Proportionerna

Proportioner är alltid viktiga. Att sätta allt i sitt sammanhang och jämföra för att se hur litet eller stort ett problem är i jämförelse med varandra är direkt avgörande. För går proportioner är fanders tar man fel beslut och riktar resurser på ett felaktigt sätt. Detta resulterar till sist i orättvisa då t ex färre får mer men de som verkligen behöver får lite eller inget.

Proportionerna är viktiga i alla sammanhang utom media tycks det. De små problemen får hur mer utrymme och de stora inga alls. Alltihop kallas av media själva för ”oberoende”. Foto: Wikimedia Commons – Leonardo da Vinci ”Människans Proportioner”

I politikernas värld kallas detta ”resursfördelning” vilket i Sverige bara är ett finare ord för vem man vill gynna med sin politik. Naturligtvis är det i slutänden för att kunna skaffa sig lojala väljare som kan ge till och med urusla partier en andra chans och möjligheten att regera en mandatperiod till. För media däremot handlar sådana medvetna val om att skapa agendor, att berätta historien och också att få browniepoints hos vissa grupper. Skälen för politiker och media kan alltså ibland likna varandra men men bara delvis.

Det är också i media som proportionerna kommer in. Ju fler som finns i en grupp desto mer tycks man tro att de klarar sig så bra ändå. Ju färre de är desto mer måste man rycka till deras undsättning. Det handlar om strategiska val om vem som ska stödjas och vilka som inte ska det. Marxismens maktordning som lärs ut snart sagt på varje högskola väger också in när media rycker ut.

Det hela resulterar för media i hur mycket medieutrymme något får. Ju viktigare agendan och gruppen är desto större utrymme, ju oviktigare något eller någon är eller blir så resulterar det naturligtvis också i det motsatta. Här avgörs vilka som ska uppmärksammas och vilka som inte ska det. Det lite underliga är att det alltså inte är hur vanligt ett problem är som fäller avgörandet. Istället är det gruppen, maktordningen och en agenda som spelar in.

Jag försöker inte påskina att de som är färre i en grupp skulle ha mindre rätt till utrymme, missförstå mig rätt på den punkten. Det handlar dock om just proportioner och graden av nödvändighet att belysa och här är media faktiskt inte speciellt bra. De hävdar ju alltid att de inte har en agenda trots att de uppenbarligen har en sådan. Man hävdar också att man inte framhäver vissa grupper framför andra, detta trots följande artikel från SVD  (Archive-länkad).

Det gäller att veta vad man ska sätta sökljuset och fokus på, inte minst i media. Men det är just med detta de flesta misslyckas. Den Marxistiska maktordningen stökar till det och snart har man en riktig soppa istället för den debatt och diskussion värd namnet Foto: Wikimedia Commons

För tydlighetens skull, jag säger alltså INTE att de HBTQ-personer artikeln INTE skulle förtjäna uppmärksamheten. Tvärtom är de säkert en förföljd och trakasserad grupp så naturligtvis ska problemen för dom både uppmärksammas och åtgärdas. Det jag däremot vänder mig emot är proportionerna, hur stor är den här gruppen och är de den enda som blir förföljd? Knappast och det vet media om men man väljer att vända bort blicken och inte se.

För i det tysta pågår en helt annan form av förföljelse, en man inte får prata om. Dels drabbar den ”fel” grupp och dels är det ”fel” grupp som står för själva trakasseriet. Den här gången handlar det naturligtvis om klassikern religion och det är inte som man så gärna vill få folk att tro bara en grupp som är offren. För i tidningarna utmålas en grupp, jag säger inte religionens namn vi vet ju alla vilken det handlar om, som de som drabbas. Nu visar det sig istället att de är just enskilda i den här gruppen som står för trakasserierna.

Det skulle ju bli så bra, all kompetens som kom hit skulle ju inte bara lyfta oss ur vårt armod utan vi skulle ju i princip dansa schottis av ren vördnad inför hur mycket skattepengar det skulle regna in av all migration. Nu blottar sig en helt annan sanning, en vars ansikte är betydligt mindre attraktiv.

Vi har redan sett hur det har gått för den judiska minoriteten i Malmö. Där har kränkningar och förföljelser (Aftonbladet; Archivelänk) blivit vardag. Få eller inga åtgärder har vidtagits så det är som om vissa folkgrupper har fått rätten att begå lagöverträdelser som andra inte får. För gud nåde den som skulle få för sig att utsätta utövare av en viss annan religion för samma behandling.

I Gamla Testamentet är ”Öga För Öga” en princip, i media är enögdheten den rådande. Ingen av dessa är särskilt bra men som konsekvens av medias agenda får vi dessutom en snedvriden debatt där vissa aldrig kritiseras och andra alltid Foto: Wikimedia Commons

Som vanligt stannar det inte vid detta. Det är inte bara judar runt om i Sverige som utsätts och förövarna är oftast desamma. Nej, det är också invandrarna själva som utsätts för dessa kränkningar och oftast av landsmän eller från samma region. Allt som behövs är att man tillhör ”fel” religion så kan det vara kört som i exemplet (Expressen; Archivelänk).

Jag kallar mig själv kristen trots att jag är mycket kritisk mot också denna religion och framför allt mot kyrkan. Så visst talar jag i eget intresse men det intressanta här är trots allt att just gruppen kristna knappt uppmärksammas, än mindre får den belysning problemet förtjänar. Om man så är agnostiker, vilket jag respekterar, måste man enas ikring en slutsats – all form av förföljelse eller trakasseri är att betrakta som ett övergrepp på vårt sätta att leva och borde vara grund för omedelbar utvisning.

Det stannar nämligen inte enligt artikeln vid verbala hot eller obehagliga situationer, utan i krav om omvändelse till den ”rätta tron” och avståndstagande från det man tror på. Med andra ord övergrepp. Det handlar också om hot om att skära bort symboler som kors från halskedjor. Igen övergrepp och dessutom inskränkningar som drabbar hela grupper. Dags med andra ord att reagera och individer som använder metoder som dessa har lite eller inget att göra här vad man än tror/inte tror på.

I berättelsen talas om förföljelse, om fundamentalism och om en total inskränkthet som skrämmer andra. Författaren och debattören Soheila Fors fråga sig till och med om vi egentligen har religionsfrihet i det här landet. Och det är en berättigad fråga, vissa anser ju att religionen de företräder är så pass överlägsen att alla ska omvända sig till den. Gör man inte det får man väl räkna med konsekvenserna helt enkelt. Man ser från vissa håll religionen som ett sätt att erövra inget mer.

Ingen, inte ens jag, kan hävda att alla religioner inte är offer för fundamentalismen. Oftast talas om en världsdel därför att där pågår folkmord, utrotning och massmord i religionens namn. Här ett smakprov på fenomenet från Sidney Australien Foto: Wikimedia Commons

Det är då man måste fråga sig om det verkligen var så här vi ville ha det. Svaret blir nog tyvärr ”nej”, det var aldrig tänkt att demokrati och frihet skulle förvandlas till inskränkthet och tyranni från ett fåtal men farliga vettvillingar. Man måste till och med fråga sig om vi kan ha dessa människor som grannar, som medborgare eller som arbetskamrater. Tyvärr igen, det var aldrig detta som var tanken.

Visst förekommer debattinläggen också för de kristna som nu blir offer men det är bara ett fåtal debattörer som tar upp frågan. Ivar Arpi (SVD)är en av dessa och en annan är Nuri Kino (SVD). Den gemensamma nämnaren är just SVD som är en av de sista någorlunda trovärdiga tidningarna i landet. Detta trots att också de har sina kors att bära som Katarina Wennstams krönikor. Annars är det märkligt tyst inför det oerhörda.

Jo det förstås, riksdagen genom Robert Halef (KD) har ju ställt en rak  fråga i riksdagen till utrikesministern, svaret kom i en interpellationsdebatt tidigare i höstas. Trots detta fortsätter strutspolitiken där vi vänder dövörat till när krafter inom en viss religion sitter på flyktingförläggningar och i sina förorter samtidigt som de väser ur mungipan och slipar kniven. Ingen reaktion alltså och ingen är väl att räkna med så länge vi har en regering vars främsta merit är att fly varje besvärande och jobbiga fråga.

För tyvärr så lever vi i de fegas land Sverige. Här har vi i det närmaste gjort det till en naturlag att inte göra något åt problem med motiveringen att ”man ska inte blanda sig i det man inte förstår”. Det handlar också om räddhågsenheten inför att kallas ”rasist”. Allt förövaren/ mobbaren/fundamentalisten behöver göra är att uttala det magiska ordet och dörrar öppnas genast. Inte ens när det rakt under våra näsor pågår en förföljelse kan man diskutera detta utan att det magiska ordet kommer fram som kaninen ur hatten.

Precis som trollkarlen drar kaniner och duvor ur hatten drar vissa deltagare i debatten alltid rasist-kortet. Trots detta behövs en debatt också om fundamentalism som faktisk är på väg att etablera sig i svenska förorter och som definitivt finns på våra flyktingförläggningar. Nolltolerans nu tack! Foto: Wikimedia Commons

En liten påminnelse Sverige, att stå upp för vissa värden är vare sig rasism eller fel. Tvärtom är försvaret av vissa värden nödvändiga i en demokrati, annars har vi snart ingen kvar. Att markera mot krafter som inte vill oss väl kan aldrig bli ett hat, det är snarare en demokratisk handling som alla som omfamnar de idealen måste stå för. Om vi viker oss för det har vi inte mycket till frihet kvar utan istället vinner de mörka krafterna. Dagens definition av rätt och fel, rasism och inte är alltså helt galna och gynnar bara dessa tankar.

Allting idag tycks vara rasism, ett exempel från en upprörd person som Expressen (Archive-länk) bemödade sig med att uppmärksamma. Detta hade inte ens varit en nyhet för tio år sedan, nu är det vardagsmat. Fortfarande lyser dock proportionerna med sin frånvaro. Ingenstans i dagens medieagenda tas de verkliga problemen upp och inte heller är man särskilt intresserad av vissa former av problem.

Tyvärr är det inte rasism att tala om problem hos vissa individer som använder sin religion och alibit vi förser dem med i och med r-ordet till att mobba, förtrycka och förfölja. Tvärtom är det en del av en sund debatt som till och med vissa muslimer (SVT; Archive-länk) som Nalin Pekgul har försökt att ta tag i. Resultatet har dock som alltid i Sverige blivit att media och debattörer gör gemensam sak i att misstänkliggöra (SVT; Archive-länk) och smuts-kasta. Andas det minsta av kritik och domen blir hård med andra ord.

Det här är ju inte första gången detta händer tyvärr. Vem kan glömma de två hjältinnorna Zeliah Daglis (Aftonbladet; Archive-länk) och Amineh Kakabavehs envetna kamp från förra året. De försökte larma och samtidigt starta en seriös debatt för att  få oss att inse att vi har problem i det här landet. Snart hade fatwan drabbat dem båda i form av de tre Vänsterpartisterna (Aftonbladet; Archive-länk) Rossana Dinamarca, Christina Höj Larsen och Aron Etzler. Svaret måste ha varit ett av förra årets största bottennapp med råge.

Fundamentalisterna har alltså inte bara r-ordet, medias oerhörda intresse och politikernas skitnödighet inför att bli betraktade som rasister på sin sida. De har också politiker som snart rycker ut till deras undsättning på sin planhalva! Ingen kunde väl varit mer glada än fundamentalisterna men hjälper det alla de som nu faktiskt fysiskt blir trakasserade? Inte ett dugg! Tvärtom är de lika bortglömda nu som då. Det är som om vissa krafter i sam- hället vill få oss att tro att problemen inte existerar, som vanligt talar verkligheten emot.

Det är egentligen verkligheten kontra overkligheten debatten handlar om. När media har sagt sitt är den förhärskande bilden den av overklighet. Alla är upptagna med att beskriva det som inte är och glömmer lägligt bort de verkliga problemen Foto: By Prefurbia – Own work, CC BY-SA 3.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=31680921

Löjesguiden nominerar idag landets journalistkår till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Proportionerna är alltid av vikt, den ena får inte ställas mot den andre i kampen om utrymme. I ert fall är det dock rätt uppenbart att det är en illa dold agenda som oftast styr vem som får och vem som inte får utrymme. Er agenda utgår från Marxistisk maktlära och osunda kopplingar till krafter ingen borde spela under täcket med. Det gör er till fulländade kandidater till priset.”

I Väntan På Vadå?

Vår tid är ett enda stort frågetecken utan tydliga svar. De stora framtidsfrågorna skriker tydligare än neonskyltar men ingen erbjuder som sagt något svar. Det är till och med så illa att beröringsskräcken i vissa frågor där SD har mutat in sitt revir, gör att de etablerade partierna vägrar att ens ha en uppfattning. Det är till och med än värre då de ibland gaddar sig samman och har samma åsikt i vissa frågor. Vad som är ännu värre är att de ibland släpper in krafter med en minst sagt grumlig agenda. Allt för att undvika att ha samma åsikt som SD och samtidigt visa hur medkännande de är. Ändå skriker som sagt frågorna på svar som aldrig kommer.

Den tiden som används till att göra absolut ingenting, är tid som andra använder för att förbereda sig och flytta fram sina positioner. Förortens sharia-polis spiller t ex ingen tid när man går runt och talar om för de boende att detta är ett muslimskt område och då ska man leva upp till de ideal som de självpåtagna poliserna har. Den som bryter mot dessa ”regler” blir snabbt socialt utesluten vilket drabbar hela familjen. Det är så man får kvinnor att bära slöjor, människor att gå till moskén på utsatt tid och följa andra muslimska regler. Den som inte passar in, dvs rent av är kristen och därmed oberörbara, måste motas bort.

Det var dessa fenomen som debattören Zeliha Dagli skrev om i Aftonbladet. Hon fick stöd från riksdagskvinna Amineh Kakabaveh (v) i debattartikeln i Expressen. De båda fick dock inte ens stöd av Kakabavehs egna parti vänsterpartiet, tvärtom slängde de henne under bussen. Också de andra partierna var tysta. Det var bara  miljöpartisten Manijeh Mehdiyar och medsystern Maimuna Abdullahi som reagerade och då genom att kalla de båda ”rasister” och ”islamofober” i debattartikeln i Expressen.

Själv undrar jag efter alla påhopp som bara finns i en av artiklarna vem som egentligen är rasisten här. Det  kanske är dags för mp att ta den interna debatten hur långt man får gå i sin iver att kväva det offentliga samtalet och kanske också ta tag i medlemmen Maniheh Mehdiyar för att se till att också hon respekterar detta. En debatt som präglas av en så låg nivå hon gav prov på, är ett hinder i en fri debatt. Detta är normalt sett inte okej, men vem vet vad som pågår internt inom ett parti som mp.

De har ju inte visat någon större vilja att ha en öppen och fri debatt. Exemplet Bertil Torekull visar väl om något på detta, kraven på uteslutning, artikel om hetsen mot honom kommer från Ledarsidorna, efter följande artikel i Expressen. Så kanske är det ett normaltillstånd hos ett parti i någon slags inre långsam härdsmälta vi ser. I det ljuset är Mehdiyars och Abdullahis artikel mer begriplig. Godhetsglorian håller helt enkelt på att vittra sönder på ett parti som alltmer har börjat visa vad de egentligen står för.

Sickan Carlsson är inte ensam om att ha glorian på sned. Både miljöpartiet har länge fiskat i grumliga vatten med kopplingar och inbjudningar till minst sagt tveksamma personer. Också socialdemokraterna och moderaterna kan också räknas in i samma tveksamma skara Foto: SFI

Shariapolisen i förorten lär vara de enda med ett stort smil på läpparna efter Manijeh Mehdiyars och Maimuna Abdullahis inlägg. De svenska partierna är inte ensamma i den undfallenhet som präglar både fallet och förhållningssättet till fenomenet. De har istället god hjälp av svenska myndigheter som i sin rädsla för att likt Dagli och Kakabaveh bli stämplade som rasister inte ens vågar agera. Ändå är det precis det som vi folket, partierna och myndigheterna måste göra. Att som nu göra ingenting är undfallenhet och hjälper dessutom inte de vi talar om – de unga flickorna i förorten som blir offer för det mörka som breder ut sig.

Denna grupp, de som blir offer för den förda politiken och de ”förstående” och ”välmenande” inslagen i debatten som riksdagspartierna ger, får egentligen en dödskyss av dessa partier. Vänsterpartiet svek Kakabaveh och Dagli i följande artikel i Aftonbladet. Miljöpartiet är också de i högsta grad skyldiga. Ingen har hittills bett de kvinnliga debattörerna om ursäkt för partikamraten Manijeh Mehdiyars påhopp och användande av termer som är mer befängda än talande.

Att låtsas som om liken i garderoben lyste med sin frånvaro är ingen idé, bevisen finns där för den som vill se sanningen i vitögat Foto: Wikimedia

Partiet har trots det mer lik i garderoben. Mehmet Kaplan gjorde sig känd för sitt uttalande om jihad-resor, men det är inte det enda feltrampet han har begått. Under sin tid som ordförande för Sveriges Muslimska Råd uttalade han sig i hätska ordalag om Lars Wilks Mohammed-teckningar. Han skrev också en artikel tillsammans med partikamraten Yvonne Ruwaida i DN 2007 där de båda anklagade SÄPO för att kartlägga oskyldiga muslimer.

Vänd på resonemanget i artikeln, kan det här ha varit ett försök att ge de krafter som redan låg i startgroparna för vad som komma skulle med IS och annat en hjälpande hand för att slippa insyn? I artikeln argumenterade han för en parlamentarisk granskningsorganisation för att övervaka SÄPO:s arbete. Kan det återigen ha rört sig om ett försök att hindra dem i sitt arbete? Man kan börja undra, särskilt när samme person numer är landets bostadsminister vilket är en skrämmande tanke.

Hans värv slutade inte där. 2011 Bjöd han in Yvonne Ridley, en känd antisemit för att hålla ett seminarium i riksdagen. Hon kidnappades några år tidigare av Afghanska talibaner och hölls fången med risk för avrättning. När hon släpptes hade hon konverterat till islam. Efter detta har hon ägnat sin tid åt att sprida hat och ett antisemitiskt budskap. Efter händelsen gjorde Kaplan i vanlig ordning en pudel, precis som i jihad-resefallet alltså, och var genast tillbaka i finrummen. Mer om det och fler incidenter där sossarna har varit involverade, kan man läsa om i Expressen Debatt i artikeln signerad Fredrik Malm (fp).

Mehmet Kaplan har onekligen många strängar på sin lyra men frågan är vems intressen han springer? Efter varje skandal gör han bara en pudel och sen är allt förlåtet, men få av dessa saker borde ha sluppit igenom som inbjudan av Yvonne Ridley Foto: Wikimedia

De muslimska organisationerna som säger sig företräda muslimer i Sverige då? De har som vi strax ska se själva en rätt extrem agenda som utgår från Muslimska Brödraskapets inriktning, mer om brödraskapet i en artikel från Wikipedia. De har vid flera tillfällen blivit anklagade för att ingå i den krets som Brödraskapet har skapat runt om i Europa för att skaffa sig mer inflytande i dessa länder.

Kontroversen i Brödraskapets ideologi har till exempel legat i vägran att uppmana till upphörande av våld mot staten och medborgarna i Israel. De har också anklagats för att på ett personligt plan ha samarbetat med medlemmar i al-Qaeda och så vidare. Det är alltså dessa svenska organisationer som svenska myndigheter samarbetar med.

De svenska organisationerna har också haft en hel del att stå i vad gäller kritik. Några axplock: Unga Muslimer bjuder in Hakim Quick som gjort sig känd för homofobi (P3), Islamiska Förbundet bjuder in den kände hatpredikanten Salah Sultan (Svenska Kommittén Mot Antisemitism). Samma Sultan har teorier som kan få den mest härdade att storkna som man kan se i klippet nedan.

Visst har den skada dessa människors har åsamkat med sin verksamhet skördat en del offer. Mahmoud Aldebe tvingades att avsäga sig sin riksdagskandidatur till Centerpartiet efter att ha varit ordförande i Sveriges Muslimska Förbund under den period då Salah Sultan bjöds in. Mer om nyheten från Sydsvenskan. Också Omar Mustafa tvangs bort från Socialdemokratin efter att ha bjudit in antisemiter, kvinnofientliga och homofoba talare under sin tid som ordförande i Islamiska Förbundet. Mer om detta i en artikel i Aftonbladet.

För socialdemokraterna blev det dubbelt pinsamt då det också kom anklagelser om att de aktivt samarbetar med extrema krafter inom Sveriges Muslimska Råd (SMR) om representation i partiet. Där skulle muslimer ha garanterats inflytande i form av platser i riksdagen, kommuner och landsting där partiet styr. Mer om detta i Expressens artikel. Slutsatsen att man försöker skaffa sig inflytande genom de etablerade partierna är solklar, men att man också EVENTUELLT har skaffat sig företräde till platser inom social-demokratin som villigt har samarbetat med krafter vars agenda inte alltid har varit helt ärlig.

Skandalen blev inte mindre då Carina Hägg – socialdemokratisk riksdagsledamot sedan flera år – kritiserade partiets samarbete med Muslimska Förbundet, flyttades ner på riksdagslistan. Enligt henne som en konsekvens av kritiken, vad som egentligen ligger bakom är väl förborgat internt inom partiet. Mer om den nyheten från P4 Jönköping. Nästa skandal var när riksdagsledamoten Hillevi Larsson poserade med en Palestinsk flagga och staten Israel borttaget från kartan. Unket för att säga det rent ut.

Hillevi Larsson ses här posera i den kontroversiella bilden, ett tilltag bland många som har gjort socialdemokratin till den outhärdliga soppa partiet är. Foto: Expressen

I andra fall har dock samarbetet gått smärtfritt till. Moderaterna har inte varit utan försök till samma förfaringssätt och där har man inte ens som i fallet socialdemokraterna och centern reagerat. Enligt experten Lorenzo Vidino som är forskare och expert på islamisering och muslimsk politiskt våld i Europa och Nordamerika, är en av personerna i dramat Abdirizak Waberi. Han är vicepresident i Federation of Islamic Organizations in Europe (FIOE). Den organisationen har länge anklagats för att vara Muslimska Brödraskapets lierade i Europa vars syfte är just att skaffa sig inflytande. Kom dock ihåg, detta är en ANKLAGELSE INTE ETT BEVIS.

Han är dock sedan 2010 riksdagsrepresentant för moderaterna och som sådan har han kritiserats. Han skrev till exempel på uppropet om att få bort Nalin Pekgul som ordförande för socialdemokratiska kvinnoförbundet. Ett tilltag som normalt sett ses som inblandning i ett partis inre angelägenhet, men i det här fallet gick man till sist dessa krafter till mötes. Nalin Pekgul är idag inte längre ordförande i förbundet eller riksdagsledamot. Kan det ha varit debattinlägg som det i Expressen som retade upp både honom och Omar Mustafa? Trots kritiken från alla håll har moderaterna ännu inte vidtagit några åtgärder mot det inträffade.

Nalin Pekgul var den som drabbades då debatten skulle kväsas. Moderaten Abdirizak Waberi hade åsikter om saker som var inre angelägenheter för sossarna och snart var Nalins dagar räknade, men vems ärende sprang han egentligen? Foto: Wikimedia

Waberi har också gjort en rad uttalanden som han senare har tagit tillbaka. Som rektor för Römosseskolan, en muslimsk skola i Göteborg och som har fått utstå mycket kritik (artikel från Sveriges Radio) från skolinspektionen, har han gjort uttalanden om ”att kvinnor inte får dansa, att de måste vara oskulder när de gifter sig (essensen av hederskulturerna), att homosexualitet är otillåtet och att muslimska män har rätt till fyra fruar men inte kvinnor till fyra män”. Citatet är hämtat från följande artikel i GP. Uttalanden som sen senare alltså har tagits tillbaka med förklaringar som ”missuppfattning” och ”felciterad”.

Det finns ett skriande behov av en motvikt mot  de krafter som inte har visat sig ha helt rent mjöl i påsen. Det är därför en nästan lättad känsla man får om man läser Hanna Gadbans bok ”Min Jihad”. Jag brukar inte göra reklam på bloggen, men i det här fallet gör jag ett undantag. Det är en mycket viktig bok som bör läsas av alla andra som inte har den synen som mörkermännen har. Här hittar du därför en länk till Cdon som är ett av ställena där den går att inhandla.

Min Jihad är Hanna Gabdans öppenhjärtliga bok som alla borde läsa. Den är ett starkt försök att återta den islam som kidnappats av extremisterna och deras agenda
Foto: Ledarsidorna

Hon pekar i boken ut svenska myndigheter som mer eller mindre medlöpare i det elaka spel som pågår när sådana som Islamiska Förbundet och Unga Muslimer får både pengar och handlingsutrymme för fler konferenser där fler hatare bjuds in. Hon menar också att samhället därmed vänder de krafter ryggen som står för en mer sansad syn på islam. Där samhället borde vända brödraskapets broderorganisationer ryggen, bjuder det istället in dem. Bloggen Fnordspotting har ytterligare ett exempel i sitt inlägg på just detta då Aktuellt bjöd in Svensk Islamiska Samfundets ordförande Abd al Haqq Kielan för att friskriva varje muslim i landet från den antisemitism de anklagas för.

Enligt den tes Gadban driver i boken överges de som står för en mer liberal och öppen syn på religionen. De som ser sin religion som en mer privat angelägenhet kan nu plötsligt ”tvingas” av mörkare krafter att ta ställning eftersom inget eller ingen stoppar mörkermännen och de som har en mer sekulär hållning går samma öde till mötes. Alla ska in i det fack där dessa krafter kan kontrollera dem. Det är alltså inte islam som sådan jag vänder mig emot. Inte heller deras rätt att finnas, agera och debattera är något jag ifrågasätter. Jag välkomnar till och med islam men i dess mer återhållsamma form, extremisterna kan vi alla vara utan.

Förstår över huvud taget våra makthavare vad det är för krafter de lierar sig med och hur deras agenda ser ut? Man kan börja undra och det blir värre eftersom detta händer i flera länder i Europa Foto: Telegraph

Däremot vänder jag mig emot den förtryckande och dubbelbottnade agendan som finns hos de krafter som säger sig representera denna grupp. Jag vänder mig också mot att det officiella Sverige samarbetar med dessa och därmed spelar dem rakt i händerna. Också de svenska partierna, framför allt miljöpartiet, socialdemokraterna och moderaterna,  förtjänar en stor skopa ovett då de inte inser att de vid flera tillfällen har hållit på att bli, i ett fall är ett verktyg för att legitimera dessa. Jag vänder mig till sist mot att behöva se en agenda som talar om ”demokrati” och ”frihet” men som samtidigt andas allt annat än detta. Samma åtskillnad i synsätt kan man hitta i följande inlägg på bloggen Iniskogen.

I Sverige väntar vi alltså på den dagen då mer återhållsamma muslimer ska få ta över och tillåtas att ta plats. Anledningen till att vi inte ser det hända är att flera partier och myndigheter öppet eller under täcket spelar med i ett spel som gynnar extremismen. Vi väntar också på en debatt om de mörkermänniskor som nu tillåts att breda ut sig. En väntan som kan bli långvarig då våra myndigheter och partier som sagt fortsätter att samarbeta med dem som har en minst sagt grumlig agenda.

Krafter som Hanna Gadban, Amineh Kakabaveh, Zegliha Dagli och Bahareh Mohammadi Andersson, finns visserligen men motarbetas som sagt aktivt i debatten till och med av de etablerade. Frågan är fortfarande I Väntan På Vadå? Svenska myndigheter fortsätter alltså sitt samarbete, likaså flera av riksdagspartierna. Det är nog dags att agera nu och se till att städa ut det bagage som flera partier bär på.

Samuel Beckets klassiska pjäs blev snart förvandlad till politisk teater. Innehållet är dock inte lika bra som Samuel Beckets pjäs, tvärtom lämnar den en fadd smak i munnen.
Foto: Sverigesradio

Löjesguiden nominerar idag de svenska politiska partierna, framför allt socialdemokraterna, miljöpartiet och moderaterna, samt de svenska myndigheterna till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Där vi invaggas att tro att våra ideal vilar på demokratisk grund, är ni en ständig källa till det motsatta. Debatt förkvävs med motiv som ”rasism” då det handlar om helt andra saker. Också samarbete med dessa krafter visar på ett stort mått av naivitet. De här krafterna är inte här för att skapa goda exempel, tvärtom är de här för att kapa åt sig en så stor del av agendan och att få en samsyn med sin egna sak. Där har de etablerade och myndigheterna spelat dessa rakt i händerna. Det är med andra ord ett svårslaget rekord helt i klass med den ribba jag – Freakshow Fredrik – lägger för att kalla något sådant för vad det är – galenskap.”

Oj, Var Tog Feministerna Vägen?

Plötsligt är de som försvunna, de är liksom bortsopade från jordens yta och finns överhuvud taget inte i närheten. Här har de frågan som är så brännande att den borde tas upp i alla feministiska sammanhang, ändå är det förvånansvärt tyst. Historien som kommer att berättas innehåller alla de klassiska ingredienserna och har alla de smaskiga detaljer alla feminister borde se som en våt dröm. Ändå tiger de, det är som om de personer som kommer att berättas om inte ens fanns.

Tensta, Rinkeby, Hallunda, Biskopsgården, Rosengård – listan över så kallade problemområden går att göras lång. De här stadsdelarna präglas av utanförskap, bidragsberoende i kölvattnet på hög arbetslöshet och ökande radikalisering i religiösa kretsar. Framför allt är det muslimska grupperingar som med en hårdför agenda har flyttat fram sina positioner. Exemplet Hizb-ut-Tahrir som det berättas om i Sydsvenskan är ett parti vars agenda är att skapa ett världsomspännande kalifat grundat på sharialagar. Oavsett om vi är muslimer eller inte ska vi alltså tvingas att leva efter de regler partiet anser rättfärdiga. De är nu på gång att etablera sig i Sverige.

Svenska feminister, Monty Python och svensk vänster har en sak gemensamt – ibland spelar de idioter. När nu delar av de egna gör sig till talesmän för det oresonliga blir responsen ingen, fientlig eller rent absurd. Foto: Wikipedia

Det har också lett till att vissa debattörer som Maimuna Abdullahi och Sara Bessa har försökt att trivialisera det oerhörda som händer i vår tid nämligen så kallade jihad-resor. I följande artikel från SVT Opinion hittar de nya kreativa idéer för att ursäkta det oursäktbara och skäl till att hindra att sådana resor sker. De två drar sig till och med inte för att kalla de som nu reser ner för att utföra ett vidrigt värv för ”politiserade svenska muslimer” i artikeln. Kanske dags för en offentlig avbön?

Det de två reagerar på är upprop som detta i Dagens Arena som kräver ett stopp på resorna som om ett sådant krav skulle vara fel. De reagerar också på regeringens arbete med en nationell handlingsplan mot våldsbejakande extremism som om detta skulle vara galet. Också att kräva ett indragande av pass och kanske också medborgarskapet för dem som reser ner som Lars Adaktusson krävde i DN är tydligen alldeles fel ute. Regeringens arbete att försöka motverka terrorresor med ett register som SVD kunde rapportera faller i god jord hos de båda.

Så fort någon närmar sig pudelns kärna finns det de som genast är där och ser till att hela ämnet blir enkelriktat. Vissa debatter blir förbjudna och den som bryter detta tabu straffas likt Amineh Kakabaveh Foto: Free Photos

Radikaliseringen har alltså lett till att kvinnor trakasseras i de förorter där de radikala har etablerat sig. Flickor och kvinnor har uppmanats och trakasserats till att bära slöja. De har vidare mer eller mindre utegångsförbud efter mörkrets inbrott. I båda fallen alltså klara ingrepp i deras frihet som vi andra tar för självklar. Man skulle ju kunna förledas att tro att både politiska partier och feminister skyndade ut till dessas försvar men icke så. Från de kretsarna har det antingen varit tyst eller så har de gett sig på offren! (??????!!!!!).

Två av dessa är miljöpartisten Manijeh Mehdiyar och Maimuna Abdullahi som är socionom och debattör. I följande debattartikel i Expressen drar de båda den fantastiska slutsatsen att problematiseringen av förorten är rasism, islamofobi och ett resultat av västerländsk kvinnofientlighet. De anklagar också indirekt Amineh Kakabaveh för att sprida felaktigheter i den artikel ni hittar länken till nedan. Den är fantastisk i all sin felaktighet, men det gör den läsvärd på ett nästan tragikomiskt sätt. Man kan nog inte räkna med högre nivå på debatten än så här från dagens miljöparti. Mer om den missriktade feminismen i miljöpartiet kan Fnordspotting delge den intresserade.

Debattens enda vinnare är debattens dödgrävare. Stupiditeten i konceptet blir alltså att debattklimatet gynnar de som inte vill ha en debatt om vissa saker och som gör vad som helst för att stoppa den. Foto: Posters

Artikeln som föranledde svaret skrevs i samma tidning av Amineh Kakabaveh vänsterpartistisk riksdagskvinna. Också Nalin Pekgul, före detta socialdemokratisk riksdagsledamot, har skrivit om samma problematik som här i Expressen och här på SVT:s sajt där det också finns en intervju. De två försökte belysa kvinnors utsatta situation i förorten och för det fick de inget annat än skit. Det är med andra ord en upp och nervänd agenda som belyser fel saker men sopar undan det som borde belysas. Fel agenda har Tidningen Metro för jämnan och mer om det kan Susanna’s Crowbar berätta om.

Det var dock Kakabaveh som hamnade i hetluften med de påhopp som alltså kom rätt snart efter hennes artikel. De annars så feministiska krafterna i mp svarade alltså genom att skicka ut Mehdiyar och Abdullahi för att ”hjälpa” en medsyster att se allt på det rätta sättet. Socialdemokraterna teg och vänsterpartiet – Kakabavehs moderparti – reagerade nog mest underligt av dem alla. Istället för att stå upp för en medsyster, kastade de henne under bussen när de två partikamraterna Christina Höj Larsen och Ali Esbati retweetade fiendesidans Tweet, inte partikamratens. Det är inte första gången Kakabaveh har motarbetats internt. Också hennes engagemang mot hedersvåld har stött på patrull som man kan läsa om i ledaren i Expressen.

När ”fel” debattör hamnar i hetluften är det som om till och med de egna vänder dig ryggen. Här gäller det att säga ”rätt” saker, annars får det vara Foto: Wikipedida

Från feministerna på Södermalm hörs alltså ingenting. Från de ”feministiska” partierna kommer bara försvar och allehanda dumheter som knappast gynnar en seriös debatt. Enskilda debattörer som i eller utanför sina partiramar tar parti för de fundamentalistiska krafterna är kanske inte det som behövs vare sig i en infekterad eller rumsren debatt. Vad debatten däremot behöver är att tillse att vi får prata om problemen utan att detta möts med direkt fientlighet. Om inte en debatt kan föras där ALLA argument och åsikter får plats, kommer istället betydligt mer mörka krafter kunna vinna än mer mark och det gynnar vare sig anhängare eller motståndare till någonting.

Den enda anledningen till deras tystnad är att det är ”fel” partier som står för påhoppen. Det är dessutom en del kvinnor och gud förbjude en del är muslimer också och då får man vare sig ifrågasätta eller kritisera. Detta trots att alltså flera inlägg i debatten förtjänar just kritik. Det är ju vänsteridéer som feminismen identifierar sig med trots fåfänga försök från både Anna Kinberg Batra och Maria Arnholm att påskina att det skulle finnas en liberal feminism. När nu ”fel” personer går ut och blir gallionsfigurer för det kvinnohat historien är fullusad av, gäller det att välja sida i striden. Tystnaden i sig är både ett medgivande och en dementi till två sidor som är talande i sig.

Kritisera rätt företeelse och du möts med ryggdunk och glada tillrop. Kritisera fel saker och du är evigt fördömd. Fingerpekning och Breiviks-associationer är lönen för den mödan. Foto: Theguardian

Löjesguiden nominerar idag svenska feminister till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Med en galen agenda kan man gå hur fel och långt som helst. Dagens exempel visar att ni är durkdrivna i den grenen. Ingenstans försvaras med sådan frenesi allt det som är fel, då ni däremot konkret behövs är ni helt frånvarande. Unga tjejer i förorten med muslimsk tillhörighet sviks, de som larmar om missförhållandena kvävs och debatten om problemen läggs på is eller tystas. Det är resultatet av den galenskap som kallas svensk feminism. Också de partier som rider så högt på denna nya statskyrka är fördömda då också de visar sig vara allt annat än bredvilliga inför problematiken. Svensk vänster har därmed visat sitt rätta ansikte där ”solidaritet” och ”medkänsla” bara är ord man svänger sig med. Innehåll och mening saknas däremot i grunden.”

Birro Visar På Ett Mycket Större Problem

Marcus Birro twittrade en smula och några tyckte som alltid att det skulle han aldrig ha gjort. Vi får komma ihåg att i Sverige säger man inte vad som helst ostraffat, och det hade han gjort. I Twitterinlägget hade han mage att påstå att muslimer står för merparten av världens terrordåd. Genast var krafter ute och skulle stämma i bäcken, ifrågasättandena haglade och röster höjdes för att han skulle be världens alla muslimer om ursäkt. Det var förstås ett påstående som både stämde och inte stämde, mer om det i följande artikel.

Marcus Birro stod för veckans Twitterstorm, vissa saker ska inte sägas Foto: Aftonbladet

Snart hade dessa tongångar nått våra vänner journalisterna, de som alltid är både solidariska och har rätt. Att Marcus delvis hade rätt var ovidkommande, nu skulle han hängas för att ha svurit i den svenska åsiktskorridoren. Detta trots att delar av påståendet stämmer om man bara ser till de tre till fem sista åren och bara tittar på specifikt utvalda konflikthärdar, statistik hittar du i en artikel från CNS. Naturligtvis är ett fåtal muslimer terrorister, jag påstår inget annat, för tittar man lokalt och under tiden mellan 1980-2005 får man en annan bild trots händelserna i New York 2001. Statistik för terrordåd utfört i USA mellan åren finns i följande diagram:

Få terrordåd utfördes av muslimer fram till 2005 men andelen har senare ökat. Foto: Washingtonsblog

Fredrik Virtanens artikel i Aftonbladet angav tonen. Det finns bara en syn på saken, om man inte skriver under på den kommer Fredrik Virtanen minsann att vägra dig att fika med honom. Inte mig emot, jag vill säga vad jag vill utan att någon blandar sig i. Om det innebär att jag inte får fika med Virtanen är det ett pris som är lätt att betala. Än lättare blir det när man läster Toklandets blogg om Fredriks egna twittrande. I förbifarten passar Virtanen på att berätta att två bekanta till Leif GW Persson som hade fräckheten att rösta på sd numer är portade från middagar hemma hos honom för att ursäkta sitt egna beteende.

Fredrik Virtanen gjorde sig till godhetens riddare Foto:Sverigesradio

Ivar Arpi fick också sin beskurna del av skopan när hans twittrande togs upp. Att han påstod att regeringens karakterisering av sd som ett odemokratiskt parti samtidigt som denna samarbetar med v och att detta är årets stora ironi, är i Virtanens ögon så klandervärt att han börjar undra vad Arpi har för tankegods och att deras världar aldrig kan mötas. 1-0 Arpi eftersom kommunism är en antidemokratisk ideologi och har alltid varit det. För i nästa mening erkänner sig Virtanen som en anhängare av vänsterpartiet, ett parti med ett mycket obehagligt förflutet.

Ivar Arpi åkte också på däng trots att han hade en relevant poäng Foto: Twitter

Jonas Sjöstedt har inte tagit avstånd från den, tvärtom har han sagt sig sympatisera med kommunismen men kan inte genomföra den eftersom han inte har folkets majoritet bakom sig för det. V har med andra ord en hel del att förklara, det är fortfarande samma idéer under en ny beteckning som ska låta lite snyggare. Trots detta skriver Virtanen minst sagt insmickrande om partiet. Därmed sablar han ner ett demokratiskt valt parti med annorlunda åsikter och förvisso ett nazistiskt förflutet, men försvarar ett annat som har ett minst lika mörkt förflutet och en än i dag grumlig nutid. Med formuleringar som ”I min värld är v det mest demokratiska…..” glömmer han både bort dåtidens samarbete med förtryckarregimer i öst och nutidens hyllningar av Nordkorea och Kuba. Fördjupning i det kommunistiska samarbetet hittar du i en artikel i DN.  Mer om v samarbete med öststater går att läsa om i denna artikel från SVD.

Förtryckets symbol är inte alltid en swastika. På bilden NKVD-bricka (föregångarna till KGB) Foto: Wikipedia

För att se vad det är som egentligen har upprört Virtanen så till den milda grad googlar jag på ”Marcus Birro Expressen”. Artiklarna han har skrivit handlar bland annat om att rekryteringar av IS i Sverige är ett kvitto på vårt misslyckande. Japp det är det verkligen, varje svensk som krigar på deras sida är ett tecken vi borde betrakta på ett mycket mer kritiskt sätt.  Men eftersom man nästan alltid blir kallad både ”islamofob” och får utstå allehanda kritik för sådana uttalanden är det i Sverige mer bekymmersamt att ens tänka tanken. Se mer på följande länk från SVT om IS och om de som strider för deras sak. Om jag nu skulle bli stämplad som islamofob rekommenderas följande artikel i ämnet från Jussi H Lundells blogg.

Uppenbarligen har IS också sina anhängare i Sverige Foto: UNT

Nästa artikel som kan ha retat upp går ut på att det goda hatet som vänstern själva tillskriver sig har blivit ett monster. Inte heller här protesterar jag, det kan knappast sägas bättre. Research-gruppen bestående av före detta aktivister från AFA som kartlägger diverse politiska motståndare är ett utslag av denna sjukdom som lägger sig som en våt filt över debatten i vårt land. Också journalisters enögdhet är talande. Robert Aschbergs program ”Trolljägarna” som snart går in på sin andra säsong är något som måste nämnas. Där samarbetar han med just Research-gruppen i att avslöja alla näthatare, men bara vissa utvalda. De som har ”rätt” åsikt går fria, medan sådant ”slödder” som sd:are hudflängs. Därmed är programmet något av det mest smaklösa som någonsin har visats på svensk television. Också tidningen Expressen samarbetar med gruppen som väcker så många frågetecken. En än mer våt twitterfilt över debatten skrivs återigen om på Toklandets blogg.

Robert Aschberg tog inte till baseballträ men däremot researchgruppen Foto: Webb-TV

Jag bläddrar vidare bland artiklarna, ”Är det verkligen fred vi vill ha?” handlar om svenskens naivitet inför extremismen som återfinns i flera rörelser och som också den hotar oss inifrån. Helt rätt, vi har flertalet tecken på en radikalisering. Ett sånt tecken är att vi nu kan ha fått hit den extrema rörelsen Hizb-Ut-Tharir som bland annat förordar ett världsomspännande muslimskt kalifat där kristna och andra folkgrupper får gilla läget, konvertera eller dö. Mer om rörelsen hittar du i följande artikel från SVD. Judar om de identifieras lär inte hinna konvertera i deras värld, de ska helt enkelt bara dödas precis som under andra världskriget.

Stormuftin Mohammad Amin Al-Husayni samarbetade med Hitler Foto: Biblediscovered

Ett samarbete mellan den dåvarande Palestinska ledningen och Hitler som ingen inom svensk media pratar om än mindre skriver om. Samarbetet gick till och med så långt att Stormuftin av Jerusalem Mohammad Amin Al-Husayni deltog i möten där beslut togs om nya områden där nya utrotningskampanjer mot judar skulle ske. Mer om samarbetet mellan de två parterna får man hitta utomlands, här en artikel från Frontpage Magazine.

Judehatet har tagit sig nya uttryck men är i grunden densamma Foto: Levandehistoria

Kanske var det påminnelsen om att det enorma judehat som finns i landet alltmer vinner mark som fick bägaren att rinna över. Återigen kan jag inte hålla med mer. Antisemitismen i vissa grupper är monumental och hyckleriet hos vissa, inte alla, grupper når nya höjder när dessa vissa målar upp sig själva och den egna gruppen som förföljda. Att först stämpla sig som offer väcker ju inte bara sympati. Offerrollen gör ju också att människor som Birro lättare kan stämplas som ”rasister” och så är den diskussionen över rätt snart. Att den förföljde många gånger förföljer är det däremot inte många journalister som bryr sig om och gör de det nämns inga grupper.

INGEN form av förföljelse mot någon folkgrupp eller person är okej Foto: Zazzle

Många menar att den nya antisemitismen vi ser är ihopkopplad med händelserna i Israel. Det kan ha en viss sanningshalt, men än mer sanning ligger det i att antisemitismen har mycket längre och djupare anor rent historiskt också  i dessa kretsar. En historia du som kan läsa om via länken ovan till Fronpage Magazine. Mer om antisemitismen i Sverige hittar du i följande artikel i Aftonbladet.

Inte heller den nya antisemitismen är en rolig läsning Foto: Aftonbladet

Alla dessa ståndpunkter som Marcus Birro intar, är alla att betrakta som att skita i det blå skåpet i vänsterns ögon. Jag kan möjligen säga att jag inte skulle uttrycka mig som Birro, men det finns få eller inga åsikter jag kan tillstå som felaktiga. Vän av ordning menar att det jag pratar om är ju fundamentalister. Vad som betecknar religiös fundamentalism hittar du mer om i en artikel från Forskning Och Framsteg.

Salman Rushdie blev snabbt fundamentalisternas hatobjekt no 1 Foto: Prosbeforehos

Tyvärr stämmer inte detta resonemang helt och hållet. I kölvattnet på att Islam i sina delar har radikaliserats finns det grupper som svarar med tystnad och som därmed blir motvilliga kollaboratörer eftersom de godkänner en agenda utan att protestera. Andra anammar delar av agendan extremisterna har och blir därmed själva en del av ett förtryck. Ett exempel på detta är det nya fenomenet med frivillig ”sharia-polis”, exempel på detta hittar du i följande klipp från youtube. Lägg särskilt märke till personen som intervjuas som menar att alla oavsett religion eller grupp ska underkasta sig muslimska regler. Kvinnor ska täcka sitt hår på offentliga platser och sharia-lag ska införas i hela Europa och i USA.

Liknande sharia-polis finns i Tyskland – artikel från svenska Yle och har spridit sig till flera europeiska länder  På det sättet skapar man enklaver där andra lagar och regler än samhällets normer råder. Detta blir ett sätt att se till att samhället ser ut som man önskar utifrån en viss syn utan att man har något som helst juridiskt mandat för detta.

Skapar sönderfallet enklaver med andra regler än normen? Foto: Residentadvisor

Samtidigt som detta sker har synen på sharia-lag har inom grupper som förut betraktades som återhållsamma nu förändrats. Också här har en radikalisering skett som framgår av en artikel från Pew Research Center. Inget av detta skrivs om eller rapporteras som vanligt i Sverige. I vårt land har vi ett speciellt sätt att behandla dem som utgör ett hot eller på ett alltför påfallande sätt uttalar sin mening. Behandlingen av Marcus Birro slutade med att mobbningen blev för mycket och han uppehåller sig idag på okänd ort för att känna att han får vara ifred. Han lämnade beskedet via sin blogg. Det slutade också i ett tiotal dödshot.

Hot är aldrig okej, här var det ung vänsters ordförande i Luleå som inte fattade Foto: Twitter

Ett annat i Sverige väl beprövat sätt att ta hand om de bångstyriga är att helt enkelt utesluta dem. Nalin Pekgul var till för lite sen en firad socialdemokratisk riksdagskvinna. Hon hade alla de rätta kvalifikationerna, hon var kvinna och invandrare med hög svansföring som visste hur man debatterade. Någonstans längs vägen föll hon dock i onåd, varför kan jag bara spekulera i men en teori var återigen att samarbetet med mp var viktigare för där återfinns som bekant Mehmet Kaplan.

Tidigare har Nalin Pekgul gett sig in i debatten och tvålade till…. Foto: Whotalking

Just Kaplan och Pekgul har länge varit antagonister, mycket därför att Pekgul som muslim menar att Kaplan som muslim inte har helt rent mjöl i påsen. Artikel om detta hittar du i en artikel i Expressen. Ett faktum som kanske bidrog, jag vet som sagt inte säkert hur diskussionerna internt har gått i socialdemokratin. Det ledde i varje fall till att Nalin Pekgul till sist blev av med sin riksdagsplats, en händelse som på pappret ser ut som en tanke för den konspiratoriskt lagde.

….Mehmet Kaplan (mp) för att han påstods ha en fundamentalistisk syn Foto: Regeringen

Sedan en tid är hon fortfarande högljudd debattör men nu med en friare roll. Snart hade hon tagit bladet från munnen, all heder Nalin – all heder, och ord och visor dansade snart hambo tillsammans. Hon anklagade Kaplan för att ha en ”dold agenda” vilket du kan läsa om i en artikel i SVD  vilket inte är otroligt med tanke på hans dumdryga uttalanden om IS där det hette att jihadresor i IS tjänst var att jämföra med de insatser svenskar gjorde i Finland under andra världskriget, läs mer om uttalandet i en artikel i Nyheter Idag. Hon menade vidare att Omar Mustafa stod för en dold extremistisk agenda med osunda kopplingar till muslimska brödraskapet i Egypten. Här finner du en artikel om brödraskapet från SVT. Till Mustafas försvar kan man säga att han i alla fall tar bladet från munnen mot IS som i följande artikel i GP.

Kaplan försökte förringa fenomenet terrorresor Foto: SVT

En annan omständighet som gör Mustafa till en kontroversiell person är att han för en tid var invald i socialdemokratins styrelse men tvangs att lämna denna sedan det avslöjats att han hade haft samröre med en känd antisemit. Den person som avsågs var Salah Sultan som hade bjudits in av Islamiska Förbundet för att hålla tal, i förbundet var Mustafa ordförande och därför ytterst ansvarig för inbjudan. Mer om händelsen i en artikel i Expressen.

Omar Mustafa Foto: DN

Samma Muslimska Brödraskap har på sin agenda att införa sharia-lagar vilket Pekgul anser otidsenligt och kvinnofientligt. Onekligen har denne haft en del kontakter som kvarstår att förklara genom organisationen Islamiska Förbundet. Om samma förbund har sharia-lagar på sin agenda eller inte, är däremot höljt i dunkel och inte på något sätt påvisat. Ingen i dess högsta ledning har uttalat sig i frågan.  I en artikel i DN dolde hon inte sin kritik.

Man måste komma ihåg en sak, Nalin Pekgul är själv muslim men reagerar på det som hon tolkar som ett insmygande av en fundamentalistisk agenda. Att hon själv är muslim gör henne i mina ögon både mer trovärdig, modig och frispråkig. Som sagt Nalin, respekt. I henne ser jag en muslim som i motsats till många andra Europeiska representanter är sansad, klok och rakryggad nog att våga stå upp mot de delar av en rörelse som väljer den extremistiska vägen. Ja, jag skriver ”delar av” eftersom jag inte är emot Islam. Jag är däremot avogt inställd till att religionen används för att skjuta fram positionerna för grupper inom denna stora och inte alls homogena grupp och försöka införa en minst sagt ljusskygg agenda. I det sammanhanget spelar det inte heller någon roll vilken religion vi pratar om, alla religioner har sina fundamentalister och det är ett bekymmer.

Dra aldrig alla över en kam, men förneka inte heller problemen Foto: Wunc

Jag är också en direkt fiende till den åsiktsövervakning som sker med journalister i en av huvudrollerna. Vid minsta antydan av kritik rycker denna yrkesgrupp ut för att mosa alla som likt Birro ens vågar öppna munnen vilket inte kan sägas vara i enlighet med demokratiska ideal.
Löjesguiden vill med denna artikel nominera Sveriges samlade journalistkår till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Än en gång kan vi konstatera att ni återigen inte sköter ert jobb så särskilt väl. Där det borde finnas en debatt är ni framme för att kväva den, där man måste ifrågasätta ifrågasätter ni ifrågasättandet och så vidare. Ni blir därmed mer en debatthämmare än en katalysator för sådan vilket är minst sagt bekymmersamt. Vi har sett alltför många exempel på detta på sistone, det är dags för en ny agenda och en genomlysande debatt där ni tar en kritiskt titt på er själva och er yrkesroll.”