Stefans Statsmannamässiga Sorti

Om ens Stefan Löfven någonsin var statsmannamässig kan vi nog glömma att han kommer att kunna bli det. Den skutan sjönk i och med det brev han skrev till oppositionen för att diskutera en ny säkerhetsstrategi. Expressen har skrivit mer om saken.

Regeringen är som ett sjunkande skepp, det enda som återstår är dumheter och politisk teater i överflöd. Under tiden skriker landet efter ett nyval som vi förvägras
Foto: Wikipedia

Brevet började bra med en ansats till fördjupat samarbete i säkerhetsfrågan:

”Jag föreställer mig att detta är ett arbete som kan ta ett tag, och där vi som partiledare vill överlåta åt våra medarbetare att diskutera konkreta texter i en sådan strategi. Men jag tror samtidigt att det vore bra för oss att ha ett första möte för att resonera om inriktningen för detta arbete. Jag bifogar en lista över några enkla frågeställningar som kan komma att platsa i arbetet med en nationell säkerhetsstrategi.”

Men då frågeställningarna som det talades om i den sista meningen gick luften ur:

”Vilken är innebörden i det breda säkerhetsbegreppet?”

och

”Vilket är det nationella ansvaret för människors säkerhet i Sverige?”

Det enkla svaren på frågorna blir helt enkelt att vet han inte det bör han nog söka ett annat jobb. Här kan Stefan Löfven läsa Nils Andrén – professor emeritus i statsvetenskap – sammanfatta vad 2002 års doktrin bygger på så att han får ett exempel. Stefan Löfven blottar här en djup okunskap som är skrämmande. Han har ju också en egen säkerhets-doktrin som borde ge svaren på de frågor han ställer men inte ens det klarar han av. Som så många gånger under det gångna året har han nu visat att han vare sig är en statsman eller påläst alltså.

Stefans okunskap och valhänthet i flera frågor väcker både förundran men också undran. Klarar han egentligen av jobbet? Foto: SVT

Utspelet ska nog snarare ses som ett desperat försök att återvinna förlorad mark i den säkerhetspolitiska frågan. Löfven har ju mer eller mindre tvingats att överge sin egna säkerhetsdoktrin som byggt på att Finland och Sverige ska förbli neutrala, mer om hans nya situation i SVD. Nu har dock Finland bytt regering och då har också landets säkerhetspolitiska tänkande förändrats vilket alltså kastar grus i maskineriet för Löfven, också det går att läsa om i SVD. Till exempel kan Finland nu tänka sig ett medlemskap i Nato vilket ju inte var vad Löfven hade hoppats på, vilket DN har skrivit om. Det är säkert därför också ett lite desperat försök att hitta den röda tråden där han själv har tappat den.

Slutsatsen kan bara bli en. När Sverige behöver ledning står vi utan den, där vi behöver svar på tidens frågor kan inte statsministern eller hans medarbetare leverera dessa. Det som återstår är politisk teater där utspel utan innehåll är vardag. Ett sådant exempel är den försvarspolitiska uppgörelsen som regering och opposition kom överens om i våras. Alla utom folkpartiet stod bakom. Ryssland har sedan 2008 ökat sin försvarsbudget med 31,2 %. Under de närmaste tre åren förväntas landet öka sin budget på området med 44 procent. Ökningen redovisas i följande artikel i SVD.

Nej vi har inte en livsfarlig ledning men väl en försvagad och delvis inkompetent sådan. Landet behöver nyval, inte gamla dumheter i ny tappning Foto: Trafikverket

I det ljuset har naturligtvis också svenskens oro ökat och alltfler vill se ökade satsningar på försvar. Mer om svenskens attityd i försvarsfrågan kan man läsa om i SVD. Försvars-minister Peter Hultqvist var arkitekten bakom den senaste uppgörelsen i försvarsfrågan och där blev då resultatet en uppskrivning till hela 5 % av vår BNP. Det ska då jämföras med Rysslands 44% och sen kan vi dra ner rullgardinen för gott. Bloggen Motpol har skrivit om detta.

Istället har vi fått en nästan spegelvänd situation mot hur opinionen och verkligheten ser ut. När 58% av befolkningen vill ha mindre invandring får vi mer som går att läsa om på bloggen Cornucopia. Också i försvarsfrågan väljer alltså regeringen att låtsas om som om de inte behöver följa folkviljan. De går till och med så långt att de ställer fråga mot fråga i det ekonomiska lotteriet där invandringen får kosta nästan vilka summor som helst medan andra utgifter alltså begränsas. Detta har bloggen Fnordspotting skrivit om på ett utmärkt sätt.

Hur gör man för att dölja det faktumet att detta egentligen är ett misslyckande? Regel ett i politisk teater säger att man ska måla upp en bild av något som nåt helt annat än det är. Ett misslyckande ska alltså beskrivas i termerna ”framgång”, ”seger” eller ”positivt”. Sagt och gjort, Peter Hultqvist lät inte vänta på sig. ”Stabilitet”, ”Bra signal till omvärlden” blev ordvalen. SVT har reportaget och intervjun. Men redan på presskonferensen kom misslyckandet i dagern.

Folk är med rätta förbannade och uppretade på regeringens valhänthet särskilt i försvarsfrågan. Kanske bör man besinna sig och betänka att allt de gör är att dölja det faktumet att de inte klarar av jobbet och spelar istället politisk teater Foto: Wikipedia

Folkpartiet som inte gjorde något när de satt i förra regeringen vädrade nu morgonluft och menade att anslaget var underfinansierat dvs det saknas pengar trots att det ser ut som om de fanns. Moderaterna menade att nu fanns ett diskussionsunderlag till ett svenskt Nato-medlemsskap vilket Mp genom Jakop Dalunde menade att det inte alls fanns.

Försvarsministern trängdes i intervjun eftersom det framkommit att trots det ”ökade anslaget” innebär det att försvaret nu måste börja stryka vissa saker ur materialinköps-listan som t ex ammunitionstyper som nu inte kan köpas in. Också de höjda försvarsanslagen innebär alltså inbesparingar och uppskjutna projekt som får anses mindre viktiga. Det är alltså ingen ny politik, det är bara samma gamla politik som båda blocken har fört nu i minst 10 års tid, men i ny skepnad eftersom den ger ”stabilitet”.

Balanserade eller obalanserade som slutbetyg på regeringen är fråga om politisk åsikt, min är dock glasklar Foto: NPD

I reportaget framkom vidare att politikernas kravlista på försvaret ger ett årligt underskott på si så där 2 miljarder per år. Försvaret själva hade velat ha 4 miljarder mer än budget per år för att kunna förverkliga det som politikerna vill, de fick 10,2 miljarder fördelade på fem år. Men det ger ju ”stabilitet” och ”bra signal till omvärlden”. Det skulle då möjligen vara signalen att Gotland och andra strategiska intressen för Ryssland nu ligger inom räckhåll. Man har ju redan övat invasion av bland annat Gotland som går att läsa om på engelskspråkiga CEPA.

Så fortsätter den politiska teatern som vill invagga oss i tron att vi lever i den bästa av världar när vi i själva verket borde ha fått en ny regering för länge sedan. Att den vi har har misslyckats i snart sagt varje fråga torde vara klart, men det de har kvar är nu politisk teater och pamflettpolitik. genom ord utan mening. Ett sådant exempel är det nya begreppet ”utvecklingsmoral” som regeringen satsar hårt på vilket du kan läsa om på SVD. Om det finns något som utvecklingsmoral så finns väl avvecklingsmoral. Det är att att avveckla vår regering, inget annat.

David Tennant kan spela teater, det kan däremot inte regeringen. Ändå spelar de politisk teater med varierad framgång. Foto: Wikipedia

Löjesguiden nominerar idag regeringen till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Regeringen spelar visserligen skickligt sin teater genom t ex Peter Hultqvist men det är ändå så ihåligt att man måste fråga sig hur länge de ska plåga detta land. I vakuumet av besluts- och realpolitikens ersätts vi med politisk teater, det duger inte längre ens som blå dunster – avgå och utlys nyval nu.”

Bland Blindgångare Och Havererad Försvarspolitik

Just nu tycks inget gå regeringens väg. Efter ett otal dikeskörningar är det inte längre roligt att peka finger och sjunga ”prästens lilla kråka”, det är snarare med bestörtning och vanmakt i varje fall jag konstaterar att regeringen och folket tycks stå allt längre från varandra. I fråga efter fråga har landets ledning distanserat sig och blir därmed allt mer verklighetsfrämmande. Nästa fråga där detta blir pinsamt märkbart är i den säkerhetspolitiska debatten. Här döljs snart sagt nästan alla vinklingar av frågan av ett löjets skimmer.

Peter Hultqvist som försvarsminister påläst, men klarar han av v och mp? Foto: SAP

För cirka ett år sedan gjordes ett extremt viktigt uttalande som blev avgörande för svensk säkerhetspolitik. Det var den amerikanske ambassadören i Stockholm som lät meddela att i händelse av ett anfall mot Sverige hade inte USA för avsikt att per automatik komma till undsättning. Då måste man komma ihåg att en del av vår försvarsdoktrin utgår just från ett antagande att vid anfall mot Sverige skulle NATO komma till vår undsättning, så inte fallet alltså. Därmed blev det solklart att vi inte längre kunde ha försvarsdoktrinen, men ingen förändring skedde vilket får tillskrivas Alliansens dåvarande politik. I nästa steg fick vi ett regeringsskifte, inte en dag för sent tyckte vissa men inte heller nu skedde någon kursändring. Tvärtom tvangs två försvarsfientliga partier – V och Mp – att föra en delvis försvarsvänlig politik vilket fick dem att knorra och S insåg att man inte kan flytta fram positionerna hur långt som helst. Hur försvarsvänliga S än är finns det för samarbetets skull en gräns, den nåddes redan i de inledande förhandlingarna. Mer om USA:s hållning och s respons kan man läsa om i en artikel i SVD.

Över 75 år av strutspolitik har nu nått sin kulmen Foto: APG29

Det slutade dock inte med det, oturen fortsatte att sätta käppar i hjulen. Snart uppdagades det att en eller flera misstänkta ubåtar opererade djupt inne på svenska vatten. Det började dyka upp rena spekulationer, obekräftade sanningar och bekräftade sanningar, rykten och vanrykten. Svensken började som sig brukligt att känna både rysskräck och en uppdämd indignation över att vi under så många år har nedrustat försvaret att vi inte längre kan sätta in de resurser som situationen i Stockholms skärgård krävde. Man hade t ex ingen tillgång till helikoptrar, hela den division som en gång fanns är numer ett minne blott. Man hade inte heller resurser på land som räckte, de var för länge sedan permitterade för gott och så vidare. Effekten lät inte vänta på sig, för första gången i historien har en attityd-undersökning som gjordes efter ubåts-incidenten visat att fler är för ett NATO-inträde än de som är emot. En historisk vändning som nu har skett alltså. Läs mer om ubåtsjakten på svenskspråkiga YLE.

Ryska ubåtar – i en simbassäng nära dig med dagens försvarspolitik? Foto: Modellbygge

I samband med svängningen i opinionen skedde nästa förändring när slutrapporten fram från en försvarsberedning som haft i uppdrag att utreda ett NATO-medlemskap las fram. Denna kom fram till att Sverige tillsammans med Finland skulle kunna ansöka om detta. Försvarsminister Peter Hultqvist svarade med ännu en fnysning, det politiska priset är tydligen för högt. Rädslan för att förlora samarbetspartners är tydligen större än förmågan att lyssna och begrunda. Mer om rapporten hittar du på SVT:s hemsida.

Till detta får vi också lägga att svensken och socialdemokratin länge har levat i en bubbla, i varje fall enligt mig. Vi har hela tiden trott att vi var neutrala, alliansfria och därmed tryggade från våld och elände. Det kan vara precis tvärtom. Vi har för det första aldrig varit neutrala. Under andra världskriget förde vi egentligen bara en politik som gick ut på klia ryggen på den som för tillfället såg ut att vinna. En annan sida av den dåvarande försvarspolitiken var att Sverige övergav det ansvar många kände att vi hade för Finland, istället lämnad vi dem genom att vända ryggen och låta dem ta den värsta smällen. En skamfläck om du fråga mig.

Svensk försvarspolitik har länge präglats av ett bubbeltänkande Foto: Melvin Sokolsky

När kriget väl tog slut var vi så enormt hjälpsamma och duktiga att vi hjälpte NATO att signalspana på ryssarna, något som ledde fram till nedskjutningen av DC3:an och den på det efterföljande Catalina-affären, mer om det historiska förloppet kring händelsen hittar du på Allt Om Historia. Dessutom har det hela tiden funnits en vetskap om att vid ett anfall kunde och kan Sverige hålla ut en begränsad tid i bästa fall, i sämsta fall inte alls. ÖB har t ex beräknat att vid ett anfall idag är Sverige troligen ockuperat på en vecka, mer läsning om detta i en artikel från SVD om vår försvarsförmåga. Med andra ord är Sverige helt och hållet utelämnat om hjälpen inte kommer, ett faktum vi har vetat om i 40 års tid men ignorerat. Nu har dessutom klara besked kommit, vi kan inte räkna med hjälp – vår försvarsdoktrin är värt lika mycket som pappret det är skrivet på.

Catalina-affären drog in Sverige i stormaktspolitiken redan på 50-talet Foto: DN

Det är med den vetskapen en NATO-debatt måste tas och det är många heliga kor som måste slaktas. Regeringen försöker fly frågan, oppositionen ser en anslutning antingen som en het potatis man inte vill ta i för att inte stöta sig med opinionen eller så självklar att den diskussion i det närmaste är onödig. Vilken inställning man än har kan man nog konstatera att den är rätt otidsenlig och kommer inte att hjälpa oss att lösa frågan. Med andra ord behövs en debatt där det faktisk också måste genomlysas om en NATO-anslutning. Om vi inte får det kommer vår förmåga att försvara oss allvarligt att skadas, ett faktum som redan händer. Uttalanden om ”en feministisk syn” på försvaret som Gudrun Schyman gjorde eller Jakop Dalundes (mp) oseriösa behandling av frågan på twitter kommer inte direkt att öka värdet på våra aktier, mer om den på bloggen Cornucopia?. Mer om mp och deras seriösa syn på försvarspolitik hittar du på deras blogg där en artikel förklarar synen på ubåtsjakt och dess orsaker. Också fi har en nykter (förlåt mig Gudrun!) syn på försvarspolitik, här är deras programförklaring, läst särskilt punkterna 3 och 19. V är inte sämre de, här hittar du deras oförsvarbara (!) partiets inställning i försvarsfrågan.

Ett feministiskt försvar blir visserligen mjukare, men bättre??? Foto: Nöjesguiden

Den nya situationen med det nya opinionsläget är dock inte välkommen hos regeringen som vare sig kan eller vill uppröra två partier som likt fågelungar skriker så fort det vankas godsaker. Det blir med andra ord till att dels gå den balansgång men också att sätta i bromsarna då det håller på att barka åt h-e. Svaret på attityd-undersökningen blev i det närmaste en fnysning av förakt och ett ganska uppenbart försök att försöka begrava hela historien. Tyvärr kommer inte heller den taktiken att fungera i längden. Ju längre en regering ignorerar folks känslor och värderingar kommer också missnöjet att öka. Det är med andra ord rätt kontraproduktivt att agera som regeringen gör nu. Tröttsamt är ett ord som dyker upp hela tiden. Det är också en mycket bra värdemätare hur fel regeringen hamnar i fråga efter fråga.

Lösningen på den gordiska knuten är inget någon vill prata om, men faktum kvarstår. Valet i det här läget är inte längre att samarbeta med v och mp eftersom dessa opinionsmässigt är så fel att fel inte ens beskriver hur illa ställt det är. Alternativet är nog snarare att antingen utlysa nyval, något ingen vill ha eller att köra hoppande majoritet med en minoritetsregering bestående av s som mol allena i regeringsställning. Det sista alternativet är något jag inte själv tror på eftersom flertalet av regeringens kärntrupper dvs deras egna ministrar också dom har en otäck förmåga att ligga fel i tid. Ett exempel på detta är Margot Wallströms beslut att erkänna Palestina som stat, ett beslut som är helt fel i tid. När kontentan också har blivit en eventuellt uppseglande diplomatisk kris med Israel måste man nog konstatera att Margot har skitit i det blå skåpet bara för att göra två partier till lags. Mer om den uppseglande krisen mellan Sverige och Israel här i en artikel från Expressen.

Alexander högg sönder den gordiska knuten, men kan regeringen detta Foto: Wikipedia

Med risk för att bli lite tjatig nomineras återigen regeringen till priset ”Foliehatt of the Year”av mig på Löjesguiden. Motiveringen lyder: ”Ni nomineras för er osedvanligt väl utvecklade förmåga att gå i otakt med er samtid. Taktik och politiska mutor i form av nya löften till två omättliga partier är priset för er politik, en mer realistisk syn och mer i takt med folks tankar och värderingar är däremot offret. Men vad gör det när stolta formuleringar som ”all offentlig makt utgår från folket” inte längre är av betydelse. Kvar blir bara vetskapen om att 62% inte röstade på regeringen och att 5,7% av väljarkåren nu styr ett parti som har 31%. Därmed har ni visat att politik handlar om makt inte innehåll, allt annat än demokrati alltså. Man kan näppeligen längre tala om folkstyre eller demokrati i ett land som styrs av två ytterst små minoritetspartier också i denna fråga.”