Vår (in)kompetenta regering

Vår ytterst kompetenta regering är ju så kompetent att den inte ens behöver ha en minister med ansvar för integrering. Istället har man valt att sprida denna så marginella fråga på flera ministrars bord och har därmed också slarvat bort möjligheten att göra ett jobb som andas kvalitet. Ett faktum som nu med brutal rättframhet visar sig i form av en annons med en ledig plats i regeringskansliet.

Annonsen som är diarieförd den 20 augusti hos arbetsförmedlingen och i den söks en ansvarig för integrationsfrågor på arbetsmarknadsdepartementet. Arbetsbeskrivningen lyder:

”Du är ansvarig för enhetens verksamhet som huvudsakligen består av frågor som gäller mottagande och bosättning av flyktingar samt samordning, utveckling och uppföljning av integrationspolitiska frågor och nyanländas etablering i det svenska samhället.”

Det heter vidare i annonsen:

”Ditt uppdrag är att utifrån ledningens mål organisera, planera och leda verksamheten.”

Det finns dock en liten hake med de där två formuleringarna och med tjänsten som sådan. Det borde redan finnas en eller två ansvariga för de beskrivna arbetsuppgifterna och det skulle möjligen kunna vara de två ministrarna Ylva Johansson – Arbetsmarknadsminister och Morgan Johansson – Justitie- och migrationsminister. Länk till Regeringskansliets hemsida hittar du här, där finns en beskrivning av de olika ministrarnas ansvarsområde.

Vår ansvarsfulla regering klarar inte sitt jobb och förväntar sig nu att andra ska göra det åt dem. Inte ens när deras egna politik slår tillbaka mot dem tycker de att det är deras jobb Foto: Dagens Samhälle

Beskrivningen i annonsen är alltså en beskrivning av det som Morgan Johansson och Ylva Johansson borde ha ansvaret för vilket gör annonsen mycket intressant. Den bevisar ju tesen att uppdelningen mellan de båda ministrarna inte fungerar. Arbetet sköts helt enkelt inte på ett sätt som är tillfredsställande. Det visar också att regeringen så kallade kompetens, egentligen är total inkompetens i frågan. Vad skulle man annars behöva en ansvarig för ett ärende som det redan finns inte mindre än två ansvariga för?

Stefan Löfven har ju bland annat fått mycket hård kritik för just denna uppdelning mellan två ministrar i en så viktig fråga, exempel på kritiken från Centerpartiet. Också Adam Cwejman riktade samma kritik mot regeringen för ett år sedan på SVT:s sajt. Till sist påtalade också Sanna Rayman samma farhåga för ett år sedan i SVD. Ja, det har till och med internt inom s höjts en del ögonbryn när partiet på sin senaste kongress beslöt att slopa integrationsposterna. Så här uttryckte debattören och socialdemokraten Qaisar Mahmood sig om beslutet:

”Politik är inte bara att vilja, det är också att göra. I kongresshandlingarna kan man läsa att partiledningen är positiv till att avskaffa integrationsministerposten eftersom ”integration är en fråga som ska genomsyra alla områden”. Integrationsfrågorna ska “mainstreamas” i andra sakfrågor.
Mina tioåriga förvaltningspolitiska erfarenheter har dock lärt mig att allas ansvar blir lätt ingens ansvar. Frågor försvinner mellan stolarna. Att ta bort integrationspolitiken (läs: integrationsministern) är därför kontraproduktivt. Här skiljer sig mångfaldsperspektivet inte från andra tvärfrågor, till exempel jämställdhet eller tillväxtfrågor. Varför skulle mångfaldsfrågorna förtjäna en sämre styrning?”

Kloka ord men för döva öron när Stefan hade sagt sitt. Ändå har just Löfven fortsatt att vidhålla att regeringens arbete på området har fungerat väl. En rätt svårsmält ståndpunkt  då regeringen de facto har skrotat just integrationspolitiken. Samma regering har ju nu dessutom indirekt medgivit sitt misslyckande när man är tvungen att ha en ansvarig för frågan till Regeringskansliet. En fråga man förut var fullt kapabla att lösa, men inte längre alltså.

Vår kära regering kan inte sägas vara alltför lyhörd för det röstboskapet ser som en ödesfråga. Istället slår man dövörat till och låtsas inte lyssna Foto: Medicinhistoriskasyd
http://www.medicinhistoriskasyd.se/SMHS_bilder/thumbnails.php?album=29

Det finns dock flera felaktigheter i Stefan Löfvens sätt att se på saken. Förutom att han indirekt har medgett att de hela tiden har haft fel, har dessutom flera indicier om att allt inte är så rosenrött kommit in. Den första larmklockan kom i Zeliha Daglis debattartikel (unvis.it) i Aftonbladet.

I den talades det om förortens invandrartjejer och kvinnor som inte längre hade grundläggande frihet på grund av förtryckande grupper. Friheter som vi normalt sett i övriga samhället ser som självklara. Dessa grupper, religiösa och/eller bokstavstrogna, förtrycker enligt henne kvinnor till lydnad under de regler som gällde i det gamla landet. De skapar med detta en nästan totalitär situation socialt för dessa tjejer. Här är bristen på integration grundbulten i problemet.

Vänsterpartisten Amineh Kakabaveh instämde i kritiken i sin debattartikel i Expressen (unvis.it). Också där talas om männens och/eller det fundamentalistiska förtrycket som bottnar i gamla hemlandets traditioner. Kvinnor får inte gå utanför dörren utan manligt sällskap, de måste dölja hår och ansikte, de tvingas läsa koranen och svensk mat är ”haram” [oberörbart/förbjudet; min anmärkning]. Återigen är alltså bristen på integration huvudorsaken där istället gamla seder och bruk återupptas. Det svenska gäller inte längre.

Allt fler rapporter talar om att det inte längre är den svenska flaggan som vajar över förorterna. I takt med det ökande utanförskapet lägger regeringen istället locket på hela debatten Foto: DN

Det finns alltså klara tecken, ja till och med larmrapporter på hur dåligt integreringen fungerar. Ändå väljer regeringen att dels måla bilden i en helt annan färgskala. De medger att man ändå har misslyckats när man nu måste anställa en ansvarig för det regeringen själva borde ha kompetens för, men försöker samtidigt man aktivt att tyst den kritik och de larm som framkommer (?).

Hur ska man annars tolka vänsterpartisterna Rossana Dinamarcas, Christina Höj-Larsens och Aron Etzlers debattartikel (unvis.it) i Aftonbladet. Eller vilket värde ska man tillskriva miljöpartisten Manijeh Mehdiyars och Maimuna Abdullahis artikel (unvis.it) när de gör sina påhopp på alla som vågar yttra kritik och påtala problemen? Är detta sanktionerat av partiernas ledning? Ändå påtalar inte Dagli och Kakabaveh den hårdaste kritiken. Den kommer istället från utländska källor och pekar på helt andra problem och möjligheter om än osäkra som man kan läsa om här i DN (unvis.it).

Det enda Stefan Löfven har kvar är att låtsas vare sig se, höra eller kunna uttala sig. Spelet han spelar är dock lätt genomskinligt och kan med bästa vilja i världen inte kallas ”verklighetsförankrat”

Löjesguiden nominerar idag Regeringen till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Man brukar ibland tala om politisk fingertoppskänsla, något regeringen Löfven helt och hållet saknar. Aldrig har väl en regering misslyckats så kapitalt i en fråga och dessutom haft modet (?) att indirekt erkänna det. Det hela börjar nästan bli lite humoristiskt om det inte hade varit för att landets framtida öde står på spel. Det finns därför ett bra alternativ – avgå! Landet behövde en ny regering förra året, det behöver fortfarande en ny regering.

Mer om regeringens havererade integrationspolitik har följande bloggat om:

Fnordspotting – Populismen och kortsiktigheten
Susanna’s Crowbar – Invandring och integration
Tino Sanandaji – Aftonbladet vill reducera objektiv faktadebatt till subjektiva känsloargument
Iniskogen – Bor Joakim von Anka här hos den svenska regeringen samt lite statistik om oss.
Anybody’s Place – Här är det enda sättet att stoppa Sverigedemokraternas framgång….
WTF Toklandet – Hur hamnade S där ute? Vill de ha tillbaka lortsverige?

Rätt Prioritet

I dagens identitetspolitiska värld gäller det att välja rätt sida, att prioritera rätt. Gör man inte det och man tar parti för ”fel åsikt” kommer denna att dra med en i fallet och man har inte längre den uppburna ställning hela systemet annars kan ge en. Hela det rangordningslika systemet är ju faktiskt en karriärsstege för makthungriga feminister och de som ser sin chans att klättra några pinnhål i det identitetspolitiska lotteriet.

Fallet ner kan bli långt och andra drar med de som har varit högt uppsatta i identitetskedjan så undvik det även om filmen är bra Foto: Cdon

Det började med att den alldeles vanliga kvinnan Zeliha Dagli berättade i Aftonbladet om hur ”skuggan” som förföljer henne och förtrycker henne. De personer hon talar om är religiösa fundamentalister som med hot och hot om våld tar över allt mer av styret i smyg bakom myndigheternas ryggar som i sin tur tror de har full koll. Det har de dock inte, de här krafterna tvingar förortens kvinnor till underkastelse med slöjor, hot och social utfrysning. De svenska myndigheterna är som vanligt naiva och gör inget. Men det mest intressanta är att det gör inte feministerna heller, de sitter i sina elfenbenstorn på Södermalm och har en helt annan agenda.

Motkrafterna – skuggornas hantlangare – gick till och med så långt att de skrev artiklar om hur rasistiska denna kritik som framfördes var som här i Expressen där Manijeh Mehdiyar och Maimuna Abdullahi i vanlig ordning kunde stämpla de som inte hade ”rätt” åsikt i debatten med etiketter som ”islamofober”. Målet för kritiken var riksdagskvinnan Amineh Kakabavehs (V) kritik mot samma sak som Zeliha Dagli hade skrivit om nämligen männens tystande av kvinnorna i förorten. Artikeln hon skrev i Expressen hittar du här.

De två debattörerna möttes genast av kritik som vi så väl känner igen. ”Rasist” är alltid en term som är användbar, men problemet var att de båda är födda utomlands
Foto: Huffingtonpost

Debatt och kritik blir alltså ”hatkampanj”. I samma veva som framför allt Amineh Kakabaveh kritiseras, passar man på att väva in myten om västerlandet som skurken bakom allt. Det är framför allt det ”kvinnofientliga väst” som ligger bakom all ondska de talar om. De glömmer så där lägligt bort all den ondska vi har sett och fortsätter att se från Mellanöstern och de båda förvandlas därmed en formidabel stenslungande David i glashuset.

Jag väljer två rapporter slumpmässigt från Mellanöstern och de övergrepp som sker där. Den första kommer från Amnesty och handlar om den fina behandling som möter flyktingar i inbördeskrigets Libyen. Den andra rapporten är också från Amnesty och handlar om alla sidors övergrepp mot civilbefolkningen i krigets Syrien. Man bör nog helt enkelt inte kasta sten i glashus, vare sig historiskt eller nutida beteende av det slaget lönar sig nämligen.

Feministerna som borde ha ryckt förortens flickor till undsättning, var däremot tysta. Både som respons på artikeln Zeliha Dagli och Amine Kakabaveh tog man till tystnaden. Flickorna i förorten som nu tvingas till ett liv de inte har valt övergavs därmed. I fallet Amine Kakabaveh gick man till och med så långt inom det ”feministiska” partiet v, att man mer eller mindre dömde ut henne. I andra fall motarbetades hon när till exempel parti-kamraterna Ali Bati och Christina Höj Larsen retweetade hennes meningsmotståndares tweet men inte Kakabavehs egna. Kakabaveh blev också som utrikes född lite mellan raderna anklagad för att vara rasist (!). Mer om den händelsen i GP.

Det är bra att ibland ha en allierad men det hade alltså inte Dagli och Kakabaveh från vare sig vänsterpartiet eller feministerna Foto: SVT

Hela den här händelsen stinker om du frågar mig. Framför allt stinker den av den elitism som dagens feminism präglas av. De talar så vackert om allas lika värde, men när det kommer till kritan är orden inte värda pappret de är skrivna på. Istället för att bry sig om tjejerna i förorten för att ta ett konkret exempel, är feminism idag mer fokuserad på att fixa ”bättre jobb” åt en liten makthungrig klick Södermalmskvinnor. De talar t ex aldrig om att kvotering borde införas bland sopåkare där en förkrossande majoritet är män, men talar sig däremot gärna varma om kvinnorepresentation i t ex bolagsstyrelser. Exempel hittar du från Aftonbladet.

Man är samtidigt inom feminismen fascinerad av debatter kring icke-händelser. Där det finns lite eller inget att hämta, där samlas alla för att göra en poäng av det som inte finns. En av de händelserna var det så kallade påhoppet på artisten Zara Larsson. Det började med att hon inför Bråvalla-festivalen inte tyckte hon hade fått tillräckligt mycket backning från festivalledningen i programblad och affischering. Hon hade också åsikter om festivalens genustänk. Expressens Nöjesbilaga har skrivit om händelsen.

Här måste man nog förklara ett och annat för Zara. Artistbranschen är en högst elitistisk historia som har en klar rangordning, ju större desto mer uppmärksamhet och reklam. Det är nämligen de artisterna som används som dragplåster för att man ska kunna tjäna de pengar som är nödvändiga för att finansiera hela kalaset.

Pengar tappas inte ur en kran, de genereras av artister som därmed betalar festivalernas kostnad. Utan dragplåster dör de Foto: Theguardian

I det perspektivet är artister som Zara Lasson en fis i rymden. För hon kan inte, hur mycket hon än försöker, i varje fall inte i nuläget tävla med artister som Robbie Williams, Sabaton, Faith No More, Lamb of God, In Flames, Kent eller Wu-Tang Clan. De är helt enkelt mer etablerade än hon, hur det blir i framtiden kan man däremot spekulera i. Saker och ting förändras ju.

Om jag ska försöka mig på en recension är hennes uttalande om genustänk dessutom rent korkat. När man tvingas ta in artister bara för att de är kvinnor, inte för att de är bra sjunker nämligen kvaliteten och snart uteblir i varje fall vissa, jag hävdar en stor del av festivalbesökarna. Det enda man alltså uppnår i det långa loppet är en festivaldöd där det möjligen står 100% kvinnor och jazzar men könsfördelningen bland publiken lär vara snedvriden. Om inte det är ojämlikhet vet jag inte vad som är det.

Genustänk leder i värsta fall till dåliga artister ingen vill se och det leder sen vidare till festivaldöd. Så vad uppnådde man med förslaget då? Mindre mångfald och mer enfald! Foto: ST

Hennes något bortskämda och pubertala kritik fick dock en artist som Günther att kalla henne en hel del både olämpliga och lämpliga saker. Artikeln går att läsa i Aftonbladet. Att kalla någon ”fjortisbrud” är kanske under bältet men han har en poäng i kritiken i stort. Det utspel vi såg var en person som inte kan acceptera att hon inte är så stor som gärna vill tro. Det som saknas i mina öron är helt enkelt bra låtar – de lyser helt med sin frånvaro men det är en annan diskussion.

Zara Larsson verkar dock inte vara den mest mogna personen, kanske inte ens mogen uppgiften att vara artist. Hennes motreaktion blev ju helt sanslös. I Aftonbladets artikel kan man läsa om den otroligt konstruktiva kritiken ”Fuck Günther” som levererades från scen. För säkerhets skull räknar Aftonbladet i ett av klippen upp skälen till varför Günther har fel. Ett av skälen är enligt tidningen att Zara Larsson har en poäng när ”endast” 22% av artisterna var tjejer på festivalen.

Har man tänkt på att det kanske inte finns fler som håller så hög kvalitet att man kan locka en publik till festivalen? Jo tyvärr, så är det! Jag kan som musikälskare räkna upp hundratals artister, alla manliga, som är betydligt bättre än de flesta tjejer. Jag kan tyvärr däremot bara räkna upp en handfull tjejer.

Musikälskare som Björn Söderqvist i Malmö som mitt i nedläggningshysterin öppnar skivaffär behövs som motvikt till lättviktiga Rihanna-kopior Foto: Sydsvenskan

Bristen på bra akter med kvinnor är bekymmersam, men vad fan hjälper det att ta in de dåliga? Det kommer ju bara leda till att en sådan som jag aldrig kommer att besöka Bråvalla och därmed rycks den ekonomiska basen undan. Tipset? Börja göra musik folk vill höra naturligtvis! Bli gärna också bättre. Det finns faktiskt kvinnliga akter jag hellre skulle såga av mig öronen för att slippa, snarare än att se eller höra. För smakfrihetens skull räknar jag inte upp dessa men de finns.

Historien slutade med det Zara Larsson och alla andra små bortskämda brats eller feminister brukar syssla med, nämligen att de gick ut och talade om hur jävla synd de var om dem och hur hemska alla män är. Zara får kritik buhuu snyft i en tidning som DN (var annars än i DN Feminism?). Flera fel här dock tyvärr. Günther är EN person, Zara pratar om hur illa hon tycker om män i grupp vilket är flera personer som i pluralis. Det hon avser är alla de hot som har riktats mot henne efter händelsen. Där kan jag bara säga en sak till er som har riktat hot mot henne (om så har skett dvs). LÄGG FÖR FAN AV!

Hat är inget annat just hat, men är det då inte Zara som i lika hög grad är den som har skitit i det blå skåpet? Men som vi alla vet är ju feminister alltid helt utan skuld, det är det ondsinta patriarkatet som jämt bär skulden. Alltid detta för våra breddgrader illusoriska patriarkat alltså, men då det faktiskt dyker upp i form av religiösa fundamentalister i förorten var finns feministerna då? Inte på Kakabavehs eller Daglis sida i varje fall!

Skit inte i det blå skåpet, man framstår lätt som den hycklare man är Foto: Aftonbladet

Som alltid blev det dock värre. Följande blogginlägg säger väl allt och mer, den får Zara till och med att hamna i samma kategori som Lady Dahmer. Inlägget hittar du här. Hon låter i det som vilken svensk feminist som helst. Trots att hon vill utmåla sig som en underdog, är hon egentligen i vanlig ordning en topdog. Vem får göra skivor, spela på Bråvalla och åka till Island för videoinspelning av dina medsystrar Zara? Får Zeliha Dagli eller Amineh Kakabaveh samma chans?

Svaret blir nog nej och anledningen är enkel. I det ena fallet är det ”bara” två personer från förorten varav en nu dessutom nu har stämplats som rasist trots att hon är lika mycket rasist som en filttoffla. De båda påtalar dessutom ett alldeles verkligt problem men ställer samtidigt till med ett nytt. För i feministernas värld finns ju en förtryckarordning som kallas identitetspolitik som rangordnar hur förtryckt olika grupper eller personer är. De två förortsborna är visserligen födda utomlands men när andra som är lika förtryckta är de som förtrycker blir det dubbelerror. Ämnet är alltså inte direkt säkert, tvärtom är det fullt av fallgropar och minfält. Bättre då att lämna de två åt sitt öde.

Vem är mer förtryckt? Vem förtjänar mest sympatier? Den identitetspolitiska debatten är full av minor och få vill ta i heta potatisar som ämnet förortstjejer tydligen Foto: Wikipedia

I det andra fallet är det en medelklasstjej vi talar om. Hon står inte längst ner på den identitetspolitiska rangskalan och det gör inte heller hennes motståndare. Här finns med andra ord ingen intressekonflikt som blir besvärande när man själv ger sig in i debatten, den smetar helt enkelt inte av. Däremot finns allt att vinna, mäktiga allierade har ju den makten. Följdriktigt har därför i motsats till det första fallet, engagerat andra människor som har ryckt till Zaras hjälp.

Ett namn sticker ut, det är Malena Ernman som också hon har drabbat landet med den pk-inspirerade smörjan bara hon kan skapa. Vad sägs om följande uttalande som går att läsa om i SVD. Där drivs tesen att Birgit Nilsson – operasångerska av gigantiska mått – inte ska få pryda den kommande 500-lappen som snart ska lanseras.

Den nya femhundralappen ska prydas av Birgit Nilsson. Malena Erman hade en del att säga om saken, säkert därför att hon själv ville pryda sedeln Foto: DN

Anledningen är att Birgit Nilsson var känd för sina Wagner-tolkningar och Wagner ja, han har kallats världens första nazist. Det stämmer att Wagner inte hade helt rent mjöl i påsen, bland annat var han en brinnande antisemit. Han gav t ex under pseudonymen Karl Freigedank (Karl Fritänkare) ut skriften ”Judendomen i musiken” som var ett direkt generalangrepp på gruppen. Den var också ett angrepp på dåtidens judiska musiker och kompositörer, många av dem läromästare eller kollegor till Wagner. Läs mer om detta på Wikipedia. Frågan blir dock, var någon annan inte det i hans samtid? Vem kan ha missat Dreyfus-affären som också går att läsa om på Wikipedia.

En annan fråga är hur det kan komma sig att en sån sak som antisemitism ska ”smeta av” på Birgit Nilsson. Själv var hon mig veterligen knappt ens politiskt intresserad. Så hur kan något som någon annan gör drabba den egna personen? Det för mig är ett av de mest ologiska resonemangen jag har hört så här långt och säger nog mer om Malena Ernman än om både Wagner och Birgit Nilsson. Handlar Ernmans ovilja till 500-lappen möjligen om att hon själv gärna vill pryda den istället månne?

Vad Birgit Nilsson har med antisemitism utom att hon var känd som en stor Wagner-tolkare är obegripligt. Det är dock rätt mycket som är det i debatten som präglas av rent nonsens och felaktiga slutsatser Foto: Wikipedia

En tredje fråga som infinner sig är hur långt man ska gå i kopplingarna mellan musik och politik. Man kan ju tänka sig en värld där man medvetet väljer bort låtar skrivna av Michael Wiehe eller Björn Afzelius för att de var kommunister, hur skulle denna Södermalms-kontingenten reagera på ett sådant tilltag?

Om man ska sammanfatta svensk feminism är den alltså mer intresserad av det ointressanta, mer fokuserad på det som är oviktigt än det som är viktigt och till sist elitistisk. Allt detta tillsammans är ett rätt svårslaget rekord, men så är det också en kader av hycklare vi talar om här. Tjejerna i förorten lär få vänta länge till på hjälp, i varje fall om de vänder sig till dagens feminister. Deras enda hopp är att det finns fler som Zeliha Dagli och Amineh Kakabaveh och att dessa fler vågar stå upp mot de mörka krafter som breder ut sig. De är de verkliga hjältarna i den här rätt smutsiga historien. Mer om den konstiga agendan i svensk feminism kan man läsa om på Fnordspotting och på WTF Toklandet.

Södermalmsfeminismen är som vanligt däremot mer förtjust i plakatpolitiska slagdängor där korkade resonemang kring 500-lappar och VIP-företräde till bättre och mer välavlönade jobb är det som hägrar mest. För elitfeministerna nöjer sig inte med mindre än vad världsstjärnor kan erbjudas, det har ju Zara Larsson visat. Feminism i Sverige är helt enkelt en karriärväg, inget annat.

Rossana Dinamarca och andra företrädare för svensk vänster där feminism ingår, är mer intresserade av plakatpolitik än att lyssna på konkreta problem. Problem sopar man så lätt under mattan med stämplar som ”rasism”. Foto: SVT

Löjesguiden nominerar idag svensk feminism till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Ingen kraft i Sverige kan som ni låtsas vara solidariska och medkännande när det egentligen handlar om snöd egenvinning. Exemplet Zeliha Dagli och Amineh Kakabaveh är och förblir en svensk feministisk skamfläck där många borde skämmas men som aldrig kommer att göra det. De övergivna förblir övergivna medan andra låtsas vara så medkännande. Det de egentligen skapar är en karriär på godhetsbasis. När man som i exemplet hamnar i en identitetspolitisk kris väljer man i feghetens tecken att gå den väg som innebär minsta motståndets lag. Lägg ner svensk feminism, helst redan igår.”