Ett glädjande budskap

SVD har låtit Sifo göra en väljarundersökning (SVD; Archive) som presenterades på fredagen. Den var minst sagt glädjande kan man säga i varje fall på en punkt. Miljöpartiet har gått från att ha haft sex procent i väljarstöd till ett statistiskt säkerställt fyra komma tre procent. Väljartappet är dramatiskt, så dramatiskt att de lokalt i Stockholm har gått från att ha haft ett stöd på 20 % till att nu ha ett som ligger under fyra procent.

ClevelandMiljöpartiet får nu smaka på det som så många andra har fått erfara – vad det innebär när man måste betala det politiska priset. Ett krympande parti som snart är ute ur riksdagen har blivit resultatet. I Stockholm har de inte ens mer än en femtedel av sina ursprungliga väljare kvar. Foto: By Bernhard Gillam (1856-1896) – http://elections.harpweek.com/1892/cartoon-1892-large.asp?UniqueID=11&Year=1892, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=5669020

I Stockholms Stad är de redan under spärren  på fyra procent och kommer inte att få vara med i Stockholms stadshusfullmäktige om trenden håller i sig. Nu gäller det att pressa ner deras 4,3 % på riksplanet. Ett statistiskt säkerställt noll och ett besöksförbud i riksdagen skulle sitta mer än fint. Om dessutom siffrorna håller i sig långsiktigt så att de också blev nästa vals resultat för partiet, skulle jag troligen dansa näck i fontänen på Sergels Torg. Höggradigt berusad förstås på en riktigt torr och bra champagne.

Det är en rad samverkande faktorer som nu ger sig till känna. Mehmet Kaplans avgång satte igång en uppdämd debatt om både toppstyrning (SVD; Archive) och ett behov av att byta ut språkrören (Aftonbladet; Archive). Hans avgång satte också igång en infekterad debatt om islamism och islamofobi. Nu har den debatten börjat skörda sina första offer och snart kan dessa bli fler. Källor talar nämligen om att båda språkrören kan komma att få avgå (SVT; Archive) på den kommande partistämman.

Finns det några negativa nyheter med opinionsundersökningen då? Jo, faktiskt så finns det det! Vänsterpartiet ökar med hela en procentenhet till åtta komma två vilket är partiets bästa siffra på två år. Vänsterpopulism lönar sig alltså trots att det är just bara populism. En annan baksida är att Socialdemokraterna fortfarande ligger på en skamlöst hög siffra (26,5 %) trots en fullständig genomklappning i fråga efter fråga och ett monumentalt misslyckande i regeringsutövandet.

Moderaterna tar rena glädjeklivet uppåt och ökar med en komma sex procent till 27,4 %. Inte heller där förstår jag riktigt hur det gick till. Partiet har ju legat ovanligt lågt och inte gjort några spektakulära uttalanden eller utspel, men däremot låtit landets genomusla regering fortsätta sitt regerande mot bättre vetande. Deras tillvaro står inte heller på säker grund, flera av Alliansens partier krymper samtidigt som m växer.

Puppet PeopleAv Alliansens partier är det bara M och Kd som växer, resten minskar de också i storlek. Det blir med andra ord svårt att få till ett underlag för en Alliansregering utan Sd om man väljer att fälla Löfven och utlysa nyval. Foto: By Reynold Brown – http://www.alyon.org/generale/theatre/cinema/affiches_cinema/a/as-az/attack_of_the_puppet_people.jpg, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=24831435

Centerpartiet minskar med en komma fyra procent till fem komma nio. Liberalerna minskar noll komma en till fem komma fyra, medan Kristdemokraterna äntligen klättrar med noll komma åtta till fyra komma tre. Alliansen växer därmed marginellt och hamnar sammantaget på 43 procent. Den rödgröna kraschlandningen skulle sammantaget idag få 39 %. Vore det val idag skulle alltså Alliansen fortsatt vara tvingade att söka passivt eller aktivt stöd av Sd.

Sd minskar visserligen med noll komma fyra procent till 15,3 %, men är fortfarande landets tredje största parti och är dessutom om det hade varit val idag vågmästare. En omständighet som inte kommer som ett välkommet besked för AKB eller de andra inom Alliansen. De kommer troligen istället att fortsätta lägga ner sin röst i väntan på ordinarie val. Det är den enda möjligheten de har med tanke på vad opinionsundersökningen visar.

Den här undersökningen understryker helt enkelt att det inte är läge för Alliansen att fälla regeringen då opinionsläget bara kommer att leda till att man tvingas söka stöd hos Sd. Fäller man regeringen finns dessutom risken att en skitförbannad Löfven inte lägger två fingrar i kors för att sänka en Alliansregering, akilleshälen heter återigen Sd. Skulle alltså Sd inte kunna trumfa igenom krav, behöver de bara rösta med S för att sänka en sån regering och det scenariot är inte helt uteslutet. S och Sd har gjort gemensam sak förut.

Ömsom vin, ömsom vatten, så kanske man kan sammanfatta undersökningen. Ingen får egen klar majoritet, ingen skulle kunna utlysa ett nyval och vara säkra på att man efter ett sådant kan få en solidare politisk grund att stå på. Miljöpartiets kris är det enda som är riktigt glädjande, men så är det extra glädjande. I varje fall i mina ögon är det något av de bästa beskeden inom politiken på länge. Den kan jag med andra ord hålla fast vid länge. Synd bara att dippen kommer mellan val, inte inför nästa ordinarie. Där får vi jobba lite mer.

Martin Luther KingMartin Luther King höll sitt berömda tal i Washington på temat ”I have a dream”. Det finns fler än han som har en dröm. Jag själv vill gärna se ett parlament och en regering utan mp ens i närheten av något av dessa. Ännu bättre vore det med en helt ny regering och ett Vänsterparti också det på noll. Foto: Wikimedia Commons

Löjesguiden nominerar idag Miljöpartiet till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Så har vi då nått den punkten i tillvaron då det börjar bli dags att betala det politiska priset för alla misslyckanden och felgrepp. Inte mig emot, tvärtom anser jag att ni har arbetat länge och ihärdigt för detta och att ni mer än förtjänar det. Det gör er till höghöjdstränade kandidater till priset.”

Bland ormar och orättvis kritik

I förra veckan riktade ju Veronica Palm kritik (Expressen; Archive) mot stormen om Åsa Romsons ledarstil både som Miljöpartiets ledare såväl som hennes roll som Miljöminister. De senaste veckornas turbulens har ju skapat ett veritabelt drev mot Åsa Romson men också mot Gustav Fridolin och Miljöpartiet. Det enda i artikeln som gick att ta fasta på, var just att Gustav Fridolin har kommit billigt undan. Därför ska nu sökarljuset riktas mot också Fridolin och hans misslyckande.

”Gustav Fridolin är en orm” (Expressen; Archive), de hårda orden fälldes en gång av Leif GW Persson. Så småningom ångrade (Aftonbladet; Archive) han sina omdömen, men karaktärsbeskrivningen fanns fortfarande där. Så är då Gustav Fridolin en ”orm”? Nej, det är han säker inte (?), men han är däremot en ledare som har misslyckats på en rad punkter. Ormar är nämligen betydligt trevligare djur än deras rykte vill göra gällande, det kan däremot ingen miljöpartist beskyllas för att vara.

SnokÄr det en symbol för Miljöpartiet? Är det Gustav Fridolin? Nej, bara en liknelse gjord av Leif GW Persson! Vad han hade emot ormar kan man förstås undra, för att jämföra Fridolin med en orm var orättvist mot ormen Foto: CC BY-SA 3.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=108701

Om vi börjar med politiken och ställningstaganden så har mp misslyckats (SVD) i minst fem frågor. Förbifart Stockholm, Brunkol, Brommas vara eller icke vara, flyktingpolitiken och försvarsfrågan med Nato-frågan som en ovälkommen het potatis är några av de frågor där Mp och språkrören har fått ge med sig. ”Samarbetsregeringen” som Stefan Löfven så stolt deklarerade, har alltså av allt fler Miljöpartister börjat ses som ”samman-brottsregeringen”. Flera mycket smärtsamma beslut, är fortfarande ett stigma för partiet.

Språkrören har helt enkelt varit dåliga på att balansera partiets frågor mot det man har fått ut. Många anser att de har fått ge men inte kunnat ta. Språkrören har också varit dåliga på att förklara varför dessa misslyckanden har skett. De har helt enkelt bara lagt locket på så fort ett nytt misslyckande har uppdagats. Snart har hela cirkusen kring språkrören uppstått då en fråga för mycket har gått åt pipsvängen och svaren om varför som vanligt uteblivit.

Sanningen är att Miljöpartiet som samarbetspartner har setts som svagt av Löfven, och han har därför valt att köra över dem. I flera frågor har detta skett med motiveringen att det inte är samhällsnyttigt. Det tydligaste tecknet på det är Brunkolsfrågan där Mp ville behålla dagbrotten, men låta bli att bryta en enda kolbit. Enorma värden för skattebetalarna skulle alltså gått förlorade. Gustav Fridolin var ju den som för Mp:s räkning målade in sig längst i hörnet när han la upp en brunkolsbit i debatt på SVT och dyrt lovade att inget skulle brytas.

Brunkol kanske inte ska brytas, definitivt inte heller politiska löften. För det hela slutade naturligtvis som man skulle kunnat förmoda. Försäljning (SVT; Archive) genom Vattenfall som ägare som ett företagsbeslut regeringen hade lite med att göra var ett faktum. Vid det här laget fanns nog också en rätt stor frustration hos Socialdemokraterna. Nästa fråga, kärnkraften, ligger som en våt filt över samarbetet och också där kommer Stefan att bli tagen i örat av främst LO och fackförbunden (Arbetet; Archive) om han inte gör något.

Partiet har alltså i flera frågor målat in sig i hörnet. Det är ju alltid lätt att villkora och därmed utlova en rad saker. Att däremot kunna fullfölja utlovade löften och omsätta dem går bra om man regerar ensam. Som däremot Miljöpartiet har fått erfara, är det mindre lätt när man har en samarbetspartner. När man som mp dessutom allt mer börjar se sam- arbetet som ett problem och motpartnern gör detsamma, är problemet uppenbart. Allt för att man villkorade politiken så att möjligheten att backa ur nära nog var noll till sist.

Partiet har gått från att vara idealistiskt parti som har kunnat slänga ur sig vilka  dumheter som helst, till att bli ett som måste ta ansvar. Dessutom har de fått upptäcka att det är en sak att tycka, men en annan att kunna genomföra. Det har alltså varit en stor skillnad för partiet mellan att driva oppositionspolitik och att nu ta ansvar för en regerings hela politik. Ansvarstagandet har ibland lyst med sin frånvaro som i kärnkraftsfrågan, men allt som oftast har det även kärvat i verklighetsförankringen som i brunkolsfrågan.

Tittar man sen på de individuella insatserna för språkrören finns det en sak som det kommer att riktas mycket och helt riktig kritik mot Gustav Fridolin för. Inte heller han har åstadkommit så mycket. Det började med det kaxiga och storvulna löftet om att skolan (Aftonbladet; Archive) skulle fixas på 100 dagar. Nu 450 dagar efter uttalandet, har lite eller inget fixats. Skolan får fortfarande underkänt (allastudier.se), men det går knappast längre att använda lärarna som syndabockar (DN Debatt; Archive).

Problemen ökar, men ingen löser dessa alltså. Inget bra recept på framgång och Fridolin har helt riktigt fått äta upp sitt kavata uttalande. Fortfarande har han mycket att bevisa, men som det tycks väldigt lite att backa upp med. Både kunskap och ledarskap tycks saknas och vore statsministern inte den ryggradslösa ledare han är, borde Fridolin ha bytts ut enbart av det skälet. Detta har inte hänt och därför är skolan ett fortsatt misslyckande som kommer att kasta en lång skugga över Fridolin, däremot inte över statsministern.

LöftenNej det är inte Fridolin iklädd peruk i badet! Trots det finns många likheter med Jayne Mansfield. Fagra löften och lockrop med ekivoka inslag, men så lite som sen infrias. Mansfields filmer är inte vidare underhållande och det är inte Fridolins politik heller. Inte ens hans framträdanden är längre roande. Foto: Wikimedia Commons – Filmaffischen till filmen ”Promises! Promises!”

Gustav Fridolins politiska misslyckanden stannar dock inte i skolans värld. Som Utbildningsminister är han ju högsta ansvarige på sitt departement och också ansvarig för detta inför regeringen. Sakta men säkert visar det sig dock att han har misslyckats också med detta. Följande artikel (Expressen; Archive) talar om kaos på departementsnivå. I den soppan som har skapats, har flera tongivande chefer har sagt upp sig. En av dem efter ”meningsskiljaktigheter” och dessutom med nästan omedelbar verkan.

Det talas i artikeln om Fridolins brist på erfarenhet såväl som organisatoriska problem. De senare skulle ligga i att där man under Alliansen hade en ansvarig för skolfrågan – Jan Björklund (då Fp, nu L) – nu har departementet tre chefer. Aida Hadzialic är ansvarig för gymnasiefrågor och Helene Hellmark Knutsson är ansvarig för högre studier samt forskning. Gustav Fridolin är den som basar över allt och tillsammans med Hadzialic är ansvarig för gymnasiefrågor.

Här har statsministern valt att skapa en rörig organisation med en ansvarig för verksamheten som uppenbarligen inte klarar jobbet eller är mogen att ta sig an den. Skuggan borde alltså vila över statsministern som därmed har visat sig dålig på ytterligare ett område – det organisatoriska. Att statsministern inte heller har reagerat på att kaoset på departementet har eskalerat där flera personer sagt upp sig, är också det extremt anmärkningsvärt. Det övergripande ansvaret är ju trots allt (?) hans!

Ja kritiken har varit orättvis, det erkänner jag Veronica. Den har ju drabbat för få personer! Förutom Romson borde Fridolin ha hudflängts för länge sedan. När man inte ens förstår hur kränkta (Aftonbladet; Archive) kvinnor har blivit över ett fenomen som att inte hälsa i hand, borde kanske också Fridolin bytas ut. Det här helt enkelt för mycket han inte förstår eller klarar av för att det ska kunna kännas stabilt att ha som partiledare eller som minister i en regering.

Mother scolding her daughterKritiken borde finnas där hela tiden och åt alla inom mp, för faktum är att hela partiet har misslyckats. Att de dessutom har två språkrör som inte klarat sin uppgift har definitivt bidragit. Men också statsministern måste ses som skyldig till det som nu händer. Han lär däremot kunna smita bakom ryggen på de två kritiserade, för honom finns ingen brist i den egna regeringen eller politiken. Foto: Wikimedia Commons

Statsministern borde fått löpa gatlopp för dålig organisation och uruselt ledarskap, men har mirakulöst nog sluppit från detta. Dålig uppstyrning och en konstant oförmåga att lyssna på varningsklockorna som också borde ha ringt i hans närvaro, kan man ha många kritiska tankar om. Att som han nära nog medvetet låta ett helt departement haverera är på gränsen till defaitistiskt. Få saker är så tydliga som att också Löfven är en osedvanligt dålig ledare!

Att Löfvens underlydande i tid och otid får fortsätta sitt dåliga arbete med det undermåliga resultat som nu föreligger på skolans område, är i bästa fall ren klumpighet. I sämsta fall är det ett tecken på att också Löfven borde stämplas för vad han är. Att kräva både Fridolins och Löfvens avgång känns som ett understatement där okvädesorden borde hagla. Dags att rösta fram en ny regering, det borde ha skett redan hösten 2014!

När man så summerar den kökkenmödding som kallas ”regeringen”, är det en bister och gråkall läsning. Främst är det krisen i Mp, men också statsministerns ovilja att förstå och oförmåga att leda som ställer till det. Dödskyssen åt Miljöpartiet kan mycket väl redan vara levererad. Hur ska man annars tolka LO-pampen Karl Petter Thorwaldssons när man analyserar budskapet i hans första maj-tal?

I förra helgen var det som bekant första maj och en av talarna var Karl Petter Thorwaldsson. I sitt tal förde han fram något som borde fått alla att flämta, LO och dess medlemmar (som om Karl Petter ens brytt sig om att fråga dessa!) gillar inte Miljöpartiet (Expressen; Archive). Detta ska utläsas som om att Karl Petter Thorwaldsson inte tycker om Mp, det är ju fackets motsvarighet till påven vi talar om. Partiets dagar i regeringen kan alltså vara räknade. Är det någon annan än miljöpartister som skulle sörja detta?

Dödskyss MonumentÄr det LO som nu första maj har levererat dödskyssen åt mp? Man kan undra efter Karl Petter Thorwaldssons tal. Klart är i varje fall att mp kan utveckla sig till en fullt utblommad regeringskris. Foto: Av Enfo – Eget arbete, CC BY-SA 3.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=26156379

Löjesguiden är tillbaka i samma gamla fåra när den nominerar regeringen till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Säger det inte allt när man läser mellan raderna? Hade ni någon självinsikt hade ni avgått innan ni tillträdde, men nu brinner säkert lågan att regera starkare än självinsikten. Det gör er till formstarka kandidater till priset.”

Också Gustav Fridolin ska få en känga i form av en kandidatur till foliehatten. Motiveringen lyder: ”Ett misslyckande är ett misslyckande och aldrig har väl detta varit mer tydligt än i ditt fall. Misslyckanden när du målat in dig i politiska hörn som det är svårare att ta sig ur, i ditt ministerutövande och i flera sakfrågor är så här långt facit. Det gör dig till en självskriven kandidat till priset.”

Den uteblivna ilskan

Ilska är den där känslan som sätter sig i form av både magont och ett huvud som vill sprängas inifrån. Känslan är både en naturlig reaktion på något som gör en just ilsken, men också något som lämnar en tom i efterhand. Själv känner jag mig snarare tom och lite förvånad, men knappast skadeglad eller nöjd över onsdagens händelseförlopp. För det som har hänt är på något sätt en svensk tragedi, eller är det en parodi?.

Det var ju igår som Mona Sahlin avgick som den med ansvaret att samordna landets strategi mot våldsbejakande extremism. Kritiken har funnits där hela tiden, hennes jobb har innefattat rätt svåra avväganden men också dåliga slutsatser. För visst har hon haft fel, flera gånger om faktiskt, men det finns fortfarande ingen anledning att hata henne för att hon hade det. Istället bör man ju som alltid föra ett samtal med argument som grund. Den eran borde ha tagit sin början igår när meddelandet om avgången kom.

För när hon nu åter har ertappats med fingrarna i syltburken är det som om gamla försyndelser kommer i dagen igen, allt går igen. ”Mona är ingen fifflare” sa hon själv en gång när Toblerone-gate fällde henne, nu visar gårdagens avslöjande (Expressen; Archive) att åtminstone i nuläget är hon just detta. Skatt och arbetsgivaravgifter ska naturligtvis betalas av de som är skyldiga är göra så. Här betalar hon först sedan Expressen har väckt frågan.

Att hon dessutom gör samma dumma misstag dubbelt (Expressen; Archive) upp är anmärkningsvärt. Falskt intygande är en brottslig handling, inget snack om den saken. Att göra det är åtalbart, inget snack om det heller. Vad det borde bli snack om är hur det kan komma sig att man gör ett misstag och sen ett till. Fortfarande kan jag inte känna den där ilskan, istället känner jag mig fortfarande tom. Frågorna om hur man kan begå misstagen är en sak, men varför gör man det två gånger om? Varför upprepar hon historien igen?

Soyer Repetition dans la sacristie avant la messeMona Sahlin är som en körrepetition, hon upprepar samma stycke igen och igen. Det är något av en tragedi att konstatera att hon nu har gjort samma sak igen som om inget har gått in. Repetitionen är nog mest som inför ett rekviem där de ”avlidna” är både Sahlin och Socialdemokratin Foto: Soyer – Repetition dans la sacrestie avant la messe – Wikimedia Commons

Istället för ilskan kommer eftertanken. Exemplet visar ju att alla djur är lika, vissa är mer lika än andra djur. Det visar också hur socialism i vardagen inte fungerar, folk är giriga av naturen. Eller förlåt mig, egoistiska kanske det borde vara. Det spelar liksom ingen roll hur mycket solidaritet man krystar ur sig, i slutet av dagen är dessa människor precis lika själviska som alla andra. De tänker på sig, sina barn, sina nära och kära och kanske också sig själva först, främst och alltid.

Socialism är en vacker tanke, det medger jag. Men den är idealistisk och färgad av den unga naiva synen på saker som närmast går att beskriva som oskyldig. Den är visserligen uppriktig i sitt credo att förändra orättvisor, men är den lika uppriktig när det gäller ärlighet? När teorin inte längre stämmer med verkligheten, uppstår ju moraliska dilemman.

Men det är väl därför den tilltalar just unga så mycket. Idealismen, kampen för rättvisan och att ha ett mål är lockande saker i det tidiga vuxenlivet. Dubbelt smärtsamt då att behöva konstatera att de fina och ädla idealen allt som oftast kolliderar med verkligheten. För faktum är ju att socialism må vara vacker, men den fungerar inte. Här dansar ju gårdagens exempel jitterbugg mitt framför våra ögon.

Socialdemokraterna som ändå förutom föräldrarna då förstås är den organisation som har uppfostrat Mona Sahlin till den hon är, borde också få ta på sig en del ovett av det som nu har inträffat. Om man växer upp i vetskapen om att allt är möjligt, inga gränser finns så finns dom inte heller. Makten har vuxit ihop med människan och alla som inte tycker som makten är en anomali. Det är därför som kollegor som Marita Ulvskog kan kläcka ur sig uttalanden om att all borgarnas maktövertagande kändes som en statskupp.

Det är alltså något djupt onaturligt som bubblar under ytan i Socialdemokraterna. Makten ses som nära nog självklar, allt annat är en avvikelse. Man bygger upp en infrastruktur med tidningar och nickande journalister som välvilligt skriver lismande artiklar och man drar sig inte ens för att politisera ämbetsmannakåren. Att vara partitrogen (Aftonbladet; Archive) ger till och med en extra skjuts i karriären. En fjärdedel av Sveriges befolkning lyfter inte ens på ögonbrynen åt detta faktum. Kanske kommer det att få sin ändring nu.

En MidsommarnattsdrömÄr det ett drama? Är det en tragedi? Eller är det rent av en komedi? Dramat kring Sahlin och Socialdemokraterna fortsätter och innehåller det mesta. Vad som är klart är att det vi ser kommer att fläcka båda för lång tid framöver. Foto: Affisch från Shakespears pjäs ”En Midsommarnattsdröm” – Wikimedia Commons

En del av oss reagerar. Förhoppningsvis är det med lugn och sans. Andra blir tvärförbannade dels för att de känner sig blåsta nu när maktens arrogans visar upp sin värsta sida. Men också därför att man så gärna vill fortsätta att tro på sin idealistiska dröm som nu har gått i kras. Det är det enda som återstår efter Mona Sahlins sorti, ilska eller vrede. Ilska över att makthavare inte kan leva som de lär, eller vrede över att en tanke ett ideal nu har spruckit från kant till kant.

För alla som vill fortsätta tro lär det alltså bli ett smärtsamt uppvaknande. Deras dröm har tagit slut, eller åtminstone fått en ordentlig törn. Vi som däremot opponerar oss mot människan eller yrkeskvinnan Mona Sahlin lär ha en hel del skadeglädje att yvas över. Men jag kan som sagt inte känna så. Anledningen är just att folks illusioner nu spricker vilket inte är roligt, men också därför att trots allt klanteri så innebär det en personlig tragedi för henne. Det enda som återstår är fortfarande alla frågor som varför.

För Mona Sahlin återstår en lång ökenvandring. Maktens pris ser tyvärr ut så. Det fungerar så länge man kan hålla locket på, men så fort sanningen uppdagas är priset högt mycket högt. Så gå i frid, men gör mig en sista tjänst. Lär dig något av det här. Att upprepa den värsta farhågan och att därmed infria folks fördomar eller omdömen är inte bra, inte ens smart. Så låt detta bli startskottet på något nytt. Annars är jag rädd att både Mona Sahlin och Socialdemokratin snart tillhör historien som de socialismens dinosaurier de är.

T RexBåde Mona Sahlin och Socialdemokraterna är precis som dinosaurier, de tillhör en förgången tid. Skillnaden är att Socialdemokraterna i motsats till T Rex vägrar att lägga sig ner och dö. De lever vidare med all den förvrängda mentalitet som ligger bakom sammanbrottet med Sahlin. Det är ju trots allt de samt hennes föräldrar som har försett henne med hennes värderingar. Foto: By Copyright © 2005 David Monniaux – Own work, CC BY-SA 3.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=494543

Löjesguiden nominerar idag två kandidater, Mona Sahlin och Socialdemokratiska Arbetarpartiet, till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen för Sahlin lyder: ”Det är tragiskt men ändå konsekvent att konstatera att du precis som så många av dina partikamrater inte kan leva som ni lär. Ideal är bra att ha, men bara så länge de är hållbara eller att man själv lever upp till dessa. Det gör snart sagt ingen sosse, inte heller du Mona. Därför är du en frustande kortdistanslöpare redo att springa mot målsnöret.”

För SAP lyder motiveringen: ”Ni kan fortsätta krysta ur er floskler, ni kan envist framhärda era ideal. Allt färre kan, om de inte har skolats till att tro, ens köpa ert budskap längre  så länge ni inte lever upp till samma stolta paroller själva. Ni har visat igen och igen att ni är hyckleriets högborg med den ena mer maktfullkomliga än den andre. I grunden är felet följande, det är alldeles för stort avstånd mellan vad ni säger och hur ni agerar både som parti och som enskilda i partiledningen. Det gör er till högoktaniga kandidater.”