Du sköna framtid?

Vi brukar vid nationaldagsfirande påminna oss om hur lyckligt lottade vi är. Inget undantag den här gången heller när Urban Ahlin intog Skansens scen under evenemanget som firades med kungen, statsministern och andra politiska potentater närvarande. Talmannen valde att lägga tonvikten på svenska flaggans firande, våra nordiska grannar och hur fina de är och att hylla vårt öppna samhälle med vår öppna attityd. Mycket koncentrerades på demokrati trots att den idag är kraftigt ansatt av just samma etablissemang som satt där.

Länk till inslaget från SVT. Urban Ahlin knöt därmed an till en gammal idé hos just Socialdemokraterna nämligen den om det nordiska samarbetet. Så mycket för internationalismen som man hyllar så inom samma parti därför att hade han varit det i själ och hjärta hade han också tagit upp samarbetet och vikten av detta inom EU. Men inget om denna organisation, inget om medlemsländerna och vikten av samarbete över gränserna där alltså.

Birigitta Andersson var stolt över att vara svensk och det finns i viss mån anledning att vara. Men Urban Ahlins beskrivning och bild är knappast den som stämmer. Politik som att sälja korv är som att ge svensken fingret.

Det finns dock en annan rätt illavarslande tendens i allt vurmande för vårt avlånga land. Inte för att jag tycker att vi inte borde vurma för landet men det är beskrivningen jag vänder mig emot. Urban Ahlin talar om öppenheten, men vi har allt mindre av detta. Han talar om demokratin och återigen kan jag bara konstatera att den blir allt mer en bristvara (Nyheter24; Archive).

Det är till och med så illa ställt på demokratins område att själva ordet ”demokrati” av vissa tycks ses som en ren vänstertolkning (Ung vänster förklarar ekonomisk demokrati; Archive). Det finns skrämmande tendenser och de kommer nästan alltid från vänster i vårt land. Tanken är förstås att muta in ett synsätt och sätta lika med-tecken mellan ”vänster” och ”demokrati” för att de ska bli synonyma med varandra. Att de inte är det spelar som vanligt mindre roll.

I politikens värld och också Socialdemokraternas är framtiden en viktig faktor. Den måste också den målas i så ljusa färger som möjligt. ”Landet är på rätt väg” är ett återkommande tema (DI; Archive) för vilken makthavare som helst. Återigen har sanningen ingenting med budskapet att göra, budskapet är helt enkelt det överordnande. Men är framtiden så ljus som man vill ge skenet av? Nej, här finns betydande problem tyvärr!

Kalla mig gärna alarmist men det är dags att tala om sanningen, inte den tillrättalagda varianten som så gärna trummas ut genom media. Bara några dagar innan Urban Ahlins nästan frireligiösa tal trummas in i våra medvetanden tillkallas ett polispådrag till Matteusskolan på självaste Södermalm i Stockholm. För dig som inte bor i staden så är Södermalm mediamänniskornas och de arbetarklass-aspirerande medelklassungarnas egna Mecka. Där huserar hela pudelns kärna av godhetsrörelsen.

Södermalm är som pudelns kärna eller den del som sitter längst till vänster. Från hundens perspektiv sett blir det närmast a-hålet och det är nog en träffande allegori. Södermalm är nämligen stadsdelen i Stockholm som huserar 95 % av godhetsrörelsen och stadsdelen där medelklassungar får leka proletärer. Allt medan proletärerna för länge sedan flyttat därifrån på grund av kostnaderna. Foto: By Belinda – Flickr, CC BY 2.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=2427682

På torsdagen i förra veckan tillkallades just till denna stadsdel en polispatrull där en 15-årig nyanländ under knivhot (SVT; Archive) uppträdde aggressivt mot en fritidsledare. Under 2 timmar satt vettskrämda ungar instängda med utegångsförbud på grund av risken medan polisen gick igenom skolan. Till sist kunde man omhändeta personen och ta in denne på förhör. Under dessa två timmar satt orolig föräldrar som på nålar och undrade vad som hände. Lite ironiskt att det var just mediamogulernas egna små telningar som blev offren.

Tyvärr är detta inte det enda exemplet om ohållbara situationer från skolans värld. Larmen (TV4; Archive) kommer mest hela tiden och från hela landet (SVT; Archive). Men det här är bara från skolans värld, sen har vi etniska och religiösa konflikter som också de har flyttat in. Hot (SVD; Archive) och våld (Jönköpingsposten; Archive) har blivit vanligare och detta sker ibland på asylboenden rakt under näsan på myndighetsrepresentanter.

Vissa som Nuri Kino börjar med all rätt fråga sig vad asylrätten är värd när sånt händer. Att fly förföljelse från ett land, hamna i ett annat där asyl och skydd utlovas bara för att hamna i samma soppa som i det gamla landet med samma människor som står för samma hot är inte asyl, det är en falsk förhoppning. Humanisterna, eller det de påstår sig stå för, har alltså lyckats skapa en situation som bäst beskrivs som anti-humanistisk. Snyggt jobbat!

Vilken tur då i den nuvarande situationen att vi har en så handlingskraftig regering som både vet och gör sitt jobb. Nej skämt åsido, den fortsätter det den är bäst på – att miss- lyckas. Deras trumfkort hette Anders Ygeman, han framställdes som en handlingens man när han deklarerade att 80 000 personer utan asylskäl skulle avvisas (SVT; Archive). Vi vet vad som hände, av dessa blev det en rännil. Vi får vara glada om han lyckas avvisa ens 80 personer. De flesta länder har redan stängt dörren (Bloggen Cornucopia) för återvändare.

Anders Ygeman lovad runt men höll tunt. Nu upptäcker han den smärtsamma vägen att länderna varifrån en del asylsökanden kommer ifrån nu har stängt sina dörrar och ingen kommer tillbaks. Sverige står nu med flyktingar utan asylskäl men som inte kan skickas tillbaka. Foto: Wikimedia Commons

Vår regering är ett skämt, vi kan dagligen se resultatet av dess misslyckanden och när de äntligen tillfälligt får tummen ur a-hålet misslyckas de igen. Inget hopp där alltså, men det gäller ju fortfarande att utmåla framtiden i ljusa pastellfärger. I den processen är Urban Ahlin en lydig och lojal sosse som tar varje tillfälle i akt och utmålar allt i färger som inte stämmer.

Men regering är inte färdig där, de fortsätter det de påbörjat nämligen att straffa svensken så långt det är möjligt. Vapnet den här gången heter skatt och ”du tror du ska få något för pengarna men tji fick du”.

För med världens högsta skatt tror man väl kanske i ren inbillning att det också ska ge något tillbaka. Men när återbetalningen är liktydig med sämre samhällsservice som överfulla sjukhus (SVT; Archive), en underbemannad poliskår (SVT; Archive), kvinnomiss-handel (TV4) på asylboende som dessutom ignoreras därför att resurserna att utreda antagligen saknas så har samhällskontraktet brutits. Långsamt glider samhället ner i ett svart hål där välfärden (Bloggen Uvell) helt riktigt alltmer ifrågasätts.

Medborgare som straffas dubbelt blir nästa tunga på vågen. Först drabbas de av brott, sen straffas de en gång till. I exemplet med avvisning från en campingplats (Hallsta/Sura; Archive) kan ju verka som ett trivialt exempel, men underskatta aldrig en kränkt människas ilska över hur de blir behandlade. Samhället kommer helt enkelt allt närmre ett slags inre sammanbrott. Denna process blir naturligtvis inte bättre av att människor både känner sig rättslösa och kränkta.

Straff av de skyldiga, i bildens fall offer för överdrivet drickande, är oftast ingen trevlig affär även om det ibland behövs. Men att straffa de redan utsatta är än mer magstarkt. Samhället upplöses atom för atom och när vi dessutom inte ser nyttan med en välfärd som inte ger något igen ligger också modellen risigt till Foto: Av William Andrews – Old-time punishments by William Andrews. 1890 p140 archive.org, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=14138001

Frågan blir alltså till sist hur regeringen ska lösa den situation de själva var så dåliga på att  hantera under förra året och som nu drabbar landet med full kraft i form av ännu mer ohanterliga problem? Svaret är enkelt, det kan de inte och anledningen är lika enkel den. De är helt enkelt oduglingar som inte längre förmår att lösa problemen. Den här regeringen består till 101 % av rena klåpare helt enkelt.

Socialdemokraterna går långsamt mot ett sammanbrott, miljöpartiet måste spendera allt mer tid åt att läka såren från månader av kris och vänsterpartiet är helt enkelt för verklighetsfrånvända för till och med svenskt samhällsliv. Det är alltså dags att säga nog är nog, inte att måla upp framtiden i bjärta färger och med fagra löften som ändå kommer på skam.

Det här sätter fokus på oppositionen som måste börja agera istället för att resignera. Första bästa tillfälle att fälla regeringen borde tas vara på och gör man inte det, oavsett om detta måste ske med sverigedemokraternas hjälp eller inte, är att försätta ytterligare en chans. Det är något det här landet snart inte längre har råd med.

Dagens Sverige behöver någon som agerar istället för att resignera. Hittills har vi sett lite eller inget av detta från vare sig regering eller opposition. Det är till och med viktigare att försöka och misslyckas än att inte försöka alls, det är så illa samhället är ställt på vissa områden. Foto: By Adonart – Own work, CC BY-SA 4.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=45647566

Löjesguiden nominerar idag slentrianmässigt regeringen till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Få gånger i världshistorien har en regering misslyckats i så många frågor som denna. Att den över huvud taget har fått tillåtas att sitta kvar är nära nog lika kriminellt det. Det gör regeringen till fullödiga kandidater till priset.”

Nu börjas det!

Det har blivit dags att avrunda året och ta lite jullov också för bloggen. Först har det dock blivit dags att summera ett tillstånd i landet som alltmer, mycket tack vare regeringens politik, handlar om ett land under prövning. Statsministerns jultal (SVT) handlade mycket om att peka ut alla utmaningar men också om att peka på ljuspunkterna. En skönmålning som för flertalet känns som en stor illusion.

Stefan Löfvens värsta fiende under året har hetat ”verkligheten”. Han har likt Don Quijote kämpat med sina väderkvarnar men förgäves, snart har resultaten dykt upp och de har minst sagt inte gått hans väg i någon fråga. Tvärtom har han lyckats landa på tvären och inte har det blivit bättre av att snart sagt varje minister får underkänt på en eller flera punkter. Det märks att socialdemokraterna har dränerats på nyckelkompetens under åren i opposition som man kan läsa om i ledaren i Norrtelje Tidning (unvis.it).

Hur än statsministern bär sig åt tycks han hamna fel i snart sagt varje fråga. I vissa fall har han själv bidragit till den utveckling som har lett fram till kraschlandningen. I migrationsfrågan har han t ex nu öppnat upp för en utveckling som kan leda till att folk får jobba för minimilöner. Foto: Wikimedia Commons

Istället har Löfven fått hålla till godo med ett gäng ministrar som har haft största möjliga skillnad i kvalitet. Peter Hultqvist som försvarsminister har varit ovanligt lyckad, men har många gånger fått se sig förbigången av andra ministrar som inte har tålt hans kompetens. Det var ju det utrikesministern gjorde i ärendet med Frankrikes framställan om hjälp mot terrorismen.

Också Anders Ygeman gjorde för ett kort tag ett bra intryck men snabbt kastades också han under tåget när han ena dagen lät meddela att Öresundsbron skulle stängas för att ge Sverige andrum, för att nästa dag vara tvungen att ta tillbaka allt. Anledningen då var dels att lagrådet hade gett förslaget tummen ner och att oppositionen därmed fick kalla fötter. Men gissningsvis bidrog också Stefan Löfvens oförmåga att bereda och förankra ärendet så att det fick ett annat resultat.

Hade Löfven varit lite realistisk hade han kunnat förutse att lagrådet skulle nobba förslaget. Det är nämligen inte alltför svårt att gissa att en stängning där tåg och bilar skulle hindras i sin fria rörlighet och där resenärer beroende av kommunikation över sundet skulle bli de som sattes i kläm, skulle bli för mycket för en granskning. Inte heller att tågbolag och bussbolag nu skulle bli gränskontrollanter var särskilt realistiskt om man ska vara ärlig som man kunde läsa om i Skånska Dagbladet.

Allt hade alltså med lite erfarenhet och rutin kunnat gå att förutse. Istället fick vi en soppa där dåligt beredda beslut och sista-minuten-beslut där till och med den lilla kompetens regeringen besitter offrades i form av ministrar som schavotterades inför öppen ridå. Hade Löfven berett ärendet och förankrat det bättre , hade han haft större möjlighet att få deras ogillande något dämpat. Ygeman fick bära hundhuvudet, också Peter Hultqvist i en annan fråga lite senare, för vad andra hade ställt till med.

Den soppa som regeringen ställer till med har gått så långt att de två enda ministrarna med kompetens har slängts under tåget. Ygeman och Hultqvist fick ganska handfast känna på hur den beryktade ledarstilen som statsministern står för kan kännas när konsekvenserna blir kända Foto: ”Bean soup with tomatoes and red peppers” by Gillgaramond – Own work. Licensed under CC BY-SA 4.0 via Wikimedia Commons

Motsatsen till Ygeman och Hultqvist dvs rent inkompetenta är lättare att hitta i regeringen. Fokus har under hela hösten legat på utrikesminister Margot Wallström, så också här på bloggen, men faktum är att det finns en uppsjö att ösa ur. Nästa till rakning är infrastruktur-minister Anna Johansson. Tidigare under hösten var hon på möte med SJ för att få information om vad som skulle hända om man från regeringens sida skulle kräva att trafikbolagen skulle sköta id-kontrollen vid resa över Öresundsbron.

SJ menade på mötet att ett totalt stopp för tågtrafiken skulle kunna bli konsekvensen eftersom man inte hade resurserna att genomföra det som den nya lagen medför. På mötet fanns flera ur oppositionen med genom riksdagens trafikutskott och de är nu starkt kritiska till Anna Johanssons agerande. När hon fick informationen borde en av de första åtgärderna ha varit att göra en konsekvensanalys som är en snabbutredning för att se vad ett beslut leder till. Ingen gjordes!

Nu är hela den process SJ beskrev fullbordad, från den fjärde januari nästa år kommer man inte längre att köra x2000-tåg till Köpenhamn, anledningen är att man inte hinner.  Det är då de nya reglerna börjar gälla. När nu skiten träffar fläkten är ministerns press-sekreterare Elin Tibell ute och försöker gjut olja på vågorna, själv är Anna Johansson oanträffbar. Elin Tibell menar att det är ett internt problem för SJ när det egentligen handlar om en konsekvens av regeringens beslut.

Att Anna Johansson har brustit i beredningen av ärendet är inget som tycks bekymra Elin Tibell, hon fortsätter att skjuta på SJ. När det inte längre går ber hon reportern kontakta Trafikverket för svar, de har upplysningsvis än mindre att göra med saken än SJ. Det finns inte på kartan i vare sig pressekreterarens eller ministerns värld att man inte skjuter pianospelaren.

När minister efter minister gör bort sig måste de naturligtvis räddas. I Anna Johanssons fall till vilket pris som helst, till och pianospelaren är ett legitimt mål när pressekreteraren Elin Tibell nu försöker dölja att ministern har gjort bort sig Foto: ”Piano Player On Lviv Market Place” Wikimedia Commons

Allt detta rabalder har ett enda syfte – att dölja att det är på kommunikationsdepartementet som alla misstagen har begåtts. Hela historien andas alltså ett slags ”låt oss rädda ministern från att behöva stå till svars för sina egna misstag”. Mer om historien hittar du i en artikel i SVD (unvis.it). I den kampen kan en pressekreterare till och med börja med något av de mest bisarra förklaringarna vi har sett från regeringen vilket inte säger lite. Den har ju annars gjort sig känd för att vara en veritabel stormavdelning vad gäller detta.

Statsministerns grundläggande problem är alltså en regering med högst varierad kvalitet där det dåliga tyvärr är det dominerande. De flesta ministrar i regeringen har alltså inte kompetens nog, inte enligt mig i varje fall, att platsa ens i en vanlig kommunfullmäktige. Det är så gott som dagligen en ny ”historia” där någon i vanlig ordning har gjort bort sig. Få är de som klarar sitt jobb och gör dom det kastas de snart till vargarna av de andra ministrarna.

Statsministerns verklighetsbeskrivning är nästa akilleshäl. Att kalla Miljöpartiet och Åsa Romson för ”ansvarstagande” är magstark nog, men tyvärr blev det värre. I talet går han in på hur viktigt det är att den svenska modellen med bland annat lönebildning förblir orörd. Stabiliteten på arbetsmarknaden där den fria lönebildningen sätts mellan arbetsmarknadens parter är helig för Löfven och så långt har han rätt, men så hann verkligheten upp honom igen.

Snart blev det uppenbart hur lite realism det finns i beskrivningen. Finanspolitiska rådet gick redan i oktober ut med det motsatta förslaget, samma råd som har en tung roll att spela i svensk ekonomiska och inrikespolitiska beslut. Där krävde man sänkta minimilöner, artikel om detta hittar du i Expressens bilaga Dina Pengar (unvis.it). Också Konjunktur-institutet (KI) fyllde i med samma krav.

Nu börjar en yster dans där insatserna höjs för var dag. Låglöneyrken menar många är vägen in för migranterna medan Löfven menar att vi ska värna den svenska modellen. Någonting rimmar välidigt illa i statsministerns visioner Foto: Wikipedia

Tanken bakom förslaget var att få nytillkomna i arbete. Tvärtemot Statsministerns visioner närmar vi oss alltså den dagen då vi kommer att få se de nyanlända som en lönedumpande grupp på arbetsmarknaden. Allt detta för att kunna ge dem de jobb andra åtgärder hittills har misslyckats med. Och inte undra på det! Vårbudgeten gav ju oss höjda skatter på arbete vilket inte direkt leder till fler jobb, snarare tvärtom. Läs mer om skattechocken och dess effekter från Svenskt Näringsliv.

Samma tongångar kommer från Institutet För Näringslivsforskning (IFN) där följande artikel från Arbetsmarknadsnytt har tagit upp samma tes – sänkt lön ger fler jobb. Statsministern däremot fortsätter att kasta ur sig floskler om hur den perfekta världen borde fungera. Problemet är att alltmer talar för att denna bild är just bara förhoppningar i framtidens Sverige där sänkt minimilön lär vara en möjlig realitet. Jag vill helst inte se den utvecklingen, men hjulen är satta i rullning och snart kan vi vara där vare sig vi vill det eller inte.

Varningens finger höjs nämligen om det motsatta dvs höjda löner skulle inträffa. I Aarbetsmarknadsnytt driver Maud Spencer vd för industriföretaget Svalson tesen att höjda löner driver företagen utomlands där lönerna är billigare. Jag tror henne, det finns ett sånt samband, men hur det rimmar med statsministerns visioner är igen en gåta. För även om hennes tes är riktig är den samtidigt en pungspark på den svenska modellen med fri lönebildning av arbetsmarknadens parter som Löfven värnar så om i sitt tal.

Visserligen har Maud Spencer rätt i sin artikel men i vissa kretsar ses nog hennes inlägg som en pungspark. Statsministerns tal innehöll ju ett försvar av den svenska modellen men denna är på väg att luckras upp och han själv har hjälpt till att skapa förutsättningen för det. Foto: Wikimedia Commons

Grundproblemet är att Sverige är något av de sämsta länderna i världen att integrera människor som kommit hit. Mer om den föga smickrande titeln i SVD. Resultatet blir att fler som kan språket är de som lägger beslag på jobben, därför sjunker idag arbetslös-heten. Men med varje ny person som kommer hit kommer också den siffran att gå åt andra hållet dvs vi kommer att få en ökad arbetslöshet vilket många ser som en farhåga.

Statistik säger att mer än vad femte alltså mer än 20 % av människor med utländsk bakgrund är arbetslösa. Denna siffra kommer troligen att öka, vi håller på att få en tudelad arbetsmarknad mellan de som har och de som inte har jobb. I kölvattnet på det kommer också chansen att öka för att man öppnar för låglönejobb. Något som också lyfts till politikens riksnivå som igår när Magdalena Andersson och moderaternas Ulf Kristersson möttes i en debatt i SVT:s Aktuellt.

Regeringen har helt enkelt öppnat för en utveckling man själva har liten eller ingen kontroll över. Lägg till att man har något av en uppsjö av dåliga ministrar som knappt klarar av sitt egna jobb och man förstår vad statsministerns fina deklarationer är värda. Det bästa man kan göra med dessa är att bara ignorera hans verklighetsfrånvända tankar. I mest humoristiska fall ber man honom torka sig mellan julskinkorna med dessa.

Som vanligt ser nog statsministern mest förbryllad ut. Det var ju så bra tänkt men det gick åt h-e ändå. Han bör nog titta på vilka ministrar som inte håller måttet och se till att ”vissa partier” får respass ut ur regeringen istället för att föra en politik som leder fram till det han säger sig vara emot. Det blir tyvärr inte så trovärdigt annars.

Löjesguiden nominerar nästan zombielikt statsministern till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Fina och stolta ord är ingenting värda om man inte kan backa upp dessa med en verklighetsbeskrivning och en kompetens i regeringen som gör sådana trovärdiga. Du försöker alla trick i boken Stefan men verkligheten är en mäktig fiende också för dig. Att du själv har bidragit till resultatet i verkligheten men ändå blundar inför den är svårslaget. Det är det som gör dig till en utmärkt kandidat till priset.”

Bloggen tar nu ett litet uppehåll för jul och nyår. Ha en riktigt god jul och gott nytt år. Jag tänkte återkomma strax efter nyåret om inget oförutsett inträffar där jag måste blogga därför att det måste kommenteras. Vi hörs när det nya året är här.

Hur Var Det Med Skulden?

Decemberöverenskommelsen är en av de värsta händelser som har drabbat landet. Vill man så kan man se det som ett sätt att övertrumfa folkviljan och resultatet i valet genom att de etablerade partierna har gjort upp och åsidosatt demokratin. Vem kan framgångsrikt argumentera att oppositionen vars roll är klart definierad i grundlag och som ska utgöra en motvikt mot regeringen, nu ens finns och sköter det jobbet som den ska? Ingen! Så fort det är dags för avgörande omröstningar om t ex budget står oppositionen och ylar om hur illa det kommer att gå för Sverige om den går igenom. I nästa ögonblick lägger man ner sina röster och lämnar fältet öppet för att genomföra den.

Oppositionen har därmed gjort sig själv till en icke trovärdig kraft i svensk politik. De har ju delvis själva tagit initiativ till överenskommelsen genom att skriva en gemensam debattartikel den 9/12 förra året i DN Debatt. I den tog man bladet från munnen och ville uttryckligen göra upp med Stefan Löfven om minoritetsregeringars villkor och regler. Man kan säga att  det var oppositionen som tog första steget i processen att avveckla sig själva och sin roll i det parlamentariska systemet.

Marscherar regeringen och oppositionen till samma trumma för att behålla sin makthegemoni eller för att rädda oss från SD? Foto: Aftonbladet

Tyvärr fortsatte eländet bortanför det. Det är nu rätt uppenbart att svensken får lov att hålla till godo med världens i mitt tycke sämsta regering alla kategorier utan att ens kunna kräva det som medborgarna ges rätt till dvs nyval. Därmed stängs dörren effektivt till att göra oss av med en omöjlig regim som för länge sedan borde fått avgå. Ett faktum som både regeringen är skyldig till men som också oppositionen har bidragit till. Man kan verkligen fråga sig vilket som kom först, hönan eller ägget?

Den här eländiga soppan som kallas Decemberöverenskommelsen (DÖ) har ju ett enda syfte – att isolera SD så att de får minimalt med inflytande över svensk politik. Detta är inte bara anmärkningsvärt utan också odemokratiskt. Svensken har ju trots allt röstat på detta parti och här gör man alltså sitt yttersta för att kringgå den viljeyttringen. Jag är ingen varm anhängare av SD, men att tillgripa odemokratiska metoder för att skapa demokratiska beslut är något som saknar motstycke i politisk historia. Det är ganska typiskt att det händer just här dessutom, i vårt land har ju åsiktskorridoren blivit en veritabel framgångssaga. Mer om historien bakom detta antidemokratiska fenomen i Expressen.

Man kan isolera på många olika sätt i Sverige. Man kan isolera hus och då blir miljöpartister glada för det spar energi och så kan man isolera SD och då blir miljöpartister glada för att man i sin iver kväser alla som har en avvikande åsikt Foto: Wikipedia

Som vanligt går resultatet längre än så. Åsiktskorridorens stora fanbärare är den kader av proselyter som vanligtvis tillhör krafter som Miljöpartiet och Vänsterpartiet. Genom överenskommelsen har man öppnat Pandoras box. Man har också fördjupat åsiktskorridoren och dess mer eller mindre totala förbud mot avvikande tankar som inte godkänts i dessa kretsar. Det har helt enkelt skapat vetorätt åt miljöpartiet i avgörande frågor som migration.

Det märks inte minst i debatten där man allt oftare möter argument som är både felaktiga och direkt kränkande mot person. Ett exempel på ett sådant påhopp är den pågående polemiken mellan Jonas Gardell och den norske författaren Karl Ove Knausgård.

Den debatten startade med hans bok ”Ut Ur Världen” och fortsatte med följande artikel i Expressen. I den driver han tesen att Sverige är ”cyklopernas land” dvs de enögdas land. I detta land är vi livrädda för minsta avvikande åsikt och bevakar sådana med falkögon, så fort de dyker upp är någon – helst en person ur godhetseliten – där med en slägga och ett lämplig epitet som ”Breivikare”.

Den som inte håller med blir genast stämplad som en anhängare av Breiviks fanatiska och något osakliga agenda trots att man inte sympatiserar ett dugg med idéerna
Foto: SVT

Tyvärr är bilden helt sann, den är till och med enligt mig träffande. Om man kan skriva följande artikel, som Henrik Arnstad gjorde i DN, kan man säga allt själv men förbjuda andra att ens yttra sig. Det om något är väl definitionen på fascism Arnstad. Allt därför att ett parti inte ställer upp på den av etablissemanget fastställda grundsynen på invandring vilket inte heller en majoritet av svenskarna gör. Men som bekant har ju folkviljan inget med demokratiska värderingar att göra i etablissemangets ögon, här är det lyd och håll käft som gäller. För oavsett parti tycks grundsynen vara att medborgaren bara är till besvär.

Men Knausgårds syn är en åsikt man inte får ha i Sverige. Här råder ju ett åsiktsförtryck framför allt i invandringsfrågan, så har man bestämt i regeringen där socialdemokraterna bara är miljöpartiets och vänsterpartiets bitch. Läs om miljöpartiets syn på totalt fri invandring i SVD, en syn som inte stämmer överens med de flesta svenskars som man kan läsa mer om i Forskning Och Framsteg. Men miljöpartiet har bestämt att så ska det vara och då ska det vara så vad än svensken säger.

Knausgård fick alltså inte tala om vad som helst hur länge som helst. Våra godhetsapostlar med ensamrätt på sanningen ser så gärna till den saken. Om man läser hans artikel så är det så, vare sig man håller med eller inte, att han kopplar kritiken till land inte person. I Jonas Gardells svar kopplas kritiken om ”Snorklarnas Land” som epitet på Norge till personen Knausgård som här i Expressen.

Enligt Gardell skulle snorkling vara en extra stor sport i Norge eftersom han kallar landet ”Snorklarnas Land” och passar samtidigt på att utdela kängor i godhetens namn
Foto: Wikimedia Commons

Kritiken från Gardell riktas som vanligt i de här sammanhangen in sig på att Knausgård är en ”sårad vit heterosexuell man”. Dessa har aldrig fått lära sig att ta debatten och att ta kritiken, det har däremot homosexuella män som Gardell däremot lärt sig får man gissa. Här möts alltså saklig kritik med ren smörja och personliga påhopp. Allt återigen därför att Knausgård påpekar det uppenbara – att åsiktskorridoren och ”debattörer” som Gardell håller på att kväva Sverige inifrån. Vad som är sant får inte sägas, men vad som är falskt går hur bra som helst.

Att retoriken om ”sårade vita heterosexuella män” är direkt kränkande, precis lika kränkande som att utmåla Jonas och hans bröder som något nedsättande epitet om homosexuella bekymrar inte det minsta. Jag tänker inte använda dessa invektiv då jag inte vill bli sedd som en talesman för homofobi och vill gärna hålla mig ovanför det lågvattenmärket Gardell gör sig till talesman för.

För personer som Gardell går så bra att slå mot det man ser som makten, trots att Jonas säkert sitter på mer makt än den stackars medelålders vita kränkta heterosexuella mannen som ibland kallas Freakshow Fredrik. Den är dessutom igenkännbar från så många liknande texter att den snart får kallas standardmall 1A. Att kalla någon ”sårad vit heterosexuell man” är som att kalla en Harley Davidson för en motorcykel.

Lustiga omskrivningar kan man ju syssla med, på det sättet är det helt okej att kalla människor ”Sårade vita heterosexuella män” men nedsättande termer om godhetsförespråkarna. En motorcykel är dock alltid en motorcykel Foto: Wikipedia

Ändå är Gardells påhopp hur otäck den än är, ett rent under av saklighet i jämförelse med det Ebba Witt-Brattström stod för. I följande artikel i DN, går hon till angrepp mot vad hon ser som Knausgårds gubbsjuka spekulerande ikring sex med minderåriga flickor. Hon antyder (?) mellan raderna att hans och Stig Larssons fascination över fenomenet måste bottna i något mer allvarligt som pedofili (?).

Hon glömmer lite lägligt två saker. För det första är en skrift/en bok allt annat än alltid kopplad till upphovsmakaren. Det är alltså inte så att en text alltid handlar om författaren själv. Historien som berättas i ett skönlitterärt verk kan lika gärna vara fiktiv. För det andra finns ett annat verk som anses tillhöra världslitteraturen som handlar om samma sak nämligen Vladimir Nabokovs ”Lolita”. Brännmärker hon Nabokov i artikeln? Inte alls, boken nämns inte ens!

Knausgård hånas också därför att han har kritiserat Stefan Löfvens uttalande om att SD är fascister. Här i Aftonbladet hittar du Löfvens uttalande. Problemet med uttalandet är två. För det första är påstående återigen ett av Henrik Arnstads många påhitt eftersom han har upphöjts till något absurt som regeringens ”expert” i frågan. Uttalandet mötte mycket kritik, inget som Gardell ens nämner. Den kan du läsa om här i Norran där källor som journalisten Anna-Lena Lodenius och historiken Dick Harrisson åberopas, två källor som väger jävligt mycket tyngre då Harrisson faktiskt har en examen i historia vilket i Arnstad INTE har men påstår sig ändå ha.

Lika relevant som Hamlets fråga i pjäsen, är frågan om att ha eller inte ha en examen eller om att ljuga eller inte ljuga om en sådan Foto: Wikimedia Commons

Det andra är att svartmåla och baktala ett parti som skulle kunna utmana vad socialdemokraterna ser som sitt maktmonopol genom att sno röster från dem. Kom ihåg att SD tar röster från främst moderaterna och socialdemokraterna vilket skulle kunna fälla den nuvarande regeringen, ett scenario man fruktar. Mer om den trenden kan man läsa om i DN. Skitsnackandet är alltså inte så ideologiskt som det kan låta, det är snarare maktpolitiskt.

Knausgård frågar sig varför vi är så arga i Sverige, varför debatten är så hatisk och oförsonlig. Jag kan svara honom, det beror på att eliten ser det som sin uppgift att sitta inne med sanningen och att undervisa denna för medborgarna som inte förstår bättre än att rösta på SD. När de gör det blir det än mer angeläget att övertyga dem om ”fascismen” och den antidemokratiska agendan partiet i hemlighet ändå hyser. Man respekterar helt enkelt inte folkets vilja, och det är i det ljuset som DÖ ska sättas in. Den är verktyget som ger dessa möjligheten att inte bara styra utan inskränkningar, utan också att se till att underkänna och ignorera det som faktiskt var utslaget av valet.

Oppositionen har därmed bidragit till att fördjupa och utveckla åsiktskorridoren, också det ett svårslaget rekord. Slutsatsen kan bara bli att DÖ har gjort sitt och att den bör just dö. Den inskränker demokrati, förvägrar människor deras demokratiska rätt och cementerar den värsta skitregimen ett land i väst kan uppvisa. Det värsta av allt är att det är genomtänkt, planerat och designat att just förhindra dessa saker i en ohelig allians mellan alliansen och sossar med miljöpartister. Den har fått till följd att regeringen i stort sett har fria händer som har använts för att släppa in ett vänsterparti i stugvärmen då de borde ha lämnats ute i kylan. Oppositionen har därmed legitimerat en politik som är direkt skadlig för landet och som dessutom saknar folkligt stöd. ”Dåligt” sa Bill, ”uselt” sa Bull.

Välkommen till den svenska skräckfilmen ”Åsiktskorridoren” med rätt att skrämma skiten ur varje demokratiskt lagd medborgare. Foto: Nydailynews

Dagens nominering till priset ”Foliehatt of the Year” tilldelas landets opposition för deras medverkan till avvecklandet av demokratin i landet. Motiveringen lyder: ”DÖ är politikens motsvarighet till Frankensteins monster. En anomali som likt ett kadaver går fram och mördar det som står i vägen. Demokratin är dess första offer där landet nu har tagit flera steg in i åsiktskorridoren tack vare denna. Det är alltså ett oansvar förtäckt och beskrivet som ansvar man har skapat. Regeringen är naturligtvis tacksam för hjälpen. Jag undrar om svenska folket är lika nöjda med att nu tilltvingas den sämsta regeringen det här landet hittills har kunnat uppvisa. Att ni i samma andetag har lyckats göra SD än större med tilltaget är något av världsrekord i felberäkning.” DÖ är något som bloggen Fnordspotting också har fördjupat sig i.