Listan

Jag har berättat tidigare att jag en tid jobbade fackligt. Det blev ofta en ganska negativ upplevelse, särskilt då företaget jag jobbar för kom med listor för varsel. Naturligtvis ingen rolig läsning men de här listorna med vilka som skulle varslas kunde ibland bli ännu lite mer trista. Där fanns människor som varit långtidssjukskrivna och där fanns människor med för många sjukskrivningar på för kort tid. Slutsatsen kunde bara bli en, man jagade sjukskrivna för att bli av med kostnaderna.

Det är alltså en hårdnande attityd som ligger bakom och ska man vara krass så har främst Socialdemokratin tyvärr bäddat för det. Det började i 90-talets nödvändiga men ibland drastiska inbesparingar då Göran Persson såg till att skjuta över kostnaden för de 14 första sjukskrivningsdagarna på arbetsgivarna. Världens högsta skatt täcker alltså inte ens systemets kostnader utan istället måste man när man ska spara ta till så här drastiska metoder.

Resultatet av åtgärden lät inte vänta på sig. Snart var sjukskrivna hett villebråd, de utgjorde en kostnad som sagt och arbetsgivare brukar se det som sin främsta uppgift att jaga just utgifter. De har de alltså fortsatt att vara sedan dess och än idag kan man se den hårdnande attityden skina igenom. Det här vet hela fackföreningsrörelsen men man tiger därför att många gånger går det inte att leda i bevis att det är just enbart de sjukskrivna man skjuter in sig på.

Varje gång listan läggs fram kan man konstatera samma sak, arbetsgivaren har skjutit in sig på de som kostar dvs långtidssjukskrivna och sjukskrivna i största allmänhet. Trots vetskapen, lägger Annika Strandhäll nu ett förslag som gör att listan kommer bli än mer diger. Foto: Wikimedia Commons – Fälthaubits 77BMK2

För att göra saker och ting än värre, är lagarna inte alltid på fackets sida. Det har flera regeringar sett till. Alliansen såg till att rehabiliteringsansvaret tunnades ut så att arbetsgivare inte längre måste gå i döden för att hitta en ny arbetsuppgift, det räcker med ett eller två erbjudanden så har man uppfyllt lagens intentioner. Det magiska ordet i en sådan situation är ”omplacering” och saken är biff. Motsätter sig den anställde är det bara att gå, man har ju uppfyllt kraven och det är inte arbetsgivaren som sätter sig på tvären.

Också LAS är ihålig som en bongotrumma. Försöker man bromsa arbetsgivaren från att sparka eller omplacera personer som jobbat längre tid än arbetskamrater, kommer bara ordet ”undantagsregler” in i bilden. Ett antal personer kan ju undantas från principen om ”sist in, först ut”. På tio anställda har man rätten att undanta två personer från reglerna. Det är där vi hittar grunden till listan.

Allt detta vet man om inom Socialdemokratin och inom facket men åren går och ingen förändring syns till. Tvärtom så gör man från de ”solidariska” nu en än värre soppa av en redan dålig situation genom att vidta åtgärder som man hävdar ska få ner kostnaderna för sjukskrivningar som ökar lavinartat. Att det nya förslaget (DN; Archive) för långtids-sjukrivning kommer från Socialdepartement och Socialminister Annika Strandhäll är inte oväntat. Att det däremot innehåller vad det gör är däremot överraskande.

Arbetsgivarna ska betala 25 % av kostnaderna från och med den 90:e sjukskrivnings-dagen. Motiveringen är enkel, förorsakar man kostnader genom t ex dålig arbetsmiljö ska man vara med och ta smällen. Men det finns en rad felaktigheter i Annika Strandhälls resonemang. Troligen är det hela istället en enda rökridå för att dölja det egentliga syftet, migrationskostnaderna slukar nu så mycket att man måste dra in förmånen att kunna vara sjukskriven. Det skulle inte se så snyggt ut om en sosse medgav att man inte hade råd.

Sjukdom orsakas av många faktorer. Att skylla på arbetsmiljö som för att skjuta över kostnaden på arbetsgivaren fungerar i vissa fall, men inte alla. Annika Strandhälls resonemang syftar egentligen bara till att spara pengar för staten då migration och sjuklönekostnader nu skjuter i taket. Foto: Wikimedia Commons

För det första är det inte säkert att det är arbetsgivaren som har orsakat någonting, folk blir ibland sjuka av andra orsaker än arbete och arbetsmiljö. Alltså kan de inte per automatik lastas för ”högre kostnader för staten”. Den press man vill sätta på arbetsgivarna att vidta förebyggande åtgärder för att minska sjuktalen kan alltså bli ett slag i luften.

För det andra slår hennes förslag som hårdast mot de som man hela tiden hävdar att man vill försvara och värna. Kommunals kvinnor (Kommunalaren; Archive) inom framför allt vården som t ex undersköterskorna ligger illa till. Det är de som kommer att få ta den största smällen och den lär bli kännbar. Förslaget kommer därmed att göra Kommunals arbete än svårare när listan läggs fram på bordet.

Anledningen till de ökande siffrorna är enkel att se, många och svåra lyft i jobbet samt en stressig vardag med ständiga underbemanningar. Resultat har blivit många sjukskrivna inom yrket. Överbelastade avdelningar med kaos och stress är vardag för många. Här (HD; Archive) är ett axplock (Sjukhusläkaren; Archive) från olika sajter (SVT; Archive) om saken. Till detta kan man lägga till en kraftigt ökad hot och våldssituation (Vård i Fokus; Archive). Allt tillsammans gör att i just vården har siffrorna för sjukskrivning ökat markant.

Kostnaderna för staten ökar. Både migration och sjukskrivning kostar allt mer och nu måste något göras. Men en sosse kan inte ostraffat skära i det som är deras hjärtefråga, då måste man få det att se ut som om det var ”rättvist”. Foto: Wikimedia Commons

Annika Strandhäll måste också ha stött på listan, det finns inte en tillstymmelse till chans att hon indirekt eller direkt har undgått denna. Hon har trots allt ett förflutet i fackföreningen Vision där hon tidigare var förbundsordförande. Det är svårt att tro att hon skulle kunna vara så naiv, okunnig eller dum att hon inte förstår konsekvenserna av sitt egna förslag. Tvärtom tror jag hon är fullt medveten om att listan nu lär späckas med än fler namn som antingen avskedas på grund av ”arbetsbrist”, eller omplaceras.

För det hon sparar i statskassans budget, lär komma igen på något annat sätt. Det lär bli ett högt personligt pris som de med långtidssjukskrivning eller ”bara” sjukskrivning får betala. En sosse som offrar de sjukskrivna och framför allt de med långtidsfrånvaro kan ju tyckas vara en dålig sosse och det är det. Stolta paroller offras än en gång. Så här låter (Socialdemokraternas hemsida; Archive) det utåt, men som Annika Strandhäll sedan föreslår omsätts de fina orden i handling alltså.

Jag är inte längre facklig. En anledning är den krypande känsla man fick varje gång listan kom fram och vetskapen om att det var lite eller inget man kunde göra. Maktlöshet är ingen känsla någon mår bra av och det är vad man känner inför detta som nu troligen kommer att bli än mer vanligt. För maktlöshet är känslan man lämnas med när man vet att lagen eller reglerna inte är på ens sida. Det är eftermälet Annika Strandhäll lämnar efter sig.

En annan anledning till att jag inte längre jobbar aktivt är att precis som med Socialdemokraterna är det långt mellan fina ord och deklarationer också när det gäller det fackliga. Den verklighet vi alla senare måste ta i tu med också i den fackliga världen, stämmer inte med de stolta parollerna. Tomma tunnor skramlar fortfarande mest.

Tomma tunnor skramlar mest. Är den inte tom lär en sosse som Annika Strandhäll snart vara där och tömma den, för skramlar gör det om förslagen i rörelsen som för länge sedan har tappat allt vad rättvisepatos heter. Foto: Wikimedia Commons

Löjesguiden nominerar idag Socialdemokraterna och främst Annika Strandhäll till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Fina ord och förklaringar med högtidlig röst och text är ingenting värd om man inte backar upp dessa med motsvarande förslag. Det här är ett förslag som på så många sätt kommer att göra livet så mycket mer surt för så många fler personer. Det gör er till strålande kandidater till priset.

Ett nytt fundamet

Här Pelle 2 kommer så den artikel jag har talat om i mitt svar till dig i en tidigare kommentar. Dagens inlägg är delvis en spekultion från min sida men är en gissning med viss sanning i målet. Den är alltså en spekulation och fakta samtidigt där jag kommer att hänvisa via länkar till det som är fakta. Denna artikel kommer inte heller att nominera någon (o)ansvarig till någonting som t ex Foliehatten. God läsning (?).

Sverige och väst genomgår något som kallas ett paradigmskifte. Det är när samhället genomgår så stora förändringar att man kan tala om att man går från en typ av samhälle till en annan. I vårt fall går vi från industrialismen till något nytt.

För det är det som är typiskt för ett paradigmskifte, man vet inte vad det är som kommer efter utan bara vad det är som försvinner. Vi kan kalla det som ska komma för det postindustriella samhället, men hur det ser ut, vad som det samhällets kärna eller ens vad som är detta samhälles drivande kraft vet ingen idag. Det har spekulerats i frågan men vem vet något bestämt om framtiden?

Man behöver nog en tidsmaskin för att kunna utläsa hur framtidens samhälle kommer att se ut. Den som lever får se. En sak är dock säker, den nuvarande utvecklingen leder allt mer mot slutklämmen kaos Foto: ”Delorean5” by ADC – Own work Licensed under Public Domain via Wikimedia Commons

Säkert är dock att de politiska partierna redan idag lägger upp sin framtidsstrategi. För att kunna göra en sån måste man veta ungefär vad som kommer att ske, eller åtminstone gissa sig till vad som kommer att bli resultatet av framtidens samhälle. Det är ju sånt som kallas positionering och för att kunna göra den måste man göra en eller flera analyser.

Parallellt med detta pågår andra arbeten inom partierna i landet. Ett sånt är att titta på statistik. Syftet är att se vilken väljarbas man har, hur den ser ut och vad den ställer för krav. Tanken är ju igen att man ska positionera sig och hamna ”rätt” i vissa frågor. För vissa partier är just väljarbasen ett bekymmer.

Centerpartiet och Kristdemokraterna appelerar till två olika grupper, båda väldigt små. För Centerns del är det landsortsbefolkningen. För Kristdemokraterna handlar det om en väljargrupp som antingen är kristen eller har en värdekonservativ grundsyn.

Också socialdemokraterna har betydande problem med just väljarbasen. Dels har flertalet yrkesgrupper inom LO-familjen börjat tjäna så mycket att de kan kallas en gryende ekonomisk medelklass. Till exempel är det idag vanligare att hantverkare startar enmans eller fåmansbolag än det var förr. Alltså får de också andra politiska sympatier och/eller de blir mer lättrörliga. Socialdemokraternas krympande väljarbas kan man läsa om i Ivar Arpis ledare i SVD.

Precis som på bilden krymper också sossarnas väljarbas. Om de vill finnas och ha makten i framtiden, och det vill de ju mer än gärna, så måste väljarbasen utvidgas Foto: ”Bernard Gillam06” by Bernhard Gillam (1856-1896) – Licensed under Public Domain via Wikimedia Commons

Andra ser inte partiet som ett alternativ av andra skäl. Partiet har också utmanats och sprungits ifrån i en del frågor som anses vara deras kärna vilket har spätt på väljarflykten. Socialdemokraternas väljarbas så som den har sett ut håller helt enkelt på att errodera. Något som tvingar fram ett nytänkande vad gäller positionering och ett skifte i vilka frågor man driver.

Lägg till detta att alla partier idag får känna på att väljarkåren av idag är allt mindre ideologiskt intresserade och mer flexibla i sin syn på partitillhörighet. Vi har helt enkelt fått större väljarströmmar som har gått åt olika håll i olika tider. Det är bland annat därför man kan se stora fluktationer i väljarstödet för olika partier. Skaran av kärnväljare minskar och de som är ombytliga ökar.

Det är nu gissningen och spekulationen kommer in. Socialdemokraternas väljarkår håller alltså på att rämna av flera skäl. Migrationen har därför gett dem en unik chans, den att skaffa sig en ny väljarbas.

För det är det som migrationen är för socialdemokratin, en chans att skaffa sig en ny väljarbas och därmed vända den vikande trenden. Det är därför man också biter sig fast så hårt i frågan och tillsammans med MP driver denna linje. MP har ju helt andra syften med migrationen, de är helt enkelt fundamentalister i frågan.

Fundamentalister finns av alla färger, former och inom alla ideologier och religioner. Det enda gemensamma är att  de är fanatiska och otäcka. Också den gröna rörelsen i Europa är fundamentalister där klimatapokalypsen står i centrum Foto: Wikipedia Commons

Tre faktorer spelar in i deras överväganden och deras plan. Den första är vad partiet hoppas ska vara en tacksamhet mot det parti som försåg de flyende med en säker tillvaro. Den andra faktorn är att man skapar med migrationen en ny underklass som får nöja sig med de sämsta jobben, sämsta lönerna och därför sämsta levnadsstandarden. Till sist har vi de som aldrig kommer in i samhället därför att de inte klarar de krav som ställs, de kommer därför att bli bidragsberoende men också detta leder till att denna grupp röstar på socialdemokratin.

Skälet till det är ju att när borgarna kommer och säger ”vi måste minska bidragsberoendet och skapa jobb” så kan Socialdemokraterna motargumentera gentemot ”sin” grupp med att ”titta, de vill ta din enda möjlighet till inkomst och kasta ut dig till en oviss tillvaro”.

Också Alliansens argument om att ”vi måste skapa ett samhälle där det blir lättare att lyckas” kommer falla platt till marken. Anledningen är att de som har ett uselt jobb men i varje fall ett jobb,  blir nog paniskt rädda när de inser att detta innebär att deras grundtrygghet är hotad när t ex lagen om anställningsskyd (las) urholkas.

Vi andra med jobb kommer därför att behöva betala en större andel i skatt till en grupp som inte längre bidrar. Det är därför jag ofta kallar de med jobb för skatteboskap för det är det vi är i socialdemokratins ögon med det här upplägget.

”All offentlig makt utgår från socialdemokraterna och valboskapen är dess verktyg”. Så borde portalparagrafen i riksdagsordningen lyda. För i sossarnas värld är vi bara boskap som ska rösta rätt, när vi inte gör det byts vi helt enkelt ut mot andra lojala små kossor Foto: ”Vache montbéliarde jurassienne” by The original uploader was PRA at French Wikipedia – Transferred from fr.wikipedia to Commons.. Licensed under CC BY-SA 3.0 via Wikimedia Commons

Socialdemokratin är dock inte ensamna i sitt cyniska spel kring migrationsfrågan. Förr förra fredagens övereskommelse mellan Alliansen och Socialdemokraterna visar att i migrationsfrågan är man såta vänner. Så pass såta vänner faktiskt att man i sann demokratisk anda lät bli att bjuda in SD till förhandlingen. Inte så förvånande då detta hänt förr och säkert kommer att hända igen.

För också Alliansen hoppas bli vinnare på migrationsfrågan fast på ett annat sätt. Det finns i vissa partier, t ex Centerpartiet och dess Stureplansfalang, ett arv efter nyliberalismen. Centerpartiet är ju inte direkt överförtjust i las. Inte heller Moderaterna vill ha delar av den kvar efter sin senaste kongress.
Här kan du läsa mer om Moderaternas las-uppror i Aftonbladet (unvis.it). Centerpartiets inställning i las-frågan framkommer i en artikel i GP.

Genom att ta in människor med låg eller ingen utbildning, vad än Henrik Schyffert påstår så är de flesta inte så värst bra utbildade, skapar man en underklass som inte kan få något jobb eller får de sämsta jobben. Därmed är första delen i lås också för Alliansen för vissa jobb ratar vi som svenskar.

Det är inte lätt att få en svensk att jobba som perrongstädare t ex. Varje gång en sån tjänst utlyses är det minst 90 % sökande med utländska namn eller utländsk bakgrund. Anledningen är enkel, Sverige skapar inte längre jobb och inte blir det bättre av att regeringen lägger skatt på just arbete. Resultatet blir allt fler i utanförskap och bidragsberoende samt allt större grupper som har allt svårare att ta sig in på arbetsmarknaden. Två sådana grupper är utrikes födda och ungdomar.

Jobba eller vara arbetslös kommer att bli skiljelinjen i morgondagens samhälle och där är de flesta migranter förlorare. Om de får jobb kommer de få de sämst betalda de med lägst status, allt för att vi inte klarar att integrera dem i samhället. Resultatet blir en ny underklass Foto: ”NowHiring-Flickr-413132671” by jay from cudahy – now hiring drug free workplace. Licensed under CC BY 2.0 via Wikimedia Commons

När vi får hit människor som möjligen kan komma in i arbete efter lång tid i arbetslöshet, men bara i okvalificerade jobb får vi också en obalans på arbetsmarknaden. Vi kommer att ha brist på kvalificerade specialistkunskaper, men ett överskott på okvalificerad kunskap som. Det kommer därför att bli en bristvara på vissa och andra kommer inte ens att kunna komma in på arbetsmarknaden. Vi har skapat en obalans.

I det läget kan de mer nyliberala säga att ”titta, hela arbetsmarknaden är i obalans. Vi måste göra det lättare att kunna komma in. Den vägen går via att göra det lättare att avskeda folk och sätta mer individanpassade löner”. Den löntagarorganisation som säger ”detta är oacceptabelt” kommer genast att falla på eget grepp då man kan säga att ”en löntagarorganisation som inte är för att få in människor i arbete är ingen organisation som främst tänker på vare sig dessa människor eller sina egna medlemmar”.

Också partier till höger ser alltså något att vinna i dagens migrationshärva. Vägen dit är visserligen snårig och lång för båda sidor men till sist väntar det hägrande målet. För det är ju det som är poängen, ingen gör något i tron att de kommer att förlora väljare på en fråga eller ett agerande.

Tvärtom så är det väl så att man ser något man kan vinna också i framtiden och här har ni det man tror sig vinna. Nyliberaler inom Alliansen ser en mer flexibel arbetsmarknad med mindre anställningstrygghet. Vänstern ser möjligheten att bygga upp en ny väljarkår. Naturligtvis finns olika överväganden inom olika undergrupper i båda läger. Alla inom Alliansen är inte nyliberaler och alla vänstermänniskor är inte odelat positiva inför massinvandring som till exempel Widar Andersson i artikeln i Folkbladet.

Ändå tror jag de flesta inom vänstern ser denna vision även om inte Widar Andersson gör det. Också delar av Alliansen ser sin vision som genomförbar för här pågår en tävlan om att forma morgondagens samhälle. Resultatet av det som nu händer är det avgörande och alla scenarier om vad som kommer att hända är egentligen än så länge bara baserade på prognoser och gissningar. Det är just prognoserna och gissningarna som också gör den nya situationen så farlig.

Att laborera med framtiden och naturen har sina risker. Man vet aldrig vad slutresultatet blir Foto: Wikipedia från filmen the Fly inspelad 1958

För vad händer om allt inte går så som de ideologiska motpolerna tror? Vad händer om någon av variablerna i det hela är fel eller ser helt annorlunda ut än beräknat? Precis som i filmen ”Tillbaka Till Framtiden” är det vad man påverkar och vad man inverkar på som kommer att fälla avgörande och detta kan komma att bli något helt annat än det man tror. Det är därför karaktären Doc i filmen är så noga med att inget påverkas, hela framtiden förändras ju.

Jag har hittills bara snuddat vid politikerna och de politiska partierna. Men hur är det med det massiva stöd som finns hos artisteliten i landet? Ja tro det eller ej, men också de ser något att vinna. Detta ”något” är naturligtvis en chans att få sola sig i glansen av all godhet, men det är också mer än så. Det som nu håller på att formas och som kan bli framtidens samhälle är också ett samhälle som kan vara extremt ojämlikt.

För tänk er bara dimensionen har jobb/har inte jobb, det är en Grand Canyon-djup skillnad mellan de två världarna och de ekonomiska förutsättningar det ger. Den ene kommer att vara relativt rik i jämförelse med de som står helt utanför. Den ene kommer att försörja den andre i allt högre grad och kanske kommer också den formen av ideologiskt tänkande att försvinna.

Det nya klassamhället kan bli värre än vi någonsin har sett det och det här kan naturligtvis spela ideologier och partier rakt i händerna. Men det kan också höja marknadsvärdet på de redan besuttna när de i sina innerstadsreservat och mediala medelklassiga gated communities kan blicka ut över det i övrig övertända landet och känna sig präktigt goda och samtidigt mer värda i ekonomiska termer.

Det kan helt enkelt göra rika än rikare medan fattiga blir än mer fattiga. Malena, Henrik och Jonas tillhör dem som drar en vinstlott, löneslaven och skattekossan i LO-kollektivet däremot lär bli grymt besviken på både LO och s. Men vad gör väl det, man har ju en ny väljarbas som kan inleda en ny glansperiod för die Partei. Och precis som det härliga gamla DDR hade ju die Partei alltid rätt eller som det hette ”die Partei hat immer recht” (partiet har alltid rätt).

Precis som socialdemokraterna hade alltid det Östtyska kommunistpartiet rätt i alla lägen. Att som nu överge dem innebär bara att vi byts ut mot en ny lojal kader Foto: Wikipedia

Så rullar historien på, två ideologier möts i en ohelig allians när de ser att de eventuellt har något att vinna på situationen med migrationen. Drar man inte vinstlotten när ekonomin går en kvalfylld död till mötes lär man i varje fall ha fått sin trogna väljarskara som plikttroget går till valurnorna och röstar rätt. Det är i varje fall vad alla hoppas på, medan andra drömmer om ett samhälle där bara de som har får ännu mer.