Maskrosornas krig

Ibland talar man om ”Rosornas krig” i politiken. Från början var det en strid mellan ätterna Lancaster och York om vem som hade rätten till kronan (Artikel i Wikipedia) i medeltidens England. Senare har  benämningen använts om inbördeskriget som har utkämpats inom s i flera frågor och med flera falanger som banerförare. Inbördeskriget i s har utkämpats under olika tidsperioder över olika frågor, en sådan blev partiledare Juholts (Paul Ronges blogg) vara eller inte vara.

Rosornas Krig utspelades på 1400-talet, Maskrosornas Krig inleddes 2016 och utkämpas än idag. De första offren i den striden heter Carl Schlyter och Valter Mutt. Miljöpartiet bör omedelbart läggas ner, anledningen är rätt enkel – de bryter nu mot grundläggande demokratiska rättigheter som den fria debatten. Foto: Wikimedia Commons

2016 Har så ett nytt politiskt inbördeskrig påbörjats nämligen det inom mp som ju förs mer på en ideologisk basis. Skiljelinjen går mellan ett mp som för kampen som de aktivister de är och partiet som vill framställa sig som regeringsdugligt och ansvarstagande. I den senare rollen finns lite eller inget utrymme för aktivism eller bjäbbande om principer som går stick i stäv med regeringsbeslut. Maskrosornas krig som jag väljer att kalla det, handlar om det nya och det gamla partiet inte längre drar jämnt.

Det senaste bråket i maskrosornas krig är frågan om värdlandsavtalet (SVT; Archive) som har väckt mycket ont blod i partiet och delat riksdagsmän och ministrar i två läger. Riksdagsrepresentanter som Carl Schlyter och Valter Mutt som båda sitter i utskott, Carl Schlyter som är ordförande i EU-nämnden och Valter Mutt som är medlem i utrikesutskottet, har varit starka kritiker. Samtidigt har regeringens linje varit klar, ett beslut om avtalet finns och det ska nu följas.

Miljöpartiet vill ju gärna framställa sig som partiet som har högt i tak och där högljudda diskussioner snarare välkomnas än tystas, den här gången är det tvärtom. Diskussionen om avtalet har blivit en hämsko och partiet har varit rädda för att inte kunna framstå som det ansvarstagande och regeringsdugliga. Diskussionen har därför setts nästan som hotfull. De två lägren för och emot har stundtals varit rätt oförsonlig (Riksdagens hemsida) där Jabar Amin och Annika Lillemets har varit starka kritiker som synes.

De som har varit för inom mp har först argumenterat (Riksdagens Hemsida; Artikel av flera mp och s-representanter som argumenterar för avtalet) i frågan, men nu reagerat (Folkbladet; Archive). Carl Schlyter mister sin ordförandepost och ledamotspost i EU-nämnden för att bli en ”vanlig” riksdagsman. Valter Mutt möter samma öde och blir av med sin roll i utrikesutskottet. Jabar Amins aktier har säkert inte stärkts heller, inte efter generalangreppet (Aftonbladet; Archive) på partiets nya språkrör Isabella Lövin.

Utvisning har i alla tider varit ett ”mjukare” sätt för människor med diametralt olika åsikter att undanröja ett problem. Debatten har sina fördelar men får i vissa sammanhang tydligen inte gå hur långt som helst eller ifrågasätta för många saker.
Foto: Wikimedia Commons

Så högt i tak var det alltså i det partiet. De mest klassiska attributen inom politiken går alltså igen när ett parti tar till både hästpiska och sanktioner mot enskilda. Det visar ett parti som har enormt svårt att gå från det där aktivistiska till det som tar ansvar för landet i en regering. Metoderna mot de enskilda talar sitt tydliga språk. Att den inre rätt prekära situationen i partiet dessutom nu lockar till sig vråkarna (Aftonbladet; Archive) som vädrar kadaverdoft är rätt logiskt. Politik är trots allt en blodsport när den är som grymmast.

Miljöpartiet i mina ögon är ett parti som inte längre har något existensberättigande. De flesta har redan anammat deras frågor och gjort dem till en naturlig del av den realpolitiska agendan. De goda frågorna är alltså redan stulna sedan gammalt, men så har vi partiets mörkare sidor. De som handlar om islamism, direkt samhällsfarliga förslag som partiets inställningen i kärnkraftsfrågan eller den ingrodda unkna feminismen partiet så gärna vill betona. Frågor och ställningstaganden som är direkt stinkande.

När olika åsikter blir liktydiga med inskränkningar, det aktivt tystandet av kritiska röster, locket på i diskussioner och toppstyrning också i debatten där det man får säga och inte säga ska regleras är tecken på ett parti i djup kris. Det är en moralisk kris, en demo- kratisk kris, en kris som handlar om ren rädsla från partiets ledning och en kris som handlar om självbilden. Jag är visserligen för värdlandsavtalet, men i än högre grad en motståndare till inskränkningar i demokratiska fri- och rättigheter, något nu mp kör över.

En nedläggning av partiet är den enda logiska slutsatsen. Den grönsakskommunism man hittills har stått för är bara en varg i fårakläder. Ett sånt krav är dock inte särskilt realistiskt, det är ju faktiskt partiets medlemmar som beslutar om nedläggning. Tur då att de nu på ett så föredömligt sätt ser till att lägga ner sig själva med det fullständiga inbördeskrig som just nu rasar internt och som nu börjar skörda sina offer. Tack miljöpartiet, för en gångs skull gjorde ni något bra och rätt när ni nu nedmonterar er själva.

Det behövs knappast längre en debatt om miljöpartiets vara eller inte vara, den sköter de så bra själva att de håller på att nedmontera sig själva. Foto: Wikimedia Commons

Löjesguiden nominerar idag självklart miljöpartiet till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Bäst före-datum på det här partiet är redan passerat med råge. Bara det gör er till fulländade kandidater till priset. Om man dessutom som nu för ett öppet krig mot representanter och avvikande åsikter, är anständighetsgränsen nådd. Lägg ner detta parti! Allt detta sammantaget gör miljöpartiet till något av det värsta svensk politik har upplevt. Det gör er till frontfigurer i jakten på den åtråvärda trofén.”

Lön för mödan

Statsministern har uttalat sig igen och vill läxa upp framför allt Sd. Det är den lönegaranti som riksdagsmän kan kvittera ut efter fullgjort uppdrag som har skapat rabalder. Jimmi Åkesson ställs mot väggen i intervjun (Aftonbladet; Archive) med statsministern efter skandalen med Åkessons svärmor som kan lyfta ut just inkomstgaranti. Detta trots att hon redan har en inkomst från sin massagesalong. Nyheten har slagits upp stort eftersom det rör sig om just Jimmi Åkessons svärmor.

”Släkten är värst” sägs det ibland. I Jimmie Åkessons fall är det nog svärmor som stökar till det. Han har i varje fall inte hamnat lika illa till som statsministern som inte ens håller reda på fakta när han pekar anklagande. Hans egna parti har många gånger fler ledamöter med den omdiskuterade förmånen på sitt samvete Foto: Wikimedia Commons från filmen ”Too Much Mother-In-Law”

Inte minst Aftonbladet (Archive) har gjort ett stort nummer av nyheten, de är ju trots allt något av det mest partitrogna vi har i landet. Tillfället att få ge sig på Jimmi Åkesson personligen ligger säkert också det bakom. Det är ju trots allt från just Socialdemokraterna och Moderaterna som Sverigedemokraterna har ”stulit” röster förut. Rätt naturligt då att man försöker att svartmåla partiet när man själva har så lite av sakargument eller förslag av rang att komma med. Det gäller ju att fånga tillfället om än i flykten.

I det läget hjälper det inte om Åkesson själv tycker att systemet är orättfärdigt (DI; Archive). Själva medielogiken säger att har man en fiende bör man bortse från förmildrande omständigheter. Att svärmodern dessutom inte längre är Sverigedemokrat utan politisk vilde efter att hon har hoppat av, är också det irrelevant i den rådande medieagendan. Här ska det statueras ett exempel som för att lära röstboskapet hur verkligheten egentligen ser ut. Vad kan bli bättre än att tala om för dem hur deras pengar missbrukas?

Som vanligt missar dock vår statsminister och journalisterna en viktig poäng i sammanhanget. Det är den han och dom borde ha tagit reda på innan intervjun och som handlar hur det ser ut inom Socialdemokratin på området. För när man gläntar på den dörren där partiets namn står, är bilden än mer skrämmande. Så pass att partiet faktiskt ligger näst först i den föga smickrande ligan som talar om hur fördelningen (SVT; Archive) ser ut mellan de olika partierna vad gäller lönegarantin.

För vad har statsministern att säga om att förra året Socialdemokraterna 18 ledamöter som försörjdes på detta sätt, samtidigt som fanns en person från Sd som hade förmånen. Troligast så kommer han inte säga något alls, det blir mindre pinsamt om man låter bli att påpeka relevant fakta. Faktum är dock att det bara är Moderaterna med 24 före detta ledamöter som slår Socialdemokraterna. Hela listan (SVT; Archive) utgjordes totalt av 73 personer som åtnjöt förmånen på skattebetalarnas bekostnad.

När allt kommer till kritan så finns nog tillbedjan av Mammon lite till mans i alla partier. Systemet är orättfärdigt, ingen tvekan om det, men de som säger sig ha högre moral visar att de i själva verket har sämre vilket gör samma parti till hycklare.
Foto: The worship of Mammon – Wikipedia Commons

Men tillbaka till statsministern och hans uttalande. Är det inte både märkligt och klantigt  att försöka göra ett paradnummer av en gren som man själv med det egna partiet är så mycket bättre på? Hur tänker man, om ens alls, om man försöker smeta ner en politisk motståndare utan att ta reda på fakta och därmed falla på eget grepp?

För Stefan Löfvens uttalande måste ju ses som ett försök att utmåla sig själv och det egna partiet som ett med högre moral och aktning än den hos en motståndare man vill karaktärisera som det diaboliska. När man ska genomföra det stunttricket bör man ju först kolla upp fakta så man just inte faller på eget grepp. Om det finns anledning att tvivla på sanningshalten i det där ”moraliskt överlägsna”, bör man kanske hellre låta bli att gå i klinch med motståndaren.

Likadant ser det ut för journalisterna som också de borde titta på fakta istället för att sprida något som mest liknar politisk propaganda. Kvinnan ifråga – Margareta Larsson – har visserligen låg moral som tar pengarna. Men om möjligheten fanns och erbjöds, skulle då alla tacka nej? Jag är inte alldeles övertygad om att ett nej betyder ett nej. När man dessutom som journalist mest i förbifarten tar upp det faktumet att Margareta Larsson inte längre tillhör Sd, är oärligheten nästan total.

Slutsatsen att detta mer rör sig om politikens motsvarighet till skitsnack, ligger inte långt borta. Också slutsatsen att det demokratiska samtalet och tonen i detta är minst sagt låg är inte heller den gripen ur luften. Respekten, också för de med en avvikande åsikt, är där- med åter en förlorad konstart inom svensk politik. Det är nog det enda som begåvnings-reserven inom både journalistiken och politiken har lyckats uppvisa. Nej, jag har inte blivit Sd:are, men ärlighet i debatten kan man avkräva ändå. Den är härmed efterlyst.

De som försöker spela mest oskyldiga är i själva verket näst bäst i klassen på att  mjölka systemet på pengar. Inget bra facit Stefan! Men sämst av allt är att inte ta reda på fakta innan man uttalar sig. Statsminister Löfven ser därmed ut att bli årets mest molokne när det gäller kategorin ”ogenomtänkta uttalanden”. Foto: Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=745086

Löjesguiden återgår till en gammal vana och nominerar idag statsministern till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Att grunda sina uttalanden på fakta är en överlägsen men sällsynt metod i statsministerns värld. Han borde pröva den lite oftare. Det är alltid något som fallerar och går åt fanders. Mest är det på grund av att faktagranskningen av fakta brister. Det gör honom och hans uttalande till dagens mest förväntade kandidat. Välkommen tillbaka till högformen Stefan.”

Den uteblivna ilskan

Ilska är den där känslan som sätter sig i form av både magont och ett huvud som vill sprängas inifrån. Känslan är både en naturlig reaktion på något som gör en just ilsken, men också något som lämnar en tom i efterhand. Själv känner jag mig snarare tom och lite förvånad, men knappast skadeglad eller nöjd över onsdagens händelseförlopp. För det som har hänt är på något sätt en svensk tragedi, eller är det en parodi?.

Det var ju igår som Mona Sahlin avgick som den med ansvaret att samordna landets strategi mot våldsbejakande extremism. Kritiken har funnits där hela tiden, hennes jobb har innefattat rätt svåra avväganden men också dåliga slutsatser. För visst har hon haft fel, flera gånger om faktiskt, men det finns fortfarande ingen anledning att hata henne för att hon hade det. Istället bör man ju som alltid föra ett samtal med argument som grund. Den eran borde ha tagit sin början igår när meddelandet om avgången kom.

För när hon nu åter har ertappats med fingrarna i syltburken är det som om gamla försyndelser kommer i dagen igen, allt går igen. ”Mona är ingen fifflare” sa hon själv en gång när Toblerone-gate fällde henne, nu visar gårdagens avslöjande (Expressen; Archive) att åtminstone i nuläget är hon just detta. Skatt och arbetsgivaravgifter ska naturligtvis betalas av de som är skyldiga är göra så. Här betalar hon först sedan Expressen har väckt frågan.

Att hon dessutom gör samma dumma misstag dubbelt (Expressen; Archive) upp är anmärkningsvärt. Falskt intygande är en brottslig handling, inget snack om den saken. Att göra det är åtalbart, inget snack om det heller. Vad det borde bli snack om är hur det kan komma sig att man gör ett misstag och sen ett till. Fortfarande kan jag inte känna den där ilskan, istället känner jag mig fortfarande tom. Frågorna om hur man kan begå misstagen är en sak, men varför gör man det två gånger om? Varför upprepar hon historien igen?

Mona Sahlin är som en körrepetition, hon upprepar samma stycke igen och igen. Det är något av en tragedi att konstatera att hon nu har gjort samma sak igen som om inget har gått in. Repetitionen är nog mest som inför ett rekviem där de ”avlidna” är både Sahlin och Socialdemokratin Foto: Soyer – Repetition dans la sacrestie avant la messe – Wikimedia Commons

Istället för ilskan kommer eftertanken. Exemplet visar ju att alla djur är lika, vissa är mer lika än andra djur. Det visar också hur socialism i vardagen inte fungerar, folk är giriga av naturen. Eller förlåt mig, egoistiska kanske det borde vara. Det spelar liksom ingen roll hur mycket solidaritet man krystar ur sig, i slutet av dagen är dessa människor precis lika själviska som alla andra. De tänker på sig, sina barn, sina nära och kära och kanske också sig själva först, främst och alltid.

Socialism är en vacker tanke, det medger jag. Men den är idealistisk och färgad av den unga naiva synen på saker som närmast går att beskriva som oskyldig. Den är visserligen uppriktig i sitt credo att förändra orättvisor, men är den lika uppriktig när det gäller ärlighet? När teorin inte längre stämmer med verkligheten, uppstår ju moraliska dilemman.

Men det är väl därför den tilltalar just unga så mycket. Idealismen, kampen för rättvisan och att ha ett mål är lockande saker i det tidiga vuxenlivet. Dubbelt smärtsamt då att behöva konstatera att de fina och ädla idealen allt som oftast kolliderar med verkligheten. För faktum är ju att socialism må vara vacker, men den fungerar inte. Här dansar ju gårdagens exempel jitterbugg mitt framför våra ögon.

Socialdemokraterna som ändå förutom föräldrarna då förstås är den organisation som har uppfostrat Mona Sahlin till den hon är, borde också få ta på sig en del ovett av det som nu har inträffat. Om man växer upp i vetskapen om att allt är möjligt, inga gränser finns så finns dom inte heller. Makten har vuxit ihop med människan och alla som inte tycker som makten är en anomali. Det är därför som kollegor som Marita Ulvskog kan kläcka ur sig uttalanden om att all borgarnas maktövertagande kändes som en statskupp.

Det är alltså något djupt onaturligt som bubblar under ytan i Socialdemokraterna. Makten ses som nära nog självklar, allt annat är en avvikelse. Man bygger upp en infrastruktur med tidningar och nickande journalister som välvilligt skriver lismande artiklar och man drar sig inte ens för att politisera ämbetsmannakåren. Att vara partitrogen (Aftonbladet; Archive) ger till och med en extra skjuts i karriären. En fjärdedel av Sveriges befolkning lyfter inte ens på ögonbrynen åt detta faktum. Kanske kommer det att få sin ändring nu.

Är det ett drama? Är det en tragedi? Eller är det rent av en komedi? Dramat kring Sahlin och Socialdemokraterna fortsätter och innehåller det mesta. Vad som är klart är att det vi ser kommer att fläcka båda för lång tid framöver. Foto: Affisch från Shakespears pjäs ”En Midsommarnattsdröm” – Wikimedia Commons

En del av oss reagerar. Förhoppningsvis är det med lugn och sans. Andra blir tvärförbannade dels för att de känner sig blåsta nu när maktens arrogans visar upp sin värsta sida. Men också därför att man så gärna vill fortsätta att tro på sin idealistiska dröm som nu har gått i kras. Det är det enda som återstår efter Mona Sahlins sorti, ilska eller vrede. Ilska över att makthavare inte kan leva som de lär, eller vrede över att en tanke ett ideal nu har spruckit från kant till kant.

För alla som vill fortsätta tro lär det alltså bli ett smärtsamt uppvaknande. Deras dröm har tagit slut, eller åtminstone fått en ordentlig törn. Vi som däremot opponerar oss mot människan eller yrkeskvinnan Mona Sahlin lär ha en hel del skadeglädje att yvas över. Men jag kan som sagt inte känna så. Anledningen är just att folks illusioner nu spricker vilket inte är roligt, men också därför att trots allt klanteri så innebär det en personlig tragedi för henne. Det enda som återstår är fortfarande alla frågor som varför.

För Mona Sahlin återstår en lång ökenvandring. Maktens pris ser tyvärr ut så. Det fungerar så länge man kan hålla locket på, men så fort sanningen uppdagas är priset högt mycket högt. Så gå i frid, men gör mig en sista tjänst. Lär dig något av det här. Att upprepa den värsta farhågan och att därmed infria folks fördomar eller omdömen är inte bra, inte ens smart. Så låt detta bli startskottet på något nytt. Annars är jag rädd att både Mona Sahlin och Socialdemokratin snart tillhör historien som de socialismens dinosaurier de är.

Både Mona Sahlin och Socialdemokraterna är precis som dinosaurier, de tillhör en förgången tid. Skillnaden är att Socialdemokraterna i motsats till T Rex vägrar att lägga sig ner och dö. De lever vidare med all den förvrängda mentalitet som ligger bakom sammanbrottet med Sahlin. Det är ju trots allt de samt hennes föräldrar som har försett henne med hennes värderingar. Foto: By Copyright © 2005 David Monniaux – Own work, CC BY-SA 3.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=494543

Löjesguiden nominerar idag två kandidater, Mona Sahlin och Socialdemokratiska Arbetarpartiet, till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen för Sahlin lyder: ”Det är tragiskt men ändå konsekvent att konstatera att du precis som så många av dina partikamrater inte kan leva som ni lär. Ideal är bra att ha, men bara så länge de är hållbara eller att man själv lever upp till dessa. Det gör snart sagt ingen sosse, inte heller du Mona. Därför är du en frustande kortdistanslöpare redo att springa mot målsnöret.”

För SAP lyder motiveringen: ”Ni kan fortsätta krysta ur er floskler, ni kan envist framhärda era ideal. Allt färre kan, om de inte har skolats till att tro, ens köpa ert budskap längre  så länge ni inte lever upp till samma stolta paroller själva. Ni har visat igen och igen att ni är hyckleriets högborg med den ena mer maktfullkomliga än den andre. I grunden är felet följande, det är alldeles för stort avstånd mellan vad ni säger och hur ni agerar både som parti och som enskilda i partiledningen. Det gör er till högoktaniga kandidater.”

Stefans Känsla för problem

För en tid sedan skrev jag om hur Stefan Löfven hade gnällt lite för Financial Times om hur illa han blev behandlad i opinionssiffrorna. ”Landet går åt rätt håll” var hans huvudtes. Trots dessa stolta ord är det inte mycket som talar för att hans tes ens kommer i närheten av sanningen. Jag räknade upp en rad frågor och sakpolitiska exempel på att inget är rätt, men idag har vi kommit till de största skälen av dem alla.Vi börjar med hur vi nu har importerat konflikter som istället har blivit våra.

En konsekvens av ökad migration är konflikter som nu blir våra att hantera. De följer oftast givna linjer som etnicitet och religiösa motsättningar. De har lett till hot, våld och till och med mord. Statsministern tycker dock att ”allt går åt rätt håll” i Financial Times Foto: By Aaron from Seattle, WA, USA – Face Off, CC BY 2.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=4743483

Det är uppenbart för alla som har följt debatten hur delat Sverige är. De som i stort sett vill ta hit hela världen kan inte se vad det  ställer till med och vi andra ser alltför väl. Ett exempel på hur polariserad debatten är, var när de 47 kulturpersonligheterna (Aftonbladet; Archive) skrev sin debattartikel för en tid sedan. De såg uppenbarligen inte problemen (SVT; Archive) andra ser. Kanske berodde detta på att de inte ville, kanske är de helt enkelt blinda inför verkligheten (SVT Nyheter; Archive).

Så har vi då som sagt konflikterna. De larmrapporter som finns om detta duggar tätt och har många olika dimensioner. Det är etniska konflikter, religiösa och så vidare. Alla har de det gemensamma att hot om våld och våld förekommer. Ett sånt exempel av många är hämtat från Kalmar (DN; Archive) län. Det finns fler (Aftonbladet; Archive) exempel på samma sak och som dessutom visar på ett mönster. Polisen har sällan resurserna men ibland leder det till åtal och till och med fällande dom (Kvällsposten; Archive).

Men nästa bakslag ligger bara runt hörnet. När domen leder till villkorligt straff är det nästan skrattretande. För en person som är van vid att man piskar folk under fotsulan för att de går mot rött, blir villkorlig dom som en ren uppmuntran att begå samma brott igen. När polisen ibland inte ens hinner ingripa och lagföra, är det som om samhället är impotent inför detta fruktansvärda. Man måste fråga sig hur humant det är att utsätta människor för något så omskakande och förnedrande som detta.

Människor som flyr brukar godhetsrörelsen alltid tala sig varma om och visst har vi en moralisk skyldighet att ge dem ett andrum. Men är det verkligen för att hamna i en ny konflikt lika illa och med samma grupper mot varandra här som där som man vill fly till? Nej, och det blir inte bättre av att polisen går på knäna och det rättsvårdande myndigheterna vill se mellan fingrarna. Situationen är så pass illa att Nuri Kino har deklarerat att det är dags att starta flyktingboende för kristna.

Flyr man sitt land för en konflikt, gör man det för att söka säkerhet. Att däremot fly för att finnas samma konflikt här som där med samma grupper som förtrycker likadant här som där är i bästa fall korkat. När detta inträffar här hemma är det inte bara ett jättelikt nederlag för godhetsrörelsen som knappast är humanister, det är också ett nederlag för en statsminister som tycker allt går åt rätt håll Foto: Wikimedia Commons

En annan fråga som infinner sig är varför samhällets representanter hela tiden störtdyker med huvudet först rakt ner i sanden. Muslimska fundamentalister, ja alla fundamentalister som utnyttjar situationen till hot och våld är människor vi inte ska släppa in, än mindre låta stanna. Vi ska enligt mitt sätt att se det alltså låta människor med ett verkligt skyddsbehov stanna. De som däremot med all kraft visar sig vara totalt oförmögna att hantera sitt hat kan vi gärna slippa.

De etniska dimensionerna är också de tydliga. Flera minoritetsgrupper som har flytt terror i hemländerna, kommer hit för att finna samma terror från samma grupper också här. Kurder (Gatestone Institute; Archive) är en sådan grupp. I de gamla länderna har de ju kämpat mot både invaderande Turkiska styrkor såväl som sunnifascistiska organisationer som IS. Nu måste de kämpa här mot skäggklädda salivdregglande hatare på ett boende de vare sig vågar eller vill bo på. Hur humant är det alla ni i godhetsrörelsen?

Sverige är inte ensamt om att uppleva stora problem kring de här frågorna. Tyskland som ligger i vår omedelbara närhet och som har tagit emot många flyktingar de också, för många kan det snart visa sig, har också haft bråk (Morgonbladet; Archive) på förläggningar. Där slutar dock likheterna och istället är det olikheterna som är mer uttalade i debatten.

I Tyskland talas öppet om problemen, här tigs de ihjäl eller beläggs med mer eller mindre diskussionsförbud med allehanda härskartekniker. En sådan är hånfulla kommentarer (Aftonbladet; Archive) eller nedsättande personkaraktäriseringar. När till sist regeringen med statsministern i spetsen visar hur bra koll de har på konsekvenserna av sina egna lagförslag (Expressen; Archive) luktar till och med mina sockor mer likt rosenvatten än vad förslaget i sig gör.

Stefan Löfven påstår att allt går åt rätt håll, men visar samtidigt att allt går åt fel håll. Han har inte ens orken att dölja hur illa det är ställt och han är därmed vad man i staterna kallar ”lame duck” (lam anka). Så sluta tala i termerna skönmålning och ge oss istället en debatt med inslag av lite ärlighet Stefan. Det här luktar inte så gott när allt kommer omkring.

Stefan håller på att bli en lam anka. Han själv och Mp håller på varsitt håll på att nedmontera sig själva med mindre genomtänkta uttalanden och rena idiotier inför öppen ridå. Foto: Wikimedia Commons

Löjesguiden har inte nominerat Stefan Löfven tillräckligt ofta på sistone, men två dagar på raken är inte dåligt trots allt. För nu gör han det igen, kvalificerar sig alltså. Motiveringen lyder: ”I den skenheliga och missriktade debatten med den skönmålning du och dina gelikar sysslar med, är det inte konstigt att du nomineras varje dag. Du uppvisar en fenomenal förmåga att hamna där. Uttalandet om ”rätt håll” förstärker bara bilden av en statsminister som kan gå mot en promenadseger”.

De har fått nog men det gör inget för det har jag också

De säger att de har fått nog och tänk, för en gångs skull håller jag med. För jag har också fått nog, men inte av samma skäl som dom. Jag har nämligen fått nog av dom, inte av vad dom försöker vända sig emot. För de 47 svenska artisterna och politikerna som i ett upprop (Aftonbladet; Archive) hade fått nog, hade i själva verket fått nog av de migrations- snåla vindar som nu blåser över landet. Själv har jag nog mer fått nog av dom och deras inställning.

Förutom de uppenbara känslomässiga strängarna man i vanlig ordning spelar på till dess inget öga längre är torrt. Här ska det spelas på alla nervtrådar man kan hitta och snart sitter väl alla godhetsapostlar och snyftar ikapp med texten. Trots dessa fina intentioner som att döda ett land inifrån, finns här ingen ansats till en nykter inställning i frågan. De 47 kör på som om inget hade hänt och som om inget de säger kommer att få några som helst konsekvenser.

Tänk om de hade inlett med en vettig analys t ex. USA och Ryssland utkämpar just nu ett kallt krig som är med djupfruset än på länge. Som ett direkt resultat har Syrien dragits in som en bricka i ett spel. Situationen har förvärrats än mer av att länder som Turkiet och Saudiarabien gör anspråk på att bli regionala stormakter och man har därför i hemlighet hjälpt en massmördarsekt som IS. Allt detta för att destabilisera regionen och därmed kunna gripa tag i situationen själva.

Ett klot som far in i käglorna är allt som behövs för att fälla alla om den är tillräckligt välriktad. Likadant med samhällen där allt faller om ett ”välment” bowlingklot skickas in. Konsekvenserna kan bli både stora och ödesdigra men sånt bekymrar förstås inte fanatiker Foto: Wikimedia Commons

Hade man gjort denna delvis mer komplexa situationen tjänsten att göra en analys, hade man också kommit fram till andra slutsatser. Sverige kan inte ensamt ta på sig ansvaret för flyktingarna. Ryssland, USA, Saudiarabien och Turkiet bord bära ett mycket tyngre lass än idag. Många menar att Turkiet redan gör det men de är samtidigt faktiskt de som gör en dålig situation värre med flyktingar som resultat. Men ingen ansats till analys alltså, istället präglas debatten av samma ”alla ska hit”-inställningen som är så orealistisk.

FN har ju genom UNHCR, organet som administrerar flyktingkatastrofer i världen, pressat på Europa och Sverige att ta emot fler och fler, men samtidigt varit märkligt undfallande vad gäller samma krav på länder i regionen och USA och Ryssland. Hur vore det om artikelförfattarna frågade sig hur detta går ihop. För mig handlar det om att vi under inga som helst omständigheter ska ta ensamt ansvar, för FN tycks dumpandet på Europa och EU vara regel snarare än undantag.

Nästa fråga som inte heller den besvaras av artikeln är hur vi ska ha råd med allt detta. Eftersom en av de 47 är Henrik Schyffert är det säkert så att han har en ny fiffig idé (Expressen; Archive) om hur detta ska gå till. När han talar om en kostnad per innevånare på ca 500 :-, talar mer realistiska beräkningar (Metro; Archive) om åtminstone 50 Miljarder per år troligen än mer. Kan man ens diskutera med personer som har en sån inställning till debatt och fakta?

Artikeln säger inte heller något om hur man ska lösa problemen med utanförskap och det som följer av detta med radikalisering. Hur många fler som Abo Raad (Expressen; Archive) kan vårt land tåla och hur många fler ska dödshotas innan artikelförfattarna är nöjda? Det lite paradoxala är ju att om frågan kom upp skulle de flesta av debattörerna  frenetiskt försvara hbtq-personer, men troligen också personer som Abo Raad trots att delar av hans hets (Gefle Dagblad; Archive) faktiskt riktas mot just hbtq-personer(!).

Man ska aldrig dra alla över en kam men vissa imamer är inte fullt så toleranta som godhetsrörelsen kanske önskar. Ändå försvarar just denna rörelse både hbtq-personers och muslimers rätt. Hur det logiskt går ihop återstår att utröna. Foto: Wikimedia Commons

Man hade önskat att han hade varit en isolerad företeelse med en ensam imams kamp mot verkligheten men tyvärr så är inte detta fallet. Tvärtom har hans irrläror (Gefle Dagblad; Archive) spritt sig i församlingen och också i sociala media. Så frågan till de 47 blir helt enkelt om de är beredda att acceptera mindre frihet i vardagen som en indirekt konsekvens av sin egna blindhet inför verkligheten. Kanske lite tvångskonvertering eller hotet om att få både sina eller närståendes halsar avskurna kan få dem att inse (?).

Men de kommer kanske att påstå att det är enstaka exempel som inte bekräftar den större verkligheten. Jaså, jag skrattar lite sardoniskt, för uppenbarligen har de i så fall inte brytt sig om att läsa vare sig Zeliah Daglis eller Amineh Kakabavehs debattartiklar som talar om något helt annat.

Den enkla sanningen är att om man inte har smakat på utanförskapet eller har sett det, och det gör man inte från ett Södermalmsperspektiv, kan man inte heller ha en åsikt i frågan. Felet är att detta är en liten isolerad elit som inte bor eller lever det liv andra gör. Det är så att säga själv pudeln kärna i utanförskapets Sverige, viss bor där och andra här. Aldrig mötas de två och ingen förstår den andres förutsättningar, men åsikter om den andre kan man ha. Märkligt det där.

För ett jättelikt utanförskap är det enda vi hittills har lyckats att skapa. Små och stora samhällen som öar i en ocean där alla lever isolerade från det omkringliggande. Det tydligaste exemplet på det är att det svenska samhället och dess myndigheter (Expressen; Archive) inte längre kan nå in i dessa utanförskapsområden. Istället finns där en alternativ ledarstruktur som inte innefattar det svenska. Är det verkligen detta man vill se och döma folk till?

När folkgrupp ställs mot folkgrupp och polisen mitt emellan, har något i samhällets fibrer brustit. Sverige är på god väg mot detta och medicinen heter inte ”än mer invandring” utan ”aktiv integration” och ”hopp om en framtid”. Fotot är från kravallerna i Brixton 1981 och kommer från Wikimedia Commons

Det finns alltså många obesvarade frågor och också fler än de jag har ställt. Men i sin mission att förstöra landet inifrån är de 47 knappast ensamma. Miljöpartiets våndor inför den nya politiken är omvittnad (SVT; Archive), men nu börjar det också knorra inom leden för Socialdemokratin. Den 22 personer långa listan över Socialdemokrater som nu också gör ett upprop (Aftonbladet; Archive) mot samma snåla migrationspolitik, menar i Aftonbladet att Stefan Löfven nu gett upp visionerna för att istället anamma Sd:s.

Ingen dålig analys så långt, det är sant att Stefan Löfven nu har börjat föra en politik klart inspirerad av Sd och att han därmed är en fascist enligt sin (Aftonbladet; Archive) och Henrik Arnstads definition. Det enda man undrar i det sammanhanget är varför Henrik Arnstad nu inte skriver en ny krönika om Stefan Löfvens fascistiska politik (DN; Archive). Men socialdemokraterna som har undertecknat uppropet mot migrationsstoppet har precis som de 47 lika mycket tankeförmåga som trädgårdstomtar.

För bristen ligger återigen i att man resonerar känslomässigt istället för förnuftsmässigt. Ingenstans någon analys, ingen hänsyn till konsekvenserna och ingen som helst ansats att beskriva kostnaderna eller vad dessa får för konsekvenser för skattebetalarna. Återigen är det som om pengar bara uppstår ur tomma intet eller att lite svältande pensionärer (SVT; Archive) får vi väl alla räkna med.

Det är den här typen av oärlighet i debatten som gör att jag har fått nog. Nog av dem som ser både välfärd och det som gör att den fungerar som något värt att offra. Jag har fullständigt fått nog av deras nära nog frireligiösa trossatser som likt dogmerna på inkvisitionens glada dagar aldrig får ifrågasättas. Fått renons på hur illa underbyggda deras argument är när de med tårfyllda ögon talar om människors öden, men glömmer de öden de skulle kunna skapa med sina förslag.

Hur de fanatiska ska få alla bitarna på plats utan att behöva använda slägga eller rasera samhället inifrån kan nog inte ens Apollos orakel svara på. De slänger bara ur sig sina fantastisk historier utan att ens betänka konsekvenserna. Det blir lätt så när man är fanatiskt övertygad. Foto: Louis Jean Francoise Lagrenée: ”Alexander Consulting the Oracle of Apollo”; Wikimedia Commons

Löjesguiden nominerar idag godhetsrörelsen till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Det är rätt naturligt att zeloter aldrig övertygas om hur fel de har med det de säger. Varför har annars termen ”zeloter” blivit både klassisk men också synonym med godhetsrörelsen? Jag har inget emot godhet, inget är svart eller vitt, men jag har väldigt mycket emot konsekvenserna av deras förslag. Det gör dem till fullfjädrade kandidater till priset.

Om det fria ordet och försöken att tysta det

En av hörnstenarna i begreppet demokrati är en fri, oberoende press som kan verka och säga det den vill säga. Det är dock lite bekymmersamt att påstå att sånt finns i Sverige, alla har en agenda och alla drar åt olika håll för att påverka folk att tycka som dom. Vi har dessutom en press vars främsta aktörer – journalisterna – sysslar med en medveten politisk agenda som ska gynna ett sätt att se på samhället och bara den.

Vänstern har på sätt och vis redan monopol genom allehanda hjärntvättsinstitut som i Sverige betecknas som ”utbildning”. Men vi har också det motsatta, en statsmakt som alltmer börja lägga sig i det fria ordet. Vi har nyss fått resultatet av en utredning (Utredningen ”Integritet och Straff”) som skulle kunna leda till det fria ordets död på nätet. Anledningen är helt enkelt att den av näthat utsatta personens ”känsla” och ”upplevelse” plötsligt flyttar in i lagtext.

Året då vi firar Tryckfrihetsfordningens 250-årsjubileum visas allt fler tecken på att det fria ordet mår allt sämre i landet. Det senaste exemplet är det där någon på Regeringskansliet ringde upp en enskild journalist för att tala om vad han/hon eller hen tyckte om dennes skrivande Foto: Wikimedia Commons

Hatet på nätet är de fåtals uttryckssätt, syftet med det nya riktlinjerna är dock att kväsa all opposition genom att helt enkelt föra in känslor som juridisk grund för åtal. Ingen talar dock om det motsatta, dvs när de som säger sig vara utsatta för näthat är de egentliga hatarna. Problemet är väl snarare att hatarna som verkligen hatar kan springa och gömma sig bakom maktens skyddande sköldar, allt medan vi andra som knappt har lyft pekfingret får veta att vi hatar i så enorma mängder att vi inte borde få existera.

Ta feminister t ex, ingen är enligt de själva så hatade som dom men själva hatar de så det står härligt till. Generaliseringar om män, nedsättande kommentarer om män, misstänklig-görandet av män osv är inte alls så ovanliga om man vill tro. Till och med när feminister anslår en riktigt sansad ton med kloka tankar fallerar de till sist. Anledningen är enkel, de kan inte hålla sig borta från generaliseringarna eller det rena historieförfalskandet (Metro; Archive). Svensk feminism är helt enkelt som att leka ”finn fem fel”.

Magplasket den gången var väl att Cissi gör det där feminister brukar göra, hon generaliserar. För att inte peka finger på de som faktiskt står för det sexuella trakasseriet på svenska badhus vill hon relativisera problemet. Det gör man bäst genom att påstå, helst helt utan minsta spårämne av bevis, att ett problem har funnits långt innan de som genomför allt detta vidriga kom hit. Genom att påstå att sexualiseringen av badandet har funnits så länge det har funnits badhus, så blir alla män – inte bara de skyldiga – utpekade.

Tidningen Metro och Cissi Wallin gör alltså det fina och rättrådiga feminister ska göra, de tänjer på gränserna för fakta och vill mer än gärna ge en bild som inte riktigt stämmer. Inte undra på då att både skribenterna och tidningen i det fallet har ett grundmurat dåligt rykte och detta med all rätt. Fakta är ju för den här typen av ”publikationer” bara är en patriarkal förtryckarmetod för det har vår husgudinna Gudrun sagt. Hör ni trampet av stövelklackar?

Vi har förstås också en regering i det här landet, inom parentes en ovanligt usel sådan som inte ens borde få använda beteckningen. Också dom är ena hejare på att lägga sig i och ha åsikter om sådant de inte bör ha en åsikt om. Ta SVD t ex. En någorlunda seriös tidning som också den har sina avigsidor, men man kan i varje fall inte anklaga dom för att inte granska, kritisera och dissekera den katastrof vi kallar ”regering”. Det är deras självklara rätt och dessutom deras uppgift. Så långt allt rätt alltså.

Som sagt, regeringen var det. Titta på Tweetet ovan och förskräcks förhoppningsvis. En enskild journalist – Aleksandra Boscanin – gör alltså sitt jobb men så fort hon gör detta ringer någon från Regeringsdepartementet och låter meddela att man inte är nöjd med vad hon skriver. Nu ska det i ärlighetens namn först sägas att det inte framgår om det är en tjänsteman eller politiker som har framfört åsikten.

Men det spelar kanske ingen roll när allt kommer omkring, det hela är så pass vidrigt att varje person med någorlunda rättskänsla måste reagera. Ett Regeringskansli som inte bara har åsikter om vad en enskild journalist skriver utan som dessutom aktivt ringer upp och meddelar att man ser med ogillande på vad han/hon/hen skriver. För det finns väl hen också inom journalistkåren?

Mycket kackel i hönsgården regeringen men visst finns väl också hen inom journalistkåren. Svart står för den sorg vi alla känner inför sönderfallet som kallas Sverige. Foto: Av Freyja Imsland – http://www.mynewsdesk.com/se/uu/images/pm_hoena1-107458, CC BY 3.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=44810395

Skulle det röra sig om en tjänsteman bör denna entledigas från sin tjänst, är det en politiker som jobbar inom Regeringskansliet bör han/hon/hen bytas ut med omedelbar verkan. Det är djupt oroande att se hur en regering med dess Regeringskansli tycker sig ha rätten att granska, ha en åsikt om och framföra denna om en enskild journalists arbete eller slutsatser. För tänk efter, vad betyder det i klartext? Jo, vi har en regering som anser att de inte ska granskas och händer detta ändå så kan man alltid sätta ner klacken.

Det är ju tyvärr inte första gången regeringen passerar denna osynliga gräns mellan det tillåtna och otillbörliga. För drygt tre veckor sedan fick Aftonbladet en käftsmäll av Stefan Löfven personligen när han kallade deras granskning av Peter Hultqvists lägenhetsaffärer för ”tjoller” (Aftonbladet; Archive). Man kan alltså sammanfattningsvis konstatera att det fria ordet genom landets tidningar har två fiender, journalisterna själva och en regering som inte tål att man granskar denna.

Återigen visar det sig alltså att landet befinner sig på ett sluttande plan och att det snabbt går utför. Skälen till varför regeringen Löfven måste och ska vara en parentes i historien hopar sig därmed. En regering med sin närmaste departement som tror sig kunna ro en så osmaklig handling i land har inte längre någon legitimitet, så enkelt är det. Står man inte upp för de grundläggande demokratiska värderingar som kräver denna tolerans, ska man inte heller anförtros landets högsta ämbete.

Makt medför både ansvar och nödvändigheten att förstå att regler också gäller den egna personen eller kollektivet. En regering eller dess administration som inte förstår detta bör inte vara regering. Foto: Wikimedia Commons

Löjesguiden nominerar idag regeringen och Regeringsdepartementet till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Att regeringen Löfven är fullständigt inkompetent är ingen nyhet. Att den också är till sina delar fientlig mot grundläggande demokratiska värderingar som var och ens rätt att granska och kritisera är däremot något nytt och skrämmande. Erkänn ert misslyckande och avgå omedelbart! Men jag tror ni är alltför inkompetenta för att ens veta hur man gör det och därtill alltför narcissistiska. Det sammantaget gör er till utmärkta kandidater till priset.”

Teori och verklighet

Det finns urtjusiga teorier som kan lova det mest paradisiska av tillstånd åt alla och envar. Vi längtar ju alla alltid efter något bättre och det är därför som dessa visioner är så lockande. Sådana partier som Socialdemokraterna ju på det sättet så tilltalande, de säger ju allt det folk vill höra och de målar dessutom upp en vision om detta.

Men så finns verkligheten, den som tränger sig på i vardagen och ställer allt på ände. Också visioner kan snabbt förvandlas till illusioner och det är just det som Socialdemokraterna just nu får erfara. Det dom säger stämmer sällan med den verklighet som medborgaren lever i. Reaktionerna från statsmakten och den panik man uppvisar är slående för en regering som för länge sedan har tappat både legitimitet och greppet om just verkligheten.

När verkligheten knackar på dörren är regeringens utopiska politik chanslös. Inget kan rädda en misslyckad politik, realiteter som de som nu utspelar sig i det svenska dramat hinner till sist ikapp. Miljöpartiet är många gånger de som leder allt åt h-e så prioriteten borde vara att göra sig av med partiet, det ser just nu ut att dröja. Foto: Wikimedia Commons – Seriemagasinet ”Amazing Stories”

Jag skulle vilja påstå att ingenstans i världen finns en regering som likt vår står så långt från verkligheten. Stefan Löfven är gisslan i den Miljöpartistiska visionen men den håller istället på att förvandlas till illusioner som redan håller på att brista. Myndigheter som går på knäna, en fullständig genomklappning vad gäller kontroll där vi inte längre har en bild av om de som kommer hit har ett asylskäl eller inte och en ökad brottslighet som blir allt grövre är det som sätter käppar i hjulen.

Ta en titt på veckans skörd Stefan: Misshandel av ensam tjej i Kungsbacka (Aftonbladet; Archive), ett misstänkt våldtäktsförsök på samma ort, flera larm om överfall och våldtäktsförsök i Östersund, flera fall av tafsande på badhus (Expressen; Archive), rån (GP; Archive) av äldre i hemmet i Sölvesborg, i Stockholm (Aftonbladet; Archive) och till sist ett till våldtäktsförsök och/eller överfall i Nora (NA; Archive) där tidningen NA dessutom mörkade med att kvinnan knivskars, hånades och slogs.

För en feministisk regering är det här naturligtvis bekymmersamt, det kan ju framstå som om att de inte alls är feminister. Lugn Stefan! Det har snart sagt varje svensk insett att den klyschan är något av det mest krystade en regering någonsin har svängt sig med. Men det ekar inte bara tomt med alla dessa klyschor, det är tomt om annat också. Vem tror på ett sånt budskap när en regering först uttalar en ambition som man sedan smular sönder med åtgärder som är kontraproduktiva för just samma ambition?

För återigen är det verkligheten som ställer till det när det avslöjas (Gatestone Institute; Archive) hur det sexualiserade våldet har exploderat. Sambandet mellan personer från andra kulturer som kommit hit och nu utövar sina kulturella värderingar på ett mycket olämpligt sätt går inte att förneka hur man än försöker. Att förneka sambandet är som att påstå att påven är muslim. Regeringen stannar dock inte vid detta utan trallar glatt vidare mellan alla sina misslyckanden.

När man rör sig i sagans värld får man räkna med att verkligheten hinner ikapp och visionerna går upp i rök. Det är det som kommer att bli mer och mer av ett problem för en regering som allt mindre lever i verkligheten Foto: Wikipedia Commons – ur boken ”Trollkarlen från Oz”

De vill ju återbörda folk som inte har asylskäl – till en astronomisk kostnad för skattebetalarna. De vill begränsa flyktingströmmen vilket är bra, bara för att bli huggna i ryggen av Gustav Fridolin. Han gick ju rakt emot sin egna regeringskollega Morgan Johansson som satte taket för årets invandring till 70 000 med att kontra att det nog minsann skulle bli 100-150 000. Miljöpartiets (Expressen; Archive) synsätt framstod därmed för vad det är, fundamentalistiskt och inte förankrat i verkligheten.

De flesta myndighetspersoner har hittills varit som svensken är mest, lojal och benägen att undvika konfrontationer vilket ofta hos extremister som Miljöpartiet tolkas som ett tyst medgivande. Att det i själva verket inte är det spelar ingen roll, man vill ju så gärna bekräfta sin egna förträfflighet även när det inte finns någon förträfflighet att bekräfta. Det är tyvärr bara ytterligare ett tecken på hur långt från verkligheten Miljöpartiet egentligen lever, men också att regeringen saknar all kontakt med denna.

För när samma myndighetsmänniskor har fått nog och börjar skriva rent ut vad de tycker och tänker brukar det vara ett tecken på att något har runnit över. Den vägen har till exempel poliser (Aftonbladet Debatt; Archive) tagit när nu Lisa Reventberg säger det som fler borde säga – Det får vara nog nu! Till en omöjlig uppgift som hon och hennes kollegor står inför där inbesparingar underbemanning och en ständigt växande hög med anmälningar tillhör vardagen, kommer en fullständigt inkompetent ledning.

Om och när man misslyckas så kapitalt som Dan Eliasson gäller det att ha partiboken till hands. Att vara medlem i Socialdemokratin har räddat mången karriär och också satt sådana i rörelse. Foto: Wikimedia Commons – Medlemskort för delegater till Ryska Kommunistpartiets partistämma

Dan Eliassons tid som polischef har hittills präglats av just ren och skär inkompetens, mörkläggning av brott, bristande förtroende hos de anställda/underlydande, ett ständigt sopande av problemen under mattan och en total avsaknad av lyhördhet inför kritiken (DN; Archive). Polisfacket:s (GT; Archive) dom har varit hård men ingen reaktion. Inte ens när andra politiker än de i regeringen har krävt hans avgång (Expressen; Archive) har han tagit åt sig av ovettet. Istället har han varit som en noshörning – hårdhudad och stridslysten.

Det är väl precis så käpprätt åt h-e som det bara kan gå när partiboken/partifärgen (Wikipedia) är viktigare än meriterna. För det är just meriterna som förskräcker. Han körde Migrationsverkets personal ner i skoskaften, gjorde om samma konststycke med Försäkringskassan (Fackföreningstidningen Publikt; Archive) och nu också med polisen. På ytterligare ett område är det alltså som om regeringen inte förstår allvaret när man låter Dan Eliasson få fortsatt förtroende. Verklighet och teori går inte i takt.

Socialdemokratin har sett till den saken själva genom att ens komma på den befängda tanken att ens inleda ett samarbete med Miljöpartiet. De har också sett till att overkligheten har flyttat in i administrationen för landet. Dan Eliasson är inget annat än ett beställnings- jobb från Socialdemokraterna men ett ovanligt misslyckat sådant. Under tiden är det landets medborgare som betalar priset för alla misstag signerade främst Miljöpartiet.

Regeringen är en katastrof för landet och det är medborgaren som får betala priset. Att ingen har fällt den ännu är i lika hög grad en katastrof, det är dags att tänka om. Att bli av med regeringen Löfven är prioritet ett, allt annat är otänkbart. Foto: By Claude Joseph Vernet – Web Gallery of Art:   Image  Info about artwork, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=15886271

Nästan gäspande av vanans trivialiteter nominerar idag Löjesguiden regeringen till priset ”Foliehatt of the Year”. Motivering är så gott som överflödig, en mer inkompetent regering än denna går knappt att hitta i modern tid.

Extremister förstår aldrig

Det talande för extremism/fundamentalism är att de är så övertygade om sin egna förträfflighet att till och med zeloter framstår som en söndagsskola i jämförelse. En extremist vare sig vill eller kan förstå verkligheten därför att de redan innan har bestämt sig för hur denna ser ut. Det spelar alltså ingen roll vad andra säger eller kommer med för motargument, världsbilden är lika fast som stelnad cement. Att diskutera med en extremist/fundamentalist är alltså i grunden lönlöst.

Att diskutera med extremister/fundamentalister är som att tala med en tapet. Få eller inga av dem lyssnar på argument eftersom deras världsbild redan är huggen i sten. Det är tvärtom andra som ska rätta sig efter deras sanningar vilket också är Miljöpartiets linje i migrationsfrågan. Foto: Wikimedia Commons

Vår tid präglas av denna syn på tillvaron. Det är allt från ett okritiskt stöd till ledare man aldrig skulle vilja möta i en mörk gränd, till religioner som snarare låter som om satan hade fått nytt liv. Men det är också politiska partier här i vårt eget land. Ett av de mest utmärkande i den genren heter enligt mitt sätt att se det Miljöpartiet. Dom är just så där religiöst fanatiska och kan inte ta in motargument. De lyssnar inte ens då verkligheten knackar på dörren och gör sig påmind. Allt för att de redan har bestämt sig.

Tvärtom blir de snarare stötta över hur någon kan ens komma på den befängda tanken att ifrågasätta alla deras ”sanningar” och väljer allt som oftast taktiken ”fortsätt som förut utan att lyssna på vare sig kritik eller ifrågasättanden”. Vilka varningssignaler som än kommer så blir svaret ”Do not compute”. En sån fråga där partiet har borrat ner sig i en nästan oförsonlig hållning är migrationsfrågan där man anser att i stort sett hela världen är välkommen hit. Gränser och begränsningar ska enligt deras synsätt bort.

Det gick till och med så långt att avloppsröret Åsa Romson med gråten i halsen var tvungen att vika sig i frågan i direktsänd TV, du kan se klippet från Youtube ovan. Det var efter alla larmrapporter under hösten från olika myndigheter som inte längre klarade sin uppgift (SVD; Archive). Men som konstaterat, fanatiker lyssnar inte och så inte heller den här gången. För Miljöpartiet ser lösningen som temporär, inte permanent och så fort chansen finns ska allt återupptas (DI; Archive) igen.

Inte ens höstens erfarenheter har alltså förskräckt eller lärt partiet att ta verkligt ansvar. Den tondöva hållningen beror just på fanatismen, man tror sig ha alla svar och alla som motsätter sig synsättet är antingen helt dumma i huvudet eller har inte fattat vad bara Miljöpartister kan förstå. Det är sådana här frågor och ställningstaganden i dessa som gör partiet till Sveriges farligaste med råge. Frågan är om de ens borde ha kommit på tal att få sitta i riksdagen, än mindre ingå i regeringen.

Det kommer bli en intressant vår för hur statsministern ska tackla den här nöten, den lär bli ett vägskäl. Det finns egentligen bara två vägar att gå. Antingen viker han sig för partiet och därmed dömer han landet till en långsam undergång, eller så vägrar han vilket i förlängningen innebär att samarbetet med Miljöpartiet i praktiken är över. Socialdemokratin är djupt splittrad i den frågan, faktiskt så splittrad att det också för dom skulle kunna innebära att partiet rämnar efter en demarkeringslinje mellan vänster och höger.

När en konflikt uppstår och positionerna är låsta är en strategi att inte lyssna utan gå vidare som om inga hinder eller problem fanns. Det lär dock inte göra motparten i konflikten gladare eller mer benägen att lyssna på motargumenten så metoden är kontraproduktiv. Foto: Wikimedia Commons

För vissa inom Socialdemokratin är samarbetet med Miljöpartiet det bästa som någonsin har hänt, för andra är det betydligt mer tveksamt om de ens tycker om det. Så stor är spännvidden också hos dom. T ex var Göran Persson tidigt ute med att ge dem en ordentlig känga (SVT; Archive) för en rad som hände i början av regeringssamarbetet. Statsministern har sin vana trogen krökt rygg inför Miljöpartiet, han har tvärtom prisat partiets förmåga att ta ”ansvar” (Norran; Archive).

Det är alltså inte ett äktenskap utan friktion vi ser. En som har reagerat och som snart också är den enda kvarvarande sossen som över huvud taget har något att säga är Folkbladets (Folkbladet; Archive) Widar Andersson. Resten inom socialdemokratin ser jag som förlorade och därför skulle det inte förvåna mig om Stefan Löfven väljer Miljöpartiets linje i frågan. Vilken fot han väljer att stå på återstår alltså att se, men oppositionen finns alltså till och med inom Socialdemokraterna.

Samme Andersson har med eftertryck också varnat för vad som ligger i vågskålen (Folkbladet; Archive). Det borde vara obligatorisk läsning också för ett parti som har slutat att lyssna på andra än sig själva. Men det är ju det som är grejen, argument biter inte på den som redan har bestämt sig för hur världen fungerar och hur man löser problemet. Så räkna kallt med ett Miljöparti som inte lyssnar, inte lär och som säkert också kommer att villkora sitt fortsatta samarbete. Frågan är vilken väg Socialdemokraterna väljer?

För borde inte den politiska (s)mällkaramellen brisera när Gustav Fridolin demonstrativt i ett direktsänt nyhetsprogram schavotterar en av Socialdemokraternas egna ministrar? Det var ju det som hände Morgan Johansson i ett direktsänt nyhetsprogram (Aftonbladet; Archive) där han fick förklara att Sverige under det kommande året inte klarade av fler än 70 000 migranter. Två minuter senare står Gustav Fridolin och hävdar att nivån bör/ska ligga på 150 000 migranter. Hur mycket mer dumhet (ÖP; Arcive) klarar en regering?

Frågan är vilken väg Socialdemokraterna kommer att välja/prioritera. Är det samarbetet som är viktigast lär man gå Miljöpartiet till mötes. Är det de praktiska frågorna i sakfrågan som är viktigare lär samarbetet spricka. Foto: By Albanus at Dutch Wikipedia, CC BY-SA 3.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=3222804

Men det är just i de motstridiga budskapen där verklighet och fundamentalism/extremism möts som lösningen på går att finna. Deras beskrivningar klarar inte av verkligheten och de tester denna utsätter dessa för. För så fort verkligheten knackar på deras dörr avslöjas de för vad de egentligen är. IS är t ex inget annat än satans massmördare som inte tjänar någon gud. Likadant är det för Mp, de är inget annat än hycklare.

För vem kan tycka annat efter följande nyhet (ÖP; Archive)? Inte heller det faktumet att partiet en gång riktade svidande kritik mot regeringen Reinfeldt för att denna hade tagit ut aktieutdelning på 73 miljoner kronor, du hittar PDF-länken här under. Nu när partiet själva har makten tar Mp i regeringen Löfven ut 1 700 000 000 eller svindlande 1,7 Miljarder kronor. Du hittar uppgiften via länk nummer två här under. Konsekvensen av tilltaget kommer att åsamka betydande skada för SJ men vem bryr sig om det när man heter Mp?

Klicka för att komma åt Styrelsens_yttrande_2013.pdf

Klicka för att komma åt Styrelsens-yttrande-enligt-ABL%20_8_4.pdf

 Hyckleriet är alltså totalt, men vad gör väl det. Fundamentalister/Extremister har alltid rätt, till och med när de har fel har de rätt ändå. Dessa har dessutom rätten att göra allt och än mer, det har ju gud eller moralen talat om för dem. Kanske är det någon liten gnom som alltid viskar i alla dessa människors öra? Det gör naturligtvis IS till en kraft man måste kritisera men också Mp måste naturligtvis få en skopa ovett. Krafter som dessa tror ju inte det finns konsekvenser för just dom, dags att visa att de har fel- Adjö Miljöpartiet!

Precis som Ronald Reagan en gång sa adjö till Vita Huset, bör nog miljöpartiet säga adjö till Rosenbad. Sverige har helt enkelt fått nog och hyckleriet står förhoppningsvis de flesta upp i halsen. Foto: Wikimedia Commons

Löjesguiden nominerar idag Miljöpartiet och dess två avloppsrör Åsa Romson och Gustav Fridolin till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”För att ni på ett så klarsynt och tydligt sätt markerar för hela landet att ni är och förblir fanatiker/fundamentalister. Inte ens inför ett hotande sammanbrott i landets administration räds ni att fullfölja er redan utstakade linje. Ni visar därför handfast hur oansvar ser ut i praktiken. Det gör er till alldeles förträffliga kandidater till priset.”

Stackars Mp

Det är ingen väl förborgad hemlighet vad jag tycker om Miljöpartiet, enkelt uttryckt så avskyr jag dom och deras politik. Anledningen är också den väldigt enkel, jag kan inte se till vilken nytta deras politik skulle leda. Tvärtom ser jag bara problem med deras förslag. Ett sånt uppenbart är energipolitiken där partiet lyckats få till en smygavveckling av kärnkraften med hjälp av höjningen av den så kallade effektskatten (Ny Teknik).

I en tid då allt fler tecken pekar på att kärnkraften behövs mer än någonsin väljer miljöpartiet att genomföra en skattehöjning och därmed smygnedläggning av denna. Den Gröna Energin levererar inte och kan aldrig täcka landets behov men ändå drivs politiken. Det vore bättre att lägga ner Miljöpartiet Foto: By Unknown – Vattenfallstyrelsen, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=11247345

Skatten höjdes ju med 17 % har ju gjort kärnkraften olönsam och nu läggs kraftverk i malpåse trots att den behövs. Samtidigt som detta sker pumpas det in pengar i så kallad förnyelsebar (SVD Näringsliv; Archive) energi. Detta sker trots att man vet att Tyskland övergav samma projekt på grund av den låga verkningsgraden och att det nu finns siffror också här (från 2012) på samma låga effekt (Folkbladet; Archive). 2,7 % Leverans-säkerhet är inte imponerande, tvärtom är siffran så låg att alla måste reagera.

Det är den här typen av miljardrullningar av dina och mina pengar som partiet hänger sig åt och detta utan positiva resultat. Lekstugepartiet Mp är alltså enligt mig inte moget uppgiften att sitta i en regering. Frågan är om de ens är mogna uppgiften att sitta i riksdagen. Det finns ju en överhängande chans att med sådana partier där tappar folk förtroendet helt och riksdagen blir istället riskdagen eller riksdagiset.

Jag kan dock inte låta bli att bli lite medkännande samtidigt som jag gottar mig åt ett parti i fritt fall. Det brukar ju heta att politik är en blodsport och det stämmer verkligen. För när ett parti som detta nu går från kris till kris kastar (Expressen; Archive) sig alla över det. Till och med internt (Expressen; Archive) växer kritiken. En god ton brukar ju annars vara att hålla sams utåt men ta debatten internt. Nu bråkar man inför i varje fall delvis öppen ridå där det är partiledningen och dess brister som står i fokus.

Faktum är dock att det inte bara är partiledningen som har misslyckats i sitt jobb. Ser man till ministrarna i regeringen har de gett en blek bild av sig själva. Gustav Fridolins 100 dagar då skolan skulle fixas är klassisk. Att det nu har gått ca 450 där inget har hänt lär också det gå till historien. Tittar man på dem som ska samarbeta med regeringen och lösa en del problem finns ytterliga ammunition att hämta för kritikerna. Den som står i gluggen i det perspektivet är ingen mindre än Mehmet Kaplan igen.

Miljöpartiets antagonister håller som bäst på att samla på sig all möjlig ammunition i form av argument och ord för att ytterligare kritisera partiet. De är nu så gott som ansatta från alla håll och kanter Foto: Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=27261

Hans inkompetens som bostadsminister fick en av landets största byggherrar Veidekke genom direktören Lennart Weiss att reagera (Expressen; Archive). Samme Weiss råkar också tillhöra gräddan av Socialdemokraterna, den så kallade sosseteten, där han haft flera tunga uppdrag i die Partei och är gift med Annika Billström – före detta finans-borgarråd i Stockholm. Weiss menade i sin kritik att ministern med sin förda politik missade en historisk chans att göra något åt den usla byggsituationen i landet.

Kritiken är helt riktig, landets bostadsminister mäktar inte med sin uppgift och borde om det politiska modet fanns ha bytts ut för länge sedan. Hans surmulna och infantila reaktion på kritiken bara understryker den bilden. Sedan kritiken framfördes har nämligen bostads-ministern vägrat träffa Veidekke och Lennart Weiss i möten. Det fanns alltså all anledning för honom att förtydliga och fördjupa kritiken (Expressen; Archive) i både följande artikel och i en podcast.

De som alltså inte vill Miljöpartiet väl samlas nu i horder. En del av dem finns internt och riktar sin kritik mot nuvarande ledning, andra finns utanför och pekar på ett vinddrivet parti utan ledning eller dåliga ministrar som inte mäktar med sin uppgift. En sak är här ganska anmärkningsvärd. Lennart Weiss är som sagt inte en dussinfigur i sossesammanhang, tvärtom är han en doldis men en tung sådan. När nu kritiken kommer från honom kommer den eventuellt från socialdemokratin som i så fall nu kanske har börjat tröttna.

Tecknen är inte alldeles glasklara, frågan på vems mandat Lennart Weiss gör sitt uttalande är t ex obesvarad. OM det skulle vara så att han faktiskt har stöd för sin syn i varje fall i delar av partiet och OM han uttalar sig på partiets vägnar, inte de egna, lär Miljöpartiet ligga risigt till i framtiden. Detta kan vara första varningen.

Varningarna bör tas på allvar när de till och med kan komma från den inre kretsen av Socialdemokratin. Miljöpartiets ledning lever allt mer farligt då kritiken nu är både öppen och kommer från samarbetspartners Foto: Av UK Government – UK Traffic signs image database, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=12761371

Löjesguiden nominerar idag Miljöpartiet och dess ledning Åsa Romson och Gustav Fridolin till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Misslyckad politik är misslyckad politik, lite eller inget kan dölja det faktumet. När nu bevisen hopas på hur missriktad partiets politik är finns inte mycket kvar att säga eller göra mer än att möjligen krypa till korset och erkänna sina misstag. Det gör de två huvudpersonerna till extra stora kandidater till priset.”

Jag är så glad att jag är svensk

Av och med Birgitta Andersson, en av landets bästa kvinnliga komiker. Och visst kan man hålla med henne, man är glad att vara svensk. För ingen annanstans blir människor blåsta på konfekten i högre omfattning och aldrig blir medborgare så genomlurade som här.Tänk så glada vi ska vara över att vara svenskar. Här luras vi av Socialdemokraterna att rösta på dem och sen använder de våra pengar till att pytsa ut på kommuner som tacksamt gör allt de inte skulle ha gjort med pengarna därför att styrningen är bristfällig eller inte ens existerar Foto: Tradera

Medborgaren inbillar vill nog gärna tro att pengarna vi betalar i skatt alltid hamnar i rätt fickor. I själva verket är den tesen extremt ifrågasättbar. Ett nytt spännande exempel på det har nämligen dykt upp efter det att en av landets sista granskande tidningar – SVD – har börjat djupdyka i kloakerna efter de statliga skattepengar som går ut extra till kommunerna för att täcka kostnaderna för migrationen.

För vad sägs om följande exempel? Förra året sköt regeringen till 11 extra miljarder för att se till att få kostnadstäckning för migrationsmottagandet. Av dessa gick 9,8 Miljarder (Regeringskansliets redovisning) ut till kommunerna som en engångsbetalning. Nu visar det sig vid en kartläggning (SVD) vad kommunerna har använt pengarna till. Det var tyvärr inte alltid till det som det var tänkt. Skola och socialtjänst får väl lov att sägas ligga i linje med regeringens intentioner men kommuners pensionsskulder och idrottshallar?

Jo, du läste rätt – dina skattepengar har nu delats ut och de har delvis gått till kommunernas egna motsvarighet till lyxkonsumtion. Frågan är om ”Lyxfällan” är kontaktad? För att göra jävlighet än värre är det tekniskt sett frågan om lånade pengar som har betalats för att se till att kommunerna sköter sina åtaganden som att betala sina anställdas pensionspengar.  Lån som dina skattepengar ska gå till och som dessutom går till ränta på dessa. Och så påstår man att Socialdemokraterna tar ansvar för samhället!

Några exempel: Hedemora Kommun tänker ställa i ordning en is för att lära barnen åka skridskor. Man kan också komma att göra avbetalningar på pensionsskulden som man har. Östra Göinge Kommun tänker sig att ”Det kan bli så att vi betalar av på pensionsskulden om vi gör ett plusresultat med de här pengarna”.

I Borgholms Kommun tänker man lite likadant, där har man planerat skuldavskrivning för en del av sina 50 miljoner. ”Sedan går en stor del till integration, men också övriga kärnverksamheter” säger kommunens starke man Ilko Corkovic (S) (lägg märke till partifärgen!). I Ljusnaberg säger kommunchefen Bo Wallströmer att förutom integrationssatsningar, tänker man titta på möjligheten att renovera en idrottshall. Till sitt försvar poängterar han att de får göra vad de vill med pengarna.

Pengarna går istället som vanligt till saker de inte var avsedda till. Idrottshallar tycks vara extra populära när pengarna från staten anländer. Att använda dessa till sådant som är åtaganden pensionsutbetalningar t ex., tycks också vara en roligare sysselsättning än att betala för integration och migration. Foto: Wikimedia Commons

Han har dess värre rätt. För kommunerna har nämligen i stort sett rätt att göra vad de vill med pengarna. Regeringens direktiv om hur pengarna får användas är nämligen så luddiga att det är fullt möjligt att använda dessa till att reparera idrottshallar eller betala sin pensionsskuld. I deras direktiv står följande:

”användas för bidrag till kommuners och landstings hantering av flyktingsituationen för att minska trycket på den kommunala ekonomin”

Med andra ord rätt lösa boliner som går att tolka rätt vidlyftigt om man vill. Om idrottshallen blir temporärt boende för nyanlända eller kommunens ekonomi saneras har man ju uppfyllt kraven. Bo Wallströmer i Ljusnaberg uttrycker det bäst:

”En idrottshall är utmärkt för integration”

Det kan säkert bli ett välkommet inslag i Ljusnaberg att få fylla stadens idrottshall med både svenskar och invandrare för att låta dem se sm i Schottis, Surströmmingstestning och till sist en konferencier som på bräkig Västmanländska (inget ont om den!) förklarar kvällen avslutad. Han lär säkert få se en och annan mycket förbryllad nyanländ irra sig ut i natten för att söka sig till flyktingförläggningen. Det kallar jag integration!

Obs! Det finns inget samband mellan bilden och texten. Arenan på bilden ligger i Ryssland, inte i Ljusnaberg. Foto: Wikimedia Commons

Nu ska man för balansens skull säga att det är faktiskt en minoritet av kommunerna som använder pengarna som i exemplen. De flesta har lite högre moral och känsla för vad som är rätt och fel och använder därför pengarna mindre dåligt. Man ska alltså inte dra alla över en kam och säga att alla missbrukar bidraget trots att vissa kommuner gör det. Men återigen är det som är gudasänt egentligen resultatet av regeringens dåliga beredning av frågan och framför allt deras dåliga styrning av pengarna.

Regeringen var det ja. Här har de än en gång visat vilken kompetens de alla besitter. Lösa direktiv som både går att tolka och tolkas lite som man själv vill. Men också nästa fel i kedjan av dumheter. För revision dvs granskning av hur pengarna har använts brukar ju vara en fungerande metod att stoppa misstagen och se till att de inte upprepas. Sverige har trots goda intentioner ett lite annorlunda system som ställer till det i och med att våra revisorer i allmänhetens tjänst är knutna till politiska partier.

Revisorerna ska alltså granska sina partikamrater vilket blir lite som polisen som granskar sig själva. Det andra felet som har begåtts i det här fallet är att det är kommunens revisorer som ska granska hur pengarna har använts. Återigen blir det som om förövaren fick vara både anklagad och åklagare. Ett faktum som inte direkt stärker själva granskningen får man förmoda.

Visst, det är ”motståndarsidan” som oftast får stå för granskningen med ”sina” revisorer men ofta så sitter de i samma båt, Sverige är helt enkelt för litet. I vanlig ordning blir det som det brukar bli när skiten träffar fläkten. All granskning och allt avslöjande får andra partikamrater som har det egna partiets heder att försvara att snart rycka ut till undsättning. I det aktuella fallet heter han Fredrik Olovsson (S) (där var den där beteckningen igen!) och är ordförande i finansutskottet som har förmedlat pengarna.

Ett tal kan innehålla allt från fakta till nonsens. Dess uppgift är att övertyga eller engagera i någon fråga. Socialdemokratisk taktik tycks bygga på att skicka ut någon som Fredrik Olovsson att intyga att allt har gått rätt till när det i själva verket är lika klantigt skött som det alltid har varit. Foto: Ursula Heinen-Essen Wikimedia Commons

Hans uppgift är också den klassisk, försvara det oförsvarbara också med rent nonsens om så behövs. Han inleder med att helt riktigt konstatera att statsbidragen ska ses som en kompensation från staten för de kommuner som har haft stora kostnader. Jag invänder inte ett dugg mot den beskrivningen, det är precis det som pengarna var tänkta att användas till. Men han fortsätter så:

”Vad man har avstått från är väldigt individuellt. Det kan vara alla möjliga saker som man nu tycker att man vill använda pengarna till.”

Ett: En kommun är möjligen en juridisk person ungefär som ett bolag men den är inte en ”individ”. Att tala om ”individuellt” är som att tala med en bankman om Monopolpengar som ”verklig valuta”. Två: ”alla möjliga saker som man nu tycker att man vill använda pengarna till” låter som en desperat halvmesyr konstruerad efter det att allt har havererat.  Tanken är nog snarare att dölja det faktumet att regeringen missade det här med styrning av pengarna och att den därmed återigen har gjort bort sig på våran bekostnad.

Löjesguiden nominerar idag regeringen och dess högst ansvarige dvs Löfven till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”En gång hette det från Socialdemokratin att varje förslösad skattekrona var en stöld från folket. Den gången myntades uttrycket av Gustav Möller (s) och det blev legendariskt. Den nya tidens melodi tycks ha vänt den trenden helt. Numer tycks det vara regel snarare än undantag att förslösa skattebetalarnas pengar, ja man till och med lånar pengar för att kunna slösa bort dessa. Dålig styrning och klantigt skrivna direktiv säkerställer den saken. Det gör regeringen till urstarka kandidater till priset.”