Börja om från början!

Dags att starta om det här landet från början, omstartsknappen nu tack! Efter en vecka i sordinens tecken med tanke på händelserna i Bryssel, börjar nu kommentarerna komma. De flesta är sansade, faktiskt riktigt rakryggade – vi måste stå upp och börja försvara det öppna demokratiska samhället. En syn jag delar, vi måste sluta krypa och stå upp mer än någonsin. Vi måste försvara vår idé, våra ideal och vårt värde istället för att krypa inför en hoper barbarers.

Men så finns det dom som tar tillfället i akt för att se till att i vanlig ordning se till att skulden blir vår. Det är deras synsätt som får mig att undra om inte det vore bättre att börja om från början. Mönstret i argumentationen går att känna igen från en mils avstånd. ”Hatet på nätet”, ”Hatet som får breda ut sig”, ”Högerextremismen”, ”Breivik” och så vidare går igen och igen. Allt är sociala medias skuld trots att sociala media är relativt befriade från det mesta av det påstådda hatet där det är en liten grupp som vanligt förstör för de många.

Facebook är alltså trots SVD:s olika försök (SVD; Archive) till påhopp på företeelsen, inte tummelplatsen för all världens hat. För med en ”reporter” som Jack Werner kan det nog tyvärr bara gå fel. Skulle han t ex någonsin få för sig att börja kartlägga vänsterns hat på nätet? Otroliga saker har hänt förr, men aldrig så otroliga. För då hatet finns, skriver man bara om en företeelse inte alla.

Det tycks alltid vara samma fenomen man riktar in sig på. ”Breivik”, högerns hat och så vidare är tydliga indikatorer men få gånger läser vi någonsin om vänsterns rätt tydliga hat? Skulle inte tro det! Istället är det som om journalisten följer ett slags manus redan skrivet där vissa saker är värda att uppmärksamma, andra absolut inte. Låt mig ge dig några exempel på hur en sådan agenda kan se ut.

I Sverige är det skillnad på hat och hat. En sidas hat uppmärksammas med all rätt, en annan sidas diskuteras inte ens och alla är patologiskt intresserade av det nästan obefintliga hatet på nätet. Istället för att diskutera diskutera hatet utan förtecken eller inskränkningar, får vi alltså en diskussion som för länge sedan har kantrat. Foto: Wikimedia Commons

Ett exempel är ”rasismen” i samhället. Jo, jag hatar också rasism men problemet är att man ser en typ av rasism men inte en annan. Riktas rasismen mot muslimer som grupp rycker alla ut. Inget fel i det, tvärtom så hatar jag som sagt alla former av rasism också mot dom. För jag vänder mig INTE mot alla muslimer, bara de som följer samma tanke- bana som de redan radikaliserade. För trots vidrigheterna som nu senast i Bryssels, så är IS en liten bråkdel av en större grupp som ibland håller med vad de säger och ibland inte.

Jämför vi reaktionerna så blir det dock mer problematiskt. För samtidigt ser man inte den andra sidan av myntet. Ser journalisten t ex hatet mot den vite medelålders mannen som aldrig har gjort en fluga förnär? Inte alls! Ser journalisten den antisemitism som ganska ohejdat får breda ut sig och där en viss grupp nästan alltid är inblandade i den? Glöm det! Exemplet Malmö borde mana till eftertanke men diskussionen efter varje reportage om hur illa det är ställt, dör lika fort som den uppstår.

Som sagt, hatet finns men min erfarenhet är att det är svensk vänster eller så kallade muslimer som står för den. Den delen diskuteras dock aldrig, konstigt det där.  För det heter ju i debatten att det alltid är ”högerkrafter”. Det beror nog snarare på att man vill införa enpartistaten och försöker hitta sina skäl till det. Det heter också alltid från den typen av debattörer ”att vi måste tala om problemet”. Problemet är att det är lika illa ställt i det påståendet som det är annars. Man ser en typ av problem, men inte ett annat.

En av de som inte förstår ett dugg och som agerar utifrån denna okunskap är Mona Sahlin. I hennes senaste inlägg (Dagens Samhälle; Archive) talar hon länge om väl om hatet……men helt förgäves. Redan i andra stycket stänger i varje fall jag av. Blandningen av känslomässiga övertoner/överdrifter och rena propagandalögner blir liksom för mycket i citaten.

”Varje dag utsätts människor för stormar av hat och redan i dag väljer journalister tystnad, unga tjejer blundar för glåporden för att orka med sin skoldag och politiker drar sig undan när familjen utsätts för hot.”

Men vad vore väl inte ett förfall om det inte blev värre än så. Att inte förstå skillnaden mellan ungdomligt oförstånd och extremism är ett sånt misstag som hon ger liv åt med följande formuleringar:

”Men alltför ofta är det på chattforum, i kommentarsfält och på sociala medier dessa hot börjar växa för att sedan sippra ut i verkligheten i form av det hat som ger extremisten sin näring. Vi får därför inte bara betrakta den som utövar våld som våldsbejakande. Ett stort ansvar vilar också på författaren till de texter som sporrar aktivisten till handling.”

Hur lite man förstår av avsaknaden av samband mellan ren frustration och politisk eller religiös extremism för att kunna formulera de där meningarna är rätt talande. Unga och arga har vi alla varit och någon gång, troligen flera. Antagligen har ingen, inte ens jag, kommer undan att ha sagt överilade saker. Troligen har inte heller Mona Sahlin undgått detta.

En radikalisering där människor gör överväganden som att religion, eller vad man uppfattar som religion, är viktigare än människoliv och att det därför är okej att ta dessa är en helt annan process. De två olik processerna bör inte blandas ihop och de bör definitivt inte jämföras med varandra för att urskulda en grupps hat. Hat är hat, vem det än kommer från. Så enkelt är det och det borde också Mona Sahlin förstå. Det är nämligen ordentligt fel att säga att vardagsilskan snart blir till hat och dessutom till radikalisering.

Att blanda ihop så diametralt olika företeelser och begrepp är skrämmande, för att inte tala om okunnigt. Det är av samma anledning, okunnigheten, hennes oförmåga att förstå innebörden av sitt egna jobb plötsligt blir rätt intressant. Låt oss ta ett exempel: Mona Sahlin är ju en varm vän av att se till att hemvändande terrorister som har varit nere i Syrien på jihadresa, ska få vård, hjälp med lägenhet och jobb. Om man då frågar sig det viktigaste av allt, finns det stöd för hennes synsätt i vetenskapen så blir svaret ”Nej”.

Abdulhamid Abaaoud började sin bana som jihadistresenär till Syrien för att senare ta steget över till att återvända och bli hjärnan bakom flera terrordåd i Europa. Han sköts senare till döds men frågan kvarstår, hur länge ska återvändandet och därmed naiviteten få fortsätta? När Mona Sahlins arbete och grund också den vacklar på en avgrund av ovetenskaplighet utan att etablissemanget lyssnar, börjar man undra om inte Mona Sahlin borde bytas ut. Foto: By BFMTV – https://easternmediterraneanagency.files.wordpress.com/2015/11/abdelhamid-abaaoud.png?w=602&h=335&crop=1, CC BY-SA 4.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=47612992

Erik Wennström är psykolog och en erkänd sådan. I ett blogginlägg vänder han sig emot synen som Sahlin med flera gör gällande när de påstår att hemvändande terrorister lider av ett avvikande socialt beteende och därför bäst hjälps med stöd att kunna återgå till mer ”normala” sådana. Att resa ner och döda i en religions namn är istället ett ställnings-tagande och en överlagd handling/tanke som leder fram till ett beslut – att resa ner för att strida för vad man ser som ett rättfärdigt mål. Insatserna missar därmed själva målet.

Nu kommer från och med idag terrorresor att straffbeläggas, ett steg i rätt riktning. Men lagen innehåller luckor redan från början. Är man t ex medborgare i ett annat land kan inte svensk lag appliceras, detta på grund av internationella konventioner som vi har skrivit under. Det är främst genom FN som dessa finns och som reglerar rättigheter hos migranter. Därmed kan folk med medborgarskap som väljer att åka ner till krigets Syrien gå fria från straff men ändå vistas i vårt land. Skrämmande med tanke på alla nytillkomna.

I det sammanhanget spelar religiösa ledare en stor roll. De måste agera föredömen och ta avstånd från ondskan. Det gör också vissa imamer i vårt land, de ska ha heder för sitt arbete. Gör man inte det är man snarare en medlöpare. För som man har konstaterat i Storbritannien, både yttrandefrihet och religionsfrihet förpliktigar. Sätter man inte gränser, och det är vi ju omvittnat usla på i Sverige, kommer snart fler som imamen Abo Raad (Gefle Dagblad; Archive) att vinna följare och få utveckla sin skruvade ideologi.

Det kan också i värsta fall gå som i Storbritannien där man misstänker att 85 shariadomstolar (Mail Online) finns runt om i landet och som håller på att skapa en stat i staten där Brittiska lagar inte längre anses legitima. Dessa sägs ha varit för mer hårdföra regler som att hugga av händer för vissa brott och att man dessutom har godkänt barnäktenskap.

Tystnad! Det är så man opererar inifrån. Det blir därför svårt att bevisa men vissa uppgifter tyder på att det finns shariadomstolar i Storbritannien. Foto: Wikimedia Commons

De drivs av extremister som ser dessa straff som naturliga, också detta ett resultat av för många och för snabbt. Det bör dock påpekas att eftersom dessa, om de finns, opererar i det tysta och lite läcker ut. Det är därför svårt att säga vad som är sant och falskt i sammanhanget.

Det finns några saker vi som nation måste komma ihåg. Vi har ställts mot en inre fiende som Abo Raad och krafter som i exemplet Storbritannien som följer dessa läror, vi har en radikalisering (Aftonbladet; Archive) som pågår just nu runt om i städernas förorter men vi har samtidigt en dålig organisation (Aftonbladet; Archive) att möta vår tids stora ondska. Vi har till och med ett politiskt parti som ser all debatt (Aftonbladet; Archive) i ämnet som icke önskvärd. Man kan gott säga att så här långt är arbetet inte så värst imponerande.

Inte heller Mona Sahlin är nöjd men försöker samtidigt släta över problemet (Sydsvenskan; Archive) vi som samhälle ställts inför. Ett tiotal kommuner av landets 290 som har en framtagen handlingsplan för att kunna bemöta vår tids utmaning på området, kan inte sägas vara ett bra resultat. Ändå försöker Sahlin att sopa problemet under mattan. Vad säger en sån sak om hennes kompetens att ha det övergripande ansvaret för en av vår tids stora ödesfrågor?

Nej tyvärr skvallrar Mona Sahlins synsätt på flera plan om en djup okunskap och en skrämmande naiv syn på saker och ting. Att hjälpa ”missanpassade ungdomar” med allehanda hjälp från samhället kan dessutom stå oss dyrt då terrordåd i Frankrike t ex har haft inslag av just återvändande som deltagare i dessa. Ska man ställa frågan på sin spets, måste man fråga sig om Sverige har råd med Mona Sahlin och om det ska behöva kosta människoliv innan vi inser hur illa det är ställt. Som sagt, börja om från början!

Om man anförtros makt, måste man också ha kunskapen om hur man bäst använder den. När man hela tiden har fel är det nog dags att byta ut dessa ledare men så är inte fallet. I Sverige kan vissa hålla sig kvar hur länge som helst, hur inkompetenta de än är Foto: By Unknown – Colored portrait and a black and white rubbing of the portrait, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=8151462

Löjesguiden nominerar idag Mona Sahlin till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Mona Sahlin är med lite vilja och fantasi sinnebilden för det svenska förfallet. Politiska kontakter tycks vara viktigare än kompetens, att ha ”rätt åsikter” likaså. Fallet för den med lite eller inget att bidra med till samhället är alltid mjukast ju högre upp i hierarkin man kommer tycks det. Allt detta sammantaget gör henne till en formidabel kandidat.”

Att missuppfatta en ideologi

Liberalism betyder ju ”frihet” och det är just det som man säger att ideologin står för. Jag skulle jättegärna vilja vara liberal om det inte vore för att liberala krafter i Sverige hela tiden missuppfattar ordet. Frihet blir i alltför mångas tolkning frihet för vissa men ofrihet för andra. Låt mig ta ett exempel från Liberalernas (fd Folkpartiet) mindre underbara värld när Maria Arnholm ska tala om feminism (Folkpartiet Upplands-Väsbys hemsida). Jag citerar:

”En fråga som ofta diskuteras är föräldraförsäkringens utformning. Många vill se en tydligare styrning och fler öronmärkta månader……..

Vi i Folkpartiet vill öronmärka ytterligare en månad i föräldraförsäkringen åt vardera föräldern. I dag tar kvinnor ut den stora majoriteten av alla föräldradagar, och det gör att det finns en statistisk diskriminering på arbetsmarknaden.”

Uppifrån kommande diktat om att man måste per förälder ta ut en viss mängd i föräldraförsäkringen. Hur kan statlig inblandning i den enskilda angelägenheten på minsta sätt kallas liberalt? Det här låter snarare som samma socialistiska mumbo-jumbo som vänsterpartiet svänger sig med, eller varför inte feministiskt initiativ! I citatet finns ju inte ens ett spårämne av liberala tankar.

Politiska beslut och förslag följer alltid samma mönster i Sverige. En politiker kör upp handen i röven på medborgaren som sedan lydigt ska dansa efter pipan. Till och med så kallade liberala tycks ha missuppfattat hela sin ideologi och anammar samma synsätt Foto: Wikimedia Commons

Men Liberalerna är inte ensamma om att omfamna Sovjetinspirerat tankegods. Också liberala tidningar som DN flirtar ju hej vilt med ganska ljusskygga idéer. Nu senast skrev
t ex Björn Wiman (DN; Archive-länk) en fullständigt obegriplig artikel i tidningen. I den ville han i tryckfrihetens namn sänka ribban för det fria ordet på sociala media som Facebook!!!!???? En mindre liberal och samtidigt mer vettlös tanke är nog svår att hitta!

Men det förment liberala åsido, hur kan man ens komma på en så befängd tanke? Senast man räknade 2015 hade Facebook 1,35 miljarder användare (PC För Alla). Det är ganska naturligt att bland alla dessa människor kan hitta både ”normala” och ”avvikande” människor. Här finns brottslingar, mobbare och idioter som vill övertyga dig om allt möjligt från religion till politik.

Men här finns också genuint vänliga och trevliga människor, faktum är att de flesta är just genuina och trevliga. Om man inte tycker det använder man funktionen ”ta bort som vän” som hittas på varje profil undre rubriken ”vänner”.

Skulle detta inte hjälpa anmäler man. Just Facebook har faktiskt en utredningsavdelning som tar hand om fall av kränkning. Ett av deras problem är lagstiftning i olika delar av världen och också inställningen hos olika människor i synen på näthat. Vad som är en kränkning och lagöverträdelse i Sverige, kan vara helt oreglerad i Saudiarabien t ex. Det här är ett problem därför att om en Saudier under de lagar som råder där, kränker någon här blir de juridiska spetsfundigheterna genast en stötesten.

Den kulturella synen är också viktig, vad som är en kränkning för en kan vara en harmlös sak för en annan. Kallar jag dig ”förbannade hund” skrattar du antagligen, säg samma sak till Saudiern och du ska få se på utbrott. Grundprincipen för dem är dock att känner en person sig kränkt utreder man eventuell överträdelse. Det har till och med hänt att folk har blivit avstängda permanent eller tillfälligt från Facebook så sanering finns redan.

De olika användarnas olika kulturella perspektiv är en svår fråga att knäcka för olika sociala media men grunden är att alla som känner sig kränkta ska kunna anmäla och få saken prövad. Det finns också en avstängningsknapp. Foto:By Norbert Aepli, Switzerland (User:Noebu) – Own work, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=6859266

Det är alltså upp till dig att sätta gränser, att avgöra vad som är tolerabelt och vad som inte är det. Hela tiden kan du om det inte är okej stänga av en person. Istället tycker Wiman alltså att Facebook ska ta tag i saken. Säg mig Björn, tror du att det är lätt att följa varje steg och uttalande 1,35 miljarder människor gör? Är det inte ganska typiskt för Sverige att allt ska komma uppifrån, att det alltid är någon annan som ska göra det som annars är så enkelt för den enskilde?

Björn Wimans artikel är en smärre katastrof på ett annat sätt också. Att en journalist sitter och mellan raderna antyder att vissa inskränkningar i det fria ordet är okej är så bortanför anmärkningsvärt att man häpnar. Skulle man gå in och kolla allt och alla skulle detta nämligen drabba fler oskyldiga än skyldiga. De flesta är nämligen inte skyldiga till sexuella trakasserier t ex. Att artikeln dessutom kommer samma år som vi firar vår tryckfrihets 250-års jubileum (Svenska Journalistförbundet; Archive-länk) är direkt smaklöst.

För betänker man hur många sidor det finns på nätet och hur många människor som faktiskt rör sig där är näthatarna som alla talar om få men högljudda. Ett enkelt knep att bli av med dem är att blockera och stänga av. Funktionerna finns och är lätta att använda så det är ingen ursäkt vare sig för Björn eller andra som hela tiden påpekar allt detta näthat. För övrigt fokuserar ju han och alla andra bara på vissas näthat men inte andras! Hur kan det komma sig Björn?

Till sist spårar hela artikeln ut i dels kopplingen till händelserna på Stockholms Central där flera huliganer gick till attack på Stockholms Central (Aftonbladet; Archive-länk) med näthat. Vad de två fenomenen har med varandra att göra återstår att förklara. Artikeln ger ingen som helst utom ett kryptiskt ”näthatet tar klivet ut på gatan”. Ingenstans försöker han dock göra det klart att samma personer som pucklade på migranterna också är de som hatar på nätet.

Björn Wiman är inte ensam, så många innan honom har gjort samma sak. Man skapar en koppling mellan två fenomen men man bryr sig inte ens om att bevisa att den finns, än mindre hur den ser ut. Det räcker bra med att påstå så finns den. Djupt oärligt DN! Foto:Wikimedia Commons

Här har vi dock ett rätt typiskt fenomen för den här typen av artiklar. Man gör kopplingar vare sig de finns eller inte! Man bryr sig inte heller om att ens försöka leda i bevis att ett sånt samband skulle finnas, det räcker så bra att man bara påstår så är det så! För här är både Björn och andra ute efter att skapa en poäng och då är alla tricks i boken tillåtna. Den som inte håller med heter snart Breivik i efternamn. Troligen är han eller hon också nät- hatare utan att ens själva veta om det, det räcker med att ha en avvikande åsikt.

Björn tar i sin emfas till ytterligare ett trick och det heter ”överdriften”. Om man beskriver något som Facebook som ett ”träsk av sexism, rasism och grova våldshot” har man nog silat myggen men svalt kamelerna. För sällan har väl någonting beskrivits mer fel än så. Jag har många gånger hamnat i hätska diskussioner, debatter med diametralt olika åsikter men aldrig mött, utsatts för eller använt mig av något av det han beskriver. Återigen finns ”stäng av-funktionen” och anmälan om detta ändå skulle ske.

Trots det vill inte Björn se. Han vill hellre koncentrera sig på det näthat som också finns på Facebook men ser samtidigt inte all den sunda diskussion som pågår. Återigen är det som om blindheten inför allt har ett syfte – att skapa en poäng för att kunna driva en tes och kanske också tysta opposition. Den tesen kan man bara misstänka vad den är, den sägs nämligen aldrig rent ut vilket är skickligt, men att sänka ribban för det tillåtna är inte så långsökt att tro. Det är i själva verket syftet med hela artikeln.

Jag ska försöka ge en alternativ förklaring till varför personer som Björn och många andra journalister i vårt land faktiskt vill inskränka en del människors rätt att uttrycka sin åsikt. Alla dessa personer tycker sig ha en så fin och fulländad syn på saker och ting så att när någon kommer och stör deras livsbalans genom att göra något så oerhört som att ifrågasätta deras syn och relevansen i denna, vill man genast täppa till truten på den personen. Deras ryggmärgsreflex är helt enkelt att vissa åsikter ska existera, andra inte.

Ibland undrar man om det inte vore bättre med en apa än dagens svenska journalister. Risken finns ju att de skulle kunna slås intellektuellt med aplängder när det gäller slutsatser i artiklar. Foto: By New York Zoological Society – Picture on Early Office Museum, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=53772

Är man feminist, vänster, godhetsapostel, för islam, antirasist, skänker pengar till tredje världen eller klappar hundar och bebisar på gatan är man kvalificerad. Är man avvikande på någon av de punkterna är man det inte. Och är man inte med så är man emot, det hela är väldig enkelt. Naturligtvis ges medlöparen möjligheten att tvåla till den ”orättfärdige”, är man däremot inte detta får man knappt uttala sig. Återigen extremt genomskinligt och förutsägbart.

Tidningar som DN lierar sig gärna med den här typen av åsikter av flera skäl. Pyser det över av ren ilska så genererar det i varje fall klick och det ger annonsintäkter. Den nya tiden och de föränderliga vindarna som viner kring tidningsbranschen har drabbat tidningar som DN hårt och något måste göras. Vad bättre än lite sensationsjournalistik? Men som vanligt fastnar skrattet i halsen, den här typen av debattörer menar ju det de skriver!

Än läskigare blir det när man betänker att allt detta sker med det goda minnet av att tidningen för länge sedan, särskilt sedan Peter Wolodarski tog över rollen som ansvarig utgivare, har förlorat sin Liberala kompass. Idag har den vridits många grader åt vänster och dessutom åt ett håll som inte heller ogärna ser inskränkningar i det fria ordet. Men som alla kanske vet är vägen till helvetet kantad av goda intentioner.

De två exemplen i inlägget visar istället ett tydligt tecken på att liberala idéer snarare används till något helt annat än det som det var tänkt. Det finns naturligtvis andra partier och andra exempel men i stort så är liberala idéer idag liktydiga med betydligt mer totalitära tankar än de frihetliga man säger sig omhulda. Vi firar visserligen 250-års jubileum för tryckfriheten men faktum är att den mår sämre än på länge.

Yttrandfrihet och tryckfrihet mår sämre än på länge men det man bryr sig mest om är att kunna sänka ribban än mer. Ett faktum som förenar allt från hederliga Stalinister till så kallade liberala krafter. Foto: Wikimedia Commons

Att det ibland handlar om liberala tankeströmningar som ställer sig bakom idéerna är illavarslande. Att det är DN som ofta står för dessa är symptomatiskt och ett tecken i tiden man knappt längre reagerar på. Låt DN vila i frid Wolodarski! Lär er också gärna vad liberalism betyder i praktiken, det är inte för mycket begärt trots allt…..eller?

Som ett litet ps och en artikel som först framkallar ett skratt för att sen fastna i halsen kan man säga att liberala krafter i Sverige nu har bevisat det. Liberalernas ungdomsförbund LUF:s Stockholmsavdelning har under helgen som gick kommit fram till de mycket bisarra besluten att föreslå en legalisering av incest och nekrofili (Aftonbladet; Archive-länk). Kanske är rent av liberala tankar i Folkpartiets variant bara ett annat uttryck för galenskap?

Löjesguiden nominerar idag DN, dess högsta ledning och Björn Wiman till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Med påhittade kopplingar mellan fenomen, förment liberala åsikter och en dold agenda av inskränkthet har DN och dess gärning drivit det fria ordet mot en slags medial istid. Få gånger har så många gjort så mycket för att fullständigt inskränka just yttrandefriheten. Att det sker under falska förespeglingar dubblerar er värdighet när ni nu som formfulländade kandidater har blivit nominerade.”

Goda människor?

I kölvattnet på Adam Tenstas tilltag i TV4, inslag nedan och Zara Larssons korkade turer i media är det mer än dags att starta debatten om så kallade ”goda människor” och deras förehavanden. Är de så goda som de hävdar? Är de verkligen så ”inkluderande”? Svaret på frågorna är tyvärr nej. Frågor som dessutom är dubbelt relevanta då Adam Tensta för så sent som fem år sedan själv använde ett betydligt mer vidrigt ord än ”n****” i en intervju i Metro.

Dagens exempel är något av ett skräckens sådana som inte tål dagens ljus. Detta gäller särskilt om man säger sig tillhöra ”de goda”. För i bakvattnet på hyllningarna åt Zara Larssons och Adam Tensta pågår ett helt annat spel som är betydligt mer cyniskt. Ett efterspel som innefattar hot, grova påhopp och ren vidrighet. Det är vad som nu ha drabbat Louise Andersson Bodin som hade mage att använda ordet ”n?#!%”, ett ord jag alltså inte använder trots att jag vill kunna berätta då det är så känsloladdat och förbjudet enligt vissa.

Titta på videon nedan, den är ett vittnesmål om något så sjukt i vårt samhälle som det rena hatet. Kom ihåg att hatet inte kommer från vare sig Breivik-anhängare eller de som sägs hata, det kommer från dem som hävdar att de är så goda. Här avslöjar Louise Andersson Bodin hur hon har fått utstå den renaste av ondska efter händelsen. Folk som aldrig har sett hennes videoklipp menar att hon borde våldtagen analt, skjutas m.m.

Hon avslöjar också hur TV 4 har agerat i sammanhanget, först kallar man ihop ett telefonmöte där man tycker att bara hon tar bort sitt inlägg är allt okej. Hon är ju trots allt enligt all logik och dom inte rasist. När detta väl är gjort hänger man ut henne åt vargarna genom att vända henne ryggen och senare också sparka henne från ett kommande samarbete. Snyggt gjort där TV 4, ni har verkligen visat vad ett smutsigt beteende innebär. Den mediala teatern kring hela debatten har bloggen Susannas Crowbar skrivit mer om.

Kevin Costner fick dansa med vargar, Louise Andersson Bodin hängdes ut till dom av
TV 4. Så olika ser verkligheten ut när medieagendan har sin gång. Foto: Wikimedia

Det sjukaste är dock de som har vunnit på situationen och deras beteende och agerande dvs Adam Tensta och hans management som måste varit de som låg bakom kuppen. Av naturliga skäl är de tysta, de har ju en mediestrategi att skydda. Det är eventuellt anledningen till att man inte heller vill avslöja att det hela gjordes för att sätta fokus på Adams nya skiva, inte rasismen. Man vägrar till och med från deras sida att ens tala om att beteendet man själv har satt igång inte är okej, en åtgärd som hade varit mycket lätt att vidta.

Tyvärr är inte Adam Tensta vare sig ensam eller värst i debatten. Den alltid så uppmärksamhetsivriga Zara Larsson är ju också hon artist. Hennes inlägg i debatten har hittills mest handlat om rena seriekrocken i smaklösheter där bl a alla alla män skulle dö en plågsam död som Juicyplay kunde skriva om. Hon figurerade också i artiklar där hon kunde berätta om hatet som riktats mot henne som denna i SVD.

Hon valde dock inte att stanna där. När personer som Per Gudmundson skrev följande artikel i SVD full med klokheter, valde hon istället att gå till motoffensiv också mot honom vilket hon gjorde på följande sätt som Nyheter Idag kan berätta om. Inte ens efter den härdsmältan stannade den av frustration ångande Zara upp.

Härdsmältan i debatten är total. De som säger sig vara goda är onda, och de som blir utpekade är oftast oskyldiga. Ovanpå hela soppan flyter artister som Adam Tensta och Zara Larsson fram på godhetens flodvåg trots att också de har stor skuld i det inträffade Foto: Sv. Wikipedia

Istället la hon upp ett inlägg på sin blogg fullt med förringande omdömen om Louise och hyllande om Tensta. Den hatade hade blivit den som hatar. Hon har dessutom valt en ”utmärkt” ursäkt för bristen på gott beteende när hon som här på SVT:s sajt menar att hennes hat bara är ett svar på allt hat. Snacka om att friskriva sig från allt ansvar. Mer om hennes snuttifierade agenda kan man läsa om på bloggen Motpol.

Det är lite roande och tankeväckande att se Zara Larssons alla dikeskörningar. De är nämligen som sinnebilden av hela den rörelse som så gärna klappar sig själva på axeln med ett leende och ”vetskapen” om hur goda de är. De drar fram på nätet och skördar sina offer, allt för att de är så himla goda. Mer läsning om Zaras tillkortakommanden i debatten finns på Genusdebatten.

Till och med när dessa personer är ondskefulla är de rättfärdiga för de skapar ju godhet och rättvisa ur sitt något skruvade synsätt. Människor som Louise Andersson Bodin som kanske står i vägen för deras visioner eller helt enkelt inte passar in i mallen, slänger man så gärna under bussen. Allt för att man är så god. Om hur goda de är kan man också läsa om på WTF Toklandets blogg.

Dagens änglalika varelser tycks tro att man gärna får vara ond bara man döljer det bakom en mask. Ondska är dock ondska i vilken färg eller form den än kommer i Foto: IMDB

Inte ens när det är så uppenbart som i fallet Louise Andersson Bodin kommer de till insikt. Det är som om de var totalt döva och blinda inför sitt egna beteende. Det är samma mekanismer som alltid. Bakom goda fina intentioner kan man dölja de egentliga och i gruppen döljs den egna identiteten samt det egna beteendet. Man är de facto inte längre ansvarig för någonting – inte ens det allra vidrigaste. Näthat har också bloggen Fnordspotting gjort ett inlägg om som du hittar här.

Den smärtsamma sanningen också för denna nätokrati är dock att det kan aldrig vara ”godhet” att i drev dra fram och smäda, smutskasta och förnedra. En tjej som Louise Andersson Bodin hotas med att sodomeras, bloggare ombeds hålla käften för att de har fel åsikter och debattörer kallas vid namn inte ens värda att nämna. Den sanningen tål nog trots prisutdelning i godhet inte dagens ljus.

Extra smärtsamt blir det då den kommer från en löst sammansatt rörelse som vill utmåla sig som något annat än vad den är i rent propagandasyfte. ”De goda” är helt enkelt ondskan personifierade, det har fallet Louise Andersson Bodin lärt i varje fall mig. Det spelar ingen roll att man låtsas vara något, det är vad man är som är det som till sist fäller avgörandet. Läs här om hur t ex Catherine Fahlgren som står bakom bloggen Cattasbubbla blev behandlad av nätokratin.

Man bör hålla i minnet att också Lucifer hade vingar på ryggen. Det är inte så att man per definition är god bara för att dessa råkar ha satts dit av de egna.
Foto: Wikipedia Gustave Dore

Löjesguiden nominerar idag de näthatande godhetsapostlarna som grupp till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Med nätokratins självklara rätt drar ni fram under godhetens flagga. Gång på gång får vi dock smakprov på vad ni egentligen är och vad som i själva verket driver er. Hat, hot, och ren och skär dumhet är resultatet, allt för att tysta och få människor att falla in i era smutsiga led. Att artister som Adam Tensta och Zara Larsson ställer sig i spetsen för denna ljusskygga verksamhet, är snarare tecken på uppmärksamhetstörst och att man har identifierat vad som är grunden för dagens medie-agenda.”

också artisterna Adam Tensta och Zara Larsson nomineras till priset. Motiveringen för dom lyder: ”Som förebilder och idoler borde ni agera med ansvar. Istället väljer ni att marknadsföra er på andras bekostnad. Uppmärksamhet, klick och tidningsrubriker tycks vara det moderna sättet att kränga skivor. Den metod ni har valt lämnar dock en rätt fadd smak i munnen. Det borde det göra också på er om ni tog just detta ansvar.”

Metro Och Misandri

Metro är tidningen som aldrig riktigt skämts för sig när det gäller misandri. Särskilt under de senare åren har trenden eskalerat ordentligt och numer är tidningen i det närmaste oläsbar. Här har funnits en otäck tendens att hela tiden vara bäst i klassen i grenen pk, vulgär-feminismen har varit ständigt närvarande och SD har knappast funnit en objektiv granskare i Metro. Några exempel på allt detta från tidningen hittar du här och här.

I det sista exemplet som handlar om väktaringripandet i Malmö mot två minderåriga pojkar visade det sig att den film som hade visats, bara var en bråkdel av hela händelseförloppet och filmen. Uppgifter från vittnen var också de osakliga då man en del menat att den enes huvud hade dunkats i golvet ”så det hördes i hela vänthallen”. De här falska uppgifterna fick konsekvenser för de två väktarna som blev avstängda och föremål för polisutredningar där de till sist friades. Det diskuteras också lagändring så att det i framtiden ska bli lättare att sätta dit väktare som bara sköter sitt jobb.

Antalet skribenter redo att kasta skit på äldre eller medelålders män är idag lika vanlig som det skräp alla tycks lämna efter sig i natur och park Foto: Sverigesradio

Metro är dock inte tidningen som ger upp sin mission i första taget. Därför har de nu gjort det igen och den här gången är det misandri som har dammats av. På det området är det inte svårt att hitta skribenter, numer finns det hundra på tjoget som kan ställa upp med den ena vidriga artikeln efter den andra. Valet föll på operasångare Rickard Söderberg som visserligen är både bög samt man och därför borde älska män, men för en stund tycktes hata dem ändå. I sin artikel under rubriken ”Män Snor Äran Av Kvinnors Upptäckter” har tidningen lyckats att åter publicera en tendentiös artikel som utan hejd sprider sitt hatiska budskap.

Han påstår i artikeln att män genom historien har kvoterats in utan att ge några exempel på detta. Jag kan upplysa honom om att det bara finns ett kön man ens har diskuterat kvotering kring, och det är kvinnor inte män.

Rickards version av hur det gick till när Franklin och Wilkins upptäckte DNA är full med faktafel och dessutom en historieförfalskning. Båda har fått äran av upptäckten även om artikeln säger något annat Foto: Wikipedia

Påstående nummer två är mer än fantastiskt. Där menar han att upptäckten av DNA-molekylen snoddes från Rosalind Franklin av kollegan Maurice Wilkins för att hon var kvinna och han man. Maurice Wilkins ska sen ha fått hela äran för upptäckten. Sanningen är dock att upptäckten gick i flera steg där många var involverade, inte bara två personer. Sanningen är också att Maurice Wilkins inte har fått hela äran för upptäckten. Att berätta denna lilla del av hela historien är alltså historieförfalskning från Rickards sida. Hela berättelsen om upptäcktens historia kan du och eventuellt Rickard, om han nu vill förstås, läsa om på sajten News Medical.

Jag skulle vilja höra Rickard med sin utgångspunkt och sin tes, förklara följande faktum: Marie och Pierre Curie arbetade länge parallellt på varandra på respektives teser som ibland löpte ihop och med de egna. Han hjälpte henne och hon hjälpte honom. Hennes upptäckter lade så småningom grunden för hela ämnesområdet kring radioaktiva ämnen och blev hennes ära, ingen annans.

Marie och Pierre Curie jobbade båda parallellt med samma saker och det var båda som kunde ta åt sig äran. I efterhand har mycket av upptäckterna tillskrivits Marie, ett faktum som bara det säger att Rickard Söderbergs tes är fel. Pierre stal aldrig hennes upptäckter Foto: Wikipedia Commons

Det ledde till ett nobelpris som hon delade med Pierre Curie och Henri Becquerel men där hon var den klarast lysande stjärnan, ingen annan. Märk också att när hon tog emot nobelpriset i Stockholm hyllades HON för sina insatser, ingen annan. När hon till sist deltog i vetenskapsseminariet Solvay-konferensen 1911 var det åter hon som var den klarast lysande stjärnan på vetenskapshimlen, ingen annan. På konferensen fanns visserligen fler stjärnskott men som ännu inte fått genomslag som Albert Einstein, Nils Bohr och Erwin Schrödinger. De kom att bli giganter först senare.

Rickard kan också med sin utgångspunkt försöka förklara följande fakta: 1928 upptäckte Alexander Fleming av en slump penicillinet. Forskningen tog sitt avstamp i upptäckten och 1945 fick de tre män som varit invecklade i framtagandet och forskningen nobelpriset i medicin. Det var Alexander Fleming själv och hans två assistenter Ernst Boris Chain och Howard Walter Florey som fick ta emot priset. Inga kvinnor var invecklade i upptäckten så risken för att någon snodde något rön kan nog sägas vara noll. Det var idel män och enbart män som stod för upptäckten. Artikel i det ämnet hittar du på Nobelmuséets hemsida.

Penicillin upptäcktes av en slump och garanterat utan en enda kvinna involverad. Återigen ett exempel på hur Rickard Söderberg har fel Foto: Thedailymash

Det här är två exempel på hur fel Rickard har, det finns hur många som helst till ur historien om han vill att jag ska detronisera hans teorier än mer. Men det finns en aspekt på Rickards artikel som är betydligt värre än lögnerna och vulgariteterna. Den aspekten utgår från honom själv. Nyligen avslöjades hur just Rickard Söderberg hade förföljts av ett nättroll med homofobiska attacker. Det är naturligtvis inte okej och måste stoppas. Rickard fick mycket medieutrymme där han kunde tala om hur dåligt han hade mått av det inträffade och det är okej också för mig. Det är till och med en ljuv hämnd också för mig när detta nättroll var tvunget att be om ursäkt offentligt som Metro kunde skriva om.

Följande är dock inte lika okej för mig som det är för Rickard. Om man blir offentligt hatad borde man bli ödmjuk inför det, man vet ju hur man mår inombords och därför borde lite ”humble pie” vara på sin plats. Rickard väljer istället att själv bli en del av den kår som hatar, i hans fall ologiskt nog män. Han använder sig av den sedvanliga tekniken att tillskriva egenskaper som inte finns eller är baserade på ren missuppfattning och han inbegriper naturligtvis den patenterade historieförfalskningen. En ren missuppfattning kommer senare i texten men är ändå anmärkningsvärd i sin enfald.

Hat i alla dess former är allt annat än okej. Ett faktum som alltså gäller Rickard Söderberg också Foto: RF

Här berättas den hårresande historien om August Bier som lät injicera enprocentig kokainlösning i ryggmärgen på sin assistent August Hildebrandt. För att testa assistentens smärttröskel lät Bier driva in en lång nål i dennes lårben, rycka loss både könshår och brösthår, slå honom på skenben med hammare och så vidare. Till sist kunde han dra i scrotum utan nämnbar reaktion från den arme patienten. Mer om den historien från bloggen ”En man med ett skägg”. Och visst skulle hela historien kunnat vara från vetenskapens skräckkabinett om det inte var för tre små men avgörande detaljer som både Rickard och bloggen utelämnar.

På den här tiden, vi talar om sent 1800-tal, hade man inte tillgång till mätinstrument som kunde mäta smärta som var huvudsyftet med experimentet. Det fanns inte heller några metoder att utvärdera det som inte gick att mäta. Det enda man hade att tillgå var att utsätta folk för smärta vilket alltså gjordes. Inte för att den detaljen ursäktar beteendet, men det förklarar i varje fall varför någon utsätts för en så grym behandling. Det är vårt sätt att se på det där vår tids förutsättningar, vi kan ju faktiskt idag mäta just smärta, färgar oss så att bilden och slutsatsen blir att det var grymt. Fel, det var en nödvändighet då inget annat fanns.

Har man ingen bra mätmetod får man ta till det man har. Här behövs uppenbarligen en återladdning det går att utläsa, den fördelen hade inte Bier i sitt experiment Foto: Freepik

Man kan ju också tillägga att Biers ”oetiska” experiment ledde till dagens kunskaper om smärtlindring som dagligen används i sjukvården. Därmed var de hemska experimenten inte förgäves trots att Rickard hävdar motsatsen mellan raderna. Att raljera över vetenskapsmän som egoistiska svin vars enda framgång bygger på att man snor andra (kvinnors!) idéer talar ju sitt tydliga språk. Osanningen i tesen spelar ingen roll, ändamålen helgar ju alltid medlen i sådana är sammanhang.

En annan detalj Rickard och bloggen missar grovt är att på den här tiden fanns inga etiska guidelines om hur etik inom forskning skulle se ut, de hade inte ens börjat diskuteras. Den diskussionen kom efter just sådana här händelser och andra moraliskt tveksamma upplägg. Det är genom den diskussionen vi har kommit dit vi har idag, dvs regler har utvecklats. Man kan gärna skratta eller känna sig bestört över Biers experiment men faktum är att man måste sätta in dessa i en historisk kontext istället för som Söderberg gör – rycka ur dem ur ett sammanhang för att ”bevisa” en poäng eller tes som dessutom råkar vara fullständigt befängd.

Då Bier verkade i slutet av 1800-talet hade ingen etisk debatt satts igång inom vetenskapen Foto: Wikipedia

Det är tyvärr en rätt symptomatisk artikel vi ser i Metro. Söderberg gör sig skyldig till alla de faktafel och förenklingar som idag präglar de som hävdar att de är så goda. Teknikerna går igen och är lätt igenkännbara med få eller inga variationer. Det finns bara en sak med artikeln som är extra anmärkningsvärd. Han som nyligen satt i TV-sofforna och grät över hur synd det var om honom med all mobbning, nu gör sig till talesperson för samma mobbning han var så förfärad över nyss. Hyckleri kallas det i andras vokabulär, vad Söderberg kallar det vet jag inte.

Man kan också spekulera över motivet. Kanske är det så att Söderberg ser möjligheter att skaffa sig en position inom debatten för att skapa än mer uppmärksamhet ikring sin person. Uppmärksamhet som naturligtvis leder till fler engagemang och mer inkomster. Att han trampar och skändar andra människor rör vare sig honom eller Metro i ryggen. Allt går att offra för de ”Five minutes of shame” den utmärkta gruppen Marilyn Manson sjöng om en gång i tiden. En grupp jag glädjande nog fick se live på Gröna Lund nyligen. Det var betydligt mer upphetsande än att höra Rickard Söderberg sjunga eller behöva bevittna resultatet av skrivandet av debattartiklar.

Marilyn Manson på Gröna Lund var veckans begivenhet, det var däremot inte Rickard Söderbergs artikel. Den gav bara en smak i munnen som Marilyn Manson kallar ”Five minutes of shame”. Foto: ”Mechanicallive” by Marilyn Manson (band) – Wikipedia Commons

Löjesguiden nominerar idag både Metro och Rickard Söderberg till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Ni seglar båda under falsk flagg när ni påstår att ni står för det goda. Ni kan låtsas mycket, men ingen går väl längre på de här dumheterna om man då inte tillhör den skara som redan är färdigmarinerad i genustokerier och falsifierad fakta. Här gäller det för både Rickard och Metro att positionera sig rätt för att få maximalt genomslag i mediesfären.

Rickard ligger helt rätt i tiden och har rätt ansats. Slå mot män som aldrig har gjort er ett enda dugg för att såra någon, ligger också helt rätt i tiden. Kan man ”bevisa” sin poäng är ju dessutom alla trix tillåtna, pk-eliten från Södermalm är såååå förlåtande och applåderar till och med tilltagen. Så skapas en artikel som både är pk-anpassad och falsk, ett tidens tecken där sanning är lögn och tvärtom. Grattis Metro och grattis Rickard, ni har verkligen landat helt fel vilket egentligen är hela idén med artikeln. Nu vet vi vad du menade med att möta näthatet med kärlek Rickard. Intervju Rickard Söderberg hos Malou i TV4.”. Ett annat program som tagit upp hatet mot Rickard Söderberg är ”Trolljägarna”, om det kan man läsa om på WTF Toklandet.

Skillnaden mellan Nordkoreansk militär och pk-eliten från Södermalm är liten, de applåderar alla en figur som lever upp till förväntningarna. Foto: SVT

Litet PS till Rickard. Nej, denna artikel gör mig inte till en person som hatar dig eller det du står för. Jag tänker inte slänga saker på dig, vare sig fysiskt eller psykiskt. Det jag däremot försöker göra är att diskutera hur ärligt det är att göra det du gör. Du försöker bevisa en poäng utan att anföra ett enda bevis för din tes som håller för en granskning. Det enda du och Metro har åstadkommit är nytt hat. Ett svårslaget rekord när du själv vet vad hat innebär nu när du själv hatar.

Summan Av Dubbelmoral Är Hyckleri

I vårt land är det snart kutym att ha dubbla måttstockar. Vissa regler gäller för vissa personer och andra regler gäller för andra. Det är något Marcus Birro nu har fått erfara när han i veckan fick sparken från Expressen sedan han hade ställt upp på en intervju om den senaste tidens twitterstorm i tidningen Exponerat. Tidningen Expressen visar därmed rätt handfast att man är en del av det system som både andas och utstrålar hyckleri och dubbelmoral.

Hyckleriet är totalt i vårt samhälle, fallet Birro sätter fingret på en öm punkt Foto:Twitter

Det började med att Marcus twittrade, något han borde ha låtit bli. För i den svenska kyrkan för politiskt korrekta säger man vissa saker och man ska hålla truten om andra. Marcus valde ett kontroversiellt ämne – islam – och angrep det för dess överrepresentation i terrordåd i världen idag. Det borde han aldrig ha gjort för nu ryckte varje rättrogen journalist och andra dumskallar ut för att ge den där tölpen vad han tålde. Det hela slutade i ett tiotal mordhot och hela historien visade till sist hur mycket yttrandefrihet är värd i dagens samhälle.

Mattias Thern och Birro har nåt gemensamt – de har båda tagit emot dödshot
Foto: Sydsvenskan

I den skitstorm som nu utbröt ställde Marcus Birro upp på en intervju med tidningen Exponerat. En tidning som är ytterst kontroversiell därför att den är islamfientlig och kanske rent av rasistisk. Den har av andra stämplats som detta men det är upp till var och en att dra sina slutsatser. Han berättade om den kniviga situation han nu satt i men också det stöd han har fått. Mordhoten diskuterades och hur hans syn på islam såg ut och varför han hade sagt det han hade sagt. Att ställa upp på en intervju är ju ett sätt att föra ut sin sida av spörsmålet men snart hade kopplingen Exponerat och Marcus Birro fått konsekvensen att Birro avskedades från Expressen. Han menar i efterhand i en intervju för Hänt att detta är något som Expressen har väntat på länge.

Väntade bara Expressen på sin chans i fallet Marcus Birro? Foto: Bokfreak

Expressen har därmed sänt en tydlig signal. Säger du en kontroversiell sak men är fel person så kan du tyvärr räkna med att det snart är kört. Om du däremot är ”rätt” person och skriver om ”rätt” saker då ser situationen genast annorlunda ut. För medan man använder en måttstock på klavertrampen Birro påstås ha gjort, använder man en annan på en annan anställd. Den jag tänker på är naturligtvis Lars Lindström som just i samma tidning skrev ett av årets mest hatfyllda artiklar. En mer stinkande kompott av misandri och rena felaktigheter fick man leta efter.

Lars Lindström fick för samma tidning skriva årets mest hatiska artikel – hyckleri?
Foto: Wikipedia

Samma tidning har dessutom skitit i det blå skåpet dubbelt upp. Birros kontroversiella twittrande och de uttalanden som har kommit i kölvattnet på detta, är knappt en västanfläkt i jämförelse med deras samarbete med den så kallade researchgruppen. Det är en grupp före detta AFA-aktivister som med halv eller helt illegala metoder snokar reda på uppgifter åt sina uppdragsgivare genom t ex dataintrång.

Researchgruppen KAN ha gjort sig skyldiga till brott som dataintrång Foto: SNSC

Expressen har genom dessa kunnat kartlägga SD-politiker och deras kommentarer bakom anonyma alias. Problemet är bara att man inte granskar ALLA politiker utan bara vissa. Ingen i den här gruppen skulle komma på tanken att kartlägga vänsterns nätverk för att sprida sin hatpropaganda i olika media. Gruppen har till och med nominerats till Stora Journalistpriset som är journalistförbundets ryggdunk till alla ansetts ha förtjänat priset, mer om det via följande länk.

Researchgruppen kartlägger men bara om hatarna har ”fel” åsikter Foto: Twitter

Också Robert Aschberg samarbetade med researchgruppen när gjorde programserien ”Trolljägarna” som snart går in på säsong två på TV3. Där har nätalias grävts fram och avslöjats, så långt låter allt okej. Man ska ju stävja hatet på nätet som det så populärt heter. Problemet är bara att dels är det bara vissa som avslöjas och att för det andra är vissa av dessa avslöjanden beställda av personer som själva har minst sagt grumliga motiv.

Nätalias används i både kriminella och andra syften Foto: SVT

Låt oss i pedagogikens namn ta ett exempel. I ett avsnitt intervjuades feministen Fanny Åström. Hon hade fått ta emot hatfulla kommentarer på sin blogg, en blogg som har överrubriken ”kom i kontakt med ditt inre hat” (!),  och hon ville gärna veta vilka som stod bakom. Mer intressant än att titta på programmet hade varit att se Robbans min om säg Jimmie Åkesson hade bett honom spåra upp alla de som har sänt både dödshot och rena trakasserierna, hade Robert Aschberg ens brytt sig?

Robert Aschberg slog ett slag mot näthatarna genom att avslöja hatarna av…
Foto: Webb-TV

………Näthaterskan Fanny Åström Foto: Ergo

De dubbla måttstockarna får genast konsekvenser. Om du som Marcus Birro försöker förklara dig i ”fel” media hängs du med en gång, detta trots att det som sägs inte på något sätt är kontroversiellt. Alla andra som hatar men står för rätt hat belönas däremot med en dunk i ryggen och en karriär inom media. I somras sände Sveriges Radio programmet ”Sommar” med Athena Farrokhzad där våldet förringas och försvaras.

Alla former av våld är oförsvarbara vem det än kommer från Foto: Aftonkuriren

Allt är som vanligt alla andras fel och allt hon och hennes vänner gör är att försvara sig. Ingenstans nämner hon att en av dessa vänner senare fälldes för dråpförsök på en fjortonårig nazist efter att ha utdelat två knivhugg i nazistens rygg. Personen i fråga skyllde naturligtvis sin knivattack på att han handlat i nödvärn, något domstolen däremot inte trodde på. Följande länk leder till radioprogrammet.

Athena Farrokhzad sände radioprogram fullt av subtila budskap Foto: SVT

Pär Ström var länge debattören som genom sin blogg tog debatten för att visa hur fel alla feminister i det här landet har. Han blev snabbt en vass nagel i ögat på alla dem som såg möjligheten till att få ett monopol på att få definiera problemen i dagens samhälle. De därmed ha fått ostört föra tesen att deras alltid lika närvarande patriarkat skulle bära skulden när det i själva verket är helt andra saker man måste fokusera på. Snart hade därför hatdrevet mot Pär Ström satts igång. I den mobb var det ett namn som snabbt utkristalliserade sig och som kom att bli tongivande än i denna dag. Hans namn var Kawa Zolfagary. En lista med de hatbrott som Kawa har gjort sig skyldig till hittar du på Toklandets blogg.

Pär Ström utsattes för ett drev och en hatkampanj som saknar motstycke Foto:Twitter

Kawa Zofagary startade facebookgruppen ”Vita kränkta män” enbart i syfte att misskreditera och svartmåla Pär Ström. Detta skedde inte med argument eller samtal som normalt utan med tillmälen och rent skitsnackande. Till sist skapades ett antal bilder, en av dessa kan du se på Toklandets blogg i artikeln som är länkad ovan, där Pär Ström bl a framställs som korsfäst. Budskapet är subtilt men tydligt, håll dig borta.

Hoten och hatet får allt fler att tystna Foto: Eskilstuna

Det var precis det Pär Ström till sist gjorde. När hot inte bara mot honom utan också hans familj kom in fick det vara nog, han slutade blogga – mission accomplished. Efter detta har Kawa Zolfagary varit en omhuldad person som har inbjudits att tala inför juridikinstitutet om näthat! Snacka om ironi. Mer om detta från Toklandets blogg som åter har kartlagt Kawas egna näthat i följande inlägg.

I dagens Sverige tystas debattörer därför att nätmobben styr Foto: DN

Kawa fick till och med pris av Rättviseförmedlingen för sina mobbar-insatser. Så här löd motiveringen som också går att läsa på deras hemsida:

“Sedan oktober 2011 har vi skrattat, gråtit, förfärats, förbryllats och förfasats över de inlägg och kommentarer som lyfts fram av grundaren Kawa Zolfagary och övriga gänget bakom nu nedlagda facebooksidan Vita Kränkta Män. Med humor och skarpsynthet har VKM på ett innovativt sätt belyst rasism, sexism och homofobi från kommentarsfält, nätforum och bloggar. Med nya projektet genusfolket.se bjuder Kawa Zolfagary tillsammans med övriga skribenter på eftertanke och analys kring samma viktiga frågor. Rättviseförmedlingen vill med detta pris tacka Kawa Zolfagary för att han genom VKM erbjudit en fristad för feminister och antirasister där vi skrattat tillsammans. Samtidigt vill vi applådera nya sajten genusfolket.se och önska varmt lycka till med framtida projekt”.

Är Rättviseförmedlingen rättvis eller rättsvilse? Foto: Berghs

Med humor och skarpsynthet kallar man alltså det som fram till för ett tiotal år sedan hade kallats ”mobbning”. Hur mycket är deras syn på ”rättvisa” värd efter detta? Att ge ett ”rättvisepris” till en person som har byggt en karriär på att hata och håna måste vara ett svårslaget rekord i ironi.

Kawa Zolfagary slog ett slag mot rasismen genom att skapa hatsidan på Facebook
Foto: Ajour

Kawa gav sig inte med detta. Snart hade han skrivit sitt livsverk ”Vita kränkta män” som bok genom Galago förlag, senare blev den också pjäs. Föreställningen sattes upp med benägen hjälp av skattebetalare som gärna försåg en liten hjärntvättad kader med subventionerade biljetter så att också de kunde komma i kontakt med sitt inre hat. Naturligtvis var scenen Brunnsgatan Fyra i Stockholm, ett tillhåll för allehanda skattesubventionerad galenskap under ledning av Martina Montelius.

Martina Montelius och Brunnsgatan Fyra blev skådeplatsen för pjäsen Vita Kränkta Män Foto: Aftonbladet

Recension av galenskapen hittar du i Expressen, nästa recension hittar du på Sveriges Radio. Märk dock på den sista länken att du har ett ljudklipp med en längre recension än den text du hittar under. Där brodderas resonemanget ut och också där hittar man den underton av den misshagliga underström som kommer fram så fort man nämner namnet ”Pär Ström”.

Kawa såg så här lycklig ut, hans karriär tog ju ett rejält skutt framåt Foto: Nöjesguiden

Diskussionens vågor gick höga både kring facebook-gruppen, boken och pjäsen. Ett och annat inlägg fick komma fram som protesterade mot fenomen som Kawa Zolfagary som här i en artikel i Aftonbladet. Det stora flertalet tokhyllade dock hans insatser för nätmobbningen, i följande artikel i DN kultur försöker Erika Josefsson få oss att förstå att det finns ädlare motiv bakom facebook-gruppen.

Lo Kauppi i pjäsen Vita Kränkta Män visar med STRÖM-sladden vem som mobbas
Foto: DN

Till sist kunde Kawa Zolfagary skörda det han hade sått och det i form av en utstakad karriär som nu feminist-kyrkan hade hjälpt honom med. Det var då han inte behövde den heller och sa adjö till den också. Mer om det i en artikel från Nöjesguiden.

Inte heller Ametist Azordegan fick ett avbräck sen hon kallat Josefsson ”nazist”
Foto: Ungdomar

Nästa person som belönats för sin klumpiga formuleringsförmåga/oförmåga är Ametist Azordegan. Hon utsattes själv för det drev av digitala dödsskvadroner som tycks härja på sociala media och diskussionsgrupper. En kader som utan pardon ger sig på den som tycks misshaglig eller som uttrycker en icke önskvärd åsikt. Mer om hoten mot henne i en artikel i SVD.

Sociala media innebär möjligheter och faror som nätmobbarna utnyttjar Foto: SV

Så långt lät det först som om Ametist hade dragit det kortaste strået och det är när vi ändå är inne på det, inte okej att mobba vare sig mot Ametist eller någon annan. Men vad hade hon då gjort för att förtjäna denna behandling? Ja följande uttalande som refereras i Expressen talar väl sitt tydliga språk, inte heller hon är utan skuld och kanske hamnar hela bråket i ett lite annorlunda ljus. Det är fortfarande inte okej att dödshota, men det är inte okej att kalla någon nazist. Jussi H Lundells blogg tar i denna utmärkta artikel upp med vilken dåres envishet Jan Gradvall försvarar hennes övertramp.

Janne Josefsson såg så här förbryllad ut efter anklagelserna Foto: Alltomstockholm

Om vi gräver vidare, vad hade Janne Josefsson gjort för att bli kallad nazist? Han hade som vanligt granskat och grävt men denna gång i ”fel” kretsar när han drog ner brallorna på våldsförhärligande organisationer till vänster. Lite längre ner hittar du programmet som väckte så mycket ont blod i form av ett videoklipp.

För min egen del spelar det ingen roll om våld kommer från höger eller vänster. Inte heller om hoten kommer från vänster eller höger, den är lika sjuk vilket som. Det sjukaste är dock att alla dessa våldsverkare ser sig per definition som ”goda” och därför har man ”rätten” att ta till vilka metoder som helst som det framgår av programmet. Revolutionära Frontens övergrepp förringas, deras motiv framställs som ”gott” och allt de gör är ”självförsvar”. Ingenting i deras retorik är försvarbart men ändå gjorde sig Ametist alltså sig till försvarare av det oförsvarbara.

Revolutionära Fronten slår ett slag för friheten? Foto: Metro

Titta på följande video och förfäras. Här finns inte bara avslöjanden som Ametist ansåg så stötande att det föranledde henne att kalla Josefsson nazist, det är dessutom en mörk värld som han gläntar på och som borde också få henne att bli skrämd.

Att försvara det oförsvarbara blir till sist ohållbart Foto: Culture24

Skrämd blir man också ca 32 minuter in i videon när professor Magnus Wennerhag försvarar Revolutionära Fronten, han var också medförfattare till den debattartikel i DN han där han motsätter sig ett förbud mot organisationer som använder våld som metod att skrämma och tysta. I videon försöker han få oss att tro att Revolutionära Fronten vill skapa ett mer demokratiskt samhälle än det nuvarande. Jag kan knappt hålla mig för skratt inför denna uppenbara ironi. Titta och förfäras.

Sebbe Staxx är en av de som försvarar det oförsvarbara i videon nedan Foto: SVT

Rapparen Sebbe Staxx försöker sig också på ett rätt patetiskt försvarstal i videon eftersom Revolutionära Fronten deltog i en av hans videos och att han känner flera medlemmar. De dåligt underbyggda argumenten blir än mer usla då man inser att han gör misstaget att flasha en klocka som kostar sisådär 25.000 kronor.

Att denna ”intelligentia” gör sig till exakt detsamma som dem de anklagar. Märk en sak: Jag försvarar inte högerextrema åsikter bara för att jag anklagar delar av vänstern för övergrepp. Det är inte riktigt så svart eller vitt. För mig finns inget ”gott våld”, det finns bara jävligt förbannat oacceptabelt våld vem det än kommer från.

Det goda våldet är nog inte så gott trots allt Foto: Al-Lodenius

Ametist Azordegan hade redan innan en karriär inom media som inte fick samma törn efter bråket som Marcus Birro råkade ut för. Trots att hennes övertramp med nazist-tillmälen är betydligt längre från sanningen än Marcus Birros kritik av islam. Marcus Birros lön blev gatlopp i media, Ametist däremot artiklar som i vanlig ordning förringar hennes övertramp. Här ett exempel från Expressen som uppenbarligen skiljer på folk och folk. Ametist tar man i försvar, Birro avskedar man.

Vissa får säga vad som helst, andra blir utsparkade med en gång Foto: Barbaraleung

Löjesguiden vill med denna artikel nominera svensk media särskilt Expressen till priset ”Foliehatt of the Year” för det hyckleri som bara ni kan uppvisa. Motiveringen lyder: ”Ert hyckleri är monumentalt, inte minst exemplet Marcus Birro visar på detta. Vissa får säga vad som helst, t ex Kawa Zolfagary eller Lars Lindström, medan andra inte ens får påtala problem som t ex Birro. Hans kritik är befogad, det finns problem inom den muslimska rörelsen det medger man till och med själva. Att man i den diskussion som måste komma till istället väljer att avskeda Birro är obegripligt. Problemet inom media är att ni på fullaste allvar anser att några av debattinläggen får man diskutera, andra får man inte ens nämna. Ni gör er därmed till hycklare av första graden.”