Ett skrämmande perspektiv

Publicerad den 19 maj, 2016 av freakshowfredrik

Den som har följt den här bloggen vet att i en fråga är den här skribenten extremt kluven. Jag försöker å ena sidan vara humanisten som är öppen, demokratisk och inbjudande. Sen har vi den andra sidan och det är den som ser faran i saker och ting. Det är i den kontexten svårt att var humanisten och så himla öppen. Vissa saker är helt enkelt för farliga för att den typen av tankar ens ska kunna vara möjliga. Hur mycket man än vill se det positiva är detta svårare. Frågan jag tänker på är Islams roll i vårt samhälle.

Jag försöker se de mer moderata muslimerna som räddarna av en besvärlig situation. De är dock inte den ledtråd som leder till en lösning. Anledningen är ofta att de inte vill stöta sig med en högljudd och aggressiv skara som gör mycket väsen av sig och som inte tvekar att ta till mycket otäcka metoder för att genomdriva sin agenda. De lägger sig alltså hellre än att utmana och få ställer sig upp för att försvara frihet och demokrati.

De är helt enkelt antingen fundamentalister som spelar under täcket med både Muslimska Brödraskapet, Hamas och IS, eller så är de för rädda för att stöta sig, för att utmana eller att fördöma. En trosfrände kritiseras inte ostraffat och stöds inte heller av imamerna som man i sin tur måste åtlyda. Många ser därför inga fel i att resa ner och rensa bland lite smutsiga kristna och inte heller att massmörda andra befolkningsgrupper.

De präglas av en antidemokratisk hållning där det sekulära samhället och det demokratiska är en förtryckare av det religiösa. Därför måste det demokratiska bojkottas och helst störtas för att bereda vägen för det religiösa samhället där vi alla måste underkasta oss de regler fundamentalisterna ser som sina hjärtefrågor. De är helt enkelt ett hot mot det samhälle vi har kämpat så länge för att kunna uppnå och de finns ibland oss.

IS och andra är inte det enda hotet, vi har ett här och nu som verkar inifrån. Hizb ut-Tahrir är partiet som etablerat sig i både Danmark och Sverige som bland annat har ett världsomspännande kalifat grundat på sharia-lagar på sin agenda. Tycker man inte om idéerna är det bara att fly eller flytta. Foto: ”Flag of Hizb ut-Tahrir” Wikimedia Commons

För mig är denna grupp något av det mest antihumana vi har kunnat se i vår livstid. De är helt enkelt en mörk kraft med en mycket ljusskygg agenda som dessutom innefattar att massmörda också här om så behövs för att genomföra den galna tanke de drömmer om. Tankar som ett världsomspännande kalifat där muslimsk lag ska pådyvlas alla, också de som inte erkänner sig till religionen är en sådan. För de flesta är denna tanke bara skrämmande, för andra en möjlighet som måste genomföras.

En sådan kraft som vi redan har hört talas om och som vi kommer att höra mer om är Hizb ut-Tahrir (Sydsvenskan; Archive). Partiet är redan verksamt i Danmark och i Sverige. Jag är inte den som skriker eller skriver om förbud eller inskränkningar i demokratiska friheter eller tycker att sånt är bra. Anledningen är helt enkelt att jag är demokrat, men när det gäller det här partiet är jag beredd att göra ett undantag och skälet är enkelt. Gör vi inte det kommer vi få betala ett mycket högt pris i framtiden.

Partiet vill inrätta ett globalt kalifat där muslimsk lag ska råda. De som inte sympatiserar med denna syn ska tvingas tycka om det. Offentliga avrättningar, avhuggandet av händer och stening av kvinnor som har anklagats för otrohet ingår i arsenalen. Sharia-lagar ska råda där vi annars har vant oss vid en helt annan rättstradition. Är man inte muslim är det bara att inrätta sig i den nya världsordningen partiet vill se. Tycker man inte om synen finns alltid lite sharia-lagar att ta till också för de som protesterar mot det som anses vara ”rätt”.

2014 tågade en grupp om femhundra sympatisörer mot de centrala delarna av Köpenhamn för att protestera. Manifestationen handlade om att propagera för att Koranen ska bli rättesnöre också i Danmark. Man höll brandtal om västs smutsiga krig i Syrien som om Putins Ryssland inte ens hade med saken att göra trots de stora rubrikerna som talar om detta faktum. Kriget mot IS var orättfärdigt trots en rörelses totala renons för allt människovärde. Särskilt om du är kristen eller tillhör en minoritetsbefolkning.

Alla muslimer som tar till orda talar naturligtvis inte hatets språk, men alltför många gör det. När man dessutom startar partier som är klart fientligt inställda mot det demokratiska och öppna samhället blir det än mer svårsmält. Foto: By Njallis – Own work, CC BY-SA 3.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=13128473

För partiet tar visserligen avstånd från IS men inte därför att de mördar kristna eller minoriteter. Istället är det hur Kalifatet har utropats och att IS också mördar muslimer man hänger upp sig på. En något lustig inställning då mord borde ses som mord, inte som en åtskillnad mellan ”rätt eller fel” person som mördas. Det där späder bara på känslan av att de extrema krafternas agenda är att föra globalt krig mot kristendom och de samhällen som har präglats av religionen under 2000 år.

Rörelsen stöder alltså om än indirekt en av vår tids största folkmord, anser att väst ”ska betala för sin inblandning” och vill upprätta ett styre som helt bryter mot den tradition vi har. Det som gör saker och ting värre är att de också finns i Sverige. För några år sedan sedan skapades en Facebook-sida som snabbt samlade ca 1000 sympatisörer Man delade också ut flygblad inför det förra valet som uppmanade till bojkott av detta. Anledningen var som alltid att man inte erkänner den sekulära makten utan bara den religiösa.

Rörelsen finns främst i Malmö med sin stora muslimska befolkning och närheten till Danmark där man kan utbyta erfarenheter och planer genom att bara resa över bron. De har också gemensamt bjudit in talare som har hållit konferenser i ämnet ”Global Islamisk revolution”. En av de gästande var Isam Umayrah som gjort sig känd för både antivästliga och antisemitiska åsikter. Samma hatpredikant har också besökt moskéer och muslimska centra i Stockholm.

Naturligtvis har detta skett med medfinansiering av vårt alltid så goda välfärdssystem. Vi är ju så goda med alla våra skattepengar, att vi gladeligen hjälper till att finansiera samman-komster vars syfte är att propagera för att avsluta vår livsstil och ersätta den med en fullständigt främmande.

Det svenska samhället är rikt. Så rikt att vi kan vägra handikappade (Sydöstran; Archive) det de har rätt till, men betala för antidemokratiska och antivästliga konferenser åt Hizb ut-Tahrir. Foto: Wikimedia Commons

Tyvärr finns fler krafter än Hizb ut-Tahrir som mer ligger i en gråzon men som är lika farliga dom. Mehmet Kaplan har en lång meritlista över de personer han har bjudit in. En hel del av dessa har varit allt annat än snälla, godhjärtade demokrater. T ex Yvonne Ridley som på hans och andras initiativ bjöds in till Riksdagen blev känd och som alltid var Kaplans ursäkt att han inget visste. Ridley som ”bara” är känd för alla sina hatfyllda uttalanden (UK Mediawatch: Archive) var alltså inte känd för Kaplan vilket är svårt att tro på tyvärr.

Tvärtom har alla hennes fientliga uttalanden varit så många att de knappt längre går att räkna. Det lite lustiga är att Kaplan inte heller är ensam i att samlas kring just Miljöpartiet. Yasri Kahn blev ju rikskänd när han vägrade att hälsa på en kvinnlig reporter, men han har betydligt fler strängar på sin lyra. Son till en utpekad ledare för den terrorstämplade organisationen PULO som opererar i södra Thailand där de försöker bryta loss delar av landet eller få utökat självstyre med terror som medel är väl rätt merit.

PULO (Bangkok Post; Archive) har ju gjort sig kända för flertalet bombattacker. Regionen har en majoritet muslimsk befolkning som sedan 2004 för ett lågintensivt krig för att frigöra sig och få tillhöra den muslimska grannen Malaysia. Attackerna har skett från båda sidorna så buddister är inte helt oskyldiga i sammanhanget. Våldet har under perioder varit urskiljningslöst (DN; Archive).

Det bästa i hela den soppan är dock att misstankarna finns att PULO leds från Sverige (Aftonbladet; Archive). Vårt land har alltså varit ett centra varifrån terrorattacker har beordrats och letts. En av de utpekade ledarna har dessutom en son som har kandiderat till att bli representant för ett av landets regeringspartier. På sista åren har konflikten i södra Thailand minskat i omfattning men fred råder fortfarande inte och de separatistiska drömmarna finns kvar.

Svenskt politik har alltså börjat infiltreras av krafter som är allt annat än goda. Det är dock inte det enda exemplet på hur de ”utsatta” utsätter andra för samma hat man beskyller andra för att hysa. Homofobin i den muslimska världen är väl dokumenterad men att den också har sökt sig in i svenskt civilsamhället och till och med till domstolsväsendet (Nyheter 24; Archive) är alarmerande inte minst ur rättssäkerhetssynpunkt. Fallet är från 2011 men sätter fingret på en öm punkt.

Visst kan vi ha Socialdemokrater, vi lever ju ändå i en demokrati. Homofientliga Socialdemokrater som sitter i domstolar och ska döma är kanske däremot mindre lämpligt. Tänk er själva om ett hatbrott mot en homosexuell kommer in och en nämndeman som Ayoub Chibli hellre röstar utifrån sina känslor gentemot homosexuella, än de bevis som ligger framför ledamöterna. En skrämmande tanke men inte gripen ur luften!

Fallet som har några år på nacken nu bör fungera som en varningsklocka om vad som håller på att hända. Att tro att vi är immuna från den här typen av inslag är att lura sig själv, vi är i ett öppet demokratiskt samhälle än mer sårbara därför att vi är just öppna och demokratiska. Ingen vill väl bli beskylld för att vara islamofob, men samtidigt finns en gräns för vad vi som samhälle kan och ska tillåta. Ett samhälle är nämligen menat att vara för alla, inte bara vissa grupper.

Några kommer kanske nu att beskylla mig för att vara islamofob efter det här inlägget, men nej jag är inte rädd för islam. Bara tanken att kalla någon ”islamofob” är i grunden felaktig då det för min del inte handlar om rädsla. Det enda jag har fobi emot är spindlar, höjder och de som missbrukar ordet ”fobi”. Det enda jag är i själva verket fobifobiker.

Det vore lätt att skratta bort det hela som en isolerad händelse om det inte hade varit för att samma hydra dyker upp i sammanhang efter sammanhang. När till och med civilsamhället infiltreras av allehanda ljusskygga personer måste det demokratiska samhället börja reagera Foto: By Francisco de Zurbarán – Galería online, Museo del Prado., Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=45236203

Som inlägget visar är faktiskt det öppna demokratiska samhället som vill och ska inkludera alla under attack. Så vad jag också är, är helt inställd på att bekämpa de grupper som vill att jag ska anpassa mig till något jag ser som främmande eller antidemokratiskt istället för tvärtom. Den som inte gör det utan håller med dem i deras agenda är knappast demokrat. Man bör alltså inte heller säga sig vara detta om man sympatiserar med de åsikterna de står för.

Delar av den muslimska rörelsen, observera alltså inte alla inom denna, har inte alltid rent sinne. Hizb ut-Tahrir är i grunden en antidemokratisk rörelse som vill kasta samhällen tusentals år tillbaka i tiden med tvångsmetoder och tvinga på en motvillig befolkning en åsikt de inte delar. Att då kalla någon som protesterar mot detta öknamn är inte bara ohederligt. Det är också att göra hela samhället en björntjänst eftersom hotet inifrån är reellt och bör ses som det.

Om det muslimska samhället vill framstå som seriöst och ansvarstagande, bör man se till att isolera krafter som Hizb ut-Tahrir och sluta med spela fingerteater med extrema krafter.Det är också en rörelse som också försöker föra fram bilden av ett ”respektabelt yttre” men som döljer en hel del. Terror, homofobi och förtryck av andra oliktänkande eller avvikande är inte något man skojar om.

Inget av detta är särskilt kompatibelt med ett demokratiskt samhälle byggt på frihet som vi är vana vid. Inte heller går fenomenen att avfärda med något lätt ”du är islamofobisk”. Detta händer just nu och har tidigare hänt i vårt land. Det sista man bör göra är att sticka det under stolen. Det är alltså hög tid för en seriös debatt om islam och det demokratiska samhället som motpol (?). Är de ens förenliga? Ja kanske, men vi bör nog göra processen kort med de som utnyttjar det öppna samhället i avsikter som är allt annat än vänskapliga.

”Friendly Beaches” är ett begrepp i engelskan som betecknar vänligt inställda länder, fenomen eller personer. Vänliga människor respekterar varandra vilket man inte kan säga om krafter som Hizb ut-Tahrir. Dags att starta diskussionen och kanske till och med stävja dessa krafter en gång för alla. Foto: Wikimedia Commons

Löjesguiden nominerar idag Hizb ut-Tahrir och dess följare till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Väst är inte öst eller tvärtom. De ganska skruvade värderingar som står bakom dessa tankar bör nog stanna där, inte här. Att som partiet vilja tvinga folk till underkastelse är minst sagt magstarkt och svärtar ner övriga som inte har ett dugg med dessa att göra. Dags att ta avstånd och visa var den muslimska rörelsen står för med andra ord. Den del som inte tar avstånd från dessa tankar är mer än värdiga kandidater.”

Rasism och andra påhittade ursäkter

Publicerad den 11 maj, 2016 av freakshowfredrik

Äntligen har så Mona Sahlin fallit. Kanske är det för gott den här gången och förhoppnings- vis är det också slutet på en osedvanligt misslyckad persons politiska era vi kan sätta punkt för. Som vanligt när det gäller maktfullkomliga sossar är det inte bara hon som faller, med henne finns ett helt entourage av personer som har gottat sig i soldrottningens glans och som nu förhoppningsvis får det lite svårare.

För precis som med så många härskare innan henne har hon omgivit sig med personer som har nått gynnade ställningar, många gånger utan anledning. Professor Masoud Kamali är en av dessa som har ingått i ”hennes gäng”. Det väckte t ex förvånade reaktioner när Mona Sahlin som dåvarande integrationsminister stoppade en redan sittande kommittés utredning för att istället tillsätta just Kamali att utreda frågan istället.

Utnämningen väckte ett ramaskri (GP; Archive), framför allt i forskarkretsar då den ansågs vara mer politiskt motiverad än vetenskapligt. Att hans kontakter säkert hade spelat roll kan man förstås bara spekulera i men ändå rätt framgångsrikt. I sin nya position utsattes Kamali genast för ”rasistiska protestmejl” som departementet bombades med. Det berodde däremot absolut inte på att han tillsatts under mycket märkliga former eller att hans slutsatser redan var klara innan han ens hann börja sitt utredande.

Det är inte alltid postmannen levererar trevliga brev, det fick enligt egen utsago Masoud Kamal smaka på. Rasistiska mail skulle ha strömmat in på departementet där han hade ett utredningsjobb. Ingen har dock sett dessa mail och den eventuella kritik som framfördes i dessa om de fanns kunde aldrig ha berott på omständigheterna som Kamali fick jobbet på. Foto: Thomas Patterson – ”Portrait of a Postman” Wikipedia Commons

För i Kamalis värld är allt rasism. I utredningen (SOU 2006:79) får han fritt utlopp för det han redan har bestämt sig för innan utredningen ens låg på den nya integrationsministern Jens Orbacks bord. Tur ändå att vi hade en integrationsminister, det är mer än vad man kan säga om dagens regering. Utredningen var i varje fall full med nya underfundiga infalls-vinklar som gjorde allt till rasism. Visst finns rasism, missförstå mig rätt, men att kalla allt för rasism motverkar till sist sitt egna syfte då det hela blir löjligt.

Kamalis påstådda hatmejl kunde som sagt lika gärna varit kritik. Det lite fiffiga är ju att om man gör kritik liktydigt med rasism, slipper man ju också att bemöta denna än mindre konfrontera den. Kritiken lägger sig ju per automatik för vem vill bli beskylld för att vara rasist? Men när taktiken används i rent löjeväckande syfte, det är också då ”rasism” blir ett tomt ord ingen längre bryr sig om.

Låt mig ta ett exempel ur levande livet: En kväll kommer jag och min blivande fru gående på en station någonstans i kollektivtrafikens Sverige. På andra sidan perrongen går en man åt samma håll som vi. Överallt syns tydliga skyltar om att det är rökning förbjuden eftersom det är en inomhusstation. På en bänk sitter en person med utländsk bakgrund och röker för glatta livet. Vi som inte röker ser nog sånt som det mest irriterande som finns vilket uppenbarligen mannen på andra sidan insåg eller kanske inte.

Mannen bredvid oss går fram och ber rökaren att släcka. Svaret överraskade inte, det hette att nu att den missnöjde var rasist. Okej, rasistkortet draget för att slippa skuld och konsekvens med andra ord, allt för att kunna njuta av känslan av att man fått ”sätta dit en vit översittare”. Den äktsvenske mannen säger därför att han knappast är rasist vilket han inte heller var. Han sa aldrig ”släck cigaretten j-a xxxxxxx”. Då kommer sandlådenivån istället. ”Jo det är du”. Mannen som inte orkade gick därifrån och rökaren kunde fortsätta.

Vill man röka är det var och ens ensak. När det berör andra som på offentliga platser är det en helt annan sak. På vissa platser är det till och med förbjudet, anledningen är att det ena intresset måste balanseras mot det andra. Det handlar däremot inte om rasism om man nu inte gör det till en sån fråga förstås Foto: By Jimmie Morgan, C. Francis Reisner. Cover artist not credited. – 1918 sheet music published by George Fairman. Via scan at [1], Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=6802566

Så vem i den situationen var rasist? Den som påpekade att rökning var förbjuden eller den som menade att bara uppmaningen att släcka cigarretten var rasistiskt? Jag hejar nog på den senare men det var ju invandraren i sammanhanget så…..? För lite bekvämt kan man ju alltid luta sig tillbaka mot de postkoloniala teorierna som säger att den som är definierad som ”underlydande”, aldrig kan vara rasist. Det kan bara den som är översittare i hela spelet och det är ju alltid en vit medelålders man, i enstaka fall kvinna.

Det där tricket används av allt fler. Dra rasistkortet och om någon protesterar påpekar man bara att denna är en vit överhöghet som från sin privilegierade position aldrig berörs, men berör. Kamali gör just det i sin artikel till försvar för Kaplan. Kaplan fälldes därför att det blev en misstanke, ett uttalande för mycket. Att bjuda in personer som Yvonne Ridley tangerade någon slags anständighetsgräns men uttalanden om Israeliska nazister blev en direkt belastning också för regeringen. Därför fanns inget val än att låta honom gå.

Ett gyllene tillfälle att ta initiativet för vissa, bl a Kamali. För gör man en händelse till något annat än det är, kan man alltid vinna lättköpta poänger. Muslimer är offer trots att Kaplan aldrig har kritiserats för sin muslimska tro. Muslimer har ingen plats i det svenska samhället och måste jobba mer än andra för att ens få äta sopor trots att han själv har uppnått den aktningsvärda titeln ”professor”. Det är så argumenten låter, men hur fel är dessa argument inte?

Det svenska samhället är mer öppet än många andra. Här finns möjligheter för den som vill ta vara på dessa, men bara om man själv vill. Observera, visst finns också här rasism det förnekar jag inte, men den är förvånansvärt mycket mindre än i många andra samhällen. Vill man vara utanför, vill man göra sig till ett offer så varsågod. Utanförskapet som finns beror inte på att det svenska samhället stänger ute, utan att folk inte förstår eller vill ta sig fram mellan de grynnor som faktiskt finns.

Alla samhällen har sina grynnor, men få är så väl förberett som det svenska. Här finns all möjlig hjälp att få om man vill ha den men man måste komma till skott själv och inleda den processen. Fyrljus tänds visserligen automatiskt men man måste själv vilja orientera sig dit. Foto: Wikimedia Commons

Låt mig ta ett exempel: Vill man inte lära sig det svenska språket, står man per definition utanför. Det är en social kod och ett verktyg som gör att du kan ta dig fram. Klarar du inte språket finns tolkningstjänster man kan utnyttja och har rätten att ha i t ex kontakten med myndigheter. Eftersom man inte kan språket, kan kulturen och kan myndighets-Sverige blir det svårare att ta sig fram, men det går. Allt man behöver göra är att ta kontakt med det lokala socialkontoret och då dom förstår att personen behöver assistans får man det.

Trots denna vetskap om hur viktig förståelsen genom språk är, förser det svenska samhället de nytillkomna med halvdan utbildning och när de sen kommer ut i samhället behövs den inte. Dåliga kunskaper om språket, dålig förståelse om samhället och dess värderingar trots att man bor i det och lite förståelse för dessa värderingar brukar kallas ”dålig integration”. Det är också anledningen till kritiken, det demokratiska och öppna samhället är på många sätt under attack och de här problemen spär på det.

Denna osunda process till trots har personer som Kamali blivit professor, hur förklarar han det? Där jag bor har jag en kurdisk läkare som talar perfekt svenska. Hur förklarar man sånt när andra kan leva här en livstid men aldrig ens lära sig språket? Det ska jag förklara för honom, det handlar om vilja och hur mycket man är beredd att anstränga sig! Inställning helt enkelt. Vill man inte så vill man inte, men kom inte och skyll på rasismen. Den finns, men är inte förklaringen i fallet.

Att säga att Kaplan blev offer för islamofobi är alltså helt fel. Han blev istället ett offer för att han inte förstod att det gamla sättet, att spela båda sidorna samtidigt och att spela under täcket med extrema krafter, inte fungerar i en demokrati och ett öppet samhälle. De krafterna han spelade på hade ju en helt annan agenda än det demokratiska samhällets. Därmed hamnade han på direkt kollisionskurs en gång för mycket. Då hjälper det inte att skylla på att man inte förstod.

Det är inte alltid alla tar ansvar för sina egna handlingar, inte minst Kaplan har visat sig vara en fen i den sporten. Att peka på andras fel eller brister tycks lättare än att medge de egna. ”Det var hans fel”, ”Det var spriten”, alla förklaringar tycks vara godtagbara utom den rätta. Foto: By Achim Hering – Own work, CC BY-SA 3.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=4150626

Lite ironiskt är det dessutom istället faktiskt den som skriker om islamofobi och rasism som är rasisten. För istället är det ju Kamali som i sin artikel ger uttryck för minst sagt fördomsfulla tankar, vad sägs om följande citat:

” En man från Mellanöstern har vägrat ta en vit kvinna som dessutom är journalist och filmar händelsen med dold kamera i hand. Den vita privilegierade blicken ser händelsen som ett hot mot kvinnors frigörelse.”

Som vanligt är det antirasisten som rasisten. För det hela borde kallas för vad det är, fördomsfullt och historielöst! För tittar man på västerlandets historia ser man hur vi har kämpat för en rad saker. Vi har kämpat för att få demokrati, yttrandefrihet och jämlikhet. Det har till och med spillts blod för att uppnå detta. Vi känner oss med all rätt stolta över dessa framgångar, något islamisk kultur inte borde eftersom den aldrig historiskt sett har nått upp till något av de nämnda sakerna. Det är därför våra olika kulturer krockar.

Hur kommer då samhället att klara detta nya prov det ställs inför? Kommer islam att kunna bli en del av ett demokratiskt system? En del menar att det kan det, i samhällen (Sydsvenskan; Archive) som Jordanien har man nått dit. Problemet med jämförelsen är att Europa naturligtvis på inget sätt liknar det Jordanska. Andra menar att det kommer bli mycket svårt eftersom många muslimer är inkompatibla (Independent; Archive) med samhällen som våra i väst.

Det blir inte heller lättare att göra detta av att man som Kamali för fram rena falsarierna som teorier till en händelseutveckling. Om man dessutom spelar under täcket (GD; Archive) med otäcka krafter inom religionen, snarare höjer det misstankegraden. Ett faktum som också blev Kaplans fall, inte rasismen eller islamofobin som Kamali vill göra gällande.

Rasism tycks alltid se annorlunda ut än vad den beskrivs som. Den här mannen – Al-Husayni, stormuftin av Jerusalem – bar på på ett så starkt brinnande hat mot judar att det ledde till ett intimt samarbete med Europeiska nazister och fascister. Vissa menar också att han bar direkt skuld till judars död i östra Europa Foto: Wikimedia Commons

Bjuder man in motbjudande personer som Yvonne Ridley, Riyadh ul Haq och Abdullah Hakim Quick har man per definition en dold agenda och det hade Kaplan tyvärr. Varje gång en person med ett hatfyllt budskap har bjudits in, har han haft samma ursäkt igen och igen. ”Oj då, jag visste inte det”. Det kanske fungerar om man jollrar omkring i tillvaron, men är man minister i en regering förpliktigar detta – Punkt!

Fallet Kaplan visar egentligen bara att två samhällssystem, två synsätt står i direkt motsatsförhållande till varandra och att det kommer att bli stora spänningar också framöver. Säkert kommer spänningarna att späs på av än fler terrorattentat och som vanligt kommer man att säga att de som utför dessa inte representerar majoriteten. Då kanske det istället krävs att också majoriteten ställer sig upp och deklarerar var det står och att de tillerkänner sig demokratiska värden istället för att hela tiden mumla i mungipan.

Det är alltså dags att välja väg för den muslimska världen. Antingen är man en del av det samhälle man har valt att bosätta sig i, eller också är man emot detsamma. Visst kommer det ta tid och visst måste många smärtsamma val göras som att det aldrig kommer på tal att införa sharia-lagar i väst.

Kalla mig gärna islamofob, det är jag dock inte. Jag är däremot en person som tror på det system vi har skapat och de ideal som styr detta. Vill man inte dela min dröm blir man som Kaplan istället, en person som försöker spela båda strängarna samtidigt. Det kommer dock knappast att leda till att vare sig sympatin eller toleransen för denna grupp ökar. Istället går nog samhällen istället mot inre kollaps och det är det som det är hög tid att stoppa och där är Kaplan en utmärkt symbol.

Symboler säger mer än ord ibland. De kan skvallra om ideologier och om tankeströmningar. Mehmet Kaplan är en symbol, ett tecken i tiden på att något mycket mer otäckt har flyttat in. Detta något står delar inte alltid de ideal vi har byggt vårt samhälle kring och därmed blir det samma samhälles huvudvärk istället. Foto: CC0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=596208

Löjesguiden nominerar idag Masoud Kamali till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Du är talespersonen och därmed symbolen för det sjuka i vårt samhälle som så gärna vill peka på andra saker än det som faktiskt är. Offerkoftan ska till varje pris sättas som den trofé den är på den egna gruppen i striden om makten och inflytandet. Att föra den kampen och den debatten med hjälp av lögn är djupt ohederligt. Det gör dig och många fler till dopade kandidater till priset.”

Så mycket för feminismen

Publicerad den 10 maj, 2016 av freakshowfredrik

Så kom beskedet (DN; Archive), Åsa Romson avgår både som språkrör och som minister. Det var väntat att hon skulle avgå som språkrör, men att avgå som minister blev lite av en överraskning. Ska jag vara grym så säger jag att det var precis detta jag hade väntat på och nästan som i ett febertöcken sett fram emot. Ändå är jag inte helt nöjd, ett av avgasrören sitter ju trots allt kvar. Ett faktum som visar att det där med feminismen nog är mer fernissa än en politisk övertygelse.

Gustav Fridolin fick alltså grönt ljus av valberedningen i partiet, Åsa Romson hade däremot gjort ett uttalande för mycket för att det skulle gå att ha henne kvar. Auschwitz på Medelhavet, rädsla för att klimatkonferenser skulle ställas in efter att folk hade dött på Paris gator och terrorattack i New York som en ”olyckshändelse” blev helt enkelt för mycket till sist. Ryktet om hennes dåliga ordval och osmakliga uttalanden nådde långt utanför landets gränser och blev en snackis också där. Måttet var helt enkelt rågat.

Det går knappast att förneka att Åsa Romson höll på att bli en ordentlig belastning för Miljöpartiet. Hon var dock inte den enda av de två avgasrören som var det. Fridolins många misstag borde ha lett till att också han avgick. Men tydligen var det viktigare att skydda honom än Romson Foto: By Mayeenul Islam – Own work, CC BY-SA 3.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=24049283

Jag tycker alltså det är rätt att hon går, ändå är det orättvist. Gustav Fridolin sitter kvar och den enda anledningen till det är att han har spelat mer skickligt med journalisterna. Antagligen har han dragit i både den ena och den andra tråden för att undvika ett fall hos denna mot miljöpartiet så lydiga skara. Nästan 60 % av journalistkåren sympatiserar ju med partiet. Ändå är det just Gustav Fridolin som indirekt är den som har satt igång den här krisen partiet genomlider.

Det var ju faktiskt han som begick alla de misstag som har lett partiet där de nu är dvs i ett miserabelt tillstånd. Åsa Romson blev partiets drottningoffer (DT; Archive) där man ville skydda Fridolin. Det var Fridolin som såg till att Kaplan fick en raketkarriär, det var han som begick de flesta misstagen i hanteringen av krisen som följde Kaplans avgång och det var till sist Fridolin som förstod minst av alla när han inte insåg hur kränkta kvinnor blev av att inte bli hälsade i hand. Många misstag, inga konsekvenser för Fridolin alltså.

Visst har Romsons grodor varit beryktade och många, men har de skadat mp lika mycket som Fridolins valhänta hanterande av krisen? Nej, de har nog snarare verkat löjeväckande men knappast skadat dem på samma sätt som den dåliga hanteringen skulle jag tro. Ändå är det hon som får gå men inte han. Det feministiska partiet Miljöpartiet visade sig inte vara så feministiskt när allt kom omkring. Kvinnan blev drottningoffret och mannen var just bara en man om än en okunnig och klumpig sådan i Fridolins fall.

Men en är väl bättre än ingen trots att Fridolin tycks överleva också denna gång. Det hade dock varit en välkommen present om också han hade fallit. Det visar också vad den så kallade feminismen är värd för partiet. Han begår misstagen, hon säger en massa saker som aldrig borde ha sagts men det är hon som får gå. Knappast ett gott slutresultat även om en är bättre än ingen som sagt.

Tänk om också Fridolin hade fallit. Den dagen väntar jag fortfarande på men den borde varit nu. Foto: Wikimedia Commons

Löjesguiden nominerar idag det skenheliga Miljöpartiet till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Skälen är så många och så uppenbara att partiet snart kommer att vinna på walk over. Det gör er till högoktaniga kandidater till priset.”

Ett glädjande budskap

Publicerad den 9 maj, 2016 av freakshowfredrik

SVD har låtit Sifo göra en väljarundersökning (SVD; Archive) som presenterades på fredagen. Den var minst sagt glädjande kan man säga i varje fall på en punkt. Miljöpartiet har gått från att ha haft sex procent i väljarstöd till ett statistiskt säkerställt fyra komma tre procent. Väljartappet är dramatiskt, så dramatiskt att de lokalt i Stockholm har gått från att ha haft ett stöd på 20 % till att nu ha ett som ligger under fyra procent.

Miljöpartiet får nu smaka på det som så många andra har fått erfara – vad det innebär när man måste betala det politiska priset. Ett krympande parti som snart är ute ur riksdagen har blivit resultatet. I Stockholm har de inte ens mer än en femtedel av sina ursprungliga väljare kvar. Foto: By Bernhard Gillam (1856-1896) – http://elections.harpweek.com/1892/cartoon-1892-large.asp?UniqueID=11&Year=1892, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=5669020

I Stockholms Stad är de redan under spärren på fyra procent och kommer inte att få vara med i Stockholms stadshusfullmäktige om trenden håller i sig. Nu gäller det att pressa ner deras 4,3 % på riksplanet. Ett statistiskt säkerställt noll och ett besöksförbud i riksdagen skulle sitta mer än fint. Om dessutom siffrorna håller i sig långsiktigt så att de också blev nästa vals resultat för partiet, skulle jag troligen dansa näck i fontänen på Sergels Torg. Höggradigt berusad förstås på en riktigt torr och bra champagne.

Det är en rad samverkande faktorer som nu ger sig till känna. Mehmet Kaplans avgång satte igång en uppdämd debatt om både toppstyrning (SVD; Archive) och ett behov av att byta ut språkrören (Aftonbladet; Archive). Hans avgång satte också igång en infekterad debatt om islamism och islamofobi. Nu har den debatten börjat skörda sina första offer och snart kan dessa bli fler. Källor talar nämligen om att båda språkrören kan komma att få avgå (SVT; Archive) på den kommande partistämman.

Finns det några negativa nyheter med opinionsundersökningen då? Jo, faktiskt så finns det det! Vänsterpartiet ökar med hela en procentenhet till åtta komma två vilket är partiets bästa siffra på två år. Vänsterpopulism lönar sig alltså trots att det är just bara populism. En annan baksida är att Socialdemokraterna fortfarande ligger på en skamlöst hög siffra (26,5 %) trots en fullständig genomklappning i fråga efter fråga och ett monumentalt misslyckande i regeringsutövandet.

Moderaterna tar rena glädjeklivet uppåt och ökar med en komma sex procent till 27,4 %. Inte heller där förstår jag riktigt hur det gick till. Partiet har ju legat ovanligt lågt och inte gjort några spektakulära uttalanden eller utspel, men däremot låtit landets genomusla regering fortsätta sitt regerande mot bättre vetande. Deras tillvaro står inte heller på säker grund, flera av Alliansens partier krymper samtidigt som m växer.

Av Alliansens partier är det bara M och Kd som växer, resten minskar de också i storlek. Det blir med andra ord svårt att få till ett underlag för en Alliansregering utan Sd om man väljer att fälla Löfven och utlysa nyval. Foto: By Reynold Brown – http://www.alyon.org/generale/theatre/cinema/affiches_cinema/a/as-az/attack_of_the_puppet_people.jpg, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=24831435

Centerpartiet minskar med en komma fyra procent till fem komma nio. Liberalerna minskar noll komma en till fem komma fyra, medan Kristdemokraterna äntligen klättrar med noll komma åtta till fyra komma tre. Alliansen växer därmed marginellt och hamnar sammantaget på 43 procent. Den rödgröna kraschlandningen skulle sammantaget idag få 39 %. Vore det val idag skulle alltså Alliansen fortsatt vara tvingade att söka passivt eller aktivt stöd av Sd.

Sd minskar visserligen med noll komma fyra procent till 15,3 %, men är fortfarande landets tredje största parti och är dessutom om det hade varit val idag vågmästare. En omständighet som inte kommer som ett välkommet besked för AKB eller de andra inom Alliansen. De kommer troligen istället att fortsätta lägga ner sin röst i väntan på ordinarie val. Det är den enda möjligheten de har med tanke på vad opinionsundersökningen visar.

Den här undersökningen understryker helt enkelt att det inte är läge för Alliansen att fälla regeringen då opinionsläget bara kommer att leda till att man tvingas söka stöd hos Sd. Fäller man regeringen finns dessutom risken att en skitförbannad Löfven inte lägger två fingrar i kors för att sänka en Alliansregering, akilleshälen heter återigen Sd. Skulle alltså Sd inte kunna trumfa igenom krav, behöver de bara rösta med S för att sänka en sån regering och det scenariot är inte helt uteslutet. S och Sd har gjort gemensam sak förut.

Ömsom vin, ömsom vatten, så kanske man kan sammanfatta undersökningen. Ingen får egen klar majoritet, ingen skulle kunna utlysa ett nyval och vara säkra på att man efter ett sådant kan få en solidare politisk grund att stå på. Miljöpartiets kris är det enda som är riktigt glädjande, men så är det extra glädjande. I varje fall i mina ögon är det något av de bästa beskeden inom politiken på länge. Den kan jag med andra ord hålla fast vid länge. Synd bara att dippen kommer mellan val, inte inför nästa ordinarie. Där får vi jobba lite mer.

Martin Luther King höll sitt berömda tal i Washington på temat ”I have a dream”. Det finns fler än han som har en dröm. Jag själv vill gärna se ett parlament och en regering utan mp ens i närheten av något av dessa. Ännu bättre vore det med en helt ny regering och ett Vänsterparti också det på noll. Foto: Wikimedia Commons

Löjesguiden nominerar idag Miljöpartiet till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Så har vi då nått den punkten i tillvaron då det börjar bli dags att betala det politiska priset för alla misslyckanden och felgrepp. Inte mig emot, tvärtom anser jag att ni har arbetat länge och ihärdigt för detta och att ni mer än förtjänar det. Det gör er till höghöjdstränade kandidater till priset.”

Fotboll

Publicerad den 26 april, 2016 av freakshowfredrik

Fotboll bygger ju på att med olika taktiker och tekniker föra en boll från ett område till motståndarens och förhoppningsvis få in den i mål. Den som behärskar de tekniker som krävs och gör detta mest framgångsrikt, är också den som går segrande ur striden. En sån strid kan naturligtvis sluta i dödläge där båda sidor är jämstarka och oftast avgör då slumpen eller så blir det oavgjort.

Vad skulle då fotboll kunna ha med politik att göra? Jo, att sätta en boll i rullning och hoppas på en fördelaktig utgång skulle man kunna säga. För i går gick ju Miljöpartiets språkrör ut i en presskonferens (SVT; Archive) och deklarerade att de visserligen ville sitta kvar, men om valberedningen ville kunde de träda åt sidan för en eller flera andra kandidater om partiet ville detta. De hade därmed satt den så omtalade bollen i rullning.

I fotboll gäller att få en boll dit man vill på det mest taktiska sättet och därigenom se till att näta den. Är man framgångsrik vinner man, är man jämstarka förlorar/vinner man av en slump eller så blir det oavgjort och ibland förlorar man. Den odynamiska duon i Miljöpartiet har nu satt bollen i rullning och det återstår vad det slutar i. Foto: By I, Ras, CC BY-SA 3.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=2501718

Säkert ett välkommet besked efter en turbulent vecka. Den har ju präglats av skandaler och rena pajkastningen där inbördeskriget (SVD; Archive) har dessutom förts inför öppen ridå. Något man brukar försöka undvika i svensk politik. Människor har avgått (Expressen; Archive) och dragit tillbaka sin kandidatur, det har helt enkelt varit full cirkus. Ska vi gå tillbaka till fotbollsspråket så har det rått fullständig upplösning i backlinjen och anfallarna har bara stått på mittfält och tittat på medan allt har havererat.

Avgasrörens schackdrag på gårdagen presskonferens där de erbjöd sig att ställa sina platser till förfogande men deklarerade att man samtidigt ville sitta kvar, ska alltså ses som ett försök att sätta just bollen i rullning och att ändå få den i mål. Problemet för de två avgasrören är att lika gärna som att bollen kan rulla framåt, kan den rulla bakåt. Tar motståndarna utom och inom partiet kommandot har de två bäddat för nästa taktiska miss.

Man kan t ex tänka sig en situation där Peter Eriksson fortsätter att ansätta den odynamiska duon med kritik. Hur ska de bemöta den? Har de en reträttplan? Klarar de prövningarna detta skulle innebära? Frågorna är många men än så länge bara hypotetiska. Svaret lurar med andra ord runt hörnet och den som följer händelseutvecklingen lär få se hur allt utvecklar sig.

En annan frågeställning är hur partiet ska hantera den förtroendeklyfta som hela cirkusen har lämnat efter sig. Deras helylleimage har ju velat göra gällande att man har så himla högt i taket. I själva verket har många också inom paritet börjat tvivla på den ansatsen. Särskilt efter Kaplans avgång har debatten i lika hög grad handlat om huruvida samma behandling hade drabbat svenskar och icke-muslimer. Ett påstående som för det första bygger på rena antaganden eftersom jämförelsemöjligheten saknas.

Tesen att debatten har innehållit extra hårda pekfingrar mot just muslimer saknar nästan helt och hållet grund då de flesta har aktat sig för att just moralisera utifrån de utgångspunkterna. Kaplan har ju till och med förlåtits för det ena övertrampet efter det andra. Foto: Wikimedia Commons

Den delen av debatten har inte bara blivit lika destruktiv som den andra som har rasat. Den har dessutom blivit rent löjlig. För visst har det förekommit spekulationer (TV4 Nyheterna) om infiltration, men dessa har legat inom anständighetens gränser som jag ser det. Och visst har debatten ibland handlat om frågor (Aftonbladet; Archive) som i varje fall jag är lite undrande över.

Det sista exemplet har ju handlat om det är ett resultat av patriarkala strukturer eller inte att vägra ta i hand. Det har också hetat att det rimmar dåligt med Miljöpartiets feministiska image. Men ingen har faktiskt diskuterat det som den andra dimensionen av problemet nämligen att ta seden dit man kommer. Vi är ju väldigt förtjusta i den tesen och har till och med talesättet, men lever vi själva som vi lär? Avstår t ex vi svenskar från en kvällsdrink eller ett glas vin när vi är i det muslimska landet Egypten? Svaret är nog tyvärr ”nej”.

Jo visst, det blir ett sluttande plan om man gör avkall på för många saker i samhället. Handskakning eller inte med kvinnor är kanske en icke-fråga på pappret, men frågan är så mycket större i ett vidare perspektiv. Vad ska bli nästa steg? Muslimska män som känner sig kränkta av att svenska kvinnor inte bär slöja eller schalett? Här handlar det uppenbarligen om kulturkrock, men vill man representera Sverige måste Sverige finnas också i muslimers medvetande.

För där tvärstannar försvaret av hela den debatten som handlar om att muslimer på något sätt skulle behandlats sämre i debatten. Det är inte bara svenskar och Sverige som ska bjuda till, det krävs också att motparten gör det. Semanur Taskin som är avgasrör i Grön Ungdom, eller som de också kallas Gröngölingarna, är en av dom som har varit mycket kritisk till att både Kaplan och Kahn har tvingats avgå. Hon avgick till sist själv i protest då hon ansåg sig känna sig otrygg som muslim i både sitt förbund och eller i politiken.

Den där förklaringen känns dock lite påklistrad, som för att kunna iklä sig offerkoftan. I Semanur Taskins förklaring finns inte ett ord om den kritik (Expressen; Archive) som har riktats mot henne. Ingenting om stödet för Turkiets snart diktatoriska ledare Erdogan som förutom anti-demokratiska tendenser för ett tyst krig mot Kurder. Att han dessutom i tid och otid beskylls för att stödja IS gör uttalandena än mer bekymmersamma. Lite eller inget med islamofobi att göra alltså.

Ingenstans i försvaret av Taskin nämns t ex hennes vurm för Turkiets Erdogan. Han har ju kallats ”Mellanösterns Putin” och gör skäl för namnet. Med anti-demokratiska metoder använder han demokrati för att inskränka friheter och rättigheter för t ex kurder. Han för också ett krig mot dom och har beskyllts för att ha hjälpt IS. Foto: By Randam – Own work, CC BY-SA 3.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=6974348

Ändå är det offerkoftan (Metro; Archive) och svårigheterna hennes argumentation bygger på. Hade jag varit hon, hade jag nog tyvärr hellre titta på över 20 år av dålig integrering i det här landet och det som det har lämnat efter sig. Ett land där vi lever som en stat i staten, ett samhälle i samhället och där allt nu börjar glida åt olika håll och grupper skapar ”sitt” livsutrymme på ”sina” livsvillkor. ”Sverige” som begrepp börjar bli allt mer diffust också för Semanur som tänker och agerar som en turk, inte en svensk när hon försvarar Erdogan.

I den rollen blir det naturligtvis mer intressant att få iklä sig offerkoftan, för i det post- koloniala lotteriet kan sånt ge fördelar och det är allt som räknas. Fotbollslaget heter därmed snarare Galatasaray än IFK Häcken eller något annat för debattörer som Semanur Taskin. Islamofobi-spåret blir dessutom mer aktuellt genom att den linjen stöds av fler debattörer (Nyheter24; Archive). När samma tes (Världen Idag; Archive) dessutom upprepas uppstår ett mönster som för att misstänkliggöra och förringa.

För tyvärr är det att förringa det som allt började med nämligen att Mehmet Kaplan till sist tvangs att avgå. För också Världen Idag:s artikel är det som om vissa saker ska sopas under mattan. Här nämns visserligen incidenten där Kaplan var med om att bjuda in Yvonne Ridley för att hålla tal för en grupp inbjudna i Riksdagen. Antisemiten och fundamentalisten Ridley har gjort sig känd för sin extrema hållning, ändå skyllde Kaplan på ”dålig bakgrundskoll” och kom undan (Corren; Archive).

Tesen att Kaplan tvangs att avgå för att han dömdes hårdare som muslim saknar alltså grund, tvärtom har han alltså förlåtits igen och igen till dess det inte längre gick att försvara honom. Men den så åtråvärda offerkoftan tycks viktigare än fakta så debatten ser därför ut som den gör. Kan det möjligen bero på att man vill styra om spelet från en defensiv som under den senaste veckan, till ett mer offensivt spel som man ser attack som bästa försvar?

Islamofobispåret handlar istället till stora delar som jag ser det om den gamla klassikern offerkoftan. Det är både skönt och lönande att få bära den då det innebär både sympati och fördelar. Foto: Wikimedia Commons

Löjesguiden nominerar idag Miljöpartiet till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Få kan som ni göra icke-händelser till konkreta incidenter för att peka ut det som inte finns som orsaken till allt. Få gånger i världshistorien har väl så mycket felaktiga argument använts av så många för att kunna säga så lite om någonting. Det gör er till utmärkta kandidater.”

Att lära sig att ligga

Publicerad den 22 april, 2016 av freakshowfredrik

Det har varit en turbulent vecka, inte minst med tanke på Miljöpartiets alla krumbukter. Inför öppen ridå har ju partiet mer eller mindre havererat, främst som en direkt följd av Mehmet Kaplans avgång. Det kan därför vara på sin plats med något mer lättsamt (Dagens Arena; Archive). I en artikel argumenteras på fullaste allvar varför SSU nu vill ha körkort på blivande kandidater som vill ha sex.

Jag kan se det framför mig. Så här kunde vår hiskeliga men förhoppningsvis roliga historia se ut:

Jag ska snart fylla magiska femton, den dagen tänker jag begära tillstånd av staten att få ha sex om jag så önskar. Alla som vill börjar med att framför en sådan förfrågan till Myndigheten för Sexkontroll och snart har vi ett lämplighetsintyg i handen, dvs om vi har förtjänat det. Om någon mot all förmodan har viskat ”fula” ord i någon annans öra, eller kastat lystna men oönskade blickar är det kört redan där. Men om allt går bra står vi så där med vårt lämplighetsintyg och en kallelse till första teorilektionen.

Fem veckor senare sitter vi på skolbänken ivriga och förväntansfulla. Vem blir inte lite febrig när det ska vankas sexualupplysning? På lärorika planscher visas vi så hur allt ser ut och hur det fungerar i teorin. Det blir lite torrt men är ändå lärorikt så vi hänger på med, rasande hormoner och allt. Så småningom när allt fnissande och skämtande avtar är vi redo för nästa steg. Vi får se filmen alla har talat om. Det är den där instruktionsfilmen från kamraterna på RFSU som så behjälpligt har spelat in den för att förklara detta mysterium.

OBS! Filmen här ovan är fullständig oskyldig och inte så skabrös som man kan förledas att tro. Det är därför riskfritt att titta på den, jag skulle till och med säga underhållande.

När filmen väl rullar igång är vi alla något besvikna över att det är en instruktionsfilm istället för internet-hitsen ”Troslös i Tranholm” eller ”Jack får uppåttjack som heter Viagra”. Men vi vill alla ha våra körkort så det är bäst att tiga still. Det vilar en pinsam tystnad över klassrummet under hela filmens gång, men efter fem minuter eller så släpper en del av hämningarna.

För filmen är visserligen lite gammal och mossig, de flesta av oss har ju redan glott på onämnbara saker i våra mobiltelefoner så nog vet vi alltid. Problemet är att vi aldrig hittills har fått tillstånd att göra det dom gör i filmerna. Det ska vi ändra på med den här kursen tycker vi alla.

Medan filmen spelas upp blir det därför både skrattsalvor, harklingar och fniss. Läraren är märkbart irriterad och ber oss till och med att dämpa oss, han dissar oss alltså! Hade det inte varit för att vi var beroende av honom och hans välvilja för att få körkortet, hade hen fått smaka på både ett och annat. Lektionen fortsätter som inget hade hänt. Snart är det dags för teorin, vi uppmanas att gå ut och hitta någon lämplig att genomföra denna med.

Vi kan om vi så vill också välja någon ur gruppen. Det blir ju mest demokratiskt så för på det sättet kan ju ingen sexualfascist kan tala om vilket kön motparten måste ha. Hen ska inte ha några åsikter om sådana saker, det väljer vi bäst själva. Vi kan också välja fritt, bara vi tar med den personen så att vittnesmål kan tas i efterhand. Trots detta känns det lite tråkigt att vi måste anstränga oss själva istället för att få de febriga stunderna serverade. Man kan dock inte få allt och det är ju för den goda saken så varför inte.

Vare sig bilkörning eller sex fungerar med alkohol. Det fick vi lära oss på kursen så nu vet vi vad vi ska göra. Foto: By http://wellcomeimages.org/indexplus/obf_images/61/52/33237eef5a06f14bba20fed6e6c1.jpgGallery: http://wellcomeimages.org/indexplus/image/L0026402.html, CC BY 4.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=36011943

Efter en tid med teorilektioner där motparten har fått betygsätta i ett enskilt samtal där endast läraren och paret är närvarande, har vi blivit redo för den stora dagen. Det är dags för uppkörning! Vi har åter fått välja vem vi vill köra upp med. Någon idiot föreslog att man kanske kunde titta i annonser för partnerbyten i fultidningar man kan köpa i kiosken nere vid stationen. Den personen fick ett F och måste nu gå om hela kursen eller inte ligga alls. Rätt åt hen som bara har bråkat och skrattat åt allt under hela kursens gång.

Uppkörningen är klar, vi har nästan alla klarat det! Det var bara stackars Ernst som visst Gudrun hade riktat kritik mot efter det att han hade skämtat nedsättande. Det var när han skulle räkna upp alla ställningar som han glömde en del och Gudrun ansåg tydligen inte honom hålla måttet. Vi har ju numer en gendernorm för sådana saker och den vare sig får man eller ska man skämta om.

Det visade sig att jämställdhetsindexet visst inte var okej och han hade dessutom hånat idén om ett sådant. Den stackaren måste nu också gå om kursen eller avstå från att ligga. Det var visst också något med partnern som hade fått uttala sig som inte var helt okej, ingen sa dock vad. Partnern fick köra upp med en ny uppkörningsdito som ”råkade” bli läraren. Ingen orättvisa mot hen som också fick sin chans och grejade det med andra ord.

Själv fick jag ett B + och har nu fått mitt körkort. Varje gång jag är ute med mina polare som ännu inte har fått detta, skryter jag genom att ta fram det. De andra är alldeles röda av både ilska och blygsel. Vilka losers, men bra för mig! Jag har klättrat många pinnhål i rang i gänget och är numer topdog som får alla hens förfrågningar om lite oanständigheter efter skolan.

Jag har också med tanke på situationen utvecklat en ny metod som är garanterat Gudrun-fientlig, jag räknar scores! Men snälla, säg inget till hen, det blir så dumt då och körkortet kan ju dras in. Vi vill ju inte att min nyvunna status ska komma till Sexualpolisens kännedom så att jag halkar ner i rangordningen igen. Bäst att inte säga mer, peace! Och förresten, en liten låt här som kan beskriva mig nu efter kursen. Love you!

Löjesguiden nominerar idag SSU Uppland för förslaget genom Klara Larsson att införa körkort för att få ligga. ”Motiveringen lyder: Behövs en sådan, säger inte förslaget och artikeln allt?”

Att manipulera debatten

Publicerad den 21 april, 2016 av freakshowfredrik

Miljöpartiet genomgår rena masslakten både i media och i opinionen. Kryddat med dumdryga uttalanden som det av Per Gahrton som du kan se nedan, har partiet plötsligt blivit som ett jättelikt svart hål där allt sugs ut till en annan dimension. Det är det dåliga ledarskapet, bristen på verklighetsförankring i hela partiets ideologi och hos vissa medlemmar en nästan paranoid syn på verkligheten som börjar ta ut sin rätt.

Precis som man misstänkte har nu hela den här smutsiga affären blivit än värre. Den nya dimensionen handlar om att ett maktparti med ansvar (?) för regeringen, sätter sig i situationen där man försöker att påverka en fri och oberoende media (?????) till att inte bevaka en nyhet på ett för partiet negativt sätt. I den version (SVT; Archive) som Aktuellts Anders Holmberg har, ringde han själv upp Miljöpartiets presskontakt tillika Utbildnings-
departementets planeringschef Magnus Johansson. Det som därefter följde är minnesvärt.

Sedan tidigare var det redan klart att Jabar Amin – riksdagsman för Miljöpartiet – var inbjuden till 21-sändningen. Han har en mycket kritisk inställning till hur partiet har hanterat hela frågan Mehmet Kaplan och Yasri Khan (Aftonbladet; Archive) och nu skulle han tala ut om den kritiken. Anders Holmberg ville därför ha en person, t ex Gustav Fridolin, närvarande som kunde svara på kritiken. Svaret från Magnus Johansson blev nej, istället föreslogs Joakim Larsson som är ordförande i partiets valberedning.

Det som nu strömmar ut från Miljöpartiets partihögkvarter blir mer och mer smutsigt. Nu drar man sig inte för att utpressa, censurera och försöka påverka interna beslut hos andra. Foto: By AVRS – Self-photographed, CC0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=17235796

De två fortsatte att tala om logistik kring intervjun då plötsligt Magnus Johansson skulle ha frågat om det var möjligt att ”steka delen om Kaplan”, [Stockholmsslang för att hoppa över, strunta i; Min anmärkning]. Anders Holmberg frågade vad han menade. Johansson svarade att om de strök Kaplan-temat ur sammanhanget, kunde han tänka sig att skicka toppnamn som kunde uttala sig kritiskt om nomineringen av Yasri Khan.

Anders Holmberg avböjde vänligt men bestämt men då ändrades också inställningen om Jabar Amin. Magnus Johansson skulle ha menat att Jabar kanske inte alls skulle uttala sig så kritiskt som man hade hoppats. Det skulle ha hetat att Jabar Amin skulle ”knådas” [Stockholmsslang för att bearbeta, övertala; Min anmärkning] och att han efter det inte alls skulle vara så kritisk längre.

Här försöker man alltså att först övertala en journalist att inte ta upp ett känsligt ämne. När det inte går övergår man istället till att utpressa genom att rent ut säga att det man förväntar sig från en kritiskt person inte längre gäller. Jabar Amin skulle alltså beläggas med munkavle, censureras. Undrar vad han tycker om sån toppstyrning?

Efter händelsen har partiet fått göra ytterligare ett bondeoffer (SVT; Archive) i form av att stänga av Magnus Johansson. Jabar Amin hade ryggrad nog att uttala den kritik han skulle ”knådas” till att inte uttala vilket hedrar honom. Det visar att någon i det där partiet fortfarande kan tänka både självständigt, utanför ramarna och dessutom vågar rikta kritik (Aktuellt Onsdagens 21-sändning) partiledningen med den berättigade kritik de förtjänar.

Ett tecken på sönderfallet är alla de som nu blandar sig i debatten men bara gör en dålig situation värre. Per Gahrton och hans konspiratoriska teori om att Israel nu blandar sig i regeringens arbete och som har pekat ut Kaplan som islamist är nog den mest bisarra. Foto: Wikimedia Commons

Frågan om den rasism som många menar har drabbat Kaplan där han dömts på mycket mer lösa grunder på grund av att han är muslim, drabbar istället Amin. Det är dessutom hans eget parti som står för den, är inte det att betrakta som rasism? Inte fan hade t ex Miljöpartiet belagt Gustav Fridolin eller Åsa Romson med munkavle om de hade velat uttala sig kritiskt om behandlingen av Kaplan! Vem inom partiet skriker om den uppenbara manipuleringen och den eventuella rasism som här kommer i dagen? Ingen!

Det har talats om kris för Miljöpartiet, jag skulle vilja tala om moraliskt och politiskt förfall som den bild som naglar sig fast efter alla händelser. Allt detta mynnar ut i ett uruselt ledarskap från både Fridolin och Romson. Det beror också på en krisberedskap som tycks bygga på att man bygger skyddsvallar, gräver ner sig för att till sist inse att man byggt på gungfly. Det blir inte bättre av att allehanda människor springer omkring och rosar förstasidorna världen över med så dumma uttalanden som de har gjort på sistone.

Det är helt enkelt ett parti fritt fall. Återigen är det det obefintliga ledarskapet som är alltings början. Det ena kloakröret kan knappt öppna munnen innan alla drar öronen åt sig, det andra sprider triggerord och floskler ikring sig i parti och minut. Problemet är att den enda som tror på dessa är han själv och möjligen en och annan medlem som fortfarande tillhör de övertygade. Få andra lyssnar ens.

När allt ska summeras och bilden klarnar måste man ställa sig en allvarlig fråga. Har Sverige råd att ha ett parti som uppvisar bilden av ett totalt sönderfall i en regering? Svaret kan tyvärr bara bli ett, partiet var aldrig redo att ta ansvar för den nya rollen man ställdes inför. När regeringen bildades hösten 2014 gick man från ett idealistiskt parti med många drömmar och fromma förhoppningar, till att bli ett parti som inte bara skulle omsätta dessa drömmar och förhoppningar till förslag utan också nu ta ansvar för landets skötsel.

Den transformering som hade krävts för att klara av den uppgiften skedde uppenbarligen inte. Partiet tog aldrig steget över från drömmeriet, till att bli mer realistiskt och ansvarstagande. Omformningen skedde aldrig, vare sig i tanke eller i handling och nu betalar de priset för ett haltande ledarskap och en illa anpassad politisk plattform. Istället för att ta i tu med problemen sysslar man i samma andetag istället med ren nedmontering.

Det i det närmaste invalidiserade ledarskapet har nu börjat kosta för partiet. Två avloppsrör men lite eller felaktiga saker kommer ur det. Partiets kris beror till stor del på det dåliga ledarskapet. Foto: Wikimedia Commons

Ett sånt parti kan naturligtvis inte ingå i en regering. Det är så gott som uteslutet att det här kommer att hålla någon längre tid och det har nog blivit dags för Stefan Löfven att välja väg. Han kan helt enkelt avfärda partiet som det oseriösa alternativ det är, eller försöka lappa ihop vad som går och gå vidare. Det senare kan dock riskera att slå också mot honom och priset för det kan bli mycket högt i det långa loppet.

Varför oppositionen med Anna Kinberg Batra i spetsen inte agerar mer resolut och ser till att få slut på den parlamentariska soppan men framför allt den mardröm som av vissa fortfarande kallas ”regering” är också svårsmält. Det är en sak att hon vill undvika ett beroende av Sd, men är det bättre att bara stå vid sidan av och bara titta på? Regeringen och Miljöpartiet är slut som politiskt spår, dags att ändra kurs och där måste AKB och oppositionen också de ta sitt ansvar. Vare sig Löfven eller Mp gör ju det.

Löjesguiden nominerar idag nästan per automatik Miljöpartiet till priset ”Foliehatt of the Year”, det är ju trots allt deras tid nu. Motiveringen lyder: ”Det är ju Miljöpartiet, bara det är skäl nog.”

Ett totalt sammanbrott

Publicerad den 20 april, 2016 av freakshowfredrik

Kaplans avgång visade sig snabbt bara bli toppen av ett isberg. Kommentarerna från partiet var inledningsvis rätt sansade och gick i stort ut på att Mehmet Kaplan själv valt att avgå. Troligen en helt felaktig version förstås, det har dykt upp uppgifter som tyder på ett helt annat händelseförlopp (Expressen; Archive). Men trots den uppenbara friseringen av sanningen gick visserligen tonarten i moll och hade förstås känslomässiga övertoner, men var i varje fall dämpad som i chock. Det var en stämning som snart skulle ändras.

Det började redan på måndagen i Aktuellt när Peter Eriksson gav sin syn på saken. Där hette det att beslutet var fel och enbart hade kopplingar till Kaplans muslimska tro. Ingen insikt alltså, tvärtom så gav han precis den synen som så många andra Miljöpartister – En miljöpartist kan aldrig göra fel och allt är en konspiration. Också Gustav Fridolin tog i början av sändningen tillfället i akt att upprepa sina triggerord om ”demokraten” och ”antirasisten” som karaktärsbeskrivningar av Kaplan.

I Miljöpartistisk retorik utmålas nu Kaplan som en ängel, någon som inte bör kritiseras. Vi känner igen mönstret men faktum är att Kaplan var allt annat än en ängel. Den dagen Miljöpartister kollektivt förstår och accepterar att man inte kan ha en representant i regeringen som har så dåligt omdöme, har dom kommit en bit på vägen. Där är de inte än. Foto: By El Greco – [1] from [2], Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=27348

Hur mycket ”demokrat” Kaplan var gav han bäst uttryck för i uttalandet (SVD; Archive) om Lars Vilks rondellhund. Från början föreställde rondellhunden en man i turban som hund, inget sas om att bilden föreställde Mohammed. Så snart bilden publicerades fanns massor med människor, bland annat muslimer, som kände igen bilden som föreställande Mohammed. Plötsligt tävlade alla i hur kränkta de var. Kaplan gav sig in i striden med uttalandet:

”Det här handlar inte om yttrandefrihet utan att man kränker människor i deras tro. Jag kan inte se någon yttrandefrihet råda i detta. Det är en provokation som inte går att stödja.”

För det första är profeten en profet inget annat. Som sådan var han budbärare av en tro, inte tron självt. Hur kan en tveksam karaktärisering av en profet som kanske inte ens föreställer honom utgöra en kränkande handling mot människor med muslimskt tro? Dessutom gör sig Kaplan i uttalandet till uttolkare av vad som är och inte är yttrandefrihet. För honom kanske det inte kan kallas det, men gäller samma tolkning alla andra och ska inte andra få ha rätten att göra en annan uttolkning av detta?

Så mycket för ”demokraten” Kaplan alltså. Han accepterar bara sin egna syn på yttrandefrihet, han tycker mellan raderna också andra ska ha samma åsikt om saken och han ser den andra vinkeln av problemet som en smädelse av den egna tron. Ingen förståelse för en annan tolkning här alltså och än mindre en acceptans för denna andra syn. Är det så en ”sann demokrat” agerar Fridolin?

Demokrati är att bl a att tillåta alla åsikter, till och med miljöpartiets, och yttrandefrihet. Vill man införa ett annat synsätt där tolkningsföreträde gäller för vissa grupper är man inte demokrat. Kaplans uttalande om rondellhunden är ett sånt exempel, en ensidig syn och tolkning av begreppet yttrandefrihet gör honom till en ytterst tveksam demokrat Foto: Av Currier & Ives. – Edited version of image found on Library of Congress website at [2]This image is available from the United States Library of Congress’s Prints and Photographs division under the digital ID cph.3a04616.

Ingen skuld, relativiserande av olika uttalanden Kaplan har gjort, alternativa förklaringar som inte håller och så vidare är alltså Miljöpartiets taktik i den uppkomna situationen. Här har vi alltså beviset på hur lite Miljöpartiet internt är berett att acceptera eller ta in. Faktum är att Kaplans ”brott” uppvisar ett mönster, det går igen och igen. Hela tiden har andra krafter tittat åt ett annat håll och visslat lite. Då det inte har gått som i fallet jihadister som rest till Syrien, har Mehmet Kaplan skickligt gjort en pudel och ångrat sig.

Inte heller har Peter Eriksson proportionen rätt i sitt uttalande. Om en minister tvingas att avgå för att ha låtit bli att betala sin TV-licens (Aftonbladet; Archive) genom att hängas ut i media, måste den logiska slutsatsen att Kaplan knappast hade lyxläget att välja något annat än att avgå också han. Om man dessutom betänker att den gången som Cecilia Stegö Chilo tvingades avgå var Miljöpartiet högst verksam i processen att hjälpa detta på traven. Snacka om dubbelmoral Peter Eriksson!

Cirkusen fortsatte redan på morgonen efter med att Per Gahrton gästade TV 4 morgonprogram ”Nyhetsmorgon”. Du hittar klippet här under. Där framfördes den smått konspiratoriska tesen om att det är en sammansvärjning av staten Israels som har riktats mot Sveriges regering som nu hade burit frukt. Själv tycker jag tesen talar sitt tydliga språk, hatet mot Israel har gått för långt i det här landet och har fått utvecklas utan mothugg.

På en annan plats i ett annat TV-hus, befann sig Åsa Romson för ytterligare en intervju om Mehmet Kaplan. Återigen visade hon vilken formidabel kraft hon är, om man nu ser till det mer destruktiva då förstås. Klippet här under visar ett något så sensationell uttalande som att attacken på Twin Towers i New York den 11 september 2001, i själva verket var en ”olyckshändelse”. ?????????. Syntax error, overload, kraschad hårddisk.

Flera timmar senare förklarade hon att ”olyckan” handlade om behandlingen av svenska muslimer i som en direkt följd av händelserna men då var det så dags. Skadan var skedd och internationellt (Washington Post) sett har man skadeglatt konstaterat att Sveriges regering gör självmål efter självmål. Händelsen lär inte spä på Sveriges dåliga rykte utomlands, ett rykte som enbart vår regering och enskilda ministrar som Åsa Romson kan ta åt sig ”äran” av. Frågan är om hon ens kan sitta kvar efter händelsen.

Också i Storbritannien har Romsons uttalande uppmärksammats. I Daily Mails nätutgåva Mail Online hånas hon öppet. Människan håller alltså på att skapa en internationell kris med sitt uttalande och kan knappast avskrivas som ”oskyldigt”, ”missuppfattat” eller ”förhastat”. Ord som säkert Fridolin kommer att använda om sin kollega, han är ju rätt väl inövad på triggerord efter de senaste dagarnas händelser.

Hon ser ju inte bara till att dra ett löjets skimmer över sin person, hon drar regeringen med sig i fallet. Den som ska representera Sverige, hur illa jag än tycker om att det är Miljöpartiet och Socialdemokraterna som står för den saken, lär inte ha en lättare uppgift att t ex diskutera frågor med andra länders regeringar. Det finns ingen anledning för t ex amerikanska intressen att främja en sådan kontakt efter det inträffade. De lär vara lite mer på sin vakt i sina kontakter med regeringen och hon har därmed än en gång försvårat allt.

Åsa Romsons uttalande om händelserna i New York 11/9 2001 har väckt internationellt eko. Än en gång har hon visat prov på alla de grodor som fullständigt flyger ur munnen då hon ska uttala sig Foto: Youtube

Fyra personer och deras uttalanden, inget av dessa tyder på att någon inser vidden av det som har hänt, än mindre accepterat det. Det är som om Miljöpartiet har drabbats av kollektiv avsaknad av insikt. Jag skulle till och med vilja säga att det vi ser är ett fullständigt sammanbrott (DN; Archive) vilket jag inte är ensam om att tycka efter de fyras insatser. Detta är ett parti i politisk såväl som moralisk och logisk kollaps. Tankevurporna går det inflation i och inte blir det bättre av hel- eller halvklantiga uttalanden.

Den närmaste veckan, eller två, finns det en enda fråga av vikt i det här sammanhanget – är miljöpartiet moget uppgiften att ens sitta i en svensk regering? För min del blir svaret ”Nej”, ett rungande nej.

Löjesguiden nominerar idag Miljöpartiet till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Visst är kollektiv chock grunden till korkade ord. Men få gånger i världshistorien har väl världen begåvats med så många personer som har gjort så mycket för att kunna åstadkomma ett resultat som betyder så lite. Domen över ett parti som beter sig som de företrädare som nu har fått uttala sig måste bli hård, och det med råge. Det gör er till formfulländade kandidater till priset.”

Sorti

Publicerad den 19 april, 2016 av freakshowfredrik

Så kom då beskedet att Kaplan skulle avgå (Aftonbladet; Archive) från sin post som bostadsminister. Presskonferensen som hölls av Stefan Löfven var så full av felaktigheter och rena lögner att man bara där kunde börja ifrågasätta hur det är ställt. Det hette till exempel att Kaplan själv hade valt att kliva av. I själva verket fanns ett stort tryck på Stefan Löfven från hans egna parti att styra upp situationen, med hårda nypor om så skulle behövas.

Så blev det då dags för Mehmet Kaplan att stiga åt sidan. Trycket blev för mycket och affärerna för många. Kvar finns ett ödelagt förtroende för mp, men också s kommer att drabbas. Foto: Wikimedia Commons

Som alltid måste man säga en rad fördelaktiga saker trots att det inte finns något positivt att säga. Det hette att Kaplan hade satt igång en rad bostadsbyggen och därför varit mycket verksam i sin roll. Sanningen är ju att de här bostäderna är planerade för upp till tio år sedan, ibland kortare tid. Resten av Löfvens svar var som att spela upp en hackande skiva som hela tiden upprepade samma takt. Det var alltså en presskonferens som cirklade kring förutbestämda svar och få andra uppgifter än dessa framkom.

Eftersom det var den inre kretsen, partistyrelse och Verkställande Utskottet (VU) inom S som mer eller mindre beordrade Löfven att ta till åtgärden, har han nu en förtroendeklyfta som har slagits upp mellan S och Mp att hantera. Så sent som på måndagens förmiddag hade ju Gustav Fridolin fortfarande ett förtroende (SVT; Archive) för sin partimedlem. Men det är inte den enda klyftan Löfven har att hantera. Redan nu har flera debattörer, en del av dem muslimer, förklarat att händelsen aldrig hade kunnat hända en icke-muslim.

Inte riktigt sant förstås, men det fungerar säkert i det ordkrig som säkert kommer att prägla debatten den närmaste veckan. Den debatten har ju redan börjat (Nyheter24; Archive) och har fått flera efterföljare (Sveriges Radio). Det gemensamma är att här vill man ha ensamrätten till offerkoftan genom att utmåla en grupp som undertryckta och negativt förfördelade. Taktiken känns igen från så många andra tillfällen att den nu kan identifieras på mils avstånd.

Med samma logik fick väl Cecilia Stegö Chilo avgå (Aftonbladet; Archive) ur Reinfeldts regering därför att hon var kvinna, inte för att hon smet från TV-licensen. Tesen stärks av att hon som kvinna fick avgå, men däremot inte Tobias Billström som begick samma brott (Sydsvenskan; Archive). Också Maria Borelius jagades av Aftonbladet (Aftonbladet; Arcive) för sin svarta städhjälp och fick också hon avgå.

Var fanns dagens feminister när kvinnorna i Reinfeldts regering jagades av Aftonbladet och andra tidningar. Kan den uteblivna hjälpen den gången ha berott på att det ”bara” var moderata kvinnor? Samma paralleller används nu igen när Kaplans avgång berodde på att muslimer aldrig bjuds in i de politiska finrummen. Offerkoftan ska på och då spelar det ingen roll att resonemanget är bullshit Foto: By Frankie Fouganthin – Own work, CC BY-SA 4.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=34458357

Slutsatsen är glasklar om situationen som rådde då, Aftonbladet var en anti-feministisk tidning eftersom de tycktes ge sig på kvinnor hela tiden. Drevet motiverades av att jaga kvinnliga ministrar, inte manliga och det var inte för att de fuskade med olika saker som TV-licenser eller skatter som var själva orsaken. Det var att de var kvinnor. Problemet är väl bara att det är väl få som tror på den tesen, det var ju ändå glasklart vad det egentligen handlade om. Ändå finns det alltid de i debatten som inte vill se sanningen.

För trots påståenden om anti-muslimska strömningar är det andras bedömning (Expressen; Archive) att drevet som onekligen har gått, inte har präglats av dessa känslor eller liknande argumentation. Istället har det varit sakfrågorna som har stått i centrum. Hur kan man ha så dålig koll på något så allvarligt? Förstod inte Kaplan att hans närvaro som svensk minister också skänkte legitimitet åt två organisationer som är högst ifrågasatta?

Det där är dock frågor som både de två talrören, Löfven och debattörerna som vill utmåla muslimer som offer, helst vill undvika och jag förstår dom. Det är inte lätt att erkänna hur illa skött en situation är. Då är det naturligtvis bättre att skylla på något som får alla att haja till och kanske till och med få lite ökad puls av. Ilska säljer, ilska engagerar och det får naturligtvis den som vill känna känslan att åter damma av den över ”orättfärdigheterna”.

Debatten går vidare men den är inte så vidare initierad. Kaplan fick avgå för en rad saker. Socialdemokraterna fick nog över alla de skandaler som också drabbar dom varje gång de avslöjas. Han gjorde en dålig bedömning av situationen själv och ”skänkte” på det sättet legitimitet åt människor som inte borde få det. Statsministern och de två kloakrören i mp har skött frågan osedvanligt illa därför att de inte har markerat från början. De kommer sättande nu när allt är försent. Sånt brukar kallas ”dåligt ledarskap”, inte ”islamofobi”.

Bra ledarskap stakar ut vägen och leder en organisation dit. Dåligt ledarskap ger otydliga signaler som ändras hela tiden och snart finns ingen riktning. Genom att inte markera från början har Löfven varit just otydlig. Kaplan var ändå en rätt kontroversiell figur från första dagen. Nu får han betala priset för den otydligheten Foto: Wikimedia Commons

Löjesguiden nominerar idag Stefan Löfven som den högst ansvarige för både utnämningen av Kaplan och den uppkomna situationen till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Politisk mod handlar om att se sig själv i spegeln och inse hur landet ligger. Istället får vi allehanda svepskäl och inövade svar till livs när en politisk katastrof ska avslutas. Vi får också resultatet av en lång tids dåliga ledarskap som nu har fått sitt resultat. Det gör statsministern i vanlig ordning till en fullfjädrad kandidat.

Också de två talrören Åsa Romson och Gustav Fridolin nomineras. Motiveringen lyder: ”Inga triggerord i världen döljer den hemska sanningen. Hur många gånger man än upprepar dessa så kan man fortfarande inte släta över det som också är ert ansvar nämligen ledarskap. Genom att själva vara två ovanligt dåliga förebilder skapar man inte följare som tycker sig se en kompassriktning, man får människor som beter sig likadant. Det gör också er till goda kandidater.

Förklaringsbyrån AB

Publicerad den 18 april, 2016 av freakshowfredrik

Rädda Kaplan till varje pris, även om det blir löjligt i processen. Så tycks nu tongångarna gå hos så gott som hela regeringen, särskilt hos Miljöpartiets representanter. Borta är fakta, förnuftet är som bortblåst och nu riktas allt fokus på att släta över och fördumma den som försöker att kritisera. Problemet är bara att händelsen med middagen med de grå vargarna islamisterna från Millî Görüs är så pass graverande att man måste ställa flera frågor mer än en gång.

För det första är omdömet hos Kaplan vad det borde vara? Vidare, har de andra uppfattat allvaret (Expressen; Archive) i situationen? För det tredje, försvarar man bara som en reflexhandling? Fjärde frågan blir, är grunden för argumenten verkligen den att man tycker sig kunna uppnå något utan att man själv tappar i trovärdighet? I grunden ligger inte Kaplans middag med för honom okända personer, det där är bortförklaringar. Istället är det det mycket mer allvarliga att han med sin närvaro skänker mörka krafter legitimitet.

En minister i en svensk regering är inte vem som helst, han, hon eller hen (ironi!) är en representant för landet. Om man så vill är de en del av landets högsta valda ledning. Ett sånt uppdrag kräver förtroende och det har inte längre Kaplan. Det har inte heller resten av regeringen så som svar på frågorna i förra stycket, att nu gå ut och försvara något som inte går att förvara kommer troligen inverka negativt på den som gör det. Ändå är det den delen av en mycket snaskig historia vi ser som en direkt följd av händelsen.

Varje gång man kommer på någon med att göra det dom inte borde göra, infinner sig ett val. Fly innebär att man accepterar det felaktiga beteendet och fäkta att man tar sig an situationen med de konsekvenser det kan få. Löfvens taktik tycks hela tiden handla om att fly när det gäller Miljöpartiets tillkortakommanden. En alltför förlåtande attityd kan komma att kosta en hel del i framtiden då Löfvens politiska förtroendekapital gröps ur Foto: Wikimedia Commons

Först att hängas ut är den numer med munkavle belagde Hakim Belarabi (Mp) som är pressekreterare åt Kaplan. Hans försvar (Resumé; Archive) går ut på att om alla som befann sig i samma rum som andra man inte vill känna, skulle världen vara full av människor med dåligt samvete i onödan. Han har jämfört det med att också kungen säkert har figurerat på bild med ”knäppskallar” som Bert Karlsson. En tidning skulle aldrig ringa kungen och undra varför han umgås med Bert när denne gör rasistiska uttalanden.

Det där sättet att resonera är inte bara kränkande mot kungen utan framför allt mot Bert Karlsson som också har gjort en anmälan om förtal på Hakim Belarabi. Miljöpartiets presschef Adam Bergsveen har dessutom belagt Belarabi med munkavle för att inte göra skadan större. Det finns dock ett kort och koncist svar på påståendet Belarabi gör, det är inte själva händelsen som sådan som upprör i varje fall mig. Istället är det att genom att inte gå därifrån så har Kaplan gett rätt ljusskygga organisationer legitimitet.

Kaplan gör dessutom situationen dubbelt illa eftersom de två organisationerna knappast lever upp till demokratiska ideal. Medan Kaplan faktiskt borde vara en representant för demokrati och tolerans är han nu en passiv medhjälpare åt antidemokratiska strömningar. Krafter som rent av kan använda honom som ett slags moraliskt alibi där större trovärdighet än de borde ha ges till skänks. Kaplan är därmed demokratiskt sett kaputt. Den enda slutsatsen av det är att han borde avgå (Nyheter24; Archive).

Kaplans egna fiffiga förklaring då? ”Resultatet av dålig journalistik”! Visst är journalistik i Sverige dålig, urusel faktiskt. Det betyder dock inte att man kan dra ett och samma kort varje gång någon blir ertappad med fingrarna i syltburken, varje fall måste bedömas för sig. Den här gången går dock inte att smita undan, bildbevis är lite svåra på det sättet. Flertalet personer har ju dessutom stigit fram och vittnat om det inträffade så ”dålig journalistik (Expressen; Archive)” är som ett dåligt grepp ur en usel film.

Inte ens de bästa av sminkörer kan rädda ett dåligt filmmanus. Det är likadant inom politiken, ingen ursäkt i världen kan rädda en dålig politiker från en omöjlig situation. Kaplan har befunnit säg där förut och kommer sannolikt snart befinna sig där igen. Då hjälper inte triggerord och överslätande kommentarer Foto: Av Distributors Corporation of America – http://www.wrongsideoftheart.com/2009/04/plan-9-from-outer-space-1959-usa/, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=17292964

Miljöpartiets högsta ledning har förstås ett intresse av att rida ut stormen och se till att komma ur den så helskinnade som möjligt. Det blir lite svårare, för de två avloppsrören Fridolin och Romson, också kända som den odynamiska duon, är ju kända för att själva vara något av det mest klantiga inom svensk politik. Deras uttalanden har inte sett till att rosa marknaden och det gör de inte den här gången heller. I Romsons förklaring (SVD; Archive) heter det ju att:

”De visste inte att de var på samma middag”

Åsa Romson missar samma poäng som Hakim Belarabi. Det är inte att befinna sig i samma rum som någon ”olämplig” som är problemet. Det är istället dels att man inte kollar upp innan och dessutom genom att missa faktiskt skänker legitimitet åt något som aldrig bör få det som är fadäserna. I Kaplans ställning är sådana grova missar så pass allvarliga att slutsatsen återigen blir att han borde avgå. Det här borde också Romson inse, även om också hon har satt något av världsrekord i hur man gör bort sig.

Hennes kollega och avloppsrör nummer II Gustav Fridolin skräder inte heller han på orden. Här handlar det om triggerord som ”feministen Kaplan” och ”demokraten Kaplan”. Han vill alltså invagga oss i en slags tillit till att Kaplan står för de ”rätta värdena”. Han har dock inte mycket för det för i samma andetag som han säger detta dyker en ny bild upp. Den här gången visas hur Kaplan ser på feminism. Muslimen i honom vinner nog en knockout-seger i kampen mellan idealen. Du ser bilden här under.

Så här feministisk visade sig Kaplan i själva verket vara. Det är nog snarare ett rent muslimskt synsätt han ger på handen, inte ett feministiskt. I varje fall inte så som vi i väst tolkar ordet ”feminism” Foto: Facebook

Bra ledarskap handlar bl a om att ha en tydlig kompassriktning, att se till att alla följer den riktningen, att kunna ta tag i besvärliga situationer och vända dessa om det behövs och till sist att forma en atmosfär av tillit så att man får människor entusiastiska nog att vilja följa strömmen. På punkten ”ledarskap” har Stefan Löfven missat igen och igen. Han har i själva verket visat sig vara urusel på just en rad avgörande punkter i ledarskapets ABC.

Han har många gånger mumlat i mungipan, alltså varit allt annat än tydlig. Han har ibland inte ens pekat ut kompassriktningen och istället skapat förvirring. Han har också varit mer benägen att underkasta sig, hellre än att ta tag i situationer som hade behövt styras upp. Inget undantag i fallet Kaplan. Taktiken är tydlig och ett för politiker lätt igenkännligt mönster dyker åter upp. Först uttalar (DI; Archive) han sig i rätt vaga ordalag där man säger det som folk förväntar sig, sen läggs locket (DI; Archive) på från bådas sida.

En rad saker saknas dock i uttalandet från statsministern. Hela frågan om hur en person kunde missbedöma så till den milda grad att han hamnar på en middag med kända fascister och islamister berörs inte ens. Ingenstans markeras mot Hakim Belarabi och hans minst sagt klantiga agerande och uttalande. Inte på ett enda ställe sätts partikulturen och det dåliga ledarskap som finns under Löfven i Miljöpartiet (NT; Archive) i strålkastar-ljuset, inte ens mellan raderna.

Fyrljuset går visserligen på som det ska men når aldrig sitt mål. Varje gång Miljöpartiet ertappas med fingrarna i syltburken är det som om statsministern själv skuggar ljuset med uttalanden som är både överslätande och förstående då han borde tala klarspråk för öppen ridå. Foto: Wikimedia Commons

Man måste komma ihåg att de två avloppsrörens dåliga bedömningsförmåga mer än en gång har satt Löfven på det hala och att den svaga länken flera gånger har hetat Miljöpartiet. Här offrar alltså Löfven kritiken som borde vara självskriven, för ett samarbete som är dåligt för landet. Flera av partiets hjärtefrågor är ju direkt tillväxtfientliga (SVT; Archive). Statsministern kommer dessutom förr eller senare att behöva tala klarspråk om just Mp eftersom kritiken också finns inom Socialdemokratin.

Kanske är statsminister lite för finkänslig och för hänsynstagande mot ett parti vars signum är att misslyckas i det mesta. Det de anklagade andra för att göra, gör de nu så mycket bättre med ett förödande resultat (DN; Archive) som följd. När de inte ägnar sig åt den sporten inom Mp, lägger de förslag eller väcker frågor (DN; Archive) hos fler än dem själva. Det är alltså inte ett parti man direkt kan lita på. Där statsministern borde avsluta ett misslyckat kapitel, gör han allt för att få det att fungera.

Till och med i en så snaskig affär som den som nu utspelas, försvarar eller gjuter olja på vågorna. Han vågar helt enkelt inte går för långt men offrar samtidigt just ledarskapet som nu blir allt mer förvirrat. Det blir lätt så när man inte tar upp det väsentliga i ett ärende för att lufta ut det en gång för alla. De dåliga förklaringarna däremot duggar tätt och avslöjar mest desperationen över en omöjlig situation. Jag kan inte annat än säga att jag förstår desperationen.

Det löjligaste inslaget och den sämsta ursäkten för händelsen stod nog Semanur Taskin för på Twitter. Hon är själv språkrör för Grön Ungdom, men visar sig som sagt mest grön. Guilt by association är illa nog åt ett håll, men minst lika illa när man svarar med samma mynt. Foto: Twitter

Löjesguiden nominerar idag statsminister Löfven till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”På snart daglig basis ser vi ett parti vars förmåga att göra bort sig till och med överträffar Margareta ”Partaj” Sjödins. Ändå ser Löfven det som sin främsta uppgift att rädda den ena omöjliga situationen efter den andra. I processen offras både ledarskap och förmågan att kunna driva sakfrågor för att inte tala om det praktiska dagliga arbetet som istället ersätts av ständiga brandkårsutryckningar. Det gör Löfven till en överlägsen kandidat.

	freakshowfredrik om Brexit och andra mord på …
	freakshowfredrik om Brexit och andra mord på …
	Polyester Poontang om Brexit och andra mord på …
	freakshowfredrik om Brexit och andra mord på …
	freakshowfredrik om Brexit och andra mord på …

Löjesguiden

Ditt digitala lyckopiller i en galen värld

Etikettarkiv: Mehmet Kaplan