Det heter alltid, särskilt i Socialdemokratisk retorik, att det är borgarnas förda politik som lett till en nedmontering av välfärden och den offentliga sektorn. Ändå har vi under de sista åren fått mer välfärd än någonsin tidigare. Argumentationen håller inte och man måste börja titta på andra förklaringsmodeller. Förklaringar som SKULLE kunna ligga inom den offentliga sektorn själv.
Länk till Kommun och Landstingsförbundets artikel.
Ibland går inte retorik och verklighet ihop och inget kunde vara mindre sant än de påståenden som de rödgröna gör. Påståenden som t ex Göran Greider gjorde i sitt första maj-tal om att skattesänkningar bara har kommit de rika till del, är lika absurt som att påstå att jorden är platt.
Göran Greiders Förstamajtal där han underkänner skattesänkningar.
En vanlig löntagare har fått mellan 1700 till 1800 kronor mer i plånboken varje månad och för första gången på ca 10 år ökar sparandet också hos låginkomsttagare.
Timbros undersökning om skatter och skattesänkningarnas effekter
Samtidigt har den offentliga sektorn alltså fått ökade anslag, inte minskade som görs gällande. Detta beror mycket på att ringarna på vattnet sprider sig. Får en person ökade inkomster, ökar konsumtion och farten i ekonomin vilket ger fler arbetstillfällen. Ökande antalet jobb ger än mer fart i ekonomin och så vidare. Ett samband som alltså inte Socialdemokratin och Göran Greider förstår sig på…..eller låtsas de inte förstå?
Nej, sanningen bakom den sämre servicen som vissa menar är direkt länkad till skattesänkningarna, måste nog hittas någon annanstans än i dessa reformer. Det är tyvärr här det börjar bli lite otäckt så ta ett djupt andetag. Jag vill också påpeka att ett av mina exempel är något så ovetenskapligt som hörsägen. Det ska man naturligtvis inte lita allt för mycket på, men mina uppgifter kommer ändå från en källa som står relativt nära ursprunget till historien och jag har därför valt att använda detta som exempel ändå.
En stilla fundering i Görans huvud?
En bekant till mig berättade häromdagen en hårresande historia. Berättelsen inleddes med att hon har ett fotproblem som kräver ständig specialistvård. De personer som i sjukvården har en sån kompetens att de kunde ta hand om hennes problem, var få alltför få. I hela Stockholms län finns tydligen tre personer som kan utföra vården och dessa måste naturligtvis vara lediga, ha semester och få vara sjuka precis som alla andra människor är. Hennes historia fortsatte dock och jag började känna kallsvetten pärla, den var en för stor munsbit att släppa. Hon berättade att den person hon gick hos hade ett problem och detta dök upp igen och igen. Hennes bokningar var fulltecknade men varje sommar inträffade samma sak som omöjliggjorde en fungerande verksamhet. Arbetskamraterna var naturligtvis tvungna att ta semester och denna fick inte läggas parallellt med hennes egna. För då vakanser uppstod var det helt plötsligt hennes uppgift att fylla luckorna. Således fick hon varje sommar i stället hoppa in som receptionist, ett jobb som medförde att hon var tvungen att avboka och skjuta upp redan gjorda bokningar. Resultatet blev kö. När sen hösten kom och folk i vanlig ordning fick höstsjukdomar, ja då gjorde de som alla andra – de sjukskrev sig. Återigen blev vår vårdhjältinna tvungen att hoppa in på t ex receptionstjänst. Detta ledde naturligtvis i sin tur till uppskjutna besök och pusslande med inbokningar och därmed blev också kön längre igen.
Det här exemplet visar enligt mig två saker, ingen av dem har med sänkta skatter att göra. Det första är att chefer och mellanchefer medvetet sitter och bollar med personalresurser på ett sätt som faktiskt drabbar den faktiska vården. De gör detta för ett så gott skäl som att få en verksamhet att gå runt, utan att göra det de borde göra nämligen att plocka in vikarier. Att man inte får vikarier beror många gånger på att pengarna som skjuts till ibland inte tränger igenom och kommer ut till det dessa borde användas till, dvs det är ett tecken på dålig ekonomistyrning. På ren svenska, dåligt fördelade resurser där ekonomer sitter alltför långt ifrån verksamheten, eller förstår alltför lite av vad deras beslut leder till.
Det andra det visar är hur viktigt det är att utbilda folk, men hur svårt det är att få dem motiverade att göra detta. Om man som sjuksköterskor har en slutlön på i bäst fall strax under 26.000 kronor i månaden, men har studieskulder på flera hundra tusen är det viktigt att det lönar sig att arbeta.
Länk till statistik över sjuksköterskors löneläge
Det gör det inte i Sverige, inte ens efter skattesänkningarna. Många människor lever privatekonomiskt på marginalen, men om man som sjuksköterska väljer att vidareutbilda sig så får man inte mer pengar för det. Lönen är densamma dvs låg i förhållande till kunskap och utbildning. Ja, det är faktiskt till och med så illa att om man utbildar sig och drar på sig skulder, blir den reala inkomsten LÄGRE än den man hade innan utbildningen. Tacka vår ofria arbetsmarknad och den miljö av anti-efterfrågan på utbildning kopplat till löneökningar för detta, inte skattesänkningarna. Det är med andra ord svårt att övertyga en person om att vidareutbilda sig och därmed sätta sig i än mer studieskuld, för att få 0,0 kronor i lönelyft. Resultatet blir i slutänden brist på specialister och därmed köer i vården.
Min slutsats av exemplet blir alltså att bristerna inte ligger i skattesänkningar som har genererat tillkortakommanden i vården, utan att dålig ekonomistyrning, dåligt ledarskap och dålig lönsamhet i vårdpersonalens plånböcker är orsakerna.
Ingen sjuksköterska men lika mycket en slav under skulden
Nästa exempel hittar vi hos polisen. De har länge tittat på ett system som skulle göra många av deras vardagsrutiner som idag upptar alltför mycket av en polismans tid, med alltför mycket byråkratisk bullshit överflödig. Systemet heter Pust och skulle i ett slag utplåna rapport- och blankettskrivande för att i stället göra att herr och fru polis vistades ute på gator och torg. De skulle där via ett it-system kunna rapportera direkt in i en databas istället för att sitta instängda på en kammare någonstans. Rätt tänkt och pengar äskades, läs skattepengar. Tur för oss medborgare då att vi har så fina politiker i det här landet som förstår sig på i stort sett allt från strängteorier till glaskonst, och som inte är sena att skjuta till pengar för diverse ändamål. Så också här, pengarna började rulla som formel 1-hjul. Huvuddelen av projektet i tid sett, började under Socialdemokraten Thomas Bodströms tid som justitieminister. Projektet ärvdes så småningom av moderaten Beatrice Ask, men huvudansvaret ligger under Bodströms tid.
Utbildningsinsatser sattes igång, systemutveckling tog vid. Det fanns helt enkelt ingen hejd på hur mycket aktivitet det rådde i polishusen runt om i landet. Mer aktivitet än det rådde på gator och torg i varje fall.
Länk till sagan om pust i tidningen Computer Sweden
Någonstans i utvecklingsarbetet var det dock som hade börjat hacka (!). Det började med ett beslut som inte minst ifrågasattes internt, många var rent av upprörda. Högsta polisledningen ville nu skrota ett system som nu fungerade och som hade minskat handläggningstider på vissa brott med upp till 85%. Att det dessutom hade kostat skattebetalarna över 100 miljoner kronor i extra anslag enbart till systemutveckling, spelade inte heller det någon roll. Anledningen var att man hade fått nys om ett ännu bättre system som både var billigare och och mer kostnadseffektivt. Det skulle ge lägre initialkostnader, det skulle hålla nere utvecklingskostnaderna och det skulle till sist vara ett mer effektivt system. Pust Siebel som systemet hette, lanserades under vissas jubel och andras förtrytelse. Det började med en förstudie där alla fördelar radades upp. Nackdelarna lyste däremot nästan helt och hållet med sin frånvaro. En liten notis om att kostnaden inledningsvis skulle öka, men därefter minska för att till slut sammantaget bli lägre fanns med i rapporten. Vad alla utom polisledningen inte visste, var att konsulten som hade skrivit rapporten jobbade åt mjukvaruutvecklaren Oracle. Frågan om detta samband kom upp, men inga svar fanns att få. Också justitieminister Beatrice Ask var oroad och ville ha in ett svar från polisledningen. Dessa kom med det lugnande beskedet att förändringen ”Skulle innebära minimal förändring för den enskilde polismannen/poliskvinnan”. Därmed var ärendet utagerat…….eller var det det? Nej, soppan hade tyvärr bara börjat. Snart hade projekt Siebel satts igång där Oracle tillsammans med bolaget Accenturs personal jobbade febrilt. Tyvärr så febrilt att man på ett tidigt stadium strök punkten ”användbarhet”. Detta skulle snart visa sig vara en smärre katastrof. För så fort systemet kom ut på gatan, var det få eller inga som förstod hur det fungerade. Samhällets kostnad på sammantaget beräknade och svindlande 300 miljoner kronor var däremot i allra högsta grad en realitet. Kostnadsöverslaget är gjort av polisförbundet och är en beräkning av den totala kostnaden av misslyckandet.
Computer Sweden sammanfattar kostnaden för pust
Systemet gick till sist sotdöden till mötes och projektet lades nyligen ner. Polisledningen ansåg inte längre att det var aktuellt att utveckla ett system som ingen förstod sig på och som hade få eller inga utvecklingspotentialer.
Fler artiklar om haveriet pust från Computer Sweden
Polisdator från en frustrerande tillvaro som den tedde sig
300 miljoner kronor är mycket pengar för ett misslyckande, men det är tyvärr också måttstocken på det som är kärnan i denna artikel. Sanningen är att vi har en statsapparat som i sina delar inte har kompetens eller kunskap om hur man ska kunna lösa interna problem. Ett faktum som kostar skattebetalarna pengar. Hur det hela hänger ihop med skattesänkningar är dock för mig en gåta, det påståendet saknar både svans och huvud. Tvärtom är det så att skattesänkningar faktiskt har ÖKAT statens intäkter och därför kan man alltså också öka anslagen.
Den Amerikanska tidskriften Forbes skriver om sambandet.
Utredning från Svensk Näringsliv om skattesänkningarnas effekter.
Det är med andra ord ytterst tveksamt om påståendet att skattesänkningar och minskad välfärd skulle ha ett samband. En välfärd som har fått ökade resurser måste nog uppvisa en annan förklaringsmodell som är mindre vacker i sina stycken. I andra i den här artikeln icke nämnda exempel, kan vi hitta rena solskenshistorier. Det är dock ett ämne för framtida reportage. Socialdemokratin har därmed blandat ihop äpplen och päron och fått päpplen, något som inte finns. Än mer allvarligt är att påståendet, i varje fall i mina två exempel, döljer det riktiga skälet till de brister som faktiskt finns. Detta handlar om ett slöseri med skattebetalarnas pengar som man från socialdemokratiskt håll inte tycks ha några problem med. Ett bekymmersamt faktum enligt Löjesguiden. Partiet har därmed nominerat sig själva till Löjesguidens stora pris ”Foliehatt of the Year”. Härmed är den nomineringen officiell.
För den som vill läsa mer om ämnet slöseri med skattepengar finns den utmärkta bloggen ”slöseriombudsmannen”. Den tar upp det som jag har försökt att belysa och berättar dessutom om konkreta exempel på hur DINA pengar går till allt annat än det som de var avsedda för. God läsning
Slöseriombudsmannens blogg
Löjesguiden 