Feminismens Flagellanter

Flagellanterna var en rörelse i skuggan av pestens Europa. Första gången de dyker upp i historien är det i staden Perugia 1260. De trodde att de genom gisslande, att piska sina egna ryggar blodiga, kunde uppnå frälsning och att gud hade påbjudit lidande. Det var för att efterlikna jesus sista tid i livet man genomförde marscher där kropparna utsattes för allehanda prövningar. Politiskt sett blev de en utmaning då kungar var härskare utsedda av gud. Plötsligt fanns deras likar – också de av gud utsända– som kunde tävla med dem om legitimitet. Under digerdöden fick rörelsen ett ordentligt fotfäste då folks desperation att överleva drev dem till att underkasta sig sådana extremer som rörelsen utgjorde. Vid kyrkokonciliet i Konstanz 1417 Förbjöds rörelsen.

Flagellanter anses idag vara synonymt med underkastelse, förnedring och religiös fanatism. Feminismens motsvarighet tycks uppvisa samma mönster Foto: Wikimedia

Idag har vi en ny trend inom delar av en annan rörelse – feminismen – som bygger på samma tanke som flagellanternas. Genom lidande ska man renas från sådana osunda tankar som bara patriarkatet kan inympa i folks huvuden. Dags för bot och bättring med andra ord. Rening från den onaturlighet det innebär att vara man är målet.

Läs den här artikeln den som vågar. Den kommer från Feministisk Perspektivs trevliga lilla alster. Intressantast är att artikelförfattaren – Alexander Pettersson – är en man även om jag personligen tvivlar på det. I artikeln gör Alexander precis det som feminister är så duktiga på, han generaliserar. Helt plötsligt är det manliga könet synonymt med George W Bush även om jag personligen hatar honom för alla de övergrepp han står för. Vi är också kollektivt belastade av vad katolska kyrkan står för trots att i varje fall jag inte är katolik, få andra heller i Sverige enligt deras egna statistik.

Den kollektiva belastningen av en grupp som utövare av saker de inte utövar är direkt stötande och en av feminismens grundteser Foto: Wikipedia

Alexander skriver själv att drivkraften bakom hans tankar och artikel är skulden. Också skammen fungerar som en uppväckande faktor i hans liv. Flagellant med andra ord, den enda skillnaden är att numer piskar de inte längre sina ryggar. Han går till och med så långt i sin flagellant-iver att han ber sin flickvän att penetrera honom. Bra där Alexander, du är inte alls en hjärntvättade fanatiker inte.

Ytterligare en sak alla feminister och andra vettvillingar borde lära sig är att Malala Yousafzai INTE går att nämna i ett feministiskt sammanhang. I motsats till er kämpar hon nämligen för ALLA barns rätt till en skolgång, ni vill ju annars få det till att det bara är för flickorna hon kämpar. Inget kan bli mer fel, men det visar ändå ett intressant samband. Ni är enbart kapabla att se ett perspektiv, efter det ser ni inget annat.

Malala Yousafzai vill se alla barn i skola för att förändra deras fattiga vardag. Detta får feminister till att hon vill se flickor i skola, hur man nu får ihop den logiken Foto: Pinterest

Men det slutar ju inte med det, feminismen är ju på förhand given på det sättet att det alltid kommer en ny galenskap. DN är ju tidningen som plötsligt ramlade ner i en journalistisk avgrund på grund av denna något tveksamma ideologi. Skam den som ger sig tänker säkert Peter Wolodarski som upprepar samma skam i följande artikel. Känsliga läsare varnas för innehållet.

Där kan man läsa om Patricia Arquettes flammande appelltal på årets Oscarsgala om hur orättvist det är att kvinnor tjänar mindre än män. Den tesen är en myt, ser man enbart på Hollywood, vilket man inte ska men nu är det en Hollywood royalty som en Arquette vi talar om, så ser det ut som Susanna Varis har skrivit om här. Sex av de tio högst betalda är kvinnor!

Vi kan vidare läsa om intressanta namn (INTE!) som Kate Millett som förespråkade familjens död och i förlängningen patriarkatets. Att familj är en struktur som utgör ett fundament för att vi människor ska lära oss sociala spelregler och i bästa fall ge en bas för trygghet är något som går både Millett och artikelförfattaren Annika Persson förbi. Millett har med rätta kallats feminismens Mao Tse Tung, en föga smickrande titel i min värld.

Att bli kallad för feminismens Mao Zedong är inte smickrande med tanke på att den här mannen kostade ca 100 miljoner människor livet i olika former av felsatsningar
Foto: TheGuardian

Sen kommer de sedvanliga faktafelen, de är ju så vanliga när feminister är i farten.

”Den politiska representationen är ungefär densamma. Välfärden sköts fortfarande av kvinnor i vård, skola och omsorg. Lönegapet har minskat några procentenheter sedan 1990-talet. Det obetalda arbetet fördelas fortfarande ojämlikt. I medie- och kultursfären är kvinnor fortfarande underrepresenterade. Och omfattningen av kvinnomisshandel har inte minskat.”

Den politiska representationen är ungefär densamma påstår artikeln, det är den naturligtvis inte alls. Räknar man från 1973 har representationen nästan fördubblats. Siffror hittar du på bloggen d-intl. Den statistik de har säger att det har ökat från 21,1 till 41,1%. Visserligen har representationen sjunkit mellan åren 2006 och 2014, naturligtvis inte bra men det kan bero på flera faktorer. Dels kan det vara så att partierna har svårt att få kvinnor att engagera sig, de prioriterar andra saker. Det kan också bero på att olika partier har olika många kvinnor representerade och eftersom partier går upp och ner i opinionen kan den sjunkande siffran sägas vara en avspegling av de olika opinionerna.

Hissar går liksom opinioner både upp och ner. Den här hissen hittar man i Lissabon
Foto: Wikipedia

Man måste också komma ihåg en annan sak. Man kan stirra sig blind på de olika siffrorna men de kvinnor och män som får ett uppdrag för ett parti måste också leva upp till den standard dessa har. Att bara mangla ut kvinnor som enbart är där för att de är kvinnor vinner vare sig partierna, kvinnorna eller männen på. I samma länk, d-intl ovan, kan man utläsa att V är det partiet som har flest kvinnor representerade med 57%. Typiskt feminism är min enda kommentar, de påstår att de är för jämställdhet men ger sig inte förrän majoriteten av representantskapet i något sammanhang ger dem majoritet. Att kalla en feminist för en person som är för jämställdhet är som att kalla kommunister för demokratiska.

Nästa myt som texten ovan ger uttryck för är kvinnomisshandeln. Enligt alla feminister är problemet med detta ett ”mansproblem”, att det är ett uttryck för ”mansnormer”. Jag tror de flesta som är män och läser detta kan skriva under på det jag själv gör, jag har aldrig idkat någon ”mansnorm” eller för den delen misshandlat någon kvinna. Det ligger faktiskt i de flesta mäns dna. Nyligen gjordes ett experiment i det land som utsetts till nationen där våld i hemmet är mer vanligt än vanligt i världen – Italien. Man gick ut på gatan och gav unga pojkar ett chockerande förslag. Mer om det i videon nedan.

Däremot är det så att en väldigt liten del av den manliga befolkningen står för en förkrossande stor del av våldet. Följande slutsatser kom Fredrik Sandberg fil. dr i pedagogik fram till i undersökningen ”Den slående mannen” sidan 15 Länk här:

Klicka för att komma åt den-slaende-mannen.pdf

Våldet är jämnt fördelat Tillförlitliga källor visar att kvinnor och män är lika vanliga utövare av partnervåld; fördelningen av förövare mellan könen är i princip 50/50. Det är alltså inte bara män som slår.

Kvinnor skadas oftare

På grund av mäns större styrka, samt deras benägenhet att oftare använda grovt våld, skadas kvinnor i högre utsträckning än män. En rimlig uppskattning är att kvinnor skadas av partnervåld drygt dubbelt så ofta som män. Detta trots att kvinnor verkar kompensera för lägre kroppsstyrka genom att i klart högre utsträckning använda tillhyggen.

Män är oftare repetitiva förövare

Det är klart vanligare att män nyttjar upprepat våld mot sin partner än att kvinnor gör det.

Vid ömsesidigt våldsutövande slår kvinnan oftast först. I en ganska stor andel av alla våldsamma relationer (vissa undersökningar nämner siffror upp mot 50%) är partnervåldet ömsesidigt. I dessa fall är det märkbart vanligare att kvinnan i paret är den som först tillgriper fysiskt våld. Även om kvinnan slår först, är det vanligare att hon är den som i slutänden skadas av våldsutbytet.

Kvinnor är oftare utsatta för sexuellt våld

Utövandet av sexuellt våld och tvång inom en relation är klart vanligare med manliga förövare och kvinnliga offer än tvärtom. Företeelsen som sådan är dock betydligt mindre vanlig än övrigt fysiskt våld, oavsett kön.

Mörkertalet är högre för manliga offer

Det finns överväldigande belägg för ett högt mörkertal avseende manliga offer för partnervåld. Män är betydligt mindre benägna än kvinnor att berätta för någon om sin utsatthet, och då särskilt för myndigheter som socialtjänst och polis. Samhället har också en tendens att vifta bort rapporter om mansmisshandel, då det inte passar in i rådande norm.

Den ”vanlige” mannen är en osannolik förövare

Det finns tydliga kopplingar mellan social utsatthet (arbetslöshet, ekonomiska skulder etcetera) och nyttjandet av partnervåld. Även alkohol- och droganvändning ökar risken. En före detta partner är också en mer sannolik våldsverkare än en nuvarande. Avslutningsvis

lider en mycket stor andel av dem som nyttjar dödligt våld mot en partner av grava psykologiska störningar.

Ingen förnekar att våld mot kvinnor finns. Det som är problemet är att alla män utmålas som förövare när det är ett fåtal som som står för allt våld och att kvinnors våld mot män i stort sett tigs ihjäl. Hur jämställt är det alla feminister? Foto: HD

Feminister fortsätter trots ovanstående slutsatser att påstå att det finns en ”mansnorm” och att denna bidrar till våld mot kvinnor. Detta trots att en av slutsatserna är att våld i nära relationer är lika vanlig mellan könen. Också det faktumet att det är få män som utövar våldet viftas bort. Trots att undersökningen kommer fram till att den ”vanlige” mannen är en osannolik förövare hävdas det istället från feministiskt håll den generaliserande och kränkande tesen ”Mäns våld mot kvinnor”. Med andra ord är vetenskap och kunnande inget för feminismen, ett faktum som gör den antivetenskaplig.

Deras hänvisning heter alltid ”att feministisk forskning visar att….”, den feministiska forskningen heter genusvetenskap och är ingen vetenskap utan ett ideologiskt färgat tyckande. Den utgår till exempel från påståenden och hittar bevisen i form av ”intervjuer” med fem kollegor eller så kallad cherry-picking där man bara tar fram det som talar för en tes men ”glömmer bort” det som talar emot den. Feminism är därför både oseriös och ohederlig i sina teser. Den använder ”vetenskap” för att bevisa sina teser men det gör den inte mer seriös, snarare tvärtom eftersom ”vetenskapen” är så bristfällig att den oftast inte kvalificerar ens som b-uppsats. Ett litet urval av alla dessa huvudvärksframkallande alster hittar du här nedan.

Faktum är att spådom är mer vetenskap än genusvetenskap. Om man som de ”forskare” inom disciplinen gör, sätter sig ner och intervjuar fem kompisar kan man inte kalla det något annat än oseriös Foto: IMDB

Järnvägsstationer och deras patriarkala förtryckande miljöer är en klassisk avhandling som inte får missas, här hittar du länken:

Klicka för att komma åt FULLTEXT01.pdf

Via följande länkar hittar du Susanna Varis utmärkta analys av avhandlingen, inläggen är i tre delar. Del 1, Del 2 och Del 3.

Via följande länk kan du läsa artikeln i SVD av Tanja Bergkvist som handlar om den berömda och löjeväckande genustrumpeten. Ett skolexempel på skräck ur verkligheten.

Den Gyllene Trumpeten blev verklighet när avhandlingen om genustrumpeten fick statligt forskarbidrag. Enda problemet var att den var djupt oseriös och att du skattebetalare finansierade hela kalaset Foto: Eget

I DN:s artikel som är länkad ovan hittar vi också nästa flagellant nämligen Lukas Romson, bror till Åsa med samma efternamn. Så här låter hans tankegångar:

”Behöver det [Patriarkatet: Förf. Anm.] krossas? Och i så fall hur?– Den måste avvecklas, absolut. Sen kan man välja olika metoder. Jag tror på traditionellt påverkansarbete. Den mer radikala feminismen får mycket medieutrymme, men det tråkiga nötandet skrivs det ofta ingenting om. Samtidigt ger det ofta rejäla resultat, se på regeringens krav på jämställdhetsintegrering på alla myndigheter till exempel.– Sen tror jag på samarbete. När feminismen inkluderar transaktivismen får den ny kraft. Det finns ju till exempel ingenting som hotar patriarkatet mer än en gravid man. Särskilt om han är framgångsrik, vit och heterosexuell. Det sätter hela systemet i gungning eftersom patriarkatet inte får förtrycka en sådan. Fjolliga män kan det förtrycka, eller kvinnor, men inte den hegemoniske mannen. Transpersoner är ett så tydligt hot mot patriarkatet och viktiga allierade för feminismen.

Vad händer sedan?– Människor får lov att vara sig själva. De tillåts använda en massa ny energi till andra saker än att bara försöka passa in. I det större perspektivet tänker vi inte i vi och dom, utan delar på resurserna, respekterar olikheter och respekterar vår miljö. Fattigdom, svält, analfabetism och krig är problem vi prioriterat och löst eftersom de drabbar dem hårdast som har minst makt: kvinnor, barn, homo- och bisexuella, transpersoner, ickevita eller personer med funktionsnedsättningar. De rika länderna tar ansvar för sin konsumtion och för den verksamhet de bedriver i fattigare länder. Vi ser att vi alla är del av samma mänsklighet.

Precis som röster i huvudet är feminism resultatet av  vanföreställningar och rent påhitt. Ofta maskerat till vetenskap vilket det inte är, både genusvetenskap och feminism är ideologi Foto: Youtube

Min enda kommentar är att det krävs mycket energi för att bli så här verklighetsfrånvänd och att lyckas i sitt arbete med att göra så många felaktiga analyser. Att denna person i detta fallet orkar är beundransvärt, men det är samtidigt skrämmande. Betänk att dessa tankegångar i dag blir till praktisk politik inte minst av den nuvarande regeringen som inte ens drar sig för att samarbeta med både rättviseförmedlingen, länk till Aftonbladet, och Henrik Arnstad.  I övrigt är det naiva förhoppningar och flumromantiska föreställningar om den kommande revolutionen han ger uttryck för.

Alltför många gånger har vi hört samma visa.Lukas ord får mig att minnas en del av min barndom där en del av min vardag snuddade vid den verklighet som hette frireligiositet. Samma lyckliga leende som hos de frireligiösa kan skymtas när han talar om sin utopiska visioner. Det är samma idealiserad dröm och samma tro på det goda. Jo, jag kan beundra honom för hans vilja att tro men jag vet också att när misslyckandet är ett faktum, som så många gånger förr i revolutionens historia för övrigt, kommer priset bli mycket högt. När teori och verklighet inte stämmer överens måste ju revolutionären se till att verkligheten anpassas till teorin, inte tvärtom. Det hände i Ryssland, det hände i Kina och ser vi inte upp kommer det att hända i Sverige. Det ser personer som dessa snart till för de tror på sina egna utopier och det är otäckt nog.Också WTF Toklandet har bloggat om Lukas Romson och artikeln ovan, här är länken.

Feminism är precis som frikyrkor. Den religiösa iver denna ideologi uppvisar är skrämmande, men att man inte får eller ska kritisera den än mer så. Foto: Spraktidningen

Den tredje vägen man kan gå på flagellanternas inslagna väg är att sälja ut sitt eget kön. En slags mental flagellant-process vars syfte är att ge bättre jobb, kanske få dejta den där feministisk donnan på redaktionen som är så snygg eller helt enkelt bara ställa sig in för makten. En mästare på det här området är helt klart Lars Lindström på Expressen, han har nått långt i sin process eller vad sägs om följande klassiska artikel.

Den enda frågan där är hur många silverpenningar han inkasserade för den artikeln och vad belöningen bestod av. Lars Lindström har haft lite svårt att hålla sig till sanningen förr, här kan du läsa om vad Fnordspotting tyckte om faktaunderlaget till en annan krönika Lindström skrev. WTF Toklandet har återigen föredömligt kommenterat Lars Lindströms artikel, länken hittar du här.

I den feministiska kyrkan kan man också spela rollen av Judas (Priest). Där ligger Lars Lindström ljusår före alla andra. Foto: Gruppen Judas Priest från Wikipedia

Löjesguiden nominerar idag feminismen till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”En ideologi färgad av subjektivt tyckande, antivetenskaplighet och flum må vara hänt. I mina och förhoppningsvis andras ögon är det att göra bort sig. En ideologi som anser sig ha tolkningsföreträde över allt annat och dessutom gör anspråk på att få vara med i snart sagt  alla sammanhang är otäck. Den ger dock fortfarande bränsle åt de som inte underkuvar sig detta otäcka.

När samma ideologi däremot börjar hjärntvätta och tvångskonvertera en kader av lättövertalade svagsinta och dessa ger intrycket av en underkastelse eller till och med könsförräderi, har något börjat stinka ordentligt. Det är ett otäckt och förödande faktum att det faktiskt i dagens Sverige finns människor som är så ryggradslösa av åratal av hjärntvätt, att de är beredda att ge sig ut på flagellanternas vandringsstråt. Detta faktum säger mig mer än någonsin att feminism är en sekt. Det om något är än mer ett argument mot den galenskap denna ideologi står för.”

Medial Misandri

Smaka på ordet – misandri – ett ord som officiellt inte ens finns i SAOL. Det betyder ”manshat” och är fullt befogat att tala om och använda i vår tid. Denna blogg lanserar därför härmed detta ord som ska in i debatten även om jag på intet sätt är först ut att använda det.
Ordet borde användas som epitet på alla de feminister som ger uttryck för sina i mina ögon helt skruvade åsikter. Här råder tyvärr ingen skillnad på om debattören är man eller kvinna, de av misandri befläckade tankarna står som en urindoft från allehanda mediala pissoarer. De senaste debattinläggen vittnar om samma unkna manssyn, och detta utfört av män! Ordet ”könsförrädare” ligger inte långt borta.

Har vi nått den nedersta kretsen nu?

Inte sällan är dessa ”godhetens fanbärare” journalister. Den senaste i raden av hattifnattar är Lars Lindström. I sin krönika i tidningen Expressen hittar han nya sätt att visa att foliehatten är på. Redan i rubriken sätter han ett svårslaget rekord, ”Jag är inte rädd för feminismen – Jag är skräckslagen för mansrörelsen”. Vilken mansrörelse Lars? Var hittar du den och kom nu inte och säg ”patriarkatet”, det vore lika intelligent som att komma släpande med den alltid så bekväma förklaringsmodellen med Illuminati som alla konspirationsteoretiker är så förtjusta i.
Han fortsätter dock enträget där tankegångarna hittar nya intelligenta små infallsvinklar som ”Varför rånar vi banker, misshandlar, mördar?”. Jag är man men har aldrig rånat en bank, aldrig misshandlat eller mördat. Men om du Lars har ens föresvävats tankar om sådant eller känner till någon som har det, borde du nog gå till polisen. De är säkert intresserade av dina eller andras förehavanden eftersom detta faller under det som är åtalbart.

Lars Lindström lyckades slå ett dråpslag för misandrin Foto: Wikipedia

Hans tankar går vidare, ”varför misshandlar vi kvinnor vi säger vi älskar? Och varför sysslar inte kvinnor i samma grad med denna dårskap?” På den första frågan hänvisar jag till samma svar som förut. Om du själv har misshandlat en kvinna eller känner någon som har det, vänd dig till polisen. Dra däremot inte in mig i ditt dåraktiga resonemang, jag och en förkrossande majoritet av alla andra män har nämligen aldrig gjort det du säger. Jag skulle till och med våga mig på en gissning och påstå att minst 90% av alla män skulle aldrig ens överväga det du påstår, ändå säger du det. Hur kan det komma sig Lars?

Sen blir det för en stund intressant bara för att magplaska igen. När Lars Lindström påstår det alldeles sanna påståendena ”svenska tjejer har bättre betyg än pojkar”, ”tjejer skaffar sig oftare en högre utbildning”, ”Kvinnor lever längre än män”, ”Män kör ihjäl sig och andra oftare”, ”Män super sönder sig mer frekvent”, ”Män har färre nära vänner och dubbelt så många män tar livet av sig” är han inne på ett område som borde diskuteras och undersökas mycket mer. Så dock inte fallet med dagens feministiska agenda. Dessutom lyckas Lars efter denna ansats landa i latringropen med påståendet ”Kvinnor är inte alls lika benägna att slåss, misshandla och mörda”. Länken som visar att du har fel hittar du nedan som leder till en Brå-undersökning, I rest on your face.

Misandri i Sverige har äntligen fått ett ansikte Foto: Enstillaundran

Om vi börjar från början i alla dessa påståenden. Återigen ”vi misshandlar” när det handlar enligt all tillgänglig statistik om några få män som utför dessa hemska dåd. Varför drar han alla över en kam? Jo för att argumenten inte räcker när han vill ”bevisa” sin poäng! Det är nämligen så att ett fåtal står för det stora flertalet fall, att dra alla över en kam syftar bara till att kunna peka på en ”sjuk mansnorm” när denna inte finns generellt sett. ”Varför sysslar inte kvinnor i samma grad med med denna dårskap?” Hur vet du det Lars? Statistiken talar sitt tydliga språk, inte tillräckligt med undersökningar har genomförts på området för att kunna göra några påståenden över huvud taget om kvinnors våld mot män. Där denna finns dokumenterad finns dessutom ett stort stigmata, ingen vill prata om det ”omanliga” i att erkänna att en eller flera kvinnor har spöat upp en man! Ändå finns det dokumenterade rapporter som SKULLE KUNNA antyda att det är betydligt vanligare än vad som ges sken av. Det har till och med dykt upp undersökningar som visar att du har fel, men detta har en gemensam media mött med tystnad, länk till en av dessa finns nedan. Skulle du Lars vilja vara vänlig och förklara hur medias agenda har blivit så vindkantrad att den inte längre är intresserad av de fakta som faktiskt finns att tillgå?

En annan sak du skulle kunna förklara Lars är följande: Mitt påstående nummer ett: Mäns våld drabbar andra män i högre grad än kvinnor. Påstående nummer två: Kvinnors våld mot män är betydligt mer vanlig än vi hittills har trott.
Jag tror jag har ganska torrt om fötterna när jag bifogar följande länk till statistik över detta från BRÅ. Till påstående två bifogar jag en länk till undersökning som visar att kvinnors våld mot män är betydligt vanligare än vi har trott. Jag kan också varm rekommendera den något krympta artikel i ämnet som DN som publicerades för en tid sen. Jag kan också varmt rekommendera dig Lars Lindström att ta del av en nättidning vars syfte är att ge oss en lite mer balanserad syn på problemet. Organisationen A Voice For Men (AVFM) skriver regelbundet artiklar i ämnet, det vore klädsamt om du gjorde det Lars det kan ge också dig en lite mer nyanserad syn på problemet. Det oberoende som ni journalister ju sedan en tid har övergett hade ju kunnat skänka dig en aura av trovärdighet, men objektiviteten är ju som sagt numer ett minne blott inom er yrkeskår. Det är ett faktum inte minst du ger ett ansikte åt.

Vågskålen mellan de två könen vägde genast över Foto: Advokatolafsen

Till de sanna påståendena så. Jo, svenska tjejer har högre betyg än pojkar. Varför diskuteras inte detta? Är det skolans prioriteringar det är fel på? Missgynnar denna killarna? Är det lättare för tjejer att få högre betyg för att de är tjejer? Frågorna är många, svaren eller undersökningarna på området lyser däremot med sin frånvaro. Istället serveras vi regelbundet snömos som ”Killar har en antiplugg-kultur” som en artikel i Aftonbladet vill ge sken av. Dock ingenstans något bevis för detta eftersom ingen har brytt sig om att undersöka, hur kan det komma sig? Detta leder till nästa påstående att kvinnor skaffar sig högre utbildning i större grad än män. Ja, hur kan vi tillåta en sån ojämlikhet Lars, borde inte detta bli föremål för en grundlig utredning så vi kan göra något åt detta? Som vanligt är det dock tyst på den punkten från både media och politikerna. Hur kan man förklara att ingen bryr som ett uppenbart faktum? Är det kanske så att agendan är ett utslag av den misandri i varje fall jag anar mig till?

På samma oseriösa sätt fortsätter artikeln som helt och håller missar målet i vanlig ordning. Kanske är det trots allt symptomatiskt för ett samhälle som är fixerat på orättvisorna mot kvinnor, som jag märk inte förnekar finns. Samma samhälle tillåter samtidigt att vi förbiser de oförrätter som drabbar män och pojkar och ingen tycks vara beredd att göra något åt det. Lars Lindström har personligen svarat på kritiken på bloggen könsfreden/gendertruce men talar där samma snömosiska som förut där icke-svaren haglar och påståendena står utan bevis. Indikationerna som finns och som pekar på något annat än de påståenden han framför, lyser också de med sin frånvaro. Oseriöst om du fråga mig.

En myt är en myt, en lögn likaså

Till sist buklandar Lars Lindström i en förmodligen påhittad anekdot när han ger sig själv en guldstjärna för uträttat värv. Förmodligen känner han änglavingarna växa när han berättar att han sitter på Stureplan. Mitt i några förbipasserande mäns diskussion avfyrar Lars ett brett leende mot dem för deras löjliga sätt och sin egna förträfflighet i alla kloka tankegångar. En av männen blir nervös och han får något panikslaget i blicken som om han förstår vad Lars menar.
Min enda kommentar till denna uppenbart påhittade historia är att påminna Lars om att också Lucifer var från början en ärkeängel och hade vingar. Han kanske borde reflektera över det faktumet också.
Fler som bloggat om Lars Lindströms artikel hittar du på bloggen könsfreden. Som vanligt har också Susanna Varis bloggat förträffligt om saken. Naturligtvis får jag inte glömma bort WTF Toklandets blogg som precis som jag frågar sig när Lars ska anmäla sig hos polisen för sina brottsliga handlingar.

Anekdoter kan ibland ha en rolig vinkling, dock inte denna gång Foto: Metrobloggen

Löjesguiden har det skadeglada nöjet att nominera Lars Lindström till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: För din journalistiska oförmåga att vara objektiv nomineras du till priset. Du har i en enda artikel visat att jag och andra som har drivit samma tes, hela tiden har haft rätt. Denna tes, att journalistik inte längre är objektiv utan drivs av en politisk agenda, får därmed sägas vara bevisad. Med olika påståenden driver du en tes utan att en enda gång ens åberopa några bevis för denna. Du fullföljer din linje och anser utan att ha bevisat någonting, ha fått indikationer på både en icke-existerande mansrörelse och deras brott mot mänskligheten och kvinnor. Festen med fantasifostren som hedersgäster är därmed mer påtaglig än tre fiktiva figurer på Stureplan, den är alldeles verklig i varje stavelse i din artikel. De teser som däremot hade kunnat drivas och väckt ett större intresse än ett indignerat blogginlägg från min sida, lyser som vanligt med sin frånvaro. Du blir därmed en fullgod representant för den kår som säger sig förmedla sanningen, men som hellre sysslar med latrindikesdykning.”. Det har till sist blivit dags att fullaste allvar starta en mansrörelse i Sverige. En rörelse vars främsta syfte är att se till att mäns vandel återupprättas och att slippa påhopp från en rörelse – feminism – som för länge sen har tappat sin moraliska kompass. Den rörelsen finns och frodas – den kallas jämställdism eller ekvalism – den rörelsen ser jag härmed mig själv som en självklar del av.