Demokratins Potemkinkulisser

”I Sverige har vi yttrandefrihet, vi har haft det i 250 år och i år firar vi dess tillblivelse”. Så brukar det heta i den officiella bilden av oss och den vårdar vi ömt, men stämmer den med verkligheten? Naturligtvis inte alls! För i Sverige 2016 mår just yttrandefriheten sämre än på länge och den bilden vi vill förmedla, är just bara en bild. Sanningen ser betydligt mer rå ut och den är inte alltid så vacker som man vill framställa från officiellt håll. Ett exempel på det är fallet Marcus Birro.

Hela historien började med hans krönika (Expressen; Archive) där han beskrev gatutiggeriet och hur lite han litade på nöden hos dessa människor. Det där är förstås inget man får säga i Sverige så ramaskriet blev högt, mycket högt. Han sa ju en del andra sanningar (Dagen; Archive) men ska man göra det gäller det att ha rätt åsikt, annars kan ramaskriet bli än högre. Ja, det kan bli så högt att man landar (Inzoomat; Archive) i något som mest liknar en extrem variant av Se & Hör med sitt kikande i andras nyckelhål.

Den enda avsikten med sådana artiklar är ju att förnedra, förringa och se till att smeta ner en misshaglig person, allt under täckmanteln av ”genuina nyheter”. Straffet för att säga saker som inte faller i god jord är hård. Så mycket för yttrandefriheten  alltså. Men det fyller uppenbarligen sin funktion, studier visar nämligen att den här typen av smutskastning ibland uppnår sitt syfte. Folk tystnar och så gör debatten. Att publikationer som ”Inzoomat” dessutom tjänar pengar på sitt snaskande är ju bonusen som får alla att göra vågen.

De enda som hoppar av glädje i dagens situation är antidemokraterna, svensk vänster och de snaskiga publikationerna som så gärna gräver i folks liv för att hitta munsbitarna. De som däremot värnar om demokratin har hittills fått se sig akterseglade. Låt oss ändra på den situationen nu! Foto: By torbakhopper – happy the way it is, CC BY 2.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=47726378

Men det kan gå ännu sämre än att man får sitt vandel söndertrasat, metoderna att slita sönder en persons trovärdighet är ju som bekant flera. I Marcus Birros fall innebar nästa steg det ekonomiska dråpslaget. Efter sitt gatlopp har Birro två uppdragsgivare kvar till sitt bolag som han som ensam ägare arbetar genom. De förser honom med uppdrag att skriva och föreläsa, förr var de fler men i skandalens spår har de andra dragit sig ur. Det har alltså blivit betydligt magrare och inkomsterna har inte helt sinat men är lägre.

I förra veckan bestämde de två sig för att sätta hårt mot hårt. Genom att hota honom med sparken såg de till att han tvangs hoppa av en föreläsning (SMP; Archive) i Växjö. De såg helt enkelt hans deltagande som oönskat. Det är alltså så man dödar det fria ordet i landet. Har du fel åsikt eller fel ställningstagande så  måste du antingen som jag arbeta under pseudonym, eller så får du inga intäkter eller inkomster som Birro. Blir du riktigt hatad kan du också se fram emot ett härligt litet karaktärsmord i någon snaskig publikation.

Yttrandefriheten mår alltså inte så bra som man vill påskina. Ivar Arpis skarpa penna har fångat detta faktum när toleransen (SVD; Archive) ställs i centrum i hans ledare. Han precis som jag, konstaterar att toleransen i landet är minimal och att den slår mot just yttrandefriheten. Han konstaterar också precis som jag, att denna intolerans så gott som alltid kommer från vänster. Till sist drar han återigen precis som jag slutsatsen att det alltid är högeridéer som man riktar in sig på.

Högeråsikter får man inte ha i Sverige, det har vänsterdebattörerna bestämt. Ändå har cirka hälften av befolkningen sådana tankar så de måste vara fascister allihop. Bunta ihop dom och skjut ihjäl dom, eller ännu bättre jämför med nazister som i Arpis (Nöjesguiden; Archive) fall. Slutsatsen kan bara bli en, Arpi träffar mitt i prick i sin skarpa artikel och den sanningen tål att läsas igen och igen. Men säger man den får man vara beredd att betala priset.

Vill du ha varan måste du vara beredd att betala priset för den. Frihetens pris kan ibland vara högt som Marcus Birro har visat, men betalar man det inte kan man inte heller åtnjuta sånt som yttrandefrihet. Då tar helt andra mörkare krafter över. Foto: Av Ralf Roletschek – Egen avfotografering, FAL, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=19257212

För att komma dragandes med något så mossigt som ”yttrandefrihet” eller ”den fria tanken” är ju typiska borgerliga begrepp för att håll massan i schack. Med andra ord, göm dig inte bakom fina ord som enbart syftar till att ge dig fördelar du inte ska ha. Tanken svindlar inför all denna idioti som produceras. Naturligtvis är tanken fri, så också rätten att yttra den. Självklart kan vi tycka, men mina exempel visar något annat att något mycket mer otäckt pågår. Detta parallellt med att vi fixar jippon som ska upprätthålla självbilden.

Sanningen är att i Sverige 2016 värdesätter det offentliga olika åsikter olika mycket. Sant är också att har man ”fel åsikt” kan man råka riktigt illa ut. Faktiskt så illa att vi också till inskränkningar i yttrandefriheten, måste lägga till yrkesförbud (DT; Archive) för att kunna beskriva situationen. Det är alltså en illusion att tro att vi har full rätt att säga, tycka eller tänka vad vi vill. Allt medan vi fortfarande firar yttrandefrihetens lov.

För att lägga till nästa bit i pusslet, måste svensk vänster också börja ge sig på de som de ser som sina politiska rivaler. Politiska partier som inte ser verkligheten eller lösningarna som dom måste tillintetgöras. Partier som Sd hamnar naturligtvis snart i hårkorset. I den media som så villigt hjälper till, heter det att de är fascister (DN; Archive). För att backa upp tesen hämtar man in ”experter” (Metro; Archive) som ska skänka teorierna den trovärdighet de annars saknar. Allt för att krossa motståndet.

Jag skulle själv aldrig rösta på Sd, det finns helt enkelt en rad frågor där jag håller med så lite i deras syn att jag hellre söker mina sympatier på annat håll. Men deras rätt att verka, tänka och säga det de vill säga går inte att ifrågasätta om man vill kalla sig en demokrati eller ett land med yttrandefrihet. Den är till och med inskriven i grundlag av ett skäl så enkelt som att åsikter är okränkbara även om man inte håller med i sak. Att kränka andras rätt till denna frihet, är att agera odemokratiskt. Det är där svensk vänster går fel.

Svensk vänster har gått helt fel. De ser fiender i allt som inte överensstämmer med deras bild när i själva verket pluralism förutsätter olika åsikter och synsätt. Därmed håller de långsamt att förvandlas till antidemokrater, också Socialdemokraterna.
Foto: Wikimedia Commons

Inte ett enda parti, inte ens Socialdemokraterna, går fria från den anklagelseakt som man en dag måste ställa samman över svensk vänster. Tyvärr har ju också det ”demokratiska” partiet hänfallit åt samma typ av retorik genom att ett tag upphöja Henrik Arnstad till ”expert” där han kom fram med samma slutsatser som han alltid gör. Alla som inte tänker som svensk vänster är fascister (Sydsvenskan; Archive).

Att de gjorde sig till lika stort åtlöje som Arnstad som bara tycks kunna ett ord, var en bieffekt man fick äta upp. Snart förde man istället samma politik som de fascister man tidigare hade talat om. Den enda skillnaden var att Sd fortfarande var fascister, det är däremot inte S även om de för detta partis invandringspolitik.

Yttrandefriheten mår alltså inte helt bra, dags att återupprätta denna. Vilket år kunde vara bättre än i år för det? Vill man vara trovärdig när man talar om denna frihet är det väl nu den ska återupprättas och stärkas. Att i samma andetag se till att få en debatt värd namnet kring problemet svensk vänster är grädden på moset som en dag måste komma. Att som dom oinskränkt få lov att bete sig nära nog oanständigt i debatten som i exemplet Nöjesguiden i länken ovan, är ett sjukdomstecken som måste tas på allvar.

”Pluralism” är inte ett ord som ska beskriva Eldkvarns Plura Jonssons samlade tankar. Det är istället ett  ord som betyder politisk mångfald och som förpliktigar för den stat som vill kalla sig demokratisk. Självklart har Sd, trots att jag inte håller med dem, rätten att tala om sina frågor och uttrycka en åsikt. Glasklart har alla den rätten, gillar man inte det man hör är allt man behöver göra att stänga av och gå därifrån. Att däremot göra sitt allt för att inskränka allas rätt, är att agera för demokratins nedmontering i Sverige.

Reagerar inte fler är det inte uteslutet att sådant som idag tas för självklart, inte är det i framtiden. Yttrandefrihet kan snabbt rivas ned med alla möjliga argument som ”näthat”. Allt för att se till att de som opponerar sig tystas Foto: Wikimedia Commons

Löjesguiden nominerar idag den samlade svenska vänstern, allt från Socialdemokraterna till KPML(R), till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Att kalla er demokrater är en skymf mot allt vad demokrati står för. Att med de exemplifierade metoderna söka en situation där man kan slå mot alla de åsikter man inte delar är inte demokrati. Det är det som gör er till bloddopade kandidater till priset.”

Tio små rasifierade kukbärare

I vår tid får man inte säga vissa saker så ”rasifierade kukbärare” är en omskrivnig för titeln ”Tio små negerpojkar” av Agatha Christie. Konstigt nog får titeln användas trots sin uppenbara ”rasism”, men inte helt. I nytryck heter den plötsligt ”Och så var de bara en”. Originalets titel på engelska är så afrofobiskt, en helt felaktig term men det är ju så det brukar heta, att jag inte ens vågar skriva den. Dom som marscherar kan ta illa upp.

I boken dör karaktär efter karaktär under mystiska omständigheter till dess bara ett fåtal förskräckta finns kvar. Nu har bokens handling fått en verklig uppföljare i Mp. Säkert har Christies roman redan nu tagits bort från bokhyllorna (SVT; Archive-länk) av de rättrogna, ändamålen helgar ju alltid medlen och man är ju inte främmande för lite censur i den godhjärtade rörelsen. Att det beteendet påminner om och har paralleller till tidigare historiska händelser avskräcker inte. Är man godhjärtad har man ju den moraliska rätten.

Det gick illa för de tio små rasifierade kukbärarna i berättelsen, men det håller på att gå lika illa för Miljöpartiet. Skillnaden är att nu är den ingen berättelse utan rena rama sanningen. För ibland överträffar verkligheten faktiskt dikten. Foto: Wikimedia Commons

Miljöpartiet är annars rörelsen som inte verkar må så bra internt. De två kloakrören Åsa Romson och Gustav Fridolin har sett till den saken tillsammans med ett antal andra medlemmar. För inte bara har de misslyckats i snart sagt varje fråga, de har inte heller lyckats så vidare bra som ministrar i regeringen. Först var det Fridolins löfte om att fixa skolan (Aftonbladet; Archive-länk) på hundra dagar, de har nu blivit över fyrahundra utan att lösningen har synts till.

Sen misslyckades man i brunkolsfrågan (Aftonbladet; Archive-länk), i Brommafrågan (DN; Archive-länk) och i migrationsfrågan (DN; Archive-länk). I Brommafrågan fick man till och med kritik bl a från medlemmar i partiet från Gotland (HelaGotland; Archive-länk). Den interna kritiken var dock värst i migrationsfrågan. Somliga (Expressen; Archive-länk) ville till och med att partiet skulle lämna regeringen på grund av överenskommelsen. Kritiken mot deras naiva syn i migrationsfrågan kom också från andra (Dagens Opinion)

Mp är med andra ord ett sargat parti men det är också ett parti som håller på att falla sönder inifrån. Ett sånt tecken brukar vara när medlemmar lämnar det sjunkande skeppet. Först var det Christian Valtersson (DI) som lämnade sin tjänst i regeringskansliet i protest mot migrationsuppgörelsen. Flera andra medlemmar har lämnat partiet av samma skäl. Nu har också den färgstarka kommunalpolitikern Josefin Utas (Expressen; Archive-länk) beslutat sig för att helt lämna partiet men av helt andra skäl än Valtersson.

Det talas inte bara om svek utan också om en förvrängd verklighetsuppfattning och åsiktsmonopol där samtalet har dött därför att man inte tillåter avvikande åsikter internt. Josefin Utas menar i sin artikel att i Mp har jämställdhetssträvan blivit feminism och identitetspolitik har blivit en politik där individer anses vara representanter för olika grupper. Dessutom har Ett allmänt grönt fokus blivit till storstadsfokus. Ooops, skeppet kantrade visst lite till nu.

Skeppet har kantrat och ett parti är på väg mot botten. Inget jag sörjer, snarare tvärtom. Ju fortare Mp försvinner ur svensk politik desto bättre. Det sorgliga är bara att de fortfarande sitter i regeringen Foto: Wikimedia Commons

Inte undra på det kanske, i sin iver att söka en ny väljarbas har man ju alienerat den gamla men också sett till att  bedriva en politik många grupper känner sig ordentligt främmande inför. Att utgå från vad folk tycker på Södermalm är inte bara inskränkt, det blir i längden mycket kontraproduktivt. För Södermalm är inte hela landet, det är just bara Södermalm. Partiet har egentligen släppt allt som har legitimerat deras existens om en sån någonsin fanns, och ersatt den med något som utgår från fel premisser.

Men vänta, det blir ännu bättre. En av partiets verkliga kap var Bertil Torekull – före detta chefredaktör för SVD. Han har fungerat som medierådgivare och varit den som har lärt Fridolin alla medietricks. Hans kontakter i mediebranschen har säkert också kommit till nytta. Men han har också varit något annat, en svuren kritiker av dels Åsa Romson och dels partiets utveckling/avveckling.

I följande artikel (Expressen; Archive-länk) från slutet av förra året menade han till och med att ett bondeoffer av Romson var nödvändigt. Flyktingfrågan stod i centrum och den sved. Allt hade gjorts fel och besvikelsen gick inte att ta miste på. Torekull var annars en av dem som ville sätta stopp för migrationen vilket han ventilerade än tidigare i en debattartikel (Expressen; Archive-länk).

Det var då som Utas tes där det demokratiska samtalet istället blivit ”en kamp om att ge plats åt ”rätt” åsikt och försök trycka undan den som anses fel” visade sig för en av de första gångerna. Reaktionen på Torekulls artikel och kritiken som följde blev nämligen högljudd. Vissa medlemmar och aktiva frågade sig tom om han inte borde ha uteslutits. Så mycket för det demokratiska samtalet i det partiet alltså. Istället avslöjades på ett brutalt sätt synsättet ”du-får-säga-vad-du-vill-så-länge-du-håller-med-mig”.

Samtal och debatt har pågått så länge människan har kunnat forma ord till meningar. Med tiden har vi utvecklat konstarter som retorik men nu tycks denna ersättas med ett simpelt ”håller du inte med mig kan du hålla käften”-perspektiv. En konst som miljöpartiet tycks ha anammat fullt ut Foto: By Anonymous – http://www.e-codices.unifr.ch/de/csg/0602/298/small, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=14861493

Partiets migrationspolitiske taleskvinna – Maria Ferm (Expressen; Archive-länk)  – menade till och med att Torekull borde lära sig av Raoul Wallenberg. De två händelserna går naturligtvis inte att jämföra men vad gjorde väl det. Vill man skapa en poäng trollar man med knäna som det troligen heter inom miljöpartiet. Att rätta till historien för att passa de egna syftena ingår ju ett partis arsenal. Det är dock djupt oärligt att som hon göra jämförelsen som har lite eller inget med varandra att göra.

Hennes uttalande kan möjligen ses som ett utslag av den historierevisionism som alltför länge har präglat Miljöpartiet. Det kan också ses som ett utslag på hur slarvigt förhållandet mellan ledande personer i partiet och historiska fakta är och det är också det djupt störande. Den historiskt ensidiga synsättet som partiet har lagt sig till med har ju till och med lett till att Sverige har erkänt ett land (DN;Arhive-länk) som aldrig har funnits och som dessutom har skänkt Gazremsans Hamas legitimitet.

Samma Maria Ferm har ju fått lite av en revansch som ändå är en pyrrhusseger. Hon har ju fått regeringens uppdrag att ta fram en plan över lagliga flyktvägar (Dagen; Archive-länk) genom Europa för migranter som söker sig hit. Mottagandet ska alltså återupptas är det tänkt. Arbetet ska ta två år och under den tiden hinner säkert mycket ändras, det är ju det som är utvecklingens aber. Ett sånt hinder är att NATO nu planerar att sätta in krigsfartyg för att patrullera och stoppa båtflyktingar (DN; Archive-länk) på Egeiska Havet.

Tiden rinner alltså ut för Miljöpartiet. Fel frågor, fel utgångspunkter, fel antaganden, fel sätt att hantera debatten och frågorna och fel sätt att hantera den interna kritiken. Ett parti som inte tillåter en debatt och en ändring av den politiska riktningen i de egna frågorna är inte ett demokratiskt parti. Det är kanske inte ens ett parti utan rent av en organisation som bygger på åsiktsförtryck och anti-demokratiska ideal.

Kritik är ett symptom på att något är fel och bör därför diskuteras – det görs inte. Debatt är sunt, istället undertrycks den. Åsikter i frågor tycks huggna i sten och får inte ifrågasättas. Kritik mot ledarskap och sätt att hantera tolkas som illojalitet och snart har man en slakt- stämpel i pannan. Är det konstigt att detta parti har blivit som en fristående parodisk uppföljare betitlad ”Tio små rasifierade kukbärare”?

Obrottslig lojalitet och underkastelse inför överhögheten är bara tecken på att man har lite eller inga argument kvar utom de som bygger på fruktan och lydnad. I alla tider har samma metoder använts för är man inte med är man ju genast emot. Miljöpartiet skiljer sig inte nämnvärt i det hänseendet Foto: By Maître de la Mazarine – Ricoldo de Montecroce, Liber peregrinationis. Bibliothèque nationale de France, Département des Manuscrits, Division occidentale, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=4993489

Löjesguiden nominerar idag Miljöpartiet till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Ni har ersatt ett dåligt synsätt med ett mycket mer osunt, ni har alienerat centrala väljargrupper från att ens känna den minsta sympati med er och era åsikter. Ni har också förlorat strid efter strid. Ett sånt parti visar naturligtvis upp det som är sönderfallets främsta och sämsta kännemärke – den politiska kannibalismen. Det är alla de här egenskaperna som tillsammans gör er till utmärkta kandidater till priset.”

Proportionerna

Proportioner är alltid viktiga. Att sätta allt i sitt sammanhang och jämföra för att se hur litet eller stort ett problem är i jämförelse med varandra är direkt avgörande. För går proportioner är fanders tar man fel beslut och riktar resurser på ett felaktigt sätt. Detta resulterar till sist i orättvisa då t ex färre får mer men de som verkligen behöver får lite eller inget.

Proportionerna är viktiga i alla sammanhang utom media tycks det. De små problemen får hur mer utrymme och de stora inga alls. Alltihop kallas av media själva för ”oberoende”. Foto: Wikimedia Commons – Leonardo da Vinci ”Människans Proportioner”

I politikernas värld kallas detta ”resursfördelning” vilket i Sverige bara är ett finare ord för vem man vill gynna med sin politik. Naturligtvis är det i slutänden för att kunna skaffa sig lojala väljare som kan ge till och med urusla partier en andra chans och möjligheten att regera en mandatperiod till. För media däremot handlar sådana medvetna val om att skapa agendor, att berätta historien och också att få browniepoints hos vissa grupper. Skälen för politiker och media kan alltså ibland likna varandra men men bara delvis.

Det är också i media som proportionerna kommer in. Ju fler som finns i en grupp desto mer tycks man tro att de klarar sig så bra ändå. Ju färre de är desto mer måste man rycka till deras undsättning. Det handlar om strategiska val om vem som ska stödjas och vilka som inte ska det. Marxismens maktordning som lärs ut snart sagt på varje högskola väger också in när media rycker ut.

Det hela resulterar för media i hur mycket medieutrymme något får. Ju viktigare agendan och gruppen är desto större utrymme, ju oviktigare något eller någon är eller blir så resulterar det naturligtvis också i det motsatta. Här avgörs vilka som ska uppmärksammas och vilka som inte ska det. Det lite underliga är att det alltså inte är hur vanligt ett problem är som fäller avgörandet. Istället är det gruppen, maktordningen och en agenda som spelar in.

Jag försöker inte påskina att de som är färre i en grupp skulle ha mindre rätt till utrymme, missförstå mig rätt på den punkten. Det handlar dock om just proportioner och graden av nödvändighet att belysa och här är media faktiskt inte speciellt bra. De hävdar ju alltid att de inte har en agenda trots att de uppenbarligen har en sådan. Man hävdar också att man inte framhäver vissa grupper framför andra, detta trots följande artikel från SVD  (Archive-länkad).

Det gäller att veta vad man ska sätta sökljuset och fokus på, inte minst i media. Men det är just med detta de flesta misslyckas. Den Marxistiska maktordningen stökar till det och snart har man en riktig soppa istället för den debatt och diskussion värd namnet Foto: Wikimedia Commons

För tydlighetens skull, jag säger alltså INTE att de HBTQ-personer artikeln INTE skulle förtjäna uppmärksamheten. Tvärtom är de säkert en förföljd och trakasserad grupp så naturligtvis ska problemen för dom både uppmärksammas och åtgärdas. Det jag däremot vänder mig emot är proportionerna, hur stor är den här gruppen och är de den enda som blir förföljd? Knappast och det vet media om men man väljer att vända bort blicken och inte se.

För i det tysta pågår en helt annan form av förföljelse, en man inte får prata om. Dels drabbar den ”fel” grupp och dels är det ”fel” grupp som står för själva trakasseriet. Den här gången handlar det naturligtvis om klassikern religion och det är inte som man så gärna vill få folk att tro bara en grupp som är offren. För i tidningarna utmålas en grupp, jag säger inte religionens namn vi vet ju alla vilken det handlar om, som de som drabbas. Nu visar det sig istället att de är just enskilda i den här gruppen som står för trakasserierna.

Det skulle ju bli så bra, all kompetens som kom hit skulle ju inte bara lyfta oss ur vårt armod utan vi skulle ju i princip dansa schottis av ren vördnad inför hur mycket skattepengar det skulle regna in av all migration. Nu blottar sig en helt annan sanning, en vars ansikte är betydligt mindre attraktiv.

Vi har redan sett hur det har gått för den judiska minoriteten i Malmö. Där har kränkningar och förföljelser (Aftonbladet; Archivelänk) blivit vardag. Få eller inga åtgärder har vidtagits så det är som om vissa folkgrupper har fått rätten att begå lagöverträdelser som andra inte får. För gud nåde den som skulle få för sig att utsätta utövare av en viss annan religion för samma behandling.

I Gamla Testamentet är ”Öga För Öga” en princip, i media är enögdheten den rådande. Ingen av dessa är särskilt bra men som konsekvens av medias agenda får vi dessutom en snedvriden debatt där vissa aldrig kritiseras och andra alltid Foto: Wikimedia Commons

Som vanligt stannar det inte vid detta. Det är inte bara judar runt om i Sverige som utsätts och förövarna är oftast desamma. Nej, det är också invandrarna själva som utsätts för dessa kränkningar och oftast av landsmän eller från samma region. Allt som behövs är att man tillhör ”fel” religion så kan det vara kört som i exemplet (Expressen; Archivelänk).

Jag kallar mig själv kristen trots att jag är mycket kritisk mot också denna religion och framför allt mot kyrkan. Så visst talar jag i eget intresse men det intressanta här är trots allt att just gruppen kristna knappt uppmärksammas, än mindre får den belysning problemet förtjänar. Om man så är agnostiker, vilket jag respekterar, måste man enas ikring en slutsats – all form av förföljelse eller trakasseri är att betrakta som ett övergrepp på vårt sätta att leva och borde vara grund för omedelbar utvisning.

Det stannar nämligen inte enligt artikeln vid verbala hot eller obehagliga situationer, utan i krav om omvändelse till den ”rätta tron” och avståndstagande från det man tror på. Med andra ord övergrepp. Det handlar också om hot om att skära bort symboler som kors från halskedjor. Igen övergrepp och dessutom inskränkningar som drabbar hela grupper. Dags med andra ord att reagera och individer som använder metoder som dessa har lite eller inget att göra här vad man än tror/inte tror på.

I berättelsen talas om förföljelse, om fundamentalism och om en total inskränkthet som skrämmer andra. Författaren och debattören Soheila Fors fråga sig till och med om vi egentligen har religionsfrihet i det här landet. Och det är en berättigad fråga, vissa anser ju att religionen de företräder är så pass överlägsen att alla ska omvända sig till den. Gör man inte det får man väl räkna med konsekvenserna helt enkelt. Man ser från vissa håll religionen som ett sätt att erövra inget mer.

Ingen, inte ens jag, kan hävda att alla religioner inte är offer för fundamentalismen. Oftast talas om en världsdel därför att där pågår folkmord, utrotning och massmord i religionens namn. Här ett smakprov på fenomenet från Sidney Australien Foto: Wikimedia Commons

Det är då man måste fråga sig om det verkligen var så här vi ville ha det. Svaret blir nog tyvärr ”nej”, det var aldrig tänkt att demokrati och frihet skulle förvandlas till inskränkthet och tyranni från ett fåtal men farliga vettvillingar. Man måste till och med fråga sig om vi kan ha dessa människor som grannar, som medborgare eller som arbetskamrater. Tyvärr igen, det var aldrig detta som var tanken.

Visst förekommer debattinläggen också för de kristna som nu blir offer men det är bara ett fåtal debattörer som tar upp frågan. Ivar Arpi (SVD)är en av dessa och en annan är Nuri Kino (SVD). Den gemensamma nämnaren är just SVD som är en av de sista någorlunda trovärdiga tidningarna i landet. Detta trots att också de har sina kors att bära som Katarina Wennstams krönikor. Annars är det märkligt tyst inför det oerhörda.

Jo det förstås, riksdagen genom Robert Halef (KD) har ju ställt en rak  fråga i riksdagen till utrikesministern, svaret kom i en interpellationsdebatt tidigare i höstas. Trots detta fortsätter strutspolitiken där vi vänder dövörat till när krafter inom en viss religion sitter på flyktingförläggningar och i sina förorter samtidigt som de väser ur mungipan och slipar kniven. Ingen reaktion alltså och ingen är väl att räkna med så länge vi har en regering vars främsta merit är att fly varje besvärande och jobbiga fråga.

För tyvärr så lever vi i de fegas land Sverige. Här har vi i det närmaste gjort det till en naturlag att inte göra något åt problem med motiveringen att ”man ska inte blanda sig i det man inte förstår”. Det handlar också om räddhågsenheten inför att kallas ”rasist”. Allt förövaren/ mobbaren/fundamentalisten behöver göra är att uttala det magiska ordet och dörrar öppnas genast. Inte ens när det rakt under våra näsor pågår en förföljelse kan man diskutera detta utan att det magiska ordet kommer fram som kaninen ur hatten.

Precis som trollkarlen drar kaniner och duvor ur hatten drar vissa deltagare i debatten alltid rasist-kortet. Trots detta behövs en debatt också om fundamentalism som faktisk är på väg att etablera sig i svenska förorter och som definitivt finns på våra flyktingförläggningar. Nolltolerans nu tack! Foto: Wikimedia Commons

En liten påminnelse Sverige, att stå upp för vissa värden är vare sig rasism eller fel. Tvärtom är försvaret av vissa värden nödvändiga i en demokrati, annars har vi snart ingen kvar. Att markera mot krafter som inte vill oss väl kan aldrig bli ett hat, det är snarare en demokratisk handling som alla som omfamnar de idealen måste stå för. Om vi viker oss för det har vi inte mycket till frihet kvar utan istället vinner de mörka krafterna. Dagens definition av rätt och fel, rasism och inte är alltså helt galna och gynnar bara dessa tankar.

Allting idag tycks vara rasism, ett exempel från en upprörd person som Expressen (Archive-länk) bemödade sig med att uppmärksamma. Detta hade inte ens varit en nyhet för tio år sedan, nu är det vardagsmat. Fortfarande lyser dock proportionerna med sin frånvaro. Ingenstans i dagens medieagenda tas de verkliga problemen upp och inte heller är man särskilt intresserad av vissa former av problem.

Tyvärr är det inte rasism att tala om problem hos vissa individer som använder sin religion och alibit vi förser dem med i och med r-ordet till att mobba, förtrycka och förfölja. Tvärtom är det en del av en sund debatt som till och med vissa muslimer (SVT; Archive-länk) som Nalin Pekgul har försökt att ta tag i. Resultatet har dock som alltid i Sverige blivit att media och debattörer gör gemensam sak i att misstänkliggöra (SVT; Archive-länk) och smuts-kasta. Andas det minsta av kritik och domen blir hård med andra ord.

Det här är ju inte första gången detta händer tyvärr. Vem kan glömma de två hjältinnorna Zeliah Daglis (Aftonbladet; Archive-länk) och Amineh Kakabavehs envetna kamp från förra året. De försökte larma och samtidigt starta en seriös debatt för att  få oss att inse att vi har problem i det här landet. Snart hade fatwan drabbat dem båda i form av de tre Vänsterpartisterna (Aftonbladet; Archive-länk) Rossana Dinamarca, Christina Höj Larsen och Aron Etzler. Svaret måste ha varit ett av förra årets största bottennapp med råge.

Fundamentalisterna har alltså inte bara r-ordet, medias oerhörda intresse och politikernas skitnödighet inför att bli betraktade som rasister på sin sida. De har också politiker som snart rycker ut till deras undsättning på sin planhalva! Ingen kunde väl varit mer glada än fundamentalisterna men hjälper det alla de som nu faktiskt fysiskt blir trakasserade? Inte ett dugg! Tvärtom är de lika bortglömda nu som då. Det är som om vissa krafter i sam- hället vill få oss att tro att problemen inte existerar, som vanligt talar verkligheten emot.

Det är egentligen verkligheten kontra overkligheten debatten handlar om. När media har sagt sitt är den förhärskande bilden den av overklighet. Alla är upptagna med att beskriva det som inte är och glömmer lägligt bort de verkliga problemen Foto: By Prefurbia – Own work, CC BY-SA 3.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=31680921

Löjesguiden nominerar idag landets journalistkår till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Proportionerna är alltid av vikt, den ena får inte ställas mot den andre i kampen om utrymme. I ert fall är det dock rätt uppenbart att det är en illa dold agenda som oftast styr vem som får och vem som inte får utrymme. Er agenda utgår från Marxistisk maktlära och osunda kopplingar till krafter ingen borde spela under täcket med. Det gör er till fulländade kandidater till priset.”

Mens våld mot den fria tanken

Kulturens uppgift är dels att hela tiden sträva efter att förnya sig och dels att kommentera och kanske kritisera sin samtid. Kultur i Sverige är dock något helt annat. Den är en del av etablissemanget, särskilt om det är vänstern som sitter i de kommunala och statliga palatsen. De gör sig gärna till dess lydiga redskap för att skapa den socialistiska enpartistat som de flesta inom sektorn har våta drömmar om.

Högst upp i hierarkin sitter ett antal potentater, förvånansvärt ofta kvinnor faktiskt, och styr och ställer med järnhand. Den som inte ställer upp på villkoren beläggs med yrkesförbud och kan se sin framtid i betydligt mer grumligt ljus. Vi har helt enkelt en form av informellt yrkesförbud. Månde du darra om du i den situationen stöter dig med fel personer och gör dig omöjlig med ord eller åsikter som inte är officiellt godkända.

Feminismen som ideologi påminner om en annan besläktad från en annan tid och väcker klara minnen till liv som kan medföra obehag för den känslige Foto: Youtube

Detta faktum har faktiskt drabbat en bekant till mig nyligen. Jag vare sig kan eller vill avslöja personens namn eller före detta jobb med hänsyn till denna och dennes familj. Jag kan bara intyga att historien är sann, det är all vad bevis jag har samt mitt ord på att den är det. Jag vet hur det kan se ut – ”ytterligare en sån där fantastisk historia utan substans” – men jag kan med hänsyn till en mycket känslig situation inte avslöja mer än så tyvärr.

Denna person blev helt enkelt stämplad som en avvikare från ”den rätta läran” då dennes hemliga internet-identitet läckte ut, ett alias som har stått för obekväma åsikter i blogg-sammanhang. Ryktet spreds runt halva Södermalm där alla dessa ”solidariska” människor bor och kunde snart inte längre hitta arbete efter att ha blivit av med en ganska lukrativ tjänst inom kultursektorn. Idag är denna person stämplad i den branschen och kan inte hitta jobb inom en sektor denne har utbildning upp över öronen för.

Ett tecken på att kultur i Sverige är den rådande agendans lydiga tjänare är alla de projekt som sätts igång. Där är ämnesvalen allt som oftast så anpassade till dagens debatt att man inte längre kan bortförklara det hela som en slump. Anledningen går att spåra tillbaka till 1968 och hela den vänstervåg som tog sitt avstamp i alla de händelserna som utspelades då. Politisk teater blev snart ett begrepp. Folket, arbetarklassen och andra skulle undervisas för att skapa en mönstermedborgare. De otäcka tankarna florerade utan motstånd och hade snart slagit rot.

Tältprojektet var kulmen på svensk politisk teater. Här berättades svensk arbetarklass historia för att ”upplysa medborgaren”. Problemet med hela fenomenet var att de flesta tycket det hela var extremt otäckt då extremismen och fanatismen frodades på ett okritiskt sätt precis som den gör idag i de nya företeelserna. Foto: SVT

Idag har vi nått kulmen av den hittillsvarande utvecklingen med teater i feministisk anda. Vi ska återigen undervisas och upplysas. Teater och annan kultur är helt enkelt en bärare av ideologiska tankar, inget annat. Titta på den här unvisit-länken som kommer från Dramaten. Till hösten ska de sätta igång något som kallas ”Mens – The Musical” och man vill nu göra lite reklam för den.

Dessutom kan man i dagarna besöka deras mens-tält i Kungsträdgården för att prata med skådespelarna och ställa frågor. I tältet kan man dessutom besöka vaginaverkstaden och designa sin egna tygpåse, kanske är tygpåsen avsedd för mensskydd vad vet jag. Det är alltså samma grundtanke som i den politiska teatern, folk ska undervisas via kulturen. Dess uppgift är att sprida ett evangelium och därmed skapa medborgare som har ”den rätta synen”.

Feminism handlar om allt från manipulation till ren hjärntvätt där alla sektorer involveras i ett arbete utan moral eller etiska betänkligheter. Det är det som gör det till en rutten ideologi Foto: Wikipedia

Man kan skratta lite förnärmat, man kan känna olust och kanske avståndstagande men allt detta är med en bakomliggande tanke som är nog så kalkylerad. Det är med andra ord inte riktigt så oskyldigt eller harmlöst som det kan se ut vid första anblicken. Istället är det ett medvetet försök att påverka verkligheten och människors tänkande till att passa den mall de själva har satt upp. Det snyggaste är att det är skattebetalarnas pengar det hela finansieras med. Medborgaren betalar alltså skatt för att kunna få bli utsatt för en medveten påverkan för pengarna. Det är paradoxalt.

Sekt hävdar jag i rubriken. Ja, feminism och alla företeelser runt denna ideologi är en sekt. Rörelsen anser till exempel att genom att skapa genusdagis ska man uppfostra morgondagens medborgare till det rätta tänkandet som i följande exempel från A Voice For Men. Lägg särskilt märke till att exemplet i den artikeln är hämtat från ett KOMMUNALT genusdagis i Umeå. Umeåbor bör i mina ögon avsätta de makthavare som anser att indoktrinering är en lämplig undervisningsform.

Inte heller finns det ett formellt förbud mot att censurera och förändra skolans undervisning genom att ändra i kurslitteratur till ett mer ”politiskt passande”. Nästa exempel på hur feminister arbetar kommer från universitetens underbara värld där Ulf Larsson via bloggen kan berätta om en högst reell verklighet få stöter på i vardagen. Det goda samhället delger oss följande skrämmande historia. Tänk rätt, tänk feministiskt!

Hjärntvätt kan ske med betydligt mer subtila metoder än så här. Kulturen, tidningsartiklarna medias inslag och uppfostran där ”det rätta tänkandet” är det bärande temat är minst lika framgångsrikt i att forma mönstermedborgaren Foto: Wikipedia

Om någon har smaklösheten att välja ut kurslitteratur av för många gubbslem finns alltid andra metoder att ta till. Politiska kommissarier i form av ansvariga högre upp i hierarkin utplacerade på institutionerna för att tillse att en jämn fördelning gäller låter ju härligt….om man är för plakatpolitik och tankens inskränkning dvs. Att detta allvarligt skadar utbildningarnas kvalitet räknas inte. Däremot att det är en jämn och fin könsfördelning i kurslitteraturen betyder allt.

Det sista kriteriet för titeln ”sekt” som också det är uppfyllt är kritik. En sekt och dess ledare får aldrig ifrågasättas, inte heller deras teser bör underkastas en kritisk granskning. Om man ändå bryter mot det förbudet finns alltid en tjänstvillig kår av fanatiska följare som är beredda att begå till och med brottsliga handlingar. Vad sägs om följande devota fan av massmords inlägg i debatten. Fast det är klart, lagen ger ju henne rätten att uttrycka hat och till och med mordhot men om jag skulle skriva att alla N#?*%)/ ska dö då blir det annat ljud i skällan. Det är ju skillnad på folk och folk.

Ett subtilt litet tweet från en person med massmord i tankarna som politisk metod. Exemplet visar att vissa är villiga att gå långt för sin övertygelse, kanske för långt Foto: Twitter

Det är alltså en rätt otäck rörelse vi talar om som knappast vill alla väl som man så gärna framhäver i alla sammanhang. Deras metoder är både subtila med underförstådda försök till åsiktslikriktning, men också rätt brutala med regelrätta hot. Godhet har aldrig tett sig så avlägsen, ändå är det så man vill beteckna sig. Man arbetar på flera plan. Inom konst, kultur, media, akademi, övrig skola och i sociala media.

De övertygade som ser personliga fördelar nalkas eller de rent selotiskt övertygade, drar fram på både torgmöten och på nätet. ”Aktivism” betecknar de  det som, otäcka ekon av den tid då storheter på området som Stalin med fler var de tongivande skulle jag beskriva det som. Otäckt som sagt.

Löjesguiden nominerar idag den feministiska rörelsen till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Argument är i sina delar överskattade, det är väl så man får tolka de metoder ni delvis använder. För oss övriga som inte har gått igenom genusdagis och hjärntvätt på Södertörnssnåret, är detta dock ett tecken på klar galenskap och något som får oss att vända oss emot istället för att omfamna. Ni fattar alltså inte att just sådana tilltag som mens-tält eller mens-musikaler kommer att innebära att det civiliserade samtalet slutar, och att galenskapen tar vid. Att det i förlängningen kommer att leda till en gigantisk motreaktion ser jag som självklart, undrar om det är lika klart för er?”

Andra bloggar jag rekommenderar som har skrivit om liknande ämnen är:
Fnordspotting – Om Sexköpslagen och frälsta fanatiker
WTF Toklandet – Public Service lanserar än mer radikalfeminism
Cattasbubbla – En feminist uppmuntrar inte våld mot andra kvinnor
Anybody’s Place – Feminism…..en läpparnas bekännelse!!!
Iniskogen – Som en vindflöjel i stiltje….
Susanna’s Crowbar – Meanwhile at the DN feminism

Medieagendan

Hur spetsar man till en nyhet som egentligen saknar nyhetsvärde så att den ändå får det? Hur får man läsare att engagera sig i en nyhet som kanske inte har så stort värde att man ens borde engagera sig i den? Spela på läsarens känslor naturligtvis! Det är genom att göra det som vi får ”tittarstormar” och indignerade medborgare som kräver ändring. Att dupera publiken/konsumenten av en nyhet har blivit vardagsmat.

När tidningsredaktionerna vill spetsa till det är det inte hundar de först kommer att tänka på. Snarare är det vinklade nyheter och rubriksättningar som ska röra upp känslorna.
Foto: Wikipedia

På det här sättet har vi begåvats med nyheter som talar om Israels övervåld mot Palestinier på Gaza-remsan. Under kriget förra våren skördades hemska antal civila just där. Israel hamnade delvis med rätta under luppen där deras krig saknade proportioner, de bröt helt enkelt mot proportionalitetsprincipen i Genevekonventionen som alla som är medlemmar i FN har godkänt.

Det lite lustiga i den konflikten var dock att nästan ingen svensk tidning skrev om Hamas övergrepp både mot Israeler eller den egna befolkningen på Gaza-remsan. Att de satte upp raketramper utanför skolor, sjukhus och andra offentliga inrättningar hade trots allt ett syfte. Att se till att Israel bombade dessa, att folk dog och att de därför kom att framstå i så dålig dager att de skulle ådra sig internationell kritik.

Våld är aldrig okej, särskilt inte när den drabbar den oskyldige. Inte heller att underlåta hela sanningen är okej, talar man inte om alla övergrepp oavsett kan man inte längre säga att den rapporteringen är saklig eller objektiv Foto: SVD

Ett axplock av artiklar om Hamas övergrepp hittar du här, först från Expressen. Nästa artikel hittar du i Läkartidningen. Den tredje artikeln om Hamas övergrepp kommer från FN-organet UNWRA (United Nation Releaf and Works Agency) där man påtalar problemet med att Hamas använder FN-byggnader på Gazaremsan för att gömma vapen. Nästa del av problemet med svensk nyhetsrapportering från krigets Gaza var att ingen påtalade att Israeliska armén förvarnade om attacker via flygblad, mer om det från CNN. I samma artikel kan man läsa om hur Hamas genast var där och uppmanade folk att agera mänskliga sköldar dvs dö för att Israel skulle få skulden. Läs också här om hur en attack mot Israel av Hamas KAN ha varit det som utlyste anklagelser mot Israel om bombning mot ett sjukhus i området, artikeln är från NBC.

Inte heller talades det alltså i svensk media särskilt mycket om den pinsamma händelse där FN först blev topp tunnor rasande för bombningen av deras högkvarter i området. En efterföljande undersökning gav Israel rätt när de hade påstått att Hamas använde byggnaden för att lagra vapen som sen kom att användas mot just detta land.

Så här förbannade blev de i FN över bombningen av deras högkvarter. Snart visade det sig att detta använts som vapenupplag. Det senare skrevs inte mycket om i svensk press. Foto: IMDB

Till sist talades det inte heller särskilt mycket om att Hamas använde sig av Israeliska uniformer delar av sina trupper som sen gick in i själva Israel för att utföra åtminstone en räd. Ett sådant tilltag är förbjudet också det enligt Geneve-konventionen. Läs mer om den händelsen i The Washington Free Beacon.

Ett annat land som har anklagats för samma sak är Ryssland. Misstanken finns att de soldater som sägs vara rebeller i Ukraina och som kämpar mot centralregeringen i själva verket är ryska soldater som har iklätts andra uniformer än de normala dock inte Ukrainska. Mer om den nyheten från Time.

Ryssarna sägs ha anammat samma taktik att använda andra uniformer än de egna, ett brott mot Genevekonventionen. Så här oskyldiga vill de dock framstå i världen.
Foto: Ents24

Att man skriver och inte skriver tyder ibland i varje fall på att man redan har bestämt sig för vem som har rätt och fel, nu gäller det att övertyga röstboskapet om samma sak. En annan metod är att man rubriksätter på ett sätt som väcker känslor av vrede och engagemang. Om det finns en uppgift som talar emot den känsla man vill väcka smygs den in långt ner i texten. På det sättet skapar den inledande rubriken och den efterföljande texten den effekt man söker. När man till sist nämner det som talar emot något gör man det i förbifarten, man trivialiserar.

Torsdagen den 12/2 publicerade tidningen Metro en artikel som byggde på just detta koncept. På framsidan kunde man läsa ”Vräktes från plattan – nu bränns deras ägodelar upp”. I den efterföljande texten kan man läsa att: ”Ett femtiotal Eu-migranter [Rumänska romer; Författarens anmärkning] avvisades från Sergels Torg i centrala Stockholm igår morse. Nu eldas de ägodelar som de inte fick med sig vid vräkningen upp av Stockholms stad.”

”Vräkningen” som den så upprörande kallades var egentligen en avhysning eftersom ingen kan bo på den aktuella adressen. För att en ”vräkning” ska kunna ske måste man ju ”bo”, det gjorde inte de ”boende”.

Jack Werner på viralgranskaren får förlåta mig men ”vräkningen”? Varför använder man det ordet när det är fel att beteckna det som skedde som en ”vräkning”? För att någon ska kunna kallas vräkt måste det finnas ett faktiskt fysiskt boende i form av en lägenhet eller en fastighet t ex ett hus. Här bodde människor direkt på ett torg med endast de gångar som är överdäckade som tak över huvudet. För att kunna hålla värmen använde de liggunderlag av kartongpapper, gamla madrasser osv. Värmen ovanifrån kom från gamla filtar och det faktumet att flera var tvungna att sova tillsammans för att hålla värmen.

Fortsättningen inne i tidningen var lika vilseledande den. Om man ber folk samla ihop sina saker med hjälp av tolk, hur kan då den som informerar och hjälper till anklagas för att elda upp det som lämnas kvar?

Eftersom Sergels torg är en offentlig plats gäller där vissa regler, dessa regler anges i ordningslagen. När polisen gick in för att avhysa inte vräka, var det med lagstöd av dessa. Man tog med sig tolkar och uppmanade folk att samla ihop alla personliga ägodelar. De ”boende” som inte var boende eftersom de inte bodde i en fastighet, fick tid på sig att samla ihop sakerna. Resten som lämnades kvar samlades precis som tidningen beskriver det ihop och kördes till deponi för bränning. De boende som fortfarande inte var ”boende” kördes sedan till ett akutboende där de fick stanna i fyra dagar.

Avhysningen gick lugnt till i motsats till flera gruppers beskrivning av händelsen.
Foto: Metro

Jack Werner och de andra på Metro måste fråga sig en sak till här. OM personliga ägodelar har bränts, något som inte ens Metro har kunnat bekräfta, vems är felet om man går in med tolkar som förklarar och att polisen sen ger personerna ca en halvtimme att samla ihop sina saker? Är det polisens och de sociala myndigheternas uppgift att se till att sålla allt en gång till för att samla ihop vad som är andra människors ägodelar när man en gång har bett dem samla ihop dessa? Enligt Metros logik är det ju staden och polisen som har missat/gjort sig skyldiga till ”övergreppet” när de först informerar, sen ger människor tid att samla ihop och till sist sanerar. Vad en gör är alltså någon annans fel enligt den rådande medielogiken på Metro.

Det var väl det här man till sist ville visa upp som den rådande bilden, människor som dansar kring den eld där ägodelarna brändes upp. Faktum var att ”ägodelarna” var wellpapp och lastpallar. Foto: Hindustantimes

Om man använder ordet ”vräkning” som man gör i den inledande nyheten på tidningens första sida är det ju att det pågår något fuffens och skumt här som man antyder. Myndigheterna ljuger och duperar, det intrycket är det vi får. Visserligen tycker också jag att myndigheterna ljuger och duperar, men i det aktuella fallet har det nog trots insinuationerna från Metro gått rätt till. Jag tycker till och med det har gått mer än rätt till för precis som Metro skriver men undandrar sig slutsatser om, har staden ställt upp mer än de hade behövt i den givna situationen.

Om människor kommer hit tillfälligt utan att ha arbete som mål för sin vistelse räknas de som ”besökande” dvs turister. Som sådana är det det landet där de bor som har ansvaret för dem också det ekonomiska. Det betyder att om folk hamnar på gatan utan tak över huvudet är det Rumänien som ska stå för kostnaderna. Nu är det istället Stockholms stads skattebetalare som får stå för den notan. Rumänien får dessutom EU-pengar som ska gå bland annat till att förbättra livssituationen för de romer som nu vistas här. Anledningen är att pengarna i få eller inga fall når fram till denna grupp. Istället söker de sig ut i Europa och till dess huvudstäder där tiggeri är en inkomstkälla. Länder utanför Rumänien betalar alltså två gånger om.

Någon måste alltid betala notan. Den här gången blev det Stockholmaren trots att det ekonomiska ansvaret var den Rumänska statens Foto: SVT

Jag kanske går för långt i mitt spekulerande för Jacks Werners smak, men jag sticker ut hakan och påstår att nästan ingen eller absolut ingen skulle gå så långt i sitt bemötande av romerna. I det här aktuella fallet betalar vi ju nämligen mer än två gånger om. Först betalar vi för att Rumänien ska ta sitt ansvar, sen för avhysningen när de inte gör det och till sist betalar vi för akutboendet.

Hade de bosatt sig på Trafalgar Square och satt upp ett tältläger skulle processen göras kort. Den processen skulle inte kallas ”vräkning” utan den mer korrekta termen ”avhysning” skulle ha använts i tidningarna. Få hade tyckt det skulle avsättas skattepengar att härbärgera de hemlösa romerna efter avhysningen eftersom de har valt en plats de borde vetat de skulle bli avhysta från. Dessutom har de ett personligt ansvar. Man skulle ha avkrävt de Rumänska myndigheterna deras ansvar och tog dessa inte det hade de helt och hållet struntat i att ge dem ett evakueringsboende.

Jag är trots allt därför tacksam för att jag bor i Sverige. Samtidigt är jag missnöjd med att leva här. Jag betalar skatt som sägs gå till annat än det den går till, jag betalar för insatser som vi egentligen inte skulle behöva stå för och det enda jag får för det är insinuationerna i Metro.

Att säga att man blir missnöjd med svensk media är ett understatement. Vinklade och osanna nyheter, ibland med misstanken om att det är med vilje för att skapa opinion där ingen borde finnas Foto: Teknikensvarld

Kanske spekulerar jag för mycket igen för Jack Werners smak men kan det vara så att artikelns antydningar är helt planerade och genomtänkta? Finns det en slags röd tråd i en artikel som plockar fram och betonar det som egentligen inte existerar medan samma artikel smyger undan det som motsäger påståendet/tesen i artikeln? Kan det helt enkelt vara så att detta är ytterligare ett sätt att manipulera mig och andra läsares känslor för att skapa en opinion mot något när vi i själva verket borde vara evigt tacksamma över att vi bor i ett land där hela händelsen ändå kunde gå så lugnt och värdigt till?

Löjesguiden vill med dagens artikel nominera tidningen Metro till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Ni har förstått vikten av att vara pk på ett ytterst sofistikerat och raffinerat sätt. Artiklars rubriksättning, textens ordval och alla de uppgifter som motbevisar en tes kommer långt ner i textmassan och nämns bara i förbifarten är metoderna som används. Visserligen nämns de motbevisande uppgifterna men på ett sånt sätt att vreden och ilskan redan är väckt. Att manipulera har blivit en del av agendan i dagens press och i den nämnda artikeln finns en munsbit. ”Oseriöst” är nog ett epitet som borde användas mer ofta i pressammanhang.”