En av hörnstenarna i begreppet demokrati är en fri, oberoende press som kan verka och säga det den vill säga. Det är dock lite bekymmersamt att påstå att sånt finns i Sverige, alla har en agenda och alla drar åt olika håll för att påverka folk att tycka som dom. Vi har dessutom en press vars främsta aktörer – journalisterna – sysslar med en medveten politisk agenda som ska gynna ett sätt att se på samhället och bara den.
Vänstern har på sätt och vis redan monopol genom allehanda hjärntvättsinstitut som i Sverige betecknas som ”utbildning”. Men vi har också det motsatta, en statsmakt som alltmer börja lägga sig i det fria ordet. Vi har nyss fått resultatet av en utredning (Utredningen ”Integritet och Straff”) som skulle kunna leda till det fria ordets död på nätet. Anledningen är helt enkelt att den av näthat utsatta personens ”känsla” och ”upplevelse” plötsligt flyttar in i lagtext.
Året då vi firar Tryckfrihetsfordningens 250-årsjubileum visas allt fler tecken på att det fria ordet mår allt sämre i landet. Det senaste exemplet är det där någon på Regeringskansliet ringde upp en enskild journalist för att tala om vad han/hon eller hen tyckte om dennes skrivande Foto: Wikimedia Commons
Hatet på nätet är de fåtals uttryckssätt, syftet med det nya riktlinjerna är dock att kväsa all opposition genom att helt enkelt föra in känslor som juridisk grund för åtal. Ingen talar dock om det motsatta, dvs när de som säger sig vara utsatta för näthat är de egentliga hatarna. Problemet är väl snarare att hatarna som verkligen hatar kan springa och gömma sig bakom maktens skyddande sköldar, allt medan vi andra som knappt har lyft pekfingret får veta att vi hatar i så enorma mängder att vi inte borde få existera.
Ta feminister t ex, ingen är enligt de själva så hatade som dom men själva hatar de så det står härligt till. Generaliseringar om män, nedsättande kommentarer om män, misstänklig-görandet av män osv är inte alls så ovanliga om man vill tro. Till och med när feminister anslår en riktigt sansad ton med kloka tankar fallerar de till sist. Anledningen är enkel, de kan inte hålla sig borta från generaliseringarna eller det rena historieförfalskandet (Metro; Archive). Svensk feminism är helt enkelt som att leka ”finn fem fel”.
Magplasket den gången var väl att Cissi gör det där feminister brukar göra, hon generaliserar. För att inte peka finger på de som faktiskt står för det sexuella trakasseriet på svenska badhus vill hon relativisera problemet. Det gör man bäst genom att påstå, helst helt utan minsta spårämne av bevis, att ett problem har funnits långt innan de som genomför allt detta vidriga kom hit. Genom att påstå att sexualiseringen av badandet har funnits så länge det har funnits badhus, så blir alla män – inte bara de skyldiga – utpekade.
Tidningen Metro och Cissi Wallin gör alltså det fina och rättrådiga feminister ska göra, de tänjer på gränserna för fakta och vill mer än gärna ge en bild som inte riktigt stämmer. Inte undra på då att både skribenterna och tidningen i det fallet har ett grundmurat dåligt rykte och detta med all rätt. Fakta är ju för den här typen av ”publikationer” bara är en patriarkal förtryckarmetod för det har vår husgudinna Gudrun sagt. Hör ni trampet av stövelklackar?
Vi har förstås också en regering i det här landet, inom parentes en ovanligt usel sådan som inte ens borde få använda beteckningen. Också dom är ena hejare på att lägga sig i och ha åsikter om sådant de inte bör ha en åsikt om. Ta SVD t ex. En någorlunda seriös tidning som också den har sina avigsidor, men man kan i varje fall inte anklaga dom för att inte granska, kritisera och dissekera den katastrof vi kallar ”regering”. Det är deras självklara rätt och dessutom deras uppgift. Så långt allt rätt alltså.
Som sagt, regeringen var det. Titta på Tweetet ovan och förskräcks förhoppningsvis. En enskild journalist – Aleksandra Boscanin – gör alltså sitt jobb men så fort hon gör detta ringer någon från Regeringsdepartementet och låter meddela att man inte är nöjd med vad hon skriver. Nu ska det i ärlighetens namn först sägas att det inte framgår om det är en tjänsteman eller politiker som har framfört åsikten.
Men det spelar kanske ingen roll när allt kommer omkring, det hela är så pass vidrigt att varje person med någorlunda rättskänsla måste reagera. Ett Regeringskansli som inte bara har åsikter om vad en enskild journalist skriver utan som dessutom aktivt ringer upp och meddelar att man ser med ogillande på vad han/hon/hen skriver. För det finns väl hen också inom journalistkåren?
Mycket kackel i hönsgården regeringen men visst finns väl också hen inom journalistkåren. Svart står för den sorg vi alla känner inför sönderfallet som kallas Sverige. Foto: Av Freyja Imsland – http://www.mynewsdesk.com/se/uu/images/pm_hoena1-107458, CC BY 3.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=44810395
Skulle det röra sig om en tjänsteman bör denna entledigas från sin tjänst, är det en politiker som jobbar inom Regeringskansliet bör han/hon/hen bytas ut med omedelbar verkan. Det är djupt oroande att se hur en regering med dess Regeringskansli tycker sig ha rätten att granska, ha en åsikt om och framföra denna om en enskild journalists arbete eller slutsatser. För tänk efter, vad betyder det i klartext? Jo, vi har en regering som anser att de inte ska granskas och händer detta ändå så kan man alltid sätta ner klacken.
Det är ju tyvärr inte första gången regeringen passerar denna osynliga gräns mellan det tillåtna och otillbörliga. För drygt tre veckor sedan fick Aftonbladet en käftsmäll av Stefan Löfven personligen när han kallade deras granskning av Peter Hultqvists lägenhetsaffärer för ”tjoller” (Aftonbladet; Archive). Man kan alltså sammanfattningsvis konstatera att det fria ordet genom landets tidningar har två fiender, journalisterna själva och en regering som inte tål att man granskar denna.
Återigen visar det sig alltså att landet befinner sig på ett sluttande plan och att det snabbt går utför. Skälen till varför regeringen Löfven måste och ska vara en parentes i historien hopar sig därmed. En regering med sin närmaste departement som tror sig kunna ro en så osmaklig handling i land har inte längre någon legitimitet, så enkelt är det. Står man inte upp för de grundläggande demokratiska värderingar som kräver denna tolerans, ska man inte heller anförtros landets högsta ämbete.
Makt medför både ansvar och nödvändigheten att förstå att regler också gäller den egna personen eller kollektivet. En regering eller dess administration som inte förstår detta bör inte vara regering. Foto: Wikimedia Commons
Löjesguiden nominerar idag regeringen och Regeringsdepartementet till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Att regeringen Löfven är fullständigt inkompetent är ingen nyhet. Att den också är till sina delar fientlig mot grundläggande demokratiska värderingar som var och ens rätt att granska och kritisera är däremot något nytt och skrämmande. Erkänn ert misslyckande och avgå omedelbart! Men jag tror ni är alltför inkompetenta för att ens veta hur man gör det och därtill alltför narcissistiska. Det sammantaget gör er till utmärkta kandidater till priset.”
Löjesguiden 