Ett skrämmande perspektiv

Den som har följt den här bloggen vet att i en fråga är den här skribenten extremt kluven. Jag försöker å ena sidan vara humanisten som är öppen, demokratisk och inbjudande. Sen har vi den andra sidan och det är den som ser faran i saker och ting. Det är i den kontexten svårt att var humanisten och så himla öppen. Vissa saker är helt enkelt för farliga för att den typen av tankar ens ska kunna vara möjliga. Hur mycket man än vill se det positiva är detta svårare. Frågan jag tänker på är Islams roll i vårt samhälle.

Jag försöker se de mer moderata muslimerna som räddarna av en besvärlig situation. De är dock inte den ledtråd som leder till en lösning. Anledningen är ofta att de inte vill stöta sig med en högljudd och aggressiv skara som gör mycket väsen av sig och som inte tvekar att ta till mycket otäcka metoder för att genomdriva sin agenda. De lägger sig alltså hellre än att utmana och få ställer sig upp för att försvara frihet och demokrati.

De är helt enkelt antingen fundamentalister som spelar under täcket med både Muslimska Brödraskapet, Hamas och IS, eller så är de för rädda för att stöta sig, för att utmana eller att fördöma. En trosfrände kritiseras inte ostraffat och stöds inte heller av imamerna som man i sin tur måste åtlyda. Många ser därför inga fel i att resa ner och rensa bland lite smutsiga kristna och inte heller att massmörda andra befolkningsgrupper.

De präglas av en antidemokratisk hållning där det sekulära samhället och det demokratiska är en förtryckare av det religiösa. Därför måste det demokratiska bojkottas och helst störtas för att bereda vägen för det religiösa samhället där vi alla måste underkasta oss de regler fundamentalisterna ser som sina hjärtefrågor. De är helt enkelt ett hot mot det samhälle vi har kämpat så länge för att kunna uppnå och de finns ibland oss.

Flag of Hizb ut-TahrirIS och andra är inte det enda hotet, vi har ett här och nu som verkar inifrån. Hizb ut-Tahrir är partiet som etablerat sig i både Danmark och Sverige som bland annat har ett världsomspännande kalifat grundat på sharia-lagar på sin agenda. Tycker man inte om idéerna är det bara att fly eller flytta. Foto: ”Flag of Hizb ut-Tahrir” Wikimedia Commons

För mig är denna grupp något av det mest antihumana vi har kunnat se i vår livstid. De är helt enkelt en mörk kraft med en mycket ljusskygg agenda som dessutom innefattar att massmörda också här om så behövs för att genomföra den galna tanke de drömmer om. Tankar som ett världsomspännande kalifat där muslimsk lag ska pådyvlas alla, också de som inte erkänner sig till religionen är en sådan. För de flesta är denna tanke bara skrämmande, för andra en möjlighet som måste genomföras.

En sådan kraft som vi redan har hört talas om och som vi kommer att höra mer om är Hizb ut-Tahrir (Sydsvenskan; Archive). Partiet är redan verksamt i Danmark och i Sverige. Jag är inte den som skriker eller skriver om förbud eller inskränkningar i demokratiska friheter eller tycker att sånt är bra. Anledningen är helt enkelt att jag är demokrat, men när det gäller det här partiet är jag beredd att göra ett undantag och skälet är enkelt. Gör vi inte det kommer vi få betala ett mycket högt pris i framtiden.

Partiet vill inrätta ett globalt kalifat där muslimsk lag ska råda. De som inte sympatiserar med denna syn ska tvingas tycka om det. Offentliga avrättningar, avhuggandet av händer och stening av kvinnor som har anklagats för otrohet ingår i arsenalen. Sharia-lagar ska råda där vi annars har vant oss vid en helt annan rättstradition. Är man inte muslim är det bara att inrätta sig i den nya världsordningen partiet vill se. Tycker man inte om synen finns alltid lite sharia-lagar att ta till också för de som protesterar mot det som anses vara ”rätt”.

2014 tågade en grupp om femhundra sympatisörer mot de centrala  delarna av Köpenhamn för att protestera. Manifestationen handlade om att propagera för att Koranen ska bli rättesnöre också i Danmark. Man höll brandtal om västs smutsiga krig i Syrien som om Putins Ryssland inte ens hade med saken att göra trots de stora rubrikerna som talar om detta faktum. Kriget mot IS var orättfärdigt trots en rörelses totala renons för allt människovärde. Särskilt om du är kristen eller tillhör en minoritetsbefolkning.

TalAlla muslimer som tar till orda talar naturligtvis inte hatets språk, men alltför många gör det. När man dessutom startar partier som är klart fientligt inställda mot det demokratiska och öppna samhället blir det än mer svårsmält. Foto: By Njallis – Own work, CC BY-SA 3.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=13128473

För partiet tar visserligen avstånd från IS men inte därför att de mördar kristna eller minoriteter. Istället är det hur Kalifatet har utropats och att IS också mördar muslimer man hänger upp sig på. En något lustig inställning då mord borde ses som mord, inte som en åtskillnad mellan ”rätt eller fel” person som mördas. Det där späder bara på känslan av att de extrema krafternas agenda är att föra globalt krig mot kristendom och de samhällen som har präglats av religionen under 2000 år.

Rörelsen stöder alltså om än indirekt en av vår tids största folkmord, anser att väst ”ska betala för sin inblandning” och vill upprätta ett styre som helt bryter mot den tradition vi har. Det som gör saker och ting värre är att de också finns i Sverige. För några år sedan sedan skapades en Facebook-sida som snabbt samlade ca 1000 sympatisörer Man delade också ut flygblad inför det förra valet som uppmanade till bojkott av detta. Anledningen var som alltid att man inte erkänner den sekulära makten utan bara den religiösa.

Rörelsen finns främst i Malmö med sin stora muslimska befolkning och närheten till Danmark där man kan utbyta erfarenheter och planer genom att bara resa över bron. De har också gemensamt bjudit in talare som har hållit konferenser i ämnet ”Global Islamisk revolution”. En av de gästande var Isam Umayrah som gjort sig känd för både antivästliga  och antisemitiska åsikter. Samma hatpredikant har också besökt moskéer och muslimska centra i Stockholm.

Naturligtvis har detta skett med medfinansiering av vårt alltid så goda välfärdssystem. Vi är ju så goda med alla våra skattepengar, att vi gladeligen hjälper till att finansiera samman-komster vars syfte är att propagera för att avsluta vår livsstil och ersätta den med en fullständigt främmande.

Pengarna Upp I HalsenDet svenska samhället är rikt. Så rikt att vi kan vägra handikappade (Sydöstran; Archive) det de har rätt till, men betala för antidemokratiska och antivästliga konferenser åt Hizb ut-Tahrir. Foto: Wikimedia Commons

Tyvärr finns fler krafter än Hizb ut-Tahrir som mer ligger i en gråzon men som är lika farliga dom. Mehmet Kaplan har en lång meritlista över de personer han har bjudit in. En hel del av dessa har varit allt annat än snälla, godhjärtade demokrater. T ex Yvonne Ridley som på hans och andras initiativ bjöds in till Riksdagen blev känd och som alltid var Kaplans ursäkt att han inget visste. Ridley som ”bara” är känd för alla sina hatfyllda uttalanden (UK Mediawatch: Archive) var alltså inte känd för Kaplan vilket är svårt att tro på tyvärr.

Tvärtom har alla hennes fientliga uttalanden varit så många att de knappt längre går att räkna. Det lite lustiga är att Kaplan inte heller är ensam i att samlas kring just Miljöpartiet. Yasri Kahn blev ju rikskänd när han vägrade att hälsa på en kvinnlig reporter, men han har betydligt fler strängar på sin lyra. Son till en utpekad ledare för den terrorstämplade organisationen PULO som opererar i södra Thailand där de försöker bryta loss delar av landet eller få utökat självstyre med terror som medel är väl rätt merit.

PULO (Bangkok Post; Archive) har ju gjort sig kända för flertalet bombattacker. Regionen har en majoritet muslimsk befolkning som sedan 2004 för ett lågintensivt krig för att frigöra sig och få tillhöra den muslimska grannen Malaysia. Attackerna har skett från båda sidorna så buddister är inte helt oskyldiga i sammanhanget. Våldet har under perioder varit urskiljningslöst (DN; Archive).

Det bästa i hela den soppan är dock att misstankarna finns att PULO leds från Sverige (Aftonbladet; Archive). Vårt land har alltså varit ett centra varifrån terrorattacker har beordrats och letts. En av de utpekade ledarna har dessutom en son som har kandiderat till att bli representant för ett av landets regeringspartier. På sista åren har konflikten i södra Thailand minskat i omfattning men fred råder fortfarande inte och de separatistiska drömmarna finns kvar.

Japanese Red Cross near the Yalu River 1904I krig skördas offer. Att krig och terror har styrts från Sverige är minst sagt anmärkningsvärt. I fallet PULO finns dock misstanken och att en av huvudmännen råkar ha en son som har kandiderat för ett av landets regeringspartier är graverande. Foto: By Unattributed – This image is available from the United States Library of Congress’s Prints and Photographs division under the digital ID jpd.02519.This tag does not indicate the copyright status of the attached work. A normal copyright tag is still required. See Commons:Licensing for more information.العربية | čeština | Deutsch | English | español | فارسی | suomi | français | magyar | italiano | македонски | മലയാളം | Nederlands | polski | português | русский | slovenčina | slovenščina | Türkçe | українська | 中文 | 中文(简体)‎ | 中文(繁體)‎ | +/−, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=6177555

Svenskt politik har alltså börjat infiltreras av krafter som är allt annat än goda. Det är dock inte det enda exemplet på hur de ”utsatta” utsätter andra för samma hat man beskyller andra för att hysa. Homofobin i den muslimska världen är väl dokumenterad men att den också har sökt sig in i svenskt civilsamhället och till och med till domstolsväsendet (Nyheter 24; Archive) är alarmerande inte minst ur rättssäkerhetssynpunkt. Fallet är från 2011 men sätter fingret på en öm punkt.

Visst kan vi ha Socialdemokrater, vi lever ju ändå i en demokrati. Homofientliga Socialdemokrater som sitter i domstolar och ska döma är kanske däremot mindre lämpligt. Tänk er själva om ett hatbrott mot en homosexuell kommer in och en nämndeman som Ayoub Chibli hellre röstar utifrån sina känslor gentemot homosexuella, än de bevis som ligger framför ledamöterna. En skrämmande tanke men inte gripen ur luften!

Fallet som har några år på nacken nu bör fungera som en varningsklocka om vad som håller på att hända. Att tro att vi är immuna från den här typen av inslag är att lura sig själv, vi är i ett öppet demokratiskt samhälle än mer sårbara därför att vi är just öppna och demokratiska.  Ingen vill väl bli beskylld för att vara islamofob, men samtidigt finns en gräns för vad vi som samhälle kan och ska tillåta. Ett samhälle är nämligen menat att vara för alla, inte bara vissa grupper.

Några kommer kanske nu att beskylla mig för att vara islamofob efter det här inlägget, men nej jag är inte rädd för islam. Bara tanken att kalla någon ”islamofob” är i grunden felaktig då det för min del inte handlar om rädsla. Det enda jag har fobi emot är spindlar, höjder och de som missbrukar ordet ”fobi”. Det enda jag är i själva verket fobifobiker.

Hércules lucha con la hidra de Lerna, por ZurbaránDet vore lätt att skratta bort det hela som en isolerad händelse om det inte hade varit för att samma hydra dyker upp i sammanhang efter sammanhang. När till och med civilsamhället infiltreras av allehanda ljusskygga personer måste det demokratiska samhället börja reagera Foto: By Francisco de Zurbarán – Galería online, Museo del Prado., Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=45236203

Som inlägget visar är faktiskt det öppna demokratiska samhället som vill och ska inkludera alla under attack. Så vad jag också är, är helt inställd på att bekämpa de grupper som vill att jag ska anpassa mig till något jag ser som främmande eller antidemokratiskt istället för tvärtom. Den som inte gör det utan håller med dem i deras agenda är knappast demokrat. Man bör alltså inte heller säga sig vara detta om man sympatiserar med de åsikterna de står för.

Delar av den muslimska rörelsen, observera alltså inte alla inom denna, har inte alltid rent sinne. Hizb ut-Tahrir är i grunden en antidemokratisk rörelse som vill kasta samhällen tusentals år tillbaka i tiden med tvångsmetoder och tvinga på en motvillig befolkning en åsikt de inte delar. Att då kalla någon som protesterar mot detta öknamn är inte bara ohederligt. Det är också att göra hela samhället en björntjänst eftersom hotet inifrån är reellt och bör ses som det.

Om det muslimska samhället vill framstå som seriöst och ansvarstagande, bör man se till att isolera krafter som Hizb ut-Tahrir och sluta med spela fingerteater med extrema krafter.Det är också en rörelse som också försöker föra fram bilden av ett ”respektabelt yttre” men som döljer en hel del. Terror, homofobi och förtryck av andra oliktänkande eller avvikande är inte något man skojar om.

Inget av detta är särskilt kompatibelt med ett demokratiskt samhälle byggt på frihet som vi är vana vid. Inte heller går fenomenen att avfärda med något lätt ”du är islamofobisk”. Detta händer just nu och har tidigare hänt i vårt land. Det sista man bör göra är att sticka det under stolen. Det är alltså hög tid för en seriös debatt om islam och det demokratiska samhället som motpol (?). Är de ens förenliga? Ja kanske, men vi bör nog göra processen kort med de som utnyttjar det öppna samhället i avsikter som är allt annat än vänskapliga.

Stränder”Friendly Beaches” är ett begrepp i engelskan som betecknar vänligt inställda länder, fenomen eller personer. Vänliga människor respekterar varandra vilket man inte kan säga om krafter som Hizb ut-Tahrir. Dags att starta diskussionen och kanske till och med stävja dessa krafter en gång för alla. Foto: Wikimedia Commons

Löjesguiden nominerar idag Hizb ut-Tahrir och dess följare till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Väst är inte öst eller tvärtom. De ganska skruvade värderingar som står bakom dessa tankar bör nog stanna där, inte här. Att som partiet vilja tvinga folk till underkastelse är minst sagt magstarkt och svärtar ner övriga som inte har ett dugg med dessa att göra. Dags att ta avstånd och visa var den muslimska rörelsen står för med andra ord. Den del som inte tar avstånd från dessa tankar är mer än värdiga kandidater.”

Rasism och andra påhittade ursäkter

Äntligen har så Mona Sahlin fallit. Kanske är det för gott den här gången och förhoppnings- vis är det också slutet på en osedvanligt misslyckad persons politiska era vi kan sätta punkt för. Som vanligt när det gäller maktfullkomliga sossar är det inte bara hon som faller, med henne finns ett helt entourage av personer som har gottat sig i soldrottningens glans och som nu förhoppningsvis får det lite svårare.

För precis som med så många härskare innan henne har hon omgivit sig med personer som har nått gynnade ställningar, många gånger utan anledning. Professor Masoud Kamali är en av dessa som har ingått i ”hennes gäng”. Det väckte t ex förvånade reaktioner när Mona Sahlin som dåvarande integrationsminister stoppade en redan sittande kommittés utredning för att istället tillsätta just Kamali att utreda frågan istället.

Utnämningen väckte ett ramaskri (GP; Archive), framför allt i forskarkretsar då den ansågs vara mer politiskt motiverad än vetenskapligt. Att hans kontakter säkert hade spelat roll kan man förstås bara spekulera i men ändå rätt framgångsrikt. I sin nya position utsattes Kamali genast för ”rasistiska protestmejl” som departementet bombades med. Det berodde däremot absolut inte på att han tillsatts under mycket märkliga former eller att hans slutsatser redan var klara innan han ens hann börja sitt utredande.

Thomas Patterson Portrait of a postmanDet är inte alltid postmannen levererar trevliga brev, det fick enligt egen utsago Masoud Kamal smaka på. Rasistiska mail skulle ha strömmat in på departementet där han hade ett utredningsjobb. Ingen har dock sett dessa mail och den eventuella kritik som framfördes i dessa om de fanns kunde aldrig ha berott på omständigheterna som Kamali fick jobbet på. Foto: Thomas Patterson – ”Portrait of a Postman” Wikipedia Commons

För i Kamalis värld är allt rasism. I utredningen (SOU 2006:79) får han fritt utlopp för det han redan har bestämt sig för innan utredningen ens låg på den nya integrationsministern Jens Orbacks bord. Tur ändå att vi hade en integrationsminister, det är mer än vad man kan säga om dagens regering. Utredningen var i varje fall full med nya underfundiga infalls-vinklar som gjorde allt till rasism. Visst finns rasism, missförstå mig rätt, men att kalla allt för rasism motverkar till sist sitt egna syfte då det hela blir löjligt.

Kamalis påstådda hatmejl kunde som sagt lika gärna varit kritik. Det lite fiffiga är ju att om man gör kritik liktydigt med rasism, slipper man ju också att bemöta denna än mindre konfrontera den. Kritiken lägger sig ju per automatik för vem vill bli beskylld för att vara rasist? Men när taktiken används i rent löjeväckande syfte, det är också då ”rasism” blir ett tomt ord ingen längre bryr sig om.

Låt mig ta ett exempel ur levande livet: En kväll kommer jag och min blivande fru gående på en station någonstans i kollektivtrafikens Sverige. På andra sidan perrongen går en man åt samma håll som vi. Överallt syns tydliga skyltar om att det är rökning förbjuden eftersom det är en inomhusstation. På en bänk sitter en person med utländsk bakgrund och röker för glatta livet. Vi som inte röker ser nog sånt som det mest irriterande som finns vilket uppenbarligen mannen på andra sidan insåg eller kanske inte.

Mannen bredvid oss går fram och ber rökaren att släcka. Svaret överraskade inte, det hette att nu att den missnöjde var rasist. Okej, rasistkortet draget för att slippa skuld och konsekvens med andra ord, allt för att kunna njuta av känslan av att man fått ”sätta dit en vit översittare”. Den äktsvenske mannen säger därför att han knappast är rasist vilket han inte heller var. Han sa aldrig ”släck cigaretten j-a xxxxxxx”. Då kommer sandlådenivån istället. ”Jo det är du”. Mannen som inte orkade gick därifrån och rökaren kunde fortsätta.

Friscos Kitchen Stove Rag CoverVill man röka är det var och ens ensak. När det berör andra som på offentliga platser är det en helt annan sak. På vissa platser är det till och med förbjudet, anledningen är att det ena intresset måste balanseras mot det andra. Det handlar däremot inte om rasism om man nu inte gör det till en sån fråga förstås Foto: By Jimmie Morgan, C. Francis Reisner. Cover artist not credited. – 1918 sheet music published by George Fairman. Via scan at [1], Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=6802566

Så vem i den situationen var rasist? Den som påpekade att rökning var förbjuden eller den som menade att bara uppmaningen att släcka cigarretten var rasistiskt? Jag hejar nog på den senare men det var ju invandraren i sammanhanget så…..? För lite bekvämt kan man ju alltid luta sig tillbaka mot de postkoloniala teorierna som säger att den som är definierad som ”underlydande”, aldrig kan vara rasist. Det kan bara den som är översittare i hela spelet och det är ju alltid en vit medelålders man, i enstaka fall kvinna.

Det där tricket används av allt fler. Dra rasistkortet och om någon protesterar påpekar man bara att denna är en vit överhöghet som från sin privilegierade position aldrig berörs, men berör. Kamali gör just det i sin artikel till försvar för Kaplan. Kaplan fälldes därför att det blev en misstanke, ett uttalande för mycket.  Att bjuda in personer som Yvonne Ridley tangerade någon slags anständighetsgräns men uttalanden om Israeliska nazister blev en direkt belastning också för regeringen. Därför fanns inget val än att låta honom gå.

Ett gyllene tillfälle att ta initiativet för vissa, bl a Kamali. För gör man en händelse till något annat än det är, kan man alltid vinna lättköpta poänger. Muslimer är offer trots att Kaplan aldrig har kritiserats för sin muslimska tro. Muslimer har ingen plats i det svenska samhället och måste jobba mer än andra för att ens få äta sopor trots att han själv har uppnått den aktningsvärda titeln ”professor”. Det är så argumenten låter, men hur fel är dessa argument inte?

Det svenska samhället är mer öppet än många andra. Här finns möjligheter för den som vill ta vara på dessa, men bara om man själv vill. Observera, visst finns också här rasism det förnekar jag inte, men den är förvånansvärt mycket mindre än i många andra samhällen. Vill man vara utanför, vill man göra sig till ett offer så varsågod. Utanförskapet som finns beror inte på att det svenska samhället stänger ute, utan att folk inte förstår eller vill ta sig fram mellan de grynnor som faktiskt finns.

FyrAlla samhällen har sina grynnor, men få är så väl förberett som det svenska. Här finns all möjlig hjälp att få om man vill ha den men man måste komma till skott själv och inleda den processen. Fyrljus tänds visserligen automatiskt men man måste själv vilja orientera sig dit. Foto: Wikimedia Commons

Låt mig ta ett exempel: Vill man inte lära sig det svenska språket, står man per definition utanför. Det är en social kod och ett verktyg som gör att du kan ta dig fram. Klarar du inte språket finns tolkningstjänster man kan utnyttja och har rätten att ha i t ex kontakten med myndigheter. Eftersom man inte kan språket, kan kulturen och kan myndighets-Sverige blir det svårare att ta sig fram, men det går. Allt man behöver göra är att ta kontakt med det lokala socialkontoret och då dom förstår att personen behöver assistans får man det.

Trots denna vetskap om hur viktig förståelsen genom språk är, förser det svenska samhället de nytillkomna med halvdan utbildning och när de sen kommer ut i samhället behövs den inte. Dåliga kunskaper om språket, dålig förståelse om samhället och dess värderingar trots att man bor i det och lite förståelse för dessa värderingar brukar kallas ”dålig integration”. Det är också anledningen till kritiken, det demokratiska och öppna samhället är på många sätt under attack och de här problemen spär på det.

Denna osunda process till trots har personer som Kamali blivit professor, hur förklarar han det? Där jag bor har jag en kurdisk läkare som talar perfekt svenska. Hur förklarar man sånt när andra kan leva här en livstid men aldrig ens lära sig språket? Det ska jag förklara för honom, det handlar om vilja och hur mycket man är beredd att anstränga sig! Inställning helt enkelt. Vill man inte så vill man inte, men kom inte och skyll på rasismen. Den finns, men är inte förklaringen i fallet.

Att säga att Kaplan blev offer för islamofobi är alltså helt fel. Han blev istället ett offer för att han inte förstod att det gamla sättet, att spela båda sidorna samtidigt och att spela under täcket med extrema krafter, inte fungerar i en demokrati och ett öppet samhälle. De krafterna han spelade på hade ju en helt annan agenda än det demokratiska samhällets. Därmed hamnade han på direkt kollisionskurs en gång för mycket. Då hjälper det inte  att skylla på att man inte förstod.

PekaDet är inte alltid alla tar ansvar för sina egna handlingar, inte minst Kaplan har visat sig vara en fen i den sporten. Att peka på andras fel eller brister tycks lättare än att medge de egna. ”Det var hans fel”, ”Det var spriten”, alla förklaringar tycks vara godtagbara utom den rätta. Foto: By Achim Hering – Own work, CC BY-SA 3.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=4150626

Lite ironiskt är det dessutom istället faktiskt den som skriker om islamofobi och rasism som är rasisten. För istället är det ju Kamali som i sin artikel ger uttryck för minst sagt fördomsfulla tankar, vad sägs om följande citat:

” En man från Mellanöstern har vägrat ta en vit kvinna som dessutom är journalist och filmar händelsen med dold kamera i hand. Den vita privilegierade blicken ser händelsen som ett hot mot kvinnors frigörelse.”

Som vanligt är det antirasisten som rasisten. För det hela borde kallas för vad det är, fördomsfullt och historielöst! För tittar man på västerlandets historia ser man hur vi har kämpat för en rad saker. Vi har kämpat för att få demokrati, yttrandefrihet och jämlikhet. Det har till och med spillts blod för att uppnå detta. Vi känner oss med all rätt stolta över dessa framgångar, något islamisk kultur inte borde eftersom den aldrig historiskt sett har nått upp till något av de nämnda sakerna. Det är därför våra olika kulturer krockar.

Hur kommer då samhället att klara detta nya prov det ställs inför? Kommer islam att kunna bli en del av ett demokratiskt system? En del menar att det kan det, i samhällen (Sydsvenskan; Archive) som Jordanien har man nått dit. Problemet med jämförelsen är att Europa naturligtvis på inget sätt liknar det Jordanska. Andra menar att det kommer bli mycket svårt eftersom många muslimer är inkompatibla (Independent; Archive) med samhällen som våra i väst.

Det blir inte heller lättare att göra detta av att man som Kamali för fram rena falsarierna som teorier till en händelseutveckling. Om man dessutom spelar under täcket (GD; Archive) med otäcka krafter inom religionen, snarare höjer det misstankegraden. Ett faktum som också blev Kaplans fall, inte rasismen eller islamofobin som Kamali vill göra gällande.

Al-Husayni1929_(cropped)Rasism tycks alltid se annorlunda ut än vad den beskrivs som. Den här mannen – Al-Husayni, stormuftin av Jerusalem – bar på på ett så starkt brinnande hat mot judar att det ledde till ett intimt samarbete med Europeiska nazister och fascister. Vissa menar också att han bar direkt skuld till judars död i östra Europa Foto: Wikimedia Commons

Bjuder man in motbjudande personer som Yvonne Ridley, Riyadh ul Haq och Abdullah Hakim Quick har man per definition en dold agenda och det hade Kaplan tyvärr. Varje gång en person med ett hatfyllt budskap har bjudits in, har han haft samma ursäkt igen och igen. ”Oj då, jag visste inte det”. Det kanske fungerar om man jollrar omkring i tillvaron, men är man minister i en regering förpliktigar detta – Punkt!

Fallet Kaplan visar egentligen bara att två samhällssystem, två synsätt står i direkt motsatsförhållande till varandra och att det kommer att bli stora spänningar också framöver. Säkert kommer spänningarna att späs på av än fler terrorattentat och som vanligt kommer man att säga att de som utför dessa inte representerar majoriteten. Då kanske det istället krävs att också majoriteten ställer sig upp och deklarerar var det står och att de tillerkänner sig demokratiska värden istället för att hela tiden mumla i mungipan.

Det är alltså dags att välja väg för den muslimska världen. Antingen är man en del av det samhälle man har valt att bosätta sig i, eller också är man emot detsamma. Visst kommer det ta tid och visst måste många smärtsamma val göras som att det aldrig kommer på tal att införa sharia-lagar i väst.

Kalla mig gärna islamofob, det är jag dock inte. Jag är däremot en person som tror på det system vi har skapat och de ideal som styr detta. Vill man inte dela min dröm blir man som Kaplan istället, en person som försöker spela båda strängarna samtidigt. Det kommer dock knappast att leda till att vare sig sympatin eller toleransen för denna grupp ökar. Istället går nog samhällen istället mot inre kollaps och det är det som det är hög tid att stoppa och där är Kaplan en utmärkt symbol.

AnarkiSymboler säger mer än ord ibland. De kan skvallra om ideologier och om tankeströmningar. Mehmet Kaplan är en symbol, ett tecken i tiden på att något mycket mer otäckt har flyttat in. Detta något står delar inte alltid de ideal vi har byggt vårt samhälle kring och därmed blir det samma samhälles huvudvärk istället. Foto: CC0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=596208

Löjesguiden nominerar idag Masoud Kamali till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Du är talespersonen och därmed symbolen för det sjuka i vårt samhälle som så gärna vill peka på andra saker än det som faktiskt är. Offerkoftan ska till varje pris sättas som den trofé den är på den egna gruppen i striden om makten och inflytandet. Att föra den kampen och den debatten med hjälp av lögn är djupt ohederligt. Det gör dig och många fler till dopade kandidater till priset.”

Fotboll

Fotboll bygger ju på att med olika taktiker och tekniker föra en boll från ett område till motståndarens och förhoppningsvis få in den i mål. Den som behärskar de tekniker som krävs och gör detta mest framgångsrikt, är också den som går segrande ur striden. En sån strid kan naturligtvis sluta i dödläge där båda sidor är jämstarka och oftast avgör då slumpen eller så blir det oavgjort.

Vad skulle då fotboll kunna ha med politik att göra? Jo, att sätta en boll i rullning och hoppas på en fördelaktig utgång skulle man kunna säga. För i går gick ju Miljöpartiets språkrör ut i en presskonferens (SVT; Archive) och deklarerade att de visserligen ville sitta kvar, men om valberedningen ville kunde de träda åt sidan för en eller flera andra kandidater om partiet ville detta. De hade därmed satt den så omtalade bollen i rullning.

FotbollI fotboll gäller att få en boll dit man vill på det mest taktiska sättet och därigenom se till att näta den. Är man framgångsrik vinner man, är man jämstarka förlorar/vinner man av en slump eller så blir det oavgjort och ibland förlorar man. Den odynamiska duon i Miljöpartiet har nu satt bollen i rullning och det återstår vad det slutar i. Foto: By I, Ras, CC BY-SA 3.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=2501718

Säkert ett välkommet besked efter en turbulent vecka. Den har ju präglats av skandaler och rena pajkastningen där inbördeskriget (SVD; Archive) har dessutom förts inför öppen ridå. Något man brukar försöka undvika i svensk politik. Människor har avgått (Expressen; Archive) och dragit tillbaka sin kandidatur, det har helt enkelt varit full cirkus. Ska vi gå tillbaka till fotbollsspråket så har det rått fullständig upplösning i backlinjen och anfallarna har bara stått på mittfält och tittat på medan allt har havererat.

Avgasrörens schackdrag på gårdagen presskonferens där de erbjöd sig att ställa sina platser till förfogande men deklarerade att man samtidigt ville sitta kvar, ska alltså ses som ett försök att sätta just bollen i rullning och att ändå få den i mål. Problemet för de två avgasrören är att lika gärna som att bollen kan rulla framåt, kan den rulla bakåt. Tar motståndarna utom och inom partiet kommandot har de två bäddat för nästa taktiska miss.

Man kan t ex tänka sig en situation där Peter Eriksson fortsätter att ansätta den odynamiska duon med kritik. Hur ska de bemöta den? Har de en reträttplan? Klarar de prövningarna detta skulle innebära? Frågorna är många men än så länge bara hypotetiska. Svaret lurar med andra ord runt hörnet och den som följer händelseutvecklingen lär få se hur allt utvecklar sig.

En annan frågeställning är hur partiet ska hantera den förtroendeklyfta som hela cirkusen har lämnat efter sig. Deras helylleimage har ju velat göra gällande att man har så himla högt i taket. I själva verket har många också inom paritet börjat tvivla på den ansatsen. Särskilt efter Kaplans avgång har debatten i lika hög grad handlat om huruvida samma behandling hade drabbat svenskar och icke-muslimer. Ett påstående som för det första bygger på rena antaganden eftersom jämförelsemöjligheten saknas.

MoralTesen att debatten har innehållit extra hårda pekfingrar mot just muslimer saknar nästan helt och hållet grund då de flesta har aktat sig för att just moralisera utifrån de utgångspunkterna. Kaplan har ju till och med förlåtits för det ena övertrampet efter det andra. Foto: Wikimedia Commons

Den delen av debatten har inte bara blivit lika destruktiv som den andra som har rasat. Den har dessutom blivit rent löjlig. För visst har det förekommit spekulationer (TV4 Nyheterna) om infiltration, men dessa har legat inom anständighetens gränser som jag ser det. Och visst har debatten ibland handlat om frågor (Aftonbladet; Archive) som i varje fall jag är lite undrande över.

Det sista exemplet har ju handlat om det är ett resultat av patriarkala strukturer eller inte att vägra ta i hand. Det har också hetat att det rimmar dåligt med Miljöpartiets feministiska image. Men ingen har faktiskt diskuterat det som den andra dimensionen av problemet nämligen att ta seden dit man kommer. Vi är ju väldigt förtjusta i den tesen och har till och med talesättet, men lever vi själva som vi lär? Avstår t ex vi svenskar från en kvällsdrink eller ett glas vin när vi är i det muslimska landet Egypten? Svaret är nog tyvärr ”nej”.

Jo visst, det blir ett sluttande plan om man gör avkall på för många saker i samhället. Handskakning eller inte med kvinnor är kanske en icke-fråga på pappret, men frågan är så mycket större i ett vidare perspektiv. Vad ska bli nästa steg? Muslimska män som känner sig kränkta av att svenska kvinnor inte bär slöja eller schalett? Här handlar det uppenbarligen om kulturkrock, men vill man representera Sverige måste Sverige finnas också i muslimers medvetande.

För där tvärstannar försvaret av hela den debatten som handlar om att muslimer på något sätt skulle behandlats sämre i debatten. Det är inte bara svenskar och Sverige som ska bjuda till, det krävs också att motparten gör det. Semanur Taskin som är avgasrör i Grön Ungdom, eller som de också kallas Gröngölingarna, är en av dom som har varit mycket kritisk till att både Kaplan och Kahn har tvingats avgå. Hon avgick till sist själv i protest då hon ansåg sig känna sig otrygg som muslim i både sitt förbund och eller i politiken.

Den där förklaringen känns dock lite påklistrad, som för att kunna iklä sig offerkoftan. I Semanur Taskins förklaring finns inte ett ord om den kritik (Expressen; Archive) som har riktats mot henne. Ingenting om stödet för Turkiets snart diktatoriska ledare Erdogan som förutom anti-demokratiska tendenser för ett tyst krig mot Kurder. Att han dessutom i tid och otid beskylls för att stödja IS gör uttalandena än mer bekymmersamma. Lite eller inget med islamofobi att göra alltså.

ErdoganIngenstans i försvaret av Taskin nämns t ex hennes vurm för Turkiets Erdogan. Han har ju kallats ”Mellanösterns Putin” och gör skäl för namnet. Med anti-demokratiska metoder använder han demokrati för att inskränka friheter och rättigheter för t ex kurder. Han för också ett krig mot dom och har beskyllts för att ha hjälpt IS. Foto: By Randam – Own work, CC BY-SA 3.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=6974348

Ändå är det offerkoftan (Metro; Archive) och svårigheterna hennes argumentation bygger på. Hade jag varit hon, hade jag nog tyvärr hellre titta på över 20 år av dålig integrering i det här landet och det som det har lämnat efter sig. Ett land där vi lever som en stat i staten, ett samhälle i samhället och där allt nu börjar glida åt olika håll och grupper skapar ”sitt” livsutrymme på ”sina” livsvillkor. ”Sverige” som begrepp börjar bli allt mer diffust också för Semanur som tänker och agerar som en turk, inte en svensk när hon försvarar Erdogan.

I den rollen blir det naturligtvis mer intressant att få iklä sig offerkoftan, för i det post- koloniala lotteriet kan sånt ge fördelar och det är allt som räknas. Fotbollslaget heter därmed snarare Galatasaray än IFK Häcken eller något annat för debattörer som Semanur Taskin. Islamofobi-spåret blir dessutom mer aktuellt genom att den linjen stöds av fler debattörer (Nyheter24; Archive). När samma tes (Världen Idag; Archive) dessutom upprepas uppstår ett mönster som för att misstänkliggöra och förringa.

För tyvärr är det att förringa det som allt började med nämligen att Mehmet Kaplan till sist tvangs att avgå. För också Världen Idag:s artikel är det som om vissa saker ska sopas under mattan. Här nämns visserligen incidenten där Kaplan var med om att bjuda in Yvonne Ridley för att hålla tal för en grupp inbjudna i Riksdagen. Antisemiten och fundamentalisten Ridley har gjort sig känd för sin extrema hållning, ändå skyllde Kaplan på ”dålig bakgrundskoll” och kom undan (Corren; Archive).

Tesen att Kaplan tvangs att avgå för att han dömdes hårdare som muslim saknar alltså grund, tvärtom har han alltså förlåtits igen och igen till dess det inte längre gick att försvara honom. Men den så åtråvärda offerkoftan tycks viktigare än fakta så debatten ser därför ut som den gör. Kan det möjligen bero på att man vill styra om spelet från en defensiv som under den senaste veckan, till ett mer offensivt spel som man ser attack som bästa försvar?

KoftaIslamofobispåret handlar istället till stora delar som jag ser det om den gamla klassikern offerkoftan. Det är både skönt och lönande att få bära den då det innebär både sympati och fördelar. Foto: Wikimedia Commons

Löjesguiden nominerar idag Miljöpartiet till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Få kan som ni göra icke-händelser till konkreta incidenter för att peka ut det som inte finns som orsaken till allt. Få gånger i världshistorien har väl så mycket felaktiga argument använts av så många för att kunna säga så lite om någonting. Det gör er till utmärkta kandidater.”

Stefans Känsla för problem

För en tid sedan skrev jag om hur Stefan Löfven hade gnällt lite för Financial Times om hur illa han blev behandlad i opinionssiffrorna. ”Landet går åt rätt håll” var hans huvudtes. Trots dessa stolta ord är det inte mycket som talar för att hans tes ens kommer i närheten av sanningen. Jag räknade upp en rad frågor och sakpolitiska exempel på att inget är rätt, men idag har vi kommit till de största skälen av dem alla.Vi börjar med hur vi nu har importerat konflikter som istället har blivit våra.

Konflikt BordEn konsekvens av ökad migration är konflikter som nu blir våra att hantera. De följer oftast givna linjer som etnicitet och religiösa motsättningar. De har lett till hot, våld och till och med mord. Statsministern tycker dock att ”allt går åt rätt håll” i Financial Times Foto: By Aaron from Seattle, WA, USA – Face Off, CC BY 2.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=4743483

Det är uppenbart för alla som har följt debatten hur delat Sverige är. De som i stort sett vill ta hit hela världen kan inte se vad det  ställer till med och vi andra ser alltför väl. Ett exempel på hur polariserad debatten är, var när de 47 kulturpersonligheterna (Aftonbladet; Archive) skrev sin debattartikel för en tid sedan. De såg uppenbarligen inte problemen (SVT; Archive) andra ser. Kanske berodde detta på att de inte ville, kanske är de helt enkelt blinda inför verkligheten (SVT Nyheter; Archive).

Så har vi då som sagt konflikterna. De larmrapporter som finns om detta duggar tätt och har många olika dimensioner. Det är etniska konflikter, religiösa och så vidare. Alla har de det gemensamma att hot om våld och våld förekommer. Ett sånt exempel av många är hämtat från Kalmar (DN; Archive) län. Det finns fler (Aftonbladet; Archive) exempel på samma sak och som dessutom visar på ett mönster. Polisen har sällan resurserna men ibland leder det till åtal och till och med fällande dom (Kvällsposten; Archive).

Men nästa bakslag ligger bara runt hörnet. När domen leder till villkorligt straff är det nästan skrattretande. För en person som är van vid att man piskar folk under fotsulan för att de går mot rött, blir villkorlig dom som en ren uppmuntran att begå samma brott igen. När polisen ibland inte ens hinner ingripa och lagföra, är det som om samhället är impotent inför detta fruktansvärda. Man måste fråga sig hur humant det är att utsätta människor för något så omskakande och förnedrande som detta.

Människor som flyr brukar godhetsrörelsen alltid tala sig varma om och visst har vi en moralisk skyldighet att ge dem ett andrum. Men är det verkligen för att hamna i en ny konflikt lika illa och med samma grupper mot varandra här som där som man vill fly till? Nej, och det blir inte bättre av att polisen går på knäna och det rättsvårdande myndigheterna vill se mellan fingrarna. Situationen är så pass illa att Nuri Kino har deklarerat att det är dags att starta flyktingboende för kristna.

SoldatFlyr man sitt land för en konflikt, gör man det för att söka säkerhet. Att däremot fly för att finnas samma konflikt här som där med samma grupper som förtrycker likadant här som där är i bästa fall korkat. När detta inträffar här hemma är det inte bara ett jättelikt nederlag för godhetsrörelsen som knappast är humanister, det är också ett nederlag för en statsminister som tycker allt går åt rätt håll Foto: Wikimedia Commons

En annan fråga som infinner sig är varför samhällets representanter hela tiden störtdyker med huvudet först rakt ner i sanden. Muslimska fundamentalister, ja alla fundamentalister som utnyttjar situationen till hot och våld är människor vi inte ska släppa in, än mindre låta stanna. Vi ska enligt mitt sätt att se det alltså låta människor med ett verkligt skyddsbehov stanna. De som däremot med all kraft visar sig vara totalt oförmögna att hantera sitt hat kan vi gärna slippa.

De etniska dimensionerna är också de tydliga. Flera minoritetsgrupper som har flytt terror i hemländerna, kommer hit för att finna samma terror från samma grupper också här. Kurder (Gatestone Institute; Archive) är en sådan grupp. I de gamla länderna har de ju kämpat mot både invaderande Turkiska styrkor såväl som sunnifascistiska organisationer som IS. Nu måste de kämpa här mot skäggklädda salivdregglande hatare på ett boende de vare sig vågar eller vill bo på. Hur humant är det alla ni i godhetsrörelsen?

Sverige är inte ensamt om att uppleva stora problem kring de här frågorna. Tyskland som ligger i vår omedelbara närhet och som har tagit emot många flyktingar de också, för många kan det snart visa sig, har också haft bråk (Morgonbladet; Archive) på förläggningar. Där slutar dock likheterna och istället är det olikheterna som är mer uttalade i debatten.

I Tyskland talas öppet om problemen, här tigs de ihjäl eller beläggs med mer eller mindre diskussionsförbud med allehanda härskartekniker. En sådan är hånfulla kommentarer (Aftonbladet; Archive) eller nedsättande personkaraktäriseringar. När till sist regeringen med statsministern i spetsen visar hur bra koll de har på konsekvenserna av sina egna lagförslag (Expressen; Archive) luktar till och med mina sockor mer likt rosenvatten än vad förslaget i sig gör.

Stefan Löfven påstår att allt går åt rätt håll, men visar samtidigt att allt går åt fel håll. Han har inte ens orken att dölja hur illa det är ställt och han är därmed vad man i staterna kallar ”lame duck” (lam anka). Så sluta tala i termerna skönmålning och ge oss istället en debatt med inslag av lite ärlighet Stefan. Det här luktar inte så gott när allt kommer omkring.

AnkaStefan håller på att bli en lam anka. Han själv och Mp håller på varsitt håll på att nedmontera sig själva med mindre genomtänkta uttalanden och rena idiotier inför öppen ridå. Foto: Wikimedia Commons

Löjesguiden har inte nominerat Stefan Löfven tillräckligt ofta på sistone, men två dagar på raken är inte dåligt trots allt. För nu gör han det igen, kvalificerar sig alltså. Motiveringen lyder: ”I den skenheliga och missriktade debatten med den skönmålning du och dina gelikar sysslar med, är det inte konstigt att du nomineras varje dag. Du uppvisar en fenomenal förmåga att hamna där. Uttalandet om ”rätt håll” förstärker bara bilden av en statsminister som kan gå mot en promenadseger”.

Ååååh dessa fantastiska undanflykter

När vanliga medborgare eller människor med fel åsikter skiter i det blå skåpet brukar det vankas offentlig smörj. Det var ju bland annat det som Marcus Birro fick smaka (SVT; Archive) på efter sin berömda krönika (Expressen; Archive). Här fanns inget utrymme för ursäkter eller förstående så till sist fick han ju till och med sparken från Expressen och gick samtidigt igenom en uppslitande skilsmässa.

Men så har vi den andra kategorin, de som glider fram på en räkmacka i tillvaron. De får allt serverat, har öppna dörrar till allt och behöver inte ens ha goda intentioner utan när de beslås med felsteg finns alltid en liten fiffig förklaring för att komma ur rävsaxen. Mehmet Kaplan är en av dessa teflonpolitiker som med garanterad non-stick yta gör allt för att göra bort sig igen och igen. Den senaste turen handlar om en middag (SVT; Archive) han har varit med vid.

De Grå Vargarna är den Turkiska organisationen som befinner sig så långt ut åt höger att de flesta av oss skulle börja bli lite rädda, men inte Kaplan. De är anklagade för att ha dödat 694 personer mellan 1974 och 1980 i både Turkiet och Europa. Flera av dessa var vänstermänniskor, Kurder och Armenier. Organisationen är följdriktigt terrorstämplad (Wikipedia) av den Turkiska statsmakten.

InnocentiusDet gäller att ha en redan etablerad maktställning om man ertappas med det oförsvarbara. Man måste också säga de rätta sakerna, gärna lite triggerord som ”feminist”, ”demokrat” för att lugna känslorna och samtidigt säga ”Han är av den rätta tron” Foto: Av unknown Artist (13. Cent.) – Fresco at the cloister Sacro Speco, Image from the German Wikipedia which is/was located here., Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=64027

Nej, jag sympatiserar inte med vänsteridéer men deras rätt att få verka och rätten att slippa bli mördade för sin åsikt, är en av hörnstenarna i demokrati. Vill man bekämpa idéer, ideologier eller förslag gör man det med ord, inget annat. Att en svensk minister sitter vid samma bord som de här personerna är minst sagt stötande, för att inte tala om klumpigt. Genom sin närvaro skänker han ju faktiskt legitimitet åt en organisation som borde fördömas på skarpaste möjliga sätt.

Vid samma bord som Kaplan satt vid, fanns också personer med kopplingar till Millî Görüs (Wikipedia). Ett politiskt-religiöst parti vars främsta mål är att återupprätta muslimska moraliska värderingar både i Turkiet och bland anhängare i Europa. De har anklagats för att vara jihadister. Återigen kommer misstanken tillbaka och riktas mot Kaplan, är han smyg-jihadist och islamist? Tanken föresvävar fler än mig som t ex Mohamed Omar vars blogginlägg du hittar länken till här under.

Mehmet Kaplan – ett islamistiskt troll i Sveriges regering?

Ytterligare en person som var närvarande vid det numer så berömda bordet, var Barbaros Leylani – före detta andre vice ordförande i Turkiska Riksförbundet. Han gjorde långt efter middagen sig känd för det tal han höll på förbundets demonstration på Sergels Torg. Där hetsade han (GP; Archive) på ett så otäckt sätt mot Armenier att han nu är polisanmäld för hets mot folkgrupp. Han har dessutom tvingats avgå från sin post efter händelsen.

Susan ManbeckTal kan användas i flera syften. Det kan övertyga, lugna, argumentera för något men det kan också uppvigla. Det var det Barbaros Leylani försökte sig på då han hetsade mot Armenier på Sergels Torg. Foto: By Timothy M. Stepanski – Own work, CC BY-SA 3.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=31543554

En svensk minister sitter alltså vid samma bord som ett antal rätt tvivelaktiga figurer här i Sverige år 2016. Idéerna de företräder och säger sig stå bakom är lika tvivelaktiga de, för att inte tala om förkastliga. Domen måste bli hård och den sägs bäst av K-G Bergström i hans krönika (Expressen; Archive). Mehmet Kaplans försvar (Expressen; Archive) bygger på att han säger sig ha kontrollerat för dåligt. Det är nog det minsta man kan säga men att dra slutsatsen att han sympatiserar med åsikterna som personerna företrädde är att ta i.

Klantigt värre är det i varje fall och så här dåligt omdöme får inte ett statsråd uppvisa. Man måste helt enkelt kräva mer än så här. I vanlig ordning visar det sig dock att krishantering inte är miljöpartiets starka gren, om de nu en har en enda ”stark gren”. För mitt i shitstormen satsar Gustav Fridolin på att lita på allt Kaplan säger. Som sagt, borde inte det här partiet en gång för alla gå till botten med de anklagelser som har framförts mer än en gång istället för naivt bara tro på allt och sen lägga locket på?

”Feministen och demokraten Mehmet Kaplan”, det är alltså så han beskrivs när sopkvasten ska sopa igen spåren. Triggerord som ”feminist” och ”demokrat” är ju som skräddarsydda för att mellan raderna faktiskt säga ”lugn, han står för den rätta läran”. Fan tro de och det bästa i det här läget vore om statsministern en gång för alla insåg att man inte kan regera ihop med ett parti som har så många som har gjort så mycket för att uträtta så lite. När de dessutom gör bort sig var annan dag borde måttet vara rågat.

SopkvastSopkvasten kommer alltid till hands i sådana lägen som Miljöpartiet har hamnat i. Men hur mycket de än sopar kan de inte dölja att de mer och mer framstår som ett parti omöjligt att inneha regeringsmakt. Foto: Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=515757

Löjesguiden nominerar idag Miljöpartiet till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Sällan har väl vårt land fått uppleva ett parti som med sådan frenesi har gjort det till sitt signum att göra bort sig i snart sagt alla sammanhang. Det borde räcka rätt långt och gör er till formfulländade kandidater.”

Börja om från början!

Dags att starta om det här landet från början, omstartsknappen nu tack! Efter en vecka i sordinens tecken med tanke på händelserna i Bryssel, börjar nu kommentarerna komma. De flesta är sansade, faktiskt riktigt rakryggade – vi måste stå upp och börja försvara det öppna demokratiska samhället. En syn jag delar, vi måste sluta krypa och stå upp mer än någonsin. Vi måste försvara vår idé, våra ideal och vårt värde istället för att krypa inför en hoper barbarers.

Men så finns det dom som tar tillfället i akt för att se till att i vanlig ordning se till att skulden blir vår. Det är deras synsätt som får mig att undra om inte det vore bättre att börja om från början. Mönstret i argumentationen går att känna igen från en mils avstånd. ”Hatet på nätet”, ”Hatet som får breda ut sig”, ”Högerextremismen”, ”Breivik” och så vidare går igen och igen. Allt är sociala medias skuld trots att sociala media är relativt befriade från det mesta av det påstådda hatet där det är en liten grupp som vanligt förstör för de många.

Facebook är alltså trots SVD:s olika försök (SVD; Archive) till påhopp på företeelsen, inte tummelplatsen för all världens hat. För med en ”reporter” som Jack Werner kan det nog tyvärr bara gå fel. Skulle han t ex någonsin få för sig att börja kartlägga vänsterns hat på nätet? Otroliga saker har hänt förr, men aldrig så otroliga. För då hatet finns, skriver man bara om en företeelse inte alla.

Det tycks alltid vara samma fenomen man riktar in sig på. ”Breivik”, högerns hat och så vidare är tydliga indikatorer men få gånger läser vi någonsin om vänsterns rätt tydliga hat? Skulle inte tro det! Istället är det som om journalisten följer ett slags manus redan skrivet där vissa saker är värda att uppmärksamma, andra absolut inte. Låt mig ge dig några exempel på hur en sådan agenda kan se ut.

HatI Sverige är det skillnad på hat och hat. En sidas hat uppmärksammas med all rätt, en annan sidas diskuteras inte ens och alla är patologiskt intresserade av det nästan obefintliga hatet på nätet. Istället för att diskutera diskutera hatet utan förtecken eller inskränkningar, får vi alltså en diskussion som för länge sedan har kantrat. Foto: Wikimedia Commons

Ett exempel är ”rasismen” i samhället. Jo, jag hatar också rasism men problemet är att man ser en typ av rasism men inte en annan. Riktas rasismen mot muslimer som grupp rycker alla ut. Inget fel i det, tvärtom så hatar jag som sagt alla former av rasism också mot dom. För jag vänder mig INTE mot alla muslimer, bara de som följer samma tanke- bana som de redan radikaliserade. För trots vidrigheterna som nu senast i Bryssels, så är IS en liten bråkdel av en större grupp som ibland håller med vad de säger och ibland inte.

Jämför vi reaktionerna så blir det dock mer problematiskt. För samtidigt ser man inte den andra sidan av myntet. Ser journalisten t ex hatet mot den vite medelålders mannen som aldrig har gjort en fluga förnär? Inte alls! Ser journalisten den antisemitism som ganska ohejdat får breda ut sig och där en viss grupp nästan alltid är inblandade i den? Glöm det! Exemplet Malmö borde mana till eftertanke men diskussionen efter varje reportage om hur illa det är ställt, dör lika fort som den uppstår.

Som sagt, hatet finns men min erfarenhet är att det är svensk vänster eller så kallade muslimer som står för den. Den delen diskuteras dock aldrig, konstigt det där.  För det heter ju i debatten att det alltid är ”högerkrafter”. Det beror nog snarare på att man vill införa enpartistaten och försöker hitta sina skäl till det. Det heter också alltid från den typen av debattörer ”att vi måste tala om problemet”. Problemet är att det är lika illa ställt i det påståendet som det är annars. Man ser en typ av problem, men inte ett annat.

En av de som inte förstår ett dugg och som agerar utifrån denna okunskap är Mona Sahlin. I hennes senaste inlägg (Dagens Samhälle; Archive) talar hon länge om väl om hatet……men helt förgäves. Redan i andra stycket stänger i varje fall jag av. Blandningen av känslomässiga övertoner/överdrifter och rena propagandalögner blir liksom för mycket i citaten.

Varje dag utsätts människor för stormar av hat och redan i dag väljer journalister tystnad, unga tjejer blundar för glåporden för att orka med sin skoldag och politiker drar sig undan när familjen utsätts för hot.”

Men vad vore väl inte ett förfall om det inte blev värre än så. Att inte förstå skillnaden mellan ungdomligt oförstånd och extremism är ett sånt misstag som hon ger liv åt med följande formuleringar:

Men alltför ofta är det på chattforum, i kommentarsfält och på sociala medier dessa hot börjar växa för att sedan sippra ut i verkligheten i form av det hat som ger extremisten sin näring. Vi får därför inte bara betrakta den som utövar våld som våldsbejakande. Ett stort ansvar vilar också på författaren till de texter som sporrar aktivisten till handling.”

Hur lite man förstår av avsaknaden av samband mellan ren frustration och politisk eller religiös extremism för att kunna formulera de där meningarna är rätt talande. Unga och arga har vi alla varit och någon gång, troligen flera. Antagligen har ingen, inte ens jag, kommer undan att ha sagt överilade saker. Troligen har inte heller Mona Sahlin undgått detta.

En radikalisering där människor gör överväganden som att religion, eller vad man uppfattar som religion, är viktigare än människoliv och att det därför är okej att ta dessa är en helt annan process. De två olik processerna bör inte blandas ihop och de bör definitivt inte jämföras med varandra för att urskulda en grupps hat. Hat är hat, vem det än kommer från. Så enkelt är det och det borde också Mona Sahlin förstå. Det är nämligen ordentligt fel att säga att vardagsilskan snart blir till hat och dessutom till radikalisering.

Att blanda ihop så diametralt olika företeelser och begrepp är skrämmande, för att inte tala om okunnigt. Det är av samma anledning, okunnigheten, hennes oförmåga att förstå innebörden av sitt egna jobb plötsligt blir rätt intressant. Låt oss ta ett exempel: Mona Sahlin är ju en varm vän av att se till att hemvändande terrorister som har varit nere i Syrien på jihadresa, ska få vård, hjälp med lägenhet och jobb. Om man då frågar sig det viktigaste av allt, finns det stöd för hennes synsätt i vetenskapen så blir svaret ”Nej”.

Abdelhamid AbaaoudAbdulhamid Abaaoud började sin bana som jihadistresenär till Syrien för att senare ta steget över till att återvända och bli hjärnan bakom flera terrordåd i Europa. Han sköts senare till döds men frågan kvarstår, hur länge ska återvändandet och därmed naiviteten få fortsätta? När Mona Sahlins arbete och grund också den vacklar på en avgrund av ovetenskaplighet utan att etablissemanget lyssnar, börjar man undra om inte Mona Sahlin borde bytas ut. Foto: By BFMTV – https://easternmediterraneanagency.files.wordpress.com/2015/11/abdelhamid-abaaoud.png?w=602&h=335&crop=1, CC BY-SA 4.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=47612992

Erik Wennström är psykolog och en erkänd sådan. I ett blogginlägg vänder han sig emot synen som Sahlin med flera gör gällande när de påstår att hemvändande terrorister lider av ett avvikande socialt beteende och därför bäst hjälps med stöd att kunna återgå till mer ”normala” sådana. Att resa ner och döda i en religions namn är istället ett ställnings-tagande och en överlagd handling/tanke som leder fram till ett beslut – att resa ner för att strida för vad man ser som ett rättfärdigt mål. Insatserna missar därmed själva målet.

Nu kommer från och med idag terrorresor att straffbeläggas, ett steg i rätt riktning. Men lagen innehåller luckor redan från början. Är man t ex medborgare i ett annat land kan inte svensk lag appliceras, detta på grund av internationella konventioner som vi har skrivit under. Det är främst genom FN som dessa finns och som reglerar rättigheter hos migranter. Därmed kan folk med medborgarskap som väljer att åka ner till krigets Syrien gå fria från straff men ändå vistas i vårt land. Skrämmande med tanke på alla nytillkomna.

I det sammanhanget spelar religiösa ledare en stor roll. De måste agera föredömen och ta avstånd från ondskan. Det gör också vissa imamer i vårt land, de ska ha heder för sitt arbete. Gör man inte det är man snarare en medlöpare. För som man har konstaterat i Storbritannien, både yttrandefrihet och religionsfrihet förpliktigar. Sätter man inte gränser, och det är vi ju omvittnat usla på i Sverige, kommer snart fler som imamen Abo Raad (Gefle Dagblad; Archive) att vinna följare och få utveckla sin skruvade ideologi.

Det kan också i värsta fall gå som i Storbritannien där man misstänker att 85 shariadomstolar (Mail Online) finns runt om i landet och som håller på att skapa en stat i staten där Brittiska lagar inte längre anses legitima. Dessa sägs ha varit för mer hårdföra regler som att hugga av händer för vissa brott och att man dessutom har godkänt barnäktenskap.

FiskekrokTystnad! Det är så man opererar inifrån. Det blir därför svårt att bevisa men vissa uppgifter tyder på att det finns shariadomstolar i Storbritannien. Foto: Wikimedia Commons

De drivs av extremister som ser dessa straff som naturliga, också detta ett resultat av för många och för snabbt. Det bör dock påpekas att eftersom dessa, om de finns, opererar i det tysta och lite läcker ut. Det är därför svårt att säga vad som är sant och falskt i sammanhanget.

Det finns några saker vi som nation måste komma ihåg. Vi har ställts mot en inre fiende som Abo Raad och krafter som i exemplet Storbritannien som följer dessa läror, vi har en radikalisering (Aftonbladet; Archive) som pågår just nu runt om i städernas förorter men vi har samtidigt en dålig organisation (Aftonbladet; Archive) att möta vår tids stora ondska. Vi har till och med ett politiskt parti som ser all debatt (Aftonbladet; Archive) i ämnet som icke önskvärd. Man kan gott säga att så här långt är arbetet inte så värst imponerande.

Inte heller Mona Sahlin är nöjd men försöker samtidigt släta över problemet (Sydsvenskan; Archive) vi som samhälle ställts inför. Ett tiotal kommuner av landets 290 som har en framtagen handlingsplan för att kunna bemöta vår tids utmaning på området, kan inte sägas vara ett bra resultat. Ändå försöker Sahlin att sopa problemet under mattan. Vad säger en sån sak om hennes kompetens att ha det övergripande ansvaret för en av vår tids stora ödesfrågor?

Nej tyvärr skvallrar Mona Sahlins synsätt på flera plan om en djup okunskap och en skrämmande naiv syn på saker och ting. Att hjälpa ”missanpassade ungdomar” med allehanda hjälp från samhället kan dessutom stå oss dyrt då terrordåd i Frankrike t ex har haft inslag av just återvändande som deltagare i dessa. Ska man ställa frågan på sin spets, måste man fråga sig om Sverige har råd med Mona Sahlin och om det ska behöva kosta människoliv innan vi inser hur illa det är ställt. Som sagt, börja om från början!

Kejsare Om man anförtros makt, måste man också ha kunskapen om hur man bäst använder den. När man hela tiden har fel är det nog dags att byta ut dessa ledare men så är inte fallet. I Sverige kan vissa hålla sig kvar hur länge som helst, hur inkompetenta de än är Foto: By Unknown – Colored portrait and a black and white rubbing of the portrait, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=8151462

Löjesguiden nominerar idag Mona Sahlin till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Mona Sahlin är med lite vilja och fantasi sinnebilden för det svenska förfallet. Politiska kontakter tycks vara viktigare än kompetens, att ha ”rätt åsikter” likaså. Fallet för den med lite eller inget att bidra med till samhället är alltid mjukast ju högre upp i hierarkin man kommer tycks det. Allt detta sammantaget gör henne till en formidabel kandidat.”

Proportionerna

Proportioner är alltid viktiga. Att sätta allt i sitt sammanhang och jämföra för att se hur litet eller stort ett problem är i jämförelse med varandra är direkt avgörande. För går proportioner är fanders tar man fel beslut och riktar resurser på ett felaktigt sätt. Detta resulterar till sist i orättvisa då t ex färre får mer men de som verkligen behöver får lite eller inget.

Leonardo da VinciProportionerna är viktiga i alla sammanhang utom media tycks det. De små problemen får hur mer utrymme och de stora inga alls. Alltihop kallas av media själva för ”oberoende”. Foto: Wikimedia Commons – Leonardo da Vinci ”Människans Proportioner”

I politikernas värld kallas detta ”resursfördelning” vilket i Sverige bara är ett finare ord för vem man vill gynna med sin politik. Naturligtvis är det i slutänden för att kunna skaffa sig lojala väljare som kan ge till och med urusla partier en andra chans och möjligheten att regera en mandatperiod till. För media däremot handlar sådana medvetna val om att skapa agendor, att berätta historien och också att få browniepoints hos vissa grupper. Skälen för politiker och media kan alltså ibland likna varandra men men bara delvis.

Det är också i media som proportionerna kommer in. Ju fler som finns i en grupp desto mer tycks man tro att de klarar sig så bra ändå. Ju färre de är desto mer måste man rycka till deras undsättning. Det handlar om strategiska val om vem som ska stödjas och vilka som inte ska det. Marxismens maktordning som lärs ut snart sagt på varje högskola väger också in när media rycker ut.

Det hela resulterar för media i hur mycket medieutrymme något får. Ju viktigare agendan och gruppen är desto större utrymme, ju oviktigare något eller någon är eller blir så resulterar det naturligtvis också i det motsatta. Här avgörs vilka som ska uppmärksammas och vilka som inte ska det. Det lite underliga är att det alltså inte är hur vanligt ett problem är som fäller avgörandet. Istället är det gruppen, maktordningen och en agenda som spelar in.

Jag försöker inte påskina att de som är färre i en grupp skulle ha mindre rätt till utrymme, missförstå mig rätt på den punkten. Det handlar dock om just proportioner och graden av nödvändighet att belysa och här är media faktiskt inte speciellt bra. De hävdar ju alltid att de inte har en agenda trots att de uppenbarligen har en sådan. Man hävdar också att man inte framhäver vissa grupper framför andra, detta trots följande artikel från SVD  (Archive-länkad).

SökarljusDet gäller att veta vad man ska sätta sökljuset och fokus på, inte minst i media. Men det är just med detta de flesta misslyckas. Den Marxistiska maktordningen stökar till det och snart har man en riktig soppa istället för den debatt och diskussion värd namnet Foto: Wikimedia Commons

För tydlighetens skull, jag säger alltså INTE att de HBTQ-personer artikeln INTE skulle förtjäna uppmärksamheten. Tvärtom är de säkert en förföljd och trakasserad grupp så naturligtvis ska problemen för dom både uppmärksammas och åtgärdas. Det jag däremot vänder mig emot är proportionerna, hur stor är den här gruppen och är de den enda som blir förföljd? Knappast och det vet media om men man väljer att vända bort blicken och inte se.

För i det tysta pågår en helt annan form av förföljelse, en man inte får prata om. Dels drabbar den ”fel” grupp och dels är det ”fel” grupp som står för själva trakasseriet. Den här gången handlar det naturligtvis om klassikern religion och det är inte som man så gärna vill få folk att tro bara en grupp som är offren. För i tidningarna utmålas en grupp, jag säger inte religionens namn vi vet ju alla vilken det handlar om, som de som drabbas. Nu visar det sig istället att de är just enskilda i den här gruppen som står för trakasserierna.

Det skulle ju bli så bra, all kompetens som kom hit skulle ju inte bara lyfta oss ur vårt armod utan vi skulle ju i princip dansa schottis av ren vördnad inför hur mycket skattepengar det skulle regna in av all migration. Nu blottar sig en helt annan sanning, en vars ansikte är betydligt mindre attraktiv.

Vi har redan sett hur det har gått för den judiska minoriteten i Malmö. Där har kränkningar och förföljelser (Aftonbladet; Archivelänk) blivit vardag. Få eller inga åtgärder har vidtagits så det är som om vissa folkgrupper har fått rätten att begå lagöverträdelser som andra inte får. För gud nåde den som skulle få för sig att utsätta utövare av en viss annan religion för samma behandling.

Öga För ÖgaI Gamla Testamentet är ”Öga För Öga” en princip, i media är enögdheten den rådande. Ingen av dessa är särskilt bra men som konsekvens av medias agenda får vi dessutom en snedvriden debatt där vissa aldrig kritiseras och andra alltid Foto: Wikimedia Commons

Som vanligt stannar det inte vid detta. Det är inte bara judar runt om i Sverige som utsätts och förövarna är oftast desamma. Nej, det är också invandrarna själva som utsätts för dessa kränkningar och oftast av landsmän eller från samma region. Allt som behövs är att man tillhör ”fel” religion så kan det vara kört som i exemplet (Expressen; Archivelänk).

Jag kallar mig själv kristen trots att jag är mycket kritisk mot också denna religion och framför allt mot kyrkan. Så visst talar jag i eget intresse men det intressanta här är trots allt att just gruppen kristna knappt uppmärksammas, än mindre får den belysning problemet förtjänar. Om man så är agnostiker, vilket jag respekterar, måste man enas ikring en slutsats – all form av förföljelse eller trakasseri är att betrakta som ett övergrepp på vårt sätta att leva och borde vara grund för omedelbar utvisning.

Det stannar nämligen inte enligt artikeln vid verbala hot eller obehagliga situationer, utan i krav om omvändelse till den ”rätta tron” och avståndstagande från det man tror på. Med andra ord övergrepp. Det handlar också om hot om att skära bort symboler som kors från halskedjor. Igen övergrepp och dessutom inskränkningar som drabbar hela grupper. Dags med andra ord att reagera och individer som använder metoder som dessa har lite eller inget att göra här vad man än tror/inte tror på.

I berättelsen talas om förföljelse, om fundamentalism och om en total inskränkthet som skrämmer andra. Författaren och debattören Soheila Fors fråga sig till och med om vi egentligen har religionsfrihet i det här landet. Och det är en berättigad fråga, vissa anser ju att religionen de företräder är så pass överlägsen att alla ska omvända sig till den. Gör man inte det får man väl räkna med konsekvenserna helt enkelt. Man ser från vissa håll religionen som ett sätt att erövra inget mer.

FundamentalismIngen, inte ens jag, kan hävda att alla religioner inte är offer för fundamentalismen. Oftast talas om en världsdel därför att där pågår folkmord, utrotning och massmord i religionens namn. Här ett smakprov på fenomenet från Sidney Australien Foto: Wikimedia Commons

Det är då man måste fråga sig om det verkligen var så här vi ville ha det. Svaret blir nog tyvärr ”nej”, det var aldrig tänkt att demokrati och frihet skulle förvandlas till inskränkthet och tyranni från ett fåtal men farliga vettvillingar. Man måste till och med fråga sig om vi kan ha dessa människor som grannar, som medborgare eller som arbetskamrater. Tyvärr igen, det var aldrig detta som var tanken.

Visst förekommer debattinläggen också för de kristna som nu blir offer men det är bara ett fåtal debattörer som tar upp frågan. Ivar Arpi (SVD)är en av dessa och en annan är Nuri Kino (SVD). Den gemensamma nämnaren är just SVD som är en av de sista någorlunda trovärdiga tidningarna i landet. Detta trots att också de har sina kors att bära som Katarina Wennstams krönikor. Annars är det märkligt tyst inför det oerhörda.

Jo det förstås, riksdagen genom Robert Halef (KD) har ju ställt en rak  fråga i riksdagen till utrikesministern, svaret kom i en interpellationsdebatt tidigare i höstas. Trots detta fortsätter strutspolitiken där vi vänder dövörat till när krafter inom en viss religion sitter på flyktingförläggningar och i sina förorter samtidigt som de väser ur mungipan och slipar kniven. Ingen reaktion alltså och ingen är väl att räkna med så länge vi har en regering vars främsta merit är att fly varje besvärande och jobbiga fråga.

För tyvärr så lever vi i de fegas land Sverige. Här har vi i det närmaste gjort det till en naturlag att inte göra något åt problem med motiveringen att ”man ska inte blanda sig i det man inte förstår”. Det handlar också om räddhågsenheten inför att kallas ”rasist”. Allt förövaren/ mobbaren/fundamentalisten behöver göra är att uttala det magiska ordet och dörrar öppnas genast. Inte ens när det rakt under våra näsor pågår en förföljelse kan man diskutera detta utan att det magiska ordet kommer fram som kaninen ur hatten.

MagikerPrecis som trollkarlen drar kaniner och duvor ur hatten drar vissa deltagare i debatten alltid rasist-kortet. Trots detta behövs en debatt också om fundamentalism som faktisk är på väg att etablera sig i svenska förorter och som definitivt finns på våra flyktingförläggningar. Nolltolerans nu tack! Foto: Wikimedia Commons

En liten påminnelse Sverige, att stå upp för vissa värden är vare sig rasism eller fel. Tvärtom är försvaret av vissa värden nödvändiga i en demokrati, annars har vi snart ingen kvar. Att markera mot krafter som inte vill oss väl kan aldrig bli ett hat, det är snarare en demokratisk handling som alla som omfamnar de idealen måste stå för. Om vi viker oss för det har vi inte mycket till frihet kvar utan istället vinner de mörka krafterna. Dagens definition av rätt och fel, rasism och inte är alltså helt galna och gynnar bara dessa tankar.

Allting idag tycks vara rasism, ett exempel från en upprörd person som Expressen (Archive-länk) bemödade sig med att uppmärksamma. Detta hade inte ens varit en nyhet för tio år sedan, nu är det vardagsmat. Fortfarande lyser dock proportionerna med sin frånvaro. Ingenstans i dagens medieagenda tas de verkliga problemen upp och inte heller är man särskilt intresserad av vissa former av problem.

Tyvärr är det inte rasism att tala om problem hos vissa individer som använder sin religion och alibit vi förser dem med i och med r-ordet till att mobba, förtrycka och förfölja. Tvärtom är det en del av en sund debatt som till och med vissa muslimer (SVT; Archive-länk) som Nalin Pekgul har försökt att ta tag i. Resultatet har dock som alltid i Sverige blivit att media och debattörer gör gemensam sak i att misstänkliggöra (SVT; Archive-länk) och smuts-kasta. Andas det minsta av kritik och domen blir hård med andra ord.

Det här är ju inte första gången detta händer tyvärr. Vem kan glömma de två hjältinnorna Zeliah Daglis (Aftonbladet; Archive-länk) och Amineh Kakabavehs envetna kamp från förra året. De försökte larma och samtidigt starta en seriös debatt för att  få oss att inse att vi har problem i det här landet. Snart hade fatwan drabbat dem båda i form av de tre Vänsterpartisterna (Aftonbladet; Archive-länk) Rossana Dinamarca, Christina Höj Larsen och Aron Etzler. Svaret måste ha varit ett av förra årets största bottennapp med råge.

Fundamentalisterna har alltså inte bara r-ordet, medias oerhörda intresse och politikernas skitnödighet inför att bli betraktade som rasister på sin sida. De har också politiker som snart rycker ut till deras undsättning på sin planhalva! Ingen kunde väl varit mer glada än fundamentalisterna men hjälper det alla de som nu faktiskt fysiskt blir trakasserade? Inte ett dugg! Tvärtom är de lika bortglömda nu som då. Det är som om vissa krafter i sam- hället vill få oss att tro att problemen inte existerar, som vanligt talar verkligheten emot.

VR GataDet är egentligen verkligheten kontra overkligheten debatten handlar om. När media har sagt sitt är den förhärskande bilden den av overklighet. Alla är upptagna med att beskriva det som inte är och glömmer lägligt bort de verkliga problemen Foto: By Prefurbia – Own work, CC BY-SA 3.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=31680921

Löjesguiden nominerar idag landets journalistkår till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Proportionerna är alltid av vikt, den ena får inte ställas mot den andre i kampen om utrymme. I ert fall är det dock rätt uppenbart att det är en illa dold agenda som oftast styr vem som får och vem som inte får utrymme. Er agenda utgår från Marxistisk maktlära och osunda kopplingar till krafter ingen borde spela under täcket med. Det gör er till fulländade kandidater till priset.”