Att leva i det blå

Delar av den svenska vänstern lever inte i verkligheten, så enkelt är det. Man behöver inte ha hållbara argument, siffror, underlag eller annan data är bara fascistiskt eller patriarkalt förtryck och du får gärna ha en avvikande åsikt bara du håller med dom. Det är kort och gott en rörelse som med råge har passerat bäst före-datum. För att se till att vi har en egen åsikt genom att ha samma som dom, skickar man ut små drönare vars enda uppgift är att skrämma och tysta.

Svensk vänster, och delar av svensk höger för den delen, är inte bara svurna fiender till demokrati, de är svurna fiender till sans och förnuft också. Det är som om dessa personer vägrar att leva i den verkliga världen, istället tycks de ha bosatt sig i samma la-la land som Teletubbies bor i. Där skuttar de omkring bland sina illusioner och fantasier som de sen spottar ut i form av artikel efter artikel (ETC; Archive).

Återigen är det den fullständigt verklighetsfrånvända agendan som gör sig gällande. Höghastighetståg kostar ingenting, vad får man sådana fantasier ifrån? Tvärtom så kan byggandet av sådan bli en ordentligt fet gökunge som äter ut allt så effektivt att all annan järnväg sätts på sparlåga. Där vi behöver en förstärkning och förenkling i regional-pendlandet med tåg, får vi en intercity-lösning som kanske lockar tjänstemän, politiker och näringslivets toppar men inte vanliga människor i deras resande till vanliga jobb.

Svensk vänster återförenade i ett möte för att planera nästa genidrag? Vore det bara ett skämt så kunde väl allt ha varit bra men nu kan samma skämt titulera sig ”regeringen” och ”riksdagspartier”. Foto: By Berit from Redhill/Surrey, UK – The Teletubbies are still here 2011, CC BY 2.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=24490181

Litet tips till Löfven angående höghastighetståg till Malmö och Göteborg från Stockholm, mucka aldrig med Göran (DI; Archive). För det enda som driver politiker från båda blocken att säga ja till galenskapen är möjligheten att få klippa band, få sola sig i glansen av närvarande press och få ut ett budskap om en ”offensiv” politik. Alla smälter ju av beundran då politiker visar kraft och mannamod, kanske röstar de rent av på skiten en gång till.

Det finns alltid fler områden och fler partier på vänsterkanten som kan göra bort sig. På det minerade området ”Feminism” hittar man allehanda galenskaper mest varje dag. Men den artikeln som både andades de mest otäcka tankarna hittills och samtidigt de mest drastiska, var nog Rossana Dinamarcas debattartikel (Aftonbladet; Archive) för en tid sedan. Den utandades i hela sitt tankegods ett arv från Sovjetunionen och en inspiration av Nordkorea i kombination.

Pojkar ska sättas i utbildning för att lära sig kvinnors utsatthet, något som annars kallas empati och lätt kan läras om man bara tar sitt ansvar som förälder. De ska lära sig om alternativen till ”mansnormen” dvs feminismen. Alltihop ger ett eko av en helt annan era och fenomen som omskolningsläger. Vänsterpartiet har med Dinamarcas inlägg tagit flera steg åt ett mycket farligt håll där man får sura uppstötningar av ren rädsla. Särskilt det faktumet att detta parti har inflytande på regeringen som stödparti skrämmer dubbelt.

Feminismen är inte bara en statsreligion som har besudlat Vänsterpartiet, andra har också de fått sin beskurna del av galenskapen ideologin tycks användas till. I fredags öppnade SSU:s kampanjledare Marwa Karim munnen i Nyheter24. I artikeln kom förklaringen (Nyheter24; Archive) till varför hon kallar sig feminist. Redan på tankestadiet havererar den förklaringen.

Svensk feminism är som en modern motsvarighet till Titanic – en olycka alla vet kommer att hända men som ingen gör något åt. Både Rossana Dinamarca och Marwa Karim gör sig till talespersoner för det otäcka. Särskilt Dinamarcas hjärntvättsförslag är extra otäckt. Foto: Wikimedia Commons

När man säger att man hatar ALLA män för att de våldtar blir det fel. Problemet är att långt ifrån alla män våldtar, det är till och med så att förhållandevis få män våldtar. De som gör det, gör det många gånger. Det är den här typen av rena falsarier som gör att ingen tänkande människa längre kan kalla sig feminist. Hela ideologin är förtappad. Den har dock tyvärr ett grepp om samhället, till och med ett så hårt grepp att en ideologi som är uttalat Marxistisk till och med får förment liberala partier som Liberalerna att bli dess gisslan.

”Jag uppmuntrar alltid företagsledningar och ägare att kvotera. Det är den överlägset mest effektiva metoden om man vill åstadkomma förändring. Däremot är jag tveksam till att tvinga fram kvoteringen med lagstiftning.”

Citatet ovan kommer inte från en ännu inte helt övertygad sosse. Istället är det Liberalernas Maria Arnholm som via nyhetsbrev (FP:s hemsida; Archive) talar om sina åsikter. En liberal som vill skapa gräddfil för ett kön och åsidosätta sådana självklarheter att bäst lämpad person ska ha jobbet alltså. Detta vill hon att företagen ska ta till sig som vilken annan självklarhet som helst.

Det dubbelt konstiga i feminismens värld är att just kvotering fungerar bra då det gynnar kvinnor, men tvärtom då blir det problem (Aftonbladet; Archive). Inte heller talar vare sig Maria Arnholm eller andra feminister om erfarenheterna från utlandet. I USA har t ex flera fall av Affirmative Action som kvotering kallas där, lett till att överklaganden har gått så långt som till landets Högsta Domstol. Det har delat landet åsiktsmässigt och också splittrat samma domstols (CNN) ledamöter.

I feminismens namn framförs förslag som kvotering utan att man med ett ord nämner att där man har haft sådana försök som i USA, har flera fall slutat i domstol. Det är med andra ord inte ett enat samhälle man skapar, snarare ett splittrat. Foto: By Bruin79 – Own work, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=31468145

Någonting är ruttet i konungariket Sverige när man inte ens har ärligheten att tala om, eller själv inse att just kvotering kommer att skapa en mycket djup klyfta mellan flera grupper. För i kulisserna väntar fler grupper på sin chans om det här förslaget får vingar. Just nu verkar detta mer än troligt då man i regeringen (SR; Archive) tycks vara överens. En sån åtgärd kan dock komma att bli ett stort hinder på vägen till sann jämställdhet. Det kan alltså bli helt kontraproduktivt.

Löjesguiden nominerar idag kollektivt den svenska vänstern med regeringen i spetsen. Motiveringen är nästan överflödig men låter som följer: ”Galenskaper tycks generera sig själva i en rörelse som för länge sen har tappat både kompassriktningen och förnuftet i politiken. Det gör er till enormt värdiga kandidater.”

Att missuppfatta en ideologi

Liberalism betyder ju ”frihet” och det är just det som man säger att ideologin står för. Jag skulle jättegärna vilja vara liberal om det inte vore för att liberala krafter i Sverige hela tiden missuppfattar ordet. Frihet blir i alltför mångas tolkning frihet för vissa men ofrihet för andra. Låt mig ta ett exempel från Liberalernas (fd Folkpartiet) mindre underbara värld när Maria Arnholm ska tala om feminism (Folkpartiet Upplands-Väsbys hemsida). Jag citerar:

”En fråga som ofta diskuteras är föräldraförsäkringens utformning. Många vill se en tydligare styrning och fler öronmärkta månader……..

Vi i Folkpartiet vill öronmärka ytterligare en månad i föräldraförsäkringen åt vardera föräldern. I dag tar kvinnor ut den stora majoriteten av alla föräldradagar, och det gör att det finns en statistisk diskriminering på arbetsmarknaden.”

Uppifrån kommande diktat om att man måste per förälder ta ut en viss mängd i föräldraförsäkringen. Hur kan statlig inblandning i den enskilda angelägenheten på minsta sätt kallas liberalt? Det här låter snarare som samma socialistiska mumbo-jumbo som vänsterpartiet svänger sig med, eller varför inte feministiskt initiativ! I citatet finns ju inte ens ett spårämne av liberala tankar.

Politiska beslut och förslag följer alltid samma mönster i Sverige. En politiker kör upp handen i röven på medborgaren som sedan lydigt ska dansa efter pipan. Till och med så kallade liberala tycks ha missuppfattat hela sin ideologi och anammar samma synsätt Foto: Wikimedia Commons

Men Liberalerna är inte ensamma om att omfamna Sovjetinspirerat tankegods. Också liberala tidningar som DN flirtar ju hej vilt med ganska ljusskygga idéer. Nu senast skrev
t ex Björn Wiman (DN; Archive-länk) en fullständigt obegriplig artikel i tidningen. I den ville han i tryckfrihetens namn sänka ribban för det fria ordet på sociala media som Facebook!!!!???? En mindre liberal och samtidigt mer vettlös tanke är nog svår att hitta!

Men det förment liberala åsido, hur kan man ens komma på en så befängd tanke? Senast man räknade 2015 hade Facebook 1,35 miljarder användare (PC För Alla). Det är ganska naturligt att bland alla dessa människor kan hitta både ”normala” och ”avvikande” människor. Här finns brottslingar, mobbare och idioter som vill övertyga dig om allt möjligt från religion till politik.

Men här finns också genuint vänliga och trevliga människor, faktum är att de flesta är just genuina och trevliga. Om man inte tycker det använder man funktionen ”ta bort som vän” som hittas på varje profil undre rubriken ”vänner”.

Skulle detta inte hjälpa anmäler man. Just Facebook har faktiskt en utredningsavdelning som tar hand om fall av kränkning. Ett av deras problem är lagstiftning i olika delar av världen och också inställningen hos olika människor i synen på näthat. Vad som är en kränkning och lagöverträdelse i Sverige, kan vara helt oreglerad i Saudiarabien t ex. Det här är ett problem därför att om en Saudier under de lagar som råder där, kränker någon här blir de juridiska spetsfundigheterna genast en stötesten.

Den kulturella synen är också viktig, vad som är en kränkning för en kan vara en harmlös sak för en annan. Kallar jag dig ”förbannade hund” skrattar du antagligen, säg samma sak till Saudiern och du ska få se på utbrott. Grundprincipen för dem är dock att känner en person sig kränkt utreder man eventuell överträdelse. Det har till och med hänt att folk har blivit avstängda permanent eller tillfälligt från Facebook så sanering finns redan.

De olika användarnas olika kulturella perspektiv är en svår fråga att knäcka för olika sociala media men grunden är att alla som känner sig kränkta ska kunna anmäla och få saken prövad. Det finns också en avstängningsknapp. Foto:By Norbert Aepli, Switzerland (User:Noebu) – Own work, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=6859266

Det är alltså upp till dig att sätta gränser, att avgöra vad som är tolerabelt och vad som inte är det. Hela tiden kan du om det inte är okej stänga av en person. Istället tycker Wiman alltså att Facebook ska ta tag i saken. Säg mig Björn, tror du att det är lätt att följa varje steg och uttalande 1,35 miljarder människor gör? Är det inte ganska typiskt för Sverige att allt ska komma uppifrån, att det alltid är någon annan som ska göra det som annars är så enkelt för den enskilde?

Björn Wimans artikel är en smärre katastrof på ett annat sätt också. Att en journalist sitter och mellan raderna antyder att vissa inskränkningar i det fria ordet är okej är så bortanför anmärkningsvärt att man häpnar. Skulle man gå in och kolla allt och alla skulle detta nämligen drabba fler oskyldiga än skyldiga. De flesta är nämligen inte skyldiga till sexuella trakasserier t ex. Att artikeln dessutom kommer samma år som vi firar vår tryckfrihets 250-års jubileum (Svenska Journalistförbundet; Archive-länk) är direkt smaklöst.

För betänker man hur många sidor det finns på nätet och hur många människor som faktiskt rör sig där är näthatarna som alla talar om få men högljudda. Ett enkelt knep att bli av med dem är att blockera och stänga av. Funktionerna finns och är lätta att använda så det är ingen ursäkt vare sig för Björn eller andra som hela tiden påpekar allt detta näthat. För övrigt fokuserar ju han och alla andra bara på vissas näthat men inte andras! Hur kan det komma sig Björn?

Till sist spårar hela artikeln ut i dels kopplingen till händelserna på Stockholms Central där flera huliganer gick till attack på Stockholms Central (Aftonbladet; Archive-länk) med näthat. Vad de två fenomenen har med varandra att göra återstår att förklara. Artikeln ger ingen som helst utom ett kryptiskt ”näthatet tar klivet ut på gatan”. Ingenstans försöker han dock göra det klart att samma personer som pucklade på migranterna också är de som hatar på nätet.

Björn Wiman är inte ensam, så många innan honom har gjort samma sak. Man skapar en koppling mellan två fenomen men man bryr sig inte ens om att bevisa att den finns, än mindre hur den ser ut. Det räcker bra med att påstå så finns den. Djupt oärligt DN! Foto:Wikimedia Commons

Här har vi dock ett rätt typiskt fenomen för den här typen av artiklar. Man gör kopplingar vare sig de finns eller inte! Man bryr sig inte heller om att ens försöka leda i bevis att ett sånt samband skulle finnas, det räcker så bra att man bara påstår så är det så! För här är både Björn och andra ute efter att skapa en poäng och då är alla tricks i boken tillåtna. Den som inte håller med heter snart Breivik i efternamn. Troligen är han eller hon också nät- hatare utan att ens själva veta om det, det räcker med att ha en avvikande åsikt.

Björn tar i sin emfas till ytterligare ett trick och det heter ”överdriften”. Om man beskriver något som Facebook som ett ”träsk av sexism, rasism och grova våldshot” har man nog silat myggen men svalt kamelerna. För sällan har väl någonting beskrivits mer fel än så. Jag har många gånger hamnat i hätska diskussioner, debatter med diametralt olika åsikter men aldrig mött, utsatts för eller använt mig av något av det han beskriver. Återigen finns ”stäng av-funktionen” och anmälan om detta ändå skulle ske.

Trots det vill inte Björn se. Han vill hellre koncentrera sig på det näthat som också finns på Facebook men ser samtidigt inte all den sunda diskussion som pågår. Återigen är det som om blindheten inför allt har ett syfte – att skapa en poäng för att kunna driva en tes och kanske också tysta opposition. Den tesen kan man bara misstänka vad den är, den sägs nämligen aldrig rent ut vilket är skickligt, men att sänka ribban för det tillåtna är inte så långsökt att tro. Det är i själva verket syftet med hela artikeln.

Jag ska försöka ge en alternativ förklaring till varför personer som Björn och många andra journalister i vårt land faktiskt vill inskränka en del människors rätt att uttrycka sin åsikt. Alla dessa personer tycker sig ha en så fin och fulländad syn på saker och ting så att när någon kommer och stör deras livsbalans genom att göra något så oerhört som att ifrågasätta deras syn och relevansen i denna, vill man genast täppa till truten på den personen. Deras ryggmärgsreflex är helt enkelt att vissa åsikter ska existera, andra inte.

Ibland undrar man om det inte vore bättre med en apa än dagens svenska journalister. Risken finns ju att de skulle kunna slås intellektuellt med aplängder när det gäller slutsatser i artiklar. Foto: By New York Zoological Society – Picture on Early Office Museum, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=53772

Är man feminist, vänster, godhetsapostel, för islam, antirasist, skänker pengar till tredje världen eller klappar hundar och bebisar på gatan är man kvalificerad. Är man avvikande på någon av de punkterna är man det inte. Och är man inte med så är man emot, det hela är väldig enkelt. Naturligtvis ges medlöparen möjligheten att tvåla till den ”orättfärdige”, är man däremot inte detta får man knappt uttala sig. Återigen extremt genomskinligt och förutsägbart.

Tidningar som DN lierar sig gärna med den här typen av åsikter av flera skäl. Pyser det över av ren ilska så genererar det i varje fall klick och det ger annonsintäkter. Den nya tiden och de föränderliga vindarna som viner kring tidningsbranschen har drabbat tidningar som DN hårt och något måste göras. Vad bättre än lite sensationsjournalistik? Men som vanligt fastnar skrattet i halsen, den här typen av debattörer menar ju det de skriver!

Än läskigare blir det när man betänker att allt detta sker med det goda minnet av att tidningen för länge sedan, särskilt sedan Peter Wolodarski tog över rollen som ansvarig utgivare, har förlorat sin Liberala kompass. Idag har den vridits många grader åt vänster och dessutom åt ett håll som inte heller ogärna ser inskränkningar i det fria ordet. Men som alla kanske vet är vägen till helvetet kantad av goda intentioner.

De två exemplen i inlägget visar istället ett tydligt tecken på att liberala idéer snarare används till något helt annat än det som det var tänkt. Det finns naturligtvis andra partier och andra exempel men i stort så är liberala idéer idag liktydiga med betydligt mer totalitära tankar än de frihetliga man säger sig omhulda. Vi firar visserligen 250-års jubileum för tryckfriheten men faktum är att den mår sämre än på länge.

Yttrandfrihet och tryckfrihet mår sämre än på länge men det man bryr sig mest om är att kunna sänka ribban än mer. Ett faktum som förenar allt från hederliga Stalinister till så kallade liberala krafter. Foto: Wikimedia Commons

Att det ibland handlar om liberala tankeströmningar som ställer sig bakom idéerna är illavarslande. Att det är DN som ofta står för dessa är symptomatiskt och ett tecken i tiden man knappt längre reagerar på. Låt DN vila i frid Wolodarski! Lär er också gärna vad liberalism betyder i praktiken, det är inte för mycket begärt trots allt…..eller?

Som ett litet ps och en artikel som först framkallar ett skratt för att sen fastna i halsen kan man säga att liberala krafter i Sverige nu har bevisat det. Liberalernas ungdomsförbund LUF:s Stockholmsavdelning har under helgen som gick kommit fram till de mycket bisarra besluten att föreslå en legalisering av incest och nekrofili (Aftonbladet; Archive-länk). Kanske är rent av liberala tankar i Folkpartiets variant bara ett annat uttryck för galenskap?

Löjesguiden nominerar idag DN, dess högsta ledning och Björn Wiman till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Med påhittade kopplingar mellan fenomen, förment liberala åsikter och en dold agenda av inskränkthet har DN och dess gärning drivit det fria ordet mot en slags medial istid. Få gånger har så många gjort så mycket för att fullständigt inskränka just yttrandefriheten. Att det sker under falska förespeglingar dubblerar er värdighet när ni nu som formfulländade kandidater har blivit nominerade.”

Äntligen!?

När man sitter och skriver så här är det lätt att grotta ner sig och bli så där extra deppig. Vare sig det eller det faktumet att ni mina läsare dras med i det fallet är så särskilt uppbyggligt. Så det är extra glädjande att kunna förmedla ett något mer positivt resultat. Två artiklar jag stötte på ändrade allt och nu kanske något håller på att hända i det här landet trots allt. Visst tar de upp tunga ämnen, men de är klarsynta i sin analys och väldigt träffsäkra i sina slutsatser.

Dagens journalistiska agenda är allt annat än klarsynt. Ändå finns undantagen som inger visst hopp! Foto: Wikimedia

Den första publicerades i GP den 22/7 och är signerad Håkan Boström. Den skarpsinniga analysen av hipstervänster med medelklassens världsfrånvända agenda är inget annat än lysande. När han beskriver vad han kallar Twitteratin skrattar jag högljutt igenkännande. Politiskt korrekt akademikervänster och kulturskribenter beskrivs som grupper som gjort det till sin livsuppgift att förespråka mental enfald i mångfaldens namn. Där börjar tårarna rulla utmed kinden av rent skratt.

Också högern i svensk politik får sin beskurna del av skopan. Schlingmannifiering kallar han det när varumärkesbyggande har ersatt sakpolitik och värderingar som tilltalar väljarkåren. Han avslutar hela artikeln med att konstatera att de etablerade partierna inte längre går i takt med folket, ett faktum jag instämmer i.

”Allting går att sälja med mördande reklam, kom och köp konserverad gröt”, numer är detta en etablerad sanning i politiken. Först klev Per Schlingman in på scenen och snart var varumärkesbyggandet viktigare än sakpolitiken i moderaterna Foto: ”Flickr – Jeff Attaway – glucose” by Jeff Attaway from Dakar, Senegal – glucose?. Licensed under CC BY 2.0 via Wikimedia Commons – https://commons.wikimedia.org/wiki/File:Flickr_-_Jeff_Attaway_-_glucose.jpg#/media/File:Flickr_-_Jeff_Attaway_-_glucose.jpg

Det finns dock två saker jag saknar i artikeln. Det ena är att bristen på egen politik från borgerligt håll och det faktumet att de genom DÖ helt har resignerat från sin roll som opposition i verklig mening. Istället har detta skapat ett desperat behov av att täppa till luckorna. Ett sånt exempel är feminism.

Feminism är en av dagens stora framgångssagor inom svensk politik. Vad jag personligen tycker om det vet redan den regelbundne läsaren, jag avskyr den. Trots det lockar det till diskussion där till och med yngre män säger sig vara feminister vilket jag inte förstår då man tittar på debatten. Det är onekligen svensk vänster som genom feminismen också har tagit initiativet.

Feminism är i det korta perspektivet en framgångssaga där vänstern i Sverige har tolkningsmonopol på ideologin. Här gäller orakade armhålor och spottretorik också inom högern. Foto: ”Feminists at Stockholm Pride” by Bengt Nyman – IMG_8827-1Uploaded by Athyllis. Licensed under CC BY 2.0 via Wikimedia Commons – https://commons.wikimedia.org/wiki/File:Feminists_at_Stockholm_Pride.jpg#/media/File:Feminists_at_Stockholm_Pride.jpg

Borgerligheten är helt akterseglad. Visserligen försökte Maria Arnholm att lansera en liberal feminism i förra valrörelsen, men den förstod hon nog aldrig ens själv. Än mindre utformade hon en sådan. Istället rann tiden ut och goda råd blev dyra. Det gällde att hitta en egen politik snabbt. Svaret blev tyvärr en lika rabiesinfekterad feminism som den vi ser hos dagens vänster. Kanske var det för att klumpa ihop sig tillsammans med vänstern i ett mittfält, kanske var det bristen på egna idéer.

Hur som helst fick vi det något bisarra resultatet att man kunde inbegripa också svensk höger i vänsterfållan. Efter Anna Kinberg Batras tal på Nationaldagen gjorde statsvetaren Malena Britz analysen att hennes tal målade upp ett feministiskt folkhem. Två av två möjligheter att skapa en egen vision missade hon alltså, mer om analysen i SVD.

Också partier som FP har drabbats svårt av just feminismen världsfrånvända agenda. Birgitta Ohlsson var representanten för partiet i förra regeringen där hon var EU och demokratiminister. Hennes minst sagt vänstervridna agenda vad gäller feminismen är slående. Hon fattar inte ens vad grundläggande liberala värderingar går ut på.

När Birgitta Ohlsson gör sig till uttolkare av feminism förstår hon inte ens grundbegreppen i liberalism. Mycket på grund av att högern har anammat vänsterns syn på ideologin i brist på en egen Foto: Wikimedia

Friheten som är just den grunden heter att ”vi måste få till ytterligare en pappamånad”. Hallå! Det borde väl varje familj få välja om man vill kalla sig liberal eller? Hon gör sig också till röst för samtyckeslagstiftning, något som skulle medföra att varje svensk man måste ha ett förskrivet kontrakt i fickan när han går ut på lördagskvällen och få denna underskriven. Annars hotar att ord står mot ord i en rättegång. Samtyckeslagstiftning är något som tillhör den radikala vänstern så hur var det med liberalismen i folkpartiet? Mer om bristen på liberalism i det liberala partiet folkpartiet, har Fnordspotting bloggat om.

Det andra jag vill invända mot i artikeln av Håkan Boström är att visserligen drar han slutsatsen att folk har tröttnat. Men borde inte den tanketråden dras längre? Är det inte därför många också väljer att sympatisera med SD som nu enligt vissa opinionsundersökningar är Sveriges näst största parti. Läs mer om detta i Nyheter Idag. Deras framgång bygger ju inte på att de är så otroligt skickliga i sin argumentation, utan på att de andra gör bort sig i en så rasande takt att ingen ens längre kan hålla räkningen längre. Också att de kan rida på att de är offer för DÖ gynnar dem. Mer om det fenomenet i SVD.

SD kommer snart att bli det man vill bli, Sveriges största parti och det beror inte på den egna förträffligheten utan de andras ständiga klavertramp. Det har med andra ord blivit dags för de andra att skärpa sig. En första åtgärd borde bli att sparka ut mp ur regeringen för att isolera dem och den politik de står för. De har alltför länge fått vetorätten i avgörande frågor. Dessutom är de så pass verklighetsfrånvända att man inte ens borde ha partiet i riksdagen.

Nästa lysande artikel kommer från sajten ledarsidorna och är signerad Kapten Blåskägg eller Jens Kittel. Här görs en saklig och relevant genomgång av de ökande problemen landet har ställts inför på sistone och snuddar vid vad responsen har blivit dvs ingen alls. Återigen alltså vår verklighetsfrånvända nomenklatura i både regering och riksdag vars legitimitet jag ser som kraftigt undergrävd. I synnerhet regeringen Löfven borde ha avgått redan i september förra året.

Hur länge vi ska behöva stå ut med västvärldens värsta regering står skrivet i stjärnorna, under tiden får vi nöja oss med adekvata analyser av deras problem Foto: Regeringen.se

En bra analys med riktigt verklighetsnära slutsatser av det parlamentariska och politiska läget i landet som är väl värd att läsa igenom. Det finns trots allt en hel del klokskap i vårt land. Den postkoloniala smörjan har fått mer än en törn den här perioden och kanske kanske vacklar nu elfenbenstornet betänkligt. Vi får se vad framtiden har i sitt sköte helt enkelt. Han avslutar kaxigt med stridsropet ”sluta sabotera mitt land!”.

Till sist har vi kategorin satir där elakheterna haglar. Fredrik Strage har en av landets giftigaste pennor. Den har för en tid sedan slagit till igen med ett bländande mästerverk i DN om dagens feminism och deras anti-agenda där det relevanta blir irrelevant och tvärtom. Här drivs hejdlöst med den aktuella genuspolitiska agendan tills tårarna trillar. Strages artikel har också Susanna Varis bloggat om.

Återigen återfinner sig frågorna när tårarna har trillat klart. Vågar man svära i den feministiska kyrkan, särskilt på dess högborg DN feminism? Är det här första tecknet på att något håller på att hända också på denna institution? Kanske, vem vet! Återigen är det framtiden som får visa vad det här ska leda till, men i bästa fall är det något som håller på att hända.

Ibland kan man inget annat än att brista ut i glädjetårar som när Strage giftmördar dagens genuspolitiska agenda med ord. Helt suveränt och bitskt Foto: Wikipedia Roy Lichtenstein

OM det är en riktig slutsats finns det rätt mycket att glädjas åt ändå. Medan jag väntar på vad som ska hända läser jag Strages artikel en gång till. Jag önskar dels att jag kunde skriva lika vasst själv och tycker samtidigt att min store idol på skriftens område Molière ändå på något sätt svävar över Strages text. Vasst, elakt, kommenterande och kritiserande i symbolform var ju hans kännetecken och de går igen. Det är ändå för underbart.

Löjesguiden nominerar idag journalister som kollektiv till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Här återfinns tre exempel på hur en journalist borde arbeta. Kritiskt, granskande och kommenterande ibland med en ordentlig dos ironi. Ändå fortsätter denna yrkeskår att spela politiskt korrekt, övervakande och medhjälpande trots att detta leder till både fördumning och inskränkningar i demokratiska rättigheter som t ex det fria ordet. Det är lite ironiskt att konstatera att den yrkesgrupp som är mest beroende av det fria ordet och som skriker mest högljutt de gånger detta angrips, också är den grupp som hjälper till att underminera det.

Som sagt, det finns dels förebilder och dels nidbilder likt denna från SVD. Det har blivit hög tid att välja väg. Vill ni förbli nyttiga idioter som här när Robert Aschberg valde att samarbeta med kända vänsterextremister som tidigare dömts för brott som i reportaget från Dagens Samhälle, eller vill ni bli den granskande kraft ni påstår att ni är? Så här långt är ni fullvärdiga kandidater till priset, men framtiden får utvisa om också ni är kapabla till förändring.”