Fotboll

Fotboll bygger ju på att med olika taktiker och tekniker föra en boll från ett område till motståndarens och förhoppningsvis få in den i mål. Den som behärskar de tekniker som krävs och gör detta mest framgångsrikt, är också den som går segrande ur striden. En sån strid kan naturligtvis sluta i dödläge där båda sidor är jämstarka och oftast avgör då slumpen eller så blir det oavgjort.

Vad skulle då fotboll kunna ha med politik att göra? Jo, att sätta en boll i rullning och hoppas på en fördelaktig utgång skulle man kunna säga. För i går gick ju Miljöpartiets språkrör ut i en presskonferens (SVT; Archive) och deklarerade att de visserligen ville sitta kvar, men om valberedningen ville kunde de träda åt sidan för en eller flera andra kandidater om partiet ville detta. De hade därmed satt den så omtalade bollen i rullning.

I fotboll gäller att få en boll dit man vill på det mest taktiska sättet och därigenom se till att näta den. Är man framgångsrik vinner man, är man jämstarka förlorar/vinner man av en slump eller så blir det oavgjort och ibland förlorar man. Den odynamiska duon i Miljöpartiet har nu satt bollen i rullning och det återstår vad det slutar i. Foto: By I, Ras, CC BY-SA 3.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=2501718

Säkert ett välkommet besked efter en turbulent vecka. Den har ju präglats av skandaler och rena pajkastningen där inbördeskriget (SVD; Archive) har dessutom förts inför öppen ridå. Något man brukar försöka undvika i svensk politik. Människor har avgått (Expressen; Archive) och dragit tillbaka sin kandidatur, det har helt enkelt varit full cirkus. Ska vi gå tillbaka till fotbollsspråket så har det rått fullständig upplösning i backlinjen och anfallarna har bara stått på mittfält och tittat på medan allt har havererat.

Avgasrörens schackdrag på gårdagen presskonferens där de erbjöd sig att ställa sina platser till förfogande men deklarerade att man samtidigt ville sitta kvar, ska alltså ses som ett försök att sätta just bollen i rullning och att ändå få den i mål. Problemet för de två avgasrören är att lika gärna som att bollen kan rulla framåt, kan den rulla bakåt. Tar motståndarna utom och inom partiet kommandot har de två bäddat för nästa taktiska miss.

Man kan t ex tänka sig en situation där Peter Eriksson fortsätter att ansätta den odynamiska duon med kritik. Hur ska de bemöta den? Har de en reträttplan? Klarar de prövningarna detta skulle innebära? Frågorna är många men än så länge bara hypotetiska. Svaret lurar med andra ord runt hörnet och den som följer händelseutvecklingen lär få se hur allt utvecklar sig.

En annan frågeställning är hur partiet ska hantera den förtroendeklyfta som hela cirkusen har lämnat efter sig. Deras helylleimage har ju velat göra gällande att man har så himla högt i taket. I själva verket har många också inom paritet börjat tvivla på den ansatsen. Särskilt efter Kaplans avgång har debatten i lika hög grad handlat om huruvida samma behandling hade drabbat svenskar och icke-muslimer. Ett påstående som för det första bygger på rena antaganden eftersom jämförelsemöjligheten saknas.

Tesen att debatten har innehållit extra hårda pekfingrar mot just muslimer saknar nästan helt och hållet grund då de flesta har aktat sig för att just moralisera utifrån de utgångspunkterna. Kaplan har ju till och med förlåtits för det ena övertrampet efter det andra. Foto: Wikimedia Commons

Den delen av debatten har inte bara blivit lika destruktiv som den andra som har rasat. Den har dessutom blivit rent löjlig. För visst har det förekommit spekulationer (TV4 Nyheterna) om infiltration, men dessa har legat inom anständighetens gränser som jag ser det. Och visst har debatten ibland handlat om frågor (Aftonbladet; Archive) som i varje fall jag är lite undrande över.

Det sista exemplet har ju handlat om det är ett resultat av patriarkala strukturer eller inte att vägra ta i hand. Det har också hetat att det rimmar dåligt med Miljöpartiets feministiska image. Men ingen har faktiskt diskuterat det som den andra dimensionen av problemet nämligen att ta seden dit man kommer. Vi är ju väldigt förtjusta i den tesen och har till och med talesättet, men lever vi själva som vi lär? Avstår t ex vi svenskar från en kvällsdrink eller ett glas vin när vi är i det muslimska landet Egypten? Svaret är nog tyvärr ”nej”.

Jo visst, det blir ett sluttande plan om man gör avkall på för många saker i samhället. Handskakning eller inte med kvinnor är kanske en icke-fråga på pappret, men frågan är så mycket större i ett vidare perspektiv. Vad ska bli nästa steg? Muslimska män som känner sig kränkta av att svenska kvinnor inte bär slöja eller schalett? Här handlar det uppenbarligen om kulturkrock, men vill man representera Sverige måste Sverige finnas också i muslimers medvetande.

För där tvärstannar försvaret av hela den debatten som handlar om att muslimer på något sätt skulle behandlats sämre i debatten. Det är inte bara svenskar och Sverige som ska bjuda till, det krävs också att motparten gör det. Semanur Taskin som är avgasrör i Grön Ungdom, eller som de också kallas Gröngölingarna, är en av dom som har varit mycket kritisk till att både Kaplan och Kahn har tvingats avgå. Hon avgick till sist själv i protest då hon ansåg sig känna sig otrygg som muslim i både sitt förbund och eller i politiken.

Den där förklaringen känns dock lite påklistrad, som för att kunna iklä sig offerkoftan. I Semanur Taskins förklaring finns inte ett ord om den kritik (Expressen; Archive) som har riktats mot henne. Ingenting om stödet för Turkiets snart diktatoriska ledare Erdogan som förutom anti-demokratiska tendenser för ett tyst krig mot Kurder. Att han dessutom i tid och otid beskylls för att stödja IS gör uttalandena än mer bekymmersamma. Lite eller inget med islamofobi att göra alltså.

Ingenstans i försvaret av Taskin nämns t ex hennes vurm för Turkiets Erdogan. Han har ju kallats ”Mellanösterns Putin” och gör skäl för namnet. Med anti-demokratiska metoder använder han demokrati för att inskränka friheter och rättigheter för t ex kurder. Han för också ett krig mot dom och har beskyllts för att ha hjälpt IS. Foto: By Randam – Own work, CC BY-SA 3.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=6974348

Ändå är det offerkoftan (Metro; Archive) och svårigheterna hennes argumentation bygger på. Hade jag varit hon, hade jag nog tyvärr hellre titta på över 20 år av dålig integrering i det här landet och det som det har lämnat efter sig. Ett land där vi lever som en stat i staten, ett samhälle i samhället och där allt nu börjar glida åt olika håll och grupper skapar ”sitt” livsutrymme på ”sina” livsvillkor. ”Sverige” som begrepp börjar bli allt mer diffust också för Semanur som tänker och agerar som en turk, inte en svensk när hon försvarar Erdogan.

I den rollen blir det naturligtvis mer intressant att få iklä sig offerkoftan, för i det post- koloniala lotteriet kan sånt ge fördelar och det är allt som räknas. Fotbollslaget heter därmed snarare Galatasaray än IFK Häcken eller något annat för debattörer som Semanur Taskin. Islamofobi-spåret blir dessutom mer aktuellt genom att den linjen stöds av fler debattörer (Nyheter24; Archive). När samma tes (Världen Idag; Archive) dessutom upprepas uppstår ett mönster som för att misstänkliggöra och förringa.

För tyvärr är det att förringa det som allt började med nämligen att Mehmet Kaplan till sist tvangs att avgå. För också Världen Idag:s artikel är det som om vissa saker ska sopas under mattan. Här nämns visserligen incidenten där Kaplan var med om att bjuda in Yvonne Ridley för att hålla tal för en grupp inbjudna i Riksdagen. Antisemiten och fundamentalisten Ridley har gjort sig känd för sin extrema hållning, ändå skyllde Kaplan på ”dålig bakgrundskoll” och kom undan (Corren; Archive).

Tesen att Kaplan tvangs att avgå för att han dömdes hårdare som muslim saknar alltså grund, tvärtom har han alltså förlåtits igen och igen till dess det inte längre gick att försvara honom. Men den så åtråvärda offerkoftan tycks viktigare än fakta så debatten ser därför ut som den gör. Kan det möjligen bero på att man vill styra om spelet från en defensiv som under den senaste veckan, till ett mer offensivt spel som man ser attack som bästa försvar?

Islamofobispåret handlar istället till stora delar som jag ser det om den gamla klassikern offerkoftan. Det är både skönt och lönande att få bära den då det innebär både sympati och fördelar. Foto: Wikimedia Commons

Löjesguiden nominerar idag Miljöpartiet till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Få kan som ni göra icke-händelser till konkreta incidenter för att peka ut det som inte finns som orsaken till allt. Få gånger i världshistorien har väl så mycket felaktiga argument använts av så många för att kunna säga så lite om någonting. Det gör er till utmärkta kandidater.”

Ett totalt sammanbrott

Kaplans avgång visade sig snabbt bara bli toppen av ett isberg. Kommentarerna från partiet var inledningsvis rätt sansade och gick i stort ut på att Mehmet Kaplan själv valt att avgå. Troligen en helt felaktig version förstås, det har dykt upp uppgifter som tyder på ett helt annat händelseförlopp (Expressen; Archive). Men trots den uppenbara friseringen av sanningen gick visserligen tonarten i moll och hade förstås känslomässiga övertoner, men var i varje fall dämpad som i chock. Det var en stämning som snart skulle ändras.

Det började redan på måndagen i Aktuellt när Peter Eriksson gav sin syn på saken. Där hette det att beslutet var fel och enbart hade kopplingar till Kaplans muslimska tro. Ingen insikt alltså, tvärtom så gav han precis den synen som så många andra Miljöpartister – En miljöpartist kan aldrig göra fel och allt är en konspiration. Också Gustav Fridolin tog i början av sändningen tillfället i akt att upprepa sina triggerord om ”demokraten” och ”antirasisten” som karaktärsbeskrivningar av Kaplan.

I Miljöpartistisk retorik utmålas nu Kaplan som en ängel, någon som inte bör kritiseras. Vi känner igen mönstret men faktum är att Kaplan var allt annat än en ängel. Den dagen Miljöpartister kollektivt förstår och accepterar att man inte kan ha en representant i regeringen som har så dåligt omdöme, har dom kommit en bit på vägen. Där är de inte än. Foto: By El Greco – [1] from [2], Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=27348

Hur mycket ”demokrat” Kaplan var gav han bäst uttryck för i uttalandet (SVD; Archive) om Lars Vilks rondellhund. Från början föreställde rondellhunden en man i turban som hund, inget sas om att bilden föreställde Mohammed. Så snart bilden publicerades fanns massor med människor, bland annat muslimer, som kände igen bilden som föreställande Mohammed. Plötsligt tävlade alla i hur kränkta de var. Kaplan gav sig in i striden med uttalandet:

”Det här handlar inte om yttrandefrihet utan att man kränker människor i deras tro. Jag kan inte se någon yttrandefrihet råda i detta. Det är en provokation som inte går att stödja.”

För det första är profeten en profet inget annat. Som sådan var han budbärare av en tro, inte tron självt. Hur kan en tveksam karaktärisering av en profet som kanske inte ens föreställer honom utgöra en kränkande handling mot människor med muslimskt tro? Dessutom gör sig Kaplan i uttalandet till uttolkare av vad som är och inte är yttrandefrihet. För honom kanske det inte kan kallas det, men gäller samma tolkning alla andra och ska inte andra få ha rätten att göra en annan uttolkning av detta?

Så mycket för ”demokraten” Kaplan alltså. Han accepterar bara sin egna syn på yttrandefrihet, han tycker mellan raderna också andra ska ha samma åsikt om saken och han ser den andra vinkeln av problemet som en smädelse av den egna tron. Ingen förståelse för en annan tolkning här alltså och än mindre en acceptans för denna andra syn. Är det så en ”sann demokrat” agerar Fridolin?

Demokrati är att bl a att tillåta alla åsikter, till och med miljöpartiets, och yttrandefrihet. Vill man införa ett annat synsätt där tolkningsföreträde gäller för vissa grupper är man inte demokrat. Kaplans uttalande om rondellhunden är ett sånt exempel, en ensidig syn och tolkning av begreppet yttrandefrihet gör honom till en ytterst tveksam demokrat Foto: Av Currier & Ives. – Edited version of image found on Library of Congress website at [2]This image is available from the United States Library of Congress’s Prints and Photographs division under the digital ID cph.3a04616.

Ingen skuld, relativiserande av olika uttalanden Kaplan har gjort, alternativa förklaringar som inte håller och så vidare är alltså Miljöpartiets taktik i den uppkomna situationen. Här har vi alltså beviset på hur lite Miljöpartiet internt är berett att acceptera eller ta in. Faktum är att Kaplans ”brott” uppvisar ett mönster, det går igen och igen. Hela tiden har andra krafter tittat åt ett annat håll och visslat lite. Då det inte har gått som i fallet jihadister som rest till Syrien, har Mehmet Kaplan skickligt gjort en pudel och ångrat sig.

Inte heller har Peter Eriksson proportionen rätt i sitt uttalande. Om en minister tvingas att avgå för att ha låtit bli att betala sin TV-licens (Aftonbladet; Archive) genom att hängas ut i media, måste den logiska slutsatsen att Kaplan knappast hade lyxläget att välja något annat än att avgå också han. Om man dessutom betänker att den gången som Cecilia Stegö Chilo tvingades avgå var Miljöpartiet högst verksam i processen att hjälpa detta på traven. Snacka om dubbelmoral Peter Eriksson!

Cirkusen fortsatte redan på morgonen efter med att Per Gahrton gästade TV 4 morgonprogram ”Nyhetsmorgon”. Du hittar klippet här under. Där framfördes den smått konspiratoriska tesen om att det är en sammansvärjning av staten Israels som har riktats mot Sveriges regering som nu hade burit frukt. Själv tycker jag tesen talar sitt tydliga språk, hatet mot Israel har gått för långt i det här landet och har fått utvecklas utan mothugg.

På en annan plats i ett annat TV-hus, befann sig Åsa Romson för ytterligare en intervju om Mehmet Kaplan. Återigen visade hon vilken formidabel kraft hon är, om man nu ser till det mer destruktiva då förstås. Klippet här under visar ett något så sensationell uttalande som att attacken på Twin Towers i New York den 11 september 2001, i själva verket var en ”olyckshändelse”. ?????????. Syntax error, overload, kraschad hårddisk.

Flera timmar senare förklarade hon att ”olyckan” handlade om behandlingen av svenska muslimer i som en direkt följd av händelserna men då var det så dags. Skadan var skedd och internationellt (Washington Post) sett har man skadeglatt konstaterat att Sveriges regering gör självmål efter självmål. Händelsen lär inte spä på Sveriges dåliga rykte utomlands, ett rykte som enbart vår regering och enskilda ministrar som Åsa Romson kan ta åt sig ”äran” av. Frågan är om hon ens kan sitta kvar efter händelsen.

Också i Storbritannien har Romsons uttalande uppmärksammats. I Daily Mails nätutgåva Mail Online hånas hon öppet. Människan håller alltså på att skapa en internationell kris med sitt uttalande och kan knappast avskrivas som ”oskyldigt”, ”missuppfattat” eller ”förhastat”. Ord som säkert Fridolin kommer att använda om sin kollega, han är ju rätt väl inövad på triggerord efter de senaste dagarnas händelser.

Hon ser ju inte bara till att dra ett löjets skimmer över sin person, hon drar regeringen med sig i fallet. Den som ska representera Sverige, hur illa jag än tycker om att det är Miljöpartiet och Socialdemokraterna som står för den saken, lär inte ha en lättare uppgift att t ex diskutera frågor med andra länders regeringar. Det finns ingen anledning för t ex amerikanska intressen att främja en sådan kontakt efter det inträffade. De lär vara lite mer på sin vakt i sina kontakter med regeringen och hon har därmed än en gång försvårat allt.

Åsa Romsons uttalande om händelserna i New York 11/9 2001 har väckt internationellt eko. Än en gång har hon visat prov på alla de grodor som fullständigt flyger ur munnen då hon ska uttala sig Foto: Youtube

Fyra personer och deras uttalanden, inget av dessa tyder på att någon inser vidden av det som har hänt, än mindre accepterat det. Det är som om Miljöpartiet har drabbats av kollektiv avsaknad av insikt. Jag skulle till och med vilja säga att det vi ser är ett fullständigt sammanbrott (DN; Archive) vilket jag inte är ensam om att tycka efter de fyras insatser. Detta är ett parti i politisk såväl som moralisk och logisk kollaps. Tankevurporna går det inflation i och inte blir det bättre av hel- eller halvklantiga uttalanden.

Den närmaste veckan, eller två, finns det en enda fråga av vikt i det här sammanhanget – är miljöpartiet moget uppgiften att ens sitta i en svensk regering? För min del blir svaret ”Nej”, ett rungande nej.

Löjesguiden nominerar idag Miljöpartiet till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Visst är kollektiv chock grunden till korkade ord. Men få gånger i världshistorien har väl världen begåvats med så många personer som har gjort så mycket för att kunna åstadkomma ett resultat som betyder så lite. Domen över ett parti som beter sig som de företrädare som nu har fått uttala sig måste bli hård, och det med råge. Det gör er till formfulländade kandidater till priset.”

Insikt?

Har mp börjat komma till insikt (DN; Archive)? Inte en dag för sent i så fall men jag tror på det först när jag ser det och har gnuggat mig ordentligt i ögonen. För man behöver inte läsa långt i artikeln så inser man att den försonande tongången inte är annat än falsk. Gustav Fridolin är t ex stolt över att vara Miljöpartist, det skulle inte jag vara i deras kläder. Miljöpartiet är helt enkelt i mina ögon partiet som med råge har passerat bäst före datumet.

När man skrapar på ytan är det samma stinkande parti som alltid som framträder. Miljöpartiet är kort och gott inte moget rollen att ingå i en regering, så enkelt är det Foto: Wikimedia Commons

Snarare verkar Fridolins nyvaknade intresse för avbön bottna i att partiet går kräftgång och har gjort så under en längre tid i opinionen. Få partier har som hans egna fått utstå så mycket offentligt hån och det med all rätt. Från ledningens sida har man inte bara gjort grova felkalkyleringar av verkligheten och fått betala för det utan också sett till att hamna ordentligt snett i sitt sätt att möta denna. Partiet målade in sig i en inställning om det i det närmaste oändliga antalet flyktingar som skulle komma hit, verkligheten såg annorlunda ut.

Han säger sig fortfarande vara stolt över att äntligen kunna välkomna fler flyktingar än någonsin tidigare. Om man har för avsikt att destabilisera landet finns det grund till att känna sig det. Tycker man däremot inte om att landet faktiskt genomlider en förtroende- kris för den politiska eller mediala eliten finns lite eller inget att vara stolt över. Att denna förtroendekris har förstärkts till det yttersta i just kölvattnet på migrationen tycks däremot inte herr Fridolin riktigt inse.

Han är stolt över många andra saker som en desperat politiker på jakt efter återupp-rättandet av ett svunnet förtroende bör vara. Han är t ex stolt över att lärarlönerna äntligen höjs och att fler anställs i skolan. Någonstans har han en poäng i det för det är faktiskt framgångar, men om man ser till helheten finns fortfarande en bild som inte stämmer. Han lovade ju personligen att han skulle fixa skolan på 100 dagar, nu efter över 500 har han kommit allt längre från det målet.

För Fridolin har knappt ens börjat adressera några av svensk skolas grundproblem. Stöket (Dagens Samhälle; Archive) har han inte ens nämnt. Den OECD-rapport som kom 2014 och som gav svensk skola svidande kritik har han inte heller talat om. Den konstaterar att antalet lektionstimmar i snitt i Sverige ligger på 741 timmar. Jämförbara länder ligger på ett snitt på 942 timmar.

En indikation på misslyckandet i skolan måste vara när vissa kommuner tvingats att hyra in väktare för att kunna skapa arbetsro i den. Detta talar inte utbildningsministern ens om när han istället räknar upp alla framgångar Foto: Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=736417

Samma rapport talar om att stöket i skolan har ökat och att allt fler timmar försvinner från ett redan lågt jämförelsetal. Värdefull tid spills på att bara skapa ordning i klassrummen. Inte ett ljud om detta kommer dock över Fridolins läppar. Än mindre har han något förslag som skulle kunna ordna dagens situation och gud förbjude inga som helst sanktions-metoder mot den eller de som står för stöket. Så här sammanfattade OECD det:

”Students do not listen to what the teacher says; there is noise and disorder; the teacher has to wait a long time for students to quiet down; students cannot work well; and students do not start working for a long time after the lessons begin.”

Visserligen kom rapporten när Jan Björklund fortfarande var utbildningsminister men ändå har också den nya regeringen och dess ansvarige minister beröringsskräck inför den. Att känna sig stolt Gustav kräver att det finns skäl till detta. Har man inte det är det som med allt annat i Miljöpartiets värld – luftbubblor.

Nästa kapitel i en sorglig roman där stöket är det tongivande handlar om att det fenomenet har gått så långt att skolor tvingas hyra in väktare för att värna de skötsamma eleverna från de som förstör. Ett exempel på det kommer från Småländska Älmhult (P4 Kronoberg; Archive) där till och med skolans rektor hotades efter det att droger hade flyttat in på skolans område. Tills sist togs det drastiska beslutet att hyra in väktare.

Nästa faktor har Gustav själv ställt till med och det är att de nu nyanlända barnen har fler hinder i skolan än andra barn. Språk, kultur och ovanan att ens gå till skolan är några av de extra bördor dessa barn får dras med och inga extra resurser skjuts till. Istället får skolorna lösa problemen bäst de kan och har resurser till. Problemen (GP; Archive) hopas och ingen, inte minst Fridolin, har vare sig svar eller lösningar.

Vissa elever har inte jetmotorer till sin hjälp för att kunna lyfta. De har däremot lika stor last som ett transportflygplan och utbildningsministern har inga svar på vad som bör göras trots att hans parti har skapat situationen Foto: Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=736417

Det brukar ju heta att man får det man förtjänar och det gäller inte minst Miljöpartiet. Inget annat parti har så snabbt misslyckats med sin regeringsroll som dom och snart sagt varje dag kommer nya bevis på deras misslyckanden. Att Fridolin är ångerköpt ingår i den politiska teater han och andra vänstermänniskor har sysslat med sedan tidigt 70-tal men få är väl de som längre tror på de locktoner som kommer därifrån.

När inte ens partiets egna representanter tror på hans eller Romsons ledarskap (Expressen; Archive) lär nog ödestimmen vara slagen för åtminstone ett misslyckat partiledarval och ett dåligt ministerval. Svensk skola har helt enkelt inte längre råd med Gustav Fridolin.

Peter Eriksson är dock inte ensam i sin kritik mot dagens partiledning. Fridolins gamla mentor Bertil Torekull riktar svidande kritik (Expressen; Archive) mot framför allt Åsa Romson och alla hennes misstag. Inte så undra på då just de kom i parti och minut under en period. Återigen en person alltså som vare sig Sverige eller Miljöpartiet har råd med.

Summan av all jävelskap blir till sist att Miljöpartiet är den svaga länken i det som kallas regeringen. Den bör omedelbart ombildas utan vare sig Vänsterpartiet eller Miljöpartiet ens påtalade i en ny sådan. Varför Vänsterpartiet också dom bör uteslutas från all kontakt med makt återkommer jag till i ett senare inlägg.

Vare sig Löfven vill inse det eller inte bör han nog överväga en ommöblering av regeringen utan vare sig Vänsterpartiet eller Miljöpartiet med. Låt dessa långsamt glida iväg så vi kan vinka adjö helst för alltid Foto: Wikimedia Commons

Löjesgudien nominerar idag Miljöpartiet och dess ledning till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Det är tydligt att det fortfarande mest handlar om tom retorik från Miljöpartiets sida i den allmänna debatten. Gustav Fridolin lägger pannan i djupa veck och spelar ångerfull men vad hjälper det om man inte ens är beredd att tala om de verkliga problemen. Han gör det inte bara till ett internt problem för Mp utan också till ett problem för hela landet eftersom han sitter i regeringen och det gör honom och partiet till fullfjädrade kandidater.”

Resa Necesse Est!

Det är påsk, ha en god sådan alla ni som nog redan har rest iväg. Många av er kan ha satt er på ett av de tåg som i vår tid är så utskällda och så med all rätt. Jag jobbar själv i den branschen och vill av den anledningen vara anonym. För bara att skriva om de missförhållanden som råder kan få både mig och andra att få sparken. Så fria är vi i dagens Sverige.

I skärtorsdagens SVD presenterades en artikel om problemet, länken här. Den hade kunnat vara läsvärd om den inte som i vanlig ordning hade innehållit bekväma fel för en part nämligen banverket. I pappersutgåvan framgick fadäsen tydligast, där fanns statistik som såg ut som på bilden under. Där framgår att visserligen ökar de problemen som faller under banverkets ansvar men fortfarande skyller man merparten av orsakerna på de tågoperatörer som kör trafiken på banverkets spår. Tyvärr är denna bild fel, helt fel. Merparten beror på banverket och deras eftersatta underhåll inget annat. Det beror också på att statistiken som ligger till grund för utsagan ställs samman av – surprise – Trafikverket.

Diagrammet som föll bort I SVD:s nätupplaga men som avslöjar hur Trafikverket ser det, få av störningarna är deras fel men operatörerna får bära hundhuvudet Foto: Eget

I slutänden är det dock flera regeringars politiska beslut från 90-talet fram till i dag som är grundorsaken. Det tvärstopp som inleddes under Göran Persson (S) efter haveriet i svensk ekonomi, är fortfarande den kvarnsten som inledde sönderfallet. Det var också den dåvarande finansministern Anne Wibbles (Fp) galna beslut att försvara kronan som låg till grund. Mer om den politiken hittar du via länken till Internetional och från samma sida hittar man artikeln från DN om feltänket i svensk politik den gången.

Jag säger inget om nödvändigheten i den, besparingarna var efter kollapsen nödvändiga. Det jag säger däremot är att tågbranschen än i denna dag brottas med konsekvenserna av 90-talets kris. Mer om den i följande utredning.

Klicka för att komma åt 27-6-up.pdf

Anledningen är att än i denna dag ligger delar av underhållet cirka 10-15 år efter i vissa fall. Delar av nätet som är extra belastat är i så dåligt skick att man inte längre kan eller ska laga det med de nuvarande anslagen. Det behövs med andra ord mer pengar och de behövs snabbt samt över en överskådlig tid innan man är ikapp.

Receptet heter reparera reparera och reparera. För det krävs pengar och än mer pengar . Vem som sköter underhållet är helt egalt, men att hela tiden byta huvudman är förödande. Foto: SVT

Det vi har kunnat utläsa är allt fler incidenter och störningar. Här ett axplock av alla dessa i artikelform. Från GP, från  Ekuriren om Stockholms och norra Sörmlandsregionen, från Ttela om Trollhättan med omnejd och till sist från NSD om eländet i största allmänhet. Till sist har det till och med hänt olyckor som hade kunnat slutat än värre än de gjorde, vid olyckan vid Stockholms Södra i Stockholm var det dock inte banunderhållet som var boven utan en brusten hjulaxel. Här är Trafikverkets olycksrapport.

Vad är det vi får till livs på det politiska planet för att lösa problemen? Om vi börjar med det som behövs så är det framför allt tre saker.

1. Stabil ekonomi där pengarna fortsätter att trilla in i en jämn ström för att tillgodose både de reparationsbehov som finns akut men också de som är förebyggande. Det kräver mer pengar och det kräver öronmärkta pengar. Under varierade regeringar har den trenden varit både upp och ner. Pengarna har dessutom genom politiska beslut tidvis hamnat i projekt som har haft mer karaktären av politiska projekt hellre än för samhället ekonomiskt motiverade.

Ray Charles slog an rätt ton i låten ”Money” precis som järnvägsvärlden behöver göra Foto:Youtube

2. Det andra som behövs är klara spelregler. Som det är idag kan det vara en politik ett år och en annan ett annat år. Detta beror på att som så många andra områden har järnvägen blivit en politisk lekstuga där det för politiker gäller att visa framfötterna i det korta perspektivet för att kunna vinna val. Om det är bra eller dåligt för verksamheten spelar ingen roll. I vissa fall har till och med politikerna skapat projekt utan samhällsekonomiska värden bara för att kunna köpa politiska poänger. Ett sånt exempel är Botniabanan, länk till Umeå Kommuns hemsida, som vid invigningen lovade mycket. Ganska snart kommer många av förhoppningarna på skam på grund av felaktig teknik, en teknik man nu har övergett i många delar av Europa men inte där. Mer om det på SVT Regionala Nyheter.

Hur mycket fadäsen Botniabanan har kostat skattebetalarna är svår att uppskatta men det vore på sin plats att kräva tillbaka pengarna från Peter Eriksson (MP) personligen eftersom han var en av arkitekterna bakom projektet. Att miljardrullningen fortsätter med den nuvarande regeringen är rätt uppenbart. Samma misslyckade investeringar ska nu nämligen upprepas har man lovat. Norrbotniabanan är projektet och har enligt denna artikel i SVD än mindre chans att bli lönsam för samhället. Den politiska cirkusen och prestigen kostar alltså på för skattebetalarna som tror de ska få vård skola och omsorg för pengarna. Istället har vi fått politisk prestige och lättköpta politiska poänger.

Nu precis som då tycks lättköpta politiska poänger vara på modet, att dupera folket är allt att leverera är mindre viktigt Foto: Wikipedia

Projektet Botniabanan har också inneburit en rad uppoffringar som med tiden har blivit kontroversiella. Naturintressen har åsidosatts, enskildas egendom har mer eller mindre konfiskerats mot betalning som inte har varit marknadsmässig och tomtmark har styckats av utan att den enskilde har kunnat göra något åt det. Efterspelet till bygget har lett hela vägen till Europadomstolen där Sverige nu har fälts för brott mot Europakonventionen paragraf 6.1 Alltihop kan sluta med att man är tvungen att riva upp det man har byggt, mer om det i artikeln av advokaten i målet i VK.

Nästa område som kan bli en riktig cirkus är den debatt som handlar om återförstatligande av järnvägsunderhållet. Vem som äger vad är i det här fallet för mig helt egalt. Det som är det viktiga är att återigen ändrar man i så fall spelreglerna. Här motionen till riksdagen från Per Klarberg m.fl. (SD). Också S, Mp och V är inne på samma spår (!) och vill återförstatliga, mer om det i Byggvärlden.

Den politisk cirkusen blir allt mer bisarr men också allt dyrare Foto: Wikimedia ”Accordion Player Circus Amok by David Shankbone” by David Shankbone

Socialdemokraterna har på sista tiden som framgår i denna SVT-artikel börjat sväva på målet. Något som har mötts med kallsinne i den fackliga världen där framför allt SEKO med Janne Rudén i spetsen har drivit en sån linje. Mer om denna linje från SEKO:s hemsida med det tolvpunktsprogram de har lagt fram där återförstatligandet är ett krav. Det är bra tycks de flesta vara överens om, fast det är det inte. Det är till och med en jävligt dålig idé om ni frågar mig. Anledningen till min syn är inte ideologisk utan rent administrativ.

När man gör en organisationsförändring, i det här fallet att en verksamhet ska övergå från en huvudman till en annan, blir det alltid trösklar man måste ta sig över. Organisationen och vem som är ansvarig för vad hotar att bli oklar och kan sätta käppar i hjulet. Oklarheter som olika myndighetskultur/företagskultur är nästa hinder. Vid varje övergång så hotar alltså avbräck och det är just det järnvägen inte har råd med i nuläget. Med andra ord, ytterligare byter av huvudmannaskap löser inte problemet. Det kan istället eventuellt fördjupa det.

Vårt samhälle ligger risigt till när våra politiker vittrar politiska kortsiktiga poänger med ständiga systemskiften. Vad järnvägen behöver är arbetsro, tid och pengar, inte politisk lekstuga Foto: Wikipedia

Varje förändring, varje ny politisk lekstuga och varje ny organisatorisk förändring hotar faktiskt att försena och försvåra ytterligare. Politiker i det här landet oavsett partifärg måste lära sig en sak, vill man spela teater med hela näringsgrenar får det konsekvenser. Inte alla av dessa är välkomna. Allt därför att politikerna leker hela havet stormar med ideologin som insats.

Nästa bit som inte lovar gott är att rent generellt är Trafikverket inte den myndighet som håller i pengarna på ett ansvarsfullt sätt, slöseriet är ibland astronomiskt. Ett fall hämtar jag från Leveranstidningen Entrepenad. Det andra är naturligtvis klassikern Hallandsåsen, artikel från Dagens Arena. Efter nästa exempel som är Förbifart Stockholm, kan man konstatera att inte heller politiker bör få hantera skattebetalarnas pengar. Anledningen är stoppandet av byggandet beslutat av socialdemokratin på begäran av miljöpartiet och de kostnader det beslutet har föranlett. Mer om dessa från Stockholms Handelskammare. Det ska i ärlighetens namn sägas att siffran är uppskattad och att det finns fler beräkningar av kostnaden. Här hittar du Ny Tekniks uppskattning.

Politiskt såväl som annat ansvar kan innebära att man är rädd om pengar men också att man inte kackar var som helst och hur som helst. Något få av våra politiker tycks inse när det vankas skattepengar och vallöften Foto: Youtube

Det tredje och sista som måste till är långsiktighet. Rom byggdes inte på en dag heter det, inte heller järnvägen eller dess underhåll. Att hela tiden byta politik som andra byter kalsonger är med andra ord som ovan rent kontraproduktivt. När man dessutom betänker att den enda anledningen till det är rent ideologisk kan man hålla sig för skratt. Det är nämligen andra än politikerna som får sopa upp efter alla misslyckanden.

Den politiska lekstugan fortsätter alltså med vår regering som huvudansvarig. Norrbotniabanan har några redan varnat för, här en länk till Trafikverkets presentation. Den skulle kunna lägga en död mans hand över det mesta eftersom den stjäl resurser från annat i form av pengar och som skulle behöva åtgärdas först. Men politiska beslut är inte alltid logiska, det gäller tydligen att hålla vissa krafter nöjda och glada och då är några tiotals miljarder ett lågt pris att betala. Nästa felsatsning kan bli Projekt Ostlänken. Den är inte fel i sig men många kommuner sätter nog för höga förhoppningar på den.

Så här glada ser nog både Cesar Milan och olika Sörmlands- och Östgötakommuner ut när det vankas järnvägsprojekt till hembygden. De senare lär dock bli besvikna
Foto: Wikimedia

Banan är ju tänkt att bli en höghastighetsbana och många har nog missat att för att det ska vara möjligt att som tänkt kunna köra sträckan Stockholm-Linköping på en timme, kan man göra ett eller möjligen två stopp. De flest kommuner kommer alltså få vara med och betala men får lite eller inget tillbaka. Inget som nämns i propagandan från infrastruktuminister Anna Johansson (S) när propagandan kablas ut som här på hemsidan Ostlänken.

Där används i stället i vanlig ordning de standardfloskler som så många gånger förr. ”Oerhört viktigt för transporterna i den tätbefolkade södra delen av landet” säger infrastrukturministern och vem kan säga emot? Jag tror bara de flesta blir grymt besvikna när allt de kan se är ett tåg som en gång i timmen kommer att svischa förbi deras hembygd utan att ens anstränga sig att stanna. De kommer att bli än mer besvikna när de inser att deras kommunpolitiker har varit med och finansierat alltihop utan att få något tillbaka förutom ett tåg som bullrar fram genom landskapet utan större nytta för de boende på de redan borttynande orterna.

Den här synen lär bli vanlig längs ostlänken, inget infrastrukturministern vill tala om eller kommunerna längs banan vill förstå Foto: Sydsvenskan

En annan faktor infrastrukturministern missar i artikeln är att berätta att hennes fina tåg ska åka in till Stockholms Central på obefintliga spår. Spår som är för få, för sönderkörda och för överbelastade redan idag. Till dessa spår finns inga mig kända pengar avsatta. Istället hoppas alla på att när pendeltågen försvinner från dessa spår för att istället trafikera den just nu projekterade och snart byggda Citybanan – länk till Trafikverkets beskrivning av projektet här – , kommer spårkapacitet att frigöras. Fromma förhoppningar om man betänker att spåren är sönderkörda och överbelastade redan idag.

Klämmer man in än mer trafik blir naturligtvis problemet än mer akut. Trots alltså att Banverket har deklarerat trafiken överbelastad som i följande skrift, väljer man att klämma in mer trafik utan att skjuta till mer pengar till den del som är mest utsatt.

Klicka för att komma åt overbelastning_stockholm.pdf

.

Den bistra lärdomen från depressionens USA, ju fler du klämmer in i kön ju längre tid innan du får soppa Foto: Wikimedia

Infrastrukturministern tror alltså att två spår som redan är överbelastade ska frälsa oss i framtiden med möjligheten att få in fler tåg där allt fler vill köra. Detta trots att ingen, vare sig höger eller vänster, har gjort något åt det faktumet att just denna sträcka mellan Stockholm Central och Södertunnelns mynning, är en sträcka som ingen har gjort något åt sedan 1871 och har samma spårkapacitet nu som då. Det är feltänkt från början till slut, i synnerhet med tanke på att fler operatörer nu står och väntar på sin tur att ta del av den obefintliga spårkapaciteten. Detta kan du läsa mer om på Järnvägsnyheter.

Den svenska soppan är komplett. Ingen politisk kraft sitter inne med svaren och än färre har planen för det. Istället serveras vi politisk pajkastning och pajaskonster i form av miljardrullningar till tveksamma eller rent korkade projekt. Allt för att smörja ett politiskt system allt mer har isolerat sig från verkligheten. De åtgärder som skulle behövas är det ingen som föreslår och det som ingen behöver är alla med på och nickar instämmande i eftersom det ger lättköpta politiska poänger. Resultatet blir lekstuga och rent nonsens från Riksdagiset på Helgeandsholmen i Stockholm.

Vill man läsa mer om järnvägens förlovade värld på ett annorlunda sätt kan man läsa Toklandets artikel om den patriarkala järnvägsstationen. Samma station hittar man på Susanna Varis blogg i tre avsnitt. Del ett hittar du här, Del två här och till sist avsnitt tre finns här. Också bloggen Ekvalist har tidigare skrivit om den nu så berömda stationen.

Helt rätt Göran, vi kan inte ha det så här. Att byta ut de politiska partierna har blivit en nödvändighet Foto: Adlibris

Dagens foliehatt nomineras till det politiska systemet i Sverige. Motiveringen lyder: ”Ett system som borde tillhandahålla något medborgarna behöver men som i stället levererar politiskt grandiosa luftslott är något som har inneboende fel. Kortsiktig dumhet premieras genom röstflört med medborgare som inte kan eller vill förstå att detta inte är lösningen. Resultatet blir nya direktiv och ny administration snart sagt varje dag där den politiska lekstugan istället förvandlas till politikens motsvarighet till hela havet stormar. Frågan vem som ska få vara kvar och vem som ska bli utan stol är irrelevant när det är medborgarnas pengar som är insatsen.

Det vi alla kommer att få erfara är att denna dårskap bara leder till ytterligare problem istället för att lösa dem precis som i fallet Botniabanan. Med landets nuvarande ledning kan man nog stöpa om det gamla talesättet till att heta ”Rest in pieces” när det gäller svensk järnväg var så säkra. Det enda positiva är att en, faktiskt en journalist har genomskådat hela bluffen i samma SVD skärtorsdag som jag inledde den här artikeln med. Erica Treijs har precis som jag har försökt, sett igenom de blå dunsterna och pekar istället för på operatörerna på problemet med Trafikverket, tack för en klok krönika.”