I dagens SVD serveras vi en del sanningar slängda rakt i ansiktet. På kultursidorna (var annars?) under rubriken ”Köttätandet som omedvetet trossystem” får alla köttätare veta att de ingår i en global kultur som rättfärdigar sitt ätande med argument som bär dragen av en religions. Artikelförfattaren Amelie Björck firar nya triumfer när hon utropar att veganismen minsann har rönt storslagna segrar på sistone. Inte minst sedan sådana storheter som Beyoncé har deklarerat att hon och maken Jay-Z ska hålla sig till vegetarisk föda fortsättningsvis. Fast Beyoncé får samtidigt en känga därför att hon har ju begått dödssynden att bära päls, vilket inte minst har blivit en snackis i veganvärlden. Ja, hon åberopar till och med i sin iver över köttätandets fördärvlighet Pytagoras och hans lärjungar som fördömde köttätandet som barbari. I dennes bok ”Moralia” ställs köttätarna till svars för sitt omoraliska leverne, argumenten staplas på varandra men utgången är på förhand redan given. Köttätarnas förtappade livsföring är det som egentligen står till svars och de blir naturligtvis också förloraren. Författaren har ju konstruerat dialogen så att dessa framstår som de lösaktiga skörlevnadsmänniskor som han anser att de är.
Artikeln i dess helhet från SVD 20140812
Också referenserna till litteratur är rikligt förekommande i artikeln. Melanie Joy och hennes argumentation åberopas. Hon är ju psykolog och kan därmed skänka oss lite förståelse hur dessa missledda tänker och fungerar. Hon har ju dessutom lite lägligt skrivit en bok som fördömer fenomenet köttätande, titeln ”Varför vi älskar hundar, äter grisar och klär oss i kor” är talande. Vill vi får vi nya uppslag till nya revolutionerande tankegångar, kan vi alltid rapa upp innehållet i böcker som Safran Foers ”Äta djur” och Lisa Gålmarks ”Skönheter och odjur” (snygg titel där som INTE alls färgar tankarna redan i titeln; Freakshow Fredriks anmärkning). Vidare kan vi inmundiga kunskap om att när vi ser en korv reagerar vi inte längre, korven liknar ju inte längre grisen den en gång var. Korven har fört oss på andra, vilseledande tankebanor och vi kan därmed inte känslomässigt referera till grisen dödskval. Bakom allt detta förvirrade och felaktiga tänkande skymtar, surprise surprise, den allomstädes närvarande manliga ondskan. Han utropas i artikeln till ”den vite köttätande, högpresterande mannen är på topp” när den makthierarki artikelförfattaren tycker sig se beskrivs. För att understryka sin politiska korrekthet kastar hon till och med in ett ”hen”. Jag känner att jag rör mig på upptrampade stigar och det känns så tryggt så tryggt. Till sist blir vi varse om smaklösheten i hela systemet. Att kor hålls ständigt gravida för att producera vår älskade mjölk, att kalvar skiljs från kossorna för att bli kotletter blott några veckor gamla, är en del av den beskrivning vi får ta del av. ”Karnismen” som hela systemet kallas i artikeln, framställs för vad det är – ord och inga visor. Till sist uppmanas vi underförstått att för att kunna förstå att vi måste bryta vårt beroende av mejerivaror, måste vi insupa dessa kunskaper artikeln ger och till sist känna hur mjölken ”börjar smaka ont i munnen”.
Artikelförfattarinnan Amelie Björck från Lunds Språk- och Litteraturcentrum Foto: LU
Jo, jag medger att jag efter att ha läst artikeln är förstummad. Det smakar också ont, så mycket är sant. Men inte av den anledningen som artikelförfattaren ville om jag gissar rätt. Nej, den dåliga smaken i min mun handlar om helt andra saker än mjölk eller kotletter. Innan du fortsätter att läsa vill jag förtydliga en sak. Avsikten med denna artikel är INTE att ta ställning till vare sig köttätande eller vegetarisk livsföring, det är helt och hållet vid sidan av artikelns syfte.
Det som istället gör mig något förvirrad är följande. Är jag inte den person som måste bestämma en sån sak som vad jag ska äta helt och hållet själv? Uppenbarligen inte, för i den nya sköna medievärlden vet jag inte längre mitt eget bästa. Jag måste därför skrivas på näsan och övertygas om hur fel jag har, den egna viljan och åsikten är ovidkommande. För att kunna visa den tesen måste man naturligtvis ha någon form av auktoritet. Amelie Björck är forskare i litteraturvetenskap och filosofie doktor, det får vi med önskvärd tydlighet veta i eftertexterna. Om en så ”pålitlig” och ”upphöjd” person tycker något så ”fint” och ”övertygande”, då måste det ju också vara sant. Sorgligt eftersom mynt oftast har två sidor. Hade Amelie ägnat sig åt den andra sidan av detta mynt, hade hon kunnat stoltsera med att hon visste vad objektivitet var. Numer tycks ju humanistisk forskning helt och hållet ha övergett detta begrepp, vilket bara gör Amelie till en typisk produkt av sin tid och miljö. Tyvärr har hon som så många av hennes kollegor dock missuppfattat en sak, objektivitet är ett måste för att humanistisk forskning över huvud taget ska fungera. Utan just objektivitet blir den nämligen inte längre trovärdig. Forskningen blir precis som hennes artikel är ett gyllene exempel på, ett inlägg i debatten där den förvandlas från kunskapsbärare och -förmedlare till en megafon för propaganda. Något som förvandlar forskning till något helt annat än ordet implicerar. Ett alltför tydligt tecken i tiden är tyvärr att just humaniora används för att legitimera tyckande istället för att vara det som det var tänkt – ett sätt att uppnå vetenskapliga landvinningar. Att jag som humanist måste konstatera detta känns extra smärtsamt, men ändå nödvändigt.
Vad artikeln tycks handla om, men bara på ytan
Att jag och du INTE ska kunna välja själv är tillräckligt otäckt. Att vi med smaklösa, känslomässigt anspelade och ensidigt skildrade artiklar ska ”övertygas om det rätta sättet att tänka”, känns som samma unkna hjärntvättsverksamhet som SVT håller på med i feminismens namn. Men någonstans är det ändå logiskt. Vi har nämligen fått en journalistkår som ser det som sin uppgift att uppfostra oss och se till att vi tänker rätt. Bakom artikeln skymtar ju någon redaktör som råkar vara journalist, i varje fall förhoppningsvis. En del av dem har ju inte ens utbildning till yrket ungefär som Robert Aschberg, men de kan kalla sig journalister ändå för det innebär ju prestige och makt. Nu har det blivit SVD:s tur att börja göra den resan som DN påbörjade för ca fem år sedan. En resa rakt ner i helvetet av osaklighet och enskildas åsikter, dåligt maskerade till en objektiv sanning. En sanning dessa artiklar alltså inte ens kommer i närheten av.
Löjesguiden vill härmed nominera Sveriges journalistkår, i varje fall större delen av den eftersom undantag finns, till den kommande utdelningen av priset för ”Foliehatt of the Year”. Nomineringsmotivationen lyder: ”För er enträgna och målinriktade kamp för att upplysa oss medborgare om hur fel vi har och hur vi måste tänka istället för att kunna kalla oss rättrogna. Också för er målmedvetna strävan att i statssocialismens namn uppfostra och inlemma oss i det koncensusled som vi alla måste marschera i, är imponerande.”
Löjesguiden 