Men det är ju rättvist!

Rättviseförmedlingen påstår sig vilja förmedla rättvisa. Ändå är det precis tvärtom, de levererar orättvisa. Till exempel är merparten av Rättviseförmedlingens ledning själva inte så jämställda, man skulle till och med kunna tala om en total ojämställdhet internt. Ändå har regeringen valt att inte bara samarbeta med denna organisation, utan också att skänka dina och mina pengar till dem för utfört jobb. Dags att titta på vad det är för jobb de då har utfört och det är nu det blir lite problematiskt.

Precis som Apollo 13:s besättning har nu statsminister Löfven fått ytterligare ett problem på halsen vid namn ”Rättviseförmedlingen”. De har nu visat vad de menade med ”rättvisa”, dvs ”orättvisa” Foto: Wikipedia

Regeringens uppdrag genom Alice Bah Kuhnke har varit att ta fram en lista med namn som Rättviseförmedlingen anser är de som ska komma på tal i framtiden när tjänster blir lediga inom kultursfären på olika institutioner. Mer om detta uppdrag har Fnordspotting bloggat om. De här namnen ska alltså utgöra ett underlag då regeringen utser personer vilket är deras fulla rätt att göra. Med regeringsmakten kommer nämligen utnämnings-makten.

Vad som däremot inte är deras rätt är att utse personer på meriterna att de är kompisar, partikamrater eller har visat att de har rätt åsikt. I varje fall inte moraliskt för något formellt förbud mot detta finns inte. Men det är precis det som både regeringen och Rättviseförmedlingen nu väljer att göra. I förrgår tisdag, offentliggjordes så listan på en presskonferens med kulturministern och ordförande Seher Yilmaz närvarande vid avtäckningen.

Det är inte någon nyhet att politiken har blivit en ankdamm där buddy buddy-systemet blommat upp, det är något alla partier sysslar med. Titta bara på bytet av talman i riksdagen som inte alls ska spegla vem som har makten men som gör det ändå. Varje gång sossarna styr är det en sosse som är talman och likadant med alliansen, något som för en tid sedan var otänkbart.

Likadant är det med offentliga tjänster, man utser sina kompisar och partikamrater. Smutsigt? Ja men vare sig olagligt eller tveksamt, däremot moraliskt förkastligt enligt mig. Alice Bah Kuhnkes lista är just en sådan. Tänk dig att sätter i ordning en lista med de krav som de ska ha som får lov att kvalificera sig. Tänk dig att denna lista innehöll ord som ”normkritisk, queer, scenkonst, postkolonial, rasifierad och kulturvetare”. Hemska tanke tänker en del, men det är precis så man kan beskriva Alice Bah Kuhnkes kravspecifikation.

I den bransch Rättviseförmedlingen jobbar i finns vissa kodord. Rätt politisk åsikt hjälper på traven, ”queer”, ”normkritisk” och ”postkolonial” likaså. Foto: ”International Festival of Queer Culture 2009 (3)” av International Festival of Queer Culture – Eget arbete. Licensierad under CC BY-SA 3.0 via Wikimedia Commons

Föreställ dig också att flera av de namn som dyker upp är kompisar till henne, parti-kamraterna eller regeringskamraterna. Föreställ till sist att dessa redan har en position där de har visat framfötterna just på det postkoloniala eller normkritiska området. Då har du också hittat det listan handlar om.

Här (unvis.it) hittar du länken till listan från Rättviseförmedlingen. Tittar man närmre är den ett under av ”rättvisa” när den är som mest ironisk. Listan innehåller nämligen namn på för dom närstående eller före detta och nuvarande medarbetare. I Smålandsposten hittar du artikeln som kommenterar listans innehåll. Också Rebecca Weidmo Uvell har bloggat om listan, länken hittar du här.

På listan hittar vi namnkunniga personer som Alexandra Pascalidou, Athena Farrokhzad, som ju agerade ”hyllad” sommarpratare på P1 – här hittar du programmet, Behrang Miri, Bianca Kronlöf och Ylva Habel för att nämna några. Alla dessa plus fler kvalificerade bland annat på åsikt. De har visat framfötterna både i den antifascistiska kampen, den postkoloniala agendans genomförande och slagit ett slag för det normkritiska tänkandet.

Ylva Habel från Södertörns Högskola (varifrån annars) är en av de som enligt listan ska belönas för sitt antidemokratiska arbete med att ägga sd-affischer i Stockholms tunnelbana förra året Foto: Egen dump från Twitter

Nu ska de belönas för det arbetet med dina pengar. Läser man motiveringen, som korkat nog inte ens döljer vilka skälen till nomineringen är,  som finns för varje namn hittar man beskrivningar som:

”Produktionsledare på Rättviseförmedlingen, kommunikatör med stort engagemang för samhällsfrågor.”

Den meriten är ju underbar eftersom Rättviseförmedlingen här ser till att ta med de egna. Också ett namn som Barakat Ghebrehawariat som är styrelsemedlem skvallrar om detta faktum. Vi fortsätter:

”Sångerska i bandet Oomaigoosh och medlem i den queerfeministiska konstgruppen Ful”

Här stöter vi på det magiska ordet ”queerfeministiskt” som nu för tiden öppnar så många dörrar.

Exempel 1: ”Varit med och organiserat en mängd demonstrationer och kampanjer bland annat Alby är inte till salu.”

Exempel 2: ” Har studerat genusvetenskap, internationell säkerhet och MR i Sverige och utomlands och sitter i Miljöpartiets styrelse i Stockholm.”

Fler magiska ord som ”genusvetenskap” och ”internationell” eller ”MR” [”Människorätt” – min anm.] är förlösande i de här sammanhangen. Men än mer meriterande är ju politiska engagemang för ”rätt åsikt”. ”Inte till salu” tyder ju på ett engagemang för Vänsterpartiet och ”Miljöpartiet” är ju inte direkt dolt i kommentaren. Här ska det likformas och ses till att få in folk som kan föra in en politisk agenda också i den offentliga förvaltningen.

”Är även projektledare i det europeiska mångfaldsprojektet Brokering Migrants’ Cultural Participation och styrelsemedlem i kulturföreningen TRYCK”

Alla dessa magiska ord igen. ”Mångfaldsprojekt” och ”Migrants” faller ju alla godhetsapostlar på läppen och genast finns det skattepengar att tjäna på tjänster ingen skattebetalaren ens tillfrågats om de ger sitt godkännande till.

”Bibliotekarie på Umeå Stadsbibliotek som bland annat skapt Regnbågsbiblioteket och på andra sätt arbetat mycket med HBTQ-frågor inom biblioteksvärlden”

”Regnbågsbibliotek”,”HBTQ-frågor inom biblioteksvärlden”! Återigen små kodord som signalerar vad det är som premieras och därmed väljs ut. Jag har dock sparat den bästa till sist i den uppsjö av uppslag som listan ger:

”Suttit i styrelsen på Rättviseförmedlingen och har bl.a. skrivit boken ”Vi är misfits – queerfeministisk aktivism och anarkistiska visioner” samt antologin ”Något är Ruttet i Sverige” tillsammans med Maria Sveland”

Här ryms så många pk-poäng att räkneverket går sönder och de feministiska kyrkklockorna ringer i bakgrunden. ”Suttit i styrelsen för Rättviseförmedlingen” – !!!!, ”Vi är misfits – queerfeministisk aktivism och anarkistiska visioner” – kan det bli bättre?, ”Något är ruttet i Sverige” – sic!, ”Maria Sveland” – Där satt den!, ”att föra ut all denna samlade kunskap så vi kan lära folket-metodiken” – Ej att förglömma, den är en dygd!

I de här kretsarna finns dygder och odygder. Politiskt korrekt och vänster är exempelvis dygd, säger du däremot ”Gösta Bohman” lär du ha skitit i det blå skåpet Foto: Kungliga Biblioteket

Allt är som klippt ur en reklambroschyr för den postkoloniala härdsmältan som frodas runt om i samhället, på myndigheter och inom högskolevärlden. Det bästa av allt är dock fortfarande att det är du svensk som med dina skattepengar finansierar denna inkvotering av rättänkande och som dessutom betalar deras löner. Detta utan att tillfråga dig eller ens be om lov att få använda dina pengar till detta. Det bara händer och ingen eller få reagerar.

Nu har regeringen sett till att ställa till med ytterligare en kraschlandning. Den här gången genom Alice Bah Kuhnke (mp). Lite typiskt är det nog att konstatera att det återigen är Mp som står för denna politikens karambolage. Mp som har gått från dumhet till ren korkighet på så kort tid att det liksom inte längre finns någon tvekan vad slutsatsen måste bli.

Vi måste bli av med dessa extremister och absolut inte ens tillåta att de innehar statsrådsposter. För att det ska ske måste vi också bli av med socialdemokratin, de kommer nämligen aldrig att släppa detta samarbete. Anledningen är att också de är lika inkrökta och sekteristiska som mp är. Där har två såta vänner funnit varandra i en ljuv harmoni. Sluta stöd denna regering och partierna som ingår i den svensk!

Stefan Löfvens kärleksdikt till Rättviseförmedlingen valsade runt en stund i tidningarna. Den visar dock hur djupt insyltad också han är i en rätt snaskig historia där rättvisa är allt annat än slutresultatet Foto: SVT

Glöm inte bort hur det lät för lite sedan då statsminister Löfven skrev en dikt tillägnad Rättviseförmedlingen vilket väl bevisar att också han är djupt insyltad i den härva av dumheter som tycks omge hela frågan. Statsministerns diktartalanger kan man läsa om på SVT.

Men vänta, det blir bättre! Om du inbillar dig att oppositionen skulle höja sig över detta så glöm det. Anna Kinberg Batra uttryckte ju också sin oändliga kärlek till Rättvise-förmedlingen. Så också där finns en vurm för det som borde vara omöjligt för partiet att acceptera.

Vänsterretorik, intersektionellt tänkande, postmodern kraschlandning och en utnämningsmakt som återigen utnyttjas till att utse kompisar, likasinnade och rätt tänkande människor borde ju sätta upp vissa hinder. Men så är alltså inte fallet. Kanske beror det på att också de simmar i samma träsk. Man får komma ihåg att här utnyttjas samma kryphål men mig veterligen har de aldrig beställt och presenterat en lista full med namn som genast gått raka vägen in i statsapparaten på skattebetalarnas bekostnad.

Frågan om hur utnämningsmakten utnyttjas är också en ödesfråga. Kan man tillåta att två partier använder statsförvaltningen till att få in partitrogna eller kompisar? Är det inte du som medborgare som ska bestämma den saken? Jo, vi har en representativ demokrati! Men vad händer när de som ska representera oss, inte längre gör det? Ska inte pengarna gå till bättre saker än att betala för att Rättviseförmedlingen ska få in sina styrelsemedlemmar i statliga organ?

Också Anna bedyrade sin kärlek till Rättviseförmedlingen och passade på att skriva ett brev där hennes känslor kom i dagen. Detta trots att hennes känslor logiskt sett borde ha varit hetare av andra skäl än kärlekens Foto: SVT

Det är dags att ta makten över våra pengar svensk, andra gör ju bevisligen inte det! Detta är dina pengar, inte deras och när man så skamlöst som regeringen nu utnyttjar denna till att dessutom politisera tjänstemannakåren med människor med ”rätt åsikt” är något galet utöver det vanliga. Dags att sätta ner foten svensk, imorgon är det i värsta fall försent!

Löjesguiden nominerar idag slentrianmässigt regeringen men främst Alice Bah Kuhnke för första gången till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Den här regeringen är moraliskt korrupt. Utnämningsmakten finns visserligen och de regler som styr förhindrar visserligen inte dagens system. Efter regeringens och Alice Bah Kuhnkes senaste drag borde reglerna stramas åt ordentligt. Att ni nu utnyttjar detta lagmässiga hål till att utse likatänkande till positioner i samhället visar klart varför ni nu nomineras. Ni är en formidabel kraft på detta område.”

Otäcka ord?

Nästa år firar yttrandefriheten 250-årsjubileum i landet. Inför det förbereds firandet men detta till trots finns det flertal av oss, jag tillhör den skaran, som hävdar att det fria ordet mår sämre än på länge. Exemplen är många över hur man försöker kväva en fri och öppen debatt. Åsiktskorridoren som enligt en del inte finns men som finns ändå, är ett exempel på detta. Om yttrandefrihet och dess delikata tillvaro har Fnordspotting bloggat om.

Grattis yttrandefrihet! Men mår du så bra egentligen? Foto:”Birthday cake (14190551679)” by James Petts from London, England – Birthday cake. Licensed under CC BY-SA 2.0 via Wikimedia Commons

Varje gång som det dyker upp en ny liten artikel som andas inskränkningar är därför varje individ på helspänn, i varje fall om man som jag är en ivrig tillskyndare av ett HELT öppet debattklimat och ett TOTALT fritt ord. Därför är det rätt tolkat, extra alarmerande att behöva läsa SVD söndag när chefredaktör Fredric Karén tar till orda. Länk hittar du här.

Jag skrev rätt tolkat, för det är just uttolkningen vad man läser in i en text som är det centrala. Karén inleder med exempel från Putins Ryssland som får håret både på hans och min hjässa att stå åt alla håll i rent vredesmod. Inskränkningar i friheter som det fria ordet är inte smickrande för en regim. Detta gäller i allra högsta grad Putins Ryssland som gjort sig kända för en minst sagt inskränkt syn på det fria ordet framför allt i media och den offentliga debatten.

När man med byråkratisk ångvältsmentalitet tvingas från lokaler väcker minnen från en annan tid. Det är samma syfte – tysta och se till att en kritisk röst lägger ner sin verksamhet – det är bara olika metoder. Karén talar gärna som journalisternas situation och om hur Putin, eller grupper lojala mot Putin låtit mörda 20 stycken under ett decennium.

I Putins Ryssland har hittills 20 journalister mördats. Det fria ordet sitter långt inne i många länder. Också i vårt finns en tendens att försöka inskränka detta vilket är illavarslande Foto: ”Mogila Anna Politkovskaya” by Андрей Ю. Вуколов – Own work. Licensed under Public Domain via Wikimedia Commons

Så här långt är jag med på banan även om jag tycker att yttrandefrihet sträcker sig långt utanför de journalistiska kretsarna. Dessutom är Ryssland långt ifrån det enda exemplet på de länder som bör ställas i skamvrån. I det här sammanhanget klassiska länder som Nordkorea och Kina tronar fortfarande högt på den åsiktinskränkande himlen. Också länder som Eritrea, Zimbabwe, Venezuela med flera bör pekas ut i sammanhanget.

Men så vänder artikelns sympatiska ton och utpekande till det jag tolkar som otäcka ord. Följande formulering är på gränsen till olycksbådande:

”Det är värt att påminna om i tider när vissa medier, forum och bloggar väljer att tänja på de pressetiska reglerna och systematiskt publicera namn och bild på ännu ej dömda personer eller gör ihärdiga försök att piska upp främlingsfientliga stämningar.”

Visst ska bloggare och alternativ media också följa etiska regler, inte tu tal om annat. Problemen ligger dock på flera plan och här får herr Karén allt att se så klart ut vilket det knappast är.

Det första i raden av problem är att idag kan i stort sett vem som helst komma över t ex wordpress och sen sätta igång. Man behöver ingen förkunskap och en och annan har nog aldrig hört talas om ”etiska regler”. Andra struntar i dessa därför att de har en agenda redan från början. Att får uttrycka sin mening är en demokratisk rättighet, men etiska regler är inte alltid relevanta i sammanhang som bloggosfären.

Visst ska regler gälla också bloggar men det gäller nog att städa upp i de egna leden först. Journalistik av idag har blivit något som pekar på andras fel, men missar mer än gärna sina egna Foto: Wikimedia Commons

”Pressetiska regler” skriver han, få eller inga bloggare är vare sig utbildade på dessa, införstådda med dessa eller ens underkastade att följa dessa. Det är som namnet antyder pressen som ska följa dessa och inte ens de gör det. Här kastar Karlén med andra ord sten i glashus, i varje fall om det är bloggare han siktar in sig på. De flesta stöter möjligen på ordet ”press” när de ser ordet ”wordpress”.

Om man däremot tolkar in det som om Karén här siktar in sig på alternativ media som är internet-baserad dyker en ny misstanke upp. Flera undersökningar visar att just på internet söker sig folk nya icke-konventionella vägar för information. Det innefattar publikationer som annars inte är de ”gängse”.

Här stöter med andra ord de etablerade på konkurrens och rejäl sådan, undersökningar av internetbaserade källor för information talar om att nästan hälften går andra vägar än de etablerade. Är Karén rent av ute och försöker att stävja dessa trender? I en tid när de etablerade förlorar allt mer mark och annonsintäkter måste man nog fråga sig om motiv.

Vill man att bloggare ska följa pressetiska regler måste man nog tillse en rad saker först. Ett: Man måste underkasta bloggare de pressetiska reglerna. Jag är inte övertygad om att detta är rätt väg att gå, bloggar är som sagt inte press. Två: Man måste utbilda bloggare i dessa. Återigen är det inte säkert att detta är rätt väg att gå. Tre: Man måste övervaka att det verkligen följs. Återigen är vi i så fall inne på riktigt otäcka tankegångar och när som sagt inte ens pressen alltid följer sina pressetiska regler finns få eller inga anledningar för andra att följa dessa.

Gruppen Judas Priest sjöng låten ”Breaking the Law”, något man kan tala om i den pressetiska branschen av idag. När inte ens journalister lever upp till reglerna är det svårt att få andra att följa dem. Foto: Wikipedia

 Jo, Fredric Karén försvarar till sist det fria ordet och säger det rent ut, ge inte de som vill inskränka det de argument de så gärna söker. Vill man inte hänga sig själv och alla andra i processen, är det därför viktigt att stävja det som bara blir kontraproduktivt. Citatet nedan kan väl inte bli tydligare vilket är bra:

”Det finns alltid en risk när något utmanas eller missbrukas att det leder till en politisk diskussion om hårdare lagstiftning eller reglering.

Och tro mig, den diskussionen vill vi inte ha. Yttrandefriheten är värd att försvara till varje pris – men den bygger på ömsesidigt förtroende och respekt från samtliga parter.”

Vissa lagar som t ex hets mot folkgrupp måste följas även om jag själv är rätt tveksam till lagen i sig. Anledningen är att den plockar russinen ur kakan och ger vissa grupper rätten att kalla sig ”hatade” medan andra kan kämpa sig blå mot hatet, men som inte kommer i närheten att kunna rubricera det som detta. Vissa grupper är i lagens mening hatade, andra kan aldrig hatas nog mycket. Ändå finns lagen och den är en av många som man bör följa.

I det sammanhanget är det dock viktigt att göra en distinktion. Alla måste vara lika inför lagen. Man kan inte som idag peka på andras tillkortakommanden, t ex sajter som avpixlat, medan man blundar för ännu mer flagranta övergrepp. Kollegor inom samma skrå som han själv gör ju dagligen processen kort med meningsmotståndare. Med hjälp av tillskrivningar av ideal som de inte har, i varje fall inte bevisade sådana, ska de utmålas som något annat än det de är.

En sådan person som hela tiden får möjligheten att uttala sig men som använder detta till att sprida minst sagt tveksamma uppgifter är Maria Sveland. Ingen i journalistkåren ifrågasätter henne. Ett beklagligt faktum eftersom hon i 600 fall av 100 har fel och gör sina uttalanden väl medveten om den skada det förhoppningsvis gör. Anledningen är att hon har en ideologisk agenda, men som sagt, ingen ifrågasätter. Har man rätt har man rätt och skulle man ha fel så har man rätt ändå förutsatt att man har rätta åsikterna.

Är det bara ”rätt” åsikt som får stryka på foten tycks journalister som Sveland vara nöjda, borde inte den inställningen granskas mer?

I hennes artikel i DN från 29 september skapar hon så många faktafel att man till sist tappar räkningen. I stort kan man säga att hon buntar ihop alla som inte delar hennes världsbild och knyter dessa med Breivik. Som ”bevis” åberopar hon en bok av Magnus Linton, också han mer vänster än kpml(r). Alla kopplas också till anti-feminism och så vidare, allt för att de inte höll med. Känns tankesättet igen månne?

Så hur kan detta ha med det tidigare sagda? Ja förutom att DN här gör sig till en publikation balanserandes på avgrundens rand där pressetiska regler inte längre gäller är ju en sida av saken. Att förtala andra med uppgifter som helt enkelt är fabricerade eller tagna ur sitt sammanhang brukar inte ses som vare sig trovärdiga eller etiskt riktiga att trycka. Är de dessutom medvetet påhittade för att en person driver en agenda är det illavarslande.

Hon kopplar ju fullt legitima debattörer som står för demokratiska värderingar till en högerextrem massmördare och likställer dem som anhängare av en och samma ideologiska agenda. Det om något är bortanför smaklöst och också ärekränkande för dem som drabbas. Därmed har både DN och hon brutit mot i stort sett alla pressetiska regler som finns. Om man har brutit mot någon lag är inte jag personen att avgöra, det får i så fall en åklagare ta ställning till.

Inte så konstigt kanske att uppgifterna dyker upp i just DN, tidningens förfall är ju så stort att den borde bilda måttstock på hur illa något kan gå. Här borde Fredric Karéns korståg mot de pressetiska brotten passa som handen i handsken. Istället är udden i den artikeln riktad mot alternativ media och bloggar, lite talande om jag ska vara ärlig. Här missar alltså Fredric målet med kilometrar.

Svelands teknik bygger alltid på att koppla fullt legitima företeelser med mindre legitima. På det sättet kastas en skugga över fullt demokratiska åsikter och associeras snart med åsikter som är betydligt mer ljusskygga Foto: Fass

Idag är det därför med tungt hjärta jag nominerar Fredric Karén till priset ”Foliehatt of the Year”. Han är ju både min namne och chefredaktören för en av Sveriges få kvarvarande tidningar obefläckad av den journalistiska kraschlandningen. Motiveringen lyder:  ”En text är aldrig mer värd än dess innehåll satt i ett större sammanhang. När dina journalistkompisar begår de mest häpnadsväckande övertramp, och då har jag inte ens nämnt de allra värsta, är det tyst i journalisternas Sverige. När däremot bloggare och frifräsare i mediebranschen  trampar över den fina linjen som kallas ”etik” är allehanda journalister inklusive du själv där med pekpinnarna. Det gör dig till en formfulländad hycklare och för det nomineras du idag till priset.”

Dumskallarnas Sammansvärjning

En av världens bästa humoristiska böcker heter i mitt tycke ”Dumskallarnas Sammansvärjning” och är skriven av John Kennedy Toole. Läs den om du har tid och inte redan har gjort det. Den är en slags mix av Don Quijote och Socker Conny till stilen. Handlingen kretsar kring den arbetsskygge Ignatius J Reilly som motvilligt söker det optimala jobbet där han får filosofera och peta sig i naveln hela dagarna, men ändå får betalt. Var han än kommer i handlingen, väntar katastrofen runt hörnet. Boken har en lätt bisarr ton och är man som jag road av den typen av humor är den en fullträff.

Det humoristiska mästerverket ”Dumskallarnas Sammansvärjning” har nu fått en modern uppföljare i det verkliga livet. Malin Ullgren och Ann-Charlotte Marteus olika syn på verkligheten och åsiktskorridoren är roande Foto: Egen

En annan humoristisk fullträff inträffade nyligen när Ann-Charlotte Marteus kom ut ur åsiktsgarderoben och erkände att hon och några kollegor var chefsdesigners bakom åsiktskorridoren. Hon skrev det utan att blinka som om minsta skam inte fanns, men ändå med en rättframhet. Alla vi som hade talat om just åsiktskorridoren men mötts med hånskratt och gliringar kunde äntligen inteckna en delseger. Katten var äntligen ur korgen. Hennes artikel från Expressen hittar du här.

Skam över tilltaget med andra ord men bra trots allt att någon bakom detta groteska monster ändå vågade träda fram. Trots hennes ärlighet finns det flera som ännu inte har erkänt. De kollegor som var med och diskuterade fram åsiktspolisens främsta vapen har till exempel inte ångrat sig och inte heller erkänt vad de var med och skapade. Den ångerköpta attityden är med andra ord något ensidig. Inte heller har tidningar och nyhetsredaktioner tillstått att också de var delaktiga i tilltaget. Nej, där fortsätter allt som om inget hade hänt.

Skammen borde vara total men vissa tycks bita sig fast vid samma gamla förklaringsmodell hur uttjänad den än är Foto: Allehanda

DN är ju som bekant tidningen som gick åt helvete snabbare än blixten hinner slå ner. Det började lite smygande med kulturdelen. Där anställde man den ena foliehatten efter den andra som med en feministisk agenda fick all sans och vett att hoppa ut ur redaktionsfönstret i ren desperation. Vi hade därmed fått vår egen version av ”The falling man” fast den här gången var det det resonerande samtalet som var offret.

En av DN:s journalister heter Malin Ullgren. Hennes tid på tidningen har präglats av dumheter som ligger i linje med just det åsiktskorridoren har siktat in sig på, att strypa debatten och möjligheterna för SD att få ut sitt budskap. De ska helt enkelt i demokratins namn beläggas med munkavle, få se möjligheterna att nå ut med sitt budskap kringskäras och ensidigt bemötas med argument som är halvsanna eller rent av falska.

Ett falskt budskap är alltid falskt hur man än vänder och vrider på det. En lögn blir aldrig mindre bara för att man lägger till ytterligare en för att dölja den första Foto: Resumé

Att läsa Malin Ullgrens krönikor har varit som att stirra ner i en djup svart brunn. Avgrundsdjup, nattsvart och rent skrämmande. Malin med flera på DN har länge varit åsiktskorridoren personifierade. Man kan kanske till och med säga att tidningen som sådan har varit en av korridorens starkaste röster.
Här bjuds du några exempel på Malin Ullgrens hittillsvarande gärning:
Rasismen har tagit Sverige som gisslan
Artikeln där vänsterextremismens våld förringas för att återigen peka finger på högervåldet
Debattinlägget där det påstås att konsensuseliten inte alls inskränker yttrandefriheten (?)

Inte så lite ironiskt då att konstatera att DN än idag kallar sig ”oberoende liberal”. En titel som borde stå för människans och individens rätt att få uttrycka sig och få bestämma över sig och sitt liv. Istället står epitetet för åsiktsförtryck, inskränkningar i friheter som det fria ordet och en enkanalig debatt vars syfte är att smutskasta ett parti med hjälp av argument som är halvsanna eller rent av fabricerade. DN borde nog i ärlighetens namn sluta upp med att en nämna ordet ”liberal” som måttstock på vad de håller på med. Byt epitet till avgrundssocialism Wolodarsky!

DN kallar sig fortfarande ”Oberoende Liberal” (?????). Det vore bättre om man kallade sig ”beroende Leninister” Foto: Kingscollage

Ni som nu tror att jag skulle vara SD:are har fel, det är jag inte. Jag tror däremot på den fria tanken och rätten till fri opinionsbildning också för detta parti, annars lever vi nämligen inte i en demokrati. Dessutom är det så att varje gång godhetsapostlarna är ute på sina ”frälsarstråt” växer just SD med 4-5 procent. Är det någon mer än jag som kan foga ihop punkterna här?

Bind samman punkterna och mönstret börjar framträda. Något som personer som Ullgren vill undvika till varje pris. Vapnet för detta heter som vanligt förnekelse Foto: Energyquest

Så plötsligt uppstod då Dumskallarnas Sammansvärjning också i den icke-litterära världen. Det finns en åsiktskorridor, den är medvetet konstruerad av journalister och andra kulturvänster/liberala skribenter samt kulturmänniskor för att inskränka vad de ser som ett rasistiskt parti från att växa. Man skapade den för att göra utrymmet så snävt som möjligt för detta parti och den är än i dag fullt fungerande. Så långt ett klart konstaterande om än avskyvärt så i varje fall brutalt ärligt. Problemet var bara att likt en bulldogg som hade låst käkarna kring offrets hals, kunde inte Ullgren släppa munsbiten åsiktskorridoren. Dags för nästa kapitel i Dumskallarnas Sammansvärjning med andra ord.

Förnekelse är ett användbart begrepp i människors psyke. Skuld och skam går så lätt att tvätta bort med dessa metoder. ”Det finns ingen åsiktskorridor”, ”det finns bara fascistiska och nazistiska våldsverkare”. Ja, ni känner säkert igen tongångarna. Problemet är bara att de hela tiden är ett tvärtomspråk som används. Byt ut ”högerextremistiskt våld” och du får ytterlighetsvänsterns våld, om du gör samma tankeexperiment men den här gången skjuter du in extrema muslimers våld – då först då närmar vi oss den sanning Malin Ullgren och hennes gelikar vill hålla borta från agendan.

Förnekelse, förnekelse och dimridåer är allt DN och Malin Ullgren tycks förmå numer
Foto: Quotehd

Förnekelsen har en annan fördel än att den ljuger och pekar i fel riktning. Den förringar den personliga och den kollektiva skulden så att vi slipper att konfrontera den och känna oss usla över den. Vad hade de att förlora nu när Ann Charlotte Marteus hade gått ut? Svaret är helt enkelt: Allt! Personer som Ullgren har ju delvis byggt en hel karriär på att kritisera men undgå kritik. Dags för moteld, den kom i följande krönika i DN.

Malin Ullgrens indignation började med att Alexandra Pascalidou programledare för programmet ”Ring P1”. I många fall har Pascalidou där drivit en hård konfrontativ linje där i stort sett allt är rasism och alla är rasister särskilt alla svenskar. Det är egentligen bara badankor som har undgått denna anklagelse, men det är nog bara en tidsfråga innan den kopplingen också uppfinns. Hon har därmed trampat på många tår, en del av dessa dissningar har blivit följetonger i tidningar som den där Alice Teodorescu fick nog efter ett debattprogram på radio. Länk till SVD där Teodorescu intervjuades. Här har du länken till Sveriges Radio där du hittar programmet som upprörde Teodorescu.

Numer tycks allt vara rasism. Det är bara en tidsfråga innan det är rasistiskt att bara vara vit Foto: Quickmeme

Naturligtvis var det upplagt för överilade reaktioner. Vissa av dessa gick klart för långt när Alexandra Pascalidou själv upplevde sig trakasserad, så kan naturligtvis inte en debatt gå till men gör det ändå i vår tid. Till saken hör fortfarande att Pascalidou har stuckit ut hakan vid ett antal tillfällen och sagt saker som helst borde ha förblivit osagda. Därmed inte sagt att motreaktionerna var befogade, de var de inte. Till sist började Alexandra Pascalidou tala om att säga upp sig och det blev den utlösande faktorn för Malin Ullgrens krönika.

”Hat” och ”Hot” hette det på Alexandra Pascalidous blogg, enligt Ullgren var det naturligtvis fråga om kvinnohat, rasism och invandrarfientlighet. Inte helt rätt då Pascalidou har en osviklig förmåga att reta upp en hel del personer i kölvattnet på sina program. Fortfarande tycker jag dock inte detta ger motsidan rätten att hata eller hota. Ullgren fortsatte den inslagna linjen i sin krönika. Åsiktskorridoren var ett villospår i debatten (!!!!!), ”Pk-maffian” likaså (????), ”Södermalmselit” var bara något som gjorde Malin rasande. Inte så konstigt kanske, Malin bor ju mitt på Södermalm. Snacka om att bli ertappad med fingrarna i syltburken. För än en gång leder brödsmulorna tillbaka till samma ställe och detta skulle inte finnas. Hmmm, I rest on your face Malin.

Historien borde ha lärt oss att resultatet aldrig blir bra när vi marscherar på led utan att ifrågasätta. Det är dock precis det som våra kära journalister nu gör Foto: SVD

Malin Ullgren börjar precis som Ignatius Reilly, huvudpersonen i boken ”Dumskallarnas Sammansvärjning”, att bli en parodi på sig själv. Det som finns existerar inte, allt är bara enda stor sammansvärjning mot person och grupp särskilt allt som kommer från höger. Själv är hon och hennes gelikar höjda över all misstanke osv. Det är precis så Ignatius Reilly också resonerar i sina sinnesförvirrade brev med en brevvän som förekommer i boken. Breven i det här fallet kommer i kolumnform och är också de så verklighetsfrånvända att man skrattar sig fördärvad. Lägg ner DN, lägg ner Malin Ullgren och tillsätt en sannings-kommission vars uppgift är att kartlägga omfattningen av det haveri som kallas journalistik.

Svensk journalistik har totalhavererat, tillsätt en haverikommission för att utreda hur det kunde gå så här Foto: Flyghistoria

De som egentligen hatar är ju som alltid de som säger sig vara hatade. Så fort chansen ges är ju hela det här gänget ute och drar en snyftvals, att de hatar, hotar och hetsar nämns däremot aldrig. Så var det t ex när Maria Sveland och vapendragerskan Malin Ullgren inbjöds till SVT:s (var annars?????) morgonsoffa ”Gomorron Sverige”. Där kunde de som hatar och hotar tala ut om allt det som har riktats mot dem. Märk, jag är fortfarande inte en vän av hot mot vare sig x eller y, men de här två har en svårslagen historik. Mer om den händelsen på WTF Toklandet.
Läs också gärna Fnordspottings inlägg om vad åsiktskorridoren får för konsekvenser.Också på Susanna Varis blogg hittar du ett inlägg om Malin Ullgrens kreativa förmåga att dölja sanningen.

Så här ser inte grottmän ut längre. Döp om dem till j-o-u-r-n-a-l-i-s-t-e-r Foto: Zingland

Löjesguiden nominerar med dagens artikel Malin Ullgren till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Det är beundransvärt att se med vilken patos och passion du försvarar lögnen som du delvis själv har varit med och vävt. Nya lögner skapas för att täcka över de gamla som nu ligger blottade för alla att se. Den som motsätter sig dina och era åsikter kan man alltid ta hand om på andra sätt där karaktärsmord ibland förekommer. Det är med andra ord samma principer igen som den gången Galileo Galilei stod inför rätta för att ha kommit fram till sanningen. Straffet ser dock lite annorlunda ut. Idag ljuger alla som påstår sanningen, då hade vi fått dödsstraff så någonting har vi kanske lärt. Trots detta är desinformationen total och kanske inte ett dugg annorlunda nu än när katolska kyrkan körde samma trick som det i Malin Ullgrens krönikor.”

Utförsbacken I Raketfart

DN har snabbt blivit ett tillhåll för det jag hatar allra allra mest, den politiska konformismen. Den åsiktskorridor där tanken som borde vara fri, stängs in och minimeras till något som troligen skulle försvinna helt i den nålfiltsmatta som täcker denna korridors golv. På  tidningens sidor trängs snart sagt alla Sveriges mest pk:istiska journalister om att få framföra den ena tesen efter den andra som alla omges av en aura av Sovjetgalenskap. Den sjunker längre och längre ner i ett moras av misandri, DDR-inspirerat frihetsideal och statssocialistiska små tankegångar som får vem som helst att vilja emigrera. När tidningen inte själv producerar sina tankevurpor, står ytterligare en kader av välvilliga och nyttiga idioter i kö om att få uttrycka sina lika lågstående idéer. Förvånansvärt många av dessa kommer från vår ”fria” och oberoende forskning. Ett inte alltför konstigt förhållande eftersom forskning  i dagens Sverige i sina delar är en hemvist för politiskt och ideologiskt färgad tankegods som vi känner igen allt för väl. Tidningen håller helt enkelt på att lida den intellektuella sotdöden. Likt den bulldogg den är, släpper den naturligtvis inte greppet och istället presenteras i söndagens utgåva ytterligare en av alla dessa begåvade och väl genomtänkta artiklar.

Den senaste i raden utgåvor av detta i ord förtäckta Sovjettänket publicerades i söndagens DN under rubriken ”debatt”. Jag använder citattecken eftersom jag känner att ordet ”debatt” i DN:s värld har antagit en karaktär som snarare andas ”dekret”. De två artikelförfattarna, Stefan Jonsson – professor i etnicitet  vid Linköpings Universitet och Elena Namli – professor i etik vid Uppsala Universitet, har båda skapat en om möjligt än vidrigare skapelse än den artikel som SVD publicerad i lördagens utgåva. Den andades ju yrkes- och åsiktsinskränkningar i skolan som jag skrev om i blogginlägget  ”Utförsbacken”.

Elena Namli skrev artikeln……..Foto:SVT

……tillsammans med Stefan Jonsson Foto: DN

Redan i inledningen av artikeln som handlar om hur SD ska bemötas av etablissemanget (vad annars?), ställs frågorna på sin spets. Hur ska valresultatet hanteras? Hur ska man inom etablissemanget (läs: svensk vänster; författarens anmärkning och åsikt) förhålla sig till att SD fick tretton procent av väljarnas röster? Ska man ens respektera detta val?
Svaret kan bara bli ett Stefan:
I en demokrati är tanken att man ska lyssna lika mycket på andra, som man lyssnar på de med likartade åsikter eller sig själv. Man diskuterar och debatterar, men man förbjuder inte och man försöker absolut inte att nervärdera folks val. Tanken på att folk har rätt att uttrycka tankar och idéer, är i en demokratisk stat okränkbar.

I grundlagen finns dessutom en portalparagraf som lyder: ”All offentlig makt utgår från folket”. Det står med andra ord INTE: ”All offentlig makt utgår från Södermalm eller därifrån man kan hitta likasinnade. Journalister, pseudoprofessorer, proffstyckare och kravallkombattanter är en liten klick befolkningen med den självklara rätten att bestämma allt, även över de kretiner som röstar på SD”. Jag tycker det verkar som om ni båda – Stefan och Elena – behöver damma av kunskaperna om demokrati och dess olika grundbultar.

Artikelförfattarnas syn på demokrati? Foto: Göransalltmöjligt

Dessutom passar Stefan och Elena på att göra våld på definitioner vilket får ödesdigra konsekvenser. I följande stycke anar man en drastisk förändring av begreppet rasism som genast skärper till vem som är och inte är detta:
”Huruvida det är etnicitet, kultur eller religion som påstås göra människor olika spelar här mindre roll. Det avgörande är att olikheterna ursäktar eller rent av uppmuntrar till att vissa utesluts från rättigheter som andra har. Denna rasism existerar och växer i dagens Sverige. Den drabbar invandrare och flyktingar liksom unga svenskar som växer upp i segregerade områden och av många ”medborgare” uppfattas som icke-svenskar.”

Låt oss bena ut det där: Idag är definitionen på rasism och jag citerar SAOL (Svenska Akademins Ord Lista): ”Åskådning som hävdar att olika människoraser har olika värde och bör ha olika ställning i samhället”. Inget i definitionen nämner kultur eller religion. Däremot ingår etnicitet i begreppet rasism eftersom vi en gång för alla har bestämt att inget finger får pekas mot grupper av människor baserat på deras härkomst. Detta kallas hets mot folkgrupp och är med all rätt förbjuden i lag. Ingen ska behöva mötas av glåpord bara för att man tillhör en etnisk grupp.

Författarna har dock inskränkt begreppet när de i ordet ”rasism” frångår den rashierarkiska definitionen för att i stället lägga in kultur och religion. Det är framför allt det första jag genast får problem med.
Tänk dig själv, jag kritiserar kvinnlig omskärelse och jag skriver att jag tycker att det är hemskt att detta i några få fall också genomförs här i Sverige. Helt plötsligt skulle jag alltså vara rasist därför att jag kritiserar en kulturell företeelse genom att tycka att den är fel. För mitt uttalande skulle jag kunna bli åtalad och dömd.
Skulle jag välja att här på bloggen skriva om att hederskultur inte är okej, skulle jag kunna bli åtalad för hets mot folkgrupp enligt denna definition. Jag skulle också kunna råka ut för ett tryckfrihetsmål där mina ord ligger i vågskålen och frågan vad jag får och inte får skriva aktualiseras.
Mer om detta intressanta fenomen som omdefinitioner av ord och om artikeln i stort, hittar du på Jussi H Lundells intressanta blogg.

Definitionerna är viktiga annars kan det gå som i artikeln Foto: Levande Historia

De båda fortsätter sitt resonemang. ”Vi menar att spridningen av rasismen är utbredd i dagens Sverige och Europa.” Vidare skriver dom: ”Den [rasismen; författarens anmärkning] bygger snarare på att människor av olika skäl är till den graden olika att detta legitimerar att de ska hållas isär och behandlas olika.” Att partier runt om i Europa argumenterar för den första linjen, den att hålla isär, stämmer. Den gemensamma faktorn mellan Front National, Vlamsblok, Folkpartiet för Frihet och Demokrati (lett av Geert Wilders i Nederländerna) och SD är en skeptisk inställning till om människor kan dela en gemensam grund i ett land att stå på. Bättre då att hålla isär folkgrupperna enligt dem med sådana åsikter.

”Behandlas olika” är däremot ett påstående jag skulle vilja höra de två utveckla. Det är nämligen något mer problematiskt att påstå något sådant, särskilt som Jimmie Åkesson har spenderat en halv valrörelse med att hävda allas lika värde. Utomlands, i framför allt Frankrike och Nederländerna, har man en något annorlunda bild. Både Geert Wilders och Marine Le Pen argumenterar mer i den andan där man bland annat med stor iver smutskastar människor från muslimska länder. Ett misstag också Jimmie gjorde i valrörelsen, men bilden är som sagt lite mer komplex där. Partiet har också en nolltolerans mot rasistiska handlingar och uttalanden som också det gör bilden allt annat än så klar artikelförfattarna vill göra gällande. Med andra ord saknas nyansen i den analysen och istället blir den bara en endimensionell dumhet i svart och vitt som inte säger mer än att också artikelförfattarna lider av fördomar.

Det som artikelförfattarna blandar ihop är följande. I dagens Sverige håller något på att hända och detta är att i kölvattnet på att etablissemanget har misslyckats med att skapa jobb, växer klyftorna och motsättningarna. Grupp ställs mot grupp och den konflikt som då skärps, förstärks av ett utanförskap i områden som mest liknar enklaver och som utgör en perfekt grogrund för än mer konflikt. Detta leder till en negativ spiral med både sämre skolresultat, kriminalitet och sämre levnadsförhållanden. I slutänden leder det till att folks oro utmynnar i ett röstbeteende som speglar deras ökade farhågor, ett faktum SD skickligt fångar in. Detta ska alltså INTE blandas ihop med den rasism artikeln talar om, grovt vilseledande skulle jag vilja påstå. Oro och rasism är inte samma sak helt enkelt.
Både inom EU och i Sverige trycks det frenetiskt på bromsen, men ingen kommer på den geniala tanken att man också måste gasa för att kunna satsa offensivt. Blanda inte ihop dessa två helt olika fenomen Stefan och Elena.

Konflikter leder snart till splittring, rasism är däremot nåt annat Foto: Ubuntutoolbox

Fortsättningsvis kommer den ena dumheten efter den andra ur den penna som skrev artikeln. Ta följande exempel:

”Det ena är att många som röstar på Sverigedemokraterna bara visar sitt missnöje med den etablerade politiken. Det andra argumentet är att de som stämplar Sverigedemokraterna som rasistiskt ifrågasätter SD-väljarnas grundläggande rätt, nämligen rätten att fritt uttrycka sina politiska preferenser i en demokrati.

Båda argumenten inkluderar en problematisk sammanblandning mellan respekten för allas lika rätt att ha åsikter och idén om att alla åsikter ska respekteras. Denna sammanblandning spelar Sverigedemokraterna i händerna.”

I Stefans och Elenas värld är alltså demokrati något relativt, något man måste pröva vid varje tillfälle. För genom att skriva ”…..respekten för allas lika rätt att ha åsikter och idén om att alla åsikter ska respekteras” skiljer de båda på begreppet demokrati och delar in detta i två grupper. Resultatet av deras tänkande blir att i ena stunden har vi rätt att tycka, men i andra stunden är det inte säkert att alla åsikter kommer att respekteras (?????).

I själva verket är det precis tvärtom. Respekten för idén om att alla har rätt till en åsikt, hänger intimt ihop med idén om att alla åsikter ska respekteras. Denna tes går att sammanfatta i ett enda ord – ”Pluralism”. Ordet betyder helt enkelt att alla, ALLA, har rätt att uttrycka en tanke, åsikt eller värdering genom ett parti eller en organisation som för denna representerar denna grupps värderingar. Alla tankeströmningar, alla politiska partier och alla ideologier som formas av tankeströmningarna är och förblir tillåtna. Inget inte ens Stefan och Elena kan ändra detta faktum som är en av hörnstenarna i demokrati.

Pluralism innefattar allas rätt till åsikter, tankar och att få uttrycka dessa Foto: Armradio

Naturligtvis måste det finnas begränsningar också. Man kan t ex inte kränka enskilda grupper eller individer i demokratins namn med tillmälen eller genom fördomar som man med argumentation cementerar. Problemet är att den typen av lagstiftning redan finns. Det kallas t ex ”hets mot folkgrupp” så din tanke har redan lagstöd Stefan och Elena. Det ni inte säger med er artikel, är att ni inte nöjer er med att dessa lagliga möjligheter. Ni vill helt enkelt gå längre, så långt att vi kommer att hamna i ett rent Kafka-likt helvete.

Vill man inte lyssna till ett budskap stänger man antingen öronen eller så kastar man sig in i debatten med målet att med ARGUMENT tala om varför opponenten har fel. Man kastar fram FAKTA som talar för den egna saken, man citerar stora tänkare och man hänvisar till exempel från andra länder, men man inskränker ALDRIG rätten att uttrycka sig eller uttala sig i olika frågor. Man gör inte ens detta med förment pekande på FN-stadgar eftersom en sån uttolkning som skribenterna gör, den att SD går att stämpla som rasistiskt, i grunden är ifrågasättbar.

Debatten är forumet för diskussion där man argumenterar Foto: Aftonbladet

Det något haltande resonemanget fortsätter. Utifrån uteslutandet av vissa tankar, men inte alla, går Stefan och Elena vidare. Eftersom SD är rasister, trots att detta påstående alltså är tveksamt, ska det demokratiska begreppet ändras så att vissa tankar inte längre ska kunna rymmas inom dess ramar. Jag finner denna tanke fascinerande Stefan och Elena. Inom ramarna för demokrati vill ni göra inskränkningar i det som är demokrati (!). Raderna ”Vi menar att rasistiska åsikter aldrig bör respekteras i en demokrati. Det är i stället nödvändigt att erkänna att demokratin är sårbar. Ifall det finns risk att rasistiska värderingar normaliseras i den politiska processen bör demokratin värna om sig själv med hjälp av ett starkare minoritetsskydd och skärpta åtgärder mot rasistiska yttringar.”

Min tolkning: Om det styrande flertalet finner så, stämplas en tanke åsikt eller ett politiskt parti som rasistiskt. Stämplas det som detta är det att betrakta som ett övertramp på FN:s deklarationer om mänskliga rättigheter och svensk lag som följer denna. Det är därför något man kan förbjuda dvs skapa ett åsiktsförbud. Vem som ska göra dessa delikata avvägningar och vilka kriterier som ska gälla för en sån bedömning är höljd i mörker i er artikel. Så jag tvivlar, djävulen döljer ju sig som bekant i detaljerna och dit vill få gå när de får reda på vilka konsekvenser det kan orsaka.

Djävulen döljer sig alltid i detaljerna Foto: Bodega Partybutiken

Jag måste erkänna att jag hittills har varit alldeles för naiv i min kritik av alla dessa Don Quijote-lika typer som med en dåres frenesi fortsätter att tala om alla problem utom de rätta. På det sättet var denna artikel ändå upplyftande. Det är däremot skrämmande att se att det finns de som tror på det de själva skriver. Skrämmande är det också att de i sin ihärdighet fortsätter att argumentera för användandet av grundläggande demokratiska regler och principer som verktyg att inskränka demokrati i förslag och debatt. Att det ändå är just Stefan Jonsson och Elena Namli som sätter sina namn till artikeln är kanske inte så ologiskt trots allt. En av deras närmaste vänner och kollega heter Mattias Gardell. En person som också han har gjort sig känd för en hel del antidemokratiska tendenser som när han och Maria Sveland dök upp i Nordisk Rådet och försökte få kritik mot feminism förbjuden i de nordiska länderna. Stefan Jonsson har också tidigare uttalat sig om att böckerna ”Lilla Hjärtat” och ”Tintin I Kongo” är djupt kränkande, rasistiska och bör därför förbjudas. Är det nån annan än jag som hör ekot från en annan tid med en annan ideologi bakom pamfletterna?

Bokbränning tillhör en annan tid (?) men gör censur det? Foto: Wikipedia

Löjesguiden vill därför nominera Stefan Jonsson och Elena Namli till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”För den frenesi och uppfinningsrikedom ni i er iver visar när ni med smarta omskrivningar vill inskränka och kringskära demokratiska fri och rättigheter, nomineras ni till priset. Ni har båda visat att ni ändamålen alltid helgar medlen och att ni därmed gör er till fullfjädrade antidemokrater.”
Också DN nomineras till priset, nomineringen lyder: ”Ni nomineras till priset ”Foliehatt of the Year” för den ärlighet ni visar när ni bakom liberala tankar misstolkar och omformulerar detta ideologiska tankegods. En uttolkning som snart andas lika mycket frihet som den Kim Jong-Un uppvisar. I detta syfte har ni inte bara lyckats att knyta kontakter med externa antidemokrater och antiliberaler, ni har dessutom anställt dem.”