Fotboll

Fotboll bygger ju på att med olika taktiker och tekniker föra en boll från ett område till motståndarens och förhoppningsvis få in den i mål. Den som behärskar de tekniker som krävs och gör detta mest framgångsrikt, är också den som går segrande ur striden. En sån strid kan naturligtvis sluta i dödläge där båda sidor är jämstarka och oftast avgör då slumpen eller så blir det oavgjort.

Vad skulle då fotboll kunna ha med politik att göra? Jo, att sätta en boll i rullning och hoppas på en fördelaktig utgång skulle man kunna säga. För i går gick ju Miljöpartiets språkrör ut i en presskonferens (SVT; Archive) och deklarerade att de visserligen ville sitta kvar, men om valberedningen ville kunde de träda åt sidan för en eller flera andra kandidater om partiet ville detta. De hade därmed satt den så omtalade bollen i rullning.

I fotboll gäller att få en boll dit man vill på det mest taktiska sättet och därigenom se till att näta den. Är man framgångsrik vinner man, är man jämstarka förlorar/vinner man av en slump eller så blir det oavgjort och ibland förlorar man. Den odynamiska duon i Miljöpartiet har nu satt bollen i rullning och det återstår vad det slutar i. Foto: By I, Ras, CC BY-SA 3.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=2501718

Säkert ett välkommet besked efter en turbulent vecka. Den har ju präglats av skandaler och rena pajkastningen där inbördeskriget (SVD; Archive) har dessutom förts inför öppen ridå. Något man brukar försöka undvika i svensk politik. Människor har avgått (Expressen; Archive) och dragit tillbaka sin kandidatur, det har helt enkelt varit full cirkus. Ska vi gå tillbaka till fotbollsspråket så har det rått fullständig upplösning i backlinjen och anfallarna har bara stått på mittfält och tittat på medan allt har havererat.

Avgasrörens schackdrag på gårdagen presskonferens där de erbjöd sig att ställa sina platser till förfogande men deklarerade att man samtidigt ville sitta kvar, ska alltså ses som ett försök att sätta just bollen i rullning och att ändå få den i mål. Problemet för de två avgasrören är att lika gärna som att bollen kan rulla framåt, kan den rulla bakåt. Tar motståndarna utom och inom partiet kommandot har de två bäddat för nästa taktiska miss.

Man kan t ex tänka sig en situation där Peter Eriksson fortsätter att ansätta den odynamiska duon med kritik. Hur ska de bemöta den? Har de en reträttplan? Klarar de prövningarna detta skulle innebära? Frågorna är många men än så länge bara hypotetiska. Svaret lurar med andra ord runt hörnet och den som följer händelseutvecklingen lär få se hur allt utvecklar sig.

En annan frågeställning är hur partiet ska hantera den förtroendeklyfta som hela cirkusen har lämnat efter sig. Deras helylleimage har ju velat göra gällande att man har så himla högt i taket. I själva verket har många också inom paritet börjat tvivla på den ansatsen. Särskilt efter Kaplans avgång har debatten i lika hög grad handlat om huruvida samma behandling hade drabbat svenskar och icke-muslimer. Ett påstående som för det första bygger på rena antaganden eftersom jämförelsemöjligheten saknas.

Tesen att debatten har innehållit extra hårda pekfingrar mot just muslimer saknar nästan helt och hållet grund då de flesta har aktat sig för att just moralisera utifrån de utgångspunkterna. Kaplan har ju till och med förlåtits för det ena övertrampet efter det andra. Foto: Wikimedia Commons

Den delen av debatten har inte bara blivit lika destruktiv som den andra som har rasat. Den har dessutom blivit rent löjlig. För visst har det förekommit spekulationer (TV4 Nyheterna) om infiltration, men dessa har legat inom anständighetens gränser som jag ser det. Och visst har debatten ibland handlat om frågor (Aftonbladet; Archive) som i varje fall jag är lite undrande över.

Det sista exemplet har ju handlat om det är ett resultat av patriarkala strukturer eller inte att vägra ta i hand. Det har också hetat att det rimmar dåligt med Miljöpartiets feministiska image. Men ingen har faktiskt diskuterat det som den andra dimensionen av problemet nämligen att ta seden dit man kommer. Vi är ju väldigt förtjusta i den tesen och har till och med talesättet, men lever vi själva som vi lär? Avstår t ex vi svenskar från en kvällsdrink eller ett glas vin när vi är i det muslimska landet Egypten? Svaret är nog tyvärr ”nej”.

Jo visst, det blir ett sluttande plan om man gör avkall på för många saker i samhället. Handskakning eller inte med kvinnor är kanske en icke-fråga på pappret, men frågan är så mycket större i ett vidare perspektiv. Vad ska bli nästa steg? Muslimska män som känner sig kränkta av att svenska kvinnor inte bär slöja eller schalett? Här handlar det uppenbarligen om kulturkrock, men vill man representera Sverige måste Sverige finnas också i muslimers medvetande.

För där tvärstannar försvaret av hela den debatten som handlar om att muslimer på något sätt skulle behandlats sämre i debatten. Det är inte bara svenskar och Sverige som ska bjuda till, det krävs också att motparten gör det. Semanur Taskin som är avgasrör i Grön Ungdom, eller som de också kallas Gröngölingarna, är en av dom som har varit mycket kritisk till att både Kaplan och Kahn har tvingats avgå. Hon avgick till sist själv i protest då hon ansåg sig känna sig otrygg som muslim i både sitt förbund och eller i politiken.

Den där förklaringen känns dock lite påklistrad, som för att kunna iklä sig offerkoftan. I Semanur Taskins förklaring finns inte ett ord om den kritik (Expressen; Archive) som har riktats mot henne. Ingenting om stödet för Turkiets snart diktatoriska ledare Erdogan som förutom anti-demokratiska tendenser för ett tyst krig mot Kurder. Att han dessutom i tid och otid beskylls för att stödja IS gör uttalandena än mer bekymmersamma. Lite eller inget med islamofobi att göra alltså.

Ingenstans i försvaret av Taskin nämns t ex hennes vurm för Turkiets Erdogan. Han har ju kallats ”Mellanösterns Putin” och gör skäl för namnet. Med anti-demokratiska metoder använder han demokrati för att inskränka friheter och rättigheter för t ex kurder. Han för också ett krig mot dom och har beskyllts för att ha hjälpt IS. Foto: By Randam – Own work, CC BY-SA 3.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=6974348

Ändå är det offerkoftan (Metro; Archive) och svårigheterna hennes argumentation bygger på. Hade jag varit hon, hade jag nog tyvärr hellre titta på över 20 år av dålig integrering i det här landet och det som det har lämnat efter sig. Ett land där vi lever som en stat i staten, ett samhälle i samhället och där allt nu börjar glida åt olika håll och grupper skapar ”sitt” livsutrymme på ”sina” livsvillkor. ”Sverige” som begrepp börjar bli allt mer diffust också för Semanur som tänker och agerar som en turk, inte en svensk när hon försvarar Erdogan.

I den rollen blir det naturligtvis mer intressant att få iklä sig offerkoftan, för i det post- koloniala lotteriet kan sånt ge fördelar och det är allt som räknas. Fotbollslaget heter därmed snarare Galatasaray än IFK Häcken eller något annat för debattörer som Semanur Taskin. Islamofobi-spåret blir dessutom mer aktuellt genom att den linjen stöds av fler debattörer (Nyheter24; Archive). När samma tes (Världen Idag; Archive) dessutom upprepas uppstår ett mönster som för att misstänkliggöra och förringa.

För tyvärr är det att förringa det som allt började med nämligen att Mehmet Kaplan till sist tvangs att avgå. För också Världen Idag:s artikel är det som om vissa saker ska sopas under mattan. Här nämns visserligen incidenten där Kaplan var med om att bjuda in Yvonne Ridley för att hålla tal för en grupp inbjudna i Riksdagen. Antisemiten och fundamentalisten Ridley har gjort sig känd för sin extrema hållning, ändå skyllde Kaplan på ”dålig bakgrundskoll” och kom undan (Corren; Archive).

Tesen att Kaplan tvangs att avgå för att han dömdes hårdare som muslim saknar alltså grund, tvärtom har han alltså förlåtits igen och igen till dess det inte längre gick att försvara honom. Men den så åtråvärda offerkoftan tycks viktigare än fakta så debatten ser därför ut som den gör. Kan det möjligen bero på att man vill styra om spelet från en defensiv som under den senaste veckan, till ett mer offensivt spel som man ser attack som bästa försvar?

Islamofobispåret handlar istället till stora delar som jag ser det om den gamla klassikern offerkoftan. Det är både skönt och lönande att få bära den då det innebär både sympati och fördelar. Foto: Wikimedia Commons

Löjesguiden nominerar idag Miljöpartiet till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Få kan som ni göra icke-händelser till konkreta incidenter för att peka ut det som inte finns som orsaken till allt. Få gånger i världshistorien har väl så mycket felaktiga argument använts av så många för att kunna säga så lite om någonting. Det gör er till utmärkta kandidater.”

Förklaringsbyrån AB

Rädda Kaplan till varje pris, även om det blir löjligt i processen. Så tycks nu tongångarna gå hos så gott som hela regeringen, särskilt hos Miljöpartiets representanter. Borta är fakta, förnuftet är som bortblåst och nu riktas allt fokus på att släta över och fördumma den som försöker att kritisera. Problemet är bara att händelsen med middagen med de grå vargarna islamisterna från Millî Görüs är så pass graverande att man måste ställa flera frågor mer än en gång.

För det första är omdömet hos Kaplan vad det borde vara? Vidare, har de andra uppfattat allvaret (Expressen; Archive) i situationen? För det tredje, försvarar man bara som en reflexhandling? Fjärde frågan blir, är grunden för argumenten verkligen den att man tycker sig kunna uppnå något utan att man själv tappar i trovärdighet? I grunden ligger inte Kaplans middag med för honom okända personer, det där är bortförklaringar. Istället är det det mycket mer allvarliga att han med sin närvaro skänker mörka krafter legitimitet.

En minister i en svensk regering är inte vem som helst, han, hon eller hen (ironi!) är en representant för landet. Om man så vill är de en del av landets högsta valda ledning. Ett sånt uppdrag kräver förtroende och det har inte längre Kaplan. Det har inte heller resten av regeringen så som svar på frågorna i förra stycket, att nu gå ut och försvara något som inte går att förvara kommer troligen inverka negativt på den som gör det. Ändå är det den delen av en mycket snaskig historia vi ser som en direkt följd av händelsen.

Varje gång man kommer på någon med att göra det dom inte borde göra, infinner sig ett val. Fly innebär att man accepterar det felaktiga beteendet och fäkta att man tar sig an situationen med de konsekvenser det kan få. Löfvens taktik tycks hela tiden handla om att fly när det gäller Miljöpartiets tillkortakommanden. En alltför förlåtande attityd kan komma att kosta en hel del i framtiden då Löfvens politiska förtroendekapital gröps ur Foto: Wikimedia Commons

Först att hängas ut är den numer med munkavle belagde Hakim Belarabi (Mp) som är pressekreterare åt Kaplan. Hans försvar (Resumé; Archive) går ut på att  om alla som befann sig i samma rum som andra man inte vill känna, skulle världen vara full av människor med dåligt samvete i onödan. Han har jämfört det med att också kungen säkert har figurerat på bild med ”knäppskallar” som Bert Karlsson. En tidning skulle aldrig ringa kungen och undra varför han umgås med Bert när denne gör rasistiska uttalanden.

Det där sättet att resonera är inte bara kränkande mot kungen utan framför allt mot Bert Karlsson som också har gjort en anmälan om förtal på Hakim Belarabi. Miljöpartiets presschef Adam Bergsveen har dessutom belagt Belarabi med munkavle för att inte göra skadan större. Det finns dock ett kort och koncist svar på påståendet Belarabi gör, det är inte själva händelsen som sådan som upprör i varje fall mig. Istället är det att genom att inte gå därifrån så har Kaplan gett rätt ljusskygga organisationer legitimitet.

Kaplan gör dessutom situationen dubbelt illa eftersom de två organisationerna knappast lever upp till demokratiska ideal. Medan Kaplan faktiskt borde vara en representant för demokrati och tolerans är han nu en passiv medhjälpare åt antidemokratiska strömningar. Krafter som rent av kan använda honom som ett slags moraliskt alibi där större trovärdighet än de borde ha ges till skänks. Kaplan är därmed demokratiskt sett kaputt. Den enda slutsatsen av det är att han borde avgå (Nyheter24; Archive).

Kaplans egna fiffiga förklaring då? ”Resultatet av dålig journalistik”! Visst är journalistik i Sverige dålig, urusel faktiskt. Det betyder dock inte att man kan dra ett och samma kort varje gång någon blir ertappad med fingrarna i syltburken, varje fall måste bedömas för sig. Den här gången går dock inte att smita undan, bildbevis är lite svåra på det sättet. Flertalet personer har ju dessutom stigit fram och vittnat om det inträffade så ”dålig journalistik (Expressen; Archive)” är som ett dåligt grepp ur en usel film.

Inte ens de bästa av sminkörer kan rädda ett dåligt filmmanus. Det är likadant inom politiken, ingen ursäkt i världen kan rädda en dålig politiker från en omöjlig situation. Kaplan har befunnit säg där förut och kommer sannolikt snart befinna sig där igen. Då hjälper inte triggerord och överslätande kommentarer Foto: Av Distributors Corporation of America – http://www.wrongsideoftheart.com/2009/04/plan-9-from-outer-space-1959-usa/, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=17292964

Miljöpartiets högsta ledning har förstås ett intresse av att rida ut stormen och se till att komma ur den så helskinnade som möjligt. Det blir lite svårare, för de två avloppsrören Fridolin och Romson, också kända som den odynamiska duon, är ju kända för att själva vara något av det mest klantiga inom svensk politik. Deras uttalanden har inte sett till att rosa marknaden och det gör de inte den här gången heller. I Romsons förklaring (SVD; Archive) heter det ju att:

”De visste inte att de var på samma middag”

Åsa Romson missar samma poäng som Hakim Belarabi. Det är inte att befinna sig i samma rum som någon ”olämplig” som är problemet. Det är istället dels att man inte kollar upp innan och dessutom genom att missa faktiskt skänker legitimitet åt något som aldrig bör få det som är fadäserna. I Kaplans ställning är sådana grova missar så pass allvarliga att slutsatsen återigen blir att han borde avgå. Det här borde också Romson inse, även om också hon har satt något av världsrekord i hur man gör bort sig.

Hennes kollega och avloppsrör nummer II Gustav Fridolin skräder inte heller han på orden. Här handlar det om triggerord som ”feministen Kaplan” och ”demokraten Kaplan”. Han vill alltså invagga oss i en slags tillit till att Kaplan står för de ”rätta värdena”. Han har dock inte mycket för det för i samma andetag som han säger detta dyker en ny bild upp. Den här gången visas hur Kaplan ser på feminism. Muslimen i honom vinner nog en knockout-seger i kampen mellan idealen. Du ser bilden här under.

Så här feministisk visade sig Kaplan i själva verket vara. Det är nog snarare ett rent muslimskt synsätt han ger på handen, inte ett feministiskt. I varje fall inte så som vi i väst tolkar ordet ”feminism” Foto: Facebook

Bra ledarskap handlar bl a om att ha en tydlig kompassriktning, att se till att alla följer den riktningen, att kunna ta tag i besvärliga situationer och vända dessa om det behövs och till sist att forma en atmosfär av tillit så att man får människor entusiastiska nog att vilja följa strömmen. På punkten ”ledarskap” har Stefan Löfven missat igen och igen. Han har i själva verket visat sig vara urusel på just en rad avgörande punkter i ledarskapets ABC.

Han har många gånger mumlat i mungipan, alltså varit allt annat än tydlig. Han har ibland inte ens pekat ut kompassriktningen och istället skapat förvirring. Han har också varit mer benägen att underkasta sig, hellre än att ta tag i situationer som hade behövt styras upp. Inget undantag i fallet Kaplan. Taktiken är tydlig och ett för politiker lätt igenkännligt mönster dyker åter upp. Först uttalar (DI; Archive) han sig i rätt vaga ordalag där man säger det som folk förväntar sig, sen läggs locket (DI; Archive) på från bådas sida.

En rad saker saknas dock i uttalandet från statsministern. Hela frågan om hur en person kunde missbedöma så till den milda grad att han hamnar på en middag med kända fascister och islamister berörs inte ens. Ingenstans markeras mot Hakim Belarabi och hans minst sagt klantiga agerande och uttalande. Inte på ett enda ställe sätts partikulturen och det dåliga ledarskap som finns under Löfven i Miljöpartiet (NT; Archive) i strålkastar-ljuset, inte ens mellan raderna.

Fyrljuset går visserligen på som det ska men når aldrig sitt mål. Varje gång Miljöpartiet ertappas med fingrarna i syltburken är det som om statsministern själv skuggar ljuset med uttalanden som är både överslätande och förstående då han borde tala klarspråk för öppen ridå. Foto: Wikimedia Commons

Man måste komma ihåg att de två avloppsrörens dåliga bedömningsförmåga mer än en gång har satt Löfven på det hala och att den svaga länken flera gånger har hetat Miljöpartiet. Här offrar alltså Löfven kritiken som borde vara självskriven, för ett samarbete som är dåligt för landet. Flera av partiets hjärtefrågor är ju direkt tillväxtfientliga (SVT; Archive). Statsministern kommer dessutom förr eller senare att behöva tala klarspråk om just Mp eftersom kritiken också finns inom Socialdemokratin.

Kanske är statsminister lite för finkänslig och för hänsynstagande mot ett parti vars signum är att misslyckas i det mesta. Det de anklagade andra för att göra, gör de nu så mycket bättre med ett förödande resultat (DN; Archive) som följd. När de inte ägnar sig åt den sporten inom Mp, lägger de förslag eller väcker frågor (DN; Archive) hos fler än dem själva. Det är alltså inte ett parti man direkt kan lita på. Där statsministern borde avsluta ett misslyckat kapitel, gör han allt för att få det att fungera.

Till och med i en så snaskig affär som den som nu utspelas, försvarar eller gjuter olja på vågorna. Han vågar helt enkelt inte går för långt men offrar samtidigt just ledarskapet som nu blir allt mer förvirrat. Det blir lätt så när man inte tar upp det väsentliga i ett ärende för att lufta ut det en gång för alla. De dåliga förklaringarna däremot duggar tätt och avslöjar mest desperationen över en omöjlig situation. Jag kan inte annat än säga att jag förstår desperationen.

Det löjligaste inslaget och den sämsta ursäkten för händelsen stod nog Semanur Taskin för på Twitter. Hon är själv språkrör för Grön Ungdom, men visar sig som sagt mest grön. Guilt by association är illa nog åt ett håll, men minst lika illa när man svarar med samma mynt. Foto: Twitter

Löjesguiden nominerar idag statsminister Löfven till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”På snart daglig basis ser vi ett parti vars förmåga att göra bort sig till och med överträffar Margareta ”Partaj” Sjödins. Ändå ser Löfven det som sin främsta uppgift att rädda den ena omöjliga situationen efter den andra. I processen offras både ledarskap och förmågan att kunna driva sakfrågor för att inte tala om det praktiska dagliga arbetet som istället ersätts av ständiga brandkårsutryckningar. Det gör Löfven till en överlägsen kandidat.