade det, att flera journalister kommit fram till honom och frågat varför föreningen bjudit in Lars Vilks och satt utsatt 700 journalisters liv för fara.”

Det fria ordet är inget man ska ta för givet, det kan försvinna fortare än vi anar om vi inte ser upp. Varje dag måste för varje demokrat vara en kamp för att just försvara det fria ordet. Delar av redaktionen på Charlie Hebdo fick till och med betala med sina liv, men hellre det än att leva under klacken på någon med mycket grumliga värderingar…..eller? För det låter ju onekligen inte som om Arash Mokhtari är beredd att kämpa nämnvärt vilket ett sånt citat antyder rätt klart.

Men det är som vanligt nu de verkliga problemen börjar. Jag berömde Åsa Lindeborg tidigare i texten, det tar jag härmed tillbaka. För det är nu det där med arvsynden kommer in i bilden. I den bilden används den dessutom som ett sätt att smeta ner en annan människa för en ”avvikande åsikt” som är så förbjudet i vårt land, i synnerhet om det handlar om antingen invandring eller om kritik av islam. Det som började så bra spårade snart ur:

”Under samtalet försökte Åsa Linderborg, Belinda Olsson och Janne Josefsson gång på gång få Lars Vilks att svara på raka enkla journalistiska frågor: Varför tar han inte avstånd från föregående talare som liknat muslimer vid råttor? Varför gör han inte konst om andra religioner? Varför avslutar han inte sitt konstverk om Muhammed som rondellhund?”

Låt oss konstatera att varje människa har ett ansvar för sina egna handlingar och sina egna ord. Detta gäller i synnerhet om orden eller handlingarna syftar till att kränka, förringa eller på annat sätt missakta. Det finns dessutom lagstiftning som ska se till att just detta inte inträffar och vi får förutsätta att dessa har följts. Men ett ansvar för vad andra säger? Ett sånt påstående är bortanför problematiskt för att inte säga direkt kränkande!

Att tvingas ta avstånd från andras påstående är en härskarteknik. Gör man det har man underkastat sig och förlorat, gör man det inte är man förlorad på moraliska grunder. Typiskt att det är journalister som värnar om ”det fria ordet” så fort det gäller dem själva, men har förtvivlat svårt att tillerkänna andra samma rätt Foto: ”Kernstok Agitating in the Factory Cantine” Wikimedia Commons

Det är ju som att fråga sig varför inte fler tyskar tog avstånd från Hitler. Svaret är enkelt, de slutade på en köttkrok om de gjorde motstånd eller kritiserade! Jag hoppas verkligen inte att Vilks kommer att sluta på en köttkrok, men nog finns det gott om verbala sådana i olika sammanhang. I synnerhet när den journalistiska logiken jobbar för högvarv. För att ytterligare se till att döda hela debatten fyller Lindeborg i med en sista fatwa:

””Hör du att du mumlar”, säger Åsa Linderborg till Lars Vilks när han svarar på frågor. ”Du vill ha yttrandefrihet men påstår ingenting”, fortsätter hon.”

Det här luktar härskarteknik lång väg. Man ställer två motsatser mot varandra, påstår att personen x vill uppnå det ena positiva men agerar som om denna egentligen ville uppnå det andra. Osäkerheten och därmed blottan blir total om en person inte är tillräckligt van vid att tackla den situationen vilket är precis det man vill uppnå. Men Arash Mokhtari vilar inte heller på några lagrar när han drämmer i med sin slutsats av Vilks framförande:

”För somliga i rummet verkar ett försvar av Lars Vilks yttrandefrihet lämna en bitter eftersmak i munnen när han själv inte tar avstånd från främlingsfientliga uttryck.”

Det Vilks sysslar med är religionskritik och framför allt en mot Islam. Jag har själv varit och sett ett föredrag av honom där han intressant nog gjorde följande påstående. Hans rondellhund föreställde från början inte Mohammed utan en allmängiltig arabisk person som rondellhund. Kom ihåg att få bilder finns på profeten därför att det finns ett förbud/motvilja inom Islam att porträttera honom.

Journalistisk sanning II: En journalist bryr sig mer om sin och sin yrkesgrupps säkerhet, än andras. Särskilt om de har skitit i det orena blå skåpet och har spelat på den yttrandefri-hetliga harpan bara de förfogar över och bestämmer tonarten på. Kom inte med kritik, det är i vissa fall detsamma som både islamofobi (konstigt ord!) och främlingsfientlighet. Foto: Wikimedia Commons

Reaktionerna var det Vilks sökte och fick. Snart hade hans teckning spritts och någon hade kopplat denna till Mohammed. Frågan var därmed väckt, hur kunde personer med en uppenbar tro koppla bilden till Mohammed om det rådde ett förbud att avbilda honom? Frågan i sig och diskussionen som följde efter, eller rättare sagt skulle följa efter, var egentligen själva konstverket. Bilden blev därmed en protest mot förljugenhet och hyckleri som finns inom religioner.

Att som Mokhtari likställa en kritik mot Islam med ”främlingsfientlighet” är bara ytterligare en dimension i den både infekterade och bisarra debatt som har förts sedan teckningen publicerades. Det olustiga är att denna kritik alltid ska märkas som ”islamofobisk”. Nej, kritik är inte detsamma som främlingsfientlighet. Att blanda ihop de två är djupt ohederligt. För övrigt är kritik inte heller ”fobiskt”, ordet är fel använt då det ju betyder ”stark känsla av obehag eller äckel som återkommande personen som utsätts ställs inför”.

Sanningen om den här artikeln är som alltid att den nog säger mer om svenska journalister, än den säger ett skvatt om Lars Vilks. I den har vi ju en provkarta på allt det som är fel och det som har gått åt fanders. Lars Vilks tankar om ett konstverk som en installation för att visa på vår verklighet som en enda stor teater har i varje fall besannats.

I artikeln har vi ju fått ett stycke klassisk svensk teater i en uppsättning vi sent ska glömma. Synd bara att det inte var en komedi utan en tragedi av det mest nattsvarta snittet. Är kanske rent av Lars Norén den som har skrivit manus till denna svenska tragedi? Svenska journalister är värda ett Grekiskt ödesdrama eller en tragedi av Shakespeare, det kan ju rent av sluta med att hela kungariket går under och vår stolte ledare sticker ut ögonen i förtvivlan över sina misstag och feltolkningar.

En narr och en före detta härskare som har mist förståndet ensamma irrande på en hed i en storm är en bra sinnebild över svensk journalistik. Det är ju just så den fungerar, den irrar i ett landskap med en dåres envishet och som enda vägvisare har man en narr. Slut, ridå och grand finale Foto: By William Dyce – BBC Your Paintings, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=498271

Löjesguiden nominerar idag svenska journalister till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Drama, tragedi, kanske en smula komedi och till sist allt dramatiserat och iscensatt enbart för att avslöja en persons så kallade illvilliga agenda. Det kallas visst kritik men tolkas genast av våra vakthundar som hat och hot och som sådana måste de både reagera och agera. Det gör er till fullvärdiga kandidater med råge till priset.”

Hur Tänkte Man Då?

Västvärlden är onekligen under attack. Våra värderingar, våra ideal och våra traditioner står i skottgluggen för skäggprydda herrar med en nattsvarta agendor. Vår tids fascister har anlänt och med sig har de en skruvad ideologi som utgår från en religion som borde och sägs vara allt annat än det manifest de stöder sig på. Med sig har de dessutom bomber och granater för att kunna förgöra de som de ser som fienden. Dessa fundamentalister som de kallas, ska inte blandas ihop med den vanlige utövaren av islam men inte heller trivialiseras. Det är lärdomen efter helgens attentat i Danmark. Reportage om händelserna i Köpenhamn hittar du i DN.

Det är fler grupper än punkare som är under attack. Västvärlden står inför ett nytt säkerhetshot och en ny säkerhetssituation Foto: Wikipedia

Fast det finns betydligt fler saker vi borde få upp ögonen för, ett sånt område är säkerhet. Jag förstår att en ensam galning som inte har fastnat i garnen och som inte heller ger sken av att planera något, kan vara rätt svår att identifiera och bevaka. Men kan någon ansvarig förklara för mig hur en person kan komma in på ett möte där en känd måltavla som Lars Vilks sitter med en k-pist under rocken? Om man inte har ett större säkerhetsperspektiv än så är man antingen mer än lovligt naiv eller rent av korkad. Att vapnet dessutom var militärt får en att undra. Det är inte vem som helst utan kontakter som får tag på ett sådant så hur kunde attentatsmannen få det?

Dags att öppna våra ögon och inse att vi inte är immuna mot det som har inträffat
Foto: Lovethispic

Lägger man dessutom till att Lars Vilks tidigare har utsatts för störningar och attentatsförsök borde bilden vara rätt klar för de säkerhetsansvariga – om det nu ens fanns någon sådan. Mer om attentatsförsöket i hans hem hittar du här i Aftonbladet. Överfallet på honom under en föreläsning där han blev misshandlad kan du läsa om i SVD.
Det är med den här bakgrunden obegripligt varför inte säkerheten var bättre. Lägger man till att en person fick sota med sitt liv under mötet är det oförklarliga på gränsen till kriminellt. Det är känt för en större krets människor att Lars Vilks dessutom har ett pris på sitt huvud av Al-Qaida, så varför görs inget? Mer om dödshotet kan du läsa om här i en artikel från Kvällsposten.

Kriminella handlingar må vara en sak, men kriminell dumhet något helt annat. På bilden en ung Frank Sinatra som arresterades för maffiakontakter och småbrott Foto: Ebay

Nästa fakta vi vet alltför väl är att det både i Paris och i Köpenhamn slutade med ytterligare en attack. Den här gången var det judar som attentatsmännen hade riktat hårkorset mot. Det är med andra ord ett familjärt mönster och som sådant måste man vidta åtgärder. Höjd säkerhet och inhyrd säkerhetspersonal borde vara regel snarare än undantag. Vid attacken i Köpenhamn var det en ensam man tillhörande sällskapet som mördades av attentatsmannen. Sällskapet hade samlats för att fira bar mitzvah för en församlings-medlem. Också här något igenkännbart med andra ord. En vetskap som krävde kunskap om händelsen, hur fick attentatsmannen tag på den?

Mönstret börjar kännas igen men ingen tycks reagera eller så sker det försent
Foto: Stanley.se

Återigen ser händelserna ut som en tanke och blir än mer otäcka av att samma dag hade den judiska församlingen bett polisen om förstärkt skydd men inte fått detta. Istället dog den blott 37-årige Dan Uzan. I värsta fall helt i onödan då chansen att hindra det inträffade fanns.

Tyvärr slutar inte listan med det för tittar man på attentatsmannens bakgrund finns det också anledning att bli bekymrad. Ung dansk född av utländska föräldrar med rötterna i Mellanöstern. Tidigt indragen i kriminalitet och känd av dansk säkerhetspolis (PET) och med deras ögon på sig. Trots det lyckas han smita under radarn, ta sig in i ett komplex med ett militärt vapen och börja skjuta vilt omkring sig. När han väl har skjutit ihjäl en person och fått halva eller hela Köpenhamns poliskår efter sig, lyckas han ändå smita iväg. Till sist tar han sig till synagogan och skjuter lite till för att åter försvinna. Tack vare en uppmärksam taxichaufför lyckas man identifiera honom. Han spåras eftersom attentatsmannen var klantig nog att åka till en adress i Köpenhamn. Polisen kan där efter en kort eldstrid skjuta ihjäl honom. Anar jag ett större fuck up här eller är jag bara paranoid?

Attentatsmännen har alltför ofta en lång kriminell bakom sig, ytterligare en riskfaktor har alltså en markör men få uppmärksammar den Foto: Forskning

Slutsatserna och tankarna är många. Man kan inte låta bli och undra om inget hade kunnat göras för att hindra det inträffade. Några enkla åtgärder hade kunnat vända utvecklingen. Kanske är det så att vi helt enkelt är försvarslösa mot en ensam galning som attentatsmannen. Kanske är det istället så att våra respektive säkerhetstjänster alltför länge har levt i en skyddad bubbla där inget verkligt hot har funnits. Nu när det är dags att vakna är de istället yrvakna för den tid av inaktivitet som vi nu har sett akterskeppet på. Det är hur som helst dags att ta oss ur vår törnrosasömn och sniffa på verkligheten som drastiskt har förändrats av både händelsen i Köpenhamn och den i Paris. En verklighet där våra ideal, våra värderingar och vårt sätt att leva står under attack. Vi är helt enkelt i krig och det otäcka är att fienden finns mitt ibland oss.

Dags att sniffa på verkligheten och inse faktum – vi är under attack. Det fria ordet kan bli det första offret Foto: Funnypictures

Dagens artikel kommer inte att nominera någon foliehattskandidat. Händelserna är för tragiska och för allvarliga för den typen av retorik i det här fallet. Jag vill däremot skänka en varm tanke och mitt stöd till de drabbade, till judar i hela världen som likt vår västerländska demokrati är under attack och till sist också erbjuda min utsträckta hand till de muslimer som INTE sympatiserar med det inträffade. De finns och ska inte på något sätt misstänkliggöras.

Vill vi stå upp för det fria ordet måste vi också se behovet av att försvara våra idéer i både ord och handling dock inte med våld om det går Foto: Wikipedia

De däremot som inte har rent mjöl i påsen har allt att frukta. Det finns inget utrymme för den typen av mossiga tankegångar längre. Helgens händelser i Köpenhamn visar att världen är mer delad än någonsin, ett faktum vi nog kommer att få leva med framöver. Hur det än är med den saken kommer utrymmet för extremism och våld i religionens namn drastiskt att krympa. De som tror de kan tvinga sig till uppmärksamhet med döda kroppar som spår lär få erfara att pennan alltid är mäktigare än svärdet.