Den uteblivna ilskan

Ilska är den där känslan som sätter sig i form av både magont och ett huvud som vill sprängas inifrån. Känslan är både en naturlig reaktion på något som gör en just ilsken, men också något som lämnar en tom i efterhand. Själv känner jag mig snarare tom och lite förvånad, men knappast skadeglad eller nöjd över onsdagens händelseförlopp. För det som har hänt är på något sätt en svensk tragedi, eller är det en parodi?.

Det var ju igår som Mona Sahlin avgick som den med ansvaret att samordna landets strategi mot våldsbejakande extremism. Kritiken har funnits där hela tiden, hennes jobb har innefattat rätt svåra avväganden men också dåliga slutsatser. För visst har hon haft fel, flera gånger om faktiskt, men det finns fortfarande ingen anledning att hata henne för att hon hade det. Istället bör man ju som alltid föra ett samtal med argument som grund. Den eran borde ha tagit sin början igår när meddelandet om avgången kom.

För när hon nu åter har ertappats med fingrarna i syltburken är det som om gamla försyndelser kommer i dagen igen, allt går igen. ”Mona är ingen fifflare” sa hon själv en gång när Toblerone-gate fällde henne, nu visar gårdagens avslöjande (Expressen; Archive) att åtminstone i nuläget är hon just detta. Skatt och arbetsgivaravgifter ska naturligtvis betalas av de som är skyldiga är göra så. Här betalar hon först sedan Expressen har väckt frågan.

Att hon dessutom gör samma dumma misstag dubbelt (Expressen; Archive) upp är anmärkningsvärt. Falskt intygande är en brottslig handling, inget snack om den saken. Att göra det är åtalbart, inget snack om det heller. Vad det borde bli snack om är hur det kan komma sig att man gör ett misstag och sen ett till. Fortfarande kan jag inte känna den där ilskan, istället känner jag mig fortfarande tom. Frågorna om hur man kan begå misstagen är en sak, men varför gör man det två gånger om? Varför upprepar hon historien igen?

Mona Sahlin är som en körrepetition, hon upprepar samma stycke igen och igen. Det är något av en tragedi att konstatera att hon nu har gjort samma sak igen som om inget har gått in. Repetitionen är nog mest som inför ett rekviem där de ”avlidna” är både Sahlin och Socialdemokratin Foto: Soyer – Repetition dans la sacrestie avant la messe – Wikimedia Commons

Istället för ilskan kommer eftertanken. Exemplet visar ju att alla djur är lika, vissa är mer lika än andra djur. Det visar också hur socialism i vardagen inte fungerar, folk är giriga av naturen. Eller förlåt mig, egoistiska kanske det borde vara. Det spelar liksom ingen roll hur mycket solidaritet man krystar ur sig, i slutet av dagen är dessa människor precis lika själviska som alla andra. De tänker på sig, sina barn, sina nära och kära och kanske också sig själva först, främst och alltid.

Socialism är en vacker tanke, det medger jag. Men den är idealistisk och färgad av den unga naiva synen på saker som närmast går att beskriva som oskyldig. Den är visserligen uppriktig i sitt credo att förändra orättvisor, men är den lika uppriktig när det gäller ärlighet? När teorin inte längre stämmer med verkligheten, uppstår ju moraliska dilemman.

Men det är väl därför den tilltalar just unga så mycket. Idealismen, kampen för rättvisan och att ha ett mål är lockande saker i det tidiga vuxenlivet. Dubbelt smärtsamt då att behöva konstatera att de fina och ädla idealen allt som oftast kolliderar med verkligheten. För faktum är ju att socialism må vara vacker, men den fungerar inte. Här dansar ju gårdagens exempel jitterbugg mitt framför våra ögon.

Socialdemokraterna som ändå förutom föräldrarna då förstås är den organisation som har uppfostrat Mona Sahlin till den hon är, borde också få ta på sig en del ovett av det som nu har inträffat. Om man växer upp i vetskapen om att allt är möjligt, inga gränser finns så finns dom inte heller. Makten har vuxit ihop med människan och alla som inte tycker som makten är en anomali. Det är därför som kollegor som Marita Ulvskog kan kläcka ur sig uttalanden om att all borgarnas maktövertagande kändes som en statskupp.

Det är alltså något djupt onaturligt som bubblar under ytan i Socialdemokraterna. Makten ses som nära nog självklar, allt annat är en avvikelse. Man bygger upp en infrastruktur med tidningar och nickande journalister som välvilligt skriver lismande artiklar och man drar sig inte ens för att politisera ämbetsmannakåren. Att vara partitrogen (Aftonbladet; Archive) ger till och med en extra skjuts i karriären. En fjärdedel av Sveriges befolkning lyfter inte ens på ögonbrynen åt detta faktum. Kanske kommer det att få sin ändring nu.

Är det ett drama? Är det en tragedi? Eller är det rent av en komedi? Dramat kring Sahlin och Socialdemokraterna fortsätter och innehåller det mesta. Vad som är klart är att det vi ser kommer att fläcka båda för lång tid framöver. Foto: Affisch från Shakespears pjäs ”En Midsommarnattsdröm” – Wikimedia Commons

En del av oss reagerar. Förhoppningsvis är det med lugn och sans. Andra blir tvärförbannade dels för att de känner sig blåsta nu när maktens arrogans visar upp sin värsta sida. Men också därför att man så gärna vill fortsätta att tro på sin idealistiska dröm som nu har gått i kras. Det är det enda som återstår efter Mona Sahlins sorti, ilska eller vrede. Ilska över att makthavare inte kan leva som de lär, eller vrede över att en tanke ett ideal nu har spruckit från kant till kant.

För alla som vill fortsätta tro lär det alltså bli ett smärtsamt uppvaknande. Deras dröm har tagit slut, eller åtminstone fått en ordentlig törn. Vi som däremot opponerar oss mot människan eller yrkeskvinnan Mona Sahlin lär ha en hel del skadeglädje att yvas över. Men jag kan som sagt inte känna så. Anledningen är just att folks illusioner nu spricker vilket inte är roligt, men också därför att trots allt klanteri så innebär det en personlig tragedi för henne. Det enda som återstår är fortfarande alla frågor som varför.

För Mona Sahlin återstår en lång ökenvandring. Maktens pris ser tyvärr ut så. Det fungerar så länge man kan hålla locket på, men så fort sanningen uppdagas är priset högt mycket högt. Så gå i frid, men gör mig en sista tjänst. Lär dig något av det här. Att upprepa den värsta farhågan och att därmed infria folks fördomar eller omdömen är inte bra, inte ens smart. Så låt detta bli startskottet på något nytt. Annars är jag rädd att både Mona Sahlin och Socialdemokratin snart tillhör historien som de socialismens dinosaurier de är.

Både Mona Sahlin och Socialdemokraterna är precis som dinosaurier, de tillhör en förgången tid. Skillnaden är att Socialdemokraterna i motsats till T Rex vägrar att lägga sig ner och dö. De lever vidare med all den förvrängda mentalitet som ligger bakom sammanbrottet med Sahlin. Det är ju trots allt de samt hennes föräldrar som har försett henne med hennes värderingar. Foto: By Copyright © 2005 David Monniaux – Own work, CC BY-SA 3.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=494543

Löjesguiden nominerar idag två kandidater, Mona Sahlin och Socialdemokratiska Arbetarpartiet, till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen för Sahlin lyder: ”Det är tragiskt men ändå konsekvent att konstatera att du precis som så många av dina partikamrater inte kan leva som ni lär. Ideal är bra att ha, men bara så länge de är hållbara eller att man själv lever upp till dessa. Det gör snart sagt ingen sosse, inte heller du Mona. Därför är du en frustande kortdistanslöpare redo att springa mot målsnöret.”

För SAP lyder motiveringen: ”Ni kan fortsätta krysta ur er floskler, ni kan envist framhärda era ideal. Allt färre kan, om de inte har skolats till att tro, ens köpa ert budskap längre  så länge ni inte lever upp till samma stolta paroller själva. Ni har visat igen och igen att ni är hyckleriets högborg med den ena mer maktfullkomliga än den andre. I grunden är felet följande, det är alldeles för stort avstånd mellan vad ni säger och hur ni agerar både som parti och som enskilda i partiledningen. Det gör er till högoktaniga kandidater.”

Horne-Per Revisited

”When the shit hits the fan” heter det ju amerikansk engelska om något otrevligt inträffar. Det är väl så man får beskriva Greklands tragiska färd in i mörkret både som nation och som förebild för demokratiska ideal.

Om man belånar sig mer än vad statsbudgeten får in på bruttot, är någonting fel på dem som gjorde det. Försöker man dessutom dölja vad man gjort genom att skapa vad som i det närmaste går att beskriva som kreativ bokföring, är det värre. Men värst av allt är nog när man från deras håll förväntar sig att alla andra ska ta smällen för vad man själv har gjort. Det är i det ljuset den senaste tidens debatt ska ses, och det är den något stinkande inställning som ges prov på i debatten delar av svensk vänster försvarar.

Vad Tysklands finansminister Wofgang Schäuble tycker om Grekland är rätt tydligt. Av Alexander Stubbs min att döma är det inte mobbing han tänker på utan mer ren förvåning Foto: Telegraph

I den heter det som vanligt att det är alla andras fel, det är någon annan som har satt dem i skuld. Det där låter lite som en missbrukare som vägrar att komma till insikt om sina egna problem. Retoriken har varit både Greklands men också bl a svensk vänsters. Ett exempel här från Nätverk För Grekland. Inte helt oväntat ingår Johan Ehrenberg som tidigare har visat sig ha full koll på fakta genom sin tidning ETC.

Inte helt oväntat har också sossarna dragits in i den karusell som debatten utgör. Marita Ulvskog har aldrig varit deras skarpaste kort, en vild gissning är att efter det senaste debaclet på twitter lär inte hennes aktier direkt ha ökat i värde. Skulduppgörelsen som inte var den som vänstern hade önskat sig, kommenterades vildsint i vissa kretsar. ”Orättvist” tyckte många, men hade det varit bättre att låta Europas övriga länder betala för buklandningen kan man ju fråga sig.

Den politiska karusellen snurrar allt fortare men också volymen i samtalet har skruvats upp och är nu inne på rena slag under bältet Foto: Wikimedia Commons

Marita Ulvskog tycks ha dragits med i den debatten. Att uttrycka ett extra stort och varmt tack till Finlands finansminister Alexander Stubb genom att jämföra honom med skolgårdens mobbarhord som hade trakasserat hennes funktionshindrade syster för flera decennier sedan, var nog inte det mest smarta som har uttalats. Artikel om uttalandet hittar du i Aftonbladet.

Jämförelsen kom efter att Finland hade uttryckt en hel del ovilja mot Greklands möjligheter till ett nödlån. Mer om den saken i DN. Också svenskspråkiga Yle har publicerat en artikel om saken. Man måste dock komma ihåg att den politiska turbulensen inte bara var Greklands utan också Finlands, ett av regeringspartierna – Sannfinländarna – har hotat att lämna den om nödlånet går igenom. Uppgiften om detta kommer från Almedalen.net. Rent inrikespolitiskt är alltså potatisen Grekland en politiskt balansgång över hela Europa som i värsta fall hotar fler länder med samma politiska kaos.

Politisk kaos är det ingen som vill ha, ändå är det resultatet för flera länder än Grekland om politikerna ger efter för mycket för Greklands önskemål i förhandlingarna Foto: Wikimedia

Uttalandet från Ulvskog har väckt reaktioner och viss tumult på båda sidorna av Östersjön där kommentarerna har handlat om ”smaklösheten” i uttalandet och också olämpligheten. Det är sådana här dumheter som skapar gnissel i förhållandet till Finland som vi behöver som en allierad inte minst militärt. Det påminner också starkt om de ogenomtänkta orden som Margot Wallström fällde om Saudiarabien som också dom var allt annat än diplomatiska.

Det finns dock en annan sida av uttalandet som är rätt illavarslande och som har pågått rätt länge framför allt inom svensk vänster. Den utvecklingen skulle man kunna sammanfatta med ordet ”demonisering”.

När djävulen äntrar scenen i debatten är den körd. Ingen vinner på att demonisera åsikter, vi lever trots allt i ett pluralistiskt samhälle och bör respektera det Foto: Wikipedia

När du inte håller med är demoniseringen alltid effektiv. Utmålas man mer eller mindre som en arvtagare till Horne-Per är man rätt kokt innan det har börjat så att säga. Men metoden är också ett sätt att dölja att man faktiskt inte har några eller är intresserade av att ha några sakargument. Syftet att smeta ner och misstänkliggöra är rätt otäck och att ha en annan åsikt än den som vissa tycker ska råda verkar allt svårare.

Det är som om retoriken och hövligheten i samtalet är dött. Istället har den ersatts av en förfärlig ton där smutskastandet och namngivandet har tagit dess plats. Det här är dessutom en serieförbrytare vi pratar om, hennes meritlista är rätt lång. Vad sägs om uttalandet att resultatet av ett demokratiskt val som ledde fram till att ”fel” sida vann, liknades vid en statskupp. Länk till artikeln om uttalandet hittar du här och leder till DN.

Att respektera varandra trots olika yttre attribut eller åsikter är en nödvändighet i livet men också politiken. Dagens samtalston som bl a Marita Ulvskog ger uttryck för är dess motsats Foto: Wikimedia

Marita Ulvskogs uttalande om Gunnar Hökmark som ”djävla skithög” är också en klassiker. Klippet hittar du i Aftonbladet. Mer om hennes insatser inom politiken hittar du på bloggarna Röd Grön Röra och Fnordspotting. Ska man sammanfatta Marita Ulvskogs insatser är det alltså inte så att man behöver titta på andra sidan Östersjön för att hitta mobbare, dom hittar man så bra i Bryssel och Sverige också. Allt som oftast gömmer de sig dessutom bakom fasader av godhet.

Den masken kan nog inte Marita Ulvskog använda sig av efter veckans händelse där hon själv avslöjas som en mästermobbare. Visserligen gjorde hon en halv pudel med en ursäkt till personen Alexander Stubb, men slängde samtidigt in brasklappen att hon inte ångrade uttalandet i sakfrågan. Hon fortsatte också att slänga käft med journalisten Ingrid Carlqvist så nog är stridsyxan långt ifrån begravd. Socialdemokraterna lär ha en ny mardröm på halsen när munnen går snabbare än tankeförmågan.

Marita kunde inte sluta så hon kastade några glåpord efter fler än Alexander Stubb. Här får Ingrid Carlqvist sin beskurna del. Foto: Facebook/Twitter

Löjesguiden nominerar idag Marita Ulvskog till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Det är en lätt uppgift att vara ond när man kan maskera det hela bakom godhet. Men man ska aldrig blanda ihop de två. Godhet är visserligen godhet men det där andra är just det andra. Det är inte särskilt smart med andra ord att ge sig in på demoniseringens något krokiga stig, sympatierna för budskapet lär inte bli översvallande. Det är istället med en rätt fadd smak i munnen man kan konstatera att smaklösheten fortsätter. Denna gång signerad Marita Ulvskog, vem blir nästen ut inom svensk vänster?”

Antikulturministern

Att vår kulturminister har tokhyllat beslutet att plocka in Rättviseförmedlingen vilket kanske inte är överraskande då hon ju sitter med i den regering som har tagit det ödesdigra beslutet. Mer om denna sorgliga händelse kan man läsa om på Dagens Opinion. Att jag uttrycker mig så drastiskt kommer sig av Rättviseförmedlingens historia. I följande artikel i Aftonbladet kan man till exempel läsa om hur Rättviseförmedlingen motverkar sitt eget syfte genom att diskriminera vita män.

Seher Yilmaz är organisationens nuvarande ordförande. Hennes förmåga att städa undan obekväma sanningar ur historien där hennes egna artiklar plötsligt fick nya rubriker för att inte verka stötande på regeringen är omvittnad men svår att bevisa då de digitala spåren är borta. WTF Toklandet har gjort ett enormt arbete i att dokumentera skändningen som skedde på Nyheter24, nyhetskanalen för verklighetsförvanskning. Länk till WTF Toklandet hittar du här.

Det stannar dock inte där i vanlig ordning när det gäller vår regering, eller som den borde heta ”haveri”. Alice Bah Kuhnke är nämligen kulturministern som i sann miljöpartistisk anda inte ens följer demokratiska principer. När hon tillträdde som minister hade hon varit medlem i miljöpartiet i tre dagar! Mer om det i artikeln i Aftonbladet. Hon hade alltså inte ställt upp som representant i valet, väljarna kunde därmed inte säga vare sig bu eller bä utan fick acceptera faktum. Demokrati enligt miljöpartiet som sagt.

Regeringen och Alice Bah Kuhnke har en sak gemensamt – båda är som ett strandat fartyg. Haveriet är ett faktum Foto: Freepik

Så fick vi då till sist en ny kulturminister som gick från dålig till sämre. Vi har haft dåliga kulturministrar förr, Lena Adelsohn Liljeroth roade nog inte så många. Än värre var väl socialdemokraten Marita Ulvskog som beskrivs i SN från 2006 då hon i vanlig ordning var missnöjd med allt annat regeringsinnehav än det socialdemokratiska. Snacka om att ha fått enpartistaten inpräntad i sitt medvetande, demokrati där någon annan än sossar har makten är tydligen en anomali för vissa.

Den här gången är det lika illa. Inte nog med att Alice Bah Kuhnke alltså har gett Rättviseförmedlingen en socialistisk kamratlig vänskapskram eller att hennes namn inte ställdes till prövning i valet, utan nu har vi också en kulturminister med intresse för antikultur. Dokusåpa är knappast det man förknippar med kultur och hyllar man deltagare är det kanske något som har brustit. Samma problem ser Johan Wennström i en debattartikel i Aftonbladet. Hyllningarna hittar du här i Aftonbladet och här i Expressen.

I Johan Wennströms artikel kan vi också lära oss att kulturministern tycker att all film innan Berlinmurens fall i princip är ointressant (!). Jag skulle kunna rada upp den ena filmen efter den andra som hon i så fall har missat men det är hennes förlust. Det är trots det lite anmärkningsvärt att man kan ha en sån inställning till konst som film faktiskt är. Konstigt är det också att hon får vara kulturminister över huvud taget särskilt med den inställningen.

En kulturminister som tycker att ingen film som producerats innan Berlinmuren föll, är per definition en belastning. När samma minister är mer intresserad av identitetspolitik är måttet rågat Foto: Wikipedia Filmen Casablanca Filmaffisch

Hon går inte ofta på teater, ser balett eller opera, spelar inte klassisk musik mer än om maken slänger på en skiva och inte heller refererar hon till klassisk litteratur. Däremot som sagt kan hon uppmärksamma dokusåpor. Kanske inte det man förknippar med ”kultur” men vi är ju alla olika.

Det är däremot anmärkningsvärt att konstatera att kulturministern tycks se sin roll som minister på ett lite annorlunda sätt än att stärka kulturen eller dess yttringar i landet. Att döma av följande artikel från Aftonbladet, tycks ministern mer se det som sin uppgift att kvotera in både kvinnor och invandrare i den sektor som är hennes ansvar. Många tycker det är okej, inte jag dock.

För mig är det självklart att den som är mest lämpad är den som ska inneha tjänsten. Ingen skulle vilja höra att kirurgen som står i begrepp att göra ett komplicerat ingrepp på dig i själva verket är en allmänläkare som har blivit kirurg därför att vederbörande har blivit kvoterad. Formell kompetens och erfarenhet är alltså minst lika viktiga som vilket kön eller vilken befolkningsgrupp du tillhör. Det oroande är att här försöker Alice Bah Kuhnke att rucka på detta och göra sådana saker som etnicitet eller kön lika viktiga, ja kanske till och med viktigare än formell kompetens.

Så här ser inkompetens ut, att det råkar vara Sveriges regering gör det hela än mer skrämmande Foto: Riksdagen

Till sin hjälp för att skapa denna ”rättvisa” har hon då tagit Rättviseförmedlingen. En rättviseförmedling vars historia är kantad av historier som andas något annat än ”rättvisa”. Ett exempel på detta var när Sveriges mest notoriske mobbare Kawa Zolfagary vann priset Rättvisepriset 2103. Vad hade han gjort för att vinna priset kan man fråga sig? Han skapade mobbningsgruppen ”Vita kränkta män” på Facebook där debattören Pär Ström korsfästes i dubbel bemärkelse. Inte bara i ord genomfördes denna akt utan också i bild. Mer om detta kan du läsa om på WTF Toklandet. Fnordspotting har som vanligt skrivit ett utmärkt inlägg om den ”genomtrevliga” Alice Bah Kuhnke.

Kawa Zolfagary såg dock en chans till en karriär på den inslagna vägen. Snart hade han också skrivit en pjäs på samma tema som Facebook-gruppen och med samma namn. I huvudrollen sågs den store arbetarklasskämpen Lo Kauppi. Mer om pjäsen och dess intentioner i Allt Om Stockholm. Från feministiskt håll var ovationerna svallande som här i feministiskt perspektiv men det fanns sunt nog några som hade börjat knorra vilket man kan läsa om i DN. Kanske är nu Kawas five minutes of shame över får vi hoppas. Rättviseförmedlingen däremot de fortsätter sitt korståg där förövaren är klar redan innan utredningen är färdigställd. Och mitt i den soppan sitter Alice Bah Kuhnke och dirigerar hela den skit som bara kan komma ut från det.

Grattis Sverige, vi har fått tecken  efter tecken på att vi har den sämsta statsledning i hela västerlandet just nu. Regeringen sviker vallöfte efter vallöfte, miljöpartiet fortsätter att driva landet i en vansinnig riktning samtidigt som deras statsråd gör groda på groda och de läskiga nästan antidemokratiska tendenserna hopar sig. Det är inte utan att man börjar undra om det här landet har en framtid med dagens statsledning. Fel frågor på agendan, många av svaren på dagens stora frågor är så vansinniga att man måste ta händerna från statsledningen och till sist en politik i andra frågor som är direkt kontraproduktiva är några av ingredienserna. Snyggt jobbat Löfven.

Sverige kan förstås bättre men inte med den nuvarande regeringen som blivit både småpartiernas och LO:s lilla knähund Foto: SVT Play

Löjesguiden tänkte med dagens artikel nominera Alice Bah Kuhnke till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Det gäller att ha rätt agenda i ett parti som miljöpartiet där könstillhörighet,  maktstrukturer och etnicitet tycks vara högre prioriterat än en inkluderande politik för fler samhällsfrågor.  Sanningen är ju att denna agenda är exkluderande för så många grupper så användandet av rättviseförmedlingen är ju i det ljuset rent logisk. En kulturminister med större intresse för detta än kultur är dock lite svårsmält men gör dig samtidigt till en värdig kandidat. Det är med andra ord med stolthet i rösten jag välkomnar dig i den digra men stolta skara av nominerade.”