Tio små rasifierade kukbärare

I vår tid får man inte säga vissa saker så ”rasifierade kukbärare” är en omskrivnig för titeln ”Tio små negerpojkar” av Agatha Christie. Konstigt nog får titeln användas trots sin uppenbara ”rasism”, men inte helt. I nytryck heter den plötsligt ”Och så var de bara en”. Originalets titel på engelska är så afrofobiskt, en helt felaktig term men det är ju så det brukar heta, att jag inte ens vågar skriva den. Dom som marscherar kan ta illa upp.

I boken dör karaktär efter karaktär under mystiska omständigheter till dess bara ett fåtal förskräckta finns kvar. Nu har bokens handling fått en verklig uppföljare i Mp. Säkert har Christies roman redan nu tagits bort från bokhyllorna (SVT; Archive-länk) av de rättrogna, ändamålen helgar ju alltid medlen och man är ju inte främmande för lite censur i den godhjärtade rörelsen. Att det beteendet påminner om och har paralleller till tidigare historiska händelser avskräcker inte. Är man godhjärtad har man ju den moraliska rätten.

Det gick illa för de tio små rasifierade kukbärarna i berättelsen, men det håller på att gå lika illa för Miljöpartiet. Skillnaden är att nu är den ingen berättelse utan rena rama sanningen. För ibland överträffar verkligheten faktiskt dikten. Foto: Wikimedia Commons

Miljöpartiet är annars rörelsen som inte verkar må så bra internt. De två kloakrören Åsa Romson och Gustav Fridolin har sett till den saken tillsammans med ett antal andra medlemmar. För inte bara har de misslyckats i snart sagt varje fråga, de har inte heller lyckats så vidare bra som ministrar i regeringen. Först var det Fridolins löfte om att fixa skolan (Aftonbladet; Archive-länk) på hundra dagar, de har nu blivit över fyrahundra utan att lösningen har synts till.

Sen misslyckades man i brunkolsfrågan (Aftonbladet; Archive-länk), i Brommafrågan (DN; Archive-länk) och i migrationsfrågan (DN; Archive-länk). I Brommafrågan fick man till och med kritik bl a från medlemmar i partiet från Gotland (HelaGotland; Archive-länk). Den interna kritiken var dock värst i migrationsfrågan. Somliga (Expressen; Archive-länk) ville till och med att partiet skulle lämna regeringen på grund av överenskommelsen. Kritiken mot deras naiva syn i migrationsfrågan kom också från andra (Dagens Opinion)

Mp är med andra ord ett sargat parti men det är också ett parti som håller på att falla sönder inifrån. Ett sånt tecken brukar vara när medlemmar lämnar det sjunkande skeppet. Först var det Christian Valtersson (DI) som lämnade sin tjänst i regeringskansliet i protest mot migrationsuppgörelsen. Flera andra medlemmar har lämnat partiet av samma skäl. Nu har också den färgstarka kommunalpolitikern Josefin Utas (Expressen; Archive-länk) beslutat sig för att helt lämna partiet men av helt andra skäl än Valtersson.

Det talas inte bara om svek utan också om en förvrängd verklighetsuppfattning och åsiktsmonopol där samtalet har dött därför att man inte tillåter avvikande åsikter internt. Josefin Utas menar i sin artikel att i Mp har jämställdhetssträvan blivit feminism och identitetspolitik har blivit en politik där individer anses vara representanter för olika grupper. Dessutom har Ett allmänt grönt fokus blivit till storstadsfokus. Ooops, skeppet kantrade visst lite till nu.

Skeppet har kantrat och ett parti är på väg mot botten. Inget jag sörjer, snarare tvärtom. Ju fortare Mp försvinner ur svensk politik desto bättre. Det sorgliga är bara att de fortfarande sitter i regeringen Foto: Wikimedia Commons

Inte undra på det kanske, i sin iver att söka en ny väljarbas har man ju alienerat den gamla men också sett till att  bedriva en politik många grupper känner sig ordentligt främmande inför. Att utgå från vad folk tycker på Södermalm är inte bara inskränkt, det blir i längden mycket kontraproduktivt. För Södermalm är inte hela landet, det är just bara Södermalm. Partiet har egentligen släppt allt som har legitimerat deras existens om en sån någonsin fanns, och ersatt den med något som utgår från fel premisser.

Men vänta, det blir ännu bättre. En av partiets verkliga kap var Bertil Torekull – före detta chefredaktör för SVD. Han har fungerat som medierådgivare och varit den som har lärt Fridolin alla medietricks. Hans kontakter i mediebranschen har säkert också kommit till nytta. Men han har också varit något annat, en svuren kritiker av dels Åsa Romson och dels partiets utveckling/avveckling.

I följande artikel (Expressen; Archive-länk) från slutet av förra året menade han till och med att ett bondeoffer av Romson var nödvändigt. Flyktingfrågan stod i centrum och den sved. Allt hade gjorts fel och besvikelsen gick inte att ta miste på. Torekull var annars en av dem som ville sätta stopp för migrationen vilket han ventilerade än tidigare i en debattartikel (Expressen; Archive-länk).

Det var då som Utas tes där det demokratiska samtalet istället blivit ”en kamp om att ge plats åt ”rätt” åsikt och försök trycka undan den som anses fel” visade sig för en av de första gångerna. Reaktionen på Torekulls artikel och kritiken som följde blev nämligen högljudd. Vissa medlemmar och aktiva frågade sig tom om han inte borde ha uteslutits. Så mycket för det demokratiska samtalet i det partiet alltså. Istället avslöjades på ett brutalt sätt synsättet ”du-får-säga-vad-du-vill-så-länge-du-håller-med-mig”.

Samtal och debatt har pågått så länge människan har kunnat forma ord till meningar. Med tiden har vi utvecklat konstarter som retorik men nu tycks denna ersättas med ett simpelt ”håller du inte med mig kan du hålla käften”-perspektiv. En konst som miljöpartiet tycks ha anammat fullt ut Foto: By Anonymous – http://www.e-codices.unifr.ch/de/csg/0602/298/small, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=14861493

Partiets migrationspolitiske taleskvinna – Maria Ferm (Expressen; Archive-länk)  – menade till och med att Torekull borde lära sig av Raoul Wallenberg. De två händelserna går naturligtvis inte att jämföra men vad gjorde väl det. Vill man skapa en poäng trollar man med knäna som det troligen heter inom miljöpartiet. Att rätta till historien för att passa de egna syftena ingår ju ett partis arsenal. Det är dock djupt oärligt att som hon göra jämförelsen som har lite eller inget med varandra att göra.

Hennes uttalande kan möjligen ses som ett utslag av den historierevisionism som alltför länge har präglat Miljöpartiet. Det kan också ses som ett utslag på hur slarvigt förhållandet mellan ledande personer i partiet och historiska fakta är och det är också det djupt störande. Den historiskt ensidiga synsättet som partiet har lagt sig till med har ju till och med lett till att Sverige har erkänt ett land (DN;Arhive-länk) som aldrig har funnits och som dessutom har skänkt Gazremsans Hamas legitimitet.

Samma Maria Ferm har ju fått lite av en revansch som ändå är en pyrrhusseger. Hon har ju fått regeringens uppdrag att ta fram en plan över lagliga flyktvägar (Dagen; Archive-länk) genom Europa för migranter som söker sig hit. Mottagandet ska alltså återupptas är det tänkt. Arbetet ska ta två år och under den tiden hinner säkert mycket ändras, det är ju det som är utvecklingens aber. Ett sånt hinder är att NATO nu planerar att sätta in krigsfartyg för att patrullera och stoppa båtflyktingar (DN; Archive-länk) på Egeiska Havet.

Tiden rinner alltså ut för Miljöpartiet. Fel frågor, fel utgångspunkter, fel antaganden, fel sätt att hantera debatten och frågorna och fel sätt att hantera den interna kritiken. Ett parti som inte tillåter en debatt och en ändring av den politiska riktningen i de egna frågorna är inte ett demokratiskt parti. Det är kanske inte ens ett parti utan rent av en organisation som bygger på åsiktsförtryck och anti-demokratiska ideal.

Kritik är ett symptom på att något är fel och bör därför diskuteras – det görs inte. Debatt är sunt, istället undertrycks den. Åsikter i frågor tycks huggna i sten och får inte ifrågasättas. Kritik mot ledarskap och sätt att hantera tolkas som illojalitet och snart har man en slakt- stämpel i pannan. Är det konstigt att detta parti har blivit som en fristående parodisk uppföljare betitlad ”Tio små rasifierade kukbärare”?

Obrottslig lojalitet och underkastelse inför överhögheten är bara tecken på att man har lite eller inga argument kvar utom de som bygger på fruktan och lydnad. I alla tider har samma metoder använts för är man inte med är man ju genast emot. Miljöpartiet skiljer sig inte nämnvärt i det hänseendet Foto: By Maître de la Mazarine – Ricoldo de Montecroce, Liber peregrinationis. Bibliothèque nationale de France, Département des Manuscrits, Division occidentale, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=4993489

Löjesguiden nominerar idag Miljöpartiet till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Ni har ersatt ett dåligt synsätt med ett mycket mer osunt, ni har alienerat centrala väljargrupper från att ens känna den minsta sympati med er och era åsikter. Ni har också förlorat strid efter strid. Ett sånt parti visar naturligtvis upp det som är sönderfallets främsta och sämsta kännemärke – den politiska kannibalismen. Det är alla de här egenskaperna som tillsammans gör er till utmärkta kandidater till priset.”

Mp och hyckleriet

Delar av idén till följande artikel kommer från den trogne läsaren Pelle 2 som ville att jag skulle granska journalistkåren och dess sympatier för miljöpartiet. Artikeln tar delvis avstamp i helt andra händelser som utspelats de senaste dagarna, men kommer så småningom in på detta ämne. Tanken är att denna artikel ska få en uppföljare där resultatet av journalisternas icke-granskning studeras med mikroskop. God läsning från Freakshow Fredrik

Miljöpartiet är nog landets mest hycklande parti alla kategorier. Inte nog med att få eller inga av deras förslag är särskilt realistiska så är partiet också så tvetungade att man börjar undra om inte hyckleri bör mätas i enheten ”mp”. Historien började 2014 då Allians-regeringen plockade ut 73 miljoner kronor ur SJ för att använda till reformer. Gustav Fridolins reaktion blev att detta var ”en ny spark i magen”. Mer om hans uttalande i Aftonbladet.

Det var väl så här både Gustav och Åsa såg Anders lilla tilltag med de 73 miljonerna. En kung fu-legend hyrdes in för att sparka alla tågresenärer i magen. De 1,9 miljarderna vill de dock över huvud taget inte ens diskutera. Foto: Wikipedia

I uttalandet gör han sig till talesman för oförståndet och okunskapen. Han blandar ihop SJ med underhåll på räls vilket är två olika saker. SJ kör tåg Trafikverket bygger och underhåller järnväg. De två hör inte ihop vilket han får det att framstå som. Sen blandar han ihop det mesta och snart är uttalandet inte värt ett smack. Snarare har det ett värde i att som vittnesmål påtala en partiledares totala oförmåga att hålla reda på fakta.

Medarbetaren och spårkröken Åsa Romson stämde in i kritiken och beskrev tillståndet i järnvägstrafiken som ett enda kaos. Visst är det kaos emellanåt men ett enda stort? Faktum är att den trafik jag själv är del i har en punktlighet på mellan 85 och 91 % beroende på årstid och omständigheter. Påståendet är alltså något tillspetsat om jag får säga det själv.

Mer om hennes uttalande i en artikel (unvis.it) i Aftonbladet. Artikeln är dessutom full av faktafel där också hon blandar ihop underhåll och själva utförandet av trafik. Hon tror t ex att underhåll och SJ är sammankopplat när det i själva verket handlar om Trafikverket och vad de kan äska av Kommunikationsministrar av olika färg.

Ett faktum är att SJ har en gammal vagn- och lokpark som snart behöver genomgå reparationer och nyinköp hindrar inte regeringen från att beslagta 1,9 miljarder till att täcka luckor i budgeten. Foto: Wikimedia

Men hyckleriet går mer på djupet än så i de unga tu:s sinnen. Då var 73 miljoner något man gick i taket över, när han själv sitter i regeringen som beslutar att plocka ut 1,9 miljarder då är det tystare än i graven. Ja, ni hörde rätt regeringens slippriga fingrar har nu nått SJ:s kassakista. Man vill nu att bolaget hostar upp 1,9 miljarder som Magdalena vill använda till att täcka kostnaderna som skenar utan kontroll bland annat för migrationen. Redan nu i dagarna har 229 miljoner kronor överförts från ett konto till ett annat. Här en artikel från DN (unvis.it) om hur SJ samtidigt måste spara genom att dra in tåg.

En ledarsideartikel (unvis.it) i Expressen går till och med så långt att man kallar Gustav Fridolins och Åsa Romsons agerande för ”Det stora tågrånet”. Det är förmodligen inte långt ifrån sanningen. SJ är idag ett bolag i behov av investeringar, det mesta av deras vagnpark är 20 år eller äldre och få nya fordon har köpts in under de sista 15 åren. Flera sträckor dras med förlust och upprätthålls enbart som en samhällsservice. Som artikeln i DN (länken ovan) innebär det att färre tåg kommer att gå vissa sträckor då SJ redan har aviserat neddragningar av antalet tåg.

Tidskriften Fria Tider ville göra ett reportage om dels hyckleriet och dels tågrånet. Man ringde därför upp den före detta journalisten (!) numer finansmarknads- konsument- och biträdande finansminister Per Bolunds pressekreterare Matilda Uusijärvi Ek. Hon lovade att hjälpa Fria Tider om de skickade sina frågor som SMS vilket de gjorde. När tidningen efter ett dygn inte hade hört något från henne, försökte man ringa igen. Den här gången svarade ingen. Sådan ser maktens arrogans ut, sådan ser mp:s maktfullkomlighet ut.

Efter plundringen av SJ måste man börja ifrågasätta den självbild miljöpartiet har av sig själva. Man kan inte i ena sekunden kalla något ”en spark i magen” och sen själv vara med i att mer eller mindre plundra samma bolag. Foto: Wikipedia

Att i detta läge bli girig visar bara att regeringen och mp är dels i desperat behov av pengar och att man är beredd att göra allt för dessa inklusive att hyckla. För sällan har det väl varit mer övertydligt att olika måttstockar råder både inom regeringen men framför allt inom mp. Kanske är det som Expressen har skrivit i en annan artikel att miljöpartiet är i stort behov av att ”humbugsaneras”, här är artikeln (unvis.it). Det är ju faktiskt inte första gången partiet har skitit i det blå skåpet.

Ett sådant exempel är ju partiets oåterkalleliga krav på att vanliga medborgare ska leva upp till mer eller mindre bisarra miljökrav medan den egna partiledaren betedde sig som ett första gradens miljösvin. Det som jag tänker på är ju naturligtvis ”Bottenfärg-gate” som valsade runt i tidningarna för snart ett år sedan. Få eller inga har väl missat den men i korthet gick den ut på att partiledaren Åsa Romson inte hade samma krav på sig själv som hon säger sig ha på medborgaren när hon använde giftig bottenfärg till sin båt. Det visade sig också snart att hon hällt ut både gråvatten och använt obeskattad diesel till samma båt.

I partikulturen ingår också numer vuxenmobbning. Åsa Romson har från dag ett haft ett horn i sidan på Jimmie Åkesson. Hon vägrade att skaka hand med honom under partiledardebatten i riksdagen vilket är tradition. Men hon har också tillsammans med övrig ledning för partiet förordat en tuff konfrontativ linje när Åkesson sjukskrevs för utbrändhet. Här skulle det ”fina och goda hatet” få komma fram i debatten var det tänkt. Nässjöpolitikern Per Rudhamn ville inte ställa upp på spektaklet och blev därför själv mobbad, han lämnar nu sin post och partiet. Mer om det i Höglandsnytt.

En ny dimension i miljöpartiets politik öppnade sig när vuxenmobbning blev partiets nya giv. Onekligen spännande i det där partiet Foto: Wikipedia ur filmen ”Hets”

Också miljöpartisten och före detta chefredaktören för SVD Bertil Torekull fick smaka samma medicin. På sin blogg förklarade han varför Åsa Romson var en förbrukad partiledare, sånt gör man inte ostraffat. Hans debattinlägg i flyktingfrågan som gjordes i Expressen (unvis.it) väckte också ont blod. Han förordade ju faktiskt ett stopp och sånt kommer man inte undan med i mp. Han sa också sanningen i artikeln, integrationen och invandringen liknar ett fiasko. Ingen protest från mig, så många regeringar har misslyckats med detta under så många års tid att problemen nu är akuta.

Nu får man förstås inte säga sådana saker som bryter mot den officiella linjen i ett parti, det ska ju vara högt i tak för tusan. Särskilt i det ”demokratiska” miljöpartiet är åsiktsövervakning extra viktigt så att inga dumheter likt Bertil Torekulls slinker igenom. Snart hade alla ”do-gooders” vädrat morgonluft. Nils Karlsson –  pyssling (?) tillika ”filosof” – kommunalråd i Malmö dristade sig till uttalandet:

”I samma tidning ondgör sig Bertil Torekull, snart förhoppningsvis före detta miljöpartist, om hur hemskt det är med invandring. Fuck. Nej, Bertil Torekull, det där alarmistiska svamlet kanske dög på Svenska Dagbladets ledarsidor men i miljöpartiet får man skärpa till sig.”

Också partikamraten Foujan Rouzbeh utgöt sin vrede i citatet:

”Miljöpartiet borde stoppa Bertil från att sprida alarmistisk, polariserande smörja istället för att låta honom gå loss i partiets namn.”

Slutsatsen blir alltså att det är så himla käckt att säga att det är högt i tak och att en fri debatt råder. När det kommer till kritan är det helt andra tongångar som gäller. Säg ”fel” saker, agera på ”fel” sätt och genast får du ett koppel med små åsiktspoliser efter dig som likt en modern variant av KGB övervakar varje steg och varje åsikt. Att detta görs i namnet av ett parti gör inte saken bättre, tvärtom blir det bara än mer otäckt.

Är miljöpartiet rent av en pågående mardröm eller skräckfilm? Om de är detta är det dags att vakna upp nu! Foto: Wikimedia

Bloggen Aktivarum har skrivit ett utmärkt inlägg om det som inträffade. En debatt om uteslutning inleddes men ännu har inget hänt i frågan. Vissa som partistyrelsens ledamot Jon Karlfeldt har dessutom försökt gjuta olja på vågorna men passar samtidig på att poängtera den så viktiga stadgan som också miljöpartiet har. Där står det att uteslutning kan ske om någon ”uppenbart motverkat partiets ändamål”. Partikamraten Maria Ferm gick dessutom i polemik med honom i Expressen (unvis.it).

Det är med andra ord ett parti där det inte är lika högt i tak som man kan förvänta sig av ett parti som säger sig vara öppet och demokratiskt. Förutom att som i fallet SJ hyckla och köra med dubbla måttstockar där andras mindre snedsteg inte jämförs alls med de egna gigantiska, har man alltså stora interna problem.

Att ifrågasätta partiets dogmer är mer eller mindre tabubelagt. Istället är det som om locket läggs på när frågor som invandringen kommer upp. Inget eller lite får ifrågasättas, partiledarna är heliga trots att båda har gjort bort sig igen och igen.Gör man ändå något av detta oerhörda, lär kritiken vina ordentligt.

Kritisera internt och världen tycks bli lite mer turbulent om man är medlem i miljöpartiet. Orkanerna som viner emellanåt är minst sagt spektakulära Foto: ”Gafilo 2004-03-06  Wikimedia Commons

Fast stoppa pressarna för en sekund, det är ju i själva verket de ovanstående sista meningarna som är en definition av en sekt. En sekt har en absolut sanning som aldrig får ifrågasättas, den har en ledning som är okränkbar och inte heller den får ifrågasättas. Låt oss zooma in på frågeställningen och se vad som är en sekt. En författare och akademiker som heter Roy Wallis har gjort följande definitioner av en sekt:

• Frivillig organisation där medlemskapet förtjänas.
• Medlemskapet är exklusivt och kan fråntas de medlemmar som inte följer gruppnormerna.
• Medlemmarna ser sig som en elit som är i besittning av särskild kunskap.
• Sekten är vanligen i konflikt med sin omgivning.
• Inom sig är sekten vanligen egalitär, det vill säga alla troende är ett prästerskap.
• Sekten är etisk och asketisk, alltså att man har vissa levnadsregler och offrar tid och pengar på sin grupp.
• Slutligen är sekten totalitär, det vill säga kräver totalt engagemang och försöker styra individens liv

Frivilligt är partiet helt och klart. Medlemskap förtjänas? Jo, lever man inte upp till vissa normer passerar man ju inte nålsögat och snart talas det om uteslutning. Medlemmarna ser sig som en elit med speciella kunskaper. Så är det också då inget parti eller akademiker tycks veta bättre än miljöpartiet då det gäller omställning av energiframställning. De hävdar att landet klarar 100 % förnyelsebar el, all forskning och flera politiker säger att då drivs vi in i ett Amish-samhälle där industrin och arbetstillfällena inte längre finns.

Med miljöpartiets energipolitik är vi snart tillbaka i utvecklingsnivå liknande ett Amish-samhälles. Industri och välstånd kan vi fetglömma Foto: Wikipedia

Sekten är vanligen i konflikt med sin omgivning. Inget kan bli mer sant på den punkten än miljöpartiet. Under det gångna året har partiet i stort sett varit i konflikt med det mesta i sin omgivning. Mer om Miljöpartiets konflikter har bloggen Fnordspotting skrivit om. Egalitär? Jag har inte den kunskapen om ledningens inre tankar om sig själva. Om de ser sig själva som ett prästerskap vet jag med andra ord inte, men för att kunna förklara deras fundamentalistiska hållning i flera frågor är det ju en lockande tanke att de verkligen ser sig så.

Levnadsregler har de definitivt. Det är ju därför man på sin hemsida ser till att informera om hur fel det är att använda produkter som förorenar och smutsar ner. Detta gäller alla medlemmar utom Åsa Romson. Miljöpartiet tycks ju också vara totalitärt. Uttryck en avvikande tanke och snart har du mer eller mindre en fatwa utslungad mot din person. Det är ju vad Per Rudhamn och Bertil Torekull fick erfara. Definitionerna och mer att läsa om begreppet ”sekt” hittar du via länken till sajten ”Sektliv”.

Så jo, med vissa frågetecken som borde rätas ut är faktiskt miljöpartiet en sekt. På flera punkter är man helt i överensstämmelse med definitionerna ovan. Det skulle ju också i så fall kunna förklara nästa fenomen. I senaste valet fick mp 6,9 % av rösterna. Bara sju av hundra röstade alltså på dem. Det finns dock en yrkeskår i landet som avviker rätt ordentligt och det är naturligtvis journalisterna. Kent Asp vid Göteborgs universitet har gjort flera undersökningar och de är alla nedslående. Svenska journalister är mycket mer gröna än svensken, de speglar helt enkelt inte varandra.

Bland journalister är grönt något av en jätte, bland oss andra vanliga dödliga en relativt liten företeelse som borde ha marginaliserats för länge sedan. Det som räddar dem är just journalisterna Foto: Wikimedia

I magasinet Neo har dessa siffror redovisats men observera att siffrorna där bara sträcker sig till 2010. 2014 (de senaste siffrorna jag har hittat!) sympatiserade 12 % av väljarkåren med partiet men hela 41 % av journalistkåren sympatiserade med dem. Sympatierna för mp i journalistkåren har alltså ökat och kan eventuellt ha ökat än mer. Klart är att siffrorna för miljöpartiet har sjunkit i väljarkåren så differensen är nu större. 12 % sympatiserade med partiet för att sjunka till 6,9 vid riksdagsvalet. Här under hittar du länken till Kent Asps undersökning.

Klicka för att komma åt 1369226_journalist-2011-journalistboken-kap-13.pdf

Tydligen var siffrorna så känsliga att Mats Knutsson – politisk kommentator på Rapport i SVT for ut i anklagelser om ”fel urval” och andra misstag som skulle ha begåtts i undersökningen. Mer om hans inlägg kan du läsa om i Dagens Media. Snart hade dock Kent Asp gått i polemik och avfärdat Knutssons tankar som ”Korkat”, mer om detta i Dagens Media som publicerade båda sidornas sak. Partisympatierna bland journalister kan ju förklara vad en före detta journalist som Matilda Uusijärvi Ek gör som pressansvarig på finansdepartementet. Hon vet ju hur media fungerar och har rätt partifärg, fallet avslutat.

Det är också lite talande att se hur Mats Knutsson agerar så fort ämnet tas upp. Att han inte vill kännas vid några problem när det påtalas att journalisters åsikter inte speglar väljarkårens, det ser jag som ett öppet försök att sopa frågan under mattan. Ett faktum som också är ganska talande då det tydligen är en mycket het potatis för journalister som han.

Mats Knutssons exempel visar rätt tydligt hur känsligt det är för journalistkåren att konfrontera sanningen om dem själva. Se inget, hör inget och säg inget tycks vara mer melodin för dagen. Kommer ändå någon och sätter fingret på den ömma punkten så förneka allt Foto: Wikimedia

Kanske är det också så att journalister som han förväntar sig att deras åsikter inte ska få lov att skärskådas av personer som Kent Asp. Sverige behöver fler undersökningar av det här slaget där sanningen dras fram i dagens ljus, inte färre. Först då kanske vi får den kritiska granskning som Miljöpartiet måste underkastas, inte minst för att få fram de snaskiga detaljer som också de så gärna gömmer i diverse garderober. Idag har vi tyvärr en journalistkår som springer partiets ärenden snarare än att granska dem.

Miljöpartiet är dagen klockrena kandidat till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Det senaste exemplet med SJ och den brandskattning som nu sätts igång för att dölja kostnaderna i andra frågor, är ovärdig. Än mer ovärdig är den snaskiga argumentation både Åsa Romson och Gustav Fridolin använde sig av mot Anders Borg. Det de själva gör nu är ju så många gånger värre. Ändå är det här tilltaget bara toppen på ett isberg. Allt från interndemokrati till hanterandet av pressens granskning har ju gått snett hela vägen. Att ni dessutom uppvisar sektliknande tendenser är minst sagt otäckt. Ni är något av de mest värdiga av kandidater till priset så här långt.”

Hyckleriets Högborg

Miljöpartiet måste tillsammans med F! vara denna valrörelses stora fiask. F! har trots massiv draghjälp från media lyckats med konststycket att göra bort sig igen och igen, senast var det avslöjandet att ingen av deras reformer har en vettig finansiering. Pengarna liksom bara uppstår av sig själv på något mirakulöst sätt.

Gudrun Schyman eldar både skattebetalarnas och andras pengar Bild: Realtid

Miljöpartiet har inte legat på latsidan på något sätt. Först var det debaclet i Almedalen (från TV 4 nyheterna) där Åsa Romson luftade sin unkna syn på män och vilka som var ansvariga för all världens olycka. Samma män låg bakom allt från köttfrossande till bensinförbrännande. Ja, den vite medelålders mannen låg bakom i stort sett allt utom liktornar och skogssnigelinvasioner. En människosyn från helvetet med andra ord där man i tvättäkta feministisk anda hittar syndabockar för snart allting i en enda grupp. En retorik som också Adolf Hitler med framgång använde sig av, men då mot en helt annan grupp.

Åsa Romson håller sitt enbart av feminister bejublade talibantal Foto: Sydsvenskan

Nu försöker dock hennes käpphäst Gustav Fridolin och partikamraten Maria Ferm att gjuta olja på vågorna genom att tala om vår tids stora hot. I dagens SVD skriver de en debattartikel under rubriken ”Kampen mot hatbrott ska prioriteras”. Det talas länge och väl om nazisternas hatbrott och den kamp som måste föras mot denna rörelse för att säkra det öppna samhället. Så långt är jag med på noterna, jag tycker till och med det är berömvärt men jag har ändå en invändning.

I dagens Sverige kommer inte den mesta hatpropagandan från nazister. Denna grupp är en djupt splittrad och förvirrad rörelse. Vissa delar är vålds- och brottsbenägna, andra är däremot inte våldsamma alls därför att de har insett lönlösheten i detta.
Den grupp som däremot står för en allt högre grad av de politiska brotten är i solidaritetens namn faktiskt vänstern. Den har också religiösa förtecken där framför allt radikaliseringen av VISSA muslimska (var snäll och tolka inte detta som om jag vore mot alla muslimer!) grupper. Allt detta går att läsa om i säkerhetspolisens rapport om politisk och religiös extremism.

Att Gustav Fridolin och Maria Ferm inte nämner den egna partiledarens hatfyllda utfall är inte så förvånande. Att de däremot inte nämner den växande radikaliseringen både hos vänstergrupper och hos religiösa organisationer är anmärkningsvärt. Låt mig ge er två purfärska exempel.

De två artikelförfattarna Gustav Fridolin och Maria Ferm Foto: SVD

Häromdagen presenterades nyheter om hot mot enskilda politiker. Flertalet kommun- och riksdagspolitiker hade emottagit videofilmer skickade till sina hem med anonyma meddelanden om vad som kunde hända om de inte passade sig. Den gemensamma nämnaren för dess upphov var i alla fallen extrema vänstergrupper, inte som Gustav Fridolin och Maria Ferm så gärna vill tro – de hatade och utskällda nazisterna.

Mer läsvärt om vänsterextremismens våld på Anna-Lena Lodenius blogg.

En fredlig demonstration av de som inte vill någon som håller med dem illa Foto: SVD

Exempel två kommer från Göteborg där man idag söndag kunde rapportera om att ISIS bevisligen har försökt att rekrytera ny kanonmat till sitt heliga krig i Syrien och i Irak. Målgruppen är inte oväntat grupper från muslimska länder och är företrädesvis män i sina bästa år.
Återigen kan man konstatera att inte ett enda ord av detta nämns i artikeln. Det är tydligen fortfarande bara nazister som står för det politiska hatet och hotet. Denna beskrivning trots en helt annan bild ligger för handen.

Det ”frihetstörstande” ISIS Foto: Welayat Salahuddins hemsida

Till den moraliska kompassens totala missvisning, kan miljöpartiet lägga en politik som tycks gripen ur en sagobok. Man vill stänga en till två reaktorer och därmed driva elpriserna i höjden under nästa mandatperiod. Orsaken är att de inbillar sig att det skulle gå att ersätta dessa med sol-, vind- och vattenkraft. En tes som tillbakavisas av all forskning, men det är ju ovidkommande. Resultatet skulle antingen bli kraftigt höjda energipriser eller smutsig kolkraft importerad från Danmark, kanske också än mer naturgas från ett instabilt och aggressivt Ryssland.

Detta ska ersättas av…… Foto: 8 Sidor

Detta…… Foto: Naturvårdsverket

…Eller Detta? Foto: Freakingnews

På tal om Ryssland vill partiet också låta ekonomins motsvarighet till liemannen gå över försvaret. Svensken vill något annat vilket Miljöpartiet upplever som ”problematiskt”, alltså inte då sin egna politik utan snarare våra åsikter får man förmoda. Detta i en tid när säkerhetsläget är allt mer oklart och då all logik säger att vi borde tokrusta. Partiet motsätter sig dessutom ett NATO-inträde där vi skulle kunna gå med för ökad säkerhet och mer försvar per krona. Ett inträde vi borde ha genomfört för minst 30 år sedan. Talet om alliansfrihet är inget annat än fromma förhoppningar och illusioner tyvärr, vårt land har aldrig varit det och kommer heller aldrig att bli det.
Jag förmodar att både F!, Miljöpartiet och Vänsterpartiet tänker sig att vi alla ska sätta oss ner och spela Cumba Ya på våra Pringlestrummor när Putins styrkor har intagit Åkersberga norr om Stockholm.
Miljöpartiets snömosförklaring på freds- och säkerhetspolitik som leder till nedrustning när både opinionen och det sunda förnuftet kräver en upprustning.

Svenskt försvar med Vänstern och Miljöpartiet i regeringen? Foto: Svenska Nihilistsällskapet

Man vill vidare skrota förbifart Stockholm vilket skulle göra en katastrofal trafiksituation än mer omöjlig. Pengarna som sparas skulle istället gå till kollektivtrafiken som idag är underdimensionerad, dåligt underhållen, nersliten och lider av flaskhalsar. Problemet är bara att det skulle ta si så där 6-10 år att bli klar, år då Stockholmaren alltså skulle prövas allt mer. Bilisterna ska istället straffas än mer till att betala för sina synder. Pengarna skulle gå till kollektivtrafiken men återigen, bilisterna betalar redan – varför straffa en grupp dubbelt?

Miljöpartistisk Trafikpolitik? Foto: Sten Nordins Blogg

Hur Miljöpartiet tänker sig att denna upprustning skulle gå till är också det höljt i Lützen-dimma. Idag är den spårbundna kollektivtrafiken så överbelastad och samtidigt så nödvändig, att varje avstängning är en katastrof. Det finns samtidigt ingen möjlighet att utöka trafiken eftersom nattetid är den enda tid som nu finns att tillgå för de reparationer som måste till. Avstängningarna som har plågat trafiken i över ett års tid är en fingervisning om vad som komma skall med deras politik, och är redan tålamodsprövande i kubik.

Svensk Järnvägspolitik Foto: Wikipedia

För att understryka stockholmsfientligheten i sitt partiprogram vill partiet till sist stänga Bromma flygplats. Trafiken skulle då flyttas till det redan hårt ansträngda och överbelastade Arlanda, som dessutom plågas av grannars högljudda klagan över buller. Resultatet skulle mycket väl kunna bli en havererad flygplatskapacitet som i sin tur kommer att inverka på regionens förmåga att fungera som ekonomisk motor.

Detta förslag strider återigen mot de signaler som ges. Arlandas flygplatsledning har redan deklarerat att ingen kapacitet för åtgärden finns, men vad gör det när de realistiskt orienterade politikerna (det där var ironi) dansar likt elefanter i en porslinsbutik.
Artikel i Dagens Industri om Arlanda Flygplatslednings oro för förslaget.

Miljöpartistisk Flygpolitik leder till kraschlandning för Stockholm Foto: World News

Till sist vill miljöpartiet höja bensinskatten. . En åtgärd som skulle drabba främst glesbygd. Här ska ingen komma undan, vi måste ju lära oss att gå de 100 km till arbetet. Vad är skogen till för annat än att gå i och njuta av?

Det är mitt höga nöje att för andra gången i år, få nominera Miljöpartiet till priset ”Foliehatt of the Year”. Så här lyder motiveringen: ”För er envisa kamp i fördumningsindustrins framkant, där både sagoböcker och moraliskt förfall är verktyg i en tilltagande hattefnattsdans”.