Att leva i det blå

Delar av den svenska vänstern lever inte i verkligheten, så enkelt är det. Man behöver inte ha hållbara argument, siffror, underlag eller annan data är bara fascistiskt eller patriarkalt förtryck och du får gärna ha en avvikande åsikt bara du håller med dom. Det är kort och gott en rörelse som med råge har passerat bäst före-datum. För att se till att vi har en egen åsikt genom att ha samma som dom, skickar man ut små drönare vars enda uppgift är att skrämma och tysta.

Svensk vänster, och delar av svensk höger för den delen, är inte bara svurna fiender till demokrati, de är svurna fiender till sans och förnuft också. Det är som om dessa personer vägrar att leva i den verkliga världen, istället tycks de ha bosatt sig i samma la-la land som Teletubbies bor i. Där skuttar de omkring bland sina illusioner och fantasier som de sen spottar ut i form av artikel efter artikel (ETC; Archive).

Återigen är det den fullständigt verklighetsfrånvända agendan som gör sig gällande. Höghastighetståg kostar ingenting, vad får man sådana fantasier ifrån? Tvärtom så kan byggandet av sådan bli en ordentligt fet gökunge som äter ut allt så effektivt att all annan järnväg sätts på sparlåga. Där vi behöver en förstärkning och förenkling i regional-pendlandet med tåg, får vi en intercity-lösning som kanske lockar tjänstemän, politiker och näringslivets toppar men inte vanliga människor i deras resande till vanliga jobb.

Svensk vänster återförenade i ett möte för att planera nästa genidrag? Vore det bara ett skämt så kunde väl allt ha varit bra men nu kan samma skämt titulera sig ”regeringen” och ”riksdagspartier”. Foto: By Berit from Redhill/Surrey, UK – The Teletubbies are still here 2011, CC BY 2.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=24490181

Litet tips till Löfven angående höghastighetståg till Malmö och Göteborg från Stockholm, mucka aldrig med Göran (DI; Archive). För det enda som driver politiker från båda blocken att säga ja till galenskapen är möjligheten att få klippa band, få sola sig i glansen av närvarande press och få ut ett budskap om en ”offensiv” politik. Alla smälter ju av beundran då politiker visar kraft och mannamod, kanske röstar de rent av på skiten en gång till.

Det finns alltid fler områden och fler partier på vänsterkanten som kan göra bort sig. På det minerade området ”Feminism” hittar man allehanda galenskaper mest varje dag. Men den artikeln som både andades de mest otäcka tankarna hittills och samtidigt de mest drastiska, var nog Rossana Dinamarcas debattartikel (Aftonbladet; Archive) för en tid sedan. Den utandades i hela sitt tankegods ett arv från Sovjetunionen och en inspiration av Nordkorea i kombination.

Pojkar ska sättas i utbildning för att lära sig kvinnors utsatthet, något som annars kallas empati och lätt kan läras om man bara tar sitt ansvar som förälder. De ska lära sig om alternativen till ”mansnormen” dvs feminismen. Alltihop ger ett eko av en helt annan era och fenomen som omskolningsläger. Vänsterpartiet har med Dinamarcas inlägg tagit flera steg åt ett mycket farligt håll där man får sura uppstötningar av ren rädsla. Särskilt det faktumet att detta parti har inflytande på regeringen som stödparti skrämmer dubbelt.

Feminismen är inte bara en statsreligion som har besudlat Vänsterpartiet, andra har också de fått sin beskurna del av galenskapen ideologin tycks användas till. I fredags öppnade SSU:s kampanjledare Marwa Karim munnen i Nyheter24. I artikeln kom förklaringen (Nyheter24; Archive) till varför hon kallar sig feminist. Redan på tankestadiet havererar den förklaringen.

Svensk feminism är som en modern motsvarighet till Titanic – en olycka alla vet kommer att hända men som ingen gör något åt. Både Rossana Dinamarca och Marwa Karim gör sig till talespersoner för det otäcka. Särskilt Dinamarcas hjärntvättsförslag är extra otäckt. Foto: Wikimedia Commons

När man säger att man hatar ALLA män för att de våldtar blir det fel. Problemet är att långt ifrån alla män våldtar, det är till och med så att förhållandevis få män våldtar. De som gör det, gör det många gånger. Det är den här typen av rena falsarier som gör att ingen tänkande människa längre kan kalla sig feminist. Hela ideologin är förtappad. Den har dock tyvärr ett grepp om samhället, till och med ett så hårt grepp att en ideologi som är uttalat Marxistisk till och med får förment liberala partier som Liberalerna att bli dess gisslan.

”Jag uppmuntrar alltid företagsledningar och ägare att kvotera. Det är den överlägset mest effektiva metoden om man vill åstadkomma förändring. Däremot är jag tveksam till att tvinga fram kvoteringen med lagstiftning.”

Citatet ovan kommer inte från en ännu inte helt övertygad sosse. Istället är det Liberalernas Maria Arnholm som via nyhetsbrev (FP:s hemsida; Archive) talar om sina åsikter. En liberal som vill skapa gräddfil för ett kön och åsidosätta sådana självklarheter att bäst lämpad person ska ha jobbet alltså. Detta vill hon att företagen ska ta till sig som vilken annan självklarhet som helst.

Det dubbelt konstiga i feminismens värld är att just kvotering fungerar bra då det gynnar kvinnor, men tvärtom då blir det problem (Aftonbladet; Archive). Inte heller talar vare sig Maria Arnholm eller andra feminister om erfarenheterna från utlandet. I USA har t ex flera fall av Affirmative Action som kvotering kallas där, lett till att överklaganden har gått så långt som till landets Högsta Domstol. Det har delat landet åsiktsmässigt och också splittrat samma domstols (CNN) ledamöter.

I feminismens namn framförs förslag som kvotering utan att man med ett ord nämner att där man har haft sådana försök som i USA, har flera fall slutat i domstol. Det är med andra ord inte ett enat samhälle man skapar, snarare ett splittrat. Foto: By Bruin79 – Own work, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=31468145

Någonting är ruttet i konungariket Sverige när man inte ens har ärligheten att tala om, eller själv inse att just kvotering kommer att skapa en mycket djup klyfta mellan flera grupper. För i kulisserna väntar fler grupper på sin chans om det här förslaget får vingar. Just nu verkar detta mer än troligt då man i regeringen (SR; Archive) tycks vara överens. En sån åtgärd kan dock komma att bli ett stort hinder på vägen till sann jämställdhet. Det kan alltså bli helt kontraproduktivt.

Löjesguiden nominerar idag kollektivt den svenska vänstern med regeringen i spetsen. Motiveringen är nästan överflödig men låter som följer: ”Galenskaper tycks generera sig själva i en rörelse som för länge sen har tappat både kompassriktningen och förnuftet i politiken. Det gör er till enormt värdiga kandidater.”

Vänsterpartiets och kampen mot verkligheten

Vänsterpartiet genomgår darrningar av harm efter EU:s toppmöte med Turkiet om migrationen till Europa. De är ju också ett av de partierna som helst ser en oändlig invandring som en möjlighet snarare än ett problem. Det infekterade läget har till och med fått så oanade konsekvenser att partiet talar om att bryta delar av samarbetet med Socialdemokratin och Miljöpartiet, främst är det vårbudgeten och budgetarbetet (DI; Archive) man skjuter in sig på.

För att få som man vill i förhandlingarna och sätta press på regeringen om migrationen har Vänsterpartiet nu börjat sikta in sig på vårbudgeten och hotar att inte längre delta. Det borde vara goda nyheter eftersom de ändå inte har något att bidra med vad gäller bra politik Foto: By NATO Training Mission-AfghanistanSSgt Sarah Brown/NTM-A Public Affairs – Afghan National Army soldiers train on heavy weapons, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=27234624

Men skulle Sverige verkligen sakna dem om de skulle säga upp allt samarbete med regeringen? Det får naturligtvis var och en svara på, men för min del är svaret ett rungande nej. Jag kan helt enkelt inte för mitt liv ens se varför de skulle ingå ens som stödparti till regeringen. Partiet är ju helt enkelt fullständigt ute och cyklar i de flesta frågorna.

Mammografi till kvinnor är en bra sak, det säger jag inget om. Att öka denna så fler kan räddas säger jag knappast heller nej till men tänk om män fick samma resursökning. Män drabbas av prostatacancer vilket är den cancerform som ökar (Doktorn) mest och också den som skördar flest offer. Det är dessutom den vanligaste (Cancerfondens hemsida) cancerformen sett i absoluta tal. Ändå tycker Vänsterpartiet att det är rättvisa att enbart skjuta till pengar till kvinnors cancer.

Hade båda könen fått resursförstärkningar i cancervården hade de kunnat stoltsera med titeln ”rättvisa” men som det nu ser ut kommer allt sånt tal på skam. Det kommer än mer på skam när man betänker att partiet lägger förslag som avgiftsfri tandvård för yngre upp till 23. Sämre tandhälsa kommer med ökad ålder och ju mer arbeten som måste göras desto dyrare räkning. Istället ska i Vänsterpartiets värld de med egna högre utgifter, var de som betalar för dem som borde betala ur egen ficka.

När man till sist föreslår och får igenom avgiftsfri hälso- och sjukvård (Vänsterpartiets partiprogram ”Vänsterpartiet Gör Skillnad”; Archive) för patienter över 85 är måttet rågat. Tittar man på medellivslängden (SCB) i Sverige är den 84 för kvinnor och 80 för män. Reformen missar alltså de allra flesta och är mer trolig att gynna kvinnor än den gör samma sak för män. ”Rättvisa” är alltså åter inte ordet denna samling människor bör använda sig av.

Orättvisa och missförhållanden måste diskuteras, inte sopas under mattan. Det är nog det enda jag har och Vänsterpartiet har gemensamt. Problemet är bara att ingen kan som Jonas Sjöstedt eller Vänsterpartiet se till att kväsa debatten. Foto: By OSeveno – Own work, CC BY 4.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=45893732

Integrationspolitiken i landet är något av en ödesfråga för framtiden. Den som inte vill eller kan bidra till en lösning, lär också vara den som ser till att vi för många decennier framåt kommer att ha problem. Det är den rollen Vänsterpartiet har i den misslyckade politik som hittills har präglat statsmaktens rätt fåfänga försök att få någon rätsida på saker och ting. Integrationspolitiken i landet har ju nämligen havererat och de politiska partierna, särskilt Vänsterpartiet, vill inte se verkligheten eller skyller fiaskot på varandra.

För så fort någon i debatten (Aftonbladet; Archive) lyfter fram obehagliga sanningar eller ser på verkligheten (Expressen; Archive) med andra ögon än det av partiet godkända synsättet, är de där med  stridsyxan (Aftonbladet; Archive) för att kväsa diskussionen. De enda som tjänar på deras handlande är naturligtvis SD. Det bli så när man lägger locket på all debatt och mer eller mindre kväser denna.

Vänsterpartiet kan möjligen i det korta perspektivet stoltsera som högborgen för pk-åsikter, men kommer vi att tacka dem när misslyckandena idag fortfarande är misslyckanden imorgon? Det är ju nämligen då vi kommer att få resultatet av dagens misslyckanden och det är då vi kommer att få börja betala priset för att Jonas och alla andra vare sig vill eller kan se verkligheten.

Nu försöker Jonas Sjöstedt delvis gjuta olja på den debattens vågor med ett nytt inlägg (SVD; Arichive) i SVD i integrationsdebatten. Han misslyckas dock redan i andra meningen och resten blir en såväl sorglig som meningslös läsning. För i citatet ”Däremot ska inte hedersfrågan användas för att i svepande ordalag angripa muslimer, invandrare eller vissa förorter.” visar han varför Vänsterpartiet är partiet som inte vill förstå verkligheten utan istället bekämpar den.

Det var länge sedan vi i Europa upplevde stening och andra hedersrelaterade straff. När de förekom var de inte ens hedersrelaterade. Ändå påstår Jonas Sjöstedt att man inte ska skuldbelägga de ställen där det förekommer som för att koppla den till hela samhället istället för till de ställen hedersrelaterade förtryck förekommer. Foto: Av Annibale Carracci – Web Gallery of Art:   Image  Info about artwork, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=15385043

Fråga man sig var hedersförtryck kommer ifrån så blir nämligen inte svaret ”Sverige”, en sån förklaring vore mer än enfaldig. Istället är det tyvärr gamla traditioner från andra delar av världen som spökar till det och det enda sättet det har tagit sig hit på är genom invandring. Jag ser inte negativt på invandring tvärtom har det sina goda sidor, men denna tillhör inte den. Att kväsa den debatten och förneka sambandet är inte heller det något att eftersträva, släpp debatten fri Jonas!

Inte heller tjänar Jonas några politiska poänger i det längre loppet på att påstå att att man inte bara ska utmåla förorten som centrum för denna smutsiga sedvänja. Hittar Jonas hedersförtryck på Östermalm får han gärna säga att jag har fel, men under tiden hävdar jag med eftertryck att det finns övertygande bevisning om att han i vanlig ordning låter de ideologiska glasögonen skymma sikten för honom. Därmed drar han samma felaktiga slutsatser som vanligt.

Tvärtom talar både Zeliha Dagli och Amineh Kakabaveh om hur det är just förorten som är problemet, men också om hur de få svenskar som trots allt finns där reser hem till innerstaden så fort kontoren stänger. Sanningen är ju att vårt land är så uppdelat mellan olika befolkningsgrupper, att de till och med bor på olika ställen. Hur sunt det är visar sig snart när förorten skapar sina egna lagar. Så fort polis (SVT; Archive) finns på plats, ses de som ett hot mot den alternativa auktoriteten som är de som egentligen styr.

Det enda Jonas Sjöstedt har bevisat med sitt uttalande är att han inte förstår. Han förstår inte att förorten brinner därför att folk känner hopplöshet och saknar framtidshopp, mycket beroende på den under de senaste 20 årens bedrivna politik. Han förstår inte heller att andra krafter än det officiella Sveriges håller på att ta över. Han och hans partibröder och systrar väljer därmed att stoppa huvudet i sanden. ”Sanningen svider” brukar det ju heta, men sanningen är också att ingenting blir bättre av att förneka den.

Ingen, inte minst debatten, hjälps av att en sida antingen doppar huvudet i sanden eller försöker lägga locket på. Jonas Sjöstedt försöker med båda tricken i ett och gör sig därmed till strutsen i sammanhanget. Foto: Av Another Believer – Eget arbete, CC BY-SA 4.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=46492838

Han förstår alltså inte att grunden till problemet är att folk av ett visst slag bor på ett ställe, medan andra bor i andra kvarter. Inte ens när han själv flyttar till Midsommarkransen (Bättre Stadsdel; Archive) i Stockholm där 18 % röstade på Vänsterpartiet i det senaste valet, förstår Jonas Sjöstedt sambanden. Hans politiska kamp mot verkligheten den bara fortsätter. Också hans felaktiga utgångspunkter som ligger till grund för de felaktiga antagandena lyser igenom.

Jonas är dock inte ensam i striden mot verkligheten, till sin hjälp har han ett helt parti som med idog energi fortsätter att lägga förslag (Aftonbladet; Archive) på hur man ska fortsätta att fjärma sig från den. Nu är man till och med inne på ett så klassiskt kommunistisk område som hur man ska kunna ”uppfostra” och ”forma” medborgaren till att ”tänka rätt”. Behövs mer än så för att folk ska börja förstå?

Det otäckaste är dock i mina ögon inte deras värdelösa förslag, utan att de får lov att inverka på och medverka till regeringens politik. Det bästa vore om man helt enkelt uteslöt dem ur allt beslutsfattande, men så är alltså inte fallet. Tvärtom fortsätter både Socialdemokraterna och Miljöpartiet att alltmer också dom lyssna på Vänsterpartiets alla felaktiga antaganden om verkligheten. De formar till och med sin egna politik (SR; Archive) utifrån deras teser.

För också i regeringen finns en samsyn med Vänsterpartiet om att tvinga verkligheten att se ut så som man själv vill. Som alltid är det uppifrån kommande dekret (Aftonbladet; Archive) vars enda syfte är att styra medborgaren att bete sig på ett för de styrande – dvs Socialdemokraterna – önskvärt sätt. Här finns ingen plats för egna beslut eller personliga viljor, allt ska bestämmas av farbror sosse med samarbetspartier. För i slutänden betyder individen ingenting i vår fina fantastiska socialiststat.

Det dubbelt trista är att konstatera att också regeringen har samma syn på politisk styrning som Vänsterpartiet. Medborgaren ska styras till ett önskvärt beteende och ingen ska kunna komma undan när allt styrs uppifrån som de marionetter vi ses som. Foto: Av User:Nicolás Pérez – Nicolás Pérez., CC BY 2.5, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=69300

Löjesguiden nominerar idag slentrianmässigt regeringen men också Vänsterpartiet till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Er envetna kamp mot verkligheten och till och med viljan att betvinga verkligheten för att den ska stämma med er världsbild är tecken nog. Men när man som inom Vänsterpartiet är villig att inte bara förvanska verklighetsbeskrivningen, utan också se till att andra inte beskriver den i debatten är ett nytt lågvattenmärke satt. Det gör er till formidabla kandidater till priset.”

Proportionerna

Proportioner är alltid viktiga. Att sätta allt i sitt sammanhang och jämföra för att se hur litet eller stort ett problem är i jämförelse med varandra är direkt avgörande. För går proportioner är fanders tar man fel beslut och riktar resurser på ett felaktigt sätt. Detta resulterar till sist i orättvisa då t ex färre får mer men de som verkligen behöver får lite eller inget.

Proportionerna är viktiga i alla sammanhang utom media tycks det. De små problemen får hur mer utrymme och de stora inga alls. Alltihop kallas av media själva för ”oberoende”. Foto: Wikimedia Commons – Leonardo da Vinci ”Människans Proportioner”

I politikernas värld kallas detta ”resursfördelning” vilket i Sverige bara är ett finare ord för vem man vill gynna med sin politik. Naturligtvis är det i slutänden för att kunna skaffa sig lojala väljare som kan ge till och med urusla partier en andra chans och möjligheten att regera en mandatperiod till. För media däremot handlar sådana medvetna val om att skapa agendor, att berätta historien och också att få browniepoints hos vissa grupper. Skälen för politiker och media kan alltså ibland likna varandra men men bara delvis.

Det är också i media som proportionerna kommer in. Ju fler som finns i en grupp desto mer tycks man tro att de klarar sig så bra ändå. Ju färre de är desto mer måste man rycka till deras undsättning. Det handlar om strategiska val om vem som ska stödjas och vilka som inte ska det. Marxismens maktordning som lärs ut snart sagt på varje högskola väger också in när media rycker ut.

Det hela resulterar för media i hur mycket medieutrymme något får. Ju viktigare agendan och gruppen är desto större utrymme, ju oviktigare något eller någon är eller blir så resulterar det naturligtvis också i det motsatta. Här avgörs vilka som ska uppmärksammas och vilka som inte ska det. Det lite underliga är att det alltså inte är hur vanligt ett problem är som fäller avgörandet. Istället är det gruppen, maktordningen och en agenda som spelar in.

Jag försöker inte påskina att de som är färre i en grupp skulle ha mindre rätt till utrymme, missförstå mig rätt på den punkten. Det handlar dock om just proportioner och graden av nödvändighet att belysa och här är media faktiskt inte speciellt bra. De hävdar ju alltid att de inte har en agenda trots att de uppenbarligen har en sådan. Man hävdar också att man inte framhäver vissa grupper framför andra, detta trots följande artikel från SVD  (Archive-länkad).

Det gäller att veta vad man ska sätta sökljuset och fokus på, inte minst i media. Men det är just med detta de flesta misslyckas. Den Marxistiska maktordningen stökar till det och snart har man en riktig soppa istället för den debatt och diskussion värd namnet Foto: Wikimedia Commons

För tydlighetens skull, jag säger alltså INTE att de HBTQ-personer artikeln INTE skulle förtjäna uppmärksamheten. Tvärtom är de säkert en förföljd och trakasserad grupp så naturligtvis ska problemen för dom både uppmärksammas och åtgärdas. Det jag däremot vänder mig emot är proportionerna, hur stor är den här gruppen och är de den enda som blir förföljd? Knappast och det vet media om men man väljer att vända bort blicken och inte se.

För i det tysta pågår en helt annan form av förföljelse, en man inte får prata om. Dels drabbar den ”fel” grupp och dels är det ”fel” grupp som står för själva trakasseriet. Den här gången handlar det naturligtvis om klassikern religion och det är inte som man så gärna vill få folk att tro bara en grupp som är offren. För i tidningarna utmålas en grupp, jag säger inte religionens namn vi vet ju alla vilken det handlar om, som de som drabbas. Nu visar det sig istället att de är just enskilda i den här gruppen som står för trakasserierna.

Det skulle ju bli så bra, all kompetens som kom hit skulle ju inte bara lyfta oss ur vårt armod utan vi skulle ju i princip dansa schottis av ren vördnad inför hur mycket skattepengar det skulle regna in av all migration. Nu blottar sig en helt annan sanning, en vars ansikte är betydligt mindre attraktiv.

Vi har redan sett hur det har gått för den judiska minoriteten i Malmö. Där har kränkningar och förföljelser (Aftonbladet; Archivelänk) blivit vardag. Få eller inga åtgärder har vidtagits så det är som om vissa folkgrupper har fått rätten att begå lagöverträdelser som andra inte får. För gud nåde den som skulle få för sig att utsätta utövare av en viss annan religion för samma behandling.

I Gamla Testamentet är ”Öga För Öga” en princip, i media är enögdheten den rådande. Ingen av dessa är särskilt bra men som konsekvens av medias agenda får vi dessutom en snedvriden debatt där vissa aldrig kritiseras och andra alltid Foto: Wikimedia Commons

Som vanligt stannar det inte vid detta. Det är inte bara judar runt om i Sverige som utsätts och förövarna är oftast desamma. Nej, det är också invandrarna själva som utsätts för dessa kränkningar och oftast av landsmän eller från samma region. Allt som behövs är att man tillhör ”fel” religion så kan det vara kört som i exemplet (Expressen; Archivelänk).

Jag kallar mig själv kristen trots att jag är mycket kritisk mot också denna religion och framför allt mot kyrkan. Så visst talar jag i eget intresse men det intressanta här är trots allt att just gruppen kristna knappt uppmärksammas, än mindre får den belysning problemet förtjänar. Om man så är agnostiker, vilket jag respekterar, måste man enas ikring en slutsats – all form av förföljelse eller trakasseri är att betrakta som ett övergrepp på vårt sätta att leva och borde vara grund för omedelbar utvisning.

Det stannar nämligen inte enligt artikeln vid verbala hot eller obehagliga situationer, utan i krav om omvändelse till den ”rätta tron” och avståndstagande från det man tror på. Med andra ord övergrepp. Det handlar också om hot om att skära bort symboler som kors från halskedjor. Igen övergrepp och dessutom inskränkningar som drabbar hela grupper. Dags med andra ord att reagera och individer som använder metoder som dessa har lite eller inget att göra här vad man än tror/inte tror på.

I berättelsen talas om förföljelse, om fundamentalism och om en total inskränkthet som skrämmer andra. Författaren och debattören Soheila Fors fråga sig till och med om vi egentligen har religionsfrihet i det här landet. Och det är en berättigad fråga, vissa anser ju att religionen de företräder är så pass överlägsen att alla ska omvända sig till den. Gör man inte det får man väl räkna med konsekvenserna helt enkelt. Man ser från vissa håll religionen som ett sätt att erövra inget mer.

Ingen, inte ens jag, kan hävda att alla religioner inte är offer för fundamentalismen. Oftast talas om en världsdel därför att där pågår folkmord, utrotning och massmord i religionens namn. Här ett smakprov på fenomenet från Sidney Australien Foto: Wikimedia Commons

Det är då man måste fråga sig om det verkligen var så här vi ville ha det. Svaret blir nog tyvärr ”nej”, det var aldrig tänkt att demokrati och frihet skulle förvandlas till inskränkthet och tyranni från ett fåtal men farliga vettvillingar. Man måste till och med fråga sig om vi kan ha dessa människor som grannar, som medborgare eller som arbetskamrater. Tyvärr igen, det var aldrig detta som var tanken.

Visst förekommer debattinläggen också för de kristna som nu blir offer men det är bara ett fåtal debattörer som tar upp frågan. Ivar Arpi (SVD)är en av dessa och en annan är Nuri Kino (SVD). Den gemensamma nämnaren är just SVD som är en av de sista någorlunda trovärdiga tidningarna i landet. Detta trots att också de har sina kors att bära som Katarina Wennstams krönikor. Annars är det märkligt tyst inför det oerhörda.

Jo det förstås, riksdagen genom Robert Halef (KD) har ju ställt en rak  fråga i riksdagen till utrikesministern, svaret kom i en interpellationsdebatt tidigare i höstas. Trots detta fortsätter strutspolitiken där vi vänder dövörat till när krafter inom en viss religion sitter på flyktingförläggningar och i sina förorter samtidigt som de väser ur mungipan och slipar kniven. Ingen reaktion alltså och ingen är väl att räkna med så länge vi har en regering vars främsta merit är att fly varje besvärande och jobbiga fråga.

För tyvärr så lever vi i de fegas land Sverige. Här har vi i det närmaste gjort det till en naturlag att inte göra något åt problem med motiveringen att ”man ska inte blanda sig i det man inte förstår”. Det handlar också om räddhågsenheten inför att kallas ”rasist”. Allt förövaren/ mobbaren/fundamentalisten behöver göra är att uttala det magiska ordet och dörrar öppnas genast. Inte ens när det rakt under våra näsor pågår en förföljelse kan man diskutera detta utan att det magiska ordet kommer fram som kaninen ur hatten.

Precis som trollkarlen drar kaniner och duvor ur hatten drar vissa deltagare i debatten alltid rasist-kortet. Trots detta behövs en debatt också om fundamentalism som faktisk är på väg att etablera sig i svenska förorter och som definitivt finns på våra flyktingförläggningar. Nolltolerans nu tack! Foto: Wikimedia Commons

En liten påminnelse Sverige, att stå upp för vissa värden är vare sig rasism eller fel. Tvärtom är försvaret av vissa värden nödvändiga i en demokrati, annars har vi snart ingen kvar. Att markera mot krafter som inte vill oss väl kan aldrig bli ett hat, det är snarare en demokratisk handling som alla som omfamnar de idealen måste stå för. Om vi viker oss för det har vi inte mycket till frihet kvar utan istället vinner de mörka krafterna. Dagens definition av rätt och fel, rasism och inte är alltså helt galna och gynnar bara dessa tankar.

Allting idag tycks vara rasism, ett exempel från en upprörd person som Expressen (Archive-länk) bemödade sig med att uppmärksamma. Detta hade inte ens varit en nyhet för tio år sedan, nu är det vardagsmat. Fortfarande lyser dock proportionerna med sin frånvaro. Ingenstans i dagens medieagenda tas de verkliga problemen upp och inte heller är man särskilt intresserad av vissa former av problem.

Tyvärr är det inte rasism att tala om problem hos vissa individer som använder sin religion och alibit vi förser dem med i och med r-ordet till att mobba, förtrycka och förfölja. Tvärtom är det en del av en sund debatt som till och med vissa muslimer (SVT; Archive-länk) som Nalin Pekgul har försökt att ta tag i. Resultatet har dock som alltid i Sverige blivit att media och debattörer gör gemensam sak i att misstänkliggöra (SVT; Archive-länk) och smuts-kasta. Andas det minsta av kritik och domen blir hård med andra ord.

Det här är ju inte första gången detta händer tyvärr. Vem kan glömma de två hjältinnorna Zeliah Daglis (Aftonbladet; Archive-länk) och Amineh Kakabavehs envetna kamp från förra året. De försökte larma och samtidigt starta en seriös debatt för att  få oss att inse att vi har problem i det här landet. Snart hade fatwan drabbat dem båda i form av de tre Vänsterpartisterna (Aftonbladet; Archive-länk) Rossana Dinamarca, Christina Höj Larsen och Aron Etzler. Svaret måste ha varit ett av förra årets största bottennapp med råge.

Fundamentalisterna har alltså inte bara r-ordet, medias oerhörda intresse och politikernas skitnödighet inför att bli betraktade som rasister på sin sida. De har också politiker som snart rycker ut till deras undsättning på sin planhalva! Ingen kunde väl varit mer glada än fundamentalisterna men hjälper det alla de som nu faktiskt fysiskt blir trakasserade? Inte ett dugg! Tvärtom är de lika bortglömda nu som då. Det är som om vissa krafter i sam- hället vill få oss att tro att problemen inte existerar, som vanligt talar verkligheten emot.

Det är egentligen verkligheten kontra overkligheten debatten handlar om. När media har sagt sitt är den förhärskande bilden den av overklighet. Alla är upptagna med att beskriva det som inte är och glömmer lägligt bort de verkliga problemen Foto: By Prefurbia – Own work, CC BY-SA 3.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=31680921

Löjesguiden nominerar idag landets journalistkår till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Proportionerna är alltid av vikt, den ena får inte ställas mot den andre i kampen om utrymme. I ert fall är det dock rätt uppenbart att det är en illa dold agenda som oftast styr vem som får och vem som inte får utrymme. Er agenda utgår från Marxistisk maktlära och osunda kopplingar till krafter ingen borde spela under täcket med. Det gör er till fulländade kandidater till priset.”

Vi är nog för naiva för detta

De flesta av oss ryggar nog tillbaka lite om jag nämner ordet ”barnäktenskap”, de flesta av oss säger nog också att detta är något avskyvärt. Ändå så är frågan just nu en het potatis då flera ensamkommande barn kan uppvisa dokument på att de är gifta med varandra. I några fall har de sociala myndigheterna som har ansvarat för barnen låtit dem leva som ett gift par (SVD). Bloggen Fnordspotting har också tagit upp ämnet på ett suveränt sätt.

Barnäktenskap är inget vare sig vi eller andra Europeiska länder accepterar. Ändå är det i acceptans det slutar med benägen hjälp av svensk lagstiftning. Foto: ”Marriage of H.H Sri Krishnaraja Wadiyar IV and Rana Prathap Kumari of Kathiawar” by Raja Ravi Varma – Raja Ravi Varma, Painter of Colonial India by Rupika Chawla. Licensed under Public Domain via Wikimedia Commons

Problemet går dock mycket mer på djupet än det politiska, för nu har också frågan uppmärksammats inom det juridiska. Det är också då de verkliga problemen börjar. Carolina Saf – doktorand i internationell privaträtt vid Stockholms Universitet – menar i följande artikel i Dagens Juridik att Sverige inte kan förbjuda detta och inte heller tvinga dem att leva åtskilda.

Dags för ombyte i politiken med andra ord. Bakgrunden är nämligen att vi har en lagstiftning, den finns i artikeln, som säger att om ett land godkänner en äktenskapsform så gäller den också här. Här kan alltså alla politiker och debattörer skrika sig hesa, i slutänden har vi redan godkänt det hela. I varje fall om Carolina Saf har rätt, vilket finns lite eller inget som motsäger.

Vi kan alltså inte underkänna ett annat lands lagstiftning utan måste respektera den hur dum den än är. Man skulle kunna sammanfatta det som om att vi genom lagstiftning har godkänt det vi inte tycker om. Allt som krävs är att andra länder anser att det är okej att legalisera barnäktenskap så gör vi det också fast indirekt. Vilken tur då att man ”åtminstone” från myndigheters håll har underkänt de äktenskap som ingåtts med barn som ännu inte fyllt 15 år eftersom denna ålder är den som gäller för sexuellt samtycke.

Nästa steg i processen lär väl bli att vi får lov att godkänna månggifte trots att också det för de flesta av oss är något djupt avskyvärt. Allt som behövs är ju att ett land godkänner det och när vi får hit migranter från det landet har vi inte längre så mycket val än att godkänna det också här. Man kan till och med tänka sig en situation där en man åker hem för att hämta tre fruar, allt han behöver tänka på är att han behåller medborgarskapet i det gamla landet.

Med rätt pass på fickan kan man resa långt för att hitta fler fruar i framtiden. Både en och två kanske kan slinka in när vi på grund av svensk lagstiftning tvingas att godta månggifte kanske. Foto: Wikimedia Commons

Diskussionens vågor går höga förstås, men bakom dessa finns ett antal politiker i regering och riksdag som har utarbetat och godkänt något så dumt som detta. Att det allt som oftast ligger en eller annan form av tvång bakom den här typen av äktenskap vägs aldrig in. Kom ihåg att om bruden skulle vägra skulle hela släkten förskjuta henne och i vissa länder lever en sådan person mycket farligt. I t ex Pakistan händer det att kvinnor som nekar giftemål (Aftonbladet;unvis.it) får batterisyra slängt i ansiktet och därmed livet förstört.

Vad har en kvinna för val i en sådan situation och inför hotet om att få syra i ansiktet? Borde inte lagen ta hänsyn till tvång och se till att ge kvinnor den vägen ut? Och det gör den faktiskt vid första anblicken. Det enda som kan upphäva följandet av lagen är nämligen om äktenskapet har ingåtts av tvång eller att bruden är under femton år. Fast återigen slår den svenska naiviteten till.

En lag är en lag enbart skrivet på ett papper. Det måste finnas någon form av möjlighet att också tillse att den följs. I vårt land är det polisen och övriga rättsvårdande myndigheter som domstolarna som har detta till uppgift. Idag är det dock så att dessa är översköljda av arbetsuppgifter (SVD) i migrationens fotspår. Så en bra fråga blir väl vem som skyddar den kvinnan från övriga släkten och deras hämnd som säger sig ha blivit bortgift mot sin vilja? Inte svensk polis, de har så mycket att göra idag att de inte hinner!

Lagar är som blanka papper, utan innehåll saknar de mening. Nu visar det sig att lagars innehåll stjälper det som är folks åsikter och åsidosätter välgrundade värderingar. Allt signerat de svenska partierna i riksdagen. Foto: Wikimedia Commons

Hederskulturen som detta ingår i sträcker ju sina fula tentakler långt utanför ett lands gränser och når alltså hit. Det finns flera exempel på det bl a fallet Maria som går att läsa om i uppsatsen som du hittar länken till här under, bläddra fram till kapitel 5.5.

Klicka för att komma åt FULLTEXT01.pdf

Här har ju feminister ett utmärkt område att ägna sin tid och kraft åt, men gör de det? Nä! De är mer intresserade av plakatpolitik (Sydsvenskan; unvis.it)  och andra korkade förslag bara de kan hitta på. För som vi alla vet är all jävelskap i hela världen från Europa och kommer enbart från män. Detta påstående trots att exemplen kommer från en region och att kvinnor deltar i processen, ledtråd feminister: De är vare sig Européer eller vita män!

Det är till och med så illa ställt i svensk vänster att på den här fronten motarbetar man dem som försöker att varna för vad som händer. Amina Kakabaveh skrev ju för ca ett år sedan sin suveräna debattartikel (Expressen; unvis.it) om förortens hedersförtryck, svaret kom från det egna partiet – vänsterpartiet och Rossana Dinamarca – och var som en fatwa (Aftonbladet; unvis.it) Ridå debatt alltså, om inte heter man snart Breivik i efternamn. Snacka om att vara moraliskt kaputt!

Det spelar alltså ingen roll att man försöker göra stora gester (SVD). Det slutar alltid med att någon kommer på att politikerna själva har bakbundit oss och landet med lagar och förordningar som tvingar oss att godta det otänkbara. Att de själva har klantat sig döljs av stora grandiosa gester och populistiska uttalanden (SVT; unvis.it). Alla har i stort sett en del av den kraschlandning vi nu ser, men ingen vill ta ansvar för den. Istället får vi höra att det otänkbara har blivit tänkbart och det ofattbara än mer fattbart. Godnatt Sverige!

Nu sänker sig ett kompakt mörker över landet, inte bara för att det är vinter utan också därför att debatten hela tiden visar sig innehålla bakslag som så många gånger förr har skapats av våra politiker. Det oacceptabla blir därmed acceptabelt. Foto: ”Polar-Night Longyearbyen” by Bjørn Christian Tørrissen – Own work by uploader, http://bjornfree.com/galleries.html. Licensed under CC BY-SA 3.0 via Wikimedia Commons

Löjesguiden nominerar idag samtliga svenska riksdagspartier till priset ”Foliehatt of the Year”. Ett särskilt tack och en extra stor nominering riktas till svensk vänster. Motiveringen lyder: ”Ni kan krumbukta er, ni kan göra stora utspel men inget döljer att ni själva är en del av problemet. Ni försöker upprätthålla den gängse normen men har i själva verket skapat en situation och en lagstiftning där det onormala ges företräde och snart blir normalt. Det gör er till extra stora hycklare och därför utmärkta kandidater till priset”.

En onödig undersökning

Ibland stöter man på undersökningar som man undrar varför de ens gjordes. Det tycks många gånger vara tidningarna som gör dessa, antagligen som en förevändning att få sälja lösnummer. Rubriksättningar som ”Så många multimiljonärer bor det där du bor” tycks ju kittla Jantelags-nerven i oss om vi får tro Expressen t ex. Ändå gödslas det med sådana här undersökningar och skälet är nog som sagt att få sälja lösnummer.

Nu har Lena Mellin och Aftonbladet gett sig in i samma bransch. Här hittar du Aftonbladets (unvis.it) artikel. Skälet den här gången är nog inte detsamma som i fallet Expressen utan istället att i vanlig ordning analysera det politiska klimatet och sen komma med några klyschiga analyser om hur allt borde vara och hur det ska gå att ställa till rätta om man är socialdemokrat förstås. Allt för att Lena och alla andra lojala sossar ska kunna locka tillbaka den förlorade fårskocken.

Är det så här politiker och journalister ser medborgaren? Ibland får man det intrycket. För nu ska man förstå SD:are och om möjligt locka tillbaka förlorade väljare. Problemet är att den misstro de ger uttryck för är befogad. Foto: Pixabay

För undersökningen beställd av Aftonbladet handlar om attityder hos människor som söker sig till SD. Dessa vilsna själar är oerhört besvikna på regeringen. Jag kommer aldrig att rösta på SD men skulle heller aldrig rösta på något av partierna i regeringen. Åter måste man alltså fråga sig vad undersökningen ska vara bra för. Det är ett naturtillstånd att vara skeptisk mot regeringen Lena. Efter allt den har gjort och kommer att göra, är det inte konstigt att folk är fyllda av förakt.

Nästa brilljanta slutsats i undersökningen är att folk som röstar på SD inte heller har förtroende för riksdagen. Åter måste man fråga sig vad som är så sensationellt med detta. Nu har visserligen riksdagen inte misslyckats lika mycket men ligger i mina ögon inte långt efter. För var det inte sossarna som i vanlig ordning bytte ut talmannen till en sosse det första som hände? Urban Ahlin som han heter, hade ett enda uppdrag – rulla ut den röda mattan åt Stefan Löfven. Hur det gick har vi sen fått se med besked.

Sen har vi hela historien med Dinamarcas riksdagisdemonstration med tishan som vapen. En mer infantil och låg nivå hon därmed drog ner riksdagiset till är svår att hitta. Där riksdagen ska vara landet högsta beslutande organ, drog Dinamarca helt själv ner rullgardin till dess att allt som återstod var tre nyanser av nattsvart på tishan. Med henne flyttade dessutom gatuparlamentet in i parlamentet och skänkt det hela exakt den unkna stank man brukar känna på järnrörsvänsterns religiösa massmöten.

Kan någon ha respekt för en församling där man kan göra så här ovärdiga inlägg i debatten? Nej och åter nej, riksdagiset är inte platsen där vänsterpartistisk plakatpolitik ska framföras. Foto: Youtube

Återigen Lena, är det så konstigt att folk tvivlar? När riksdagen sysslar med osakligheter och direkt partipolitiskt kuppmakande för att bereda vägen för det vanstyre vi nu ser så tycker jag att tvivel och misstro är en sund reaktion. I Lenas värld tycks det dock se annorlunda ut, de som sysslar med sånt här trams som misstro tycks lida av vanföreställningar.

Nästa område där SD-anhängaren sticker ut är när det gäller misstron mot journalistkåren i landet. Men man behöver inte vara anhängare av SD för att tycka att det är något djupt suspekt med en yrkeskår som till nästan 60 % sympatiserar med Miljöpartiet  och låter dessa komma undan med nästan vad som helst. Att granska högern är både en nödvändighet och en plikt, men att på ett jämförbart sätt granska vänstern är för denna yrkeskår nästan som att spela Linda Blairs roll ur exorcisten under högmässan i kyrkan.

Man behöver inte gräva djupt i den journalistiska myllan för att hitta deras sanna natur. På aftonskräpet självt har man publicerat otaliga artiklar med mer eller mindre fantastiska påståenden om SD. Här hittar du t ex Anders Lindbergs ledare (unvis.it) som för femhundrade gången kopplar ihop SD med nazism. Denna ”tydliga” koppling som påstås finnas handlar som jag ser det nog snarare om att sossarna mycket riktigt har kommit fram till att här är partiet som kommer att sno röster från dom.

Man behöver inte gräva länge innan den unkna sanningen kommer fram. Aftonbladet själva har ju varit en föregångare på området påhittade nyheter där förtal legat snubblande nära. Allt för att skapa politiska poänger ur tomma intet Foto: Wikimedia Commons

Är fortfarande någon förundrad över misstron? Inte jag! Jag anser att demokrati innebär att alla har rätt att yttra sig och att en debatt ska föras med argument inte skitsnack. Antagligen har jag en förlegad syn då den nya tiden innefattar just dessa tricks. Ju mer skitsnack och påhitt desto bättre, ju mer förtryck och likriktning i debatten och det är ännu bättre. Borta är den tid då en debatt fördes på lika villkor och med argument. I den processen är slasktrattar som Aftonbladet viktiga som förmedlare och källa till skiten.

Så inte undra på att Lena ojar sig, det är ju henne själv undersökningen riktar misstroende mot. Det är kanske inte så underligt med den situation vi har fått i samhället. En minoritet styr en majoritet. De använder sin makt till att införa saker inte ens deras väljare har godkänt och ivrigt uppbackade av en enig journalistkår gör man sitt yttersta för att framställa det oerhörda i så god dager som möjligt. En process som innefattar både lögner och förtal.

Om Lena nu hade brytt sig, jag tvivlar på att hon gör det, hade hon kunnat konstatera några andra saker än de hon konstaterar. Det är ett sundhetstecken att det finns motstånd mot den totalitära dumhet som både aftonslasket och den politiska aristokratin i regeringen står för. Det är också ett sundhetstecken att någon vågar stå upp för de värderingar och vågar deklarera en avvikande syn på saken där annars total konsensus råder. Något som för övrigt är djupt skadligt för både den politiska debatten och samhället som sådant.

I Sverige ska vi ju alltid vara så överens att avvikande åsikter kan upplevas som djupt störande. Bäst då att tvinga in folk i leden och det finns så många tricks man kan använda om medborgaren är för bångstyriga Foto: ”Jour d’la Libéthâtion Jèrri 9 d’Mai 2010 11” by Man vyi – Own work. Licensed under Public Domain via Wikimedia Commons

Att man ska behöva analysera och dissekera ett sundhetstecken som tvivel är alltså något djupt störande, inte den vitbok man vill framhålla det som. Det är en vansinnig utgångs- punkt att tro att  det man visar är något ”onormalt”, tvärtom är det vanvettigt normalt att hysa tvivel om de företeelser undersökningen tar upp. Den enkla anledningen till det är att våra politiker har försatt sig själva i den situationen, det är bland annat vad vår regering har visat.

Löjesguiden nominerar idag Aftonbladet till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Ni har lyckats visa att  det tvivel är något sunt och bra. I bästa fall kan den här undersökningen leda till att regering, riksdag och journalistkåren börjar inse allvaret i situationen. Jag tvivlar dock på att dessa skulle ha självinsikt nog för det. I sämsta fall leder undersökningen till mer ”undervisa folket om sanningen”. Jag tror åtminstone journalister kommer att använda den så, de har ju trots allt en agenda att tänka på. Just bristen på självinsikt gör landets statsledning och journalistkåren till utmärkta priskandidater.

Vår naive statsminister

Att Margot Wallström ställer till med den ena diplomatiska krisen efter den andra med sitt vidlyftiga snackande är något åtminstone jag nästan har vant mig vid. Hennes Israel-tourettes är snart känd i hela Mellanöstern där inte ens den arabiska länder har gått fria från hennes korkade uttalanden. Vem kan glömma haveriet i förbindelserna med Saudiarabien?

Nu har statsministern gett sig in i den här leken med sitt bidrag till leken ”ska vi säga något riktigt kränkande till någon idag”. Hans uttalande om att ”Sverige har varit för naiva” och avsåg terrorresor ner till krigets Syrien, är ett direkt kränkande uttalande. Om utrikesministern i tid och otid lider av Israel-tourettes, så måste statsministern snart diagnostiseras med Sverige-tourettes.

För ser man till befolkningen har många varit emot. Många har till och med som jag själv debatterat hur mycket emot man är, men ändå har statsministern, hans parti och hans samarbetspartners medvetet låtit bli att lyssna på detta. Man har till och med lite mellan raderna kallat oss som varit emot för rasister där det finns liten eller ingen anledning att använda ordet.

Det är sådana här ”seriösa” inlägg i debatten som får en att undra om extremistpartierna är de rätta samarbetspartierna för Löfven. Vill han ha lite mer seriositet i debatten bör han nog bryta med dem. I annat fall fortsätter han att vara någon annans statsminister än min Foto: Aftonbladet

Dra inte in mig i detta Stefan Löfven! Den enda som är naiv av oss är du, bäst att du står för det och erkänner detta istället för att peka finger på andra. Tittar du på opinionen så har fler varit emot idén redan från start, det är du och dina samarbetspartners som har envisats med att fortsätta på den inslagna linjen. Det är till och med så att man fortsätter planerna som här när majoriteten i Stockholms stadshus nu försöker samma sak igen.

Jag har varnat för den utveckling vi nu ser, också andra har gjort samma sak. Tacken för det är att vi alla blir ihopbuntade med den syn som bara återfinns hos 43 % av befolkningen, om ens det, som röstade för den mardröm Löfven företräder. Jag och alla andra är 56 % Löfven, hur vore det om du erkände detta istället för att klumpa ihop mig med åsikter jag inte har?

Det enda statsministern har bevisat i varje fall för mig, är att landet är så delat som ett land kan bli. Jag skulle till och med vilja påstå att med denna statsminister vi har, kommer det här landet att rämna inifrån. Dels företräder han inte mig, jag vare sig röstade på skiten eller accepterar honom som ”min” statsminister. Dels är han en person vars politik nu har drivit en så djup kil ner i myllan av samhället, att jag undrar om han eller någon annan för den delen kan reparera den skada han själv har åsamkat.

Det behövs mer än plåster för att reparera den skada Stefan Löfven har åsamkat landet. Det skulle möjligen vara om han avgick men den chansen lär vara liten då sossarna är beroende av sin älskade makt och kommer inte att släppa den frivilligt
Foto: Wikimedia Commons

Den största missen han hittills har begått är att måla in sig i hörnet som heter ”den enda politikens väg” där Miljöpartiet och Vänsterpartiet har varit de enda tänkbara samarbets-partierna. Hade statsministern haft vett och intelligens att hålla den dörren öppen och istället gläntat för andra konstellationer hade han sluppit den soppa han idag själv sjuder i.

Han hade helt enkelt sluppit att föra den korkade politik de här två småpartierna står för och därmed också sluppit en mycket infekterad situation eller ett delat land. För det är med småpartiernas alltför stora inflytande allt egentligen börjar. Besluten i migrationen, försvarsbeslutet, utrikespolitiken är alla exempel på där ett osunt inflytande från mp och v nu åsidosätter förnuftet. Det politiska alternativet har alltså statsministern svalt med hull och hår.

Men en fråga – migrationspolitiken – har inte bara väckt negativa känslor hos vissa, den har dessutom drivit en yxegg rakt ner i den bastanta stubbe som en gång var Sverige. Resultatet har blivit att det här landet genomgår en inre upplösning och det är den draksådd statsministern och ingen annan har valt att så. Hans val är hans val, inte vårat gemensamma. Så snälla statsministern, sluta upp med att skylla dina tillkortakommanden på folket och landet!

Åker man ner för att strida för en organisation som så totalt föraktar människovärdet som IS har man inget här att göra efteråt. Att statsministern är naiv i den frågan och har gett efter för v och mp får stå för honom. Men att inkludera alla de som motsatt sig beslutet i beskrivningen av Sverige som naivt är korkat bortanför rimlighetens gränser Foto: SVD

Också den i uttalandet aktuella frågan om svenskar som åker ner till Syrien för att strida för IS, är en sådan fråga. Att låta dessa återvända och därmed äventyra Sveriges säkerhet är bara det i sig så kränkande att man måste börja undra vad svensk vänster håller på med. Att ens ifrågasätta ifrågasättandet väcker frågor om hur vissa personer i det här landet mår egentligen. Än mer indignerad blir man när sen statsministern väljer att kollektivt skuldbelägga också dom som aldrig har stöttat idén.

Frågan har bara en lösning och det är att vägra dem återinträde i landet. De som reser ner har gjort sina val, låt dem stå för dessa och dra inte in oss i ett än farligare spel tack! Att statsministern är så ivrig på att hela tiden servera mp och v än mer godsaker och dumheter, det får stå för honom. Inkludera däremot inte mig i det, jag känner inte ens att jag accepterar honom som landets ledare.

Det enda positiva i hela historien är att för ett ögonblick tror jag att statsministern trots allt är ärlig i sitt uttalande. Här glimtar ju det som egentligen är vänsterns gåva till folket – det totala föraktet. Resultatet har blivit att Stefan Löfven möjligen är statsminister för 43 % av befolkningen, om ens det, men inte mig. Du är inte min statsminister Stefan! Läs recensionen och reaktionen på statsministerns uttalande på bloggen Anybody’s Place och Iniskogen.

Den som tidigare har opponerat sig mot beslutet har av många inom vänstern kallats hjärtlösa och till och med rasister. Vi har aldrig accepterat beslutet, ändå inkluderas vi i statsministerns svammel om ”naiviteten”. Det är som att bli pissad på en gång till. Du är definitivt inte min statsminister Stefan Foto: Wikimedia Commons

Löjesguiden nominerar idag statsministern personligen till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Du är definitivt inte min statsminister herr Löfven. Att inkludera mig i ditt senaste tal är en skymf mot allt och alla som vare sig delar din syn eller röstade på dig. Det som nu händer är ditt och ditt partis ansvar, men framför allt är det de som du samarbetar med som  bär huvudansvaret. Att då beskylla ett kollektiv som ”svenskar” för att vara delaktiga i något ni har kokat ihop är inte bara en spottloska i ansiktet, det gör dig till kandidat till priset extraordinär.

Vår (in)kompetenta regering

Vår ytterst kompetenta regering är ju så kompetent att den inte ens behöver ha en minister med ansvar för integrering. Istället har man valt att sprida denna så marginella fråga på flera ministrars bord och har därmed också slarvat bort möjligheten att göra ett jobb som andas kvalitet. Ett faktum som nu med brutal rättframhet visar sig i form av en annons med en ledig plats i regeringskansliet.

Annonsen som är diarieförd den 20 augusti hos arbetsförmedlingen och i den söks en ansvarig för integrationsfrågor på arbetsmarknadsdepartementet. Arbetsbeskrivningen lyder:

”Du är ansvarig för enhetens verksamhet som huvudsakligen består av frågor som gäller mottagande och bosättning av flyktingar samt samordning, utveckling och uppföljning av integrationspolitiska frågor och nyanländas etablering i det svenska samhället.”

Det heter vidare i annonsen:

”Ditt uppdrag är att utifrån ledningens mål organisera, planera och leda verksamheten.”

Det finns dock en liten hake med de där två formuleringarna och med tjänsten som sådan. Det borde redan finnas en eller två ansvariga för de beskrivna arbetsuppgifterna och det skulle möjligen kunna vara de två ministrarna Ylva Johansson – Arbetsmarknadsminister och Morgan Johansson – Justitie- och migrationsminister. Länk till Regeringskansliets hemsida hittar du här, där finns en beskrivning av de olika ministrarnas ansvarsområde.

Vår ansvarsfulla regering klarar inte sitt jobb och förväntar sig nu att andra ska göra det åt dem. Inte ens när deras egna politik slår tillbaka mot dem tycker de att det är deras jobb Foto: Dagens Samhälle

Beskrivningen i annonsen är alltså en beskrivning av det som Morgan Johansson och Ylva Johansson borde ha ansvaret för vilket gör annonsen mycket intressant. Den bevisar ju tesen att uppdelningen mellan de båda ministrarna inte fungerar. Arbetet sköts helt enkelt inte på ett sätt som är tillfredsställande. Det visar också att regeringen så kallade kompetens, egentligen är total inkompetens i frågan. Vad skulle man annars behöva en ansvarig för ett ärende som det redan finns inte mindre än två ansvariga för?

Stefan Löfven har ju bland annat fått mycket hård kritik för just denna uppdelning mellan två ministrar i en så viktig fråga, exempel på kritiken från Centerpartiet. Också Adam Cwejman riktade samma kritik mot regeringen för ett år sedan på SVT:s sajt. Till sist påtalade också Sanna Rayman samma farhåga för ett år sedan i SVD. Ja, det har till och med internt inom s höjts en del ögonbryn när partiet på sin senaste kongress beslöt att slopa integrationsposterna. Så här uttryckte debattören och socialdemokraten Qaisar Mahmood sig om beslutet:

”Politik är inte bara att vilja, det är också att göra. I kongresshandlingarna kan man läsa att partiledningen är positiv till att avskaffa integrationsministerposten eftersom ”integration är en fråga som ska genomsyra alla områden”. Integrationsfrågorna ska “mainstreamas” i andra sakfrågor.
Mina tioåriga förvaltningspolitiska erfarenheter har dock lärt mig att allas ansvar blir lätt ingens ansvar. Frågor försvinner mellan stolarna. Att ta bort integrationspolitiken (läs: integrationsministern) är därför kontraproduktivt. Här skiljer sig mångfaldsperspektivet inte från andra tvärfrågor, till exempel jämställdhet eller tillväxtfrågor. Varför skulle mångfaldsfrågorna förtjäna en sämre styrning?”

Kloka ord men för döva öron när Stefan hade sagt sitt. Ändå har just Löfven fortsatt att vidhålla att regeringens arbete på området har fungerat väl. En rätt svårsmält ståndpunkt  då regeringen de facto har skrotat just integrationspolitiken. Samma regering har ju nu dessutom indirekt medgivit sitt misslyckande när man är tvungen att ha en ansvarig för frågan till Regeringskansliet. En fråga man förut var fullt kapabla att lösa, men inte längre alltså.

Vår kära regering kan inte sägas vara alltför lyhörd för det röstboskapet ser som en ödesfråga. Istället slår man dövörat till och låtsas inte lyssna Foto: Medicinhistoriskasyd
http://www.medicinhistoriskasyd.se/SMHS_bilder/thumbnails.php?album=29

Det finns dock flera felaktigheter i Stefan Löfvens sätt att se på saken. Förutom att han indirekt har medgett att de hela tiden har haft fel, har dessutom flera indicier om att allt inte är så rosenrött kommit in. Den första larmklockan kom i Zeliha Daglis debattartikel (unvis.it) i Aftonbladet.

I den talades det om förortens invandrartjejer och kvinnor som inte längre hade grundläggande frihet på grund av förtryckande grupper. Friheter som vi normalt sett i övriga samhället ser som självklara. Dessa grupper, religiösa och/eller bokstavstrogna, förtrycker enligt henne kvinnor till lydnad under de regler som gällde i det gamla landet. De skapar med detta en nästan totalitär situation socialt för dessa tjejer. Här är bristen på integration grundbulten i problemet.

Vänsterpartisten Amineh Kakabaveh instämde i kritiken i sin debattartikel i Expressen (unvis.it). Också där talas om männens och/eller det fundamentalistiska förtrycket som bottnar i gamla hemlandets traditioner. Kvinnor får inte gå utanför dörren utan manligt sällskap, de måste dölja hår och ansikte, de tvingas läsa koranen och svensk mat är ”haram” [oberörbart/förbjudet; min anmärkning]. Återigen är alltså bristen på integration huvudorsaken där istället gamla seder och bruk återupptas. Det svenska gäller inte längre.

Allt fler rapporter talar om att det inte längre är den svenska flaggan som vajar över förorterna. I takt med det ökande utanförskapet lägger regeringen istället locket på hela debatten Foto: DN

Det finns alltså klara tecken, ja till och med larmrapporter på hur dåligt integreringen fungerar. Ändå väljer regeringen att dels måla bilden i en helt annan färgskala. De medger att man ändå har misslyckats när man nu måste anställa en ansvarig för det regeringen själva borde ha kompetens för, men försöker samtidigt man aktivt att tyst den kritik och de larm som framkommer (?).

Hur ska man annars tolka vänsterpartisterna Rossana Dinamarcas, Christina Höj-Larsens och Aron Etzlers debattartikel (unvis.it) i Aftonbladet. Eller vilket värde ska man tillskriva miljöpartisten Manijeh Mehdiyars och Maimuna Abdullahis artikel (unvis.it) när de gör sina påhopp på alla som vågar yttra kritik och påtala problemen? Är detta sanktionerat av partiernas ledning? Ändå påtalar inte Dagli och Kakabaveh den hårdaste kritiken. Den kommer istället från utländska källor och pekar på helt andra problem och möjligheter om än osäkra som man kan läsa om här i DN (unvis.it).

Det enda Stefan Löfven har kvar är att låtsas vare sig se, höra eller kunna uttala sig. Spelet han spelar är dock lätt genomskinligt och kan med bästa vilja i världen inte kallas ”verklighetsförankrat”

Löjesguiden nominerar idag Regeringen till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Man brukar ibland tala om politisk fingertoppskänsla, något regeringen Löfven helt och hållet saknar. Aldrig har väl en regering misslyckats så kapitalt i en fråga och dessutom haft modet (?) att indirekt erkänna det. Det hela börjar nästan bli lite humoristiskt om det inte hade varit för att landets framtida öde står på spel. Det finns därför ett bra alternativ – avgå! Landet behövde en ny regering förra året, det behöver fortfarande en ny regering.

Mer om regeringens havererade integrationspolitik har följande bloggat om:

Fnordspotting – Populismen och kortsiktigheten
Susanna’s Crowbar – Invandring och integration
Tino Sanandaji – Aftonbladet vill reducera objektiv faktadebatt till subjektiva känsloargument
Iniskogen – Bor Joakim von Anka här hos den svenska regeringen samt lite statistik om oss.
Anybody’s Place – Här är det enda sättet att stoppa Sverigedemokraternas framgång….
WTF Toklandet – Hur hamnade S där ute? Vill de ha tillbaka lortsverige?

Gränser för vissa men inte för andra

I det imploderande Europa odlas just nu självhatet och självkritiken. I dess kölvatten har vi fått en situation som har fått myndigheterna att reagera där hat mellan grupper och oförsonlighet som tittar fram har fått allvarliga konsekvenser. Det jag tänker på är naturligtvis den situation som judarna får utstå när muslimer och araber ger utlopp för sitt hat.

Visst är muslimer och araber också utsatta för hat och förföljelse, men man är samtidigt den grupp som utsätter andra. Jag skulle till och med vilja säga att de i än högre grad utsätter andra för denna förföljelse, det är nämligen sällan vi läser om attacker mot moskéer är judar misstänks ligga bakom. Det är också sällan vi kan höra hat- och glåpord yttras som kan knytas till judar riktade mot muslimer i Sverige. Ändå är det muslimer som utmålas som offer, en bild som är direkt felaktig. Den som förnekar det, förnekar verkligheten tyvärr. Det framgår av Uppdrag Gransknings reportage som du hittar nedan.

Samtidigt som araber eller muslimer utsätter andra för hatet sätter politiker i Europa med all rätt p för hatet mot dessa. Problemet är bara att om man ger en grupp skydd, men lämnar en annan i sticket bäddar man för att kritiken kommer från annat håll i varje fall. Svaret har blivit åtal, inskränkningar i demokratiska friheter som det fria ordet. Kritik har blivit kringskuret och allt mer omöjligt att uttala.

Problemet har varit hur man ser på ett problem. Om vi utgår från vad vissa ser som kritik, andra ser som hets mot folkgrupp måste man ställa sig frågan var gränsen går. Kritik måste vara tillåten, hets mot folkgrupp ska naturligtvis inte accepteras. Den här filosofiska och politiskt laddade frågan ställs just nu runt om i Europa. Viss vill gå längre, andra vill lägga locket på. I den spänningszon som uppstår mellan två synsätt, uppstår också konflikt om begrepp som hets mot folkgrupp.

Titta på det inslag som du kan se nedan. Det är ett tal som pastor James McConnell höll i våras och som är en kritik eller något mer mot islam. Där gick han till rätt hårt angrepp mot den och det samhälle som tillåter vad han ser som terrorister att etablera sig. Det värsta är att han delvis har rätt, den terrorism världen ser idag är muslimsk eller åtminstone säger sig vara islamsk. Han har också rätt i sin kritik mot att det är så kallade muslimer eller muslimer som förföljer kristna i Mellanöstern. Människor har blivit fördrivna och dödade i Syrien för sin tro t ex. Mer om detta i unvisit DN.

Samtidigt är talet ett angrepp som ställer frågan hur långt får man gå? James McConnell är åtalad för det och det har ställt saken på sin spets. Mer om det från engelskspråkiga BBC. Om nu James McConnell är skyldig till hets mot en religiös grupp, vad gör sig detta tal till då?

En intressant detalj är att det sista inlägget är inspelat i Adelaide i Australien och avsett för att läggas ut på nätet. Därmed inskränks alltså en persons rätt att tala om en religion i ett land, men en annan person kan verka ostört i ett annat land. Den ena balanserar på gränsen mellan kritik och hat, den andra har bara hat att delge världen. En åtalas för att lugna en grupp i Storbritannien, en annan får uppmärksamhet på nätet genom att det dessutom läggs upp på Youtube.

För att komplicera saken än mer har den ena gruppen stöd från vänstergrupper inte minst i vårt egna land. Den andra gruppen – judar – är av samma grupp allmänt hatad och utsatta för samma behandling som vi får vittnesmål om från Malmö också av vänstern. Exempel på detta är den så kallade konst Lars Hillersberg, sedan många år en gallionsfigur inom svensk vänster, ställde ut som starkt påminde om den propaganda mot judar som skapades i Tysk konst under 30-talet. Som svar på kritiken viftade konstnären själv bort det hela som ”en kampanj genomförd av Israellobbyn”. Mer om detta i Ivar Arpis ledare i SVD.

I Sverige har vi knappt en debatt, än mindre den kritik som måste riktas mot islam. Detta beror dels på deras koppling till vänstergrupper som så ofta rycker ut till undsättning också då man måste kritisera. Därmed kväver de den nödvändiga debatten. Men det är också så att vänsterns problemformuleringsmonopol har spelat denna grupp rakt i händerna.

Ingen debatt mår så bra av att man pekar finger som för att säga att ”håll käft”. Inte heller är en sidas lidande medan en annan glöms särskilt sunt. Det hela blir kontraproduktivt i slutänden Foto: Telegraph

Det är väl knappast någon slump att att detta problemformuleringsmonopol innefattar en beskrivning att det finns en förföljelse av muslimer. Men så fort kristna kommer på tal är det tystare än i graven. Judarnas situation har nu sent börjat uppmärksammas men är fortfarande dålig, för att inte säga katastrofal.

Nästa dimension som gör att frågan är så infekterad är ett annat faktum. Kritiken kommer underifrån, från ”vanligt” folk och uppfattas inte så sällan som vulgär och populistisk. Man vill gärna också utmåla den som ointelligent just därför att det är ”vanliga” människor som står för den. Ett exempel på detta är DN:s korkade artikel som med vetenskapens hjälp vill måla upp bilden av att ointelligenta människor också är fördomsfulla människor. Här hittar du den. Här hittar du dessutom en replik på den så kallade undersökningen från Forbes. Jag tog själv upp min kritik av DN-artikeln i följande inlägg.

Den andra sidan i konflikten som sliter sönder samhällen i den här frågan är den självutnämnda samt den politiska elit vi har utsett genom val, som intar en helt annan syn än den underifrån kommande. När Maimuna Abdullahi och Sara Bessa anklagade hela det etablerade samhället för att anamma fel syn på jihadresor väckte detta inga protester, länk till SVT här. Däremot när Zeliha Daglis artikel publicerades i Aftonbladet gick hela vänsterrörelsen i taket. Särskilt vänsterpartiets Rossana Dinamarca, Aron Etzler och Christina Höj Larsen gick upp i taket extra mycket i följande debattartikel i Aftonbladet.

Att tysta berättigad kritik men tillåta andra att uttala sig leder i slutänden bara till att problemen växer Foto: Sverigesradio

Här tolereras alltså ingen kritik av det man redan har bestämt sig för är rätt. Man använder alla tillgängliga medel för att föra ut propaganda om den ”rätta synen”. Avviker någon används kanalerna för att tillrättavisa. Hjälper inte det kan man som utväg via sociala media dra ihop pöbelhopen för en schyst liten trollbränning. Vi har nått fram till det som kallas ”åsiktskorridoren”.

Tillbaka till den första tråden om det imploderande Europa. Frågan är varför vi kröker rygg när vi borde stå rakryggade? Vi har över 2000 år av filosofisk och vetenskaplig utveckling att tacka vår kultur för. Några av världens och historiens främsta tänkare har formats av denna och ett bestående arv efter allt detta är grundprinciperna för demokrati för att inte tala om demokrati i sig självt.

Vad skulle vi ha att skämmas för? Att vi har ett mer fritt och tolerant samhälle än de muslimer kommer från? En historia full med blod men också stolta ögonblick när de bara kan peka på en dåtida storhet som i ett allmänt sönderfall ledde till kaos? En del postmodernister pekar ibland på att vi ska skämmas för att vår framgång bygger på rikedomarna genererade av slaveriet. Inget kan dock bli mer fel än den beskrivningen. Den arabiska slavhandeln varade både längre tid och var mer omfattande så då borde väl också dom med den logiken ställas till svars?

Uppenbarligen är det skuld, skam och självrannsakan vi stackare ska känna när det i själva verket är så att finger bör pekas på helt andra krafter. Foto: Wikipedia

För det första byggdes välstånd av 2000 års utveckling med start i Grekland och sedan vidare i Romarriket. Inte ens då Romarriket föll stagnerade den utvecklingen då mycket i dag tyder på att ”den mörka medeltiden” var allt annat än mörk. Inte heller var den så fattig och eländig som det ibland framhålls. Problemet då var snarare rigida samhällsstrukturer och en dålig fördelning av rikedomarna.

Nej, istället måste vi nog leta efter förklaringen till ryggradslösheten i det faktumet att vi är som man säger i USA ”Damned if you do and damned if you don’t”. Säger vi att vi inte känner skuld är vi rasister i twitterokratins och godhetsapostlarnas ögon. Säger vi att vi känner skuld är vi rasister i twitterokratins och godhetsapostlarnas ögon.

Låt mig säga så här, det kan aldrig vara rasism att kritisera det som måste kritiseras. Det kan heller aldrig vara rasism att kritisera när en sida är så rasistisk att människor inte längre vågar bo kvar i den stad där de föddes och levde. I jämförelse med det som händer i många av de här ”problemområdena” är ingenting rasism och det hjälper inte i den debatten att peka på fel företeelse.

Det är det som vi borde ta med oss för framtiden, inte att kröka rygg för en kraft som är mångdubbelt mycket mer rasistisk. Inget hat, hot eller missaktning mot någon eller något är okej i min värld. Det gäller också de som med dagens agenda kan söka säker hamn igen och igen. Visst förekommer islamofobi det förnekar jag inte, men ingen hjälps av en debatt som enbart handlar om en sida av myntet.

Det spelar ingen roll om det är högtalare, lågtalare eller vilken grupp som är talare. Alla måste få komma till tals på lika villkor och därför måste åsiktskorridoren städas ut, den börjar bli unken nu. Foto: Freepik

Löjesguiden nominerar idag den postmodernistiska debatten och åsiktskorridorens förespråkare till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Ni vill så gärna plocka godhetspoäng på att avslöja och exponera ondskan och det är väl bra. Det hade dock varit bättre om ni hade pekat finger på den riktiga ondskan, inte den inbillade. Det faktumet att ni har fått allt om bakfoten så till den milda grad att ni till och med rycker ut till försvar för det oförsvarbara gör er till formidabla kandidater till priset.”

Fler som bloggat om ämnet är:
Fnordspotting – Efter Köpenhamn: Aktuellt bjuder in islamist

 

Näste Till Rakning

Det kan inte vara lätt att tillhöra ett parti där lyhördheten är i det närmaste noll. Det kan inte heller vara lätt om man ska behöva bevittna hur snöd övervägning vem som kan gynna partiet mest om man kliar deras ryggar, när samma krafter går emot allt man tror på och står för. Det är det som händer i vänsterpartiet just nu. Lägre i tak, ingen debatt eller ifrågasättande och ett skamlöst flirtande med krafter som inte vill de som borde vara partiets fokus så särskilt väl. Mer om vänsterpartiets ohejdade populism kan man läsa om på Fnordspotting.

Det är den växande fundamentalismen i storstädernas förorter som är problemet och vänsterpartiet med Rossana Dinamarca i spetsen har redan tagit extremisternas parti i förhoppningen att vinna röster får man förmoda. Bondeoffret man gör är att man slänger medlemmar som Amineh Kakabaveh under bussen utan minsta tvekan eller ånger. Men också förortens tjejer som nu är fritt villebråd för förtrycket är några man villigt offrar för den större helheten.

Är det de här krafterna vänsterpartiet skyddar med sina inlägg i debatten och är det så att de ser dem som potentiella väljare? Om det är så förenas de väl just av hatet mot alla former av frihet Foto: Samtiden

Det började ju med att Zeliha Dagli (Aftonbladet) och Amineh Kakabaveh (Expressen) skrev varsin artikel om de försämrade förhållandena för förortens tjejer. De beskrev hur dessa nu råkade ut för ett förtryck av strukturer från hemländerna som letat sig in i områdena i form av extremistiska tankegångar. Som bekant dröjde det inte länge innan dödskyssen från partiets ledning kom i följande artikel i Aftonbladet.

Nu fortsätter den interna kritiken med att Cheko Pekgul lämnar sitt bidrag i debatten i Expressen. Det ska bli intressant att se hur många dagar det dröjer innan Rossana Dinamarca dröjer innan nästa lock ska läggas på tunnan. Ska hon i vanlig ordning dra rasistkortet och mellan raderna beskriva människor med utländsk härkomst som något de inte är. Det ska bli intressant som sagt.

Dödskyssen – En rafflande thriller i vänsterpartistisk debatt och miljö där karaktärsmord och svek tillhör spelets regler. Endast tillåten för en publik över 18 Foto: Discshop

Löjesguiden nominerar idag vänsterpartiet till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Det är sällan eller aldrig man får se ett så övertydligt exempel på politiskt svek. När det dessutom är av det värsta slaget, det riktar ju sig mot en medlem och innefattar antydningar om rasism, har man satt ett svårslaget rekord i svensk politisk historia. Ni är därför mer än värdiga kandidater till priset, ingen som helst tvekan om den saken.”

Var Är De Nu?

Pete Seeger sjöng en gång låten ”Where Have All The Flowers Gone”. I den nämns texten ”where have all the young men gone” och det är inte utan att man ställer sig samma fråga fast med en twist. Man skulle kunna fråga ”where is all the lefties now”. För som alltid har populism andra regler än de gängse, vad som är smart att säga idag är dåligt imorgon t ex. En annan grundregel är att det man argumenterar emot, kan bli till nytta i andra sammanhang och det är det som nu har drabbat vänsterpartiet. Normalt kallas ju sånt hyckleri, men i populismens värld kan man aldrig vara säker.

Frågan på agendan handlar om alla de flyktingar som nu kommer hit. Naturligtvis ska de tas om hand om och få tak över huvudet. Men det är där kruxet börjar, behovet är större än antalet rum och lägenheter man kan komma över. Man skulle kunna säga att efterfrågan är större än tillgången. Detta har olika företag snappat upp och vips har man en lukrativ affärsverksamhet. Exemplet hittas i DN.

De företag som det berättas om i artikeln är bland annat Bert Karlsson-ägda Jokaros och riskkapitalägda Attendo som också äger vårdcentraler och hemtjänst. Bert Karlsson kunde på detta sätt fakturera Migrationsverket 131 miljoner kronor bara för det första halvåret i år! Motsvarande siffra för Attendo är 41,6 för första halvåret 2015. Det är delvis hit dina skattepengar går alltså. Jag är själv kluven, dels ser jag inget fel i att tjäna pengar men samtidigt är det på bekostnad av vård, skola och omsorg som mantrat alltid upprepar.

Pengar pengar pengar överallt pengar men när det gäller vad de ska gå till har vänsterpartiet en minst sagt schizofren inställning Foto: Theguardian

Men det är inte där som skon klämmer som värst, den ömma punkten heter istället vänsterpartiet. Det var ju partiet som gjorde ett stort propagandajippo i förra årets valrörelse där partiet marknadsförde sig som ”inte till salu”. Här är länken till partiets hemsida med programförklaringen på punkten vinster i välfärd. Den gången gällde dock debatten mest sjukvården och äldrevården, antagligen för att det stal mer ”hjärteknipar-poänger”.

Men nu har frågan alltså hamnat i ett annat läge, det är ju flyktingar vi talar om. Snart var man väl tvungen att välja väg, flyktinghjälp eller retorik? Man valde det första men det gör dem också till populister och hycklare. För vad var allt ståhej värt när det kom till kritan nu när man säljer sina ideal för en större sak?

Samtidigt som detta pågår kan man säga att ett annat drama utspelar sig i partiet. Amineh Kakabaveh gjorde det ingen fick göra i sin debattartikel i Expressen. I den kritiserade hon vissa företeelser som nu hade börjat dyka upp i förortens invandrartäta områden. Fundamentalisterna hon talade om och deras normer gjorde unga invandrarkvinnor till offer. Hon talade om förtrycket de fick utstå och de kulturella förtryckande mönster som nu flyttade in utan att svenska myndigheter eller politiker gjorde ett dugg åt detta.

Partiet har inte några som helst betänkligheter vad gäller att svika förortens tjejer. De blir nu istället blir offer åt fundamentalisterna, men feminister det är dom! Foto: Newsweek

I åsiktskorridorens förlovade land är dock detta som att tillbe satan helt öppet under gudstjänst i en katolsk kyrka. Alla godhetsapostlar vädrade morgonluft och dessa återfinns ju bland annat inom vänsterpartiet. Det hade med andra ord blivit dags för partiet att sälja sin själ en gång till och se till att hyckleriet fick ny kraft. Debattartikeln i Expressen signerad Rossana Dinamarca, Aron Etzler och Christina Höj Larsen var i otäckaste laget.

Det börjar så storslaget om hur toleranta man är, hur mycket debatten betyder och hur många grupper som deltar i kampen för en rättvis framtid. Däremot slutar det inte lika storstilat. Ett stycke som följande säger allt och mer:

”Däremot är vi inte är beredda att genom generaliseringar och ryktesspridning låtsas som att kvinnoförtryck, homofobi och fundamentalism är förbehållet en enskild religion eller endast finns i förorten. Om man vill lösa verkliga problem, är lättvindiga påståenden som antyder att reaktionära och patriarkala beteenden uteslutande är ”importerade”, en del av problemet – inte en del av lösningen.”

Fler än Mickey Spillane ägnar sig åt att utdela dödskyssar. De tre vänsterpartisternas svek är något av en milstolpe i svensk politisk historia Foto: Tradera

Dess innehåll och innebörd är ungefär som att säga: ”Debattera gärna, vi är så vidsynta men bara så länge du håller med oss och inte säger vissa saker rent ut”. Stycket var rena dödskyssen åt förortens tjejer som nu är fritt villebråd åt fundamentalisterna som i sin tur tackar för hjälpen. Ytterligare ett exempel alltså på ett parti som moraliskt sett är helt korrupt. För hur man än försöker bortförklara de dubbla budskapen och förhållningssätten, så är partiet inget annat än hycklarnas högborg.

Betänkt att de samtidigt som de nu vänder förortens tjejer ryggen, säger sig vara ”feminister”. Betänk också att de i vissa fall är för vissa bolag inom välfärden, men inte andra i andra delar av välfärden. Lite lustigt också att konstatera att just deras inskränkningar för välfärdens företag, ser till att göra det i den sektor som sysselsätter mest kvinnor. Därmed sviks denna grupp igen då en hel del av sjukvårdsföretagen anställer, försörjer och ger kvinnor en meningsfull tillvaro. Inte så få gånger är dessa kvinnor som har kommit ut på arbetsmarknaden dessutom invandrarkvinnor. I fråga efter fråga, förslag efter förslag vänder de alltså just kvinnorna ryggen igen och igen.

Uppenbarligen lyssnade inte vänsterpartiet på Glenn Ford för det var ju precis det man gjorde. Förortstjejerna, Kvinnorna, Invandrarna, Zeliha Dagli och Amineh Kakabaveh personligen och fler är några av dem som nu fått se partiet vända dem ryggen
Foto: Wikipedia

Löjesguiden nominerar idag Vänsterpartiet till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Ingen kan som ni hyckla i fråga efter fråga. I ena stunden är ni emot vinster, i nästa för eftersom det bidrar till att lösa problemen i en annan fråga som flyktingboende. Ni kallar er dessutom feminister men har beröringsskräck så fort sanningen uppdagas. Partiet är helt enkelt som det gamla ordspråket: ”Sanningen är en sällsynt rätt, så fort den kommer på bordet är det ingen som vill veta av den”. Ni är därför ytterst värdiga en nominering och har gjort er väl förtjänta av denna.”

Mer om vänsterpartiets i det närmaste ohejdbara vänsterpopulism kan man läsa om på Fnordspotting.