När moralen är kaputt

Medborgarna i det här landet som själva har satt dit sina änglavingar har nu visat sig vara moraliskt helt korrupta. Anledningen är den totala förvirring som råder kring det tidigare stödet för två grupper som nu visat sig ha hamnat på kollisionskurs. De jag talar om är naturligtvis kvinnor som fått värja sig för sexuella trakasserier från nytillkomna flyktingar som har gjort att dessa har hamnat blåsväder. Grupper av flyktingar har ju pekats ut och nu måste man från godhetsskvadronerna runt om i Europa välja vem man ska stödja.

Nu är till och med förklaringsmodellerna inne på ad hoc-modeller eftersom de ordinarie har visat sig vara så fel. Visst har man sin maktstruktur som i sann Marxistisk anda visar vem som är underordnad och vem som är ännu mer underordnad. Visst förklarar man övergreppen med att det är de förtrycktas sätt att tala om att de är förtryckta men i förbifarten slänger man i vanlig ordning den andra gruppen under tåget. Feministerna gör det, godhetsapostlarna gör det och snart har kökkenmöddingen fullbordad.

Ibland är det illa dolt men godhetsrörelsens själva grundideal vilar på Marxistisk grund, inget annat. Feminismen vill gärna kalla sig ”frihetlig” men frågan är vem den är fri för, inte för män men knappast för kvinnor heller Foto: ”Karl Marx 001” by John Jabez Edwin Mayall – International Institute of Social History in Amsterdam, Netherlands. Licensed under Public Domain via Wikimedia Commons

För det både olustiga och lustiga beroende på hur man ser det, är att det är kvinnorna som drar det kortare strået och kom ihåg att det är feminister som står för den utförsäljningen. Här gäller det att försvara en tes och då är bondeoffer inte uteslutna. Vem som bär tjockast offerkofta i den Marxistiska identitetstombolan fick vi en ganska handfast lektion i från Kawa Zolfagary i Nöjesguiden för en tid sedan.

Taktiken i det här spelet mellan sidor och intressen skiljer sig lite åt så här tänkte jag göra en liten sammanställning av vad vi hittills har sett. Vi kan börja med relativiseringen av problemen som är den vanligast förekommande varianten i alla artiklar.

Den här taktiken bygger på att göra ett fenomen/problem så allmänt som möjligt. Man vill visa på hur många andra som är involverade i problemet. Det är alltid samma grupper, för feminister vita heterosexuella Europeiska män och godhetsapostlarna tycker sig se rasister i varje cigarettfimp eller lunchmeny de stöter på. Relativiseringen hittar vi i t ex Gudrun Schymans och Linnea Brunos artikel från Metro (unvis.it).

Argumenten känns lätt igen när skribenterna är framme, från feministiskt håll heter det t ex att ”män under alla år har…..” och menar då att fenomenet inte bara går att tillskriva Nordafrikaner eller araber. Den linjen följer t ex följande artikel i DN (unvis.it) var annars. Problemet med argumentationen är att det finns få eller rättare sagt inga dokumenterade fall där 1000 vita heterosexuella män har samlats på flera ställen runt om i Europa för att på olika geografiskt begränsade områden begå massövergrepp mot kvinnor.

Gudrun Schymans linje är glasklar, relativisera genom att påstå saker som inte är sanna så blir historien mindre pinsam och våra faktafel blir mindre påtagliga. Sexuella övergrepp av vita heterosexuella män har skett i grupp i alla tider och är inget nytt. Vilka historiska belägg det finns spelar mindre roll Foto: ”Gudrun Schyman (21859250041)” by Anders Henrikson – a_25_5394. Licensed under CC BY 2.0 via Wikimedia Commons

En egen liten underkategori till denna argumentationsmetod är ”vittnesmålet”. Den metoden går ut på att man hittar en person som var där och som så där lägligt har en annan syn på saken än de som borde ha all fakta på bordet nämligen polisen. Denna person kan intyga att allt är fel och alla har missuppfattat allt.

Exemplet ”We Are Sthlm-festival” – en konsert i Kungsträdgården i Stockholm är ett sådant. Polisens bild av unga invandrarkillar som förövarna av sexuella övergrepp ska inte stå oemotsagd. Det blev Martin Eidenstens och Aftonbladets uppgift att stå för förnekandet i följande artikel (unvis.it). Lägg gärna märke till att Martin är fältassistent för att öka hans trovärdighet vilket det inte gör. Det sociala har en historia av att vara allmänt  underbe-mannade och riskerar i hasten att begå misstag. Mer om det i GP (Archive-länkad).

Men det finns också betydligt mer direkta metoder som inte är så oskyldiga som de ovan, låt oss gå in i det minerade området ”krossa motståndet”. Det är som sagt inte lika snyggt och fridfullt som det som nämnts ovan utan betydligt mer smutsigt. Man använder här sociala media för att komma åt meningsmotståndare och måltavlor. Kliniskt och snabbt ser man till att likt skolgårdsmobbaren se till att det tilltänkta offret hamnar på knä så snabbt det går.

Ett fall är den tyska tjejen Selina som var en av dem som utsattes för angreppet i Köln under nyårsnatten. Hon gjorde det som tydligen åtminstone en del inom godhetsrörelsen ser som absolut förbjudet, hon klev fram och berättade sin historia. Man kan väl säga att historien blev kort för snart började man helt enkelt verbalt och socialt trakassera henne genom just sociala media. Mer om den historien i Breitbart.

The Hot Potato Logo skulle lika gärna kunna vara logotypen för svenska domstolar som inte riktigt vågar ta i den heta potatis migranters brottslighet utgör. Tyvärr leder detta och blotta hotet om stämpeleffekten från godhetsrörelsen till att personer frias på lite för enkla grunder och de som har kränkts kränks en gång till Foto: Wikimedia Commons

Det mest otäcka i den historien är inte att hon inte bara utsattes för ett karaktärsmord. Videon med hennes intervju las snart upp på bland annat facebook och hittade in i muslimska kretsar kring en person med rätt radikala åsikter. På hans sida påstods att hon ljög, att detta ingick i propagandan mot islam från väst och att hon fick skylla sig själv. Rätt härligt att just när man just har utsatts för ett övergrepp så utsätts man genast för ett nytt med andra ord. Den här gången från personer med rätt ljusskygga åsikter dessutom.

Precis som här finns en beröringsskräck från myndigheterna, ingen vill stämplas som rasist och genast finna att 719.000 ditresta aktivister står och demonstrerar mot ”rasismen”. Man låter hellre bli att åtala och snart har man ett än större problem eftersom dessa människor lär sig att myndigheterna är lamslagna och så har man ju ”aktivisterna” på sin sida förstås. Samma fenomen återfinner vi i Sverige då åtal läggs ner eller domarna blir friande.

Ett sånt fall är våldtäkten i Stockholm vid fåfängan där en av förövarna friades för att hans ”ålder inte gick att fastställa”. Du kan läsa om domen i Aftonbladet. Nej, jag säger inte att han borde ha dömts till varje pris men skälet till den friande domen är i det närmaste skrattretande då en åldersbestämning är enkel att utföra om man vill och vågar. Till och med Migrationsverket genomför och informerar också om genomförandet via sin hemsida nu för tiden.

Att en domstol i det här fallet inte gav sig in i det getingboet beror enbart på berörings-skräcken och rädslan för domen från godhetsrörelsen som snart hade stått på trappan och skrikit om rasism. Att en tjej nu fått sitt liv förstört är inte lika viktigt. Domen andas egentligen ”vi vågar inte ta i den här heta potatisen så vi gör det som är politiskt acceptabelt” snarare än juridiska överväganden. Det hela hade nämligen kunnat vara så enkelt, men nu blev det istället så svårt. Allt därför att modet inte fanns.

Noel Coward var kanske inte feg även om hans efternamn faktiskt betyder ”feg”. Däremot gör svenska domstolar i fallet våldtäkten i fåfängan det lätt för sig när man vill slippa ett rättsfall med TNT inbakat. Att man gör sig till ynkryggar är en annan sak. Foto: Wikimedia Commons

Det blir ju så när man har en rörelse som denna där den politiska förvirringen är total. Offer blir förövare och snart har de blivit offer igen. De som borde dömas för brott går fria därför att ingen vågar stå upp mot den dumhet som uppvisas. Men det är faktiskt fler som blir offer än de tjejer vi har talat om hittills. Självaste polisen har ju de senaste dagarna hamnat i blåsväder och delvis av egen förskyllan men också därför att just denna ”goda” rörelse har bestämt sig för att hindra dem från att uträtta sitt jobb.

Den egna förskyllan går att sammanfatta i två ord – Dan Eliasson. Hans karriär har gått spikrakt men den har också gått genom att vara socialdemokrat vilket idag är en merit när man vill göra karriär i det offentliga. Anledningen är enkel, sossarna håller på att genompolitisera tjänstemannakåren med partitrogna för att få en lättledd administration. Denna motverkar dessutom allt vad statskupper heter om gud förbjude någon skulle få för sig att rösta bort guds gåva till det svenska folket.

Dan Eliassons karriär har tagit honom till poster som statssekreterare på justitiedeparte-mentet så kattskit är det inte, CV hittar du i Dagens Juridik. Som partitrogen har han tydligen också sett det som sin främsta uppgift att censurera vissa fakta i målet för att inte ”understödja främlingsfientliga krafter” vilket är bullshitiska för att inte mata SD med fakta. Resultatet blev alltså mörkande av uppgifter och bara av den anledningen borde han avgå vilket också har krävts som följande artikel i SVD (unvis.it) kunde berätta om.

Godhet vs. ondska igen alltså, den enda frågan som återstår är vem som egentligen är ond. För mig är det ingen tvekan, Dan Eliasson måste avgå! Inget annat är acceptabelt i en demokrati. Det har med rätta väckt stor uppståndelse också utomlands därför att händelsen är så pass anmärkningsvärd att man måste fråga sig hur djupt denna partipolitiskt grundade korruptionen egentligen får lov att sträcka sig. Här ett utländskt smakprov från engelskspråkiga Daily Mail.

Att Dan Eliasson borde avgå är en sak, att han kommer att göra det en annan. Kom ihåg, han har mäktiga vänner inom die Partei och är själv en del av detta då han har varit statssekreterare åt gamla justitieministern. Det är så man håller ihop i den svenska socialdemokratin Foto: Youtube

En sammanfattning av det vi har läst är alltså att det är en moraliskt korrupt rörelse, inte en godhetens. När man tvingas välja mellan olika gruppers lidande slänger man mer än gärna de som redan har lidit under tåget. Man har en strikt ordning utifrån Marxistiska idéer om vem som är svagare och vem som inte är det som i sin tur leder till lidande för de grupper man säger sig värna.

Man drar sig till och med inte för att se till att installera välvilliga tjänstemän för att tillse att ”rätt bild” förmedlas till allmänheten och att misshaglig fakta slängs i papperstuggen. Domstolar lägger ner ärenden med minst sagt grumliga motiveringar som för att dubblera övergreppen på de som har drabbats. Sammanfattningsvis är det alltså med den nuvarande situationen och allt det som har hänt tveksamt om man kan kalla Sverige en rättsstat. Det är där vi har hamnat och långsamt går saker och ting åt fel håll.

Löjesguiden nominerar idag godhetsrörelsen till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Godhet, vilken godhet? Det som ser ut som detta är ju i själva verket något helt annat på grund av en minst sagt upp och nervänd verklighetsuppfattning! Det gör er i vanlig ordning till högpotenta kandidater till priset.” Mer om godhetens genomklappning kan man läsa om i den utmärkta bloggen Fnordspotting.

Groda à la Gudrun

Groda är för vissa människor en delikatess (?). Recept på denna läckerhet (??) hittar du på Spisa.nu. En annan typ av groda är den som hoppar ur munnen om man inte ser upp. Den senare grodan är inte alls lika delikat, inte lika välkommen och definitivt inte något alla uppskattar. En sån har kokats ihop av Gudrun Schyman och Linnéa Bruno. Det är naturligtvis Fi:s egna partitidning Metro (unvis.it) som är skådeplatsen för spektaklet.

Deras artikel genomsyras av relativiseringar och ursäkter för männen som begick övergreppen mot kvinnor runt om i Europa och USA under nyårsnatten. Det heter t ex att:

”Ännu vet vi lite om attacken i Köln”.

Bara den meningen är så full av felaktigheter att man baxnar, den är nämligen fel. För det första vet vi att det uteslutande var nyanlända män från Nordafrika och Arabvärlden, det säger väl lite om kvinnosynen i de länderna. Vi vet vidare att attackerna måste ha varit samordnade eftersom attackerna kom på så spridda ställen runt om i världen, men också samtidigt. Detta kan knappast ha varit en slump hur gärna man än vill trivialisera.

Nej, det är inte detsamma som rasism att tala om händelserna på nyårsnatten som ett problem bland män i en viss grupp. Det är först när man drar alla över en kam och generaliserar över allas tillkortakommanden i gruppen som det blir det. Generaliseringen står istället de två artikelförfattarna för men då mot vita män och då är det ju inte rasism Foto: Expressen

 Vi vet också att det sannolikt är så att vi inte har sett den fulla vidden av hela händelsen då det kan komma fler anmälningar, eller ännu värre – inga alls därför att kvinnorna skäms. Mörkertalen på den här typen av brott brukar vida överstiga antalet anmälningar på grund av skammen. Artikelförfattarna går alltså händelserna i förväg och försöker få oss att tro att inte heller här finns en bild av händelsen när det i själva verket finns en rätt klar sådan.

Efter denna tveksamma inledning påbörjas så en lustiger dans i fördomarnas tecken. Vad sägs om följande mening:

”Sexuella trakasserier är inte ett nytt problem i Sverige, som vissa tycks tro. En majoritet av Sveriges och världens kvinnor utsätts, enligt WHO med flera. Enligt en aktuell studie med 42 000 kvinnor i EU uppger 55 procent sig utsatta för sexuella trakasserier efter sin 15-årsdag”

Taktiken är alltså att relativisera och sätta in fakta i ett historiskt perspektiv för att ”påvisa” att problem med sexuella trakasserier är betydligt äldre än invandrigen av män från Nordafrika och Arabvärlden, alltså att svenska män är lika duktiga i den grenen. Inte bara sätter Gudrun och Linnea sökarljuset på något annat än vad problemet egentligen handlar om, de försöker alltså att förskjuta fokus.

Men påståendet är värre än så. Som framgår av följande länk till BRÅ där du hittar video, är det så att svensk statistik inte går att jämföra med internationell. Om en kvinna kommer in och anmäler att hon utsatts för 52 våldtäkter eller fall av sexuella trakasserier i Italien, räknas det som en anmälan. Samma situation i Sverige skulle ge 52 fall i statistiken därför att vi räknar på ett annat sätt. Jämförelsen haltar alltså, men ingen hänsyn till detta hos Schyman och Bruno inte. Påståendet vilar alltså på önsketänkande från de båda.

När till och med artikelförfattarna använder sig av statistik som inte kan jämföra förhållanden för att ändå skapa ett samband är falskheten total. Foto: ”2011 Donostia udal hauteskundeak sektore diagrama 01” by Joxemai – Own work. Licensed under CC BY-SA 3.0 via Wikimedia Commons

Tvärtom är de så glada över att kunna utnyttja detta faktum till sin fördel att de nu påstår något som är både missvisande och falskt. Det är dock inte det enda som är falskt med denna artikel, felaktigheterna de fortsätter:

”Vissa män provoceras av kvinnor som tar plats. Hatet och hoten mot många kvinnliga journalister, programledare, artister och politiker är reaktionen”

Nej, jag tror inte på tesen att män känner sig hotade. Hatet eller rättare sagt ilskan beror nog snarare på att Gudrun och hennes medsyster som så många feminister spelar falskt. Felaktiga argument, direkt kränkande retorik, påhittade fakta och andra fula knep brukar både uppröra och injaga misstro i folk. Den här artikeln är inget undantag från den regeln.

Dags att skilja på hat och ilska, orsak och verkan. Att män blir förbannade över alla provokationer är inte samma sak som hat. Det är också feminismens fel därför att de hela tiden med direkt felaktiga uppgifter ska utmåla män på ett visst sätt för att ”bevisa” sin tes
Foto: ”Anger Controlls Him” by Jessica Flavin from London area, England – Anger Controlls Him. Licensed under CC BY 2.0 via Wikimedia Commons

Nej, det är snarare tvärtom. Denna artikel visar varför ingen, inte ens kvinnor, vinner på feminismen. För vad gör ideologin förutom att förringa problem? Jo den förnekar också problem och föreslår ibland fel insatser därför att andra värden är viktigare! I artikeln kommer följande text:

”Vissa former av övergrepp och förtryck är nya i Sverige. Könsstympning är ett sådant våld som vi måste lägga mer resurser på att förebygga och ge de som utsätts bästa möjliga vård. Övergreppen talar inte på något sätt emot en solidarisk flyktingpolitik – tvärtom”

Det kan ju låta bra att man identifierar kvinnlig könsstympning som ett problem, men det är en uppmärksamhet med försåtminering. För det första talas om vård och det är väl bra. Men hur vore det om Gudrun och Linnea också talade om straff för de den här typen av handlingar?

Istället för att tala om en sedvänja som är förkastlig talar istället de två om att detta inte utgör ett hinder för människor att komma hit. Tvärtom så talar de två till och med om att det inte utgör ett problem trots att det är det och att vi därmed ska ta hit än mer från länder där sedvänjan finns. Resultatet KAN bli än mer problem, men det är ju som sagt inte ett hinder. Att kvinnor lider och att sjukvården får ta hand om fall där det borde vara noll- tolerans är ju i vanlig ordning inte det.

De två skuttar istället obehindrat vidare i tillvaron med än mer formuleringar som väcker bistra miner:

”Vi håller med de tyska politiker som betonar att attackerna inte bör användas i rasistiskt syfte…….
Inte sällan är det just de självutnämnda beskyddarna av Nationen som utgör det största hotet mot kvinnors rättigheter. Skiljelinjen går mellan demokratiska och odemokratiska värderingar, oavsett nationalitet.”

Det går att tolka det där uttalandet som om att all kritik som att 100 % av männen var nyanlända från Nordafrika eller arabvärlden där detsamma som rasism.Håller man inte med tesen de två för, är man därmed i farozonen för att kallas både det ena och det andra. Varför får inte debatten handla om det som är problemet kan man fråga sig. Men de två har väl som så många andra inom godhetsrörelsen drabbats av panik när inga av deras grundteser längre stämmer.

Om en tes är fel lägger man ner den. Inom feminismen lägger man bara mer krut på den och snart är vi inne på lika absurda förklaringsmodeller som de två debattörerna Foto: Youtube

Man måste här också skilja på kritik och kritik. Att kritisera det som hände på nyårsnatten i både Kalmar och Köln, är INTE rasism. Rasism hade det däremot varit om man hade dragit slutsatsen att alla män från de aktuella regionerna hade varit av samma skrot och korn. Mig veterligen har ingen gjort detta. Däremot fungerar det för de två debattörerna att tala generaliserande om män med Europeisk bakgrund. Men då är det förstås inte rasism utan ett normaltillstånd eller ”kritik” som de två säkert hade kallat det.

Har man en avvikande syn än de två författarna har man tydligen också antidemokratiska tendenser. Det heter ju ”skiljelinjen går mellan demokratiska och odemokratiska värderingar”. Det där är ju en lämplig Potemkinkuliss för de både då det ju brukar heta att ”demokrati” är att hålla med i en viss fråga och så också här alltså. En mycket märklig syn på demokrati som istället för denna likriktning faktiskt vilar på både pluralism och det fria ordet. Båda dessa grunder förutsätter ju att folk tycker olika, inte lika.

Artikeln avslutas stol med orden:

”Feminism är en frihetsrörelse som handlar om respekt och rätten att vara människa.”

Så fint Gudrun och Linnea! Då vill jag genast ha lite mer respekt rätten att få vara man utan att vare sig ni eller någon annan feminist tillskriver mig kollektiva egenskaper som jag presumtivt skulle ha utan att ha de minsta av dessa. Den dagen jag bemöts med detta från svenska feminister ska jag uppvisa samma respekt för dem även om jag inte delar en enda av deras åsikter. Till den dagen gryr förbehåller jag mig dock rätten att avsky ideologin av hela mitt hjärta, det är det som de båda har visat mig.

Hur vore det med mer respekt och mindre generaliseringar eller relativiseringar från feminismen? Det skulle ju till och med kunna leda till en debatt som ger mer. Istället levererar de två som alla andra feminister en artikel som åstadkommer det motsatta Foto: Wikimedia Commons

Nej Gudrun och Linnea, ni borde nog läsa på er på hårdfakta för det första. Som komple- ment hade ni kunnat läsa Adam Cwejmans krönika i GP eller Fnordspottings inlägg så hade ni kunnat se er i spegeln med självaktning. Istället väljer ni att skriva en debattartikel som säger allt det negativa man kan sammanlänka med feminism.

Löjesguiden nominerar idag Gudrun Schyman och Linnea Bruno till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Relativisering och förringande av brott gagnar få människor, allra minst de kvinnor som har eller riskerar att utsättas. Feminism visar sig därmed i er tappning vara precis det som alla kritiker säger att den är, en statsreligion som inte får ifrågasättas men som slänger till och med vissa grupper kvinnor under tåget för att se till att t ex kväsa kritik mot det som inte får ifrågasättas. Det gör er till fullödiga kandidater till priset.”