Första maj och andra vurpor

Första maj är avverkad, som vanligt har den varit full av floskler och andra tomma ord. Det hela har snarare förvandlats till ett väckelsemöte för de övertygade där de kan stå och skandera ut sin plakatpolitik. Få är dock som vanligt förslagen som kommer att leda till det landet skriar efter som fler jobb t ex. Statsministern lovar t ex 5000 beredskapsjobb (DN; Archive) för våra skattepengar som skulle ha gått till vård skola och omsorg. Nu ska de istället gå till att ge en misslyckad politik konstgjord andning.

Med 400 000 öppet arbetslösa (Ekonomifakta) tycker man väl kanske lite till mans att regeringen borde ha mer än så i sin rockärm. 5000 Jobb som dessutom inte är ordinarie tjänster och i vanlig ordning finansierat av det offentliga, är ungefär som att släcka oljebränder i ett upplag med en tillbringare vatten. Stefan Löfven och andra vänster-människors förmåga till självbedrägeri i frågan och de fortfarande övertygades nästan religiösa fanatism är både roande och oroande. De tycks inte se verkligheten helt enkelt.

För att vi mitt i högkonjunktur inte förmår skapa jobb (DN; Archive) borde oroa nåt så in i Norden. En sån här dag tar man dock fasta på overkligheten snarare än verkligheten och snart har vi en floskelstorm som vi aldrig har skådat förr. Och alla de som fortfarande är övertygade står och applåderar åt att människor som Stefan Löfven vänder verkligheten ryggen.

Sångerskan Cher kan stoltsera med hitten ”Turn Back Time”, svensk vänster önskar nog att de var kapabla att göra samma sak alltså att vrida tillbaka tiden. För en mer unken anrättning än den som serverades igår med mer tomma ord och tveksamma tankar får man nog leta efter. Foto: Av Ian Smith from London, England – Cher. The picture was cropped to remove watermark ”www.flickr.com/photos/smeian9061/5324338814/”, CC BY-SA 2.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=12668019

Ytterligare ett skäl till varför Stefan Löfven tillsammans med Magdalena Andersson inte lever i verkligheten får vi på handen genom nyheten (SVT; Archive) om att statens budget inte längre räcker. Vår finansminister tar därför pengar från trängselskatten i Göteborg som under täckmantel att den skulle finansiera kollektivtrafik, nu istället finansierar migrations-kostnader. Samma finansminister tvingar i samma migrationskostnads fotspår det statliga företaget Akademiska Hus (DI; Archive) att skuldsätta sig för att driva in pengar.

Samma strutspolitik drabbade förra året SJ (DN; Archive) när dessa tvangs utbetala nästan 2 miljarder extra åt staten för att täcka deras underskott. En kostnad som innebär att bolaget antingen måste sälja tillgångar, skuldsätta sig eller skjuta upp nödvändiga investeringar. Allt för att vår regering inte kan säga nej till mp i migrationsfrågan och inte heller kan skillnaden mellan plus och minus.  Vi både lånar och brandskattar våra tillgångar för att ha råd med migrationen. Kan man beskriva något som mer galet?

Att vända verkligheten ryggen gjorde säkert också de nazister som hade sökt och fått tillstånd att demonstrera samma dag som vänstern. Nordiska Motståndsrörelsen (NMR) hade sökt och fått tillståndet trots att det var ett känsligt kapitel i det till ytan lilla Borlänge (SVT; Archive). Polisen som först velat avslå ansökan, hade efter hot om anmälan till Justitieombudsmannen (JO) inte mycket val än att godkänna denna.

Reaktionerna (Norran; Archive) har inte låtit vänta på sig, Vänsterpartiets distriktsordförande Cecilia Ronsten menar att beslutet är odemokratiskt! En mycket lustig syn på demokrati då Cecilia borde veta att demonstrationsrätten är inskriven i grundlag. Hade rollerna varit omvända hade det säkert låtit annorlunda från henne och svensk vänster. De tycks ju se demonstrationsrätten som sin rätt, men andras möjlighet på nåder.

Demonstrationstillstånd är trots vänsterns syn på saken, inget som bara vissa har rätt till. Tvärtom är rätten inskriven i grundlagen vilket man borde tänka på innan man uttalar sig. Foto: By No machine-readable author provided. Soman assumed (based on copyright claims). – No machine-readable source provided. Own work assumed (based on copyright claims)., CC BY 2.5, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=340630

Ja jag kan se varför det hela är provocerande. Men lika provocerande är det att behöva konstatera att ett så kallat demokratiskt parti som Vänsterpartiet, vill möta antidemokratiska krafter med lika antidemokratiska åtgärder. Vad gör det Vänsterpartiet till för kraft? Ränderna tycks inte gå ur trots förtvivlade försök. När dessutom fler stämmer in i samma körverk (SVT; Archive) är måttet rågat. Lars Ohlys ordval säger allt och mer:

”Polisen har nämligen haft det extremt dåliga omdömet att bevilja nazister demonstrationstillstånd i Borlänge på arbetarrörelsens högtidsdag.”

Jag ska ge Sveriges samlade vänster ett tips för en gångs skull – skit i dom! När de vill provocera, låt er inte provoceras. När de vill få fokus på ”sin sak” vänd dem ryggen, annars hjälper ni dom att sätta fokus på just deras frågor. Vill ni verkligen att de ska få mer medie-utrymme än de förtjänar? Om svaret blir nej så svara för guds skulle inte med förbud och inskränkningar, det gör er till precis lika dåliga demokrater som nazisterna själva!

Som vanligt har jag sparat det bästa till sist. För vem kan tycka annat än en ren smutskastning med hjälp av lögner är något annat än ett svårslaget rekord? För det är precis det som svensk vänster och främst Stefan Löfven sysslar med på självaste första maj. Den svadan som levereras genom Aftonbladet (Archive) (!) är dessutom signerad Lena Mellin (!!).

För lögn är det om man påstår att alternativet till den nuvarande regeringen är en ”blåbrun sörja” när den lika gärna hade kunnat heta S+M+Fp t ex. Det är också lögn att påstå att M vill ”lagstifta om sänkta löner”. Rätt påstående hade varit att de inte vill lagstadga om ingångslöners nivåer. De vill gärna att parterna kommer överens via avtal hur höga ingångslönerna ska vara och också gärna se dessa sänkta för att pressa ner ungdoms-arbetslösheten. De vill däremot inte lagstadga om lönernas nivåer för de som har ett jobb.

Man brukar inom politiken tala om att den som inte längre har några fullgoda argument för den egna patetiska existensen, gärna tar till lögnen när argumenten fattas. Att på de redan betungande egenskaperna för en av det moderna Sveriges sämsta statsministrar lägga denna börda är en gåta. Har han så lite att säga, så få argument kvar att han måste nedsänka sig till en nivå som inte är värdig ens för Stefan Löfven? Ett ovärdigt avslut var så skapat på ett ovärdigt firande. Arbetare i Sverige skulle ha det mycket bättre utan detta.

Alltmer tyder på att vänsterkrafter i hela västvärlden tillhör en förgången tid, de enda som inte förstår den saken är de själva. När en statsminister till och med måste konstruera verkligheten för att kunna skapa de argument han själv saknar, är något genomruttet Foto: By Eric Pouhier – Own work, GFDL, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=3930441

Löjesguiden nominerar idag Svensk vänster till priset ”Folihatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Kan det sägas bättre? Svensk vänster gör det igen! Gång efter gång visar ni upp hur inkompetenta och alltför ofta hur antidemokratiska också ni är. Det gör er till kandidater som ligger i startblocken redo att försöka slå Usain Bolt på fingrarna.”

Demokratins Potemkinkulisser

”I Sverige har vi yttrandefrihet, vi har haft det i 250 år och i år firar vi dess tillblivelse”. Så brukar det heta i den officiella bilden av oss och den vårdar vi ömt, men stämmer den med verkligheten? Naturligtvis inte alls! För i Sverige 2016 mår just yttrandefriheten sämre än på länge och den bilden vi vill förmedla, är just bara en bild. Sanningen ser betydligt mer rå ut och den är inte alltid så vacker som man vill framställa från officiellt håll. Ett exempel på det är fallet Marcus Birro.

Hela historien började med hans krönika (Expressen; Archive) där han beskrev gatutiggeriet och hur lite han litade på nöden hos dessa människor. Det där är förstås inget man får säga i Sverige så ramaskriet blev högt, mycket högt. Han sa ju en del andra sanningar (Dagen; Archive) men ska man göra det gäller det att ha rätt åsikt, annars kan ramaskriet bli än högre. Ja, det kan bli så högt att man landar (Inzoomat; Archive) i något som mest liknar en extrem variant av Se & Hör med sitt kikande i andras nyckelhål.

Den enda avsikten med sådana artiklar är ju att förnedra, förringa och se till att smeta ner en misshaglig person, allt under täckmanteln av ”genuina nyheter”. Straffet för att säga saker som inte faller i god jord är hård. Så mycket för yttrandefriheten  alltså. Men det fyller uppenbarligen sin funktion, studier visar nämligen att den här typen av smutskastning ibland uppnår sitt syfte. Folk tystnar och så gör debatten. Att publikationer som ”Inzoomat” dessutom tjänar pengar på sitt snaskande är ju bonusen som får alla att göra vågen.

De enda som hoppar av glädje i dagens situation är antidemokraterna, svensk vänster och de snaskiga publikationerna som så gärna gräver i folks liv för att hitta munsbitarna. De som däremot värnar om demokratin har hittills fått se sig akterseglade. Låt oss ändra på den situationen nu! Foto: By torbakhopper – happy the way it is, CC BY 2.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=47726378

Men det kan gå ännu sämre än att man får sitt vandel söndertrasat, metoderna att slita sönder en persons trovärdighet är ju som bekant flera. I Marcus Birros fall innebar nästa steg det ekonomiska dråpslaget. Efter sitt gatlopp har Birro två uppdragsgivare kvar till sitt bolag som han som ensam ägare arbetar genom. De förser honom med uppdrag att skriva och föreläsa, förr var de fler men i skandalens spår har de andra dragit sig ur. Det har alltså blivit betydligt magrare och inkomsterna har inte helt sinat men är lägre.

I förra veckan bestämde de två sig för att sätta hårt mot hårt. Genom att hota honom med sparken såg de till att han tvangs hoppa av en föreläsning (SMP; Archive) i Växjö. De såg helt enkelt hans deltagande som oönskat. Det är alltså så man dödar det fria ordet i landet. Har du fel åsikt eller fel ställningstagande så  måste du antingen som jag arbeta under pseudonym, eller så får du inga intäkter eller inkomster som Birro. Blir du riktigt hatad kan du också se fram emot ett härligt litet karaktärsmord i någon snaskig publikation.

Yttrandefriheten mår alltså inte så bra som man vill påskina. Ivar Arpis skarpa penna har fångat detta faktum när toleransen (SVD; Archive) ställs i centrum i hans ledare. Han precis som jag, konstaterar att toleransen i landet är minimal och att den slår mot just yttrandefriheten. Han konstaterar också precis som jag, att denna intolerans så gott som alltid kommer från vänster. Till sist drar han återigen precis som jag slutsatsen att det alltid är högeridéer som man riktar in sig på.

Högeråsikter får man inte ha i Sverige, det har vänsterdebattörerna bestämt. Ändå har cirka hälften av befolkningen sådana tankar så de måste vara fascister allihop. Bunta ihop dom och skjut ihjäl dom, eller ännu bättre jämför med nazister som i Arpis (Nöjesguiden; Archive) fall. Slutsatsen kan bara bli en, Arpi träffar mitt i prick i sin skarpa artikel och den sanningen tål att läsas igen och igen. Men säger man den får man vara beredd att betala priset.

Vill du ha varan måste du vara beredd att betala priset för den. Frihetens pris kan ibland vara högt som Marcus Birro har visat, men betalar man det inte kan man inte heller åtnjuta sånt som yttrandefrihet. Då tar helt andra mörkare krafter över. Foto: Av Ralf Roletschek – Egen avfotografering, FAL, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=19257212

För att komma dragandes med något så mossigt som ”yttrandefrihet” eller ”den fria tanken” är ju typiska borgerliga begrepp för att håll massan i schack. Med andra ord, göm dig inte bakom fina ord som enbart syftar till att ge dig fördelar du inte ska ha. Tanken svindlar inför all denna idioti som produceras. Naturligtvis är tanken fri, så också rätten att yttra den. Självklart kan vi tycka, men mina exempel visar något annat att något mycket mer otäckt pågår. Detta parallellt med att vi fixar jippon som ska upprätthålla självbilden.

Sanningen är att i Sverige 2016 värdesätter det offentliga olika åsikter olika mycket. Sant är också att har man ”fel åsikt” kan man råka riktigt illa ut. Faktiskt så illa att vi också till inskränkningar i yttrandefriheten, måste lägga till yrkesförbud (DT; Archive) för att kunna beskriva situationen. Det är alltså en illusion att tro att vi har full rätt att säga, tycka eller tänka vad vi vill. Allt medan vi fortfarande firar yttrandefrihetens lov.

För att lägga till nästa bit i pusslet, måste svensk vänster också börja ge sig på de som de ser som sina politiska rivaler. Politiska partier som inte ser verkligheten eller lösningarna som dom måste tillintetgöras. Partier som Sd hamnar naturligtvis snart i hårkorset. I den media som så villigt hjälper till, heter det att de är fascister (DN; Archive). För att backa upp tesen hämtar man in ”experter” (Metro; Archive) som ska skänka teorierna den trovärdighet de annars saknar. Allt för att krossa motståndet.

Jag skulle själv aldrig rösta på Sd, det finns helt enkelt en rad frågor där jag håller med så lite i deras syn att jag hellre söker mina sympatier på annat håll. Men deras rätt att verka, tänka och säga det de vill säga går inte att ifrågasätta om man vill kalla sig en demokrati eller ett land med yttrandefrihet. Den är till och med inskriven i grundlag av ett skäl så enkelt som att åsikter är okränkbara även om man inte håller med i sak. Att kränka andras rätt till denna frihet, är att agera odemokratiskt. Det är där svensk vänster går fel.

Svensk vänster har gått helt fel. De ser fiender i allt som inte överensstämmer med deras bild när i själva verket pluralism förutsätter olika åsikter och synsätt. Därmed håller de långsamt att förvandlas till antidemokrater, också Socialdemokraterna.
Foto: Wikimedia Commons

Inte ett enda parti, inte ens Socialdemokraterna, går fria från den anklagelseakt som man en dag måste ställa samman över svensk vänster. Tyvärr har ju också det ”demokratiska” partiet hänfallit åt samma typ av retorik genom att ett tag upphöja Henrik Arnstad till ”expert” där han kom fram med samma slutsatser som han alltid gör. Alla som inte tänker som svensk vänster är fascister (Sydsvenskan; Archive).

Att de gjorde sig till lika stort åtlöje som Arnstad som bara tycks kunna ett ord, var en bieffekt man fick äta upp. Snart förde man istället samma politik som de fascister man tidigare hade talat om. Den enda skillnaden var att Sd fortfarande var fascister, det är däremot inte S även om de för detta partis invandringspolitik.

Yttrandefriheten mår alltså inte helt bra, dags att återupprätta denna. Vilket år kunde vara bättre än i år för det? Vill man vara trovärdig när man talar om denna frihet är det väl nu den ska återupprättas och stärkas. Att i samma andetag se till att få en debatt värd namnet kring problemet svensk vänster är grädden på moset som en dag måste komma. Att som dom oinskränkt få lov att bete sig nära nog oanständigt i debatten som i exemplet Nöjesguiden i länken ovan, är ett sjukdomstecken som måste tas på allvar.

”Pluralism” är inte ett ord som ska beskriva Eldkvarns Plura Jonssons samlade tankar. Det är istället ett  ord som betyder politisk mångfald och som förpliktigar för den stat som vill kalla sig demokratisk. Självklart har Sd, trots att jag inte håller med dem, rätten att tala om sina frågor och uttrycka en åsikt. Glasklart har alla den rätten, gillar man inte det man hör är allt man behöver göra att stänga av och gå därifrån. Att däremot göra sitt allt för att inskränka allas rätt, är att agera för demokratins nedmontering i Sverige.

Reagerar inte fler är det inte uteslutet att sådant som idag tas för självklart, inte är det i framtiden. Yttrandefrihet kan snabbt rivas ned med alla möjliga argument som ”näthat”. Allt för att se till att de som opponerar sig tystas Foto: Wikimedia Commons

Löjesguiden nominerar idag den samlade svenska vänstern, allt från Socialdemokraterna till KPML(R), till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Att kalla er demokrater är en skymf mot allt vad demokrati står för. Att med de exemplifierade metoderna söka en situation där man kan slå mot alla de åsikter man inte delar är inte demokrati. Det är det som gör er till bloddopade kandidater till priset.”

Stefans Känsla för problem

För en tid sedan skrev jag om hur Stefan Löfven hade gnällt lite för Financial Times om hur illa han blev behandlad i opinionssiffrorna. ”Landet går åt rätt håll” var hans huvudtes. Trots dessa stolta ord är det inte mycket som talar för att hans tes ens kommer i närheten av sanningen. Jag räknade upp en rad frågor och sakpolitiska exempel på att inget är rätt, men idag har vi kommit till de största skälen av dem alla.Vi börjar med hur vi nu har importerat konflikter som istället har blivit våra.

En konsekvens av ökad migration är konflikter som nu blir våra att hantera. De följer oftast givna linjer som etnicitet och religiösa motsättningar. De har lett till hot, våld och till och med mord. Statsministern tycker dock att ”allt går åt rätt håll” i Financial Times Foto: By Aaron from Seattle, WA, USA – Face Off, CC BY 2.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=4743483

Det är uppenbart för alla som har följt debatten hur delat Sverige är. De som i stort sett vill ta hit hela världen kan inte se vad det  ställer till med och vi andra ser alltför väl. Ett exempel på hur polariserad debatten är, var när de 47 kulturpersonligheterna (Aftonbladet; Archive) skrev sin debattartikel för en tid sedan. De såg uppenbarligen inte problemen (SVT; Archive) andra ser. Kanske berodde detta på att de inte ville, kanske är de helt enkelt blinda inför verkligheten (SVT Nyheter; Archive).

Så har vi då som sagt konflikterna. De larmrapporter som finns om detta duggar tätt och har många olika dimensioner. Det är etniska konflikter, religiösa och så vidare. Alla har de det gemensamma att hot om våld och våld förekommer. Ett sånt exempel av många är hämtat från Kalmar (DN; Archive) län. Det finns fler (Aftonbladet; Archive) exempel på samma sak och som dessutom visar på ett mönster. Polisen har sällan resurserna men ibland leder det till åtal och till och med fällande dom (Kvällsposten; Archive).

Men nästa bakslag ligger bara runt hörnet. När domen leder till villkorligt straff är det nästan skrattretande. För en person som är van vid att man piskar folk under fotsulan för att de går mot rött, blir villkorlig dom som en ren uppmuntran att begå samma brott igen. När polisen ibland inte ens hinner ingripa och lagföra, är det som om samhället är impotent inför detta fruktansvärda. Man måste fråga sig hur humant det är att utsätta människor för något så omskakande och förnedrande som detta.

Människor som flyr brukar godhetsrörelsen alltid tala sig varma om och visst har vi en moralisk skyldighet att ge dem ett andrum. Men är det verkligen för att hamna i en ny konflikt lika illa och med samma grupper mot varandra här som där som man vill fly till? Nej, och det blir inte bättre av att polisen går på knäna och det rättsvårdande myndigheterna vill se mellan fingrarna. Situationen är så pass illa att Nuri Kino har deklarerat att det är dags att starta flyktingboende för kristna.

Flyr man sitt land för en konflikt, gör man det för att söka säkerhet. Att däremot fly för att finnas samma konflikt här som där med samma grupper som förtrycker likadant här som där är i bästa fall korkat. När detta inträffar här hemma är det inte bara ett jättelikt nederlag för godhetsrörelsen som knappast är humanister, det är också ett nederlag för en statsminister som tycker allt går åt rätt håll Foto: Wikimedia Commons

En annan fråga som infinner sig är varför samhällets representanter hela tiden störtdyker med huvudet först rakt ner i sanden. Muslimska fundamentalister, ja alla fundamentalister som utnyttjar situationen till hot och våld är människor vi inte ska släppa in, än mindre låta stanna. Vi ska enligt mitt sätt att se det alltså låta människor med ett verkligt skyddsbehov stanna. De som däremot med all kraft visar sig vara totalt oförmögna att hantera sitt hat kan vi gärna slippa.

De etniska dimensionerna är också de tydliga. Flera minoritetsgrupper som har flytt terror i hemländerna, kommer hit för att finna samma terror från samma grupper också här. Kurder (Gatestone Institute; Archive) är en sådan grupp. I de gamla länderna har de ju kämpat mot både invaderande Turkiska styrkor såväl som sunnifascistiska organisationer som IS. Nu måste de kämpa här mot skäggklädda salivdregglande hatare på ett boende de vare sig vågar eller vill bo på. Hur humant är det alla ni i godhetsrörelsen?

Sverige är inte ensamt om att uppleva stora problem kring de här frågorna. Tyskland som ligger i vår omedelbara närhet och som har tagit emot många flyktingar de också, för många kan det snart visa sig, har också haft bråk (Morgonbladet; Archive) på förläggningar. Där slutar dock likheterna och istället är det olikheterna som är mer uttalade i debatten.

I Tyskland talas öppet om problemen, här tigs de ihjäl eller beläggs med mer eller mindre diskussionsförbud med allehanda härskartekniker. En sådan är hånfulla kommentarer (Aftonbladet; Archive) eller nedsättande personkaraktäriseringar. När till sist regeringen med statsministern i spetsen visar hur bra koll de har på konsekvenserna av sina egna lagförslag (Expressen; Archive) luktar till och med mina sockor mer likt rosenvatten än vad förslaget i sig gör.

Stefan Löfven påstår att allt går åt rätt håll, men visar samtidigt att allt går åt fel håll. Han har inte ens orken att dölja hur illa det är ställt och han är därmed vad man i staterna kallar ”lame duck” (lam anka). Så sluta tala i termerna skönmålning och ge oss istället en debatt med inslag av lite ärlighet Stefan. Det här luktar inte så gott när allt kommer omkring.

Stefan håller på att bli en lam anka. Han själv och Mp håller på varsitt håll på att nedmontera sig själva med mindre genomtänkta uttalanden och rena idiotier inför öppen ridå. Foto: Wikimedia Commons

Löjesguiden har inte nominerat Stefan Löfven tillräckligt ofta på sistone, men två dagar på raken är inte dåligt trots allt. För nu gör han det igen, kvalificerar sig alltså. Motiveringen lyder: ”I den skenheliga och missriktade debatten med den skönmålning du och dina gelikar sysslar med, är det inte konstigt att du nomineras varje dag. Du uppvisar en fenomenal förmåga att hamna där. Uttalandet om ”rätt håll” förstärker bara bilden av en statsminister som kan gå mot en promenadseger”.

Oförmågan att se

Vår statsminister är på så många sätt oförmögen till det mesta att han numer nästan är helt ointressant. Är det inte beslut som väcker förundran, ramaskri eller förvånade miner av förbryllelse, är det uttalanden som väcker helig ilska. Vem kan glömma hans uttalanden om att Sverige har varit naiva (Aftonbladet; Archive)? Den är ju trots att det nu gått en tid, en modern klassiker!

Nu senast har Stefan Löfven för Financial Times beskrivit svensken som en negativ figur som inte förstår att allt går åt rätt håll. Det är väl de dåliga opinionssiffrorna han talar om, men de lär nog inte bli bättre av utspelet. Tidningen har valt att lägga intervjun bakom en betalvägg så därför refereras istället intervjun här i Expressen (Archive). Det är i statsministerns ögon som om svensken marscherar i en helt annan takt än den han själv hör. Så här beskriver han den svenska situationen:

”But the more surreal thing is that all the numbers are going in the right direction, but the picture the public have is that the country is now going in the wrong direction. It’s not only a question about if they are afraid of the refugee crisis; it’s as if everything is going in the wrong direction.”

Svensken straffar alltså hans regering trots att alla siffror pekar åt rätt håll. Det var ju tråkigt att han känner så, men det är i vanlig ordning en rad saker statsministern så där lägligt ”glömmer bort”. Om vi börjar med hans påståenden i artikeln om att allt går åt rätt håll så blir min omedelbara reaktion ett enda ”jaså”.

Att Löfven inte inser hur allt hänger samman är en sak, men en annan är att han tycker sig vara straffad då allt pekar åt rätt håll. Felet med bilden är att allt inte pekar åt rätt håll Foto: Wikimedia Commons

Innan jag skriver något annat, jag är i sig inte emot att ta hit migranter. Det jag har något emot är Sveriges oförmåga att integrera nya grupper i samhället, att se till att de får jobb, att de ska slippa att behöva leva på bidrag, att sjukvården belastas dubbelt eftersom migranternas eftersatta hälsa sätter press på den, att man inte talar om alla problem i lika hög grad som man talar om möjligheterna och mer. Den enkla, ja helt förljugna bild både Löfven och andra ger är helt enkelt för enkelspårig och saknar balans.

För sanningen är att våra resurser är inte oändliga. Visst ska vi solidariskt dela med oss, men bilden som ges av Mp, V och C av att vi kan ge hur mycket som helst är bara fel. Det är just i den rävsaxen Löfven har satt sig och som han nu betalar priset för. Han vill ha ett samarbete med V och Mp, inte för att jag förstår varför men så är det. De två är de två mest migrationsvänliga partierna tillsammans med C. De två har förstått hur man politiskt kapitaliserar ett samarbete vilket har lett till att de har fått oproportionellt inflytande.

I det läget har Löfven lyckats med två saker. Han har lyckats få alla som inte röstade på S, Mp eller V att bli svurna fiender till regeringen, men också att skrämma bort de medel-klassväljare som ville ha en socialistisk light-version. Den gruppen har istället fått vänsterpolitik när den är som sämst. Löfven har alltså aktivt arbetat på att skrämma bort sina väljare och det har han gjort grundligt. Han har också misslyckats med en sak i det sammanhanget och det är att vinna något själv på samarbetet.

Så har vi gruppen klassiska socialdemokratiska väljare, de som blir färre och färre alltså. Numer har ju Löfven och hans Socialdemokrater inte ens största parti inom LO, det är istället Sd (SVT; Archive). Konkurrensen har alltså hårdnat och den striden har Löfven förlorat, mycket på grund av fel politik som återigen beror på de två samarbetspartierna Mp och V. Det är alltså Socialdemokraterna som betalar det högsta politiska priset för samarbetet. Också Mp har fått betala ett högt pris men det är mer deras egna förtjänst.

Det politiska priset ökar för regeringen, särskilt för Socialdemokraterna. De är de som först får betala för Mp:s och V:s vidlyftiga politik. På det kan läggas felaktiga beslut och rent galna förslag så blir bilden mer komplett Foto: Wikimedia Commons

De partitrogna är nog också de vilsna, det är svårt att känna igen det parti de växte upp med. För klassisk socialdemokratisk politik är snart ett minne blott. Den brutala verkligheten, mycket beroende av migrationen och dess följdverkningar, såg till den saken. Biståndet (Aftonbladet; Archive) minskar med fyra miljarder, skolsatsningar (Dagens Arena; Archive) skjuts på framtiden och arbetsmarknaden får mindre pengar. För att ha råd med migrationen försakas nu sakta men säkert kärnan i socialdemokratisk politik.

För att riktigt chocka denna grupp nöjer sig inte Löfven bara med ytterligare ett löftesbrott (Skattebetalarna), utan har redan sett till att svika (Arbetsmarknadsnytt) också de som snart ska pensioneras men inte har råd. Men man har också fått hela den väljarskaran att sätta Socialdemokraternas valsedlar i vrångstrupen genom att börja tala om att ge sig på nästa heliga ko nämligen de sjukskrivna. Förslaget (SVD; Archive), om det realiseras, kommer att svida en lång tid framöver för deras kärnväljare.

Slutsatsen är alltså att Löfven genom sin politik har sett till att reta upp både lättrörliga grupper som snart har bytt fot. Också de traditionalister som annars hellre skulle dö än att rösta på något annat än Socialdemokraterna har börjat ge tappt. När den mer hårdföra inre kretsen blir färre och färre men dessutom mer och mer besvikna, lär inte Löfvens popularitet direkt öka. För på punkt efter punkt sviker han vallöften, sina egna ideal och till sist också de som faktiskt är utsatta. Allt för att migrationen sväljer allt mer resurser.

För att inneha inofficiellt världsrekord i både högsta skattetrycket i världen och de snabbast ökande är en sak, men hur är det med utfallet då? Inte så gott är jag rädd! Också här har Löfven ett framtidsjobb för minst 101 mandatperioder. Något han inte kommer att få med nuvarande takt på dumheterna. När någon betalar, förväntar man sig något tillbaka. Jag är rätt övertygad om att få är väl dom som går in i en affär, köper en dyr vara bara för att få reda på att man betalt för luft.

Tyvärr är det precis det som den svenska välfärden sakta håller på att bli. Någon betalar, man får mindre och mindre själv men de som inte betalar får mer och mer. De prioriteras (HD; Archive) på arbetsmarknaden, kostnader rusar (GT; Archive) utan problem och myndigheter går på knäna (SVT; Archive) men lite eller inget görs åt saken. Men Löfven blickar ut från sitt elfenbenstorn och konstaterar att allt går åt rätt håll, tänk om folk bara  kunde tycka bättre om oss.

När politikerna inte längre har markkontakt förstår de inte heller villkoren för vanliga människor. Ju mindre de förstår, desto fler felaktiga beslut fattar de. Avståndet är till och med så stort att folk och politiker talar olika språk Foto: Brueghel – ”Tower of Babel” Wikimedia Commons

Jag ska ge ett handfast tips till Löfven – sluta undra varför! Det finns minst en uppsjö fler exempel på varför inget går åt rätt håll och varför du har fel, så himla fel, i din omvärlds-beskrivning. Det kommer inte heller att hjälpa dig att gnälla lite för Financial Times när förklaringen finns rakt framför snoken på dig. Att se med sina ideologiska glasögon är tveksamt, att se klart och fördomsfritt så mycket större. Dags att fixa fram en statsminister som inte skyller egna misslyckanden på annat än sig själv.

Löjesguiden nominerar idag Stefan Löfven till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Två ord räcker – Stefan Löfven! Behöver mer sägas för att förklara varför han är en fullfjädrad kandidat?”

Någon annan betalar!

Jag vill ha många saker i livet, jag är lite av en prylgalning som är lite för intresserad av för många saker. Mitt musiklyssnande gör att jag vill ha en bra stereo, jag är intresserad av fotografering och vill ha en dyrare kamera och så vidare. Det vore ibland rätt bekvämt om någon annan betalade för mina excesser och det kan ju verka penningbesparande för mig, men det är inte fullt lika bekvämt för någon annan som ska betala för kalaset.

En del av vår välfärd bygger ju på bidrag som en möjlighet att akut kunna lösa en persons eller en grupps ekonomiska trångmål. Jag tycker själv det är bra, men jag börjar samtidigt bli allt mer tveksam. För sakta har bidrag förvandlats från att ha varit en temporär lösning, till att bli en permanent. Från början var ju bidrag tänkt att vara just en temporär lösning, men i takt med att jobben inte längre växer på trän och arbetsgivarna blir alltmer selektiva, blir också bidragen allt mer permanentade. En utveckling som måste brytas kort och gott.

Att inse att man inte kan möta något dåligt med att upprepa samma misstag är något vi måste lära oss som nation. Byte innebär inte alltid något sämre, tvärtom är det sämre att lunka på som förut. Svensk vänster har misslyckats med integration, jobbskapande och istället är det enda svaret som kvarstår ”mer bidrag”. Låt oss byta den hackande skivan nu. Foto: By Foto: Stefan Brending, Lizenz: Creative Commons by-sa-3.0 de, CC BY-SA 3.0 de, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=28482845

Särskilt vänsterregeringar har sett till den saken. Man tycks resonera att ju fler bidrag som skapas, desto mer ges illusionen av en rörelse som bryr sig. Desto mer man misslyckas med jobbskapandet, ser man till att skyffla undan de som blir offren i både bidrag, förtidspension och meningslösa åtgärder. Vem kan rösta på någon som lovar neddragna bidrag om man är beroende av bidrag? Svensk vänster har skaffat sig ett maktmedel som heter duga därför att människor inte har några alternativ.

Man ska dock inte bara skylla på svensk vänster även om just de håller något av rekord i grenen ”göm undan i statistiken”. För vem kan glömma Reinfeldts Fas 3?

Sanningen är ju dock att just svensk vänster inklusive alla regeringens partier inte ger ett råttärsle för medborgaren. Har du fel kön kan du drabbas (Aftonbladet; Archive) av samarbetsregeringens förbannelse, åtminstone om Vänsterpartiet får sin vilja igenom. Men det kan ju bli värre än så, det är ju det vi har lärt oss under 1,5 år med Löfven. Man kan t ex låtsas att lägga förslag (Expressen; Archive) som ser ut som om de är ”kraftfulla” när de i själva verket är det rakt motsatta (Dagens Infrastruktur).

Men vore regeringen Löfven den den är utan ytterligare gigantiska misslyckanden? Nej, naturligtvis inte! Regeringen ärvde ju reformen om jobblotsar till Arbetsförmedlingen från regeringen Reinfeldt. Redan när man tog över borde man nog ha skrotat hela det projektet. Projektet las ut på företag (Expressen) och nu visar det sig att just Lotsföretagen har mjölkat staten på stora belopp. Då är det ingen inom Vänsterpartiet som skriker om ”omoral”. Det handlar ju trots allt om att slösa pengarna på ”rätt sak” som t ex arbetslösa.

Att slentrianmässigt bara betala kan ju framstå som både ”solidariskt” och gott. Men faktum är att det hjälper inte ett samhälle i det långa loppet att fortsätta den politiken, det hjälper inte heller den enskilde som snart inte har några alternativ till bidragen. Foto: Wikimedia Commons

Nej, jag har inget emot att arbetslösa hjälps men det är en defensiv åtgärd som många gånger bara ser till att hålla näsan ovanför vattnet. Få jobb skapas knappast av att man betalar ut a-kassa, de som däremot beskylldes för ”girighet” och för att bedriva ”rövar-kapitalism” har faktiskt sett till just detta. De har kortat vårdköer, för det mesta sett till att höja kvalitén i vården och som sagt skapat jobb. Hela Vänsterpartiets retorik (DN; Archive) vilade alltså på felaktiga premisser i förra valrörelsen.

Arbetsförmedlingen och öda pengar, när vi ändå är inne på den biten. Hur dålig (LT) får en organisation bli innan man själva från statsmakten inser att något måste göras? Hur många ska uppmärksamma (Altinget) samma problem innan statsmakten börjar lyssna? Hur många missade chanser har samhället råd med där ansvaret vilar tungt på just arbetsförmedlingen (SVD Näringsliv; Archive)? Om du jobbar inom AF vill jag be om ursäkt, det är inte dig jag skäller på utan de som håller i trådarna dvs politikerna!

För det lite märkliga med samhällets resurser dvs pengar och politikerna å andra sidan, är att vissa saker som är nödvändiga bara plötsligt försvinner (DN; Archive) som den till pensionärerna utlovade skattesänkningen. Då blev det plötsligt bråda dagar då 200 000 personer plötsligt blev utan den sänkning som hade utlovats från regeringen. Då (Aftonbladet; Archive) det begav sig lät det annorlunda. I andra frågor finns ingen gräns för hur mycket kostnaden (GP; Archive) får ligga på.

Återigen gäller alltså åter en lite selektiv förmåga att skilja på slöseri och slöseri. Visserligen är det ena exemplet ovan en inbesparing på statskassan och ett slöseri på den kommunala kassan i Göteborg, jämförelsen haltar alltså lite. Men den är relevant på det sättet att det är offentliga utgifter och ger på handen att det är okej att rulla hatt med skattebetalarnas pengar, bara de går till ”rätt” sak. Svensk vänster har alltså en lite ambivalent syn på slöseri och slöseri där en viss skillnad tycks skönjas.

Det talas ofta inom svensk vänster, särskilt miljöpartiet, om slöseriet med naturresurserna. Ingen däremot inom svensk vänster talar någonsin om slöseriet med de gemensamma resurserna i form av skattepengar. Kanske beror det på att man den vägen lätt köper sig röster från desperata människor som tacksamt tar emot håvorna utan att ha alternativ i form av jobb Foto: CC BY 1.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=168816

Den svenska vänsterns syn på skattepengar är som sagt rätt skruvad och den blir egentligen än mer förvriden. Min syn är att pengarna är dina och mina för staten att förvalta till det majoriteten inklusive jag själv anser vara till störst samhällsnytta. Pengarna ska gå till samhällsinvesteringar, vård, skola och omsorg. Svensk vänster däremot ser inget mitt eller ditt utan bara ”vårt”. Läs följande citat:

”Det är rätt magstarkt att en Allians som vill skänka bort sex miljarder av våra pengar – lika mycket som man i ett första steg vill dra in på försämringar för de arbetslösa – till dem med stora förmögenheter, talar om skattesänkningar för lågavlönade.”

Orden är Ali Esbatis (V) och yttrade på hans blogg. Vad menar han, ”av våra pengar”? Det är mina och dina pengar som politikerna förvaltar på lån inget annat! Jag betalar dessa därför att jag förväntar mig något i gengäld. Den tanken skapar lojalitet med det nuvarande systemet, att alla får ta del av det också vi som betalar. Det är däremot den gryende misstanken om att personer som Esbati alltmer ser möjligheten att betala till alla andra utom de som har stått för inbetalningarna som undergräver samma system.

Det är också hans inställning till pengarna som sådana som retar mig. Vadå ”våra pengar”? Detta är mina och dina pengar, inget annat. Staten ska under inga som helst omständigheter se något som ”sitt”, kom ihåg portalparagrafen i grundlagen som säger ”All offentlig makt utgår från folket”. Här får man känslan av att Esbati och V håller på att omvärdera den synen till att lyda ”all offentlig makt utgår från svensk vänster”.

Fler än svensk vänster har blivit bitna av makt genom historien. Den berusar och korrumperar ju som bekant. Nu måste nog svensken sätta ner foten och tala om att han/hon/hen (ironi!) förväntar sig bättre och annorlunda eftersom svaren på landets utmaningar inte längre duger Foto: Wikimedia Commons

Det är först nu när den ideologiska krutröken har lagt sig och allt ska summeras som den verkliga sanningen börjar dyka upp. Tillväxten blev till en kostnadsökning (GP; Archive) som kommer att spränga många budgetvallar framöver. Så bra då att det kan anställas än mer byråkrater på Försäkringskassan som måste administrera alla bidrag som nu ska börja betalas ut till alla nytillkomna. Det blir ju tillväxt av det.

Men tyvärr också kostnadsökningar och det är personer som Esbati skyldiga till, för det var ju de som skrek högst om att alla skulle komma hit som får ta på sig skulden för just kostnadsökningarna. Detta dessutom till människor som ännu inte har bidragit med en enda krona till det gemensamma. De har istället för flöten blivit sänken, inte för egen hand de vill säkert jobba, men på grund av att alla ska ta del av välfärdssystemet utan begränsningar.

När de som jobbar och därmed bidrar upptäcker detta vill jag inte befinna mig i vänsterns skor. Historiens dom lär tyvärr bli alltför hård för det. När människor upptäcker att de betalar åt andra, men blir utan själva lär nog omdömena bli just hårda. Istället borde alltså all kraft riktas mot att skapa jobb istället för att fösa in folk i bidragsberoende. Så hur ser det ut i den grenen? Jo tack, det ser ut som det brukar i svensk vänsters värld dvs här byggs Potemkin-kulisser som aldrig förr och återigen är det någon annan som betalar.

Jobb Malmö får utgöra mitt exempel men det finns fler från hela landet. Projektet inleddes som ett sätt att få ut funktionshindrade på arbetsmarknaden eftersom denna grupp var svåra att anställa. Ett vällovligt syfte alltså. I skenet av att kostnaderna för stadens utgifter till bidrag som redan 2014 närmade sig svindlande en miljard, tvangs staden till en skattehöjning (SR Malmöhus) men också ett omtänkande vad gällde bidragen. Plötsligt var inte projektet längre till för handikappade utan för nytillkomna.

Från att ha haft ett trevligt projekt för att få ut handikappade på arbetsmarknaden, gick projektet Jobb Malmö till att bli en förbudsskylt istället för en påbudsskylt. Rött ljus för handikappade, grönt för invandrare och inget ont i det. Problemet var bara att man vill ”städa undan” i bidragsberoendet och se till att snygga till statistiken Foto: Wikimedia Commons

Tanken var att man skulle aktivera istället för att passivisera dvs man skulle se till att folk gick från försörjningsbidrag till jobb. Tiden man skulle få ingå i projektet ändrades också från två år till ett. Det hela låter ju jättebra om det inte var för en liten baktanke som kom som en extra glasyr på tårtan. När de deltagande hade deltagit i ett år hade de också kvalificerat sig till A-kassa. Därmed var de arbetslösa statsbudgetens utgift istället för kommunens.

Kommunen vann två saker på rockaden. Dels sparade man pengar som annars blödde ut som försörjningsbidrag och dels putsade man på statistiken genom att ”gömma” de arbetslösa som under det här året räknades som ”sysselsatta”. Snyggt och prydligt med andra ord, men ett enda stort trollande och tricksande med siffror och kostnader för att den kritiske medborgaren inte i alltför hög grad ska ifrågasätta vad politiker till vänster egentligen gör med våra skattemedel.

Det är i vanlig ordning vi måste inse att vi inte kan ha en rörelse som mer eller mindre prenumererar på makten vid silverfaten längre. Så fort de bjuds in ställs det till med kalas på håvorna som ingen eller få har godkänt. Att gräva i det lär inte bli lättare med en passiv journalistkår, zombifierad väljarkår som röstar likadant som förut och kallar det ”övertygelse” eller vänsterpolitiker som dribblar med siffrorna för att förvirra och försvåra. Dags att vakna svensk, det är trots allt dina pengar det handlar om.

Sverige står inför många utmaningar som alla kommer att kosta pengar. Stora investeringar i det som ska skapa jobb, utbildning och arbetsträning för att nämna några områden. Att då slösa pengar i onödan på projekt som Projekt Malmö är utmanande. Foto: By Ausecure – Own work, CC BY-SA 4.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=45558026

Löjesguiden nominerar idag svensk vänster, från Socialdemokraterna till KPML(r), till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Bidrag passiviserar – den sanningen tror jag delar av svensk vänster också ser. Därför måste lösningen bli temporär dvs tidsbegränsas och också ses till att dras ner till ett absolut minimum då alltför många andra nödvändiga investeringar knackar på dörren.

Istället tycks debatten och framför allt åtgärderna gå mot en helt annan utveckling. Här tricksas och trollas med skattebetalarnas pengar, allt därför att misslyckandet är totalt. För många som inte kommer att få jobb vare sig nu eller i framtiden, är ett av grundproblemen. Substitutet bidrag blir på det sättet institutionaliserat och snart regel snarare än undantag. Det gör er till ohotade kandidater till priset.”

De har fått nog men det gör inget för det har jag också

De säger att de har fått nog och tänk, för en gångs skull håller jag med. För jag har också fått nog, men inte av samma skäl som dom. Jag har nämligen fått nog av dom, inte av vad dom försöker vända sig emot. För de 47 svenska artisterna och politikerna som i ett upprop (Aftonbladet; Archive) hade fått nog, hade i själva verket fått nog av de migrations- snåla vindar som nu blåser över landet. Själv har jag nog mer fått nog av dom och deras inställning.

Förutom de uppenbara känslomässiga strängarna man i vanlig ordning spelar på till dess inget öga längre är torrt. Här ska det spelas på alla nervtrådar man kan hitta och snart sitter väl alla godhetsapostlar och snyftar ikapp med texten. Trots dessa fina intentioner som att döda ett land inifrån, finns här ingen ansats till en nykter inställning i frågan. De 47 kör på som om inget hade hänt och som om inget de säger kommer att få några som helst konsekvenser.

Tänk om de hade inlett med en vettig analys t ex. USA och Ryssland utkämpar just nu ett kallt krig som är med djupfruset än på länge. Som ett direkt resultat har Syrien dragits in som en bricka i ett spel. Situationen har förvärrats än mer av att länder som Turkiet och Saudiarabien gör anspråk på att bli regionala stormakter och man har därför i hemlighet hjälpt en massmördarsekt som IS. Allt detta för att destabilisera regionen och därmed kunna gripa tag i situationen själva.

Ett klot som far in i käglorna är allt som behövs för att fälla alla om den är tillräckligt välriktad. Likadant med samhällen där allt faller om ett ”välment” bowlingklot skickas in. Konsekvenserna kan bli både stora och ödesdigra men sånt bekymrar förstås inte fanatiker Foto: Wikimedia Commons

Hade man gjort denna delvis mer komplexa situationen tjänsten att göra en analys, hade man också kommit fram till andra slutsatser. Sverige kan inte ensamt ta på sig ansvaret för flyktingarna. Ryssland, USA, Saudiarabien och Turkiet bord bära ett mycket tyngre lass än idag. Många menar att Turkiet redan gör det men de är samtidigt faktiskt de som gör en dålig situation värre med flyktingar som resultat. Men ingen ansats till analys alltså, istället präglas debatten av samma ”alla ska hit”-inställningen som är så orealistisk.

FN har ju genom UNHCR, organet som administrerar flyktingkatastrofer i världen, pressat på Europa och Sverige att ta emot fler och fler, men samtidigt varit märkligt undfallande vad gäller samma krav på länder i regionen och USA och Ryssland. Hur vore det om artikelförfattarna frågade sig hur detta går ihop. För mig handlar det om att vi under inga som helst omständigheter ska ta ensamt ansvar, för FN tycks dumpandet på Europa och EU vara regel snarare än undantag.

Nästa fråga som inte heller den besvaras av artikeln är hur vi ska ha råd med allt detta. Eftersom en av de 47 är Henrik Schyffert är det säkert så att han har en ny fiffig idé (Expressen; Archive) om hur detta ska gå till. När han talar om en kostnad per innevånare på ca 500 :-, talar mer realistiska beräkningar (Metro; Archive) om åtminstone 50 Miljarder per år troligen än mer. Kan man ens diskutera med personer som har en sån inställning till debatt och fakta?

Artikeln säger inte heller något om hur man ska lösa problemen med utanförskap och det som följer av detta med radikalisering. Hur många fler som Abo Raad (Expressen; Archive) kan vårt land tåla och hur många fler ska dödshotas innan artikelförfattarna är nöjda? Det lite paradoxala är ju att om frågan kom upp skulle de flesta av debattörerna  frenetiskt försvara hbtq-personer, men troligen också personer som Abo Raad trots att delar av hans hets (Gefle Dagblad; Archive) faktiskt riktas mot just hbtq-personer(!).

Man ska aldrig dra alla över en kam men vissa imamer är inte fullt så toleranta som godhetsrörelsen kanske önskar. Ändå försvarar just denna rörelse både hbtq-personers och muslimers rätt. Hur det logiskt går ihop återstår att utröna. Foto: Wikimedia Commons

Man hade önskat att han hade varit en isolerad företeelse med en ensam imams kamp mot verkligheten men tyvärr så är inte detta fallet. Tvärtom har hans irrläror (Gefle Dagblad; Archive) spritt sig i församlingen och också i sociala media. Så frågan till de 47 blir helt enkelt om de är beredda att acceptera mindre frihet i vardagen som en indirekt konsekvens av sin egna blindhet inför verkligheten. Kanske lite tvångskonvertering eller hotet om att få både sina eller närståendes halsar avskurna kan få dem att inse (?).

Men de kommer kanske att påstå att det är enstaka exempel som inte bekräftar den större verkligheten. Jaså, jag skrattar lite sardoniskt, för uppenbarligen har de i så fall inte brytt sig om att läsa vare sig Zeliah Daglis eller Amineh Kakabavehs debattartiklar som talar om något helt annat.

Den enkla sanningen är att om man inte har smakat på utanförskapet eller har sett det, och det gör man inte från ett Södermalmsperspektiv, kan man inte heller ha en åsikt i frågan. Felet är att detta är en liten isolerad elit som inte bor eller lever det liv andra gör. Det är så att säga själv pudeln kärna i utanförskapets Sverige, viss bor där och andra här. Aldrig mötas de två och ingen förstår den andres förutsättningar, men åsikter om den andre kan man ha. Märkligt det där.

För ett jättelikt utanförskap är det enda vi hittills har lyckats att skapa. Små och stora samhällen som öar i en ocean där alla lever isolerade från det omkringliggande. Det tydligaste exemplet på det är att det svenska samhället och dess myndigheter (Expressen; Archive) inte längre kan nå in i dessa utanförskapsområden. Istället finns där en alternativ ledarstruktur som inte innefattar det svenska. Är det verkligen detta man vill se och döma folk till?

När folkgrupp ställs mot folkgrupp och polisen mitt emellan, har något i samhällets fibrer brustit. Sverige är på god väg mot detta och medicinen heter inte ”än mer invandring” utan ”aktiv integration” och ”hopp om en framtid”. Fotot är från kravallerna i Brixton 1981 och kommer från Wikimedia Commons

Det finns alltså många obesvarade frågor och också fler än de jag har ställt. Men i sin mission att förstöra landet inifrån är de 47 knappast ensamma. Miljöpartiets våndor inför den nya politiken är omvittnad (SVT; Archive), men nu börjar det också knorra inom leden för Socialdemokratin. Den 22 personer långa listan över Socialdemokrater som nu också gör ett upprop (Aftonbladet; Archive) mot samma snåla migrationspolitik, menar i Aftonbladet att Stefan Löfven nu gett upp visionerna för att istället anamma Sd:s.

Ingen dålig analys så långt, det är sant att Stefan Löfven nu har börjat föra en politik klart inspirerad av Sd och att han därmed är en fascist enligt sin (Aftonbladet; Archive) och Henrik Arnstads definition. Det enda man undrar i det sammanhanget är varför Henrik Arnstad nu inte skriver en ny krönika om Stefan Löfvens fascistiska politik (DN; Archive). Men socialdemokraterna som har undertecknat uppropet mot migrationsstoppet har precis som de 47 lika mycket tankeförmåga som trädgårdstomtar.

För bristen ligger återigen i att man resonerar känslomässigt istället för förnuftsmässigt. Ingenstans någon analys, ingen hänsyn till konsekvenserna och ingen som helst ansats att beskriva kostnaderna eller vad dessa får för konsekvenser för skattebetalarna. Återigen är det som om pengar bara uppstår ur tomma intet eller att lite svältande pensionärer (SVT; Archive) får vi väl alla räkna med.

Det är den här typen av oärlighet i debatten som gör att jag har fått nog. Nog av dem som ser både välfärd och det som gör att den fungerar som något värt att offra. Jag har fullständigt fått nog av deras nära nog frireligiösa trossatser som likt dogmerna på inkvisitionens glada dagar aldrig får ifrågasättas. Fått renons på hur illa underbyggda deras argument är när de med tårfyllda ögon talar om människors öden, men glömmer de öden de skulle kunna skapa med sina förslag.

Hur de fanatiska ska få alla bitarna på plats utan att behöva använda slägga eller rasera samhället inifrån kan nog inte ens Apollos orakel svara på. De slänger bara ur sig sina fantastisk historier utan att ens betänka konsekvenserna. Det blir lätt så när man är fanatiskt övertygad. Foto: Louis Jean Francoise Lagrenée: ”Alexander Consulting the Oracle of Apollo”; Wikimedia Commons

Löjesguiden nominerar idag godhetsrörelsen till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Det är rätt naturligt att zeloter aldrig övertygas om hur fel de har med det de säger. Varför har annars termen ”zeloter” blivit både klassisk men också synonym med godhetsrörelsen? Jag har inget emot godhet, inget är svart eller vitt, men jag har väldigt mycket emot konsekvenserna av deras förslag. Det gör dem till fullfjädrade kandidater till priset.

Enögdhet och mediedramaturgi

Svenska journalister försöker ju som vi alla vet att spela objektiva. Det är de inte utan istället blir resultatet oftast bland det mest enögda som går att uppbringa. Så långt är inget en nyhet eller på något sätt sensationellt. Det som däremot är sensationellt är hur lite de är beredda att inse eller ens se det uppenbara. Det blir helt enkelt tilt innanför skallebenet när journalister ska börja ifrågasätta sin egna syn på verkligheten och den egna agendan. Det blir kort och gott syntax error i programmet.

I tisdagens Rapport var  det just så, man slog nytt rekord i ren galenskap därför att agendan som man ville torgföra redan var satt. Man ville framföra ett budskap, alltså vinklade man det så att det hela gick fram. Mottagaradressen hette godhetsapostlarna som antagligen satt hemma och darrade av harm. Länken hittar du här under och åtta minuter in i programmet handlar ett reportage om flyktingar (vad annars!). Dramaturgin är upplagd så att den som beter sig som vissa utpekade länder bör skämmas ordentligt.

Det börjar alltså ungefär 8 minuter in i programmet där fokus sätts på Estland. Lisbeth Åkerman sätter genast ribban, genom att berätta att landet under de senaste åren nästan inte tagit emot några flyktingar alls riktas kanonsalvan in. För att förstärka det hela läggs en extra betoning på ord som ”knappt”, ”Alls”, ”trots det” och ”stängsel” som för att dramat ska bli extra upprörande. Understrykandet har en poäng, man ska styras känslomässigt.

När svensk media sätter fokus på vissa ämnen blir det genast per automatik endimensionellt. Ett sånt är migrationsfrågan där de miljöpartistiska journalisterna alltid ska utmåla alla med en kritisk syn som satan själva. Det är nog lättare för humlan som inte borde kunna flyga att göra det ändå, än att få till en debatt där fakta behandlas för vad det är. Foto: By jeffreyw – a little better, CC BY 2.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=23089360

Pulsen höjs, alla med vänsteråsikter har nu vässat öronen och vädrar morgonluft. Man kan riktigt  känna blodvittringen i vattnet. För att ytterligare visa hur djävligt allt är, berättar man att nu bygger Estland ett flera mil långt stängsel mot Ryssland för att hejda flyktingarna. Så börjar reportaget signerat Hasse Svens. Ingenstans nämns att ett land har rätten att värna sina gränser eller att det är myndigheternas uppgift att se till att försvara dessa med militär makt om så behövs. En poäng som vi i Västeuropa har missat för övrigt.

Hasse Svens fyller i där Lisbeth Åkerman har lämnat över. Också han använder betoning på ord som vägledande för att få ett budskap att gå fram. Här finns också hårda fakta. Mohammed Hanafi som intervjuas i reportaget kan berätta om sin dramatiska flykt genom Ryssland för att kunna komma till Estland. Han tvingades fly från gränsvakter och simma i iskallt vatten över gränsen. Allt för att nå friheten men de dumma esterna säger genom sin talesman Janek Mägi att det är för att stoppa flyktingarna som man bygger hindren.

Korrespondenten missar därmed flera viktiga poänger. Exempelvis har han inte hört den debatt som rasar i Finland om att Putins Ryssland (Yle) medvetet skjutsar över flyktingar som vistats i landet under flera år trots att Hasse Svens bas är just Finland. Anledningen till förfarandet skulle vara att ryssarna vill testa Finlands gränsförsvar och hitta de svaga punkterna för ett eventuellt anfall. Varför skulle inte Estland resonera likadant eller misstänka att problemet med gränsöverträdelser hade samma skäl där som i Finland?

Nästa poäng som också reportern missar är att om Ryssland blandar sig i konflikten i Syrien med direkta militära insatser och därmed skapar en andra flyktingvåg på den som redan har drabbat väst, har man då inte också ett ansvar att ta om hand om det som blivit resultatet? Här drabbas alltså vi i väst av något de i Ryssland i varje fall delvis är ansvariga för, men det ansvaret avsvär man sig!

Det man inte vill se finns ju inte och finns det ändå så kan man ju alltid använda dem till att testa t ex gränsförsvar. Så tycks herr Putin resonera enligt finska och kanske också estniska forskare. Ett faktum som magiskt förbigår SVT när deras  propagandamaskin går igång Foto: Wikipedia

Ett alternativt sätt att se på det som händer hade varit om Hasse Svens hade sett att man kanske skickar över de som har sökt sig till Ryssland. Många gånger trots att de har vistats i landet i flera år, något som faktiskt bryter mot flyktingkonventioner. När sedan problemet blir Estlands och man reagerar som man gör, då är Hasse Svens där med sina pekpinnar och något naiva svenska syn på verkligheten. För att inte tala om den enögda bild han sen tecknar.

I denna ingår bland annat att påpeka att man förbundit sig att ta emot 349 kvotflyktingar till landet, men hittills inte tagit emot en enda . Ändå har estländarna mage att i bild manifestera sina protester mot att landet nu tar emot flyktingar alls. Detta utan att reflektera över landets historia och erfarenheter av hur andra människor har kommit dit som ”vänliga besökare”, men inte varit fullt så vänliga som de velat påskina. Återigen skapas alltså en poäng genom att bortse från alla fakta i målet.

När Hasse Svens pekoral till sist klingar mot en slags final ljudligt ackompanjerad av pålagd musik, kommer så dödsstöten för trovärdigheten i SVT:s förmåga att ens förmedla reportage på ett objektivt sätt. Dödskyssen levereras av Mohammed Hanafi själv när han berättar att hans Syriska hustru, som för övrigt inte får uttala sig själv (!), tycker att det borde få komma fler. Inte för att det är humant, utan därför att det vore trevligt med fler som likt henne bär slöja.

Ytterligare en faktor som Rapport alltså missade. En man och hans familj i ett främmande samhälle och receptet är att fler ska vara som hans hustru dvs beslöjade. Om man har en historia som Estlands av ständiga ockupationer, befolkning som har blivit deporterad av sina nya herrar och fått sin nationalkänsla trampad på, reagerar man oftast på samma sätt – man protesterar. Har man dessutom utsatts för en medveten kampanj av försök till förryskning, kanske man inte längre är lika mottaglig som Hasse Svens och Rapport vill.

Främlingen ses med både oro och misstänksamhet och en sån faktor som att vilja stöpa om samhället efter sina ideal spär på fientligheten och inte undra på det. Det finns trots allt en hel del människor i det estniska samhället som inte bara har släkt som utsattes för detta oerhörd med start 1940, utan som också kommer ihåg känslan av ofrihet och förtryck.

Få i Estland har glömt den stora ondskan landet utsattes för i kölvattnet på Molotov-Ribbentroppakten och den ockupation som följde. Här en propagandaaffisch från landet som säger ungefär: ”Fredskrafter är oövervinnerliga”. Med ”fredskrafter” menade man förstås den ”trevliga” ockupationen landet utsattes för som bl a ledde till att 50 000 ester tvångsomflyttades till Gulag. Foto: Wikimedia Commons

För när dåvarande Sovjetunionen påbörjade sin ockuperation av Estland 1940 med påföljande massdeportationer som följd, är det få i dagens Estland som har glömt. Dessa kan du läsa om i länken här under. Inte heller har de glömt det svek som beseglade deras öde i femtio år när Molotov-Ribbentroppakten (Levande Historia) undertecknades bakom deras rygg av Sovjetunionen och Tyskland.

Klicka för att komma åt brott-mot-manskligheten-under-kommunistiska-regimer-forskningsoversikt.pdf

Den detaljen missade alltså både Rapport och Hasse Svens och frågan är om alla dessa missar är avsiktliga eller om det rör sig om ren inkompetens. Men det slutar inte med det. Att helt och hållet missa den delvis parallella debatten som pågår i grannlandet Finland som Svens använder som bas för sin korrespondentverksamhet i närområdet, tyder på att de uppenbara missarna faktiskt skulle kunna vara medvetna och beräknade.

Reportaget spelar på känslomässiga strängar såväl som faktavidriga och slutresultatet är en bild av en nation som saknar både empati och hjärta. Kanske en lite förhastad slutsats om man hade valt att se till all fakta istället för viss. Men man vill alltså framföra ett redan från början bestämt budskap – ”alla säger att det är viktigt att ställa upp och hjälpa till, men få andra än Sverige ställer upp när det behövs”.

Trots den negativa bilden jag beskriver är jag ändå tacksam. Nu finns inte längre någon tvekan om att SVT har en agenda och att den knappast är objektiv. Tydligare än den bilden som framtonar i reportaget kan man inte göra den och Rapport, SVT och den journalistkår som jobbar där har därmed avslöjat sig för vad de är – subjektiva med en klart uttalad agenda.

Deras hela värv bygger på att skapa bilder och illusioner av verkligheten genom att helt enkelt plocka väl valda delar av denna och tala om den som ”sanningen”. Förvrängda fakta kan dock aldrig bli annat än den förbannade dikt och lögn den är. I dagens medievärld står svenska journalister ut som en förebild i den kamp som pågår mot verkligheten och till den skaran hör definitivt SVT och Rapport efter detta reportage.

Journalister i Sverige 2016 ser mer sig själva som människor ämnade att skapa illusioner av verkligheten snarare än att rapportera den. Förvrängningar, utelämnande av avgörande fakta och ett ensidigt perspektiv är alla de metoder de använder och som i Rapports fall är det övertydligt Foto: By Chambermagic – Own work, CC BY-SA 3.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=18107432

Här har man ju anammat en väl beprövad metod från länder som Sovjetunionen och Nordkorea. Plocka bort ”irrelevant” fakta som inte hör till saken, sätt dig till doms över vad som är ”irrelevant” och forma till sist nyheten på falska eller delvis falska premisser. Jag trodde vi hade kommit längre än så, men tydligen är journalistik i Sverige 2016 liktydigt med Pravda 1934.

Kanske då rätt passande att också de som ska granska övertrampen nu fullständigt har genompolitiserats och därmed gett upp kampen mot fördumningen som pågår i Svearnas land. Ledamöterna i nämnden som är satt att granska i Granskningsnämnden (Dagens Media) är ju nämligen politiker utsedda av regeringen och därmed också lojala med den hand som föder. Tur för SVT, annars hade de ju legat riktigt illa till vid en anmälan.

Löjesguiden nominerar för en gångs skull inte regeringen utan deras underhuggare SVT till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Oberoende? Skämta inte med oss!”

Att göra självmål

Lite generaliserande kan man väl säga att länders olika kultur ibland ställs i kontrast till varandra där t ex Sverige och Italien utgör varandras motsats. En svensk håller på reglerna, knyter näven i fickan i harm, lyder den men så fort tillfälle bjuds och man vågar kan väl alltid bryta mot en eller annan regel. Italienaren bryter mot dessa mest varje dag då man anpassar reglerna till situationen. Passar inte en regel i trafiken fixar man en egen. Om man som på Sicilien inte känner sig som en del av staten struntar man i dess regler.

Politik är bara resultatet av vår kultur och speglar denna, det är därför politiskt liv eller synen på begrepp som ”demokrati” kan skilja sig åt mellan olika länder. Men också synen på regler och vikten av att följa/inte följa dessa speglas i politiken. Alla minns väl hur inledningen till röran i Euro-samarbetet såg ut där först Frankrike och Tyskland tyckte sig kunna strunta i reglerna och sedan följde alla andra efter. Fick en så fick alla samma möjlighet och snart var kraschen ett faktum.

Eurosamarbetet var egentligen i grunden en bra idé men när ingen tyckte sig behöva följa de regler man hade kommit överens om var kraschen ett faktum Foto: By Tomo_suzuki – Tomo_suzuki took it on the scene., CC BY-SA 3.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=1620876

När länder som Grekland ertappades med att ha kört med kreativ bokföring för att i sin iver inte följa reglerna insåg alla att det hela hade gått för långt. Det var så dags att komma på det då, nu får alla betala priset för det hela med råge också vi. Det här är dock inte det enda området där man faktiskt struntar i reglerna.

Dublinförordningen säger ju att en flykting ska söka asyl i det land denne först anländer till. Reser denne till ett annat land inom EU ska han eller hon skickas tillbaka till detta landet för asylprocess. Nu vill Tyskland som sista land på svensk sida strunta i just Dublinförordningen och kommer inte att ta ta tillbaks flyktingar som vistats i Tyskland men som har sökt sig till andra länder som Sverige. Sedan tidiga följer flera andra länder inom EU inte heller de förordningen.

Tysklands besked har upprört Morgan Johansson som till och med menar att Sverige kommer att anmäla händelsen (SR; Archive) till Europadomstolen för prövning. Beskedet kan komma att innebära att flyktingar som har kommit hit efter att ha vistats i Tyskland eller ett annat land inte går att skicka tillbaka dit utan att Sverige nu får stå sitt kast för att vi för ett tag hade så gott som öppna gränser.

Frågan här är hur långt man ska gå för att upprätthålla regler. Särskilt regler som de i Dublinförordningen då de är otidsenliga och skrivna för en tid då helt andra förhållanden rådde. Här måste man fråga sig om inte hela förordningen borde förhandlas om istället för att peka finger på varandra. Men Morgan Johansson är inte den som ger sig utan han trallar glatt vidare för att kunna göra sin anmälan. Jag är ledsen Morgan, men du har nog inte mycket för det då Tyskland är en av EU:s nyckelländer.

Det är bara att gratulera Morgan Johansson till en utsiktslös kamp mot en jätte inom EU-samarbetet som Tyskland. Anmäler han landet till Europadomstolen som han har hotat med får han nog ta till bättre vapen än Tors hammare Foto: By Mårten Eskil Winge – 3gGd_ynWqGjGfQ at Google Cultural Institute, zoom level maximum, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=22007120

Den andra frågan handlar om vad Morgan Johansson egentligen vill i slutänden. Vad tror han slutresultatet blir om han fortsätter sin mer liberala migrationspolitik? Svaret på den frågan har Angela Merkel redan fått då hennes kristdemokratiska parti under förra helgen förlorade i flera delstatsval (SVD; Archive). Vill verkligen Morgan Johansson destabilisera länder i Europa än mer därför att regler är så heliga att de går före länders stabilitet? Vill han se migrationsfientliga och nationalistiska partier som AfD  växa ohejdat?

Morgan tillhör ju den skaran som kallar alla dessa partier som kritiserar migrationen för ”fascister”. Kanske inte så genomtänkt då det tyska författningsskyddet inte ser partiet som vare sig nazistisk eller fascistiskt och tillåter därför AfD. Det är också nästan lite självutplånande av Morgan Johansson att framhärda sin syn då han och alla andra partier som inte lyssnar på folks oro kommer att tillhöra de som förlorar på sin envishet. Att lyssna och förändra sin syn är en del av demokratin, att inte göra det är självmål.

För Socialdemokraternas tyska systerparti SPD åkte också de på en riktig käftsmäll (Folkbladet; Archive) i valet. I vissa delstater har de så gott som halverats, en omständighet som borde inbjuda till eftertanke också hos Morgan Johansson. Den som inte lyssnar på folks farhågor idag, är morgondagens förlorare. Den processen kan dessutom gå snabbt vilket exemplet AfD visar. I delstaten Sachsen-Anhalt som ligger i de östra delarna av landet fick partiet 23 %.

Samtidigt som detta skedde kunde ett etablerat parti som CDU (kristdemokraterna) förlora hela 11,5 % i ett av sina starkaste fästen Baden-Württemberg. Det straffar sig alltså att inte lyssna och anpassa sig efter hur tongångarna går. Vad Morgan Johansson och andra etablerade borde börja förstå är att det nog är bättre om han och alla andra länder i EU sätter sig ner och förhandlar om Dublinförordningen så att den bättre passar dagens situation. Annars lär han och andra politiker snart vara arbetslösa.

Hittills har de enda resultaten av migrationen blivit än mer oro, fler tendenser till upplösning och instabilitet. Vill politikerna sitta kvar är det alltså bäst att de lyssnar mer och ser till att följa det folk säger istället för att göra tvärtom Foto: By Andrea del Verrocchio – Web Gallery of Art:   Image  Info about artwork, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=15466398

Löjesguiden nominerar idag Morgan Johansson till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Att inte förstå sambandet mellan destabiliserade länder och en ohejdad migration är i det närmaste en monumental miss från din sida. Med facit i handen kommer politiker som Angela Merkel att få betala ett högt politiskt pris, ett pris som också kan komma att bli ditt med tanke på hur illa skött hela migrationsfrågan är. Det gör dig till en extra utmärkt kandidat till priset.”

Vänsterpartiets och kampen mot verkligheten

Vänsterpartiet genomgår darrningar av harm efter EU:s toppmöte med Turkiet om migrationen till Europa. De är ju också ett av de partierna som helst ser en oändlig invandring som en möjlighet snarare än ett problem. Det infekterade läget har till och med fått så oanade konsekvenser att partiet talar om att bryta delar av samarbetet med Socialdemokratin och Miljöpartiet, främst är det vårbudgeten och budgetarbetet (DI; Archive) man skjuter in sig på.

För att få som man vill i förhandlingarna och sätta press på regeringen om migrationen har Vänsterpartiet nu börjat sikta in sig på vårbudgeten och hotar att inte längre delta. Det borde vara goda nyheter eftersom de ändå inte har något att bidra med vad gäller bra politik Foto: By NATO Training Mission-AfghanistanSSgt Sarah Brown/NTM-A Public Affairs – Afghan National Army soldiers train on heavy weapons, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=27234624

Men skulle Sverige verkligen sakna dem om de skulle säga upp allt samarbete med regeringen? Det får naturligtvis var och en svara på, men för min del är svaret ett rungande nej. Jag kan helt enkelt inte för mitt liv ens se varför de skulle ingå ens som stödparti till regeringen. Partiet är ju helt enkelt fullständigt ute och cyklar i de flesta frågorna.

Mammografi till kvinnor är en bra sak, det säger jag inget om. Att öka denna så fler kan räddas säger jag knappast heller nej till men tänk om män fick samma resursökning. Män drabbas av prostatacancer vilket är den cancerform som ökar (Doktorn) mest och också den som skördar flest offer. Det är dessutom den vanligaste (Cancerfondens hemsida) cancerformen sett i absoluta tal. Ändå tycker Vänsterpartiet att det är rättvisa att enbart skjuta till pengar till kvinnors cancer.

Hade båda könen fått resursförstärkningar i cancervården hade de kunnat stoltsera med titeln ”rättvisa” men som det nu ser ut kommer allt sånt tal på skam. Det kommer än mer på skam när man betänker att partiet lägger förslag som avgiftsfri tandvård för yngre upp till 23. Sämre tandhälsa kommer med ökad ålder och ju mer arbeten som måste göras desto dyrare räkning. Istället ska i Vänsterpartiets värld de med egna högre utgifter, var de som betalar för dem som borde betala ur egen ficka.

När man till sist föreslår och får igenom avgiftsfri hälso- och sjukvård (Vänsterpartiets partiprogram ”Vänsterpartiet Gör Skillnad”; Archive) för patienter över 85 är måttet rågat. Tittar man på medellivslängden (SCB) i Sverige är den 84 för kvinnor och 80 för män. Reformen missar alltså de allra flesta och är mer trolig att gynna kvinnor än den gör samma sak för män. ”Rättvisa” är alltså åter inte ordet denna samling människor bör använda sig av.

Orättvisa och missförhållanden måste diskuteras, inte sopas under mattan. Det är nog det enda jag har och Vänsterpartiet har gemensamt. Problemet är bara att ingen kan som Jonas Sjöstedt eller Vänsterpartiet se till att kväsa debatten. Foto: By OSeveno – Own work, CC BY 4.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=45893732

Integrationspolitiken i landet är något av en ödesfråga för framtiden. Den som inte vill eller kan bidra till en lösning, lär också vara den som ser till att vi för många decennier framåt kommer att ha problem. Det är den rollen Vänsterpartiet har i den misslyckade politik som hittills har präglat statsmaktens rätt fåfänga försök att få någon rätsida på saker och ting. Integrationspolitiken i landet har ju nämligen havererat och de politiska partierna, särskilt Vänsterpartiet, vill inte se verkligheten eller skyller fiaskot på varandra.

För så fort någon i debatten (Aftonbladet; Archive) lyfter fram obehagliga sanningar eller ser på verkligheten (Expressen; Archive) med andra ögon än det av partiet godkända synsättet, är de där med  stridsyxan (Aftonbladet; Archive) för att kväsa diskussionen. De enda som tjänar på deras handlande är naturligtvis SD. Det bli så när man lägger locket på all debatt och mer eller mindre kväser denna.

Vänsterpartiet kan möjligen i det korta perspektivet stoltsera som högborgen för pk-åsikter, men kommer vi att tacka dem när misslyckandena idag fortfarande är misslyckanden imorgon? Det är ju nämligen då vi kommer att få resultatet av dagens misslyckanden och det är då vi kommer att få börja betala priset för att Jonas och alla andra vare sig vill eller kan se verkligheten.

Nu försöker Jonas Sjöstedt delvis gjuta olja på den debattens vågor med ett nytt inlägg (SVD; Arichive) i SVD i integrationsdebatten. Han misslyckas dock redan i andra meningen och resten blir en såväl sorglig som meningslös läsning. För i citatet ”Däremot ska inte hedersfrågan användas för att i svepande ordalag angripa muslimer, invandrare eller vissa förorter.” visar han varför Vänsterpartiet är partiet som inte vill förstå verkligheten utan istället bekämpar den.

Det var länge sedan vi i Europa upplevde stening och andra hedersrelaterade straff. När de förekom var de inte ens hedersrelaterade. Ändå påstår Jonas Sjöstedt att man inte ska skuldbelägga de ställen där det förekommer som för att koppla den till hela samhället istället för till de ställen hedersrelaterade förtryck förekommer. Foto: Av Annibale Carracci – Web Gallery of Art:   Image  Info about artwork, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=15385043

Fråga man sig var hedersförtryck kommer ifrån så blir nämligen inte svaret ”Sverige”, en sån förklaring vore mer än enfaldig. Istället är det tyvärr gamla traditioner från andra delar av världen som spökar till det och det enda sättet det har tagit sig hit på är genom invandring. Jag ser inte negativt på invandring tvärtom har det sina goda sidor, men denna tillhör inte den. Att kväsa den debatten och förneka sambandet är inte heller det något att eftersträva, släpp debatten fri Jonas!

Inte heller tjänar Jonas några politiska poänger i det längre loppet på att påstå att att man inte bara ska utmåla förorten som centrum för denna smutsiga sedvänja. Hittar Jonas hedersförtryck på Östermalm får han gärna säga att jag har fel, men under tiden hävdar jag med eftertryck att det finns övertygande bevisning om att han i vanlig ordning låter de ideologiska glasögonen skymma sikten för honom. Därmed drar han samma felaktiga slutsatser som vanligt.

Tvärtom talar både Zeliha Dagli och Amineh Kakabaveh om hur det är just förorten som är problemet, men också om hur de få svenskar som trots allt finns där reser hem till innerstaden så fort kontoren stänger. Sanningen är ju att vårt land är så uppdelat mellan olika befolkningsgrupper, att de till och med bor på olika ställen. Hur sunt det är visar sig snart när förorten skapar sina egna lagar. Så fort polis (SVT; Archive) finns på plats, ses de som ett hot mot den alternativa auktoriteten som är de som egentligen styr.

Det enda Jonas Sjöstedt har bevisat med sitt uttalande är att han inte förstår. Han förstår inte att förorten brinner därför att folk känner hopplöshet och saknar framtidshopp, mycket beroende på den under de senaste 20 årens bedrivna politik. Han förstår inte heller att andra krafter än det officiella Sveriges håller på att ta över. Han och hans partibröder och systrar väljer därmed att stoppa huvudet i sanden. ”Sanningen svider” brukar det ju heta, men sanningen är också att ingenting blir bättre av att förneka den.

Ingen, inte minst debatten, hjälps av att en sida antingen doppar huvudet i sanden eller försöker lägga locket på. Jonas Sjöstedt försöker med båda tricken i ett och gör sig därmed till strutsen i sammanhanget. Foto: Av Another Believer – Eget arbete, CC BY-SA 4.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=46492838

Han förstår alltså inte att grunden till problemet är att folk av ett visst slag bor på ett ställe, medan andra bor i andra kvarter. Inte ens när han själv flyttar till Midsommarkransen (Bättre Stadsdel; Archive) i Stockholm där 18 % röstade på Vänsterpartiet i det senaste valet, förstår Jonas Sjöstedt sambanden. Hans politiska kamp mot verkligheten den bara fortsätter. Också hans felaktiga utgångspunkter som ligger till grund för de felaktiga antagandena lyser igenom.

Jonas är dock inte ensam i striden mot verkligheten, till sin hjälp har han ett helt parti som med idog energi fortsätter att lägga förslag (Aftonbladet; Archive) på hur man ska fortsätta att fjärma sig från den. Nu är man till och med inne på ett så klassiskt kommunistisk område som hur man ska kunna ”uppfostra” och ”forma” medborgaren till att ”tänka rätt”. Behövs mer än så för att folk ska börja förstå?

Det otäckaste är dock i mina ögon inte deras värdelösa förslag, utan att de får lov att inverka på och medverka till regeringens politik. Det bästa vore om man helt enkelt uteslöt dem ur allt beslutsfattande, men så är alltså inte fallet. Tvärtom fortsätter både Socialdemokraterna och Miljöpartiet att alltmer också dom lyssna på Vänsterpartiets alla felaktiga antaganden om verkligheten. De formar till och med sin egna politik (SR; Archive) utifrån deras teser.

För också i regeringen finns en samsyn med Vänsterpartiet om att tvinga verkligheten att se ut så som man själv vill. Som alltid är det uppifrån kommande dekret (Aftonbladet; Archive) vars enda syfte är att styra medborgaren att bete sig på ett för de styrande – dvs Socialdemokraterna – önskvärt sätt. Här finns ingen plats för egna beslut eller personliga viljor, allt ska bestämmas av farbror sosse med samarbetspartier. För i slutänden betyder individen ingenting i vår fina fantastiska socialiststat.

Det dubbelt trista är att konstatera att också regeringen har samma syn på politisk styrning som Vänsterpartiet. Medborgaren ska styras till ett önskvärt beteende och ingen ska kunna komma undan när allt styrs uppifrån som de marionetter vi ses som. Foto: Av User:Nicolás Pérez – Nicolás Pérez., CC BY 2.5, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=69300

Löjesguiden nominerar idag slentrianmässigt regeringen men också Vänsterpartiet till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Er envetna kamp mot verkligheten och till och med viljan att betvinga verkligheten för att den ska stämma med er världsbild är tecken nog. Men när man som inom Vänsterpartiet är villig att inte bara förvanska verklighetsbeskrivningen, utan också se till att andra inte beskriver den i debatten är ett nytt lågvattenmärke satt. Det gör er till formidabla kandidater till priset.”

Insikt?

Har mp börjat komma till insikt (DN; Archive)? Inte en dag för sent i så fall men jag tror på det först när jag ser det och har gnuggat mig ordentligt i ögonen. För man behöver inte läsa långt i artikeln så inser man att den försonande tongången inte är annat än falsk. Gustav Fridolin är t ex stolt över att vara Miljöpartist, det skulle inte jag vara i deras kläder. Miljöpartiet är helt enkelt i mina ögon partiet som med råge har passerat bäst före datumet.

När man skrapar på ytan är det samma stinkande parti som alltid som framträder. Miljöpartiet är kort och gott inte moget rollen att ingå i en regering, så enkelt är det Foto: Wikimedia Commons

Snarare verkar Fridolins nyvaknade intresse för avbön bottna i att partiet går kräftgång och har gjort så under en längre tid i opinionen. Få partier har som hans egna fått utstå så mycket offentligt hån och det med all rätt. Från ledningens sida har man inte bara gjort grova felkalkyleringar av verkligheten och fått betala för det utan också sett till att hamna ordentligt snett i sitt sätt att möta denna. Partiet målade in sig i en inställning om det i det närmaste oändliga antalet flyktingar som skulle komma hit, verkligheten såg annorlunda ut.

Han säger sig fortfarande vara stolt över att äntligen kunna välkomna fler flyktingar än någonsin tidigare. Om man har för avsikt att destabilisera landet finns det grund till att känna sig det. Tycker man däremot inte om att landet faktiskt genomlider en förtroende- kris för den politiska eller mediala eliten finns lite eller inget att vara stolt över. Att denna förtroendekris har förstärkts till det yttersta i just kölvattnet på migrationen tycks däremot inte herr Fridolin riktigt inse.

Han är stolt över många andra saker som en desperat politiker på jakt efter återupp-rättandet av ett svunnet förtroende bör vara. Han är t ex stolt över att lärarlönerna äntligen höjs och att fler anställs i skolan. Någonstans har han en poäng i det för det är faktiskt framgångar, men om man ser till helheten finns fortfarande en bild som inte stämmer. Han lovade ju personligen att han skulle fixa skolan på 100 dagar, nu efter över 500 har han kommit allt längre från det målet.

För Fridolin har knappt ens börjat adressera några av svensk skolas grundproblem. Stöket (Dagens Samhälle; Archive) har han inte ens nämnt. Den OECD-rapport som kom 2014 och som gav svensk skola svidande kritik har han inte heller talat om. Den konstaterar att antalet lektionstimmar i snitt i Sverige ligger på 741 timmar. Jämförbara länder ligger på ett snitt på 942 timmar.

En indikation på misslyckandet i skolan måste vara när vissa kommuner tvingats att hyra in väktare för att kunna skapa arbetsro i den. Detta talar inte utbildningsministern ens om när han istället räknar upp alla framgångar Foto: Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=736417

Samma rapport talar om att stöket i skolan har ökat och att allt fler timmar försvinner från ett redan lågt jämförelsetal. Värdefull tid spills på att bara skapa ordning i klassrummen. Inte ett ljud om detta kommer dock över Fridolins läppar. Än mindre har han något förslag som skulle kunna ordna dagens situation och gud förbjude inga som helst sanktions-metoder mot den eller de som står för stöket. Så här sammanfattade OECD det:

”Students do not listen to what the teacher says; there is noise and disorder; the teacher has to wait a long time for students to quiet down; students cannot work well; and students do not start working for a long time after the lessons begin.”

Visserligen kom rapporten när Jan Björklund fortfarande var utbildningsminister men ändå har också den nya regeringen och dess ansvarige minister beröringsskräck inför den. Att känna sig stolt Gustav kräver att det finns skäl till detta. Har man inte det är det som med allt annat i Miljöpartiets värld – luftbubblor.

Nästa kapitel i en sorglig roman där stöket är det tongivande handlar om att det fenomenet har gått så långt att skolor tvingas hyra in väktare för att värna de skötsamma eleverna från de som förstör. Ett exempel på det kommer från Småländska Älmhult (P4 Kronoberg; Archive) där till och med skolans rektor hotades efter det att droger hade flyttat in på skolans område. Tills sist togs det drastiska beslutet att hyra in väktare.

Nästa faktor har Gustav själv ställt till med och det är att de nu nyanlända barnen har fler hinder i skolan än andra barn. Språk, kultur och ovanan att ens gå till skolan är några av de extra bördor dessa barn får dras med och inga extra resurser skjuts till. Istället får skolorna lösa problemen bäst de kan och har resurser till. Problemen (GP; Archive) hopas och ingen, inte minst Fridolin, har vare sig svar eller lösningar.

Vissa elever har inte jetmotorer till sin hjälp för att kunna lyfta. De har däremot lika stor last som ett transportflygplan och utbildningsministern har inga svar på vad som bör göras trots att hans parti har skapat situationen Foto: Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=736417

Det brukar ju heta att man får det man förtjänar och det gäller inte minst Miljöpartiet. Inget annat parti har så snabbt misslyckats med sin regeringsroll som dom och snart sagt varje dag kommer nya bevis på deras misslyckanden. Att Fridolin är ångerköpt ingår i den politiska teater han och andra vänstermänniskor har sysslat med sedan tidigt 70-tal men få är väl de som längre tror på de locktoner som kommer därifrån.

När inte ens partiets egna representanter tror på hans eller Romsons ledarskap (Expressen; Archive) lär nog ödestimmen vara slagen för åtminstone ett misslyckat partiledarval och ett dåligt ministerval. Svensk skola har helt enkelt inte längre råd med Gustav Fridolin.

Peter Eriksson är dock inte ensam i sin kritik mot dagens partiledning. Fridolins gamla mentor Bertil Torekull riktar svidande kritik (Expressen; Archive) mot framför allt Åsa Romson och alla hennes misstag. Inte så undra på då just de kom i parti och minut under en period. Återigen en person alltså som vare sig Sverige eller Miljöpartiet har råd med.

Summan av all jävelskap blir till sist att Miljöpartiet är den svaga länken i det som kallas regeringen. Den bör omedelbart ombildas utan vare sig Vänsterpartiet eller Miljöpartiet ens påtalade i en ny sådan. Varför Vänsterpartiet också dom bör uteslutas från all kontakt med makt återkommer jag till i ett senare inlägg.

Vare sig Löfven vill inse det eller inte bör han nog överväga en ommöblering av regeringen utan vare sig Vänsterpartiet eller Miljöpartiet med. Låt dessa långsamt glida iväg så vi kan vinka adjö helst för alltid Foto: Wikimedia Commons

Löjesgudien nominerar idag Miljöpartiet och dess ledning till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Det är tydligt att det fortfarande mest handlar om tom retorik från Miljöpartiets sida i den allmänna debatten. Gustav Fridolin lägger pannan i djupa veck och spelar ångerfull men vad hjälper det om man inte ens är beredd att tala om de verkliga problemen. Han gör det inte bara till ett internt problem för Mp utan också till ett problem för hela landet eftersom han sitter i regeringen och det gör honom och partiet till fullfjädrade kandidater.”