När man sitter och skriver så här är det lätt att grotta ner sig och bli så där extra deppig. Vare sig det eller det faktumet att ni mina läsare dras med i det fallet är så särskilt uppbyggligt. Så det är extra glädjande att kunna förmedla ett något mer positivt resultat. Två artiklar jag stötte på ändrade allt och nu kanske något håller på att hända i det här landet trots allt. Visst tar de upp tunga ämnen, men de är klarsynta i sin analys och väldigt träffsäkra i sina slutsatser.
Dagens journalistiska agenda är allt annat än klarsynt. Ändå finns undantagen som inger visst hopp! Foto: Wikimedia
Den första publicerades i GP den 22/7 och är signerad Håkan Boström. Den skarpsinniga analysen av hipstervänster med medelklassens världsfrånvända agenda är inget annat än lysande. När han beskriver vad han kallar Twitteratin skrattar jag högljutt igenkännande. Politiskt korrekt akademikervänster och kulturskribenter beskrivs som grupper som gjort det till sin livsuppgift att förespråka mental enfald i mångfaldens namn. Där börjar tårarna rulla utmed kinden av rent skratt.
Också högern i svensk politik får sin beskurna del av skopan. Schlingmannifiering kallar han det när varumärkesbyggande har ersatt sakpolitik och värderingar som tilltalar väljarkåren. Han avslutar hela artikeln med att konstatera att de etablerade partierna inte längre går i takt med folket, ett faktum jag instämmer i.
”Allting går att sälja med mördande reklam, kom och köp konserverad gröt”, numer är detta en etablerad sanning i politiken. Först klev Per Schlingman in på scenen och snart var varumärkesbyggandet viktigare än sakpolitiken i moderaterna Foto: ”Flickr – Jeff Attaway – glucose” by Jeff Attaway from Dakar, Senegal – glucose?. Licensed under CC BY 2.0 via Wikimedia Commons – https://commons.wikimedia.org/wiki/File:Flickr_-_Jeff_Attaway_-_glucose.jpg#/media/File:Flickr_-_Jeff_Attaway_-_glucose.jpg
Det finns dock två saker jag saknar i artikeln. Det ena är att bristen på egen politik från borgerligt håll och det faktumet att de genom DÖ helt har resignerat från sin roll som opposition i verklig mening. Istället har detta skapat ett desperat behov av att täppa till luckorna. Ett sånt exempel är feminism.
Feminism är en av dagens stora framgångssagor inom svensk politik. Vad jag personligen tycker om det vet redan den regelbundne läsaren, jag avskyr den. Trots det lockar det till diskussion där till och med yngre män säger sig vara feminister vilket jag inte förstår då man tittar på debatten. Det är onekligen svensk vänster som genom feminismen också har tagit initiativet.
Feminism är i det korta perspektivet en framgångssaga där vänstern i Sverige har tolkningsmonopol på ideologin. Här gäller orakade armhålor och spottretorik också inom högern. Foto: ”Feminists at Stockholm Pride” by Bengt Nyman – IMG_8827-1Uploaded by Athyllis. Licensed under CC BY 2.0 via Wikimedia Commons – https://commons.wikimedia.org/wiki/File:Feminists_at_Stockholm_Pride.jpg#/media/File:Feminists_at_Stockholm_Pride.jpg
Borgerligheten är helt akterseglad. Visserligen försökte Maria Arnholm att lansera en liberal feminism i förra valrörelsen, men den förstod hon nog aldrig ens själv. Än mindre utformade hon en sådan. Istället rann tiden ut och goda råd blev dyra. Det gällde att hitta en egen politik snabbt. Svaret blev tyvärr en lika rabiesinfekterad feminism som den vi ser hos dagens vänster. Kanske var det för att klumpa ihop sig tillsammans med vänstern i ett mittfält, kanske var det bristen på egna idéer.
Hur som helst fick vi det något bisarra resultatet att man kunde inbegripa också svensk höger i vänsterfållan. Efter Anna Kinberg Batras tal på Nationaldagen gjorde statsvetaren Malena Britz analysen att hennes tal målade upp ett feministiskt folkhem. Två av två möjligheter att skapa en egen vision missade hon alltså, mer om analysen i SVD.
Också partier som FP har drabbats svårt av just feminismen världsfrånvända agenda. Birgitta Ohlsson var representanten för partiet i förra regeringen där hon var EU och demokratiminister. Hennes minst sagt vänstervridna agenda vad gäller feminismen är slående. Hon fattar inte ens vad grundläggande liberala värderingar går ut på.
När Birgitta Ohlsson gör sig till uttolkare av feminism förstår hon inte ens grundbegreppen i liberalism. Mycket på grund av att högern har anammat vänsterns syn på ideologin i brist på en egen Foto: Wikimedia
Friheten som är just den grunden heter att ”vi måste få till ytterligare en pappamånad”. Hallå! Det borde väl varje familj få välja om man vill kalla sig liberal eller? Hon gör sig också till röst för samtyckeslagstiftning, något som skulle medföra att varje svensk man måste ha ett förskrivet kontrakt i fickan när han går ut på lördagskvällen och få denna underskriven. Annars hotar att ord står mot ord i en rättegång. Samtyckeslagstiftning är något som tillhör den radikala vänstern så hur var det med liberalismen i folkpartiet? Mer om bristen på liberalism i det liberala partiet folkpartiet, har Fnordspotting bloggat om.
Det andra jag vill invända mot i artikeln av Håkan Boström är att visserligen drar han slutsatsen att folk har tröttnat. Men borde inte den tanketråden dras längre? Är det inte därför många också väljer att sympatisera med SD som nu enligt vissa opinionsundersökningar är Sveriges näst största parti. Läs mer om detta i Nyheter Idag. Deras framgång bygger ju inte på att de är så otroligt skickliga i sin argumentation, utan på att de andra gör bort sig i en så rasande takt att ingen ens längre kan hålla räkningen längre. Också att de kan rida på att de är offer för DÖ gynnar dem. Mer om det fenomenet i SVD.
SD kommer snart att bli det man vill bli, Sveriges största parti och det beror inte på den egna förträffligheten utan de andras ständiga klavertramp. Det har med andra ord blivit dags för de andra att skärpa sig. En första åtgärd borde bli att sparka ut mp ur regeringen för att isolera dem och den politik de står för. De har alltför länge fått vetorätten i avgörande frågor. Dessutom är de så pass verklighetsfrånvända att man inte ens borde ha partiet i riksdagen.
Nästa lysande artikel kommer från sajten ledarsidorna och är signerad Kapten Blåskägg eller Jens Kittel. Här görs en saklig och relevant genomgång av de ökande problemen landet har ställts inför på sistone och snuddar vid vad responsen har blivit dvs ingen alls. Återigen alltså vår verklighetsfrånvända nomenklatura i både regering och riksdag vars legitimitet jag ser som kraftigt undergrävd. I synnerhet regeringen Löfven borde ha avgått redan i september förra året.
Hur länge vi ska behöva stå ut med västvärldens värsta regering står skrivet i stjärnorna, under tiden får vi nöja oss med adekvata analyser av deras problem Foto: Regeringen.se
En bra analys med riktigt verklighetsnära slutsatser av det parlamentariska och politiska läget i landet som är väl värd att läsa igenom. Det finns trots allt en hel del klokskap i vårt land. Den postkoloniala smörjan har fått mer än en törn den här perioden och kanske kanske vacklar nu elfenbenstornet betänkligt. Vi får se vad framtiden har i sitt sköte helt enkelt. Han avslutar kaxigt med stridsropet ”sluta sabotera mitt land!”.
Till sist har vi kategorin satir där elakheterna haglar. Fredrik Strage har en av landets giftigaste pennor. Den har för en tid sedan slagit till igen med ett bländande mästerverk i DN om dagens feminism och deras anti-agenda där det relevanta blir irrelevant och tvärtom. Här drivs hejdlöst med den aktuella genuspolitiska agendan tills tårarna trillar. Strages artikel har också Susanna Varis bloggat om.
Återigen återfinner sig frågorna när tårarna har trillat klart. Vågar man svära i den feministiska kyrkan, särskilt på dess högborg DN feminism? Är det här första tecknet på att något håller på att hända också på denna institution? Kanske, vem vet! Återigen är det framtiden som får visa vad det här ska leda till, men i bästa fall är det något som håller på att hända.
Ibland kan man inget annat än att brista ut i glädjetårar som när Strage giftmördar dagens genuspolitiska agenda med ord. Helt suveränt och bitskt Foto: Wikipedia Roy Lichtenstein
OM det är en riktig slutsats finns det rätt mycket att glädjas åt ändå. Medan jag väntar på vad som ska hända läser jag Strages artikel en gång till. Jag önskar dels att jag kunde skriva lika vasst själv och tycker samtidigt att min store idol på skriftens område Molière ändå på något sätt svävar över Strages text. Vasst, elakt, kommenterande och kritiserande i symbolform var ju hans kännetecken och de går igen. Det är ändå för underbart.
Löjesguiden nominerar idag journalister som kollektiv till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Här återfinns tre exempel på hur en journalist borde arbeta. Kritiskt, granskande och kommenterande ibland med en ordentlig dos ironi. Ändå fortsätter denna yrkeskår att spela politiskt korrekt, övervakande och medhjälpande trots att detta leder till både fördumning och inskränkningar i demokratiska rättigheter som t ex det fria ordet. Det är lite ironiskt att konstatera att den yrkesgrupp som är mest beroende av det fria ordet och som skriker mest högljutt de gånger detta angrips, också är den grupp som hjälper till att underminera det.
Som sagt, det finns dels förebilder och dels nidbilder likt denna från SVD. Det har blivit hög tid att välja väg. Vill ni förbli nyttiga idioter som här när Robert Aschberg valde att samarbeta med kända vänsterextremister som tidigare dömts för brott som i reportaget från Dagens Samhälle, eller vill ni bli den granskande kraft ni påstår att ni är? Så här långt är ni fullvärdiga kandidater till priset, men framtiden får utvisa om också ni är kapabla till förändring.”
Löjesguiden 
