I utrikesministerns förvrängda världsbild

Vår utrikesminister måste ha en väldigt förvrängd världsbild. Tidigare har hon ju gjort sig till ovän med nästan hela Mellanöstern vilket är något av ett rekord. Först var det Saudiarabien (SVD; Archive) som hängdes ut och förnedrades inför öppen ridå med tal om ”medeltida bestraffningsmetoder” i riksdagen. I sak hade hon rätt, det är på många sätt ett medeltida system som landet utgör. Problemet är däremot att i diplomatins värld framför man inte kritiken på ett sätt som det här.

Den gången kom kritiken från i stort sett hela arabvärlden och det gick till och med så långt att ett planerat tal på Arabförbundets möte ställdes in. En diplomatisk markering som fick långtgående konsekvenser och som var tvungen att fixas av en hastigt sammansatt delegation bestående av bl a kungen och Björn von Sydow.

Sen blev det Israels tur. Israel-Torurettes tyckte Hanif Bali och visst var det så, hennes minst sagt märkliga turer i relationerna till landet gjorde snart att förhållandet mellan de två länderna var djupfryst. Flera av utrikesministerns ställningstaganden, har dragit ett löjets skimmer över hela vår utrikespolitik, inte minst i Israel men också i mina ögon. Självförsvar från en attackerande part kan aldrig kallas ”utomrättsligt dödande”, men det anser vår utrikesminister viktigt nog att utreda (SVT; Archive).

Har hjulen börjat rulla är det ibland svårare att få dessa att stanna. Så också för utrikesministern för nu har det blivit dags igen. Sverige ska återigen göra sig till något av Gossen Ruda på den internationella scenen genom utrikesministerns försorg. När FN:s Generalförsamling skulle rösta häromdagen var det inte vilket förslag (Expressen; Archive) som helst som låg framför oss. Den var tvärtom provokativ men framför allt helt historiskt felaktig.

StudentspexEfter omröstningen i Generalförsamlingen framstår Sverige återigen som ett enda skämt på den utrikespolitiska scenen. Wallströms nedmontering av Sveriges rykte i världen fortsätter alltså, allt för att säkra röster till att rösta in oss i säkerhetsrådet. Foto: Wikimedia Commons

Resolutionen som flera arabstater står bakom, ifrågasätter nämligen judarnas historiska band med de heliga platserna i Jerusalem. Problemet är att de har bara en drygt 6000 år gammal historia med band till just de heliga platserna att luta sig mot. I den finns bl a Tempelberget där judiska tempel har stått lika länge, det enda som idag finns kvar är klagomuren som också den har funnits länge. Att ifrågasätta judars band till platser i Jerusalem är alltså som att påstå att Stockholm är huvudstaden i landet Riga.

Förklaringen till varför utrikesministern väljer att stödja befängda resolutioner måste alltså sökas i andra skäl än att judar inte skulle ha någon koppling till Jerusalem. För ingen, inte ens utrikesministern, är väl så korkad att de tror på den utsagan (?). Svaret på den gåtan heter ”kampanj”. För just nu är Sverige och utrikesministern inställd på att Sverige ska in i FN:s säkerhetsråd. Tanken är väl att det ska skänka lite glans åt ett rätt skamfilat Socialdemokraterna.

Det är nog också tänkt att ge Wallström det strålkastarljus som behövs för att kompensera för det tomma innehållet i politiken hon för. Att stödja förslaget från arabvärlden är alltså att säkra röster för att vi ska komma in. Då är utrikesministern tydligen beredd att till och med ta till så absurda argument som det i resolutionen. Tydligen är dessutom just röstköpet så viktigt att vi offrar andra principer i samma andetag. För nästa röstköp går att spåra i förra veckans beslut i utrikesutskottet att inte kalla ett folkmord (Europaportalen) för ett folkmord.

Turkiet är ju resultatet av det sammanfallande Osmanska riket som gick under i och med undertecknandet av Versaillesfreden 1919. Huvudsätet för det Osmanska riket var Istanbul så det som kom att bli Turkiet var navet i riket. 1915 Ställde man till det för sig när man samlade ihop kristna, Armenier, Syrianer, Assyrier, Kaldéer och Greker och massakrerade dessa. Förföljelserna fortsatte ända till 1923, alltså när det Osmanska riket hade övergått till att bli dagens Turkiet, och etniskt rensade landet på nästan all kristen befolkning.

ArmenienEn gång i tiden fanns ett engagemang i frågan om de förföljelser som skedde 1915, nu försöker man tysta hela debatten om Turkiets skuld i massakern. Det värsta av allt är att avsaknaden av ställningstagande kan vara ett sätt att blidka just Turkiet, inte ett beslut baserat på övertygelse. Foto: By United States Government – http://www.loc.gov/pictures/item/2002711981/, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=27289364

I förra veckan röstades idén om att stämpla händelsen som ett folkmord, det var trots allt ca 1 000 000 Armenier som mördades den gången, ner av utrikesutskottet. Frågan är känslig då dagens Turkiet inte vill kännas vid någon skuld. Idag är landet dessutom invecklat i förhandlingar om EU-medlemskap där man ställer långtgående krav. En brännmärkning av landet är alltså det sista man vill ha på den utrikespolitiska agendan.

Så blev då alltså ett folkmord inte ens erkänt, allt för att ämnet är för känsligt och kanske därför att röstfisket nu är igång för att få in Sverige i säkerhetsrådet. Turkiets stöd i frågan kan dock visa sig bli en Pyrrhusseger. De är ju invecklade i strider mot Kurdiska förband som Sverige aktivt stödjer mot IS, och Turkiet kan dessutom ha ett finger med i spelet till stöd för just IS. Det sista påståendet återstår dock att bevisa. Än mer pikant blir frågan när Mp:s internpolitik avslöjar ytterligare en sprickbildning (Expressen; Archive) i frågan.

Soppan blir dessutom än mer komplicerad av att riksdagen redan 2010 har röstat för ett erkännande (DN; Archive) av folkmordet. Så det som då erkändes som ett folkmord, råder nu total tystnad ikring. Är det möjligen så att förhållandet till staten Turkiet prioriteras framför realpolitik och beslut? Har utrikespolitiken villkorat riksdagens beslut så att den agendan har gått före?

Turkiet av idag är ju faktiskt inte ens landet som skäms över att försöka kväsa andra länders politik, inte ens deras rätt till yttrandefrihet (SVD; Archive) går fri från inblandning från ett aggressivt Turkiet och Erdogan. Kan det till och med ha varit så att utrikesutskottets beslut också föregicks av påtryckningar och påstötningar? Har Sverige helt enkelt i det tysta tagit hänsyn till Turkiets känslor på bekostnad av våra egna ställningstaganden?

Den Tyste MannenI vissa fall kanske tystnaden kan vara underhållande, men i det som man nu kan misstänka är det nog inte lika roande. Ställningstaganden ska nog helst göras utan hänsyn till vare sig länder eller dess ledare, annars blir vi ryggradslösa istället.
Foto: Wikimedia Commons

Sverige har ju redan fått smaka på Turkisk inblandning i våra inre angelägenheter när ambassaden i Stockholm framförde protester mot att TV4 (TV4 Gruppen; Archive) ville sända en dokumentär om folkmordet. Den här typen av inblandningar skulle normalt sett ha lett till diplomatiska förvecklingar, det har det ju tidigare gjort i fallet Israel t ex, men i fallet Turkiet kan vi alltså ha fallit till föga och kastat in handduken för att inte stöta oss med ett land som blir allt mer diktatoriskt.

Kampanjen som ska föra Sverige in i säkerhetsrådet blir dock smutsigare än så. Stiftelsen Dag Hammarskölds minnesfond är stiftelsen som upprättats för att hedra minnet av före detta Generalsekreteraren svensken Dag Hammarsköld som sköts ner på uppdrag i Kongo. Stiftelsen är i praktiken underställd regeringen, t ex var kabinettssekreteraren Annika Söder fondens direktör till dess hon tog det nya jobbet sommaren 2015. I fondens stadgar kan man läsa hur deras pengar ska användas av den som tar emot dessa:

”att skapa förutsättningar för bättre levnadsvillkor för människor som lever i fattigdom och förtryck”

Fina ord eller hur? Men verkligheten ser tyvärr annorlunda ut! I slutet av mars anlände FN:s nuvarande Generalssekreterare Ban Ki-Moon till Stockholm. Hans ärende här var att hålla en föreläsning och ta emot en medalj. Inte för att han förtjänar den, en sämre FN-chef har sällan skådats. Svenskan Inga-Britt Ahlenius som ledde FN:s revision riktade skarp kritik (Aftonbladet; Archive) mot honom och kallade honom till och med ”en nolla”. Men nu var han här för att ta emot en medalj han inte förtjänar och hålla en meningslös föreläsning.

Redan i augusti 2014 begärde Annika Söder att fonden skulle betala ut 14 miljoner kronor. Medan hon var fondens direktör, begärde hon alltså ut en betalning för något som ännu inte hade gått av stapeln! När hon sen senare fick kabinettssekreterarposten på UD, kunde pengarna på begäran från Regeringskansliet betalas ut via SIDA. I begäran framgick också att SIDA själva skulle betala resten av kostnaden genom att ta resten från biståndspengar.

Fattiga och behövande skulle alltså indirekt få betala för att få hit en gratisätande höginkomsttagare som dessutom saknar både legitimitet och kompetens. En person som dessutom har beskyllts för korruption! Det mest intressanta i den historien var att höra Wallström försvara sina beslut i konstitutionsutskottet (KU) nyligen när hon kallade ledamöterna ”okunniga” (DN; Archive). En riktig Carl Lidbom med andra ord, men samtidigt ett lika stort förakt för demokratin som hennes partibroder.

Om utrikesministern anser det vara fel att ställa frågor om hur en stiftelse kunde gå emot sina egna stadgar eller hur världens fattiga är de som ska behöva bekosta Utrikes-ministerns grandiosa visioner, så är det nog så…..i hennes värld. För vi andra som ser begrepp som ”etik” och ”moral” som något helt annat än de snaskiga inslagen som historien utgör, är nog rätt indignerade skulle jag gissa.

Nej, pröva följande förklaring som alternativ. Vår utrikesminister ser sig själv som det stjärnskott hon inte är. Hon har som självskriven maktmänniska, nu bestämt att vi – röstboskapet – ska vara j-a glada över hennes visioner om att Sverige ska in i säkerhetsrådet. Ett säkerhetsråd och ett FN jag personligen helst ser att vi lämnar eftersom organisationen under just Ban Ki-Moon har förvandlats till en stödstrumpa åt allehanda dumhet (ÖT; Archive) och korruption (SVD; Archive).

Wallström trallar på som om inget hade hänt. Hon begår alltså inte bara korkade saker och gör mindre lyckade uttalanden själv, hon ser dessutom till att satsa svenska skatte-betalares pengar på misslyckade eller helt dåraktiga saker. Allt detta i ett enda syfte, Sverige ska in i prestigeprojektet FN:s säkerhetsråd. En organisation djupt korrumperad och inte ens fungerande efter alla utnämningar till fina poster av vänner, släktingar och de som stödjer makthavare runt om i världen.

Sluta upp med vurmen för FN Wallström! Skattepengar ska gå till dem som har betalat dessa och de som behöver hjälp eller stöd. De ska däremot inte gå till korrupta småpåvar eller till fjäsk för makthavare som i praktiken saknar legitimitet.

LuradNär nu svenskens pengar används till allt annat än vård, skola och omsorg är det förknippat med flera problem som mutor, svält och utebliven utveckling. Länder som skulle fått pengar till just detta, blir istället lite fattigare tack vare att utrikesministern prioriterar prestigeprojektet säkerhetsrådet istället. Foto: Wikimedia Commons

Löjesguiden nominerar idag Margot Wallström till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Att något är så viktigt att det överskuggar allt annat är sant i vissa fall, dock inte i fallet FN. Där vore det helt enkelt bättre att lämna en organisation som inte längre klarar av att vara vare sig objektiv, opartisk eller korruptionsfri. Att ens satsa en enda svensk skattekrona på detta är skäl nog att nominera dig till kandidaturen och det med råge.”

Annonser

Fotboll

Fotboll bygger ju på att med olika taktiker och tekniker föra en boll från ett område till motståndarens och förhoppningsvis få in den i mål. Den som behärskar de tekniker som krävs och gör detta mest framgångsrikt, är också den som går segrande ur striden. En sån strid kan naturligtvis sluta i dödläge där båda sidor är jämstarka och oftast avgör då slumpen eller så blir det oavgjort.

Vad skulle då fotboll kunna ha med politik att göra? Jo, att sätta en boll i rullning och hoppas på en fördelaktig utgång skulle man kunna säga. För i går gick ju Miljöpartiets språkrör ut i en presskonferens (SVT; Archive) och deklarerade att de visserligen ville sitta kvar, men om valberedningen ville kunde de träda åt sidan för en eller flera andra kandidater om partiet ville detta. De hade därmed satt den så omtalade bollen i rullning.

FotbollI fotboll gäller att få en boll dit man vill på det mest taktiska sättet och därigenom se till att näta den. Är man framgångsrik vinner man, är man jämstarka förlorar/vinner man av en slump eller så blir det oavgjort och ibland förlorar man. Den odynamiska duon i Miljöpartiet har nu satt bollen i rullning och det återstår vad det slutar i. Foto: By I, Ras, CC BY-SA 3.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=2501718

Säkert ett välkommet besked efter en turbulent vecka. Den har ju präglats av skandaler och rena pajkastningen där inbördeskriget (SVD; Archive) har dessutom förts inför öppen ridå. Något man brukar försöka undvika i svensk politik. Människor har avgått (Expressen; Archive) och dragit tillbaka sin kandidatur, det har helt enkelt varit full cirkus. Ska vi gå tillbaka till fotbollsspråket så har det rått fullständig upplösning i backlinjen och anfallarna har bara stått på mittfält och tittat på medan allt har havererat.

Avgasrörens schackdrag på gårdagen presskonferens där de erbjöd sig att ställa sina platser till förfogande men deklarerade att man samtidigt ville sitta kvar, ska alltså ses som ett försök att sätta just bollen i rullning och att ändå få den i mål. Problemet för de två avgasrören är att lika gärna som att bollen kan rulla framåt, kan den rulla bakåt. Tar motståndarna utom och inom partiet kommandot har de två bäddat för nästa taktiska miss.

Man kan t ex tänka sig en situation där Peter Eriksson fortsätter att ansätta den odynamiska duon med kritik. Hur ska de bemöta den? Har de en reträttplan? Klarar de prövningarna detta skulle innebära? Frågorna är många men än så länge bara hypotetiska. Svaret lurar med andra ord runt hörnet och den som följer händelseutvecklingen lär få se hur allt utvecklar sig.

En annan frågeställning är hur partiet ska hantera den förtroendeklyfta som hela cirkusen har lämnat efter sig. Deras helylleimage har ju velat göra gällande att man har så himla högt i taket. I själva verket har många också inom paritet börjat tvivla på den ansatsen. Särskilt efter Kaplans avgång har debatten i lika hög grad handlat om huruvida samma behandling hade drabbat svenskar och icke-muslimer. Ett påstående som för det första bygger på rena antaganden eftersom jämförelsemöjligheten saknas.

MoralTesen att debatten har innehållit extra hårda pekfingrar mot just muslimer saknar nästan helt och hållet grund då de flesta har aktat sig för att just moralisera utifrån de utgångspunkterna. Kaplan har ju till och med förlåtits för det ena övertrampet efter det andra. Foto: Wikimedia Commons

Den delen av debatten har inte bara blivit lika destruktiv som den andra som har rasat. Den har dessutom blivit rent löjlig. För visst har det förekommit spekulationer (TV4 Nyheterna) om infiltration, men dessa har legat inom anständighetens gränser som jag ser det. Och visst har debatten ibland handlat om frågor (Aftonbladet; Archive) som i varje fall jag är lite undrande över.

Det sista exemplet har ju handlat om det är ett resultat av patriarkala strukturer eller inte att vägra ta i hand. Det har också hetat att det rimmar dåligt med Miljöpartiets feministiska image. Men ingen har faktiskt diskuterat det som den andra dimensionen av problemet nämligen att ta seden dit man kommer. Vi är ju väldigt förtjusta i den tesen och har till och med talesättet, men lever vi själva som vi lär? Avstår t ex vi svenskar från en kvällsdrink eller ett glas vin när vi är i det muslimska landet Egypten? Svaret är nog tyvärr ”nej”.

Jo visst, det blir ett sluttande plan om man gör avkall på för många saker i samhället. Handskakning eller inte med kvinnor är kanske en icke-fråga på pappret, men frågan är så mycket större i ett vidare perspektiv. Vad ska bli nästa steg? Muslimska män som känner sig kränkta av att svenska kvinnor inte bär slöja eller schalett? Här handlar det uppenbarligen om kulturkrock, men vill man representera Sverige måste Sverige finnas också i muslimers medvetande.

För där tvärstannar försvaret av hela den debatten som handlar om att muslimer på något sätt skulle behandlats sämre i debatten. Det är inte bara svenskar och Sverige som ska bjuda till, det krävs också att motparten gör det. Semanur Taskin som är avgasrör i Grön Ungdom, eller som de också kallas Gröngölingarna, är en av dom som har varit mycket kritisk till att både Kaplan och Kahn har tvingats avgå. Hon avgick till sist själv i protest då hon ansåg sig känna sig otrygg som muslim i både sitt förbund och eller i politiken.

Den där förklaringen känns dock lite påklistrad, som för att kunna iklä sig offerkoftan. I Semanur Taskins förklaring finns inte ett ord om den kritik (Expressen; Archive) som har riktats mot henne. Ingenting om stödet för Turkiets snart diktatoriska ledare Erdogan som förutom anti-demokratiska tendenser för ett tyst krig mot Kurder. Att han dessutom i tid och otid beskylls för att stödja IS gör uttalandena än mer bekymmersamma. Lite eller inget med islamofobi att göra alltså.

ErdoganIngenstans i försvaret av Taskin nämns t ex hennes vurm för Turkiets Erdogan. Han har ju kallats ”Mellanösterns Putin” och gör skäl för namnet. Med anti-demokratiska metoder använder han demokrati för att inskränka friheter och rättigheter för t ex kurder. Han för också ett krig mot dom och har beskyllts för att ha hjälpt IS. Foto: By Randam – Own work, CC BY-SA 3.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=6974348

Ändå är det offerkoftan (Metro; Archive) och svårigheterna hennes argumentation bygger på. Hade jag varit hon, hade jag nog tyvärr hellre titta på över 20 år av dålig integrering i det här landet och det som det har lämnat efter sig. Ett land där vi lever som en stat i staten, ett samhälle i samhället och där allt nu börjar glida åt olika håll och grupper skapar ”sitt” livsutrymme på ”sina” livsvillkor. ”Sverige” som begrepp börjar bli allt mer diffust också för Semanur som tänker och agerar som en turk, inte en svensk när hon försvarar Erdogan.

I den rollen blir det naturligtvis mer intressant att få iklä sig offerkoftan, för i det post- koloniala lotteriet kan sånt ge fördelar och det är allt som räknas. Fotbollslaget heter därmed snarare Galatasaray än IFK Häcken eller något annat för debattörer som Semanur Taskin. Islamofobi-spåret blir dessutom mer aktuellt genom att den linjen stöds av fler debattörer (Nyheter24; Archive). När samma tes (Världen Idag; Archive) dessutom upprepas uppstår ett mönster som för att misstänkliggöra och förringa.

För tyvärr är det att förringa det som allt började med nämligen att Mehmet Kaplan till sist tvangs att avgå. För också Världen Idag:s artikel är det som om vissa saker ska sopas under mattan. Här nämns visserligen incidenten där Kaplan var med om att bjuda in Yvonne Ridley för att hålla tal för en grupp inbjudna i Riksdagen. Antisemiten och fundamentalisten Ridley har gjort sig känd för sin extrema hållning, ändå skyllde Kaplan på ”dålig bakgrundskoll” och kom undan (Corren; Archive).

Tesen att Kaplan tvangs att avgå för att han dömdes hårdare som muslim saknar alltså grund, tvärtom har han alltså förlåtits igen och igen till dess det inte längre gick att försvara honom. Men den så åtråvärda offerkoftan tycks viktigare än fakta så debatten ser därför ut som den gör. Kan det möjligen bero på att man vill styra om spelet från en defensiv som under den senaste veckan, till ett mer offensivt spel som man ser attack som bästa försvar?

KoftaIslamofobispåret handlar istället till stora delar som jag ser det om den gamla klassikern offerkoftan. Det är både skönt och lönande att få bära den då det innebär både sympati och fördelar. Foto: Wikimedia Commons

Löjesguiden nominerar idag Miljöpartiet till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Få kan som ni göra icke-händelser till konkreta incidenter för att peka ut det som inte finns som orsaken till allt. Få gånger i världshistorien har väl så mycket felaktiga argument använts av så många för att kunna säga så lite om någonting. Det gör er till utmärkta kandidater.”

Historieskrivning från helvetet

Vissa gånger när man öppnar tidningar, följer debatter eller ser uttalanden kliar man sig i huvudet och undrar om folk lever i parallella universum. Det är den postmoderna agendan som ger sig till känna igen där sanning är en förtryckarmetod och subjektivitet en helt acceptabel metod för att uppnå ”vetenskaplighet”. Naturligtvis är denna agenda en slags spegelvärld där allt måste ses tvärtom. Höger är vänster och vänster är höger, upp är ner och ner är upp.

Alice I UnderlandetPrecis som i Alice i Underlandet är inte allting så som det verkar vara vid en första anblick när man tittar på förhandlingarna mellan EU och Turkiet. Foto: ”PlayingCrards Rosebush” av John Tenniel – http://aliceinwonderland.wikia.com/wiki. Licensierad under Public Domain via Wikimedia Commons

Naturligtvis används också denna bekväma metod för att uppnå politiska poänger. För hur fel än grundpremissen än är, är slutklämmen det enda som räknas. Ingen bryr sig om hur man nådde fram till en så galen slutsats, det är som om allt kritiskt tänkande och analyserande bara försvann.

Mitt exempel på hur galen denna debatt kan bli hämtar jag från SVD (unvis.it) där det beskrivs hur desperat EU är för att få med Turkiet som medlemsstat, men där Turkiet kan kosta på sig att nonchalant kalla EU för en ”Islamofobisk kristen klubb”. Jag hävdar att problemen i förhandlingarna finns dels i historien och dels i dagens politiska värld både här och där. Den handlar däremot knappast om islamofobi som påståtts.

Historien om EU:s föhållande till Turkiet är egentligen en historia som börjar redan i slutet på 1400-talet, ja kanske redan när Östrom föll 1453. Balkan och alla dess länder var under Ottomansk överhöghet och krigen som rasade fick snabbt en religiös dimension. Fanatismen på båda sidorna ökade och med detta blev krigen också än mer blodiga.

Oförsonligheten var total och den grundlade också den misstänksamhet som präglar alla parter än idag. Wien var under två av dessa krig inringat och kunde ha fallit om inte räddningen kommit i sista sekunden. Därför är länder som Österrike rätt eller fel, djupt misstänksamt mot Turkiet.

OckupationTvå gånger lyckades den Ottomanska armén tränga så långt upp som Wien och ockupera staden, misstron går att spåra än i denna dag Foto: ”Hunername hazine 1524 257b” av Nakkaş Osman – Hüner-nāme, Topkapi-Serail-Museum, Hazine 1524, f. 257b. Licensierad under Public Domain via Wikimedia Commons

Också Grekerna och grekcyprioterna är skeptiska och det har också sin historia. När Ottomanerna ockuperade landet sålde man delar av frisen till Parthenon-templet till engelsmännen, en tvist som pågår än idag där Grekland vill ha tillbaka det som nu hänger på British Museum i London plus delar i Paris.

En annan konsekvens var att den Ottomanska ockupationen ledde till att templet förstördes och snart efter det byggdes en moské på platsen för att markera det Ottomanska imperiets överhöghet. Templet hade innan ockupationen fungerat som Grekisk-Ortodox kyrka så markeringen hade två syften. Moskén revs så småningom för att markera tillbaka mot islam. Återigen är rätt eller fel frågan, men så gick det till.

Alla de länder som den gången drabbades av ockupationen, är också de länder som idag blockerar Turkiet från ett inträde. Rätt eller fel? Jag tar inte ställning i den frågan, det finns goda argument för ett inträde och det finns goda argument mot. Jag anser dessutom att man inte kan ta historiska händelser till intäkt för ett handlande som bara fördjupar sprickan. Det förgångna är det förgångna.

Jag konstaterar däremot att historien skriver fortfarande dagens agenda och att Erdogans uttalande om ”Islamofobisk kristen klubb” är ett påstående som vittnar om historielöshet. Det vittnar också om att nationen Turkiet under Erdogan inte förstår att man själva har varit en del av problemet med den historia som har utspelats. Uttalandet gjordes i Djibouti och går att läsa om i engelskspråkiga Breitbart.

KatynLär vi oss inte av historien är vi dömda att upprepa den. Att glömma eller ignorera historia borde vara förbjudet och alla länder och kulturer borde studera sin egna, också vi. Bilden visar gravmonumentet över offren i Katyn-massakern Foto: ”Chapel of the Katyn Massacre at Holy Cross church in Warsaw – 03” av Jolanta Dyr – Eget arbete. Licensierad under CC BY-SA 3.0 via Wikimedia Commons

Naturligtvis har också vi bidragit till att fördjupa splittringen och det är den vi fortfarande ser i de tröga förhandlingarna. Historien spelar åter igen in och det ställer till det. Än en gång är frågan om det är rätt eller fel att låta historien inverka på dagens agenda rätt central. Men hur man än ser på det är det så flera länder antagligen kollektivt tänker.

Samma inställning går igen från båda sidor i striden om folkmordet på Armenier 1915. En sida hävdar att det var folkmord, en sida vill inte kännas vid händelsen. Anledningen till den motsträviga attityden från Turkiet i den frågan är att det var under det Ottomanska imperiets sista dagar händelserna ägde rum.

Det finns en poäng i argumentet, det Ottomanska riket var visserligen Turkiet men också flertalet länder som idag är självständiga. Varför Turkiet ensamt ska bära hundhuvudet är svårt att se, men samtidigt är folkmordet på Armenierna en realitet som någon bör stryka ett streck över genom att erkänna massakern och framför allt be om ursäkt. Mer om händelserna 1915 kan man läsa om i artikeln i Wikipedia.

Ursäkten och erkännandet har kommit så man får betrakta den saken som utagerad även om historien ett tag väckte irritation från Turkiets sida. Läs om erkännandet på Europaportalen. Också den dimensionen är alltså överspelad och man kan kanske stryka ett streck också över den historien om det inte var för den ömsesidiga misstänksamheten som bottnar i historien.

Karl XIIFel beskriven eller feltolkad kan istället historien bli en belastning där felaktiga argument baserade på felaktiga slutsatser kan förekomma. Foto: Wikipedia Gustav Cederströms ”Karl XII Likfärd”

Men det är inte bara det förgångna som slänger käppar i hjulen i samtalen som förts mellan EU:s Jean-Claude Juncker och Turkiets Recep Erdogan under den senares besök i Belgien. Det är i lika hög grad i nuet problemen går att finna. Turkiet är som bekant ett transitland för smugglingen av flyktingar till Europa. De är också ett land som tar emot många av dessa och låter dem stanna.

För att  förbättra Turkiets kustbevakning och få till ett bättre mottagande kan nu EU tänka sig att betala pengar till Turkiet. Man vill helt enkelt outsourca bevakningen så att flyktingsmugglingen stoppas på plats. Man vill också att fler ska stanna och/eller skickas tillbaka till Turkiet. Allt för att slippa problemet på hemmaplan vilket kan te sig lite cyniskt men tyvärr, samhällen som våra kan inte längre svälja alla flyktingar.

I det här läget är det naturligtvis diplomatins grundregler om att ge och ta som gäller. Turkiet kräver därför helt rättmätigt politiska eftergifter som visumlättnader för Turkiska medborgare som vill resa in i EU. Det politiska spelet kring flyktingar och vad det får för konsekvenser på hemmaplan kan man läsa om i blogginlägget från Fnordspotting.

VisumDet är bland annat detta Turkiet och turkarna vill slippa, att ansöka om visum vid inresa i EU. Visat är ett Östtyskt från sjuttiotalet Foto: Wikimedia Commons

Det finns dock ett krav på listan som återigen de länderna som hittills har motsatt sig Turkiet som medlem reagerar på. Turkiet vill att landet ska betraktas som ”Säkert land”, alltså ett land som det är säkert att sända tillbaka migranter till då dessa inte riskerar förföljelse. Men i ”inte riskerar förföljelse” ligger själva rävsaxen. En del av de flyende är Kurder från området runt staden Kobane i Syrien. De har drivits på flykt i skuggan av att ISIL intagit flera städer i området.

Inte heller Turkiet har ett oproblematiskt förhållande till folkgruppen med sina otaliga krig med PKK och till för lite sen förbudet att tala Kurdiska i skolan. Om du vill kan du läsa om detta i artikeln från SVT (unvis.it). När dessutom konflikten hotar att eskalera, är man nog inte så roade i Bryssel. Mer om det i SVD (unvis.it)

Det var inte förrän 2013 som Kurder fick den rätten och då bara i vissa skolor. Samma år togs tvånget att svära ed till Turkiet bort men fortfarande litar inte alla EU:s medlemmar på försäkringarna från Ankara. Ska man sända tillbaka t ex kurder vill man ha bättre grund än den Turkiet har stått på hittills. Historien spökar alltså till det igen.

Det är med det här som bakgrund som själva historieförfalskningen kommer in och det är SVD som står för den. Tyvärr går inte att länka till artikeln, de viktiga bitarna är borttagna i den digitala versionen. Jag har därför tvingats fotografera artikeln som du hittar här under.

WP_20151007_22_28_35_Pro__highresArtikeln som inte gick att få fram digitalt, här hittar du istället en avfotograferad version. Foto: Eget

I en del av denna skriver Teresa Küchler att ”Turkiet har varit ett kandidatland i 16 år men medlemskapsförhandlingarna är frysta, främst för att Grekland och ärkefienden Cypern blockerar alla förhandlingskapitel, men också för att Tyskland, Österrike, Frankrike och andra länder är uttalade motståndare till att någonsin ta in det stora muslimska landet i EU.” Det magiska ordet är uttalat, det skulle alltså röra sig om islamofobi från vissa länder inom EU.

Jag anser dock att den förklaringen är att göra saker och ting lite väl enkla för sig. Förutom de problem jag redan har redovisat kan man också räkna in andra. Erdogan har börjat visa upp en allt tydligare ledarstil lik Putins. Motstånd krossas, demonstranter beskrivs som terrorister och konspiratörer, massarresteringar av oppositionella är några av de inslag som ingår. Mer om detta i DN (unvis.it) och i GP (unvis.it).

Andra saker som inverkar negativt är Turkiets nya offensiv mot bl a PKK. Delar av den kurdiska beväpnade fronten är de enda som aktivt bekämpar Daesh, så dessa offensiver drabbar alltså kriget mot dessa. Ett fortsatt krig mot ”fel” sida är något som rör upp känslorna i Bryssel. När fokus borde ligga på att bekämpa Daesh, väljer man att attackera de enda som slåss mot dessa.

PeshmergaEn av de saker som sticker i EU:s ögon är att när Turkiet intensifierar sina strider mot kurderna ger man sig på peshmerga som är en av de få som aktivt strider mot Daesh Foto: Wikipedia

Hela historien kring SVD och deras slutsatser andas alltså historielöshet och en hel del brister på analys i nutidens politik. Istället tar man till ett i tiden lämpligt argument som ”islamofobi” som anas mellan raderna. Det finns som jag förhoppningsvis har visat en rad andra problem, både historiska som ställer till det men också nutida. Dessa sätter effektivt hinder i vägen i de förhandlingar om inträde i unionen då man är väldigt noga med att poängtera demokratiska grundvärden. Frågetecknen kring dessa är många i fallet Turkiet.

Där och ingen annanstans hittar SVD sanningen bakom de gnisslande förhandlingarna. För Erdogan är det också ganska bekvämt att peka på EU som en ”Islamofobisk kristen klubb”. Att inget av det är sant spelar ingen roll, det är ju vad man påstår som är det viktiga. Inte heller kan man sätta fokus på de egna besluten och den egna politiska agendan, sånt är bara vita människors förtryck. Det är vi som ska skämmas för att vi håller idealen högt och värnar om värderingar, inte andra som bryter dessa.

Löjesguiden utser idag SVD till en solklar kandidat till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Journalistiska förenklingar av komplexa problem och felaktiga slutsatser är inte direkt smickrande. I fallet Turkiet finns all anledning att titta på många andra faktorer än de gamla invanda. Gör man det finner man en delvis annorlunda bild som hade gett en bättre balans dvs objektivitet. I en tid då objektivitet tycks ha flytt fältet inom journalistiken är det dock inte så konstigt. Det gör er till goda kandidater till priset.”