Ett totalt sammanbrott

Kaplans avgång visade sig snabbt bara bli toppen av ett isberg. Kommentarerna från partiet var inledningsvis rätt sansade och gick i stort ut på att Mehmet Kaplan själv valt att avgå. Troligen en helt felaktig version förstås, det har dykt upp uppgifter som tyder på ett helt annat händelseförlopp (Expressen; Archive). Men trots den uppenbara friseringen av sanningen gick visserligen tonarten i moll och hade förstås känslomässiga övertoner, men var i varje fall dämpad som i chock. Det var en stämning som snart skulle ändras.

Det började redan på måndagen i Aktuellt när Peter Eriksson gav sin syn på saken. Där hette det att beslutet var fel och enbart hade kopplingar till Kaplans muslimska tro. Ingen insikt alltså, tvärtom så gav han precis den synen som så många andra Miljöpartister – En miljöpartist kan aldrig göra fel och allt är en konspiration. Också Gustav Fridolin tog i början av sändningen tillfället i akt att upprepa sina triggerord om ”demokraten” och ”antirasisten” som karaktärsbeskrivningar av Kaplan.

ÄngelI Miljöpartistisk retorik utmålas nu Kaplan som en ängel, någon som inte bör kritiseras. Vi känner igen mönstret men faktum är att Kaplan var allt annat än en ängel. Den dagen Miljöpartister kollektivt förstår och accepterar att man inte kan ha en representant i regeringen som har så dåligt omdöme, har dom kommit en bit på vägen. Där är de inte än. Foto: By El Greco – [1] from [2], Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=27348

Hur mycket ”demokrat” Kaplan var gav han bäst uttryck för i uttalandet (SVD; Archive) om Lars Vilks rondellhund. Från början föreställde rondellhunden en man i turban som hund, inget sas om att bilden föreställde Mohammed. Så snart bilden publicerades fanns massor med människor, bland annat muslimer, som kände igen bilden som föreställande Mohammed. Plötsligt tävlade alla i hur kränkta de var. Kaplan gav sig in i striden med uttalandet:

”Det här handlar inte om yttrandefrihet utan att man kränker människor i deras tro. Jag kan inte se någon yttrandefrihet råda i detta. Det är en provokation som inte går att stödja.”

För det första är profeten en profet inget annat. Som sådan var han budbärare av en tro, inte tron självt. Hur kan en tveksam karaktärisering av en profet som kanske inte ens föreställer honom utgöra en kränkande handling mot människor med muslimskt tro? Dessutom gör sig Kaplan i uttalandet till uttolkare av vad som är och inte är yttrandefrihet. För honom kanske det inte kan kallas det, men gäller samma tolkning alla andra och ska inte andra få ha rätten att göra en annan uttolkning av detta?

Så mycket för ”demokraten” Kaplan alltså. Han accepterar bara sin egna syn på yttrandefrihet, han tycker mellan raderna också andra ska ha samma åsikt om saken och han ser den andra vinkeln av problemet som en smädelse av den egna tron. Ingen förståelse för en annan tolkning här alltså och än mindre en acceptans för denna andra syn. Är det så en ”sann demokrat” agerar Fridolin?

DemokratisktDemokrati är att bl a att tillåta alla åsikter, till och med miljöpartiets, och yttrandefrihet. Vill man införa ett annat synsätt där tolkningsföreträde gäller för vissa grupper är man inte demokrat. Kaplans uttalande om rondellhunden är ett sånt exempel, en ensidig syn och tolkning av begreppet yttrandefrihet gör honom till en ytterst tveksam demokrat Foto: Av Currier & Ives. – Edited version of image found on Library of Congress website at [2]This image is available from the United States Library of Congress’s Prints and Photographs division under the digital ID cph.3a04616.

Ingen skuld, relativiserande av olika uttalanden Kaplan har gjort, alternativa förklaringar som inte håller och så vidare är alltså Miljöpartiets taktik i den uppkomna situationen. Här har vi alltså beviset på hur lite Miljöpartiet internt är berett att acceptera eller ta in. Faktum är att Kaplans ”brott” uppvisar ett mönster, det går igen och igen. Hela tiden har andra krafter tittat åt ett annat håll och visslat lite. Då det inte har gått som i fallet jihadister som rest till Syrien, har Mehmet Kaplan skickligt gjort en pudel och ångrat sig.

Inte heller har Peter Eriksson proportionen rätt i sitt uttalande. Om en minister tvingas att avgå för att ha låtit bli att betala sin TV-licens (Aftonbladet; Archive) genom att hängas ut i media, måste den logiska slutsatsen att Kaplan knappast hade lyxläget att välja något annat än att avgå också han. Om man dessutom betänker att den gången som Cecilia Stegö Chilo tvingades avgå var Miljöpartiet högst verksam i processen att hjälpa detta på traven. Snacka om dubbelmoral Peter Eriksson!

Cirkusen fortsatte redan på morgonen efter med att Per Gahrton gästade TV 4 morgonprogram ”Nyhetsmorgon”. Du hittar klippet här under. Där framfördes den smått konspiratoriska tesen om att det är en sammansvärjning av staten Israels som har riktats mot Sveriges regering som nu hade burit frukt. Själv tycker jag tesen talar sitt tydliga språk, hatet mot Israel har gått för långt i det här landet och har fått utvecklas utan mothugg.

På en annan plats i ett annat TV-hus, befann sig Åsa Romson för ytterligare en intervju om Mehmet Kaplan. Återigen visade hon vilken formidabel kraft hon är, om man nu ser till det mer destruktiva då förstås. Klippet här under visar ett något så sensationell uttalande som att attacken på Twin Towers i New York den 11 september 2001, i själva verket var en ”olyckshändelse”. ?????????. Syntax error, overload, kraschad hårddisk.

Flera timmar senare förklarade hon att ”olyckan” handlade om behandlingen av svenska muslimer i som en direkt följd av händelserna men då var det så dags. Skadan var skedd och internationellt (Washington Post) sett har man skadeglatt konstaterat att Sveriges regering gör självmål efter självmål. Händelsen lär inte spä på Sveriges dåliga rykte utomlands, ett rykte som enbart vår regering och enskilda ministrar som Åsa Romson kan ta åt sig ”äran” av. Frågan är om hon ens kan sitta kvar efter händelsen.

Också i Storbritannien har Romsons uttalande uppmärksammats. I Daily Mails nätutgåva Mail Online hånas hon öppet. Människan håller alltså på att skapa en internationell kris med sitt uttalande och kan knappast avskrivas som ”oskyldigt”, ”missuppfattat” eller ”förhastat”. Ord som säkert Fridolin kommer att använda om sin kollega, han är ju rätt väl inövad på triggerord efter de senaste dagarnas händelser.

Hon ser ju inte bara till att dra ett löjets skimmer över sin person, hon drar regeringen med sig i fallet. Den som ska representera Sverige, hur illa jag än tycker om att det är Miljöpartiet och Socialdemokraterna som står för den saken, lär inte ha en lättare uppgift att t ex diskutera frågor med andra länders regeringar. Det finns ingen anledning för t ex amerikanska intressen att främja en sådan kontakt efter det inträffade. De lär vara lite mer på sin vakt i sina kontakter med regeringen och hon har därmed än en gång försvårat allt.

Åsa Romson UttalandeÅsa Romsons uttalande om händelserna i New York 11/9 2001 har väckt internationellt eko. Än en gång har hon visat prov på alla de grodor som fullständigt flyger ur munnen då hon ska uttala sig Foto: Youtube

Fyra personer och deras uttalanden, inget av dessa tyder på att någon inser vidden av det som har hänt, än mindre accepterat det. Det är som om Miljöpartiet har drabbats av kollektiv avsaknad av insikt. Jag skulle till och med vilja säga att det vi ser är ett fullständigt sammanbrott (DN; Archive) vilket jag inte är ensam om att tycka efter de fyras insatser. Detta är ett parti i politisk såväl som moralisk och logisk kollaps. Tankevurporna går det inflation i och inte blir det bättre av hel- eller halvklantiga uttalanden.

Den närmaste veckan, eller två, finns det en enda fråga av vikt i det här sammanhanget – är miljöpartiet moget uppgiften att ens sitta i en svensk regering? För min del blir svaret ”Nej”, ett rungande nej.

Löjesguiden nominerar idag Miljöpartiet till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Visst är kollektiv chock grunden till korkade ord. Men få gånger i världshistorien har väl världen begåvats med så många personer som har gjort så mycket för att kunna åstadkomma ett resultat som betyder så lite. Domen över ett parti som beter sig som de företrädare som nu har fått uttala sig måste bli hård, och det med råge. Det gör er till formfulländade kandidater till priset.”

Om Lars Vilks och arvsynden

Arvsynden, att vi kollektivt är skyldiga för vad andra gör/ställer till med, är ett centralt begrepp i religioner framför allt kristendomen. Det var ju den tanken som gjorde det möjligt att se sentida ättlingar till medeltidens judar som skyldiga för sina förfäders tilltag att spika upp Jesus på korset bl a. En grotesk tanke om du frågar mig och den har lett till mycken och onödigt lidande.

Adam och Eva FreskArvsynden är den religiösa föreställningen att skuld kan gå i arv. Den startade då Adam och Eva fördrevs från paradiset och har sen ärvts av människan för hennes synders skull. Nu har det blivit dags för Lars Vilks att få smaka samma medicin i den journalistiska versionen Foto: Av © Hubertl / Wikimedia Commons /, CC BY-SA 4.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=43001785

Samma princip tycks nu ha anammats av enskilda journalister som Åsa Lindeborg. I följande debattartikel (SVT; Archive) skriver journalisten Arash Mokhtari om det möte med grävande journalister som hölls i Göteborg med Lars Vilks som gästtalare. Åsa Lindeborg har visserligen försvarat (Aftonbladet; Archive) yttrandefriheten och framför allt Vilks rätt att få rita Mohammed som rondellhund.

Det här är ett faktum Arash Mokhtari inte tycks vara helt nöjd med. Faktum är dock att Åsa Lindeborg ger båda sidorna på tafsen och försvarar i samma andetag yttrandefriheten. Ett rätt berömvärt steg trots allt hon annars har sagt. Hennes hyllningstext (Aftonbladet; Archive) av Röda Arméns ”förtjänster” under andra världskriget är en av de mer smaklösa.

Arash vill å sin sida däremot som alltid att man ska ta ställning, också Åsa Lindeborg. Det finns bara för eller emot, inget mitt emellan. Det finns tycks också enligt hans synsätt, alltid finnas ett islamofobiskt motiv. Kritik tycks vara utesluten, och allt landar i en enda slutsats. Det märks på raderna när Arash menar att Vilks har litet stöd bland svenska journalister, återigen antagligen för att förringa hans ställning och därmed kunna kritisera den som kritiserar.

Det här måste dock ställas i ett annat ljus. Att alltid se kritik av religion i nyanserna svart eller vitt gynnar inte debatten, det är väl det som är meningen. Svenska journalisters starka sida är nämligen inte att försvara yttrandefrihet. Det kan verka paradoxalt men tyvärr är svenska journalister förvånansvärt ofta talespersoner för minskad (DN; Archive) yttrandefrihet, inte ökad. Bara det drabbar andra än media så är man ytterst nöjd. Drabbar det dessutom högerkrafter är man så nöjd så att man ser ut som slaktarens katt.

Man glömmer samtidigt lägligt bort att det största hotet mot demokrati i Sverige kommer från vänster och från radikaliserad islamism. Interpols rapport från 2014 talar sitt tydliga språk, sedan dess har trenden blivit än mer tydlig för att inte säga övertydlig. Numer döljer inte ens islamisterna sina intentioner utan opererar (SVT; Archive) tämligen ostört. Det svenska samhället och journalisterna ser dock fortfarande bara hoten från höger som om man likt Henrik Arnstad (Metro; Archive) bara hade en enda förklaring på allt.

Benito MussoliniEn duktig journalist tycks se problemet komma från ett enda håll. Att det kommer från den andra riktningen tycks inte bekymra, den är ju god. Att delar av detta hot skär halsen av folk och vill kväva demokratiska friheter som yttrandefrihet är smällar man kan ta Foto: By Bundesarchiv, Bild 102-08300 / CC-BY-SA 3.0, CC BY-SA 3.0 de, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=5414192

Arash Mokhtari bryr sig till och med sig så lite om yttrandefrihet att han hellre ser till faran för den enskilde journalisten med en måltavla som Vilks närvarande:

”Redan innan samtalet kom i gång nämnde Janne Josefsson, som tillsammans med Belinda Olsson modererade det, att flera journalister kommit fram till honom och frågat varför föreningen bjudit in Lars Vilks och satt utsatt 700 journalisters liv för fara.”

Det fria ordet är inget man ska ta för givet, det kan försvinna fortare än vi anar om vi inte ser upp. Varje dag måste för varje demokrat vara en kamp för att just försvara det fria ordet. Delar av redaktionen på Charlie Hebdo fick till och med betala med sina liv, men hellre det än att leva under klacken på någon med mycket grumliga värderingar…..eller? För det låter ju onekligen inte som om Arash Mokhtari är beredd att kämpa nämnvärt vilket ett sånt citat antyder rätt klart.

Men det är som vanligt nu de verkliga problemen börjar. Jag berömde Åsa Lindeborg tidigare i texten, det tar jag härmed tillbaka. För det är nu det där med arvsynden kommer in i bilden. I den bilden används den dessutom som ett sätt att smeta ner en annan människa för en ”avvikande åsikt” som är så förbjudet i vårt land, i synnerhet om det handlar om antingen invandring eller om kritik av islam. Det som började så bra spårade snart ur:

”Under samtalet försökte Åsa Linderborg, Belinda Olsson och Janne Josefsson gång på gång få Lars Vilks att svara på raka enkla journalistiska frågor: Varför tar han inte avstånd från föregående talare som liknat muslimer vid råttor? Varför gör han inte konst om andra religioner? Varför avslutar han inte sitt konstverk om Muhammed som rondellhund?”

Låt oss konstatera att varje människa har ett ansvar för sina egna handlingar och sina egna ord. Detta gäller i synnerhet om orden eller handlingarna syftar till att kränka, förringa eller på annat sätt missakta. Det finns dessutom lagstiftning som ska se till att just detta inte inträffar och vi får förutsätta att dessa har följts. Men ett ansvar för vad andra säger? Ett sånt påstående är bortanför problematiskt för att inte säga direkt kränkande!

Kernstok AgitatingAtt tvingas ta avstånd från andras påstående är en härskarteknik. Gör man det har man underkastat sig och förlorat, gör man det inte är man förlorad på moraliska grunder. Typiskt att det är journalister som värnar om ”det fria ordet” så fort det gäller dem själva, men har förtvivlat svårt att tillerkänna andra samma rätt Foto: ”Kernstok Agitating in the Factory Cantine” Wikimedia Commons

Det är ju som att fråga sig varför inte fler tyskar tog avstånd från Hitler. Svaret är enkelt, de slutade på en köttkrok om de gjorde motstånd eller kritiserade! Jag hoppas verkligen inte att Vilks kommer att sluta på en köttkrok, men nog finns det gott om verbala sådana i olika sammanhang. I synnerhet när den journalistiska logiken jobbar för högvarv. För att ytterligare se till att döda hela debatten fyller Lindeborg i med en sista fatwa:

””Hör du att du mumlar”, säger Åsa Linderborg till Lars Vilks när han svarar på frågor. ”Du vill ha yttrandefrihet men påstår ingenting”, fortsätter hon.”

Det här luktar härskarteknik lång väg. Man ställer två motsatser mot varandra, påstår att personen x vill uppnå det ena positiva men agerar som om denna egentligen ville uppnå det andra. Osäkerheten och därmed blottan blir total om en person inte är tillräckligt van vid att tackla den situationen vilket är precis det man vill uppnå. Men Arash Mokhtari vilar inte heller på några lagrar när han drämmer i med sin slutsats av Vilks framförande:

”För somliga i rummet verkar ett försvar av Lars Vilks yttrandefrihet lämna en bitter eftersmak i munnen när han själv inte tar avstånd från främlingsfientliga uttryck.”

Det Vilks sysslar med är religionskritik och framför allt en mot Islam. Jag har själv varit och sett ett föredrag av honom där han intressant nog gjorde följande påstående. Hans rondellhund föreställde från början inte Mohammed utan en allmängiltig arabisk person som rondellhund. Kom ihåg att få bilder finns på profeten därför att det finns ett förbud/motvilja inom Islam att porträttera honom.

Lars VilksJournalistisk sanning II: En journalist bryr sig mer om sin och sin yrkesgrupps säkerhet, än andras. Särskilt om de har skitit i det orena blå skåpet och har spelat på den yttrandefri-hetliga harpan bara de förfogar över och bestämmer tonarten på. Kom inte med kritik, det är i vissa fall detsamma som både islamofobi (konstigt ord!) och främlingsfientlighet. Foto: Wikimedia Commons

Reaktionerna var det Vilks sökte och fick. Snart hade hans teckning spritts och någon hade kopplat denna till Mohammed. Frågan var därmed väckt, hur kunde personer med en uppenbar tro koppla bilden till Mohammed om det rådde ett förbud att avbilda honom? Frågan i sig och diskussionen som följde efter, eller rättare sagt skulle följa efter, var egentligen själva konstverket. Bilden blev därmed en protest mot förljugenhet och hyckleri som finns inom religioner.

Att som Mokhtari likställa en kritik mot Islam med ”främlingsfientlighet” är bara ytterligare en dimension i den både infekterade och bisarra debatt som har förts sedan teckningen publicerades. Det olustiga är att denna kritik alltid ska märkas som ”islamofobisk”. Nej, kritik är inte detsamma som främlingsfientlighet. Att blanda ihop de två är djupt ohederligt. För övrigt är kritik inte heller ”fobiskt”, ordet är fel använt då det ju betyder ”stark känsla av obehag eller äckel som återkommande personen som utsätts ställs inför”.

Sanningen om den här artikeln är som alltid att den nog säger mer om svenska journalister, än den säger ett skvatt om Lars Vilks. I den har vi ju en provkarta på allt det som är fel och det som har gått åt fanders. Lars Vilks tankar om ett konstverk som en installation för att visa på vår verklighet som en enda stor teater har i varje fall besannats.

I artikeln har vi ju fått ett stycke klassisk svensk teater i en uppsättning vi sent ska glömma. Synd bara att det inte var en komedi utan en tragedi av det mest nattsvarta snittet. Är kanske rent av Lars Norén den som har skrivit manus till denna svenska tragedi? Svenska journalister är värda ett Grekiskt ödesdrama eller en tragedi av Shakespeare, det kan ju rent av sluta med att hela kungariket går under och vår stolte ledare sticker ut ögonen i förtvivlan över sina misstag och feltolkningar.

(c) National Galleries of Scotland; Supplied by The Public Catalogue FoundationEn narr och en före detta härskare som har mist förståndet ensamma irrande på en hed i en storm är en bra sinnebild över svensk journalistik. Det är ju just så den fungerar, den irrar i ett landskap med en dåres envishet och som enda vägvisare har man en narr. Slut, ridå och grand finale Foto: By William Dyce – BBC Your Paintings, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=498271

Löjesguiden nominerar idag svenska journalister till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Drama, tragedi, kanske en smula komedi och till sist allt dramatiserat och iscensatt enbart för att avslöja en persons så kallade illvilliga agenda. Det kallas visst kritik men tolkas genast av våra vakthundar som hat och hot och som sådana måste de både reagera och agera. Det gör er till fullvärdiga kandidater med råge till priset.”