Pinsamt

De nordiska ländernas politiska ledare är på gemensam resa till Washington för att tala säkerhetsfrågor, den globala flykting- och migrationskrisen och den respektive synen på jobb och frihandel. Sverige företräddes i vanlig ordning av Stefan Löfven och han lyckades under mötet visa varför han aldrig kommer att bli ihågkommen som en stor statsman.

Det började med tal från de olika Skandinaviska ledarna. Det kretsade mycket kring myterna om oss som förtjusta i alkohol i för stor mängd. Statsministern ville inte vara sämre när han steg upp och utropa glatt ”We are not drunk yet” vilket rev ner skrattsalvor hos den församlade amerikanska politiska eliten med Utrikesminister John Kerry i spetsen. Tidigare under dagen hade Stefan Löfven besökt Robert F Kennedys och John F Kennedys respektive gravar utanför staden och det var nu det slog slint.

För om det var spriten eller om det var sammanblandningen som gjorde sig gällande lär vi aldrig få reda på. Men faktum är att när Statsministern skulle adressera John Kerry blev det ”Kennedy” (Expressen; Archive) istället. Lustigt, roligt, kanske rent av lite silverkantat men……..ack så jävla pinsamt. För en av diplomatins underliggande regler heter ”hövlighet”. Det är inte hövlighet att blanda ihop namn eller människor, det är enbart pinsamt.

Nej, händelsen kommer inte att leda till diplomatiska förvecklingar men är ändå ett exempel på hur man kan göra bort sig i en representativ roll som statsministerns. Foto: By Victor Bezrukov – Port-37, CC BY 2.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=10964284

Nej, det är inte hela världen. Den kommer inte gå under och Sverige kommer inte att dras in i ett krig mot USA över fadäsen. Vi kommer inte heller att utsättas för handelsblockader eller skyddstullar för att straffa oss som nation. Men medge att det är lite pinsamt med en ledare för ett land som inte kan hålla reda på det diplomatiska protokollet som är så viktigt i ett sammanhang som detta. Ett protokoll som man dessutom är betydligt mer strikta på utomlands än vad vi är här hemma.

Det kan kanske låta löjligt men det är faktiskt att trampa på tårna och trots oskyldigheten ställer det i varje fall till med en viss skada. Inte stor, det medges, men ändå så att det kommer att finnas ett stygn av dåliga minnen hos den diplomatkår som står bakom Kerry. En känsla som kommer att poppa upp så fort man säger ”Löfven” eller ”Sverige” också i framtiden.

Det kommer också att finnas en slags aura av lyteskomik runt vår statsminister. En svensk Gerald Ford som snubblar, snavar och ställer till det i alla möjliga sammanhang och som kommer att bli ihågkommen för allt annat än sina politiska gärningar. En politiskt clown som folk kan le åt i mjugg och kanske skratta lite sardoniskt åt. Men hur roligt detta än är, så är det nog inte det en politiker vill bli ihågkommen för. Det är inte heller det ett land vill bli förknippat med och det är däri som misstaget ligger.

Nej, det går naturligtvis inte att jämföra med det haveri utrikesministern har stått för både i arabvärlden och hos Israel, men ändå så finns en känsla av skam kvar. Det är just därför Stefan Löfven aldrig kommer att bli ihågkommen som en stor ledare. Socialdemokratin har fortfarande en ledarkris framför sig och avståndet i både tid och kvalitet på de parti-ordföranden man har producerat genom historien är fortfarande lika bred som Atlanten. Det är nog dags för lite rannsakning tror jag.

Det har nog blivit dags för ett visst parti att bli lite ödmjuka och se sig själva ögonen för att kunna erkänna att trots sin grandiosa självbild har man brister och fel. Det har ju statsministern uppvisat med sitt senaste spektakel. Foto: By Frederic Leighton – The Bridgeman Art Library, Object 249879, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=24970728

Löjesguiden nominerar idag Stefan Löfven till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Jag tycker trots allt lite synd om både Stefan och Åsa som vill väl men som hela tiden landar så fel. Intentionerna är säkert goda men resultatet blir nog mer pannkaka än ett exempel på god politisk utdelning. Buklandningarna är helt enkelt för många och det är det som gör Stefan Löfven till en fullgod kandidat till priset.”

I utrikesministerns förvrängda världsbild

Vår utrikesminister måste ha en väldigt förvrängd världsbild. Tidigare har hon ju gjort sig till ovän med nästan hela Mellanöstern vilket är något av ett rekord. Först var det Saudiarabien (SVD; Archive) som hängdes ut och förnedrades inför öppen ridå med tal om ”medeltida bestraffningsmetoder” i riksdagen. I sak hade hon rätt, det är på många sätt ett medeltida system som landet utgör. Problemet är däremot att i diplomatins värld framför man inte kritiken på ett sätt som det här.

Den gången kom kritiken från i stort sett hela arabvärlden och det gick till och med så långt att ett planerat tal på Arabförbundets möte ställdes in. En diplomatisk markering som fick långtgående konsekvenser och som var tvungen att fixas av en hastigt sammansatt delegation bestående av bl a kungen och Björn von Sydow.

Sen blev det Israels tur. Israel-Torurettes tyckte Hanif Bali och visst var det så, hennes minst sagt märkliga turer i relationerna till landet gjorde snart att förhållandet mellan de två länderna var djupfryst. Flera av utrikesministerns ställningstaganden, har dragit ett löjets skimmer över hela vår utrikespolitik, inte minst i Israel men också i mina ögon. Självförsvar från en attackerande part kan aldrig kallas ”utomrättsligt dödande”, men det anser vår utrikesminister viktigt nog att utreda (SVT; Archive).

Har hjulen börjat rulla är det ibland svårare att få dessa att stanna. Så också för utrikesministern för nu har det blivit dags igen. Sverige ska återigen göra sig till något av Gossen Ruda på den internationella scenen genom utrikesministerns försorg. När FN:s Generalförsamling skulle rösta häromdagen var det inte vilket förslag (Expressen; Archive) som helst som låg framför oss. Den var tvärtom provokativ men framför allt helt historiskt felaktig.

Efter omröstningen i Generalförsamlingen framstår Sverige återigen som ett enda skämt på den utrikespolitiska scenen. Wallströms nedmontering av Sveriges rykte i världen fortsätter alltså, allt för att säkra röster till att rösta in oss i säkerhetsrådet. Foto: Wikimedia Commons

Resolutionen som flera arabstater står bakom, ifrågasätter nämligen judarnas historiska band med de heliga platserna i Jerusalem. Problemet är att de har bara en drygt 6000 år gammal historia med band till just de heliga platserna att luta sig mot. I den finns bl a Tempelberget där judiska tempel har stått lika länge, det enda som idag finns kvar är klagomuren som också den har funnits länge. Att ifrågasätta judars band till platser i Jerusalem är alltså som att påstå att Stockholm är huvudstaden i landet Riga.

Förklaringen till varför utrikesministern väljer att stödja befängda resolutioner måste alltså sökas i andra skäl än att judar inte skulle ha någon koppling till Jerusalem. För ingen, inte ens utrikesministern, är väl så korkad att de tror på den utsagan (?). Svaret på den gåtan heter ”kampanj”. För just nu är Sverige och utrikesministern inställd på att Sverige ska in i FN:s säkerhetsråd. Tanken är väl att det ska skänka lite glans åt ett rätt skamfilat Socialdemokraterna.

Det är nog också tänkt att ge Wallström det strålkastarljus som behövs för att kompensera för det tomma innehållet i politiken hon för. Att stödja förslaget från arabvärlden är alltså att säkra röster för att vi ska komma in. Då är utrikesministern tydligen beredd att till och med ta till så absurda argument som det i resolutionen. Tydligen är dessutom just röstköpet så viktigt att vi offrar andra principer i samma andetag. För nästa röstköp går att spåra i förra veckans beslut i utrikesutskottet att inte kalla ett folkmord (Europaportalen) för ett folkmord.

Turkiet är ju resultatet av det sammanfallande Osmanska riket som gick under i och med undertecknandet av Versaillesfreden 1919. Huvudsätet för det Osmanska riket var Istanbul så det som kom att bli Turkiet var navet i riket. 1915 Ställde man till det för sig när man samlade ihop kristna, Armenier, Syrianer, Assyrier, Kaldéer och Greker och massakrerade dessa. Förföljelserna fortsatte ända till 1923, alltså när det Osmanska riket hade övergått till att bli dagens Turkiet, och etniskt rensade landet på nästan all kristen befolkning.

En gång i tiden fanns ett engagemang i frågan om de förföljelser som skedde 1915, nu försöker man tysta hela debatten om Turkiets skuld i massakern. Det värsta av allt är att avsaknaden av ställningstagande kan vara ett sätt att blidka just Turkiet, inte ett beslut baserat på övertygelse. Foto: By United States Government – http://www.loc.gov/pictures/item/2002711981/, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=27289364

I förra veckan röstades idén om att stämpla händelsen som ett folkmord, det var trots allt ca 1 000 000 Armenier som mördades den gången, ner av utrikesutskottet. Frågan är känslig då dagens Turkiet inte vill kännas vid någon skuld. Idag är landet dessutom invecklat i förhandlingar om EU-medlemskap där man ställer långtgående krav. En brännmärkning av landet är alltså det sista man vill ha på den utrikespolitiska agendan.

Så blev då alltså ett folkmord inte ens erkänt, allt för att ämnet är för känsligt och kanske därför att röstfisket nu är igång för att få in Sverige i säkerhetsrådet. Turkiets stöd i frågan kan dock visa sig bli en Pyrrhusseger. De är ju invecklade i strider mot Kurdiska förband som Sverige aktivt stödjer mot IS, och Turkiet kan dessutom ha ett finger med i spelet till stöd för just IS. Det sista påståendet återstår dock att bevisa. Än mer pikant blir frågan när Mp:s internpolitik avslöjar ytterligare en sprickbildning (Expressen; Archive) i frågan.

Soppan blir dessutom än mer komplicerad av att riksdagen redan 2010 har röstat för ett erkännande (DN; Archive) av folkmordet. Så det som då erkändes som ett folkmord, råder nu total tystnad ikring. Är det möjligen så att förhållandet till staten Turkiet prioriteras framför realpolitik och beslut? Har utrikespolitiken villkorat riksdagens beslut så att den agendan har gått före?

Turkiet av idag är ju faktiskt inte ens landet som skäms över att försöka kväsa andra länders politik, inte ens deras rätt till yttrandefrihet (SVD; Archive) går fri från inblandning från ett aggressivt Turkiet och Erdogan. Kan det till och med ha varit så att utrikesutskottets beslut också föregicks av påtryckningar och påstötningar? Har Sverige helt enkelt i det tysta tagit hänsyn till Turkiets känslor på bekostnad av våra egna ställningstaganden?

I vissa fall kanske tystnaden kan vara underhållande, men i det som man nu kan misstänka är det nog inte lika roande. Ställningstaganden ska nog helst göras utan hänsyn till vare sig länder eller dess ledare, annars blir vi ryggradslösa istället.
Foto: Wikimedia Commons

Sverige har ju redan fått smaka på Turkisk inblandning i våra inre angelägenheter när ambassaden i Stockholm framförde protester mot att TV4 (TV4 Gruppen; Archive) ville sända en dokumentär om folkmordet. Den här typen av inblandningar skulle normalt sett ha lett till diplomatiska förvecklingar, det har det ju tidigare gjort i fallet Israel t ex, men i fallet Turkiet kan vi alltså ha fallit till föga och kastat in handduken för att inte stöta oss med ett land som blir allt mer diktatoriskt.

Kampanjen som ska föra Sverige in i säkerhetsrådet blir dock smutsigare än så. Stiftelsen Dag Hammarskölds minnesfond är stiftelsen som upprättats för att hedra minnet av före detta Generalsekreteraren svensken Dag Hammarsköld som sköts ner på uppdrag i Kongo. Stiftelsen är i praktiken underställd regeringen, t ex var kabinettssekreteraren Annika Söder fondens direktör till dess hon tog det nya jobbet sommaren 2015. I fondens stadgar kan man läsa hur deras pengar ska användas av den som tar emot dessa:

”att skapa förutsättningar för bättre levnadsvillkor för människor som lever i fattigdom och förtryck”

Fina ord eller hur? Men verkligheten ser tyvärr annorlunda ut! I slutet av mars anlände FN:s nuvarande Generalssekreterare Ban Ki-Moon till Stockholm. Hans ärende här var att hålla en föreläsning och ta emot en medalj. Inte för att han förtjänar den, en sämre FN-chef har sällan skådats. Svenskan Inga-Britt Ahlenius som ledde FN:s revision riktade skarp kritik (Aftonbladet; Archive) mot honom och kallade honom till och med ”en nolla”. Men nu var han här för att ta emot en medalj han inte förtjänar och hålla en meningslös föreläsning.

Redan i augusti 2014 begärde Annika Söder att fonden skulle betala ut 14 miljoner kronor. Medan hon var fondens direktör, begärde hon alltså ut en betalning för något som ännu inte hade gått av stapeln! När hon sen senare fick kabinettssekreterarposten på UD, kunde pengarna på begäran från Regeringskansliet betalas ut via SIDA. I begäran framgick också att SIDA själva skulle betala resten av kostnaden genom att ta resten från biståndspengar.

Fattiga och behövande skulle alltså indirekt få betala för att få hit en gratisätande höginkomsttagare som dessutom saknar både legitimitet och kompetens. En person som dessutom har beskyllts för korruption! Det mest intressanta i den historien var att höra Wallström försvara sina beslut i konstitutionsutskottet (KU) nyligen när hon kallade ledamöterna ”okunniga” (DN; Archive). En riktig Carl Lidbom med andra ord, men samtidigt ett lika stort förakt för demokratin som hennes partibroder.

Om utrikesministern anser det vara fel att ställa frågor om hur en stiftelse kunde gå emot sina egna stadgar eller hur världens fattiga är de som ska behöva bekosta Utrikes-ministerns grandiosa visioner, så är det nog så…..i hennes värld. För vi andra som ser begrepp som ”etik” och ”moral” som något helt annat än de snaskiga inslagen som historien utgör, är nog rätt indignerade skulle jag gissa.

Nej, pröva följande förklaring som alternativ. Vår utrikesminister ser sig själv som det stjärnskott hon inte är. Hon har som självskriven maktmänniska, nu bestämt att vi – röstboskapet – ska vara j-a glada över hennes visioner om att Sverige ska in i säkerhetsrådet. Ett säkerhetsråd och ett FN jag personligen helst ser att vi lämnar eftersom organisationen under just Ban Ki-Moon har förvandlats till en stödstrumpa åt allehanda dumhet (ÖT; Archive) och korruption (SVD; Archive).

Wallström trallar på som om inget hade hänt. Hon begår alltså inte bara korkade saker och gör mindre lyckade uttalanden själv, hon ser dessutom till att satsa svenska skatte-betalares pengar på misslyckade eller helt dåraktiga saker. Allt detta i ett enda syfte, Sverige ska in i prestigeprojektet FN:s säkerhetsråd. En organisation djupt korrumperad och inte ens fungerande efter alla utnämningar till fina poster av vänner, släktingar och de som stödjer makthavare runt om i världen.

Sluta upp med vurmen för FN Wallström! Skattepengar ska gå till dem som har betalat dessa och de som behöver hjälp eller stöd. De ska däremot inte gå till korrupta småpåvar eller till fjäsk för makthavare som i praktiken saknar legitimitet.

När nu svenskens pengar används till allt annat än vård, skola och omsorg är det förknippat med flera problem som mutor, svält och utebliven utveckling. Länder som skulle fått pengar till just detta, blir istället lite fattigare tack vare att utrikesministern prioriterar prestigeprojektet säkerhetsrådet istället. Foto: Wikimedia Commons

Löjesguiden nominerar idag Margot Wallström till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Att något är så viktigt att det överskuggar allt annat är sant i vissa fall, dock inte i fallet FN. Där vore det helt enkelt bättre att lämna en organisation som inte längre klarar av att vara vare sig objektiv, opartisk eller korruptionsfri. Att ens satsa en enda svensk skattekrona på detta är skäl nog att nominera dig till kandidaturen och det med råge.”

De har fått nog men det gör inget för det har jag också

De säger att de har fått nog och tänk, för en gångs skull håller jag med. För jag har också fått nog, men inte av samma skäl som dom. Jag har nämligen fått nog av dom, inte av vad dom försöker vända sig emot. För de 47 svenska artisterna och politikerna som i ett upprop (Aftonbladet; Archive) hade fått nog, hade i själva verket fått nog av de migrations- snåla vindar som nu blåser över landet. Själv har jag nog mer fått nog av dom och deras inställning.

Förutom de uppenbara känslomässiga strängarna man i vanlig ordning spelar på till dess inget öga längre är torrt. Här ska det spelas på alla nervtrådar man kan hitta och snart sitter väl alla godhetsapostlar och snyftar ikapp med texten. Trots dessa fina intentioner som att döda ett land inifrån, finns här ingen ansats till en nykter inställning i frågan. De 47 kör på som om inget hade hänt och som om inget de säger kommer att få några som helst konsekvenser.

Tänk om de hade inlett med en vettig analys t ex. USA och Ryssland utkämpar just nu ett kallt krig som är med djupfruset än på länge. Som ett direkt resultat har Syrien dragits in som en bricka i ett spel. Situationen har förvärrats än mer av att länder som Turkiet och Saudiarabien gör anspråk på att bli regionala stormakter och man har därför i hemlighet hjälpt en massmördarsekt som IS. Allt detta för att destabilisera regionen och därmed kunna gripa tag i situationen själva.

Ett klot som far in i käglorna är allt som behövs för att fälla alla om den är tillräckligt välriktad. Likadant med samhällen där allt faller om ett ”välment” bowlingklot skickas in. Konsekvenserna kan bli både stora och ödesdigra men sånt bekymrar förstås inte fanatiker Foto: Wikimedia Commons

Hade man gjort denna delvis mer komplexa situationen tjänsten att göra en analys, hade man också kommit fram till andra slutsatser. Sverige kan inte ensamt ta på sig ansvaret för flyktingarna. Ryssland, USA, Saudiarabien och Turkiet bord bära ett mycket tyngre lass än idag. Många menar att Turkiet redan gör det men de är samtidigt faktiskt de som gör en dålig situation värre med flyktingar som resultat. Men ingen ansats till analys alltså, istället präglas debatten av samma ”alla ska hit”-inställningen som är så orealistisk.

FN har ju genom UNHCR, organet som administrerar flyktingkatastrofer i världen, pressat på Europa och Sverige att ta emot fler och fler, men samtidigt varit märkligt undfallande vad gäller samma krav på länder i regionen och USA och Ryssland. Hur vore det om artikelförfattarna frågade sig hur detta går ihop. För mig handlar det om att vi under inga som helst omständigheter ska ta ensamt ansvar, för FN tycks dumpandet på Europa och EU vara regel snarare än undantag.

Nästa fråga som inte heller den besvaras av artikeln är hur vi ska ha råd med allt detta. Eftersom en av de 47 är Henrik Schyffert är det säkert så att han har en ny fiffig idé (Expressen; Archive) om hur detta ska gå till. När han talar om en kostnad per innevånare på ca 500 :-, talar mer realistiska beräkningar (Metro; Archive) om åtminstone 50 Miljarder per år troligen än mer. Kan man ens diskutera med personer som har en sån inställning till debatt och fakta?

Artikeln säger inte heller något om hur man ska lösa problemen med utanförskap och det som följer av detta med radikalisering. Hur många fler som Abo Raad (Expressen; Archive) kan vårt land tåla och hur många fler ska dödshotas innan artikelförfattarna är nöjda? Det lite paradoxala är ju att om frågan kom upp skulle de flesta av debattörerna  frenetiskt försvara hbtq-personer, men troligen också personer som Abo Raad trots att delar av hans hets (Gefle Dagblad; Archive) faktiskt riktas mot just hbtq-personer(!).

Man ska aldrig dra alla över en kam men vissa imamer är inte fullt så toleranta som godhetsrörelsen kanske önskar. Ändå försvarar just denna rörelse både hbtq-personers och muslimers rätt. Hur det logiskt går ihop återstår att utröna. Foto: Wikimedia Commons

Man hade önskat att han hade varit en isolerad företeelse med en ensam imams kamp mot verkligheten men tyvärr så är inte detta fallet. Tvärtom har hans irrläror (Gefle Dagblad; Archive) spritt sig i församlingen och också i sociala media. Så frågan till de 47 blir helt enkelt om de är beredda att acceptera mindre frihet i vardagen som en indirekt konsekvens av sin egna blindhet inför verkligheten. Kanske lite tvångskonvertering eller hotet om att få både sina eller närståendes halsar avskurna kan få dem att inse (?).

Men de kommer kanske att påstå att det är enstaka exempel som inte bekräftar den större verkligheten. Jaså, jag skrattar lite sardoniskt, för uppenbarligen har de i så fall inte brytt sig om att läsa vare sig Zeliah Daglis eller Amineh Kakabavehs debattartiklar som talar om något helt annat.

Den enkla sanningen är att om man inte har smakat på utanförskapet eller har sett det, och det gör man inte från ett Södermalmsperspektiv, kan man inte heller ha en åsikt i frågan. Felet är att detta är en liten isolerad elit som inte bor eller lever det liv andra gör. Det är så att säga själv pudeln kärna i utanförskapets Sverige, viss bor där och andra här. Aldrig mötas de två och ingen förstår den andres förutsättningar, men åsikter om den andre kan man ha. Märkligt det där.

För ett jättelikt utanförskap är det enda vi hittills har lyckats att skapa. Små och stora samhällen som öar i en ocean där alla lever isolerade från det omkringliggande. Det tydligaste exemplet på det är att det svenska samhället och dess myndigheter (Expressen; Archive) inte längre kan nå in i dessa utanförskapsområden. Istället finns där en alternativ ledarstruktur som inte innefattar det svenska. Är det verkligen detta man vill se och döma folk till?

När folkgrupp ställs mot folkgrupp och polisen mitt emellan, har något i samhällets fibrer brustit. Sverige är på god väg mot detta och medicinen heter inte ”än mer invandring” utan ”aktiv integration” och ”hopp om en framtid”. Fotot är från kravallerna i Brixton 1981 och kommer från Wikimedia Commons

Det finns alltså många obesvarade frågor och också fler än de jag har ställt. Men i sin mission att förstöra landet inifrån är de 47 knappast ensamma. Miljöpartiets våndor inför den nya politiken är omvittnad (SVT; Archive), men nu börjar det också knorra inom leden för Socialdemokratin. Den 22 personer långa listan över Socialdemokrater som nu också gör ett upprop (Aftonbladet; Archive) mot samma snåla migrationspolitik, menar i Aftonbladet att Stefan Löfven nu gett upp visionerna för att istället anamma Sd:s.

Ingen dålig analys så långt, det är sant att Stefan Löfven nu har börjat föra en politik klart inspirerad av Sd och att han därmed är en fascist enligt sin (Aftonbladet; Archive) och Henrik Arnstads definition. Det enda man undrar i det sammanhanget är varför Henrik Arnstad nu inte skriver en ny krönika om Stefan Löfvens fascistiska politik (DN; Archive). Men socialdemokraterna som har undertecknat uppropet mot migrationsstoppet har precis som de 47 lika mycket tankeförmåga som trädgårdstomtar.

För bristen ligger återigen i att man resonerar känslomässigt istället för förnuftsmässigt. Ingenstans någon analys, ingen hänsyn till konsekvenserna och ingen som helst ansats att beskriva kostnaderna eller vad dessa får för konsekvenser för skattebetalarna. Återigen är det som om pengar bara uppstår ur tomma intet eller att lite svältande pensionärer (SVT; Archive) får vi väl alla räkna med.

Det är den här typen av oärlighet i debatten som gör att jag har fått nog. Nog av dem som ser både välfärd och det som gör att den fungerar som något värt att offra. Jag har fullständigt fått nog av deras nära nog frireligiösa trossatser som likt dogmerna på inkvisitionens glada dagar aldrig får ifrågasättas. Fått renons på hur illa underbyggda deras argument är när de med tårfyllda ögon talar om människors öden, men glömmer de öden de skulle kunna skapa med sina förslag.

Hur de fanatiska ska få alla bitarna på plats utan att behöva använda slägga eller rasera samhället inifrån kan nog inte ens Apollos orakel svara på. De slänger bara ur sig sina fantastisk historier utan att ens betänka konsekvenserna. Det blir lätt så när man är fanatiskt övertygad. Foto: Louis Jean Francoise Lagrenée: ”Alexander Consulting the Oracle of Apollo”; Wikimedia Commons

Löjesguiden nominerar idag godhetsrörelsen till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Det är rätt naturligt att zeloter aldrig övertygas om hur fel de har med det de säger. Varför har annars termen ”zeloter” blivit både klassisk men också synonym med godhetsrörelsen? Jag har inget emot godhet, inget är svart eller vitt, men jag har väldigt mycket emot konsekvenserna av deras förslag. Det gör dem till fullfjädrade kandidater till priset.

Fabler och andra farhågor

Statsministern uppträdde på kommundagarna i helgen som gick. Det är en slags konferens för Socialdemokratiska högdjur från kommunerna där man träffas, idisslar och äter god mat. Oftast inbjuds ännu högre sossedjur för att lära de andra djuren att de är mer lika än andra djur. De ska också läras att förstå sin egna politik och kunna samordna den mellan sig. Det händer ju att inte ens kossor förstår djurens villkor och politik, panik i kohagen som det blev i Filipstad (SVT Värmland; Archive) har blivit resultatet.

Statsministern var alltså där i egenskap av högsta styrande djur och höll ett tal. Av det kunde man utläsa flera saker. Det ska för det första bli en mer kontrollerad invandring i fortsättningen. Vi ska inte behöva se scener som de vi fick se under hösten. Dagen kan liknas vid ett väckelsemöte med både tebjudning och ännu mer matmumsande för att än mer understryka hur lika vanliga människor de är.

Överenskommelsen syftar till att det ska komma hit färre migranter och inte alla på en gång. Många av de som kommer hit ska inte heller få ta hit sina anhöriga. En del av kommentarerna gick i vågens tecken av beskedet (Folkbladet; Archive). Det var med andra ord ett efterlängtat budskap att skatorna i Miljöpartiet nu äntligen var tämjda. Ja, de kallas så av sossedjuren eftersom de släpar hem allting upp till boet i Rosenbad i hopp om att allt som glimmar verkligen ska vara guld trots att det inte är det.

Det har ju som bekant skurit sig både en och två gånger mellan skatorna och kossorna, men nu ska frågan vara löst. Trots det finns en rad saker som talar för att frågan i själva verket inte alls är löst. För det första finns det två skator som heter Gustav och Åsa som i historien har gjort sig kända för att säga en sak men mena en annan.

Pica Pica eller skata som den också kallas, återfinns ofta inom Miljöpartiet där den funnit en extra god livsmiljö och där den kan släpa hem allt som glimmar till Rosenbad. Att den kan dra i idisslarnas nosringar inom socialdemokratin lär bli en intressant följetong Foto: Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=339411

Skatorna har ju t ex länge talat om vikten av att alla djur får en giftfri miljö, sen gick den ena skatan – Åsa – och målade sin båt med giftig färg. Alla djuren talade också om vikten av att alla betalade sin skatt. Samma skata – Åsa – gick sen och köpte diesel utan att betala skatten. Två exempel på hur också skatorna har börjat bli mer lika alla andra djur som nu får se sig omflugna.

En annan faktor som gör skatorna notoriskt opålitliga är att de är fundamentalister i just frågan om migranter. Deras grundsyn är att bara hela världen kommer hit kan skatorna, migranterna och den som vill sitta med vid lägerelden, sjunga kumba ya och hamra på sina medhavda Pringles-trummor i takt med musiken. Ett och annat kraxande lär nog också stiga över rytmerna. Öppna gränser (Miljöpartiets Programförklaring; Archive) ska råda och vem som helst ska ha rätten att komma hit.

Åsikten har drivits så långt att det finns få vägar tillbaka för partiet de riskerar att tappa ytterligare stöd och medlemmar. Så hur den ekvationen ska gå till återstår att lösa för skatorna. Hittills har de ju löst problemet som har uppstått med att spela spelet ”äta och behålla kakan samtidigt”. Skatorna har med spelet och leken kring frågan helt enkelt målat in sig inte bara i en båt utan också i ett hörn. Observera att spelets namn inte alls anspelar på feministen Kakan Hermansson, det är ett annat djur.

Medlemmarnas missnöje och trycket det skapar kan alltså skapa en situation där det börjar låta helt annorlunda mot vad det gör nu. Man får komma ihåg att Skatornas parti lite smått närmar sig fyraprocentsspärren (SVD; Archive). När skatorna kan komma att tvingas att börja kraxa kan de alltså hos kossorna återigen uppfattas som om partiet talar med kluvna tungor (NWT; Archive). Klarar det mest jämställda djuret dvs Löfven av att hantera det bakslaget om eller när det kommer?

En tredje sak som kommer att spela in i sådana överväganden som om överenskommelsen ska hållas eller inte, är säkert för skatorna den kritik som nu riktas mot det svenska Migrationsverket. UNHCR (FN:s organ för flyktingomhändertagande) har ju kritiserat (SR; Archive) vårt land och den migrationsöverenskommelse som regerings-djuren har kraxat och idisslat fram. Detta har skett i flera radiointervjuer (SR; Archive) där samma kritik har riktats mot förslaget som därmed vilar på gungfly.

Det finns anledning att tro att skatorna faktiskt kan få för sig att guldet som glimmar i vissa näsringar också finns i kornas nosringar. Om de får det och börjar dra i dessa kan det som såg så bra ut istället bli en skitstorm som slutresultat. Det vore alltså bättre om skatorna fick hitta ett nytt träd att bygga bo i Foto: Wikimedia Commons

I den kritiken talas om att Sverige nu går från att klassificera flyktingar från Syrien som ”Alternativt skyddsbehövande” istället för att ge dem flyktingstatus. Detta innebär i praktiken att deras familjer och anhöriga inte längre kan komma hit eller ges rätten till detta. UNHCR pekar också på att i övriga Europa ges över 80 % av de asylsökande flyktingstatus. I Sverige får bara var tionde denna status så det är bara en av tio som får ta hit sina anhöriga med de nya reglerna.

Att UNHCR ställer dessa krav på Europa men inte Kina, USA, Ryssland, Qatar eller Saudiarabien eller någon annan är helt ovidkommande. Europa ska ju helst i deras ögon gå under för trycket utifrån. Men deras kritik kan också leda till att skatorna åter börjar kraxa när de inser att de andra skatorna i Europa, i t ex Tyskland, är väldigt mycket duktigare på att släpa hem alla föremål som glimmar. Det kan alltså leda till att idisslarna åter får det besvärligt när skatorna börjar slita i nosringen på både Stefan och Margot.

Det kan med andra ord vara dags för kossorna att vakna och inse att skatorna kanske inte är att lita på när skitstormen drar in. De kanske kraxar över för mycket i slutänden. Väl här lär väl den istället parkera över kohagen och sen vet ingen vad som händer. Det lär bli en storm av rent bibliska proportioner om alla illavarslande faktorer samverkar eller inträffar samtidigt i tid.

Vore det inte bättre att se till så att skitstormen aldrig kunde inträffa än att riskera att hela historien upprepar sig när skatorna inser att de kan få igenom mer genom politisk utpressning? Dags att säga adjö till Miljöpartiet i regeringsställning med andra ord! Foto: Wikimedia Commons

Det är ju vikten av att hålla sig på god fot med skatorna för att inte tappa deras förtroende som styr. Det är ju dessutom ganska lite som korna har fått ut ur samarbetet (?) om man jämför med vad de har fått försaka. Kanske är det lite svårt för korna att förstå det eftersom kor inte är de intelligentaste av djur. Istället kan alltså skatorna om de får för sig det, fortsätta att slita i nosringarna när de behagar det. Vi lär väl snart få svaret på den farhågan.

Till dess kra på er allihop och gå aldrig under ett träd där skator har samlats. Det regnar saker därifrån som inte är lämpliga att omnämna trots att en fabel ibland kan vara brutalt ärlig.

Löjesguiden nominerar idag lätt (s)katatoniskt regeringen till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Ja, ja! Vi får väl se när de eventuellt tomma orden ska omsättas till politisk verklighet med de dragdjur som finns i samarbetspartierna. Ord och (id)handling (Aftonbladet; Archive) har ju en märklig förmåga att stå långt ifrån varandra i regeringens värld.”

Att missuppfatta en ideologi

Liberalism betyder ju ”frihet” och det är just det som man säger att ideologin står för. Jag skulle jättegärna vilja vara liberal om det inte vore för att liberala krafter i Sverige hela tiden missuppfattar ordet. Frihet blir i alltför mångas tolkning frihet för vissa men ofrihet för andra. Låt mig ta ett exempel från Liberalernas (fd Folkpartiet) mindre underbara värld när Maria Arnholm ska tala om feminism (Folkpartiet Upplands-Väsbys hemsida). Jag citerar:

”En fråga som ofta diskuteras är föräldraförsäkringens utformning. Många vill se en tydligare styrning och fler öronmärkta månader……..

Vi i Folkpartiet vill öronmärka ytterligare en månad i föräldraförsäkringen åt vardera föräldern. I dag tar kvinnor ut den stora majoriteten av alla föräldradagar, och det gör att det finns en statistisk diskriminering på arbetsmarknaden.”

Uppifrån kommande diktat om att man måste per förälder ta ut en viss mängd i föräldraförsäkringen. Hur kan statlig inblandning i den enskilda angelägenheten på minsta sätt kallas liberalt? Det här låter snarare som samma socialistiska mumbo-jumbo som vänsterpartiet svänger sig med, eller varför inte feministiskt initiativ! I citatet finns ju inte ens ett spårämne av liberala tankar.

Politiska beslut och förslag följer alltid samma mönster i Sverige. En politiker kör upp handen i röven på medborgaren som sedan lydigt ska dansa efter pipan. Till och med så kallade liberala tycks ha missuppfattat hela sin ideologi och anammar samma synsätt Foto: Wikimedia Commons

Men Liberalerna är inte ensamma om att omfamna Sovjetinspirerat tankegods. Också liberala tidningar som DN flirtar ju hej vilt med ganska ljusskygga idéer. Nu senast skrev
t ex Björn Wiman (DN; Archive-länk) en fullständigt obegriplig artikel i tidningen. I den ville han i tryckfrihetens namn sänka ribban för det fria ordet på sociala media som Facebook!!!!???? En mindre liberal och samtidigt mer vettlös tanke är nog svår att hitta!

Men det förment liberala åsido, hur kan man ens komma på en så befängd tanke? Senast man räknade 2015 hade Facebook 1,35 miljarder användare (PC För Alla). Det är ganska naturligt att bland alla dessa människor kan hitta både ”normala” och ”avvikande” människor. Här finns brottslingar, mobbare och idioter som vill övertyga dig om allt möjligt från religion till politik.

Men här finns också genuint vänliga och trevliga människor, faktum är att de flesta är just genuina och trevliga. Om man inte tycker det använder man funktionen ”ta bort som vän” som hittas på varje profil undre rubriken ”vänner”.

Skulle detta inte hjälpa anmäler man. Just Facebook har faktiskt en utredningsavdelning som tar hand om fall av kränkning. Ett av deras problem är lagstiftning i olika delar av världen och också inställningen hos olika människor i synen på näthat. Vad som är en kränkning och lagöverträdelse i Sverige, kan vara helt oreglerad i Saudiarabien t ex. Det här är ett problem därför att om en Saudier under de lagar som råder där, kränker någon här blir de juridiska spetsfundigheterna genast en stötesten.

Den kulturella synen är också viktig, vad som är en kränkning för en kan vara en harmlös sak för en annan. Kallar jag dig ”förbannade hund” skrattar du antagligen, säg samma sak till Saudiern och du ska få se på utbrott. Grundprincipen för dem är dock att känner en person sig kränkt utreder man eventuell överträdelse. Det har till och med hänt att folk har blivit avstängda permanent eller tillfälligt från Facebook så sanering finns redan.

De olika användarnas olika kulturella perspektiv är en svår fråga att knäcka för olika sociala media men grunden är att alla som känner sig kränkta ska kunna anmäla och få saken prövad. Det finns också en avstängningsknapp. Foto:By Norbert Aepli, Switzerland (User:Noebu) – Own work, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=6859266

Det är alltså upp till dig att sätta gränser, att avgöra vad som är tolerabelt och vad som inte är det. Hela tiden kan du om det inte är okej stänga av en person. Istället tycker Wiman alltså att Facebook ska ta tag i saken. Säg mig Björn, tror du att det är lätt att följa varje steg och uttalande 1,35 miljarder människor gör? Är det inte ganska typiskt för Sverige att allt ska komma uppifrån, att det alltid är någon annan som ska göra det som annars är så enkelt för den enskilde?

Björn Wimans artikel är en smärre katastrof på ett annat sätt också. Att en journalist sitter och mellan raderna antyder att vissa inskränkningar i det fria ordet är okej är så bortanför anmärkningsvärt att man häpnar. Skulle man gå in och kolla allt och alla skulle detta nämligen drabba fler oskyldiga än skyldiga. De flesta är nämligen inte skyldiga till sexuella trakasserier t ex. Att artikeln dessutom kommer samma år som vi firar vår tryckfrihets 250-års jubileum (Svenska Journalistförbundet; Archive-länk) är direkt smaklöst.

För betänker man hur många sidor det finns på nätet och hur många människor som faktiskt rör sig där är näthatarna som alla talar om få men högljudda. Ett enkelt knep att bli av med dem är att blockera och stänga av. Funktionerna finns och är lätta att använda så det är ingen ursäkt vare sig för Björn eller andra som hela tiden påpekar allt detta näthat. För övrigt fokuserar ju han och alla andra bara på vissas näthat men inte andras! Hur kan det komma sig Björn?

Till sist spårar hela artikeln ut i dels kopplingen till händelserna på Stockholms Central där flera huliganer gick till attack på Stockholms Central (Aftonbladet; Archive-länk) med näthat. Vad de två fenomenen har med varandra att göra återstår att förklara. Artikeln ger ingen som helst utom ett kryptiskt ”näthatet tar klivet ut på gatan”. Ingenstans försöker han dock göra det klart att samma personer som pucklade på migranterna också är de som hatar på nätet.

Björn Wiman är inte ensam, så många innan honom har gjort samma sak. Man skapar en koppling mellan två fenomen men man bryr sig inte ens om att bevisa att den finns, än mindre hur den ser ut. Det räcker bra med att påstå så finns den. Djupt oärligt DN! Foto:Wikimedia Commons

Här har vi dock ett rätt typiskt fenomen för den här typen av artiklar. Man gör kopplingar vare sig de finns eller inte! Man bryr sig inte heller om att ens försöka leda i bevis att ett sånt samband skulle finnas, det räcker så bra att man bara påstår så är det så! För här är både Björn och andra ute efter att skapa en poäng och då är alla tricks i boken tillåtna. Den som inte håller med heter snart Breivik i efternamn. Troligen är han eller hon också nät- hatare utan att ens själva veta om det, det räcker med att ha en avvikande åsikt.

Björn tar i sin emfas till ytterligare ett trick och det heter ”överdriften”. Om man beskriver något som Facebook som ett ”träsk av sexism, rasism och grova våldshot” har man nog silat myggen men svalt kamelerna. För sällan har väl någonting beskrivits mer fel än så. Jag har många gånger hamnat i hätska diskussioner, debatter med diametralt olika åsikter men aldrig mött, utsatts för eller använt mig av något av det han beskriver. Återigen finns ”stäng av-funktionen” och anmälan om detta ändå skulle ske.

Trots det vill inte Björn se. Han vill hellre koncentrera sig på det näthat som också finns på Facebook men ser samtidigt inte all den sunda diskussion som pågår. Återigen är det som om blindheten inför allt har ett syfte – att skapa en poäng för att kunna driva en tes och kanske också tysta opposition. Den tesen kan man bara misstänka vad den är, den sägs nämligen aldrig rent ut vilket är skickligt, men att sänka ribban för det tillåtna är inte så långsökt att tro. Det är i själva verket syftet med hela artikeln.

Jag ska försöka ge en alternativ förklaring till varför personer som Björn och många andra journalister i vårt land faktiskt vill inskränka en del människors rätt att uttrycka sin åsikt. Alla dessa personer tycker sig ha en så fin och fulländad syn på saker och ting så att när någon kommer och stör deras livsbalans genom att göra något så oerhört som att ifrågasätta deras syn och relevansen i denna, vill man genast täppa till truten på den personen. Deras ryggmärgsreflex är helt enkelt att vissa åsikter ska existera, andra inte.

Ibland undrar man om det inte vore bättre med en apa än dagens svenska journalister. Risken finns ju att de skulle kunna slås intellektuellt med aplängder när det gäller slutsatser i artiklar. Foto: By New York Zoological Society – Picture on Early Office Museum, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=53772

Är man feminist, vänster, godhetsapostel, för islam, antirasist, skänker pengar till tredje världen eller klappar hundar och bebisar på gatan är man kvalificerad. Är man avvikande på någon av de punkterna är man det inte. Och är man inte med så är man emot, det hela är väldig enkelt. Naturligtvis ges medlöparen möjligheten att tvåla till den ”orättfärdige”, är man däremot inte detta får man knappt uttala sig. Återigen extremt genomskinligt och förutsägbart.

Tidningar som DN lierar sig gärna med den här typen av åsikter av flera skäl. Pyser det över av ren ilska så genererar det i varje fall klick och det ger annonsintäkter. Den nya tiden och de föränderliga vindarna som viner kring tidningsbranschen har drabbat tidningar som DN hårt och något måste göras. Vad bättre än lite sensationsjournalistik? Men som vanligt fastnar skrattet i halsen, den här typen av debattörer menar ju det de skriver!

Än läskigare blir det när man betänker att allt detta sker med det goda minnet av att tidningen för länge sedan, särskilt sedan Peter Wolodarski tog över rollen som ansvarig utgivare, har förlorat sin Liberala kompass. Idag har den vridits många grader åt vänster och dessutom åt ett håll som inte heller ogärna ser inskränkningar i det fria ordet. Men som alla kanske vet är vägen till helvetet kantad av goda intentioner.

De två exemplen i inlägget visar istället ett tydligt tecken på att liberala idéer snarare används till något helt annat än det som det var tänkt. Det finns naturligtvis andra partier och andra exempel men i stort så är liberala idéer idag liktydiga med betydligt mer totalitära tankar än de frihetliga man säger sig omhulda. Vi firar visserligen 250-års jubileum för tryckfriheten men faktum är att den mår sämre än på länge.

Yttrandfrihet och tryckfrihet mår sämre än på länge men det man bryr sig mest om är att kunna sänka ribban än mer. Ett faktum som förenar allt från hederliga Stalinister till så kallade liberala krafter. Foto: Wikimedia Commons

Att det ibland handlar om liberala tankeströmningar som ställer sig bakom idéerna är illavarslande. Att det är DN som ofta står för dessa är symptomatiskt och ett tecken i tiden man knappt längre reagerar på. Låt DN vila i frid Wolodarski! Lär er också gärna vad liberalism betyder i praktiken, det är inte för mycket begärt trots allt…..eller?

Som ett litet ps och en artikel som först framkallar ett skratt för att sen fastna i halsen kan man säga att liberala krafter i Sverige nu har bevisat det. Liberalernas ungdomsförbund LUF:s Stockholmsavdelning har under helgen som gick kommit fram till de mycket bisarra besluten att föreslå en legalisering av incest och nekrofili (Aftonbladet; Archive-länk). Kanske är rent av liberala tankar i Folkpartiets variant bara ett annat uttryck för galenskap?

Löjesguiden nominerar idag DN, dess högsta ledning och Björn Wiman till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Med påhittade kopplingar mellan fenomen, förment liberala åsikter och en dold agenda av inskränkthet har DN och dess gärning drivit det fria ordet mot en slags medial istid. Få gånger har så många gjort så mycket för att fullständigt inskränka just yttrandefriheten. Att det sker under falska förespeglingar dubblerar er värdighet när ni nu som formfulländade kandidater har blivit nominerade.”

Slugger

Slugger är en boxningsterm som betyder en hårt slående boxare som går in för att mer eller mindre klubba ner sin motståndare med ett överlägset vapen som ren råstyrka. Termen har senare lånats över till att också gälla debatt eller debatteknik där vissa går in med en dräpande kommentar eller ett argument som får allt att rämna för motståndaren. Debattsluggern har ofta lite olika manér. Personen kan gå på råstyrka, fälla nedsättande kommentarer eller anta ett överlägset dumdrygt sätt i debatten.

En sådan person som alltid har använt en väl avvägd form av arrogans och låtsats haft ett intellektuellt överläge är Jan Guillou. Tyvärr för honom är han inte alltid så överlägsen vare sig på det ena eller andra sättet men det är vid sidan av poängen. Istället är det var som står i fokus när han ger sig in i debatten som är det intressanta. Han försvarar ofta saker man aldrig kan försvara. T ex. har Margot Wallström under senare tid stått i fokus i hans inlägg, hos vem har hon inte det?

Det är inte för användandet av termer som ”medeltida”  som Wallström förtjänar kritik. Istället är det för att hon har äventyrat och förstört Sveriges diplomatiska ställning med ett klumpigt och odiplomatiskt förfarande vilket Guillou missar Foto: Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=504059

Det stod enligt honom mer känslor än logik bakom kritiken mot henne i fallet Saudiarabien (Aftonbladet; Archive-länk). Kritiken berodde väl absolut inte på att utrikesministern äventyrade Sveriges diplomatiska ställning och framtida möjligheter att utöva inflytande i regionen genom kontakter. Nej, istället handlade vi känslomässigt och irrationellt när nationella intressen stod på spel. Vi kacklade mycket men misslyckades med att lägga ägget.

Likadant var det när Wallström-gate brakade loss. Nu var det i det närmaste en liberal konspiration (Aftonbladet; Archive-länk) att ens tänka tanken att Utrikesministern hade begått ett mutbrott. Jag tror inte, eller snarare gissar, att hon inte kommer att kunna fällas för ett sådant. Men säg Jan Guillou, är det inte väldigt väsentligt att åtminstone undersöka den saken innan man fäller ett avgörande som du gör? Är det inte också viktigt att genom- lysa den kompiskultur som så länge har varit så förhärskande inom Socialdemokratin?

I den sista artikeln påstår ”journalisten” Jan Guillou att Utrikesministern kommer väl till sist att sova på en tältsäng på departementet innan folk är nöjda. För hon kan ju knappt ens skaffa en lägenhet innan drevet är igång. Problemet med hans resonemang är återigen att han förbiser vissa fakta men ser andra, oftast de som inte finns men som i hans värld syns ändå.

Han glömmer att max fyra-fem samtal fixade fram en femrummare i Centrala Stockholm, något alla andra dödliga får stå i bostadskö upp till ca 15 år för att få. Han var tydligen temporärt hörselskadad när hon påstod sig ha frågat om inte detta förfarande bröt mot reglerna för t ex bostadskö. Borde hon inte ha förstått att det knappast är en vanlig Svensson som får en möblerad femrummare i Centrala Stockholm genom att ringa några samtal till Kommunals ledning?

Det är få förunnat att bara kunna lyfta telefonluren, tala en stund och sen konstatera att man nyss fixat en femrummare i Centrala Stockholm. Än färre är de medlemmar i Kommunal som får samma förmån. Också det detaljer Guillou glömde Foto: Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=504059

Vidare förbiser han  att när skattebetalarna betalat hennes mer än väl tilltagna lön, behövde hon skjuta till en mellanskillnad ur egen ficka på 32 kronor (DN; Archive-länk) när vanliga medborgare skulle få betala 12-13 000 kronor ur egen ficka för samma nöje. Summa av hans resonemang är att han ser fakta lite som han själv vill. Han hittar på lite här, drar bort lite där och snart har vi en ny bild av ”stackarn” Margot Wallström.

Jan Guillou är dock inte ensam i sin åsikt. En ny teori som framförs av Mats Svegfors (Aftonbladet; Archive-länk) går ut på att drevet enbart beror på att hon är kvinna (!). Själva tesen är fantastisk, så pass fantastisk att man undrar vad det är för parallellt universum man har hamnat i. Det är också lite roande att se hur en före detta ansvarig utgivare för SVD nu kastar sig in till undsättning åt den som borde vara fienden.

Nej Mats, kritiken beror på att hon på ett otillbörligt sätt har skaffat sig fördelar genom kontakter som så många gånger tidigare har visat sig så förödande och så korrumperande för att inte säga hycklande. Hennes beteende ingår dessutom i ett mönster vi har sett förut. Har Mats glömt bort affären Laila Freivalds (SVD)? Eller har han aldrig hört talas om Ylva Johansson och hennes miljonklipp tillsammans med maken och före detta socialdemokratiske finansministern Erik Åsbrink?

Också Mats Svegfors förbiser alltså en rad fakta och en räcka med omständigheter som gör alla de nämnda fallen misstänkta. Att i det läget kalla sig journalist och före detta ansvarig utgivare till en av landets större morgontidningar gör ju inte ärendet mindre delikat. Både Guillous och Svegfors totala blindhet inför det här med fakta är mer eller mindre en journalistisk härdsmälta.

Guillous och Svegfors sätt att argumentera går att likna vid en ruin. Den har väggar men inget innehåll, den är i själva verket alldeles tom. Det hela liknar mer ett försvarstal/ propaganda än faktiskt journalistik eller argumentation. Foto: By Eric Jam – Own work, CC BY-SA 4.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=39528421

Vilken tur då att jag inte likt Don Quijote är ensam i mitt framhävdande. Du hittar länken här under till Jan Schermans inlägg i debatten om Wallström och den återfinns på News55. I den går han hårt fram med de två vita riddarna, det är så han kallar dem båda. För precis som jag anser han att de två helt eller delvis missar hela poängen med affären och vad vi borde lära oss.

Vi är riktigt illa ute när Jan Guillou och Mats Svegfors rycker ut som vita riddare

Han menar att Socialdemokratins kännemärke historiskt sett har varit inom- parlamentariska lösningar alltså lösningar i demokratiska forum. I motsats till detta har kommunismen stått som under 1900-talet hela tiden strävade åt utomparlamentariska metoder dvs gatans parlament och att ta saker och ting i egna händer. Nu har Utrikesministern infört en ny princip för Socialdemokratin, en slags utomparlamentariskt synsätt där allt ordnas i slutna rum eller över några telefonsamtal.

Skandalen handlar också om att gamla principer som rättvisa nu har ersatts med principen den med bäst kontakter är den som drar det längsta strået. Både Jan Scherman och jag undrar nog hur detta med bästa vilja i världen kan kallas rättvisa. Särskilt om det sätts i ljuset av att de som faktiskt äger lägenheten – medlemmarna i Kommunal – aldrig ens kommer på tal om att få samma möjligheter som Utrikesministern fick. De kommer inte att få en lägenhet genom att ringa upp till sitt egna förbund och avtala om en.

Hela affären väcker frågor, frågor som Guillou och Svegfors vill att vi ska undvika. Den lämnar också en rätt dålig smak i munnen men den blir lite bättre av att Scherman faktiskt reagerar. Där har vi återigen ett litet sundhetstecken i en annars rätt matt och grå journalistisk verklighet. För här finns mycket att gräva fram, många frågor att ställa och många upptäckter vi antagligen ännu inte har sett. De kommer sannolikt inte heller att synas så länge vi har journalister som aktivt för en kamp mot att sanningen ska uppdagas.

Vad man tycker sig se är inte alltid det man faktiskt ser. För att räta ut frågorna bör grävandet i olika förehavanden fortsätta men i vanlig ordning stannar denna process halvvägs istället. Det gäller ju att ha en lydig press på sin sida Foto: By Georg David Matthieu – Own work, CC BY-SA 3.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=27472861

Man måste också fråga sig vad det är för en demokrati vi har när två personer med rätt illa dold agenda som ”drev” ”omotiverat” och  ”osakligt” mellan raderna försöker lägga locket på en granskning. En journalists uppgift är väl att granska, men den konstarten håller långsamt på att urholkas och det blir inte bättre av att man faktiskt går in och försöker stoppa den som pågår/pågick. Jan Scherman har alltså många poänger i sitt resonemang, Jan Guillou och Mats Svegfors däremot inga eller få.

Löjesguiden nominerar idag Jan Guillou och Mats Svegfors till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”I en tid då vikten av att alla kort kommer på bordet i alla frågor, är det viktigt att ha förtroende för den kåren som är satta att granska just makten. Upptäcker man som nu att man nu från delar av samma kår försöker att lägga locket på i granskningen så lär det inte bidra till ett ökat förtroende. Det gör er till formidabla kandidater till priset.”

Bristen på självinsikt

Jag tror allvarligt talat att regeringen inte har självinsikten att se hur illa det är ställt och hur åt fanders de sköter sitt jobb. De tror säkert de är guds gåva till folket när de i själva verket är en värdemätare på den sjukdom som snabbt äter sig in i det svenska samhället. Kanske är det så illa att de inte ens kan eller vill ta in de varningssignaler som nästan dagligen avslöjar sanningar ingen, inte minst de själva, vill höra. En av dessa inbillska heter Margot Wallström och nu har hon gjort det igen.

Hon har ju börjat så storstilat. Först ställde hon till jättebråk med halva arabvärlden där Saudiarabien stod i skottgluggen när hon kallade landet ”medeltida”. Så här lät Peter Wolodarskis kommentar om hennes utrikespolitiska meriter i en ledare (unvis.it) i DN. Strax efter gjorde hon först ett självmål, sen ett till i fallet Israel. I sitt sista uttalande lät hon förstå att Palestiniernas situation i Israel och den konflikt som där utspelas, har drivit IS till bland annat terrorattentaten i Paris och att det därmed indirekt skulle finnas en koppling.

Inget kan bli mer fel, IS bryr sig inte så särskilt mycket om vare sig Palestinier eller deras situation. Men vad gjorde väl det, skandalen och den diplomatiska krisen var ett faktum. Artikeln i Expressen (unvis.it) kan berätta om händelsen. Israels syn på Sverige har därmed tagit ett steg till en mer misstänksam hållning och det gör inte direkt underverk i samtal mellan de båda länderna i framtiden. Något som också kommer att påverka andra situationer om jag får misstänka om det hela.

Stirrande blickar och gloende mellan grenarna i granen har blivit resultatet av den misstänksamma hållning som både arabländer som Saudiarabien och nationer som Israel numer har om Sverige. Att i det läget släppa in oss i säkerhetsrådet vore förödande, den dagen det här landet är objektivt i vissa konflikter hamnar allt i en annan dager Foto: ”Wikimedian editing in the wild woods (1696) (cropped)” by Kychot – Own work. Licensed under CC BY-SA 3.0 via Wikimedia Commons

Ett exempel på att IS knappast sätter Palestiniers säkerhet högst är att i krigets Syrien är landsflyktiga Palestinier en av de grupper som råkat illa ut. Visserligen har IS inte anfallit deras läger men man har inte heller stoppat sin expansion med hänsyn till gruppen som därför har fått betala med döda och sårade de också. I bland annat staden Yarmuk har folkgruppen fått betala ett högt pris. DN har skrivit en artikel (unvis.it) om detta.

I Israel är Sverige och Sveriges utrikesminister brännmärkta. Hos deras utrikesdepartement är bilden klar, Sverige har skiftat från att ha kallat sig neutrala till att bli en röst för den palestinska sidan och enbart den. Den bilden har förstärkts av det klantiga erkännandet av Palestina som Sverige genomförde som en av de första utrikespolitiska åtgärderna när den nya regeringen tillträdde. Det erkännandet kommer också att försvåra en fredsprocess där Israel är med.

Det har till och med gått så långt att utrikesministern är välkommen till Israel men inte i en officiell funktion. Är hon där är det som privatpersonen Margot Wallström, inte som Sveriges utrikesminister. Ett faktum som betyder att personskydd kan hon inte räkna med och hon kan inte heller räkna med att någon lyssnar på henne som minister.

Om utrikesministern väljer att åka till Israel gör hon det numer utan skydd som får ordnas av henne själv eller utrikesdepartementet. Hon har ingen officiell status som minister medan hon är där utan hon vistas i landet som privatperson. Så långt har klyftan mellan Israel och Sverige vidgats sedan Wallström blev utrikesminister Foto: Wikimedia Commons

Bråket mellan Israel och Sverige gick till och med så långt att Israels Stockholms-ambassadör kallades hem för ”konsultation”. En åtgärd som i diplomatiska kretsar används för att markera mot ett land hur missnöjd man är med de nuvarande relationerna och hur saker sköts från motpartens utrikesdepartement. På SVT:s hemsida kan man läsa mer om händelserna som infekterat de bilaterala förhållandena mellan länderna.

Det är alltså en rätt diger lista med grodor hon kan yvas över. Meriter andra i hennes position dock inte skulle tveka om att försöka dölja. i det här rätt prekära läget vill hon ansöka om att få in Sverige som en temporär medlem av FN:s säkerhetsråd. En rätt korkad idé som bara handlar om självbilden av oss som oöverförträffade. Här i SVD framförde hon sina något verklighetsfrånvända tankar.

För skulle det förbättra chanserna att nå permanent fred i konflikten Israel Palestina? Nej, tvärtom skulle det försvåra! Anledningen är helt enkelt att när Sverige deltar i ett beslut i säkerhetsrådet kommer Israel uppfatta det som ytterligare ett försök från henne och oss att skapa ojämlika villkor. Något som kommer att göra landet ytterst motvilligt att diskutera en rad frågor som måste diskuteras för att fred ska kunna uppnås.

Om det är fred vi vill ha bör vi nog byta ut utrikesministern innan det är möjligt. Hennes bindningar och förkärlek för att alltid se vissa konflikter lite väl endimensionellt är inte direkt ett stöd i situationen Foto: Wikimedia Commons

I Israel är argumentet redan formulerat och det blir än mer glasklart för dom att Sverige inte går att lita på när vi har en regeringsmedlemmar som Gustav Fridolin och Mehmet Kaplan. Kom ihåg att de båda har arresterats för vad landet har sett som olagliga demonstrationer. Också utrikesministerns Israel-tourettes har starkt bidragit till slutsatsen och synsättet hos landets utrikesdepartement.

Rätt eller fel av Israel kan man alltid diskutera men min poäng är att skadan är skedd och skulden till den ligger helt och hållet hos utrikesministern. Att efter den här skakiga resan dessutom begära att en så oseriös aktör som Sverige få ansvar för att vara delaktiga i att lösa olika konflikter som t ex Palestinakonflikten, är som att hälla bensin på brasan. I synnerhet Mellanöstern kan detta visa sig medföra mer problem än det löser.

Jo, jag använder ett ord som ”oseriös” eftersom det är vad vår utrikesminister har gjort oss till. Vår utrikespolitiska gärning sänks i ett löjets skimmer när utrikesministern tar till orda. Än värre är att nu vill man alltså in i säkerhetsrådet vilket skulle kunna destabilisera situationen i konflikten mellan Israel och Palestinierna än mer om det går illa. Säkerhetsrådet kommer kanske till och med behöva döpas om till osäkerhetsrådet om vår utrikesminister fortsätter den inslagna banan.

Det enda utrikesministerns politik hittills har åstadkommit är mer osäkerhet och än mer balansgång för parterna som också blivit mer motvilliga. Kräftgång med andra ord och det är inget bra facit att ta med sig till säkerhetsrådet Foto: Wikimedia Commons

Hennes subjektiva hållning och politik håller på att bli ett utrikespolitiskt problem och det är vårt land som kommer att få betala priset för detta. Fnrodspotting har som vanligt bloggat suveränt om utrikesministerns oförmåga att se på vissa konflikter med mer nyanserade och objektiva ögon. Det har blivit dags att ta tillbaka makten från den galenskap som kallas ”regeringen”.

Löjesguiden nominerar idag utrikesministern till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Att utrikesministern har förtroende i regeringen för sin politik är uppenbart. Det är dock inte lika uppenbart att samma Wallström har något större förtroende i andra länders ögon. Halva arabvärlden har redan gjort tummen ner och det borde vara en varningsklocka. Att då göra det än värre genom att involvera Sverige i känsliga förhandlingar i just samma region om fred, är i bästa fall att se som korkat värre. Det gör utrikesministern både värdig kandidat till priset men också blind för verkligheten.

Vår naive statsminister

Att Margot Wallström ställer till med den ena diplomatiska krisen efter den andra med sitt vidlyftiga snackande är något åtminstone jag nästan har vant mig vid. Hennes Israel-tourettes är snart känd i hela Mellanöstern där inte ens den arabiska länder har gått fria från hennes korkade uttalanden. Vem kan glömma haveriet i förbindelserna med Saudiarabien?

Nu har statsministern gett sig in i den här leken med sitt bidrag till leken ”ska vi säga något riktigt kränkande till någon idag”. Hans uttalande om att ”Sverige har varit för naiva” och avsåg terrorresor ner till krigets Syrien, är ett direkt kränkande uttalande. Om utrikesministern i tid och otid lider av Israel-tourettes, så måste statsministern snart diagnostiseras med Sverige-tourettes.

För ser man till befolkningen har många varit emot. Många har till och med som jag själv debatterat hur mycket emot man är, men ändå har statsministern, hans parti och hans samarbetspartners medvetet låtit bli att lyssna på detta. Man har till och med lite mellan raderna kallat oss som varit emot för rasister där det finns liten eller ingen anledning att använda ordet.

Det är sådana här ”seriösa” inlägg i debatten som får en att undra om extremistpartierna är de rätta samarbetspartierna för Löfven. Vill han ha lite mer seriositet i debatten bör han nog bryta med dem. I annat fall fortsätter han att vara någon annans statsminister än min Foto: Aftonbladet

Dra inte in mig i detta Stefan Löfven! Den enda som är naiv av oss är du, bäst att du står för det och erkänner detta istället för att peka finger på andra. Tittar du på opinionen så har fler varit emot idén redan från start, det är du och dina samarbetspartners som har envisats med att fortsätta på den inslagna linjen. Det är till och med så att man fortsätter planerna som här när majoriteten i Stockholms stadshus nu försöker samma sak igen.

Jag har varnat för den utveckling vi nu ser, också andra har gjort samma sak. Tacken för det är att vi alla blir ihopbuntade med den syn som bara återfinns hos 43 % av befolkningen, om ens det, som röstade för den mardröm Löfven företräder. Jag och alla andra är 56 % Löfven, hur vore det om du erkände detta istället för att klumpa ihop mig med åsikter jag inte har?

Det enda statsministern har bevisat i varje fall för mig, är att landet är så delat som ett land kan bli. Jag skulle till och med vilja påstå att med denna statsminister vi har, kommer det här landet att rämna inifrån. Dels företräder han inte mig, jag vare sig röstade på skiten eller accepterar honom som ”min” statsminister. Dels är han en person vars politik nu har drivit en så djup kil ner i myllan av samhället, att jag undrar om han eller någon annan för den delen kan reparera den skada han själv har åsamkat.

Det behövs mer än plåster för att reparera den skada Stefan Löfven har åsamkat landet. Det skulle möjligen vara om han avgick men den chansen lär vara liten då sossarna är beroende av sin älskade makt och kommer inte att släppa den frivilligt
Foto: Wikimedia Commons

Den största missen han hittills har begått är att måla in sig i hörnet som heter ”den enda politikens väg” där Miljöpartiet och Vänsterpartiet har varit de enda tänkbara samarbets-partierna. Hade statsministern haft vett och intelligens att hålla den dörren öppen och istället gläntat för andra konstellationer hade han sluppit den soppa han idag själv sjuder i.

Han hade helt enkelt sluppit att föra den korkade politik de här två småpartierna står för och därmed också sluppit en mycket infekterad situation eller ett delat land. För det är med småpartiernas alltför stora inflytande allt egentligen börjar. Besluten i migrationen, försvarsbeslutet, utrikespolitiken är alla exempel på där ett osunt inflytande från mp och v nu åsidosätter förnuftet. Det politiska alternativet har alltså statsministern svalt med hull och hår.

Men en fråga – migrationspolitiken – har inte bara väckt negativa känslor hos vissa, den har dessutom drivit en yxegg rakt ner i den bastanta stubbe som en gång var Sverige. Resultatet har blivit att det här landet genomgår en inre upplösning och det är den draksådd statsministern och ingen annan har valt att så. Hans val är hans val, inte vårat gemensamma. Så snälla statsministern, sluta upp med att skylla dina tillkortakommanden på folket och landet!

Åker man ner för att strida för en organisation som så totalt föraktar människovärdet som IS har man inget här att göra efteråt. Att statsministern är naiv i den frågan och har gett efter för v och mp får stå för honom. Men att inkludera alla de som motsatt sig beslutet i beskrivningen av Sverige som naivt är korkat bortanför rimlighetens gränser Foto: SVD

Också den i uttalandet aktuella frågan om svenskar som åker ner till Syrien för att strida för IS, är en sådan fråga. Att låta dessa återvända och därmed äventyra Sveriges säkerhet är bara det i sig så kränkande att man måste börja undra vad svensk vänster håller på med. Att ens ifrågasätta ifrågasättandet väcker frågor om hur vissa personer i det här landet mår egentligen. Än mer indignerad blir man när sen statsministern väljer att kollektivt skuldbelägga också dom som aldrig har stöttat idén.

Frågan har bara en lösning och det är att vägra dem återinträde i landet. De som reser ner har gjort sina val, låt dem stå för dessa och dra inte in oss i ett än farligare spel tack! Att statsministern är så ivrig på att hela tiden servera mp och v än mer godsaker och dumheter, det får stå för honom. Inkludera däremot inte mig i det, jag känner inte ens att jag accepterar honom som landets ledare.

Det enda positiva i hela historien är att för ett ögonblick tror jag att statsministern trots allt är ärlig i sitt uttalande. Här glimtar ju det som egentligen är vänsterns gåva till folket – det totala föraktet. Resultatet har blivit att Stefan Löfven möjligen är statsminister för 43 % av befolkningen, om ens det, men inte mig. Du är inte min statsminister Stefan! Läs recensionen och reaktionen på statsministerns uttalande på bloggen Anybody’s Place och Iniskogen.

Den som tidigare har opponerat sig mot beslutet har av många inom vänstern kallats hjärtlösa och till och med rasister. Vi har aldrig accepterat beslutet, ändå inkluderas vi i statsministerns svammel om ”naiviteten”. Det är som att bli pissad på en gång till. Du är definitivt inte min statsminister Stefan Foto: Wikimedia Commons

Löjesguiden nominerar idag statsministern personligen till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Du är definitivt inte min statsminister herr Löfven. Att inkludera mig i ditt senaste tal är en skymf mot allt och alla som vare sig delar din syn eller röstade på dig. Det som nu händer är ditt och ditt partis ansvar, men framför allt är det de som du samarbetar med som  bär huvudansvaret. Att då beskylla ett kollektiv som ”svenskar” för att vara delaktiga i något ni har kokat ihop är inte bara en spottloska i ansiktet, det gör dig till kandidat till priset extraordinär.

Så många frågor utan svar

Det är så många frågor som kretsar likt vråkar över oss. Ändå saknas de flesta svaren. Ibland därför att de som borde svara inte vill, ibland därför att svaren helt enkelt inte finns. Ingen vet och ingen bryr sig, det är så vår tid tycks kunna sammanfattas. Ibland låtsas vi till och med medvetet om att problemen som frågorna sätter fingret på inte finns.

Ja, vi står inför en av de värsta flyktingsituationerna sen andra världskriget. Frågor som borde få ett entydigt svar är på sin plats kring det som händer. Ändå är det som det som händer händer, men orsakerna inte finns. Ändå finns också de, trots att vissa personer och rörelser helt enkelt väljer att sticka huvudet i sanden.

Den enda vägens politik innebär att vi blundar för problemen och tar hit allt och alla.  Alla hinder som dyker upp förringar vi eller sopar under mattan. Allt för att maktens män och kvinnor ska kunna slå i oss att det är gott Foto: Youtube

Den första frågan är naturligtvis varför alla söker sig norrut? Runt hörnet från Syrien och Irak som är de värsta krigshärdarna, finns länder som Qatar, Förenade Arabemiraten, Saudiarabien och Kuwati. Dessa drunknar i pengar, men hjälp det bistår de inte med. Borde vi inte sätta dessa länder under ett enormt internationellt tryck?

För det andra måste man fråga sig om logik. Är det logiskt att vi Tyskland tar emot fler flyktingar än Qatar, Kuwait, Saudiarabien och Förenade Arabemiraten gör tillsammans. Det gör Sverige också, men att det ändå står det små godhetsidioter och skriker okvädesord som ”Europas skuld”? I mina ögon kommer de så nära landsförräderi man kan komma, men i sina egna är de ”goda”. Hur bra rimmar det här? Testa ”inte alls”!

Nästa fråga är lite känslig men jag har aldrig dragit mig för att bli lite elak om de som förtjänar det, så inte nu heller. Ni som nu ordnade galan i söndags i Stockholm, det var trots allt ett vällovligt initiativ men mina frågor finns ändå där. Hur hjälper lite show, några positivhalar-politiker och några kvasi-komiker en drunknad pojke på en strand? Ni som nu blir arga kan jag lugna med att min ilska inte riktar sig mot er, utan bara mot arrangörerna.

Det är som om ingen längre vill lyssna på den tongången som talar om problemen. Utanförskap är inte godhet, arbetslöshet likaså. Sämre levnadsstandard, sämsta jobben då man får något är också en form av rasism som godhetsrörelsen sysslar med.

Jo, jag blir också indignerad över pojken på stranden, men jag tycker hela det spektaklet som andra, dock inte jag, fick se var lite ovärdigt. ”Hjälp” i mina ögon hade innefattat att se till att ställa människosmugglarna till svars för massmord. Det är också att praktiskt hjälpa flyktingarna på plats där situationen är som mest akut. Hur kommer det sig att vi inte gör allt detta? Ska det behöva ligga fler små pojkar på en strand i Turkiet innan vi reagerar på det som egentligen är problemet?

Att dessa satans mördare får gå fria och fortsätta är för mig stötande och det borde vara det också för positivhalar-politiker och andra. Hur illa det är ställt med humanismen hos smugglarna vittnar följande reportage om i SVD. Ett vittne talar om hur det gick till när de tog sig över från Libyen till Italien vilket inte var en rosenröd dröm.

Det började med att han blev tvungen att betala 2000 dollar till en smugglare, en ansenlig summa för en fattig man från Nigeria. Till fots korsade de större delen av Sahara till dess de kom till Tripoli. Där föstes de ner i en ranglig och läckande båt. Där sågs en man surra rodret i position ”rakt fram” och snart fann sig flyktingarna inlåsta  under däck. Motorn går igång och snart är de på väg. När Italiensk polis bordade båten fanns inga besättningsmän där, det hade det aldrig funnits under hela överfarten. Är det inte sådant vi måste hindra? Läs berättelsen från SVD här (unvis.it).

Vår ansvarslösa regering har nu äntligen tagit sitt ansvar på ett anvarslöst sätt när positivhalar-politikerna lovar runt men håller tunt. Inga svar men massor med högst temporära lösningar på mycket större problem tycks vara melodin.

Daesh talar få om, deras skuld är större än utrymmet de får i debatten. En värre, ja kanske till och med diabolisk organisation än denna är svår att hitta idag. Jag vill inte utsätta dig läsare för bilden, men samtidigt som pojken på stranden dök upp, visades en annan bild i arabisk media.

Den föreställde också en död liten pojke men på en gata. Där låg han i sitt egna blod efter att ha fått halsen avskuren. Innan han befriades från jordelivet hade dock ett antal ”soldater” våldtagit honom och byxorna var fortfarande neddragna till knäna. Hans brott hade bestått i att han i skolan hade uttalat sig kritiskt om de nya herrarna inom den fina och toleranta rörelsen

Ska vi verkligen förbise dessa övergrepp genom att helt enkelt inte tala om dem? Är det inte dags att börja diskutera de som med pengar och manskap hjälper dem också här hemifrån? Är det verkligen jobb och lägenhet man ska belöna detta ”värv” med? Varför talar vi inte om deras skuld till flyktingkatastrofen? Varför gör vi inget konkret som militärt istället för att ställa upp en rad pajasar på en scen?

Också bakom komikerns mask kan det dölja sig något helt annat än komik. Det är inte lustigt att konstatera att det enda credot tycks vara ”alla ska hit” men ingen har lösningen på problemen vi redan har. Foto: Wikipedia

Var finns indignationen? Varför publiceras inte en bild som denna i svensk media? De kan ju trots allt publicera andra bilder som pojken på stranden. Kanske är det så att vi inte tål att se sanningen av detta vidriga som händer, kanske är det så att det finns krafter här i Sverige som inte vill få oss upprörda. Har vi nått det stadiet där vi sluter ögonen för vissa saker och hellre låter bli att diskutera dessa, än att se det som är obekvämt? Låter vi hellre vissa saker passera än att se problemen?

Daesh ja, vilka jävla hatpredikanter de är. I veckan kom rapporter som återigen talade om att just denna organisation eventuellt använder horderna av flyktingar till att gömma sina egna. Det faktumet att alla som kommer redan har rivit sina identitetshandlingar så att ingen längre har koll på vem eller vilka de är, hjälper också dessa när de nu enligt vissa rapporter tar sig in i Europa.

Också när uppgifter om att Daesh skickar ut medlemmar i horderna av flyktingar för att ta sig till Europa och starta krig är det tyst. Nästan ingen tidning skriver om det och debatten lyser med sin frånvaro. Istället heter det ”alla ska hit”.

Mer om den uppgiften kan man läsa om i WND. Deras uppgift här är att göra det de är bäst på dvs döda och lemlästa. Varför talar vi aldrig om detta? Varför skriver inte svenska tidningar om detta reella hot? Varför tystas alla ansatser att ens tala om det? Hur kan vi acceptera denna uppenbara lögn eftersom en eventuell sanning censureras?

Positivhalar-politiker kallade jag dem, det står jag för. Det är vår nya tid med den ytlighet som tillkommer också dessa. ”Step right up, tickets here, only a dollar 95, satisfaction guaranteed”. Karnevalsgyckel och snabba lösningar när man i själva verket står tomhänt. För vad löser det att stå där och känna sig fin när man inte ens kan ordna jobb åt de som kommer hit? Kan vi kalla oss ”en humanitär stormakt” när vi har 15 flyktingar boende i en femma för att vi inte längre klarar av att bygga bostäder? Flyktingar som bor i källarförråd är inte humanitärt, det är ovärdigt.

Ändå är det epiteten, inte lösningarna vi tycks vara intresserade av. Hur kan det komma sig att ”god” är viktigare än ”den som löste problemen”? Man kan ju till och med i vår tid skapa än mer problem, än mer reformer vars slutresultat förvärrar en dålig situation än mer utan att ordet ”riksrätt” ens används. Hur kan vi låta bli att utkräva politiskt ansvar, när ansvaret inte ens finns? Hur kan vi fortsätta att rösta på samma parti trots att de misslyckas igen och igen?

När demagogerna har gjort sitt är ”god” det enda som återstår. Att lösa problemen tycks sekundärt eller bortglömt. Inte undra på att H.L. Merkens definition av en demagog är ”en som predikar doktriner han vet är osanna, till folk han vet är idioter.” Foto: Wikimedia

Måste vi inte börja ifrågasätta positivhalar-partiet när de nu till och med äventyrar det som är kärnan i deras budskap – välfärden? Vad är det för ”välfärd” vi skapar när vi samtidigt drar på oss allt högre kostnader men får ut allt mindre? Vad är det man vill när man tar hit folk som utan jobb istället blir bidragsberoende? Som sagt, frågorna är många men svaren så få igen.

Samma parti gör ju i samband med manifestationen något av det mest hycklande något parti någonsin har gjort genom alla partiers världshistoria. På själva mötet står Stefan Löfven och eldar på massorna med slagord som ”alla ska hit” trots att han vet att det är omöjligt. Han passar också på att peka ut sina motståndare med retorik, de som står för en ”inhuman” flyktingpolitik. I klartext  betyder det alla som inte delar hans och andras åsikt vilket ju är SD.

Så fort scenen är nermonterad, högtalaranläggningen strömlös och alla har gått hem, sätter sig Löfven och filar på en liten kravlista i de kommande samtalen han ska ha med Tysklands förbundskansler Angela Merkel. På tisdagen åker han ner till Berlin och träffar henne och där framför han listan som i sina delar är en blåkopia av SD:s budskap. Är det någon som börjar tänka i termerna ”hyckleri”? Här är länken till SVD där du hittar listan för diskussion, lägg särskilt märke till punkterna 3 och 10.

Löfvens lista för diskussionsunderlag i samtalen med Merkel som satte igång på tisdagen är i sina delar märkligt lik SD:s krav. Detta trots att han i söndags stod och utmålade vissa partier, läs SD, som både rasistiskt och antihumant. Tittar man på punkterna 3 och 10 börjar man undra över hyckleriet i arbetarrörelsen Foto: SVD

Så kommer vi till den kanske mest brännande frågan som jag ser det. Idag är en stad som Malmö redan mer eller mindre under belägring. Handgranater som kastas, skottlossning och gänguppgörelser har blivit allt vanligare. Kriminalitet, drogproblematik och arbetslöshet är vanligare än resten av landet. Bidragsberoende är för många det enda alternativet. I denna situation tycks både polisen och de sociala myndigheterna stå såväl svarslösa som maktlösa. De som kommer i kläm är som vanligt stadens judar som nu är fritt villebråd. Oftast är det de som säger sig vara så förtryckta som är förtryckarna.

I det här läget, där myndigheter och politiker tycks ligga femtio steg efter mest hela tiden, ska vi alltså ta hit än mer problem. Skolan straffar inte dessa övergrepp, polisen tycks ha tappat fotfästet och politikerna vill ha hit än mer problem. Jag vill inte gärna se allt i termerna ”problem”, det finns lösningar också. I fallet Malmö tycks dock de ligga långt borta. Ser vi inte upp, kan snart detta vara hela landets problem.

Lösningen borde vara att samhället inför nolltolerans mot anti-semitism ja all form av rasism, det borde vara att skolan tog tag i sådana företeelser och markerade, det borde vara att tala om att det är oacceptabelt. Istället väljer vi tystnaden! Hur rättvist är det mot landets judar? Ska vi än en gång behöva uppleva hur man sätter upp skyltar med texten ”Judenfrei”?

Men allt det här kommer aldrig att hända då det står en kader av små nyttiga idioter och menar att allt är rasism. Resultatet av vad de förordar är också rasism men då är det enligt samma idioter inte det. I min värld är rasism rasism, vem det än kommer från är det oacceptabelt.

Rasism är ju missunnsamheten och hatet mot det från normen avvikande. Också vissa antirasister kan tyvärr vara ordentligt rasistiska, så det är väl lika som gäller i fortsättningen Foto: Expressen

Men i dagens agenda är rasism tillåten mot vissa grupper. Det vet ju alla att alla judar är bankirer eller vd:ar och då är man överordnad. Samma anti-semtism, annan retorik. Delar av svensk vänster är verkligen nazister och nu vill man spä på med vad som kan leda till mer problem och förföljelse.

Slutsatsen blir att problemen hopar sig, men ingen debatt om dessa är tillåten. Istället får vi tomma gester med lite bröd och lite skådespel för att lugna våra räddhågsna sinnen. Trots en formidabel show och en uppvisning i tillrättalägganden, har ingen ens andats ordet ”lösningar”. Vår regering är som alltid inkompetent och saknar de nödvändiga svaren, eller för den delen kompetensen.

De förhoppningsvis enda som snart stödjer den är en bunt artister och mediemänniskor, lika svarslösa dom. Kvar med alla problemen står som vanligt den lilla människan, men vem bryr sig om henne när det finns godhetspoäng att tjäna? Ytligheten och förljugenheten är bestående men man arrangerar gärna sådana här jippon för att få känna sig god.

Kom dock ihåg, godhetens granne heter alltid ”ondska”. Sånt spelar dock ingen roll när cynismen och det ogenomtänkta får råda, och det är vårt samhälle genommarinerat av idag. Allt för att de tomhänta ska kunna säga ”vi står för det goda”. Positivet har tystnat, men om du lyssnar riktigt noga kan du höra dess eko.

Det hela är en enda stor cirkus och det är skattebetalarna som till sist får stå för notan. Godhet kostar, men så ska det ju också ge några illusoriska pengar tillbaka som ingen har lyckats bevisa ens existerar Foto: Wikipedia

Löjesguiden nominerar idag hela godhetsrörelsen till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”För ett storslaget tilltag där en liten pojke användes för att vända opinionen. Ett snaskigt grepp, men ändamålen helgar ju medlen som bekant. Fortfarande har dock ingen varken besvarat frågorna eller talat om hur man ska lösa alla problem som kommer som ett brev på posten. Eftersom ni inte heller är så särskilt goda som mina exempel visar, är också detta en riktig prakttavla som nästan är episk i sin grandiositet. De logiska vurporna gör er till formidabla kandidater till priset.”

Fler som har bloggat om flyktingkatastrofen och dess politiska följder är:

Fnordspotting – Att jämföra svenska äpplen med tyska päron
Anybody’s Place –  Det är mitt folk…..
WTF Toklandet  – När bakslaget kommer
Motpol – Att ställa krav är nödvändigt och viktigt
Juggen – SL, SD och Henrik Schyffert

När Teser Kollapsar

Teser – tankebyggen – försök till verklighetsbeskrivningar kalla det vad du vill. Syftet är ju att försöka i schematisk form beskriva en verklighet för att kunna testa denna och se om den håller eller brister. I lördagens SVD kunde man läsa följande artikel som fick allt att störta ned. Det postmoderna tankebygget är och förblir ett fuskverk som bör skrotas, det är vad artikeln visar. Den leder bara till ett anti-intellektuellt helvete som beskrivet i WTF Toklandets blogginlägg.

Feministerna fick äta sin egna medicin efter  den. Deras tes om att det alltid är vita män som ligger bakom allt ont fick ju en ordentlig törn i artikeln. Där står ju uttryckligen att läsa om kvinnliga anhängare till ISIL som nu använder sociala media och grupptryck på medsystrar för att värva nya rekryter/fruar åt organisationen. Var finns patriarkatet i det faktumet att kvinnor är de som är aktiva? Här krävs en bra ad hoc-teori för att rädda vad som räddas kan av ett tankebygge som visst gick lite snett. Vad begreppet ”ad hoc” betyder kan följande artikel i Wikipedia förklara.

Dags för svensk vänster att svälja en del obehagliga sanningar som medicin. Snart faller alla deras teser som käglor Foto: ”Martine Bijl 4” by TROS – Beeld en Geluidwiki – Gallery: Martine Bijl. Licensed under CC BY-SA 3.0 via Wikimedia Commons – https://commons.wikimedia.org/wiki/File:Martine_Bijl_4.png#/media/File:Martine_Bijl_4.png

Också feministernas tes om att om världen styrdes av kvinnor, skulle alla bara krama varandra gick åt fanders. Här serveras vi ett typexempel på att kvinnor är lika kapabla till ondsinta handlingar som män är det. Män är inte ensamt skyldiga då exemplet med tydlighet visar att bakom varje ondsint man står en lika ondsint kvinna. Tesen om ”den goda kvinnan” är alltså långtifrån sann. Godhet sitter inte i könet, det sitter i hjärnan och den ser likadan ut för män som den gör för kvinnor. Den sitter också i förmågan att känna empati, något kvinnorna i artikeln har missat.

Kvinnorna är till och med villiga att lyfta fram de mer sadistiska formerna av ISIL:s verksamhet enligt terroristforskaren Peder Hyllengren som jobbar vid Försvarshögskolan. Vad säger detta om kvinnorna? Att de är fredliga små duvor med olivkvistar i näbben som vill alla väl? Skulle tyvärr inte tro det! Feministerna kanske inte ser det, för ärligt talat vad ser de med? Men andra mer vidsynta har fått sitt till livs och det är ju alltid trevligt att konstatera.

Kvinnor är inte mer sadistiska än män, men uppenbarligen lika kapabla till det. Ett faktum alla postmodernister inte räknade med Foto: Wikimedia

Inrikespolitiskt var det andra som fick svälja det beska pillret. Mona Sahlin har ju drivit tesen att flera av de som har rest ner, har lurats. Också kvinnor har duperats, mer om detta i intervjun från Sveriges Radio. Men hur väl stämmer hennes antaganden med den verklighetsbeskrivning som nu ges vid handen? Inte alls! Här störtar delar av det hon säger brinnande till marken.

Regeringen är nästa förlorare. De för ju enligt sig själva en feministisk politik inklusive utrikespolitik. Den bygger naturligtvis på de postmoderna teorierna och en marxistisk maktanalys där vissa per definition alltid är underordnade och andra alltid överordnade. Politiken innefattar att man knyter kontakter med manshatande organisationer som Rättviseförmedlingen till att föra en utrikespolitik bygd på ”mjuka värden” som diplomati.

Feminism är ideologin full av motsägelser och lögner som att den skulle inkludera alla i samhället. Nu har nästa tes fallit, den att kvinnor har en mjukare framtoning. Kvinnorna i artikeln visar dock en annan bild, och det gör också svenska feminister

Hur det lyckades har vi sett flera exempel på. Här hur rättviseförmedlingen aktivt diskriminerar vita män från Aftonbladet och här hur Margot Wallström inledde Saudi-krisen med sitt senare inställda tal inför Arabförbundet från SVD. Bloggen Fnordspotting har publicerat följande artikel om vad dessa tankevurpor innebär för ett sånt område som skolpolitik.

Tesen från regeringen att om man för denna politik skulle världen bli ett bättre ställe att leva på är därmed helt fel. När kvinnor springer omkring och sprider hatets budskap blir det lätt så. Politiken är därmed baserad på antaganden som inte stämmer med verkligheten utan är i vanlig ordning ett luftslott som bara syftar till att slå blå dunster i ögonen på folk. Kan miljöpartisten Jakop Dalundes magiska svampar ha haft något med den förda politiken att göra (OBS! Det där var ironi i form av humor och ska inte tas på för stort allvar).

Om Jakop Dalundes magiska svampar ingick eller inte när regeringen tänkte ut sin politik förtäljer inte historien. Man kan dock misstänka en hel del villfarelser vad den än beror på
Foto: ”Martine Bijl 4” by TROS – Beeld en Geluidwiki – Gallery: Martine Bijl. Licensed under CC BY-SA 3.0 via Wikimedia Commons – https://commons.wikimedia.org/wiki/File:Martine_Bijl_4.png#/media/File:Martine_Bijl_4.png

Godhetsapostlarna var nästa grupp som blev utskåpade av artikeln. Där beskrivs ju alla så kallade ”rasifierade” i termerna ”goda”, ”välmenande” och ”offer”. Hur mycket offer är de tjejer som vi får ett exempel på i artikeln? Hur välmenande och goda är de? Inte ett dugg är det enda godtagbara svaret!

Nej, sanningen är nog att dessa termer är minst sagt felvalda. Man kan inte tala om en generell regel där alla är goda bara för att de har en viss egenskap som kulturell bakgrund. Inte heller kan man tala om ”vita medelålders män” som allt igenom ondsinta. Alla dessa beskrivningar går att bunta ihop som ”generaliseringar” och är inget annat vad än dessa änglalika varelser säger.

Generaliseringar och fördomar är bara korkade vem de än kommer från. Också feminister kan faktiskt vara just fördomsfulla och utgå från helt fel premisser vilket artikeln på ett brutalt sätt visar Foto: Beskuren från Expressen

Generaliseringar är ju som bekant i sin tur grunden för fördomar så de som säger sig vara fördomsfria är de facto allt annat än just detta. Tvärtom stinker nu tankarna de ger uttryck för rätt ordentligt efter artikelns brutala faktauppräknande. Deras teser kollapsar likt korthus. Den kan vi alltså stryka efter artikelns budskap och beskrivning av verkligheten. Återstår hur de ska kunna förklara verkligheten på ett sätt som återigen inte stämmer på något sätt utom för dem själva.

Det är rätt talande trots allt att kunna konstatera att varje gång detta händer – att de avslöjas med att ha helt fel – är svaret alltid det samma. Den kompakta tystnaden tycks vara ”the weapon of choice” varje gång vi ser dessa teser motbevisas. Ännu har inga reaktioner inkommit men man får förmoda att det är just tystnaden som återigen kommer att vara förhärskande. Men också tystnad är talande, den skriker ”feltänk” hela vägen och det är en signal dessa krafter bör lyssna på.

Det ultimata vapnet heter till syvende och sist ”hjärna”. Tyvärr tycks delar av svensk vänster inte använda denna då responsen då dom har fel blir total tystnad. Talcentrum liksom imploderar Foto: ”Cerebral Cortex. Wellcome L0000991” by http://wellcomeimages.org/indexplus/obf_images/59/92/da8e89c7c8f6dc66400920168f1c.jpgGallery: http://wellcomeimages.org/indexplus/image/L0000991.html. Licensed under CC BY 4.0 via Wikimedia Commons – https://commons.wikimedia.org/wiki/File:Cerebral_Cortex._Wellcome_L0000991.jpg#/media/File:Cerebral_Cortex._Wellcome_L0000991.jpg

Löjesguiden nominerar idag de postmoderna teoribygget och dess förespråkare till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Få gånger i världshistorien har så många människor bevisats fel. Grundtesen är galen, slutsatserna felaktiga och resonemanget byggt på fel premisser. Ändå vidmakthåller många de tankegångar som nu allt oftare motbevisas. Inte undra på då att foliehatten skulle passa er som handen i handsken. Om svensk vänster inte lyssnar på varningssignalerna, är det kanske dags att lägga ner svensk vänster.”