Oförmågan att se

Vår statsminister är på så många sätt oförmögen till det mesta att han numer nästan är helt ointressant. Är det inte beslut som väcker förundran, ramaskri eller förvånade miner av förbryllelse, är det uttalanden som väcker helig ilska. Vem kan glömma hans uttalanden om att Sverige har varit naiva (Aftonbladet; Archive)? Den är ju trots att det nu gått en tid, en modern klassiker!

Nu senast har Stefan Löfven för Financial Times beskrivit svensken som en negativ figur som inte förstår att allt går åt rätt håll. Det är väl de dåliga opinionssiffrorna han talar om, men de lär nog inte bli bättre av utspelet. Tidningen har valt att lägga intervjun bakom en betalvägg så därför refereras istället intervjun här i Expressen (Archive). Det är i statsministerns ögon som om svensken marscherar i en helt annan takt än den han själv hör. Så här beskriver han den svenska situationen:

”But the more surreal thing is that all the numbers are going in the right direction, but the picture the public have is that the country is now going in the wrong direction. It’s not only a question about if they are afraid of the refugee crisis; it’s as if everything is going in the wrong direction.”

Svensken straffar alltså hans regering trots att alla siffror pekar åt rätt håll. Det var ju tråkigt att han känner så, men det är i vanlig ordning en rad saker statsministern så där lägligt ”glömmer bort”. Om vi börjar med hans påståenden i artikeln om att allt går åt rätt håll så blir min omedelbara reaktion ett enda ”jaså”.

Att Löfven inte inser hur allt hänger samman är en sak, men en annan är att han tycker sig vara straffad då allt pekar åt rätt håll. Felet med bilden är att allt inte pekar åt rätt håll Foto: Wikimedia Commons

Innan jag skriver något annat, jag är i sig inte emot att ta hit migranter. Det jag har något emot är Sveriges oförmåga att integrera nya grupper i samhället, att se till att de får jobb, att de ska slippa att behöva leva på bidrag, att sjukvården belastas dubbelt eftersom migranternas eftersatta hälsa sätter press på den, att man inte talar om alla problem i lika hög grad som man talar om möjligheterna och mer. Den enkla, ja helt förljugna bild både Löfven och andra ger är helt enkelt för enkelspårig och saknar balans.

För sanningen är att våra resurser är inte oändliga. Visst ska vi solidariskt dela med oss, men bilden som ges av Mp, V och C av att vi kan ge hur mycket som helst är bara fel. Det är just i den rävsaxen Löfven har satt sig och som han nu betalar priset för. Han vill ha ett samarbete med V och Mp, inte för att jag förstår varför men så är det. De två är de två mest migrationsvänliga partierna tillsammans med C. De två har förstått hur man politiskt kapitaliserar ett samarbete vilket har lett till att de har fått oproportionellt inflytande.

I det läget har Löfven lyckats med två saker. Han har lyckats få alla som inte röstade på S, Mp eller V att bli svurna fiender till regeringen, men också att skrämma bort de medel-klassväljare som ville ha en socialistisk light-version. Den gruppen har istället fått vänsterpolitik när den är som sämst. Löfven har alltså aktivt arbetat på att skrämma bort sina väljare och det har han gjort grundligt. Han har också misslyckats med en sak i det sammanhanget och det är att vinna något själv på samarbetet.

Så har vi gruppen klassiska socialdemokratiska väljare, de som blir färre och färre alltså. Numer har ju Löfven och hans Socialdemokrater inte ens största parti inom LO, det är istället Sd (SVT; Archive). Konkurrensen har alltså hårdnat och den striden har Löfven förlorat, mycket på grund av fel politik som återigen beror på de två samarbetspartierna Mp och V. Det är alltså Socialdemokraterna som betalar det högsta politiska priset för samarbetet. Också Mp har fått betala ett högt pris men det är mer deras egna förtjänst.

Det politiska priset ökar för regeringen, särskilt för Socialdemokraterna. De är de som först får betala för Mp:s och V:s vidlyftiga politik. På det kan läggas felaktiga beslut och rent galna förslag så blir bilden mer komplett Foto: Wikimedia Commons

De partitrogna är nog också de vilsna, det är svårt att känna igen det parti de växte upp med. För klassisk socialdemokratisk politik är snart ett minne blott. Den brutala verkligheten, mycket beroende av migrationen och dess följdverkningar, såg till den saken. Biståndet (Aftonbladet; Archive) minskar med fyra miljarder, skolsatsningar (Dagens Arena; Archive) skjuts på framtiden och arbetsmarknaden får mindre pengar. För att ha råd med migrationen försakas nu sakta men säkert kärnan i socialdemokratisk politik.

För att riktigt chocka denna grupp nöjer sig inte Löfven bara med ytterligare ett löftesbrott (Skattebetalarna), utan har redan sett till att svika (Arbetsmarknadsnytt) också de som snart ska pensioneras men inte har råd. Men man har också fått hela den väljarskaran att sätta Socialdemokraternas valsedlar i vrångstrupen genom att börja tala om att ge sig på nästa heliga ko nämligen de sjukskrivna. Förslaget (SVD; Archive), om det realiseras, kommer att svida en lång tid framöver för deras kärnväljare.

Slutsatsen är alltså att Löfven genom sin politik har sett till att reta upp både lättrörliga grupper som snart har bytt fot. Också de traditionalister som annars hellre skulle dö än att rösta på något annat än Socialdemokraterna har börjat ge tappt. När den mer hårdföra inre kretsen blir färre och färre men dessutom mer och mer besvikna, lär inte Löfvens popularitet direkt öka. För på punkt efter punkt sviker han vallöften, sina egna ideal och till sist också de som faktiskt är utsatta. Allt för att migrationen sväljer allt mer resurser.

För att inneha inofficiellt världsrekord i både högsta skattetrycket i världen och de snabbast ökande är en sak, men hur är det med utfallet då? Inte så gott är jag rädd! Också här har Löfven ett framtidsjobb för minst 101 mandatperioder. Något han inte kommer att få med nuvarande takt på dumheterna. När någon betalar, förväntar man sig något tillbaka. Jag är rätt övertygad om att få är väl dom som går in i en affär, köper en dyr vara bara för att få reda på att man betalt för luft.

Tyvärr är det precis det som den svenska välfärden sakta håller på att bli. Någon betalar, man får mindre och mindre själv men de som inte betalar får mer och mer. De prioriteras (HD; Archive) på arbetsmarknaden, kostnader rusar (GT; Archive) utan problem och myndigheter går på knäna (SVT; Archive) men lite eller inget görs åt saken. Men Löfven blickar ut från sitt elfenbenstorn och konstaterar att allt går åt rätt håll, tänk om folk bara  kunde tycka bättre om oss.

När politikerna inte längre har markkontakt förstår de inte heller villkoren för vanliga människor. Ju mindre de förstår, desto fler felaktiga beslut fattar de. Avståndet är till och med så stort att folk och politiker talar olika språk Foto: Brueghel – ”Tower of Babel” Wikimedia Commons

Jag ska ge ett handfast tips till Löfven – sluta undra varför! Det finns minst en uppsjö fler exempel på varför inget går åt rätt håll och varför du har fel, så himla fel, i din omvärlds-beskrivning. Det kommer inte heller att hjälpa dig att gnälla lite för Financial Times när förklaringen finns rakt framför snoken på dig. Att se med sina ideologiska glasögon är tveksamt, att se klart och fördomsfritt så mycket större. Dags att fixa fram en statsminister som inte skyller egna misslyckanden på annat än sig själv.

Löjesguiden nominerar idag Stefan Löfven till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Två ord räcker – Stefan Löfven! Behöver mer sägas för att förklara varför han är en fullfjädrad kandidat?”

En paradox

I det tysta bakom fasaden av terroristjakt som ledde till ett rent Västgöta-klimax och statspotentatens olika dumdryga uttalanden om naivitet, har vi fått än mer bekymmer på halsen. En av socialdemokraternas paradgrenar som man alltid har värnat extra mycket om är jobben. Jobbskapande har stått högt upp på agendan i årtionden. Ändå är det som om just denna fråga har gått helt i stå. Anledningen är att frågan nu har kommit i direkt konflikt med en annan socialdemokratisk favoritsysselsättning – skattehöjningarna.

Det paradoxala är alltså att för att ha råd med framför allt migrationskostnaderna har man dels börjat låna upp pengar, men också höjt skatten på snart sagt allt. Som om detta inte räcker, för det gör det inte bokstavligen, så räcker inte ens skattehöjningar och upplåning för att klara dagens galopperande kostnadsökningar. Fler höjningar är att vänta då både kommuner och staten ekonomiskt går på knäna under migrationstrycket.

Detta här kommer i sin tur att leda till färre jobb eftersom skatterna delvis läggs och redan har lagts på arbetsmarknadens parter, höjda arbetsgivaravgifter, löneskatter och minskad avdragsrätt är några av de saker vi hittills har sett. Detta har hittills effektivt satt käppar i hjulen. Så pass att man nu kan skönja än högre arbetslöshet istället för lägre. Mer om behovet av ökat skattetryck och underskott har GP publicerat en artikel om.

Trodde du skattehöjningarna nu skulle stanna av? Glöm det, de närmaste åren lär dagsedlarna hagla över svenska folkets kinder när kommunerna ska dra in än mer för kostnaderna för migrationen Foto: SVT

Regeringen sysslar alltså med en politik som sakta men säkert lägger en död hand på allt vad tillväxt, jobbskapande och utveckling heter. Samtidigt påstår man att den högsta ambitionen är att se till att skapa jobb. Det är nog ett av regeringens större skämt, faktiskt lika stort som att kalla alla svenskar naiva. Allt för att tillfredsställa en liten men högljudd minoritet inom v och mp. Deras credo är ju att det i stort sett inte finns en gräns för hur många vi kan ta emot vilket ju är absurt.

Att de på tisdagen inom mp till sist gav upp och gick med på en begränsning i migrations-strömmarna är ju något av en omvändelse under galgen. Åsa Romson stod och hulkade vid presskonferensen som om hon fortfarande inte förstår att Sverige går på knäna. Mer om hennes känsloyttringar i en artikel (unvis.it) i Expressen. En retorikexpert går till och med så långt att han kallar hennes sammanbrott ”oproffsigt”.

Under tisdagskvällen och onsdagen höll det på att bli uppror bland enskilda mp-företrädare över uppgörelsen. SVD (unvis.it) har rapporterat om upproret. Under dagen har olika representanter uttalat sig i frågan och kritiken internt är delvis svidande. Det har till och med diskuterats om att miljöpartiet är på väg ut ur regeringen efter detta, och varför inte? Vem skulle sakna dom? Rapport onsdag kunde berätta om de upprörda känslorna i partiet.

Stämningen inom regeringen och framför allt inom Miljöpartiet var under onsdagen hätsk. Uppgörelsen i migrationsfrågan blev nästan för mycket att svälja och en regeringskris kan vara nära. Så mycket för ansvar för landet alltså när de får råda Foto: ”San Domingo” by January Suchodolski – [1]. Licensed under Public Domain via Commons

Här tonar alltså bilden av ett parti som konsekvent vägrar att förstå verkligheten upp. Än värre, samma parti sitter i regeringen. Det är som om kampen mot verkligheten är viktigare än att ta ansvar. En sån inställning kommer att kosta och det är det som gör att det blir allt mer omöjligt att ha ett sånt parti i en regering. Man kan helt enkelt förvänta sig mer än partiet har att erbjuda.

Det här landet går på knäna och vi ska ha hit fler med löfte om tillväxt som aldrig lär komma tyvärr. Galenskapen heter mp och v och med sig har de lyckats riva ner sossarnas sista gnutta förstånd.Vi skattekritter som betalar för deras kalas ska däremot vara glada om vi över huvud taget får yttra oss i frågan utan att bli kallade både rasister eller bakåtsträvare. Senast i fredags betecknades vi som folk som naiva av självaste statsministern.

Samtidigt som detta händer gör regeringen allt för att sabotera sina egna intentioner. I början av sin regeringstid som förhoppningsvis blir så kort som möjlig, gjorde Stefan Löfven klart att arbetsskapandet var en mycket prioriterad fråga. Hur mycket detta var värt har vi fått kvittot på nu.

Istället för att stimulera har man lagt en våt filt över frågan, där man behöver investera i jobb och näringsliv har man investerat i migration som inte leder till den utlovade tillväxten alla talar om. Där kommer resultatet istället bli kostnader för tiotals år framåt. För den som tror på den myten tror på tomten eller är en rent av. Skolor, daghem, sjukhus, bostäder osv uppstår inte ur tomma intet och måste byggas. De investeringar som behövs kommer att kosta både blod svett och tårar ur skattemiljarderna.

Bandet Blood Sweat And Tears sa med bandnamnet det som nu väntar svensken för över 40 år sen. Skattehöjningar och än mer umbäranden är att vänta Foto: Wikipedia

Till och med statsministerns lilla kader av tjänstemän har sagt sitt, det blev tummen ner. Först kom Konjunkturinstitutets rapport som DN (unvis.it) har rapporterat om som talade om att regeringens budgetförslag dämpade tillväxten av jobb rätt ordentligt. Skatte-höjningarna och avdragsminskningarna har helt enkelt börjat slå direkt mot det som är sossarnas stora löfte.

Sen dök exempel upp på hur flaskhalsar på svensk arbetsmarknad vägrar att försvinna, mycket tack vare fackets stockkonservativa inställning till kollektivavtal som helt enkelt inte hänger med i utvecklingen. Ett exempel hittar du i en artikel från Arbetsmarknadsnytt. Facket har alltså delvis blivit den gamle fackpampen Löfvens värsta fiende när de vägrar att kompromissa på en rad områden.

Istället har de förvandlats till en kravmaskin som än mer saboterar regeringens planer med än mer dumhet i form av regelverk som skapa världens mest oflexibla arbetsmarknad. Ett sånt exempel där facket sätter käppar i hjulen är den kontroversiella arbetskrafts-invandringen som regeringen Reinfeldt gav grönt ljus till.

Innan jag börjar redovisningen lite varudeklaration. Nej, jag är inte för att folk kommer hit för lönedumpning, de ska ha samma villkor för lön och arbetsmiljö som alla andra. Nej, jag är heller inte för att ta hit folk för att användas i branscher där efterfrågan på arbetare ser sån ut, att jobben lika gärna kunde ha gått till svenskar. Vad jag däremot tycker är att vi håller på att fastna i ett ideologiskt träsk där svart och vitt är de enda nyanserna i en infekterad debatt.

Kanske är det så att hela landet håller på att drunkna i ett ideologiskt träsk där vissa partier som mp har målat in sig ett hörn i frågan migration. Att inte kunna släppa på prestigen tyder inte på någon större pragmatism Foto: Wikipedia

Sverige har en rad områden där det råder brist på kompetens. Dessa måste naturligtvis få komma hit för att branscher som databranschen ska kunna få den kompetens som behövs och därmed kunna växa. Om vi inte gör det dömer vi faktiskt vår välfärd till sotdöden. Samtidigt måste balans råda så vi inte får en låglönekader som jobbar för tre kronor timmen.

En gång i tiden kunde arbetsmarknadens parter genom t ex Saltsjöbadsavtalen komma överens i frågor som dessa. Den tiden är tyvärr förbi. Båda sidor i dagens Sverige är betydligt mer konfrontativa. Detta beror delvis på att både LO och arbetsgivarsidan har radikaliserats. Men det beror också på den politiska obalans som råder då broder sosse varje gång man regerar är mycket välvilligt inställda till förslag som borde ha hamnat i papperskorgen. Löntagarfondsfrågan, artikeln är från Wikipedia, var en sån fråga.

Missförstå mig rätt. En genomreglerad arbetsmarknad full av dumma förslag som i det närmaste är kontraproduktiva, är en arbetsmarknad dömd att misslyckas. Sossarnas egna politik med skattehöjning på skattehöjning, gärna på arbete, är också den ett rejält hot mot den uttalade ambitionen. Vill man lyckas med jobbtillväxten bör nog Magdalena Andersson bytas ut mot Anders Borg, men den chansen är rätt liten.

Så här uppgiven ser vår finansminister ut när hon ska sätta ihop en budget. Hon är i själva verket den värsta vi har begåvats med sen Anne Wibble intog finansdepartementet. Till exempel tror Magdad Bob här att man kan skapa jobb ur höjda skatter på jobb Foto: SVT

Men nej igen, jag säger inte att regeringen Reinfeldt var paradiset på jorden. Men att klandra dem för allting är lite för svart och vitt igen. Se det istället som en blandning av fiasko och framgång. För var det en sak de var bra på,  var det samma sak den nuvarande regeringen säger sig vilja lyckas i men misslyckas i därför att de vidtar helt fel åtgärder – jobbskapandet.

Från 2006 till 2013 skapades 303.000 nya jobb. Visst, man kan argumentera att det skedde till ett pris men faktum är att de lyckades i det avseendet. Danne Nordling är nationalekonom och bloggare, han har skrivit följande inlägg i ämnet. Nu ser vi det motsatta och mycket beror på just skattehöjningarna och den bland annat av facket stelopererade arbetsmarknaden.

För om vi vill ha en sund bas för välfärd i framtiden måste folk komma i jobb. För att det ska hända måste vi tydligen byta regering, den nuvarande klarar inte ens av det som sägs vara deras paradgren. Än mindre klarar de av att hålla de små extremistpartierna de samarbetar med på stången. Resultatet ser vi dagligen, en migration som hotar att spränga alla kostnadsgränser. Pengarna rullar och färre får jobb, en imponerande merit av en statsminister som fortfarande skyller all sin egna naivitet på Sverige.

Här ses regeringen utöva den enda konstarten de har kvar efter att både jobbpolitiken och migrationspolitiken har gått i baklås. Politisk teater som var så poppis på 60- och 70-talen har härmed kommit till heders igen. Lite Comedia Del Arte kan ju muntra upp i det politiska mörkret Foto: Wikimedia Commons

Löjesguiden nominerar idag Socialdemokraterna till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Ni vill så gärna framställa er som partiet som står för trygghet och förvaltare av välfärden. I själva verket är ni sinnebilden för nedmontering av välfärden och ett slöseri med skattebetalarnas pengar på saker de aldrig har godkänt ens i val. Ni klarar inte heller av att skapa jobb och därmed rycks mattan undan än snabbare under fötterna. Bilden av er stämmer helt enkelt inte med verkligheten, i reklamens värld kallas detta ”core problem”. Att ni har ett sånt problem gör er till fullfjädrade kandidater till priset.