Extremister förstår aldrig

Det talande för extremism/fundamentalism är att de är så övertygade om sin egna förträfflighet att till och med zeloter framstår som en söndagsskola i jämförelse. En extremist vare sig vill eller kan förstå verkligheten därför att de redan innan har bestämt sig för hur denna ser ut. Det spelar alltså ingen roll vad andra säger eller kommer med för motargument, världsbilden är lika fast som stelnad cement. Att diskutera med en extremist/fundamentalist är alltså i grunden lönlöst.

Att diskutera med extremister/fundamentalister är som att tala med en tapet. Få eller inga av dem lyssnar på argument eftersom deras världsbild redan är huggen i sten. Det är tvärtom andra som ska rätta sig efter deras sanningar vilket också är Miljöpartiets linje i migrationsfrågan. Foto: Wikimedia Commons

Vår tid präglas av denna syn på tillvaron. Det är allt från ett okritiskt stöd till ledare man aldrig skulle vilja möta i en mörk gränd, till religioner som snarare låter som om satan hade fått nytt liv. Men det är också politiska partier här i vårt eget land. Ett av de mest utmärkande i den genren heter enligt mitt sätt att se det Miljöpartiet. Dom är just så där religiöst fanatiska och kan inte ta in motargument. De lyssnar inte ens då verkligheten knackar på dörren och gör sig påmind. Allt för att de redan har bestämt sig.

Tvärtom blir de snarare stötta över hur någon kan ens komma på den befängda tanken att ifrågasätta alla deras ”sanningar” och väljer allt som oftast taktiken ”fortsätt som förut utan att lyssna på vare sig kritik eller ifrågasättanden”. Vilka varningssignaler som än kommer så blir svaret ”Do not compute”. En sån fråga där partiet har borrat ner sig i en nästan oförsonlig hållning är migrationsfrågan där man anser att i stort sett hela världen är välkommen hit. Gränser och begränsningar ska enligt deras synsätt bort.

Det gick till och med så långt att avloppsröret Åsa Romson med gråten i halsen var tvungen att vika sig i frågan i direktsänd TV, du kan se klippet från Youtube ovan. Det var efter alla larmrapporter under hösten från olika myndigheter som inte längre klarade sin uppgift (SVD; Archive). Men som konstaterat, fanatiker lyssnar inte och så inte heller den här gången. För Miljöpartiet ser lösningen som temporär, inte permanent och så fort chansen finns ska allt återupptas (DI; Archive) igen.

Inte ens höstens erfarenheter har alltså förskräckt eller lärt partiet att ta verkligt ansvar. Den tondöva hållningen beror just på fanatismen, man tror sig ha alla svar och alla som motsätter sig synsättet är antingen helt dumma i huvudet eller har inte fattat vad bara Miljöpartister kan förstå. Det är sådana här frågor och ställningstaganden i dessa som gör partiet till Sveriges farligaste med råge. Frågan är om de ens borde ha kommit på tal att få sitta i riksdagen, än mindre ingå i regeringen.

Det kommer bli en intressant vår för hur statsministern ska tackla den här nöten, den lär bli ett vägskäl. Det finns egentligen bara två vägar att gå. Antingen viker han sig för partiet och därmed dömer han landet till en långsam undergång, eller så vägrar han vilket i förlängningen innebär att samarbetet med Miljöpartiet i praktiken är över. Socialdemokratin är djupt splittrad i den frågan, faktiskt så splittrad att det också för dom skulle kunna innebära att partiet rämnar efter en demarkeringslinje mellan vänster och höger.

När en konflikt uppstår och positionerna är låsta är en strategi att inte lyssna utan gå vidare som om inga hinder eller problem fanns. Det lär dock inte göra motparten i konflikten gladare eller mer benägen att lyssna på motargumenten så metoden är kontraproduktiv. Foto: Wikimedia Commons

För vissa inom Socialdemokratin är samarbetet med Miljöpartiet det bästa som någonsin har hänt, för andra är det betydligt mer tveksamt om de ens tycker om det. Så stor är spännvidden också hos dom. T ex var Göran Persson tidigt ute med att ge dem en ordentlig känga (SVT; Archive) för en rad som hände i början av regeringssamarbetet. Statsministern har sin vana trogen krökt rygg inför Miljöpartiet, han har tvärtom prisat partiets förmåga att ta ”ansvar” (Norran; Archive).

Det är alltså inte ett äktenskap utan friktion vi ser. En som har reagerat och som snart också är den enda kvarvarande sossen som över huvud taget har något att säga är Folkbladets (Folkbladet; Archive) Widar Andersson. Resten inom socialdemokratin ser jag som förlorade och därför skulle det inte förvåna mig om Stefan Löfven väljer Miljöpartiets linje i frågan. Vilken fot han väljer att stå på återstår alltså att se, men oppositionen finns alltså till och med inom Socialdemokraterna.

Samme Andersson har med eftertryck också varnat för vad som ligger i vågskålen (Folkbladet; Archive). Det borde vara obligatorisk läsning också för ett parti som har slutat att lyssna på andra än sig själva. Men det är ju det som är grejen, argument biter inte på den som redan har bestämt sig för hur världen fungerar och hur man löser problemet. Så räkna kallt med ett Miljöparti som inte lyssnar, inte lär och som säkert också kommer att villkora sitt fortsatta samarbete. Frågan är vilken väg Socialdemokraterna väljer?

För borde inte den politiska (s)mällkaramellen brisera när Gustav Fridolin demonstrativt i ett direktsänt nyhetsprogram schavotterar en av Socialdemokraternas egna ministrar? Det var ju det som hände Morgan Johansson i ett direktsänt nyhetsprogram (Aftonbladet; Archive) där han fick förklara att Sverige under det kommande året inte klarade av fler än 70 000 migranter. Två minuter senare står Gustav Fridolin och hävdar att nivån bör/ska ligga på 150 000 migranter. Hur mycket mer dumhet (ÖP; Arcive) klarar en regering?

Frågan är vilken väg Socialdemokraterna kommer att välja/prioritera. Är det samarbetet som är viktigast lär man gå Miljöpartiet till mötes. Är det de praktiska frågorna i sakfrågan som är viktigare lär samarbetet spricka. Foto: By Albanus at Dutch Wikipedia, CC BY-SA 3.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=3222804

Men det är just i de motstridiga budskapen där verklighet och fundamentalism/extremism möts som lösningen på går att finna. Deras beskrivningar klarar inte av verkligheten och de tester denna utsätter dessa för. För så fort verkligheten knackar på deras dörr avslöjas de för vad de egentligen är. IS är t ex inget annat än satans massmördare som inte tjänar någon gud. Likadant är det för Mp, de är inget annat än hycklare.

För vem kan tycka annat efter följande nyhet (ÖP; Archive)? Inte heller det faktumet att partiet en gång riktade svidande kritik mot regeringen Reinfeldt för att denna hade tagit ut aktieutdelning på 73 miljoner kronor, du hittar PDF-länken här under. Nu när partiet själva har makten tar Mp i regeringen Löfven ut 1 700 000 000 eller svindlande 1,7 Miljarder kronor. Du hittar uppgiften via länk nummer två här under. Konsekvensen av tilltaget kommer att åsamka betydande skada för SJ men vem bryr sig om det när man heter Mp?

Klicka för att komma åt Styrelsens_yttrande_2013.pdf

Klicka för att komma åt Styrelsens-yttrande-enligt-ABL%20_8_4.pdf

 Hyckleriet är alltså totalt, men vad gör väl det. Fundamentalister/Extremister har alltid rätt, till och med när de har fel har de rätt ändå. Dessa har dessutom rätten att göra allt och än mer, det har ju gud eller moralen talat om för dem. Kanske är det någon liten gnom som alltid viskar i alla dessa människors öra? Det gör naturligtvis IS till en kraft man måste kritisera men också Mp måste naturligtvis få en skopa ovett. Krafter som dessa tror ju inte det finns konsekvenser för just dom, dags att visa att de har fel- Adjö Miljöpartiet!

Precis som Ronald Reagan en gång sa adjö till Vita Huset, bör nog miljöpartiet säga adjö till Rosenbad. Sverige har helt enkelt fått nog och hyckleriet står förhoppningsvis de flesta upp i halsen. Foto: Wikimedia Commons

Löjesguiden nominerar idag Miljöpartiet och dess två avloppsrör Åsa Romson och Gustav Fridolin till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”För att ni på ett så klarsynt och tydligt sätt markerar för hela landet att ni är och förblir fanatiker/fundamentalister. Inte ens inför ett hotande sammanbrott i landets administration räds ni att fullfölja er redan utstakade linje. Ni visar därför handfast hur oansvar ser ut i praktiken. Det gör er till alldeles förträffliga kandidater till priset.”

Tio små rasifierade kukbärare

I vår tid får man inte säga vissa saker så ”rasifierade kukbärare” är en omskrivnig för titeln ”Tio små negerpojkar” av Agatha Christie. Konstigt nog får titeln användas trots sin uppenbara ”rasism”, men inte helt. I nytryck heter den plötsligt ”Och så var de bara en”. Originalets titel på engelska är så afrofobiskt, en helt felaktig term men det är ju så det brukar heta, att jag inte ens vågar skriva den. Dom som marscherar kan ta illa upp.

I boken dör karaktär efter karaktär under mystiska omständigheter till dess bara ett fåtal förskräckta finns kvar. Nu har bokens handling fått en verklig uppföljare i Mp. Säkert har Christies roman redan nu tagits bort från bokhyllorna (SVT; Archive-länk) av de rättrogna, ändamålen helgar ju alltid medlen och man är ju inte främmande för lite censur i den godhjärtade rörelsen. Att det beteendet påminner om och har paralleller till tidigare historiska händelser avskräcker inte. Är man godhjärtad har man ju den moraliska rätten.

Det gick illa för de tio små rasifierade kukbärarna i berättelsen, men det håller på att gå lika illa för Miljöpartiet. Skillnaden är att nu är den ingen berättelse utan rena rama sanningen. För ibland överträffar verkligheten faktiskt dikten. Foto: Wikimedia Commons

Miljöpartiet är annars rörelsen som inte verkar må så bra internt. De två kloakrören Åsa Romson och Gustav Fridolin har sett till den saken tillsammans med ett antal andra medlemmar. För inte bara har de misslyckats i snart sagt varje fråga, de har inte heller lyckats så vidare bra som ministrar i regeringen. Först var det Fridolins löfte om att fixa skolan (Aftonbladet; Archive-länk) på hundra dagar, de har nu blivit över fyrahundra utan att lösningen har synts till.

Sen misslyckades man i brunkolsfrågan (Aftonbladet; Archive-länk), i Brommafrågan (DN; Archive-länk) och i migrationsfrågan (DN; Archive-länk). I Brommafrågan fick man till och med kritik bl a från medlemmar i partiet från Gotland (HelaGotland; Archive-länk). Den interna kritiken var dock värst i migrationsfrågan. Somliga (Expressen; Archive-länk) ville till och med att partiet skulle lämna regeringen på grund av överenskommelsen. Kritiken mot deras naiva syn i migrationsfrågan kom också från andra (Dagens Opinion)

Mp är med andra ord ett sargat parti men det är också ett parti som håller på att falla sönder inifrån. Ett sånt tecken brukar vara när medlemmar lämnar det sjunkande skeppet. Först var det Christian Valtersson (DI) som lämnade sin tjänst i regeringskansliet i protest mot migrationsuppgörelsen. Flera andra medlemmar har lämnat partiet av samma skäl. Nu har också den färgstarka kommunalpolitikern Josefin Utas (Expressen; Archive-länk) beslutat sig för att helt lämna partiet men av helt andra skäl än Valtersson.

Det talas inte bara om svek utan också om en förvrängd verklighetsuppfattning och åsiktsmonopol där samtalet har dött därför att man inte tillåter avvikande åsikter internt. Josefin Utas menar i sin artikel att i Mp har jämställdhetssträvan blivit feminism och identitetspolitik har blivit en politik där individer anses vara representanter för olika grupper. Dessutom har Ett allmänt grönt fokus blivit till storstadsfokus. Ooops, skeppet kantrade visst lite till nu.

Skeppet har kantrat och ett parti är på väg mot botten. Inget jag sörjer, snarare tvärtom. Ju fortare Mp försvinner ur svensk politik desto bättre. Det sorgliga är bara att de fortfarande sitter i regeringen Foto: Wikimedia Commons

Inte undra på det kanske, i sin iver att söka en ny väljarbas har man ju alienerat den gamla men också sett till att  bedriva en politik många grupper känner sig ordentligt främmande inför. Att utgå från vad folk tycker på Södermalm är inte bara inskränkt, det blir i längden mycket kontraproduktivt. För Södermalm är inte hela landet, det är just bara Södermalm. Partiet har egentligen släppt allt som har legitimerat deras existens om en sån någonsin fanns, och ersatt den med något som utgår från fel premisser.

Men vänta, det blir ännu bättre. En av partiets verkliga kap var Bertil Torekull – före detta chefredaktör för SVD. Han har fungerat som medierådgivare och varit den som har lärt Fridolin alla medietricks. Hans kontakter i mediebranschen har säkert också kommit till nytta. Men han har också varit något annat, en svuren kritiker av dels Åsa Romson och dels partiets utveckling/avveckling.

I följande artikel (Expressen; Archive-länk) från slutet av förra året menade han till och med att ett bondeoffer av Romson var nödvändigt. Flyktingfrågan stod i centrum och den sved. Allt hade gjorts fel och besvikelsen gick inte att ta miste på. Torekull var annars en av dem som ville sätta stopp för migrationen vilket han ventilerade än tidigare i en debattartikel (Expressen; Archive-länk).

Det var då som Utas tes där det demokratiska samtalet istället blivit ”en kamp om att ge plats åt ”rätt” åsikt och försök trycka undan den som anses fel” visade sig för en av de första gångerna. Reaktionen på Torekulls artikel och kritiken som följde blev nämligen högljudd. Vissa medlemmar och aktiva frågade sig tom om han inte borde ha uteslutits. Så mycket för det demokratiska samtalet i det partiet alltså. Istället avslöjades på ett brutalt sätt synsättet ”du-får-säga-vad-du-vill-så-länge-du-håller-med-mig”.

Samtal och debatt har pågått så länge människan har kunnat forma ord till meningar. Med tiden har vi utvecklat konstarter som retorik men nu tycks denna ersättas med ett simpelt ”håller du inte med mig kan du hålla käften”-perspektiv. En konst som miljöpartiet tycks ha anammat fullt ut Foto: By Anonymous – http://www.e-codices.unifr.ch/de/csg/0602/298/small, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=14861493

Partiets migrationspolitiske taleskvinna – Maria Ferm (Expressen; Archive-länk)  – menade till och med att Torekull borde lära sig av Raoul Wallenberg. De två händelserna går naturligtvis inte att jämföra men vad gjorde väl det. Vill man skapa en poäng trollar man med knäna som det troligen heter inom miljöpartiet. Att rätta till historien för att passa de egna syftena ingår ju ett partis arsenal. Det är dock djupt oärligt att som hon göra jämförelsen som har lite eller inget med varandra att göra.

Hennes uttalande kan möjligen ses som ett utslag av den historierevisionism som alltför länge har präglat Miljöpartiet. Det kan också ses som ett utslag på hur slarvigt förhållandet mellan ledande personer i partiet och historiska fakta är och det är också det djupt störande. Den historiskt ensidiga synsättet som partiet har lagt sig till med har ju till och med lett till att Sverige har erkänt ett land (DN;Arhive-länk) som aldrig har funnits och som dessutom har skänkt Gazremsans Hamas legitimitet.

Samma Maria Ferm har ju fått lite av en revansch som ändå är en pyrrhusseger. Hon har ju fått regeringens uppdrag att ta fram en plan över lagliga flyktvägar (Dagen; Archive-länk) genom Europa för migranter som söker sig hit. Mottagandet ska alltså återupptas är det tänkt. Arbetet ska ta två år och under den tiden hinner säkert mycket ändras, det är ju det som är utvecklingens aber. Ett sånt hinder är att NATO nu planerar att sätta in krigsfartyg för att patrullera och stoppa båtflyktingar (DN; Archive-länk) på Egeiska Havet.

Tiden rinner alltså ut för Miljöpartiet. Fel frågor, fel utgångspunkter, fel antaganden, fel sätt att hantera debatten och frågorna och fel sätt att hantera den interna kritiken. Ett parti som inte tillåter en debatt och en ändring av den politiska riktningen i de egna frågorna är inte ett demokratiskt parti. Det är kanske inte ens ett parti utan rent av en organisation som bygger på åsiktsförtryck och anti-demokratiska ideal.

Kritik är ett symptom på att något är fel och bör därför diskuteras – det görs inte. Debatt är sunt, istället undertrycks den. Åsikter i frågor tycks huggna i sten och får inte ifrågasättas. Kritik mot ledarskap och sätt att hantera tolkas som illojalitet och snart har man en slakt- stämpel i pannan. Är det konstigt att detta parti har blivit som en fristående parodisk uppföljare betitlad ”Tio små rasifierade kukbärare”?

Obrottslig lojalitet och underkastelse inför överhögheten är bara tecken på att man har lite eller inga argument kvar utom de som bygger på fruktan och lydnad. I alla tider har samma metoder använts för är man inte med är man ju genast emot. Miljöpartiet skiljer sig inte nämnvärt i det hänseendet Foto: By Maître de la Mazarine – Ricoldo de Montecroce, Liber peregrinationis. Bibliothèque nationale de France, Département des Manuscrits, Division occidentale, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=4993489

Löjesguiden nominerar idag Miljöpartiet till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Ni har ersatt ett dåligt synsätt med ett mycket mer osunt, ni har alienerat centrala väljargrupper från att ens känna den minsta sympati med er och era åsikter. Ni har också förlorat strid efter strid. Ett sånt parti visar naturligtvis upp det som är sönderfallets främsta och sämsta kännemärke – den politiska kannibalismen. Det är alla de här egenskaperna som tillsammans gör er till utmärkta kandidater till priset.”