Nu börjas det!

Det har blivit dags att avrunda året och ta lite jullov också för bloggen. Först har det dock blivit dags att summera ett tillstånd i landet som alltmer, mycket tack vare regeringens politik, handlar om ett land under prövning. Statsministerns jultal (SVT) handlade mycket om att peka ut alla utmaningar men också om att peka på ljuspunkterna. En skönmålning som för flertalet känns som en stor illusion.

Stefan Löfvens värsta fiende under året har hetat ”verkligheten”. Han har likt Don Quijote kämpat med sina väderkvarnar men förgäves, snart har resultaten dykt upp och de har minst sagt inte gått hans väg i någon fråga. Tvärtom har han lyckats landa på tvären och inte har det blivit bättre av att snart sagt varje minister får underkänt på en eller flera punkter. Det märks att socialdemokraterna har dränerats på nyckelkompetens under åren i opposition som man kan läsa om i ledaren i Norrtelje Tidning (unvis.it).

Hur än statsministern bär sig åt tycks han hamna fel i snart sagt varje fråga. I vissa fall har han själv bidragit till den utveckling som har lett fram till kraschlandningen. I migrationsfrågan har han t ex nu öppnat upp för en utveckling som kan leda till att folk får jobba för minimilöner. Foto: Wikimedia Commons

Istället har Löfven fått hålla till godo med ett gäng ministrar som har haft största möjliga skillnad i kvalitet. Peter Hultqvist som försvarsminister har varit ovanligt lyckad, men har många gånger fått se sig förbigången av andra ministrar som inte har tålt hans kompetens. Det var ju det utrikesministern gjorde i ärendet med Frankrikes framställan om hjälp mot terrorismen.

Också Anders Ygeman gjorde för ett kort tag ett bra intryck men snabbt kastades också han under tåget när han ena dagen lät meddela att Öresundsbron skulle stängas för att ge Sverige andrum, för att nästa dag vara tvungen att ta tillbaka allt. Anledningen då var dels att lagrådet hade gett förslaget tummen ner och att oppositionen därmed fick kalla fötter. Men gissningsvis bidrog också Stefan Löfvens oförmåga att bereda och förankra ärendet så att det fick ett annat resultat.

Hade Löfven varit lite realistisk hade han kunnat förutse att lagrådet skulle nobba förslaget. Det är nämligen inte alltför svårt att gissa att en stängning där tåg och bilar skulle hindras i sin fria rörlighet och där resenärer beroende av kommunikation över sundet skulle bli de som sattes i kläm, skulle bli för mycket för en granskning. Inte heller att tågbolag och bussbolag nu skulle bli gränskontrollanter var särskilt realistiskt om man ska vara ärlig som man kunde läsa om i Skånska Dagbladet.

Allt hade alltså med lite erfarenhet och rutin kunnat gå att förutse. Istället fick vi en soppa där dåligt beredda beslut och sista-minuten-beslut där till och med den lilla kompetens regeringen besitter offrades i form av ministrar som schavotterades inför öppen ridå. Hade Löfven berett ärendet och förankrat det bättre , hade han haft större möjlighet att få deras ogillande något dämpat. Ygeman fick bära hundhuvudet, också Peter Hultqvist i en annan fråga lite senare, för vad andra hade ställt till med.

Den soppa som regeringen ställer till med har gått så långt att de två enda ministrarna med kompetens har slängts under tåget. Ygeman och Hultqvist fick ganska handfast känna på hur den beryktade ledarstilen som statsministern står för kan kännas när konsekvenserna blir kända Foto: ”Bean soup with tomatoes and red peppers” by Gillgaramond – Own work. Licensed under CC BY-SA 4.0 via Wikimedia Commons

Motsatsen till Ygeman och Hultqvist dvs rent inkompetenta är lättare att hitta i regeringen. Fokus har under hela hösten legat på utrikesminister Margot Wallström, så också här på bloggen, men faktum är att det finns en uppsjö att ösa ur. Nästa till rakning är infrastruktur-minister Anna Johansson. Tidigare under hösten var hon på möte med SJ för att få information om vad som skulle hända om man från regeringens sida skulle kräva att trafikbolagen skulle sköta id-kontrollen vid resa över Öresundsbron.

SJ menade på mötet att ett totalt stopp för tågtrafiken skulle kunna bli konsekvensen eftersom man inte hade resurserna att genomföra det som den nya lagen medför. På mötet fanns flera ur oppositionen med genom riksdagens trafikutskott och de är nu starkt kritiska till Anna Johanssons agerande. När hon fick informationen borde en av de första åtgärderna ha varit att göra en konsekvensanalys som är en snabbutredning för att se vad ett beslut leder till. Ingen gjordes!

Nu är hela den process SJ beskrev fullbordad, från den fjärde januari nästa år kommer man inte längre att köra x2000-tåg till Köpenhamn, anledningen är att man inte hinner.  Det är då de nya reglerna börjar gälla. När nu skiten träffar fläkten är ministerns press-sekreterare Elin Tibell ute och försöker gjut olja på vågorna, själv är Anna Johansson oanträffbar. Elin Tibell menar att det är ett internt problem för SJ när det egentligen handlar om en konsekvens av regeringens beslut.

Att Anna Johansson har brustit i beredningen av ärendet är inget som tycks bekymra Elin Tibell, hon fortsätter att skjuta på SJ. När det inte längre går ber hon reportern kontakta Trafikverket för svar, de har upplysningsvis än mindre att göra med saken än SJ. Det finns inte på kartan i vare sig pressekreterarens eller ministerns värld att man inte skjuter pianospelaren.

När minister efter minister gör bort sig måste de naturligtvis räddas. I Anna Johanssons fall till vilket pris som helst, till och pianospelaren är ett legitimt mål när pressekreteraren Elin Tibell nu försöker dölja att ministern har gjort bort sig Foto: ”Piano Player On Lviv Market Place” Wikimedia Commons

Allt detta rabalder har ett enda syfte – att dölja att det är på kommunikationsdepartementet som alla misstagen har begåtts. Hela historien andas alltså ett slags ”låt oss rädda ministern från att behöva stå till svars för sina egna misstag”. Mer om historien hittar du i en artikel i SVD (unvis.it). I den kampen kan en pressekreterare till och med börja med något av de mest bisarra förklaringarna vi har sett från regeringen vilket inte säger lite. Den har ju annars gjort sig känd för att vara en veritabel stormavdelning vad gäller detta.

Statsministerns grundläggande problem är alltså en regering med högst varierad kvalitet där det dåliga tyvärr är det dominerande. De flesta ministrar i regeringen har alltså inte kompetens nog, inte enligt mig i varje fall, att platsa ens i en vanlig kommunfullmäktige. Det är så gott som dagligen en ny ”historia” där någon i vanlig ordning har gjort bort sig. Få är de som klarar sitt jobb och gör dom det kastas de snart till vargarna av de andra ministrarna.

Statsministerns verklighetsbeskrivning är nästa akilleshäl. Att kalla Miljöpartiet och Åsa Romson för ”ansvarstagande” är magstark nog, men tyvärr blev det värre. I talet går han in på hur viktigt det är att den svenska modellen med bland annat lönebildning förblir orörd. Stabiliteten på arbetsmarknaden där den fria lönebildningen sätts mellan arbetsmarknadens parter är helig för Löfven och så långt har han rätt, men så hann verkligheten upp honom igen.

Snart blev det uppenbart hur lite realism det finns i beskrivningen. Finanspolitiska rådet gick redan i oktober ut med det motsatta förslaget, samma råd som har en tung roll att spela i svensk ekonomiska och inrikespolitiska beslut. Där krävde man sänkta minimilöner, artikel om detta hittar du i Expressens bilaga Dina Pengar (unvis.it). Också Konjunktur-institutet (KI) fyllde i med samma krav.

Nu börjar en yster dans där insatserna höjs för var dag. Låglöneyrken menar många är vägen in för migranterna medan Löfven menar att vi ska värna den svenska modellen. Någonting rimmar välidigt illa i statsministerns visioner Foto: Wikipedia

Tanken bakom förslaget var att få nytillkomna i arbete. Tvärtemot Statsministerns visioner närmar vi oss alltså den dagen då vi kommer att få se de nyanlända som en lönedumpande grupp på arbetsmarknaden. Allt detta för att kunna ge dem de jobb andra åtgärder hittills har misslyckats med. Och inte undra på det! Vårbudgeten gav ju oss höjda skatter på arbete vilket inte direkt leder till fler jobb, snarare tvärtom. Läs mer om skattechocken och dess effekter från Svenskt Näringsliv.

Samma tongångar kommer från Institutet För Näringslivsforskning (IFN) där följande artikel från Arbetsmarknadsnytt har tagit upp samma tes – sänkt lön ger fler jobb. Statsministern däremot fortsätter att kasta ur sig floskler om hur den perfekta världen borde fungera. Problemet är att alltmer talar för att denna bild är just bara förhoppningar i framtidens Sverige där sänkt minimilön lär vara en möjlig realitet. Jag vill helst inte se den utvecklingen, men hjulen är satta i rullning och snart kan vi vara där vare sig vi vill det eller inte.

Varningens finger höjs nämligen om det motsatta dvs höjda löner skulle inträffa. I Aarbetsmarknadsnytt driver Maud Spencer vd för industriföretaget Svalson tesen att höjda löner driver företagen utomlands där lönerna är billigare. Jag tror henne, det finns ett sånt samband, men hur det rimmar med statsministerns visioner är igen en gåta. För även om hennes tes är riktig är den samtidigt en pungspark på den svenska modellen med fri lönebildning av arbetsmarknadens parter som Löfven värnar så om i sitt tal.

Visserligen har Maud Spencer rätt i sin artikel men i vissa kretsar ses nog hennes inlägg som en pungspark. Statsministerns tal innehöll ju ett försvar av den svenska modellen men denna är på väg att luckras upp och han själv har hjälpt till att skapa förutsättningen för det. Foto: Wikimedia Commons

Grundproblemet är att Sverige är något av de sämsta länderna i världen att integrera människor som kommit hit. Mer om den föga smickrande titeln i SVD. Resultatet blir att fler som kan språket är de som lägger beslag på jobben, därför sjunker idag arbetslös-heten. Men med varje ny person som kommer hit kommer också den siffran att gå åt andra hållet dvs vi kommer att få en ökad arbetslöshet vilket många ser som en farhåga.

Statistik säger att mer än vad femte alltså mer än 20 % av människor med utländsk bakgrund är arbetslösa. Denna siffra kommer troligen att öka, vi håller på att få en tudelad arbetsmarknad mellan de som har och de som inte har jobb. I kölvattnet på det kommer också chansen att öka för att man öppnar för låglönejobb. Något som också lyfts till politikens riksnivå som igår när Magdalena Andersson och moderaternas Ulf Kristersson möttes i en debatt i SVT:s Aktuellt.

Regeringen har helt enkelt öppnat för en utveckling man själva har liten eller ingen kontroll över. Lägg till att man har något av en uppsjö av dåliga ministrar som knappt klarar av sitt egna jobb och man förstår vad statsministerns fina deklarationer är värda. Det bästa man kan göra med dessa är att bara ignorera hans verklighetsfrånvända tankar. I mest humoristiska fall ber man honom torka sig mellan julskinkorna med dessa.

Som vanligt ser nog statsministern mest förbryllad ut. Det var ju så bra tänkt men det gick åt h-e ändå. Han bör nog titta på vilka ministrar som inte håller måttet och se till att ”vissa partier” får respass ut ur regeringen istället för att föra en politik som leder fram till det han säger sig vara emot. Det blir tyvärr inte så trovärdigt annars.

Löjesguiden nominerar nästan zombielikt statsministern till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Fina och stolta ord är ingenting värda om man inte kan backa upp dessa med en verklighetsbeskrivning och en kompetens i regeringen som gör sådana trovärdiga. Du försöker alla trick i boken Stefan men verkligheten är en mäktig fiende också för dig. Att du själv har bidragit till resultatet i verkligheten men ändå blundar inför den är svårslaget. Det är det som gör dig till en utmärkt kandidat till priset.”

Bloggen tar nu ett litet uppehåll för jul och nyår. Ha en riktigt god jul och gott nytt år. Jag tänkte återkomma strax efter nyåret om inget oförutsett inträffar där jag måste blogga därför att det måste kommenteras. Vi hörs när det nya året är här.

Hula Hula-politik

Nu räcker det inte längre att bara utrikesminister Margot Wallström gör bort sig i tid och otid. För att riktigt understryka det elände som kallas Sveriges regering ger sig nu statsminister Stefan Löfven in i leken och gör sin vana trogen illa ännu värre. Bråket mellan Sverige och Israel om utrikesministerns uttalanden om det som är att betrakta som terrordåd under hösten där 57 Israeler har knivskurits, en del med dödlig utgång, har återigen blivit en varnagel i ögat på relationerna. Nu har statsministern lagt sitt bidrag till en redan infekterad situation.

Hans svar på en journalistisk fråga som ”anser han att dåden är terrordåd eller inte” är väl rätt enkel att besvara. Självklart är det terrorhandlingar, få länder diskuterar den frågan i andra termer. Men för statsminister Löfven är allting inte alltid lika klart, det är tvärtom i vanlig ordning lika klart som korvspad. Hans svar på frågan har väckt förvåning, förmodligen inte bara i Sverige.

Antagligen måste också statsministern känna sig förvirrad över sina motsägelsefulla uttalanden och sitt ologiska agerande. Vem är för övrigt inte förvirrad? Foto: SVD

Hans inledande svar var att Sverige inte såg attackerna som terrorism. I Aftonbladet kan man läsa om svaret. Ungefär samtidigt gick utrikesministern ut och tyckte att Israel medvetet misstolkade hennes inlägg i fredagens interpellationsdebatt. Helt galet i båda fallen förstås, men vad gjorde det väl att han fortsatte den inslagna linjen och sket ytterligare lite av det bristfälliga förtroendet mellan Israel och Sverige åt skogen.

Några timmar senare hade tydligen något hänt för nu ringde statsministern upp journalisten och helt plötsligt var det som inte var terrorism nu ett solklart fall av det. Vem som hade knackat statsministern på axeln och fått honom att ändra åsikt framgick inte av historien men någon måste uppenbarligen ha fått honom på andra tankar. Hela historien hade kunnat sluta där om det inte fanns en rad frågetecken som borde rätas ut.

Vi har själva sakfrågan. Varför pekas hela tiden bara Israel ut i retoriken? 57 Människor har attackerats, låt oss prata om det för vad det är!
Sen har vi själva ställningstagandet. Hur kan man dra slutsatsen att det inte skulle röra sig om terrorhandlingar? Vad får landets statsminister att komma fram till en så befängd slutsats?

Ingen, inte ens Jackie Chan, lär väl längre förvånas över hur illa allt har skötts från statsministerns sida. Man kan se ut som på bilden men snart lär sanningen dyka upp och den är än värre än dikten Foto: Youtube

Svaret på de här frågorna kan man bara spekulera om och det är det jag tänkte göra nu. Jag tror tyvärr att Stefan Löfven fiskar i grumligt vatten för att främst vinna muslimska röster med en Israel-fientlig retorik. Att han därmed offrar de bilaterala förbindelserna med landet spelar ingen roll. Han har större problem inrikes och utrikespolitiken blir därmed försumbar. Han tycker sig helt enkelt ha råd att offra denna för att vinna något annat som lättköpta poänger på någon annans bekostnad.

Men det finns fler frågor som dyker upp i kölvattnet på det inträffade. Förutom hur mycket mer stryk relationerna mellan två länder tål kan man fråga sig om Stefan Löfvens ledarstil. Kan man ha en statsminister som i ena stunden säger si och i andra ändrar sig till så?

Skadan av hans agerande i svaret om Israel och terrorism är ju att först har utrikesministerns agerande sänt signalen att när Israel försvarar sina medborgare sysslar de med ”utomrättsliga avrättningar”. När kritiken från Israel framförs rycker statsministern in och menar först att handlingen inte är terrorism och sen när han fått fundera några timmar till, är det så plötsligt. Signalen måste vara djupt förvirrande för mottagaren dvs Israel. Hur förvirrande det hela är talar också ledaren (unvis.it) i Sydsvenskan om.

Det här sättet att hantera en situation är ju långt ifrån första gången dessutom. I migrationsfrågan har det under ca en veckas tid låtit ungefär på samma sätt. Först fanns det ingen gräns för hur många flyktingar Sverige kunde ta emot. Så här sa statsministern då:

”Finns det då något tak på massinvandringen till Sverige?

– Nej, det finns ingen gräns. Vi ska ta emot enligt de konventioner vi är bundna av. Vi har klarat det tidigare. I början av 1990-talet kom det många från det forna Jugoslavien. I dag är de en naturlig del av det svenska samhället. De bidrar jättemycket.”

Sen hann den krassa verkligheten upp statsministern när myndighet efter myndighet larmade om den ohållbara situationen. Plötsligt ändrade han sig och då lät det nästan som om han hade gått och blivit anhängare av SD. Han började genast förbereda en stängning av landets gränser och snart var den verklighet. SVD (unvis.it) har skrivit mer om händelsen. Ett svar hade alltså snart blivit ett annat agerande. Frågan blir naturligtvis om man kan ha en statsledning som agerar vindflöjel i snart sagt varje fråga?

Stefan Löfven ser ibland ut som om han låtsas vara kraftfull, för att i nästa stund ta tillbaka allt och därmed avslöja hur politisk hula hula-dans går till. Det här har han ju gjort fler gånger, till exempel var det så i migrationsfrågan som framgår ovan. Först var det si, sen var det så. Ingen svensk förstod väl turerna i agerandet, än mindre hur ett besked kunde bli det rakt motsatta på mindre än två veckor. Återigen detta tydliga exempel på ett otydligt ledarskap som dessutom får konsekvenser alltså.

Stefan Löfven kan här få ett konkret exempel på hur man kan svänga än hit än dit. Klippet kommer från Youtube.

Först ville Löfven som sagt stänga både Öresundsbron och införa id-kontroll på flyktingar. Beslutet fick Åsa Romson att snyfta i direktsänd TV. Nu fick ju den miljöpartistisk visionen att hela världen skulle komma till Sverige stryka på foten. Så småningom kom lagrådets utskåpning av förslaget där rätten till asyl enligt dem var okränkbar. Också id-kontroller var otänkbara, mer om utslaget i DN (unvis.it).

Den inledande reaktionen på detta från inrikesminister Ygeman var att kritiken från lagrådet skulle köras över. Här skulle initiativet återtas för att återupprätta regeringens förlorade heder. I förrgår stod han därför och deklarerade att regeringen tänkte köra över lagrådet. Hans dåvarande linje framförs i SVT. Men så förändrades allt igen, snart hade flera av de andra partierna deklarerat att en stängning av Öresundsbron var otänkbar. Här hade regeringen sin utväg, nu kunde man ju säga ”bristen på stöd i riksdagen för förslaget…”.

Sagt och gjort, förslaget gick i graven för att i sina delar återuppstå. För snart hade de tänkta id-kontrollerna som också de kritiserades av lagrådet fått ett nytt liv. Samma partier som förut var så kritiska ville nu vara med på planhalvan. Men Anders Ygeman som hela tiden framhållits som den enda i regeringen med någon vision i all idélöshet som har präglat den, var nu kokt i sitt arbete. Han och hans arbete/politik blev plötsligt bondeoffret för de förändrade politiska förutsättningarna och för att regeringen inte vill sitta i knäet på SD.

Precis som i filmen och boken ”Djurkyrkogården” begravdes något för att strax återuppstå. Förslaget om id-kontroll av migranter fick tummen ned av lagrådet men nu kommer det ändå att genomföras efter att man först backat på alla förslag som fick underkänt. Regeringen framstår som allt mer förvirrande Foto: ”Pet Cemetery -San Francisco-3” by Dave Parker – originally posted to Flickr as Pet Cemetery. Licensed under CC BY 2.0 via Wikimedia Commons

När regeringen, som vanligt för sent, insåg att de andra partierna nu skulle överge upplägget i stället för att förutse att just denna situation skulle komma att uppstå, var goda råd helt plötsligt dyra. Man fick inget stöd från de andra men man ville inte heller stå ensam kvar och få det att se ut som om man stödde sig på SD. Beröringsskräcken sitter ju i och ingen i regeringen vill väl bli behäftade med dem trots att 13 % röstade på dessa i förra valet.

Den nya situationen gjorde nu att Ygeman tvangs att börja om från början. Igår fick han stå och ta tillbaka sina tidigare uttalanden. Så är lät det plötsligt i Ekot igår. Än hit, än dit igen alltså. Den här gången var det alltså delvis eller helt Anders Ygeman som personligen kom att stå som förlorare, men också konsekvensen i politiken stod med långnäsa. K-G Bergströms skarpa kommentar om händelsen kan man läsa om i Expressen (unvis.it). Jaaaa, hula hula-politiken var återupprättad.

Man bör dock understryka att i den senare soppan är det svårt att säga vem som gjorde vad och varför det fick sådana konsekvenser framför allt för Ygeman. Lagrådet, oppositionen och fleras agerande har spelat in. Hade dock Stefan Löfven varit lite mer förutseende och lite mer taktiskt hade han kunnat gjort en hel del innan Ygeman som nu hamnade under tåget. Bara genom att sondera terrängen hos oppositionen och bedöma hur de skulle komma att agera efter lagrådets besked hade han uppnått mer än nu.

Som vanligt när regeringen ska försöka koka soppa på en spik, slutar det med att den är så näringsfattig att den inte vare sig gör någon nytta eller är så näringsrik. Foto: ””WANNA KEEP ‘EM HEALTHY^ OVERCOOKING DESTROYS VITAMINS”^ – NARA – 516013” by Unknown or not provided – U.S. National Archives and Records Administration. Licensed under Public Domain via Wikimedia Commons

Löjesguiden nominerar idag Stefan Löfven personligen till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Ledarskap är att visa vägen och vara den som tar initiativet. Du har på ett handfast sätt visat att ledarskap i landets ledning är synonymt med det motsatta. Bortkollrad på vägen, både initiativlöshet och idélöshet har hittills givit oss en regering som lämnar allt att önska. Fel beslut, olagliga beslut och direkta farligheter tycks vara visionen för dagen. Det gör dig till en fulländad kandidat till priset.”