Enögdhet och mediedramaturgi

Svenska journalister försöker ju som vi alla vet att spela objektiva. Det är de inte utan istället blir resultatet oftast bland det mest enögda som går att uppbringa. Så långt är inget en nyhet eller på något sätt sensationellt. Det som däremot är sensationellt är hur lite de är beredda att inse eller ens se det uppenbara. Det blir helt enkelt tilt innanför skallebenet när journalister ska börja ifrågasätta sin egna syn på verkligheten och den egna agendan. Det blir kort och gott syntax error i programmet.

I tisdagens Rapport var  det just så, man slog nytt rekord i ren galenskap därför att agendan som man ville torgföra redan var satt. Man ville framföra ett budskap, alltså vinklade man det så att det hela gick fram. Mottagaradressen hette godhetsapostlarna som antagligen satt hemma och darrade av harm. Länken hittar du här under och åtta minuter in i programmet handlar ett reportage om flyktingar (vad annars!). Dramaturgin är upplagd så att den som beter sig som vissa utpekade länder bör skämmas ordentligt.

Det börjar alltså ungefär 8 minuter in i programmet där fokus sätts på Estland. Lisbeth Åkerman sätter genast ribban, genom att berätta att landet under de senaste åren nästan inte tagit emot några flyktingar alls riktas kanonsalvan in. För att förstärka det hela läggs en extra betoning på ord som ”knappt”, ”Alls”, ”trots det” och ”stängsel” som för att dramat ska bli extra upprörande. Understrykandet har en poäng, man ska styras känslomässigt.

När svensk media sätter fokus på vissa ämnen blir det genast per automatik endimensionellt. Ett sånt är migrationsfrågan där de miljöpartistiska journalisterna alltid ska utmåla alla med en kritisk syn som satan själva. Det är nog lättare för humlan som inte borde kunna flyga att göra det ändå, än att få till en debatt där fakta behandlas för vad det är. Foto: By jeffreyw – a little better, CC BY 2.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=23089360

Pulsen höjs, alla med vänsteråsikter har nu vässat öronen och vädrar morgonluft. Man kan riktigt  känna blodvittringen i vattnet. För att ytterligare visa hur djävligt allt är, berättar man att nu bygger Estland ett flera mil långt stängsel mot Ryssland för att hejda flyktingarna. Så börjar reportaget signerat Hasse Svens. Ingenstans nämns att ett land har rätten att värna sina gränser eller att det är myndigheternas uppgift att se till att försvara dessa med militär makt om så behövs. En poäng som vi i Västeuropa har missat för övrigt.

Hasse Svens fyller i där Lisbeth Åkerman har lämnat över. Också han använder betoning på ord som vägledande för att få ett budskap att gå fram. Här finns också hårda fakta. Mohammed Hanafi som intervjuas i reportaget kan berätta om sin dramatiska flykt genom Ryssland för att kunna komma till Estland. Han tvingades fly från gränsvakter och simma i iskallt vatten över gränsen. Allt för att nå friheten men de dumma esterna säger genom sin talesman Janek Mägi att det är för att stoppa flyktingarna som man bygger hindren.

Korrespondenten missar därmed flera viktiga poänger. Exempelvis har han inte hört den debatt som rasar i Finland om att Putins Ryssland (Yle) medvetet skjutsar över flyktingar som vistats i landet under flera år trots att Hasse Svens bas är just Finland. Anledningen till förfarandet skulle vara att ryssarna vill testa Finlands gränsförsvar och hitta de svaga punkterna för ett eventuellt anfall. Varför skulle inte Estland resonera likadant eller misstänka att problemet med gränsöverträdelser hade samma skäl där som i Finland?

Nästa poäng som också reportern missar är att om Ryssland blandar sig i konflikten i Syrien med direkta militära insatser och därmed skapar en andra flyktingvåg på den som redan har drabbat väst, har man då inte också ett ansvar att ta om hand om det som blivit resultatet? Här drabbas alltså vi i väst av något de i Ryssland i varje fall delvis är ansvariga för, men det ansvaret avsvär man sig!

Det man inte vill se finns ju inte och finns det ändå så kan man ju alltid använda dem till att testa t ex gränsförsvar. Så tycks herr Putin resonera enligt finska och kanske också estniska forskare. Ett faktum som magiskt förbigår SVT när deras  propagandamaskin går igång Foto: Wikipedia

Ett alternativt sätt att se på det som händer hade varit om Hasse Svens hade sett att man kanske skickar över de som har sökt sig till Ryssland. Många gånger trots att de har vistats i landet i flera år, något som faktiskt bryter mot flyktingkonventioner. När sedan problemet blir Estlands och man reagerar som man gör, då är Hasse Svens där med sina pekpinnar och något naiva svenska syn på verkligheten. För att inte tala om den enögda bild han sen tecknar.

I denna ingår bland annat att påpeka att man förbundit sig att ta emot 349 kvotflyktingar till landet, men hittills inte tagit emot en enda . Ändå har estländarna mage att i bild manifestera sina protester mot att landet nu tar emot flyktingar alls. Detta utan att reflektera över landets historia och erfarenheter av hur andra människor har kommit dit som ”vänliga besökare”, men inte varit fullt så vänliga som de velat påskina. Återigen skapas alltså en poäng genom att bortse från alla fakta i målet.

När Hasse Svens pekoral till sist klingar mot en slags final ljudligt ackompanjerad av pålagd musik, kommer så dödsstöten för trovärdigheten i SVT:s förmåga att ens förmedla reportage på ett objektivt sätt. Dödskyssen levereras av Mohammed Hanafi själv när han berättar att hans Syriska hustru, som för övrigt inte får uttala sig själv (!), tycker att det borde få komma fler. Inte för att det är humant, utan därför att det vore trevligt med fler som likt henne bär slöja.

Ytterligare en faktor som Rapport alltså missade. En man och hans familj i ett främmande samhälle och receptet är att fler ska vara som hans hustru dvs beslöjade. Om man har en historia som Estlands av ständiga ockupationer, befolkning som har blivit deporterad av sina nya herrar och fått sin nationalkänsla trampad på, reagerar man oftast på samma sätt – man protesterar. Har man dessutom utsatts för en medveten kampanj av försök till förryskning, kanske man inte längre är lika mottaglig som Hasse Svens och Rapport vill.

Främlingen ses med både oro och misstänksamhet och en sån faktor som att vilja stöpa om samhället efter sina ideal spär på fientligheten och inte undra på det. Det finns trots allt en hel del människor i det estniska samhället som inte bara har släkt som utsattes för detta oerhörd med start 1940, utan som också kommer ihåg känslan av ofrihet och förtryck.

Få i Estland har glömt den stora ondskan landet utsattes för i kölvattnet på Molotov-Ribbentroppakten och den ockupation som följde. Här en propagandaaffisch från landet som säger ungefär: ”Fredskrafter är oövervinnerliga”. Med ”fredskrafter” menade man förstås den ”trevliga” ockupationen landet utsattes för som bl a ledde till att 50 000 ester tvångsomflyttades till Gulag. Foto: Wikimedia Commons

För när dåvarande Sovjetunionen påbörjade sin ockuperation av Estland 1940 med påföljande massdeportationer som följd, är det få i dagens Estland som har glömt. Dessa kan du läsa om i länken här under. Inte heller har de glömt det svek som beseglade deras öde i femtio år när Molotov-Ribbentroppakten (Levande Historia) undertecknades bakom deras rygg av Sovjetunionen och Tyskland.

Klicka för att komma åt brott-mot-manskligheten-under-kommunistiska-regimer-forskningsoversikt.pdf

Den detaljen missade alltså både Rapport och Hasse Svens och frågan är om alla dessa missar är avsiktliga eller om det rör sig om ren inkompetens. Men det slutar inte med det. Att helt och hållet missa den delvis parallella debatten som pågår i grannlandet Finland som Svens använder som bas för sin korrespondentverksamhet i närområdet, tyder på att de uppenbara missarna faktiskt skulle kunna vara medvetna och beräknade.

Reportaget spelar på känslomässiga strängar såväl som faktavidriga och slutresultatet är en bild av en nation som saknar både empati och hjärta. Kanske en lite förhastad slutsats om man hade valt att se till all fakta istället för viss. Men man vill alltså framföra ett redan från början bestämt budskap – ”alla säger att det är viktigt att ställa upp och hjälpa till, men få andra än Sverige ställer upp när det behövs”.

Trots den negativa bilden jag beskriver är jag ändå tacksam. Nu finns inte längre någon tvekan om att SVT har en agenda och att den knappast är objektiv. Tydligare än den bilden som framtonar i reportaget kan man inte göra den och Rapport, SVT och den journalistkår som jobbar där har därmed avslöjat sig för vad de är – subjektiva med en klart uttalad agenda.

Deras hela värv bygger på att skapa bilder och illusioner av verkligheten genom att helt enkelt plocka väl valda delar av denna och tala om den som ”sanningen”. Förvrängda fakta kan dock aldrig bli annat än den förbannade dikt och lögn den är. I dagens medievärld står svenska journalister ut som en förebild i den kamp som pågår mot verkligheten och till den skaran hör definitivt SVT och Rapport efter detta reportage.

Journalister i Sverige 2016 ser mer sig själva som människor ämnade att skapa illusioner av verkligheten snarare än att rapportera den. Förvrängningar, utelämnande av avgörande fakta och ett ensidigt perspektiv är alla de metoder de använder och som i Rapports fall är det övertydligt Foto: By Chambermagic – Own work, CC BY-SA 3.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=18107432

Här har man ju anammat en väl beprövad metod från länder som Sovjetunionen och Nordkorea. Plocka bort ”irrelevant” fakta som inte hör till saken, sätt dig till doms över vad som är ”irrelevant” och forma till sist nyheten på falska eller delvis falska premisser. Jag trodde vi hade kommit längre än så, men tydligen är journalistik i Sverige 2016 liktydigt med Pravda 1934.

Kanske då rätt passande att också de som ska granska övertrampen nu fullständigt har genompolitiserats och därmed gett upp kampen mot fördumningen som pågår i Svearnas land. Ledamöterna i nämnden som är satt att granska i Granskningsnämnden (Dagens Media) är ju nämligen politiker utsedda av regeringen och därmed också lojala med den hand som föder. Tur för SVT, annars hade de ju legat riktigt illa till vid en anmälan.

Löjesguiden nominerar för en gångs skull inte regeringen utan deras underhuggare SVT till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Oberoende? Skämta inte med oss!”

Återbesök i det blå skåpet

Man kan inte säga annat än att vår utrikesminister levererar, ett värv hon har lyckats med snart sagt varje dag. Att det är på de mest bisarra sätt spelar ingen roll utan det är ju att leverera som är det viktiga. I en regering som präglas av fullständig idioti och letargi tycks ju sånt bli extra viktigt. För nu har utrikesministern gjort det igen, bort sig alltså. Den här gången är det dessutom mot hennes egna partis uttryckliga vilja som hon agerar.

Västsahara är ett område i Nordafrika som sedan mitten av 70-talet är ockuperat av Marocko. FN anser att det är en ockupation och Sverige anser samma sak.  Socialdemokraterna har till och med tagit kongressbeslut på att ockupationen är olaglig och att landets enda rättmätiga representant är gerillarörelsen Polisario som kämpar för självständighet i området.

EU och därmed Sverige hade ett avtal om handel med Marocko. Snart hade det åsidosatts av EU-domstolen eftersom det innefattade Västsahara som är ockuperat. Det är den domen Margot Wallström vill överklaga Foto: ”Shake hand” by Lucas – Own work. Licensed under Public Domain via Wikimedia Commons

EU slöt för en tid sedan ett avtal om handel med Marocko. Avtalet gav Marocko tillgång till den inre marknaden och fördelar i handeln med EU för att knyta närmare förbindelser mellan de två. I torsdags sades avtalet upp av EU-domstolens lägre instans, den så kallade tribunalen, anledningen var att avtalet innefattade Västsahara och dess naturresurser vilket ogillades helt i linje med den inställning så gott som hela Västvärlden har haft i frågan.

Tribunalens beslut går precis som i svenska domstolar att överklaga till högre instans för prövning. Det lite överraskande är att det är just det som utrikesministern vill, hon uppmanar nämligen riksdagens EU-nämnd att fatta beslut om att överklaga beslutet till högre instans. På Sveriges Radios hemsida kan du läsa och höra mer om händelsen. Vår klippa till utrikesminister vill alltså att ett avtal som ger carte blanche åt Marocko att handla obehindrat trots en hel värld fördömer deras ockupation ska överklagas!

Det hela är om man får använda sådana ord och det får man, så befängt att jag faktiskt tror att hon inte har fattat en hel del här. Har hon fattat att domen är till fördel för Västsaharas folk precis som hon och hennes kongressledamöter en gång ville? Har hon fattat att domen vänder sig mot den ockuperande nationen och inskränker deras möjligheter att fortsätta profitera på situationen genom ett avtal som var ett misstag att ens ingå?

Utrikesministern är numer stamkund i de blå skåpen. De ständiga fadäserna har knappt lagt sig förrän nästa dikesåkning väntar. Ministern och regeringen blir allt mer bisarr att skåda. Foto: Wikimedia Commons

Ja, jo det finns förstås en liten vinkling av det hela som kan förändra hela västs syn på frågan. Polisario som hittills har varit den enda erkända motparten i förhandlingarna om Västsaharas framtid, har under de sista åren genomgått en radikalisering som inte varit bra. Band till både IS och Al Qaida har knutits, mer om det ur tidskriften Lemag.

Men om utrikesministern ville åberopa den lilla försämringen har hon istället åsidosatt den demokratiska processen. Hon har ju i så fall kört över ett kongressbeslut. Problemet är också att hon inte ens nämnt denna förändring i ord. Hon har aldrig tagit upp Polisarios radikalisering eller den förändrad hotbilden som i sin tur har förändrat Sveriges syn på frågan eller vårt handlande gentemot Marocko.

Som jag skrev har ju Socialdemokraterna ett kongressbeslut på att Västsahara är ockuperat område och att Polisario är den enda legitima motparten eller om man så vill områdets regering. Detta förutsatt att man kan tala om en sån eftersom området är ockuperat. Det är väl här hon måste börja, att helt enkelt få en kongress att ändra beslutet baserat på de nya uppgifterna som framkommit.

Utifrån ett sånt kongressbeslut kunde hon sedan ha agerat som hon gjort med motiveringen att Sverige inte längre följer sin tidigare utrikespolitiska linje. Det skulle alltså betyda en utrikespolitisk kursändring som i sin tur hade kunnat ge stöd åt EU-kommissionens besluta att sluta ett fördelaktigt avtal med Marocko. Till sist hade hon med EU-nämndens godkännande överklagat tribunalens dom.

Hennes politik går helt på tvärs med hennes egna partis kongressbeslut, därmed sätter hon sig över partidemokrati utan att ens motivera varför. Hon bryr sig inte heller om att förankra kursändringen vare sig i utrikesutskottet eller i EU-nämnden vilket är anmärkningsvärt Foto: Wikimedia Commons

Nu gör hon samma överklagande men utan vare sig ändrat kongressbeslut, ändrad utrikespolitisk kurs eller genom att förankra den i EU-nämnden. Istället har hon skrivit ett brev meddelande till samma nämnd och bett dem vara med på överklagandet. De var tvungna att inlämna svar senast i går kväll, annars skulle förslaget falla.

Slutpoängen är att hur hon än vänder på frågan har hon på ett eller annat sätt låst in sig i det blå skåpet. Där har hon i vanlig ordning ställt till med en utrikespolitisk härdsmälta full av förvirring, förändring i fel riktning och uttalanden som har lämnat allt att önska. Hennes beslut drar ju åt ett olikt håll än det beslutade och har dessutom inte förankrats vare sig i hennes egna parti eller hos EU-nämnd.

Visst har hon rätten att svänga i en fråga men den bör dels följa den demokratiska processen och vara tydlig. Där har hon åter missat vilket är nära nog symtomatiskt för henne och det arbete hon hittills har kunnat  uppvisa. Utrikespolitik handlar mycket om tydlighet, i ett sånt läge har vi istället fått en minister som gjort det till sitt varumärke att vara så otydlig som möjligt. Hon har ju inte med ett enda ord kommenterat varför Sverige nu överger en utrikespolitisk linje för en annan. Det lovar inte gott inför framtiden.

Löfven ser som alltid lika förbryllad ut inför allt det hans egna regering genomdriver. Inte ens han förstår alla turer eller logiken i det hela. Men vem gör det?

Löjesguiden nominerar per automatik Margot Wallström till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Där vikten av att vara tydlig har du gjort otydligheten till en konstform. Att du i förbifarten också åsidosätter intern partidemokrati är extra fint. Du har därmed väl kvalificerat dig till kandidatur för priset för en hel livstid.”

Utrikesministern och hennes ständiga tavlor, dock sämre än både Rembrandts, Dalis, van Goghs m fl, har Fnordspotting bloggat om.

Historieskrivning från helvetet

Vissa gånger när man öppnar tidningar, följer debatter eller ser uttalanden kliar man sig i huvudet och undrar om folk lever i parallella universum. Det är den postmoderna agendan som ger sig till känna igen där sanning är en förtryckarmetod och subjektivitet en helt acceptabel metod för att uppnå ”vetenskaplighet”. Naturligtvis är denna agenda en slags spegelvärld där allt måste ses tvärtom. Höger är vänster och vänster är höger, upp är ner och ner är upp.

Precis som i Alice i Underlandet är inte allting så som det verkar vara vid en första anblick när man tittar på förhandlingarna mellan EU och Turkiet. Foto: ”PlayingCrards Rosebush” av John Tenniel – http://aliceinwonderland.wikia.com/wiki. Licensierad under Public Domain via Wikimedia Commons

Naturligtvis används också denna bekväma metod för att uppnå politiska poänger. För hur fel än grundpremissen än är, är slutklämmen det enda som räknas. Ingen bryr sig om hur man nådde fram till en så galen slutsats, det är som om allt kritiskt tänkande och analyserande bara försvann.

Mitt exempel på hur galen denna debatt kan bli hämtar jag från SVD (unvis.it) där det beskrivs hur desperat EU är för att få med Turkiet som medlemsstat, men där Turkiet kan kosta på sig att nonchalant kalla EU för en ”Islamofobisk kristen klubb”. Jag hävdar att problemen i förhandlingarna finns dels i historien och dels i dagens politiska värld både här och där. Den handlar däremot knappast om islamofobi som påståtts.

Historien om EU:s föhållande till Turkiet är egentligen en historia som börjar redan i slutet på 1400-talet, ja kanske redan när Östrom föll 1453. Balkan och alla dess länder var under Ottomansk överhöghet och krigen som rasade fick snabbt en religiös dimension. Fanatismen på båda sidorna ökade och med detta blev krigen också än mer blodiga.

Oförsonligheten var total och den grundlade också den misstänksamhet som präglar alla parter än idag. Wien var under två av dessa krig inringat och kunde ha fallit om inte räddningen kommit i sista sekunden. Därför är länder som Österrike rätt eller fel, djupt misstänksamt mot Turkiet.

Två gånger lyckades den Ottomanska armén tränga så långt upp som Wien och ockupera staden, misstron går att spåra än i denna dag Foto: ”Hunername hazine 1524 257b” av Nakkaş Osman – Hüner-nāme, Topkapi-Serail-Museum, Hazine 1524, f. 257b. Licensierad under Public Domain via Wikimedia Commons

Också Grekerna och grekcyprioterna är skeptiska och det har också sin historia. När Ottomanerna ockuperade landet sålde man delar av frisen till Parthenon-templet till engelsmännen, en tvist som pågår än idag där Grekland vill ha tillbaka det som nu hänger på British Museum i London plus delar i Paris.

En annan konsekvens var att den Ottomanska ockupationen ledde till att templet förstördes och snart efter det byggdes en moské på platsen för att markera det Ottomanska imperiets överhöghet. Templet hade innan ockupationen fungerat som Grekisk-Ortodox kyrka så markeringen hade två syften. Moskén revs så småningom för att markera tillbaka mot islam. Återigen är rätt eller fel frågan, men så gick det till.

Alla de länder som den gången drabbades av ockupationen, är också de länder som idag blockerar Turkiet från ett inträde. Rätt eller fel? Jag tar inte ställning i den frågan, det finns goda argument för ett inträde och det finns goda argument mot. Jag anser dessutom att man inte kan ta historiska händelser till intäkt för ett handlande som bara fördjupar sprickan. Det förgångna är det förgångna.

Jag konstaterar däremot att historien skriver fortfarande dagens agenda och att Erdogans uttalande om ”Islamofobisk kristen klubb” är ett påstående som vittnar om historielöshet. Det vittnar också om att nationen Turkiet under Erdogan inte förstår att man själva har varit en del av problemet med den historia som har utspelats. Uttalandet gjordes i Djibouti och går att läsa om i engelskspråkiga Breitbart.

Lär vi oss inte av historien är vi dömda att upprepa den. Att glömma eller ignorera historia borde vara förbjudet och alla länder och kulturer borde studera sin egna, också vi. Bilden visar gravmonumentet över offren i Katyn-massakern Foto: ”Chapel of the Katyn Massacre at Holy Cross church in Warsaw – 03” av Jolanta Dyr – Eget arbete. Licensierad under CC BY-SA 3.0 via Wikimedia Commons

Naturligtvis har också vi bidragit till att fördjupa splittringen och det är den vi fortfarande ser i de tröga förhandlingarna. Historien spelar åter igen in och det ställer till det. Än en gång är frågan om det är rätt eller fel att låta historien inverka på dagens agenda rätt central. Men hur man än ser på det är det så flera länder antagligen kollektivt tänker.

Samma inställning går igen från båda sidor i striden om folkmordet på Armenier 1915. En sida hävdar att det var folkmord, en sida vill inte kännas vid händelsen. Anledningen till den motsträviga attityden från Turkiet i den frågan är att det var under det Ottomanska imperiets sista dagar händelserna ägde rum.

Det finns en poäng i argumentet, det Ottomanska riket var visserligen Turkiet men också flertalet länder som idag är självständiga. Varför Turkiet ensamt ska bära hundhuvudet är svårt att se, men samtidigt är folkmordet på Armenierna en realitet som någon bör stryka ett streck över genom att erkänna massakern och framför allt be om ursäkt. Mer om händelserna 1915 kan man läsa om i artikeln i Wikipedia.

Ursäkten och erkännandet har kommit så man får betrakta den saken som utagerad även om historien ett tag väckte irritation från Turkiets sida. Läs om erkännandet på Europaportalen. Också den dimensionen är alltså överspelad och man kan kanske stryka ett streck också över den historien om det inte var för den ömsesidiga misstänksamheten som bottnar i historien.

Fel beskriven eller feltolkad kan istället historien bli en belastning där felaktiga argument baserade på felaktiga slutsatser kan förekomma. Foto: Wikipedia Gustav Cederströms ”Karl XII Likfärd”

Men det är inte bara det förgångna som slänger käppar i hjulen i samtalen som förts mellan EU:s Jean-Claude Juncker och Turkiets Recep Erdogan under den senares besök i Belgien. Det är i lika hög grad i nuet problemen går att finna. Turkiet är som bekant ett transitland för smugglingen av flyktingar till Europa. De är också ett land som tar emot många av dessa och låter dem stanna.

För att  förbättra Turkiets kustbevakning och få till ett bättre mottagande kan nu EU tänka sig att betala pengar till Turkiet. Man vill helt enkelt outsourca bevakningen så att flyktingsmugglingen stoppas på plats. Man vill också att fler ska stanna och/eller skickas tillbaka till Turkiet. Allt för att slippa problemet på hemmaplan vilket kan te sig lite cyniskt men tyvärr, samhällen som våra kan inte längre svälja alla flyktingar.

I det här läget är det naturligtvis diplomatins grundregler om att ge och ta som gäller. Turkiet kräver därför helt rättmätigt politiska eftergifter som visumlättnader för Turkiska medborgare som vill resa in i EU. Det politiska spelet kring flyktingar och vad det får för konsekvenser på hemmaplan kan man läsa om i blogginlägget från Fnordspotting.

Det är bland annat detta Turkiet och turkarna vill slippa, att ansöka om visum vid inresa i EU. Visat är ett Östtyskt från sjuttiotalet Foto: Wikimedia Commons

Det finns dock ett krav på listan som återigen de länderna som hittills har motsatt sig Turkiet som medlem reagerar på. Turkiet vill att landet ska betraktas som ”Säkert land”, alltså ett land som det är säkert att sända tillbaka migranter till då dessa inte riskerar förföljelse. Men i ”inte riskerar förföljelse” ligger själva rävsaxen. En del av de flyende är Kurder från området runt staden Kobane i Syrien. De har drivits på flykt i skuggan av att ISIL intagit flera städer i området.

Inte heller Turkiet har ett oproblematiskt förhållande till folkgruppen med sina otaliga krig med PKK och till för lite sen förbudet att tala Kurdiska i skolan. Om du vill kan du läsa om detta i artikeln från SVT (unvis.it). När dessutom konflikten hotar att eskalera, är man nog inte så roade i Bryssel. Mer om det i SVD (unvis.it)

Det var inte förrän 2013 som Kurder fick den rätten och då bara i vissa skolor. Samma år togs tvånget att svära ed till Turkiet bort men fortfarande litar inte alla EU:s medlemmar på försäkringarna från Ankara. Ska man sända tillbaka t ex kurder vill man ha bättre grund än den Turkiet har stått på hittills. Historien spökar alltså till det igen.

Det är med det här som bakgrund som själva historieförfalskningen kommer in och det är SVD som står för den. Tyvärr går inte att länka till artikeln, de viktiga bitarna är borttagna i den digitala versionen. Jag har därför tvingats fotografera artikeln som du hittar här under.

Artikeln som inte gick att få fram digitalt, här hittar du istället en avfotograferad version. Foto: Eget

I en del av denna skriver Teresa Küchler att ”Turkiet har varit ett kandidatland i 16 år men medlemskapsförhandlingarna är frysta, främst för att Grekland och ärkefienden Cypern blockerar alla förhandlingskapitel, men också för att Tyskland, Österrike, Frankrike och andra länder är uttalade motståndare till att någonsin ta in det stora muslimska landet i EU.” Det magiska ordet är uttalat, det skulle alltså röra sig om islamofobi från vissa länder inom EU.

Jag anser dock att den förklaringen är att göra saker och ting lite väl enkla för sig. Förutom de problem jag redan har redovisat kan man också räkna in andra. Erdogan har börjat visa upp en allt tydligare ledarstil lik Putins. Motstånd krossas, demonstranter beskrivs som terrorister och konspiratörer, massarresteringar av oppositionella är några av de inslag som ingår. Mer om detta i DN (unvis.it) och i GP (unvis.it).

Andra saker som inverkar negativt är Turkiets nya offensiv mot bl a PKK. Delar av den kurdiska beväpnade fronten är de enda som aktivt bekämpar Daesh, så dessa offensiver drabbar alltså kriget mot dessa. Ett fortsatt krig mot ”fel” sida är något som rör upp känslorna i Bryssel. När fokus borde ligga på att bekämpa Daesh, väljer man att attackera de enda som slåss mot dessa.

En av de saker som sticker i EU:s ögon är att när Turkiet intensifierar sina strider mot kurderna ger man sig på peshmerga som är en av de få som aktivt strider mot Daesh Foto: Wikipedia

Hela historien kring SVD och deras slutsatser andas alltså historielöshet och en hel del brister på analys i nutidens politik. Istället tar man till ett i tiden lämpligt argument som ”islamofobi” som anas mellan raderna. Det finns som jag förhoppningsvis har visat en rad andra problem, både historiska som ställer till det men också nutida. Dessa sätter effektivt hinder i vägen i de förhandlingar om inträde i unionen då man är väldigt noga med att poängtera demokratiska grundvärden. Frågetecknen kring dessa är många i fallet Turkiet.

Där och ingen annanstans hittar SVD sanningen bakom de gnisslande förhandlingarna. För Erdogan är det också ganska bekvämt att peka på EU som en ”Islamofobisk kristen klubb”. Att inget av det är sant spelar ingen roll, det är ju vad man påstår som är det viktiga. Inte heller kan man sätta fokus på de egna besluten och den egna politiska agendan, sånt är bara vita människors förtryck. Det är vi som ska skämmas för att vi håller idealen högt och värnar om värderingar, inte andra som bryter dessa.

Löjesguiden utser idag SVD till en solklar kandidat till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Journalistiska förenklingar av komplexa problem och felaktiga slutsatser är inte direkt smickrande. I fallet Turkiet finns all anledning att titta på många andra faktorer än de gamla invanda. Gör man det finner man en delvis annorlunda bild som hade gett en bättre balans dvs objektivitet. I en tid då objektivitet tycks ha flytt fältet inom journalistiken är det dock inte så konstigt. Det gör er till goda kandidater till priset.”