Bland ormar och orättvis kritik

I förra veckan riktade ju Veronica Palm kritik (Expressen; Archive) mot stormen om Åsa Romsons ledarstil både som Miljöpartiets ledare såväl som hennes roll som Miljöminister. De senaste veckornas turbulens har ju skapat ett veritabelt drev mot Åsa Romson men också mot Gustav Fridolin och Miljöpartiet. Det enda i artikeln som gick att ta fasta på, var just att Gustav Fridolin har kommit billigt undan. Därför ska nu sökarljuset riktas mot också Fridolin och hans misslyckande.

”Gustav Fridolin är en orm” (Expressen; Archive), de hårda orden fälldes en gång av Leif GW Persson. Så småningom ångrade (Aftonbladet; Archive) han sina omdömen, men karaktärsbeskrivningen fanns fortfarande där. Så är då Gustav Fridolin en ”orm”? Nej, det är han säker inte (?), men han är däremot en ledare som har misslyckats på en rad punkter. Ormar är nämligen betydligt trevligare djur än deras rykte vill göra gällande, det kan däremot ingen miljöpartist beskyllas för att vara.

Är det en symbol för Miljöpartiet? Är det Gustav Fridolin? Nej, bara en liknelse gjord av Leif GW Persson! Vad han hade emot ormar kan man förstås undra, för att jämföra Fridolin med en orm var orättvist mot ormen Foto: CC BY-SA 3.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=108701

Om vi börjar med politiken och ställningstaganden så har mp misslyckats (SVD) i minst fem frågor. Förbifart Stockholm, Brunkol, Brommas vara eller icke vara, flyktingpolitiken och försvarsfrågan med Nato-frågan som en ovälkommen het potatis är några av de frågor där Mp och språkrören har fått ge med sig. ”Samarbetsregeringen” som Stefan Löfven så stolt deklarerade, har alltså av allt fler Miljöpartister börjat ses som ”samman-brottsregeringen”. Flera mycket smärtsamma beslut, är fortfarande ett stigma för partiet.

Språkrören har helt enkelt varit dåliga på att balansera partiets frågor mot det man har fått ut. Många anser att de har fått ge men inte kunnat ta. Språkrören har också varit dåliga på att förklara varför dessa misslyckanden har skett. De har helt enkelt bara lagt locket på så fort ett nytt misslyckande har uppdagats. Snart har hela cirkusen kring språkrören uppstått då en fråga för mycket har gått åt pipsvängen och svaren om varför som vanligt uteblivit.

Sanningen är att Miljöpartiet som samarbetspartner har setts som svagt av Löfven, och han har därför valt att köra över dem. I flera frågor har detta skett med motiveringen att det inte är samhällsnyttigt. Det tydligaste tecknet på det är Brunkolsfrågan där Mp ville behålla dagbrotten, men låta bli att bryta en enda kolbit. Enorma värden för skattebetalarna skulle alltså gått förlorade. Gustav Fridolin var ju den som för Mp:s räkning målade in sig längst i hörnet när han la upp en brunkolsbit i debatt på SVT och dyrt lovade att inget skulle brytas.

Brunkol kanske inte ska brytas, definitivt inte heller politiska löften. För det hela slutade naturligtvis som man skulle kunnat förmoda. Försäljning (SVT; Archive) genom Vattenfall som ägare som ett företagsbeslut regeringen hade lite med att göra var ett faktum. Vid det här laget fanns nog också en rätt stor frustration hos Socialdemokraterna. Nästa fråga, kärnkraften, ligger som en våt filt över samarbetet och också där kommer Stefan att bli tagen i örat av främst LO och fackförbunden (Arbetet; Archive) om han inte gör något.

Partiet har alltså i flera frågor målat in sig i hörnet. Det är ju alltid lätt att villkora och därmed utlova en rad saker. Att däremot kunna fullfölja utlovade löften och omsätta dem går bra om man regerar ensam. Som däremot Miljöpartiet har fått erfara, är det mindre lätt när man har en samarbetspartner. När man som mp dessutom allt mer börjar se sam- arbetet som ett problem och motpartnern gör detsamma, är problemet uppenbart. Allt för att man villkorade politiken så att möjligheten att backa ur nära nog var noll till sist.

Partiet har gått från att vara idealistiskt parti som har kunnat slänga ur sig vilka  dumheter som helst, till att bli ett som måste ta ansvar. Dessutom har de fått upptäcka att det är en sak att tycka, men en annan att kunna genomföra. Det har alltså varit en stor skillnad för partiet mellan att driva oppositionspolitik och att nu ta ansvar för en regerings hela politik. Ansvarstagandet har ibland lyst med sin frånvaro som i kärnkraftsfrågan, men allt som oftast har det även kärvat i verklighetsförankringen som i brunkolsfrågan.

Tittar man sen på de individuella insatserna för språkrören finns det en sak som det kommer att riktas mycket och helt riktig kritik mot Gustav Fridolin för. Inte heller han har åstadkommit så mycket. Det började med det kaxiga och storvulna löftet om att skolan (Aftonbladet; Archive) skulle fixas på 100 dagar. Nu 450 dagar efter uttalandet, har lite eller inget fixats. Skolan får fortfarande underkänt (allastudier.se), men det går knappast längre att använda lärarna som syndabockar (DN Debatt; Archive).

Problemen ökar, men ingen löser dessa alltså. Inget bra recept på framgång och Fridolin har helt riktigt fått äta upp sitt kavata uttalande. Fortfarande har han mycket att bevisa, men som det tycks väldigt lite att backa upp med. Både kunskap och ledarskap tycks saknas och vore statsministern inte den ryggradslösa ledare han är, borde Fridolin ha bytts ut enbart av det skälet. Detta har inte hänt och därför är skolan ett fortsatt misslyckande som kommer att kasta en lång skugga över Fridolin, däremot inte över statsministern.

Nej det är inte Fridolin iklädd peruk i badet! Trots det finns många likheter med Jayne Mansfield. Fagra löften och lockrop med ekivoka inslag, men så lite som sen infrias. Mansfields filmer är inte vidare underhållande och det är inte Fridolins politik heller. Inte ens hans framträdanden är längre roande. Foto: Wikimedia Commons – Filmaffischen till filmen ”Promises! Promises!”

Gustav Fridolins politiska misslyckanden stannar dock inte i skolans värld. Som Utbildningsminister är han ju högsta ansvarige på sitt departement och också ansvarig för detta inför regeringen. Sakta men säkert visar det sig dock att han har misslyckats också med detta. Följande artikel (Expressen; Archive) talar om kaos på departementsnivå. I den soppan som har skapats, har flera tongivande chefer har sagt upp sig. En av dem efter ”meningsskiljaktigheter” och dessutom med nästan omedelbar verkan.

Det talas i artikeln om Fridolins brist på erfarenhet såväl som organisatoriska problem. De senare skulle ligga i att där man under Alliansen hade en ansvarig för skolfrågan – Jan Björklund (då Fp, nu L) – nu har departementet tre chefer. Aida Hadzialic är ansvarig för gymnasiefrågor och Helene Hellmark Knutsson är ansvarig för högre studier samt forskning. Gustav Fridolin är den som basar över allt och tillsammans med Hadzialic är ansvarig för gymnasiefrågor.

Här har statsministern valt att skapa en rörig organisation med en ansvarig för verksamheten som uppenbarligen inte klarar jobbet eller är mogen att ta sig an den. Skuggan borde alltså vila över statsministern som därmed har visat sig dålig på ytterligare ett område – det organisatoriska. Att statsministern inte heller har reagerat på att kaoset på departementet har eskalerat där flera personer sagt upp sig, är också det extremt anmärkningsvärt. Det övergripande ansvaret är ju trots allt (?) hans!

Ja kritiken har varit orättvis, det erkänner jag Veronica. Den har ju drabbat för få personer! Förutom Romson borde Fridolin ha hudflängts för länge sedan. När man inte ens förstår hur kränkta (Aftonbladet; Archive) kvinnor har blivit över ett fenomen som att inte hälsa i hand, borde kanske också Fridolin bytas ut. Det här helt enkelt för mycket han inte förstår eller klarar av för att det ska kunna kännas stabilt att ha som partiledare eller som minister i en regering.

Kritiken borde finnas där hela tiden och åt alla inom mp, för faktum är att hela partiet har misslyckats. Att de dessutom har två språkrör som inte klarat sin uppgift har definitivt bidragit. Men också statsministern måste ses som skyldig till det som nu händer. Han lär däremot kunna smita bakom ryggen på de två kritiserade, för honom finns ingen brist i den egna regeringen eller politiken. Foto: Wikimedia Commons

Statsministern borde fått löpa gatlopp för dålig organisation och uruselt ledarskap, men har mirakulöst nog sluppit från detta. Dålig uppstyrning och en konstant oförmåga att lyssna på varningsklockorna som också borde ha ringt i hans närvaro, kan man ha många kritiska tankar om. Att som han nära nog medvetet låta ett helt departement haverera är på gränsen till defaitistiskt. Få saker är så tydliga som att också Löfven är en osedvanligt dålig ledare!

Att Löfvens underlydande i tid och otid får fortsätta sitt dåliga arbete med det undermåliga resultat som nu föreligger på skolans område, är i bästa fall ren klumpighet. I sämsta fall är det ett tecken på att också Löfven borde stämplas för vad han är. Att kräva både Fridolins och Löfvens avgång känns som ett understatement där okvädesorden borde hagla. Dags att rösta fram en ny regering, det borde ha skett redan hösten 2014!

När man så summerar den kökkenmödding som kallas ”regeringen”, är det en bister och gråkall läsning. Främst är det krisen i Mp, men också statsministerns ovilja att förstå och oförmåga att leda som ställer till det. Dödskyssen åt Miljöpartiet kan mycket väl redan vara levererad. Hur ska man annars tolka LO-pampen Karl Petter Thorwaldssons när man analyserar budskapet i hans första maj-tal?

I förra helgen var det som bekant första maj och en av talarna var Karl Petter Thorwaldsson. I sitt tal förde han fram något som borde fått alla att flämta, LO och dess medlemmar (som om Karl Petter ens brytt sig om att fråga dessa!) gillar inte Miljöpartiet (Expressen; Archive). Detta ska utläsas som om att Karl Petter Thorwaldsson inte tycker om Mp, det är ju fackets motsvarighet till påven vi talar om. Partiets dagar i regeringen kan alltså vara räknade. Är det någon annan än miljöpartister som skulle sörja detta?

Är det LO som nu första maj har levererat dödskyssen åt mp? Man kan undra efter Karl Petter Thorwaldssons tal. Klart är i varje fall att mp kan utveckla sig till en fullt utblommad regeringskris. Foto: Av Enfo – Eget arbete, CC BY-SA 3.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=26156379

Löjesguiden är tillbaka i samma gamla fåra när den nominerar regeringen till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Säger det inte allt när man läser mellan raderna? Hade ni någon självinsikt hade ni avgått innan ni tillträdde, men nu brinner säkert lågan att regera starkare än självinsikten. Det gör er till formstarka kandidater till priset.”

Också Gustav Fridolin ska få en känga i form av en kandidatur till foliehatten. Motiveringen lyder: ”Ett misslyckande är ett misslyckande och aldrig har väl detta varit mer tydligt än i ditt fall. Misslyckanden när du målat in dig i politiska hörn som det är svårare att ta sig ur, i ditt ministerutövande och i flera sakfrågor är så här långt facit. Det gör dig till en självskriven kandidat till priset.”

Ansvarstagande a la Alliansen

Jag ger personligen inte så mycket för alliansen heller trots att jag klagar högljutt över den rödgröna kraschlandningen. Skälet är att jag sedan DÖ är djupt besviken på dem som jag annars kanske kunde ha sympatiserat med. När de nu visar sig att de i praktiken fortsätter DÖ genom att lägga ner sina röster i viktiga omröstningar är inte förtroendet direkt högre från min sida.

För det tycks just nu vara den nya varianten på DÖ, att lägga ner rösten eller att vägra att inse att det enda som nu skulle hjälpa landet är att bilda en blocköverskridande koalition. En sådan skulle helst vara helt utan mp, de har tyvärr visat sig vara omogna uppgiften att ens komma i närheten av makt än mindre regeringsuppdrag. Det borde i ansvars-tagandets namn bli en regering precis som den Jan Björklund tecknade bilden av, en utan just MP.

Att beskriva miljöpartiet som en kraschad bil är en skymf mot kraschade bilar. Visst har de en funktion men väl i det tillstånd de befinner sig mer av en kostnad än till nytta. Foto: ”AV gche mustang”. Licensed under CC BY-SA 3.0 via Wikimedia Commons

Men samtidigt som man så gärna vill framställa sig själva som konstruktiva och ansvarstagande är det just det man inte är. Häromdagen väckte SD misstroendevotum mot Magdalena Andersson. Det var visserligen känt på förhand att det troligaste var att just övrig opposition skulle lägga ner sin röst, men samtidigt fanns tvivel. Skulle man, skulle man inte? Men det var alltså det man gjorde och i praktiken är det som om DÖ fortfarande var verksam även om den nu gått i graven.

Alliansen verkar alltså inte ta sitt ansvar som opposition på så särskilt stort allvar. Det brukar ju heta att oppositionen ska vara ett hjärtslag från regeringsmakten, nu verkar de snarare vara ett knapptryck från ansvar för landet de också.  Anledningen till det något förbryllande beteendet heter naturligtvis SD. Det enda som alla partier tycks överens om är ju att just detta parti måste stängas ute och det var ju just dom som hade väckt misstroendeförklaringen i tisdags.

Så hellre än att fälla dålig politik eller politiker, lägger man sig alltså platt för att inte släppa fram det man ser som ännu sämre. Man är inte heller beredd att ge dem något inflytande. Så varje initiativ tycks falla till marken utan att göra verkan så länge det är ett initiativ av just SD. Fortfarande heter alltså lösningen samarbete över blockgränsen men också den vägen tycks vara stängd. Anledningen heter den här gången inte SD eller MP utan nu heter hindret politiska bindningar till partier som man vare sig kan eller vågar släppa taget om.

Att träffa målet istället för att hela tiden missa det borde väl vara allas intresse. Istället ägnar man sig åt det som faktiskt leder till att man missar målet. Bra där! Foto: ”AV gche mustang”. Licensed under CC BY-SA 3.0 via Wikimedia Commons

För tittar man bakåt är det en rätt lång historia av försök till samarbete från de rödgrönas sida. Många gånger som valet 2010 med betydande besvikelser som fortfarande svider. Det var ju då Mona Sahlin skulle anföra återtåget för att ta tillbaka makten man förlorat 2006, men försöket ledde till platt fall. Mona Sahlin avgick och så också Lars Ohly, Maria Wetterstrand och Peter Eriksson. Det blev alltså en bitter kalk att dricka och nu när man äntligen fått den så efterlängtade makten så kan man inte heller släppa spåret med de tre.

Inte ens inför fullbordat faktum att både V och MP agerar sänke för S gör att man släpper taget. Att de tvås politik många gånger är verklighetsfrånvänd, utopistisk och direkt samhällsfarlig i vissa delar är inte heller något som hittills har fått Stefan Löfven att växla samarbetspartners. Det är därför som Jan Björklunds utsträckta hand där villkoret är att MP lämnas utanför är så svårsmält. Den oansvarighet Stefan Löfven uppvisar har Fnordspotting också bloggat om.

Det är naturligtvis inte Allianspartiernas fel om Stefan Löfven stänger dörren till uppgörelsen. Men Folkpartiets utspel har märkligt nog gjort alternativet till den nuvarande regeringen svårare att svälja trots att det ser enkelt ut. Anledningen är det där villkoret. Jag är ingen fan av MP, jag vill personligen helst se dem akterseglade och utan ministerpost. Skälet är enkelt, titta ett år bakåt och man inser att det här partiet inte har i regerings-ställning att göra. Samtidigt är det som sagt Björklunds förslag svårsmält.

Bambu är tydligen svårsmält föda för pandor, det fungerar lite som ultimativa villkor för politiker. Så fort de där magiska orden nämns vill ingen veta av anrättningen som serveras Foto: Wikimedia Commons

Här borde lösningen sökas i att alla utom SD, eftersom de nu är uteslutna av alla involverade, samarbetade fullt ut men att man såg till att fixa breda lösningar som marginaliserade MP och deras värsta sidor. Fungerar inte det gör man istället upp sins emellan med lösningar som MP inte kan acceptera och som därför gör att de frivilligt lämnar regeringen. Kvar skulle då finnas de med målsättningen att samarbeta för landets bästa för ögonen istället för det egna partiets väl och ve i första rummet.

MP har länge nog hållit alla de etablerade partierna gisslan för att få igenom sin egna politik och varit framgångsrika i det arbetet. Det är nu dags att sätta p för den eran som startade redan under Fredrik Reinfeldts regeringsperiod med uppgörelsen om migrationen 2011. Läs om uppgörelsen på Europaportalen.

De har ju dessutom fortsatt i samma storartade stil med sitt kulturpolitiska betänkande häromdagen. Det andades både kommunistisk unkenhet från en svunnen tid och ren inskränkthet. Du hittar dokumentet via länken här under. Ett förslag man visserligen gjorde en pudel på, men det skvallrar om ett parti i djupaste moras.

Klicka för att komma åt kulturen_-_det_fjarde_valfardsomradet.pdf

Låt oss ta några axplock av vad partiet har att delge svensken. Man vill sätta all personal i styrelser och kulturella institutioner i utbildning i intersektionalitet och postkoloniala teorier genomförda av ”organisationer som representerar underprivilegierade grupper”. Så här låter det i dokumentet:

”Oberoende forskare ska tillsammans med organisationer som företräder underrepresenterade grupper genomföra en fortbildningsinsats i intersektionalitet och postkoloniala teorier för alla styrelser och all personal inom kultur-institutionerna. De ska också följa de försök som görs med metoder som positiv särbehandling, kvotering och jämlikhetsdata, för att därefter kunna ge förslag på vilka metoder som bäst lämpar sig att använda som verktyg för mångfaldsarbete och uppföljning inom kultursektorn.”

Kan man säga mer tydligt att man numer är kulturmarxister? Peter Harold – Skrivarens Blogg har gjort ett inlägg på detta tema. Den är mycket läsvärd.

Återigen var syftet den gången att hålla SD utanför all form av beslutande makt och inte låta dem diktera villkoren. De hade ju i valet året innan ökat till då höga siffror som senare har blivit än högre. Den gången fick SD 5,7 % av rösterna och kom in i riksdagen för första gången. Något som oroade alla de etablerade partierna så till den milda grad att man redan efter valet 2010 såg till att försöka isolera partiet.

Precis som ett dragigt hus måste isoleras måste också partier som inte kan samarbeta gå samma väg. Miljöpartiet har inte tillfört något gott i svensk politik och bör, enligt mig, omedelbart miljöcertifieras med en energisparande isolering i form av skum Foto: ”AtticInsulation” by Jason Dale – Own work. Licensed under CC BY-SA 3.0 via Wikimedia Commons

Men Reinfeldts plan blev en draksådd. Han blev av med ett i hans ögon extremistiskt parti, men släppte i processen in ett annat än mer extremt. Miljöpartiet har sedan den dagen kunnat hålla sig på god fot med de flesta för att de har ställt ultimativa krav för samarbete. Det revanschsugna Socialdemokraterna var till exempel snara att hugga på kroken och nu är de fast i en soppa de inte kan ta sig ur. Eller kan de det?

För det börjar faktiskt komma en del positiva tecken. Det började i förra veckan med att förra partiledaren och statsministern Ingvar Carlsson gjorde ett utspel om att S har valet mellan att samarbeta med Alliansen, delar av den eller SD. Han beskrev situationen som den mest allvarliga i svensk historia sedan parlamentarismens genombrott, han gjorde utspelet i bland annat Expressen (unvis.it).

Först blev det tyst från S, sen blev det en intensiv period. Till variabeln kunde man ju lägga Jan Björklunds utspel som trots sitt ultimat ändå utgjorde en öppning. Nu börjar det sippra ut rykten om att allt inte står så bra till som vi hittills trott i regeringen, äktenskapet mellan S och MP kan gå mot sitt slut. Anledningen sägs vara missnöje från s över den envisa hållning mp intar i migrationsfrågan där man vägrar att kompromissa, artikel (unvis.it) hittar du på SVT Nyheter. Det kan alltså finnas ett ljus i tunneln trots allt.

Matematiken har sina formler och sin logik, politiken delvis en annan. Det är dags att bringa ordning i den politiska matematiken och se till att formeln går att lösa Foto: Wikimedia Commons

Löjesguidens nominering går för omväxling skull inte till regeringen utan till samtliga politiska partier, den så kallade sjuklövern. Motiveringen lyder: ”Det finns en enda slutsats man kan dra av det senaste årets händelser och det är att Miljöpartiet inte är moget sin uppgift. Om partiet någonsin kommer att bli det får framtiden utvisa men nu är de snarare en belastning än en tillgång. De övriga partierna målar i den situationen antingen in sig i hörnet med samarbete eller så knuffar man samarbetspartierna i fel riktning med ultimatum som man borde förstå kommer vara kontraproduktiva. Dags för alla att ta ansvar eller att slänga in handduken.”

Låt DÖ dö

Igår skällde jag ut Magdalena Andersson för hennes osedvanligt felprioriterade budget. Den andra sidan dvs oppositionen är dock medskyldiga också dom, även om man inte är skaparna av budgeten.

De har ju nämligen den något tvetydiga rollen att ena dagen stå och kritisera allt som är fel, vilket det är, för att andra dagen lägga ner sina röster när samma budget ska baxas igenom riksdagen. Ett rätt svårslaget rekord i hyckleri med andra ord. Inte ens moderaten Maria Abrahamsson tycks tro på uppgörelsen att döma av hennes blogginlägg.

Också den som passivt står och tittar på när något genomdrivs är skyldig till det som händer. Något svensk opposition borde tänka på i dessa dagar istället för att ena dagen med all rätt peka på alla de dåliga sidorna med budgeten för att sen lägga ner sina röster i omröstningen om den Foto: Wikipedia

Hela detta bakvända förfarande är ett resultat av DÖ eller Decemberöverenskommelsen. Den överenskommelsen bygger ju på att oppositionen ska låta bli att fälla regeringens budgetar vilket är illa nog, men nu med den nya budgeten har allt blivit än värre.

En del av denna budget går ju ut på att drivmedelsskatten ska höjas. Ett illavarslande förslag som drabbar alla som bor på landsbygd, landets åkerier, bussbolag osv samt alla bönder som nu får sina redan snåla intäkter än mer kringskurna. Därmed lär inflyttningen till städerna och bostadsbristen där späs på än mer.

Det fulaste är dock att regeringen i budgeten har lagt in en automatisk uppräkning på årlig bas för just drivmedel. Det innebär konkret att varje år kommer bensin och dieselskatten att automatiskt räknas upp med två procent per år utan att riksdagen kan rösta om det. De kommer ju snart att godkänna budgeten där detta finns med och man kan ju inte godkänna något flera gånger.

Regeringen genomdriver därmed inte bara förslaget, man åsidosätter riksdagens roll i arbetet med att rösta igenom budgetförslaget. Ett förfarande som är direkt odemokratiskt då det igen åsidosätter demokratins spelregler och remissinstanser som utskotten i riksdagen där möjligheten annars finns att diskutera ärendet. Nu skulle alltså detta inte längre finnas och oppositionen bidrar så gärna.

Prislappen för överenskommelsen är nu så hög att man måste börja diskutera priset för den. Gör vi inte ens det är det en värdemätare på hur illa demokratin i Sverige mår Foto: ”12-04-20-saucen-by-RalfR-15” av Ralf Roletschek (talk) – Infos über Fahrräder auf fahrradmonteur.de – Egen avfotografering. Licensierad under FAL via Wikimedia Commons

Regeringen undviker med förslaget dessutom att analysera underlaget för en årlig höjning, en sån skulle ju kunna visa att höjningen är obefogad. De undviker för det tredje att behöva göra en konsekvensanalys vilket skulle kunna visa att höjningen är samhällsskadlig. Tre flugor på smällen och oärligheten i regeringen Löfven är övermäktig. Samtidigt väljer vår opposition att i det tysta acceptera det oerhörda. Hur ärlig mot väljarkåren är man med en sån inställning?

Det är alltså ett sofistikerat fulspel som pågår rakt under näsan på oppositionen som fortsätter att stå där som fån utan att göra ett dugg åt situationen. En opposition ska just som namnet antyder opponera sig. Den ska till och med vara beredd att fälla något om den anser något så farligt att det inte går att acceptera.

Här missar alltså landets andra största parti helt målet. Konsekvenserna blir att bönder måste klappa igen sina jordbruk, landsortsbor måste flytta in till staden och åkerierna blir utkonkurrerade av billiga åkare från Bulgarien, Rumänien, Ungern och Polen. Arbetstillfällen går förlorade, likaså skatteinkomster för staten. Men Anna Kindberg Batra fortsätter att lägga ner rösten. Man kan alltså tala om att hon och de andra bidrar till att rättfärdiga en politik som är direkt destruktiv.

Vi är väldigt måna om att vårda våra och andras skador, men när nu regeringens budget ställer till med skada för landets ekonomi tycks inte oppositionen vara lika intresserad av att förhindra den skadan. Ett underligt resonemang då vi nu ser både odemokratiskt förfarande och färre jobb som resultat Foto: Wikimedia Commons

Inte ens när landets regering börjar göra avsteg från överenskommelsen när hedern i beslutsfattandet brister gör hon något. Frågan är om hon är helt likgiltig inför hur det går för landets bönder, åkare och landsortsbor? Det är nog hög tid att ompröva DÖ när en regering beter sig så oärligt som den nuvarande. Om inte annat för att rädda svenska jobb, något regeringen inte tycks vara intresserade av alls att döma av den senaste budgeten.

Sen har vi det här med förtroende. Tror Anna Kindberg Batra att värdet på hennes aktiekapital ska stiga när hon stillatigande ser det oerhörda hända framför sina egna ögon? Politik är en förtroendebransch och hennes inställning lär inte öka redan låga siffror. Hon är inte ensam i att ha lågt förtroende, också statsministern ligger illa till, men hon bör nog ändå se upp. Mer om de låga förtroendesiffrorna för landets partiledare hittar du i en artikel i tidningen Östra Småland.

När folk uppfattar två parter som en och samma slutar det med att ingen åtnjuter deras förtroende, särskilt inte när de är lika dåliga i sin politik. Därmed missar DÖ sitt mål
Foto: Wikimedia Commons

Sen har vi den biten som handlar om att DÖ helt missar sina mål vilket den uppenbarligen gör. Tanken var att isolera SD. De har fortsatt att öka, delvis tack vare just DÖ. Avsikten var att cementera blockpolitiken. Det har den gjort men på ett sätt som har kunnat utmejsla SD som ”den tredje vägens politik”. Misslyckat igen alltså.

Den skulle tvinga regeringen att gå åt vänster och därmed göra Alliansen till ett tydligare alternativ. Oppositionen har blivit allt mer grumlig och svårförklarad därför att de uppfattas som någon som sitter i knät på makten dvs Löfven. Till sist skulle det bana vägen för ett regimskifte 2018. Det kommer att misslyckas så länge flera partier i Alliansen fortsätter att guppa under fyra procentspärren eller strax över utan att öka eller kunna göra något åt det. Mer om dessa felaktiga beräkningar har Fnordspotting bloggat om.

DÖ har därmed lyckats pricka in tre fel av tre möjliga. Den uppnår inte det som var syftet. Den är direkt odemokratisk och sätter flera viktiga funktioner i en parlamentarisk demokrati på hal is, kanske till och med hela demokratin i karantän. Till sist hjälper den till med att baxa igenom förslag som aldrig ens borde ha väckts.

Höjningen av drivmedelsskatten är ett bra exempel på detta då det leder till samhällsekonomiska förluster. Ändå fortsätter alla parter att hålla fast vid DÖ. Det är dags att låta DÖ dö, annars lär helt enkelt samhället och välfärden göra det istället. Död är död också utanför Fonus väggar.

Regeringens krigsförklaring på landets bilberoende och sättet att indexera en årlig ökning av priset med två procent årligen, gör att också DÖ borde dö. Dags att begrava en av de mest mörka kapitlen i svensk demokratis historia. R.i.p. DÖ, få lär sakna dig.
Foto: Wikimedia Commons

Löjesguiden nominerar idag oppositionen med Anna Kindberg Batra i spetsen till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Att försvara det oförsvarbara är oförsvarligt. Inget i det som har kommit ut som resultat motiverar det monster som kallas DÖ. I synnerhet inte nu då Stefan Löfven och Magdalena Andersson väljer att agera som man gör när man automatiskt höjer skatten på drivmedel med 2 % per år. Att bidra till att ödelägga ett land är att själv delta i det men utan att agera. Det gör oppositionen till fullvärdiga kandidater till priset.”