Listan

Jag har berättat tidigare att jag en tid jobbade fackligt. Det blev ofta en ganska negativ upplevelse, särskilt då företaget jag jobbar för kom med listor för varsel. Naturligtvis ingen rolig läsning men de här listorna med vilka som skulle varslas kunde ibland bli ännu lite mer trista. Där fanns människor som varit långtidssjukskrivna och där fanns människor med för många sjukskrivningar på för kort tid. Slutsatsen kunde bara bli en, man jagade sjukskrivna för att bli av med kostnaderna.

Det är alltså en hårdnande attityd som ligger bakom och ska man vara krass så har främst Socialdemokratin tyvärr bäddat för det. Det började i 90-talets nödvändiga men ibland drastiska inbesparingar då Göran Persson såg till att skjuta över kostnaden för de 14 första sjukskrivningsdagarna på arbetsgivarna. Världens högsta skatt täcker alltså inte ens systemets kostnader utan istället måste man när man ska spara ta till så här drastiska metoder.

Resultatet av åtgärden lät inte vänta på sig. Snart var sjukskrivna hett villebråd, de utgjorde en kostnad som sagt och arbetsgivare brukar se det som sin främsta uppgift att jaga just utgifter. De har de alltså fortsatt att vara sedan dess och än idag kan man se den hårdnande attityden skina igenom. Det här vet hela fackföreningsrörelsen men man tiger därför att många gånger går det inte att leda i bevis att det är just enbart de sjukskrivna man skjuter in sig på.

Varje gång listan läggs fram kan man konstatera samma sak, arbetsgivaren har skjutit in sig på de som kostar dvs långtidssjukskrivna och sjukskrivna i största allmänhet. Trots vetskapen, lägger Annika Strandhäll nu ett förslag som gör att listan kommer bli än mer diger. Foto: Wikimedia Commons – Fälthaubits 77BMK2

För att göra saker och ting än värre, är lagarna inte alltid på fackets sida. Det har flera regeringar sett till. Alliansen såg till att rehabiliteringsansvaret tunnades ut så att arbetsgivare inte längre måste gå i döden för att hitta en ny arbetsuppgift, det räcker med ett eller två erbjudanden så har man uppfyllt lagens intentioner. Det magiska ordet i en sådan situation är ”omplacering” och saken är biff. Motsätter sig den anställde är det bara att gå, man har ju uppfyllt kraven och det är inte arbetsgivaren som sätter sig på tvären.

Också LAS är ihålig som en bongotrumma. Försöker man bromsa arbetsgivaren från att sparka eller omplacera personer som jobbat längre tid än arbetskamrater, kommer bara ordet ”undantagsregler” in i bilden. Ett antal personer kan ju undantas från principen om ”sist in, först ut”. På tio anställda har man rätten att undanta två personer från reglerna. Det är där vi hittar grunden till listan.

Allt detta vet man om inom Socialdemokratin och inom facket men åren går och ingen förändring syns till. Tvärtom så gör man från de ”solidariska” nu en än värre soppa av en redan dålig situation genom att vidta åtgärder som man hävdar ska få ner kostnaderna för sjukskrivningar som ökar lavinartat. Att det nya förslaget (DN; Archive) för långtids-sjukrivning kommer från Socialdepartement och Socialminister Annika Strandhäll är inte oväntat. Att det däremot innehåller vad det gör är däremot överraskande.

Arbetsgivarna ska betala 25 % av kostnaderna från och med den 90:e sjukskrivnings-dagen. Motiveringen är enkel, förorsakar man kostnader genom t ex dålig arbetsmiljö ska man vara med och ta smällen. Men det finns en rad felaktigheter i Annika Strandhälls resonemang. Troligen är det hela istället en enda rökridå för att dölja det egentliga syftet, migrationskostnaderna slukar nu så mycket att man måste dra in förmånen att kunna vara sjukskriven. Det skulle inte se så snyggt ut om en sosse medgav att man inte hade råd.

Sjukdom orsakas av många faktorer. Att skylla på arbetsmiljö som för att skjuta över kostnaden på arbetsgivaren fungerar i vissa fall, men inte alla. Annika Strandhälls resonemang syftar egentligen bara till att spara pengar för staten då migration och sjuklönekostnader nu skjuter i taket. Foto: Wikimedia Commons

För det första är det inte säkert att det är arbetsgivaren som har orsakat någonting, folk blir ibland sjuka av andra orsaker än arbete och arbetsmiljö. Alltså kan de inte per automatik lastas för ”högre kostnader för staten”. Den press man vill sätta på arbetsgivarna att vidta förebyggande åtgärder för att minska sjuktalen kan alltså bli ett slag i luften.

För det andra slår hennes förslag som hårdast mot de som man hela tiden hävdar att man vill försvara och värna. Kommunals kvinnor (Kommunalaren; Archive) inom framför allt vården som t ex undersköterskorna ligger illa till. Det är de som kommer att få ta den största smällen och den lär bli kännbar. Förslaget kommer därmed att göra Kommunals arbete än svårare när listan läggs fram på bordet.

Anledningen till de ökande siffrorna är enkel att se, många och svåra lyft i jobbet samt en stressig vardag med ständiga underbemanningar. Resultat har blivit många sjukskrivna inom yrket. Överbelastade avdelningar med kaos och stress är vardag för många. Här (HD; Archive) är ett axplock (Sjukhusläkaren; Archive) från olika sajter (SVT; Archive) om saken. Till detta kan man lägga till en kraftigt ökad hot och våldssituation (Vård i Fokus; Archive). Allt tillsammans gör att i just vården har siffrorna för sjukskrivning ökat markant.

Kostnaderna för staten ökar. Både migration och sjukskrivning kostar allt mer och nu måste något göras. Men en sosse kan inte ostraffat skära i det som är deras hjärtefråga, då måste man få det att se ut som om det var ”rättvist”. Foto: Wikimedia Commons

Annika Strandhäll måste också ha stött på listan, det finns inte en tillstymmelse till chans att hon indirekt eller direkt har undgått denna. Hon har trots allt ett förflutet i fackföreningen Vision där hon tidigare var förbundsordförande. Det är svårt att tro att hon skulle kunna vara så naiv, okunnig eller dum att hon inte förstår konsekvenserna av sitt egna förslag. Tvärtom tror jag hon är fullt medveten om att listan nu lär späckas med än fler namn som antingen avskedas på grund av ”arbetsbrist”, eller omplaceras.

För det hon sparar i statskassans budget, lär komma igen på något annat sätt. Det lär bli ett högt personligt pris som de med långtidssjukskrivning eller ”bara” sjukskrivning får betala. En sosse som offrar de sjukskrivna och framför allt de med långtidsfrånvaro kan ju tyckas vara en dålig sosse och det är det. Stolta paroller offras än en gång. Så här låter (Socialdemokraternas hemsida; Archive) det utåt, men som Annika Strandhäll sedan föreslår omsätts de fina orden i handling alltså.

Jag är inte längre facklig. En anledning är den krypande känsla man fick varje gång listan kom fram och vetskapen om att det var lite eller inget man kunde göra. Maktlöshet är ingen känsla någon mår bra av och det är vad man känner inför detta som nu troligen kommer att bli än mer vanligt. För maktlöshet är känslan man lämnas med när man vet att lagen eller reglerna inte är på ens sida. Det är eftermälet Annika Strandhäll lämnar efter sig.

En annan anledning till att jag inte längre jobbar aktivt är att precis som med Socialdemokraterna är det långt mellan fina ord och deklarationer också när det gäller det fackliga. Den verklighet vi alla senare måste ta i tu med också i den fackliga världen, stämmer inte med de stolta parollerna. Tomma tunnor skramlar fortfarande mest.

Tomma tunnor skramlar mest. Är den inte tom lär en sosse som Annika Strandhäll snart vara där och tömma den, för skramlar gör det om förslagen i rörelsen som för länge sedan har tappat allt vad rättvisepatos heter. Foto: Wikimedia Commons

Löjesguiden nominerar idag Socialdemokraterna och främst Annika Strandhäll till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Fina ord och förklaringar med högtidlig röst och text är ingenting värd om man inte backar upp dessa med motsvarande förslag. Det här är ett förslag som på så många sätt kommer att göra livet så mycket mer surt för så många fler personer. Det gör er till strålande kandidater till priset.

Ett dubbelt skämt

Det finns händelser som ser ut som en slump men där man undrar om det verkligen är så. Det är sådana där incidenter som ser ut som händelser men som kan vara allt annat än sådana. Vi och jag har ju länge undrat om inte det som inträffar nu i migrationsfrågan är ett utslag av ett samhällets kollektiva sammanbrott, men det är värre. Det är frågan om samhällets kollektiva stora skämt.

Det är väl en sak att man ut clowner att möta flyktingar är nog det hela ett skämt. Ett dåligt sådant, men ändå ett skämt så gott som något. Nyheten går att läsa om i gårdagens Norrbottens-Kuriren (unvis.it) och handlar alltså om mottagandet av flyktingar och då särskilt flyktingbarn. För att göra det hela mindre traumatiskt har man då engagerat clowner för att underhålla på resan vars slutdestination var Finland.

Varför så dyster? Clown-initiativet skapar ju de jobb som regeringen förgäves hoppas på. Ännu bättre hade det varit om hela regeringen hade klätt ut sig och uppträtt på tågen med flyktingar, det hade varit passande för en clown-regering som vår Foto: SVT

Nu undrar man ju om inte den här verksamheten inte är värd att utöka, kanske till och med intensifiera så att fler än bara barn som har turen att få åka genom Norrbotten kan få chansen att se clowner de också. Vi har ju faktiskt en hel regering som bara väntar på uppdrag, den är ju dessutom ledd av en av de största clownerna i världshistorien. Låt oss därför sminka och skicka ut regeringen på liknande uppdrag.

För det finns flera skäl till dessa hårda ord och det går att sammanfatta i två ord nämligen ”socialdemokraterna” och ”svensk”. Låt mig förklara. Varje gång en borgerlig regering vidtar något som socialdemokraterna tycker är misshagligt blir det ett himla liv där ute i stugorna och på Södermalm, när die Partei föreslår samma sak är svensken tyst. För det är inte bara tyst, det är knäpptyst kring vissa saker.

Den konspiratoriskt lagde kan undra om det inte är så att migrationskollapsen inte utnyttjas för att bakom denna lägga fram alla de förslag som annars hade väckt sådana som mig till liv och som kunde, gud förbjude, skrivit något kritiskt om ett parti som inte längre har vare sig moralisk kompass eller politisk riktning. För i skuggan av större händelser har regeringen lättat på grannlåten och det samma minister i båda fallen – Annika Strandhäll – som har hållit i köttyxan.

Är det de första små tecknen vi nu ser på en tuffare politik med nedskärningar i välfärden vi ser? Kostnaderna för migrationen galopperar och ingen kontroll finns från regeringen, nu regeringen istället att amputera väl valda delar i det som skulle kosta två Quatro Stagioni och ett Netflix per flykting men som nu kostar betydligt mer Foto: Wikimedia Commons

När Annika Strandhäll nu föreslår att pensionsåldern ska höjas som här i Aftonbladet (unvis.it) är det som sagt tyst. Kommer ni ihåg hur det lät från Die Parteis små följeslagare fackförbunden när Reinfeldt föreslog samma sak? Läs om reaktionerna den gången i SVD (unvis.it). Då hette det ”omoral” och att man ville att ”vanliga människor skulle dö på sin post”, nu är det annorlunda och det förändrade heter socialdemokraterna. Svensken däremot reagerar inte ens. Då gick det bra att protestera men nu är det tyst.

Annika Strandhäll står alltså för exempel två, ett ämne jag redan har skrivit om i inlägget ”Det är sjukt” som du hittar här. Där kunde man läsa om Annika Strandhälls geniala plan att minska sjukskrivningstalen med ett förstadagsintyg för alla sjuka. Mer om det hittar du i SVD (unvis.it). Inte heller då hördes ett ramaskri från facket eller svensken, det var istället märkligt tyst. Underligt det där, vad som är en sidas omoral är tydligen en annan sidas styrka.

För tyvärr är det så att socialdemokratin skriker i fantomsmärtor så fort de inte har makten, men så fort de har den passar de på att införa allt det där de förut kallade ”omoral”. Föreställ dig vad som hade hänt om de två förslagen från Annika Strandhäll hade varit signerade moderaterna, det hade tagit hus i helvete. Tidningsrubrikerna hade varit blodröda, det hade talats om ”dråpslaget mot de sjuka” eller ”tvingad att jobba efter 65”.

Likt guden Janus visar också regeringen upp två ansikten. Det ena är ”solidariskt” och ”medkännande”, det andra är dessa ords motsatser där man för precis samma politik som Alliansen. Som vanligt drabbar det de som har det sämst först, men den här gången är det ju socialdemokraterna som håller i yxan och då låter det annorlunda Foto: ”Janus-Vatican” by Fubar Obfusco – Foto taken himself, upload to English wikipedia by Fubar Obfusco. Licensed under Public Domain via Wikimedia Commons

Det hade farit ut ett antal nyttiga idioter på sociala media för att påpeka hur typiskt högern det föreslagna är. Problemet är bara att det nu är just socialdemokraterna som föreslår detta ”omoraliska” och riktar samma ”dråpslag mot de sjuka” eller ”berövar folket sin pension”, men vi reagerar inte. Med tanke på vad den här regeringen har medfört på snart sagt alla områden borde vi börja processen i det här landet att tvätta bort socialdemokraterna ur våra kollektiva minnen och sinnen.

Den processen bör inledas omedelbart för att se till att de aldrig mer kommer till makten. Anledningen är att regeringen med beslutet än en gång visar vilka clowner de är. För vilken gång i ordningen är svårt att säga, det är snart sagt en vurpa om dagen. Men en vänlig men bestämd vädjan till dig svensk, sluta upp att rösta på ett parti som är helt slut. Både moraliskt och idémässigt är socialdemokratin förbi. De är också ett under av klantighet, något som vår regering som sagt visar snart sagt varje dag.

Det som är så extra tragiskt för svensken är att nu börjar sambandet dyka upp. Migrationskostnaden galopperar och snart har den trängt undan flera andra områden där kostnaden inte längre går att bära. Ett sådant är det sociala och de kostnader som följer. Vi skulle få det så bra med alla dessa människor. Nu visar det sig istället precis som flertalet har förutspått, att kostnaderna kommer att tränga undan flera andra utgifter.

Som vanligt är det den med mest muskler som går segrande ur striden om välfärdsmiljarderna. Där tycks medborgaren/skattebetalaren hela tiden dra det kortaste strået. Vad blir nästa heliga ko att slakta socialdemokrater? Foto: Wikimedia Commons

Detta beror på att vi har det andra partiet i regeringen och ett tredje som stödjer den. Naturligtvis tänker jag på miljöpartiet och vänsterpartiet som med sin extrema agenda har satt en nivå på migrationspolitiken som kommer att få Roms brand att framstå som en trevlig dag på utflykt. Tro mig, det kommer inte bara att innebära höjd pensionsålder eller förstadagsintyg innan den inslagna linjen har skördat än mer politiska offer i form av indragningar i välfärden.

Miljöpartiets nästan fundamentalistiska hållning i migrationsfrågan är uppenbar. Det är också rätt uppenbart att Stefan Löfven lägger sig platt inför både v:s och mp: ultimatum i frågan och snart är det galopperande underskottet ett faktum. En omständighet som nu gör det än mer viktigt för ministrar som Annika Strandhäll att täppa till alla hål i den egna budgeten för att stopp läckaget. Regeringen Löfvens totala kapitulation inför mp och v har Thomas Gür skrivit om i Dagens Samhälle.

Det är alltså dags att bryta småpartiernas alltför stora inflytande. För snart två veckor sedan gavs en möjlig öppning när Jan Björklund i den stora partiledardebatten sträckte ut handen och erbjöd samarbete. Det enda villkoret var att mp uteslöts ur detta. Hittills har Löfven knappt kommenterat det hela och under tiden lider landet sotdöden. Snacka om att ta ansvar. Istället har statsmininstern ägnat sig åt vad som uppfattats som hånleenden och ytterligare färg på golvet i riktning mot hörnet som man kan läsa om i Aftonbladet (unvis.it).

Statsministern fortsätter alltså sin vana trogen att göra det urusla ledarskapet till den här regeringens signum. Han passar när han ändå håller på att se till att fortsätta den också den välkända taktiken att ta alla de  dåliga beslut som bara han och denna regering kan ta. Exemplen signerade Annika Strandhäll och Kulturdepartementets namnlistan jag har skrivit om häromdagen i två inlägg, ”Det är ju rättvist!” och ”När galet blir värre”, visar just detta.

Resultatet av regeringens politik blir just ingenting. Det är lite hit och lite dit i migrationsfrågan där socialdemokraterna är gisslan i händerna på småpartierna. Lösningarna pockar men tycks vara långt borta och totalt förvirrande Foto: Freepik

Bloggen Fnordspotting har skrivit bra om hur de två småpartierna v och mp håller regeringen i ett järngrepp, det och Stefan Löfvens bristfälliga ledarskapsförmåga har lagt grunden till det. Summan är att det nu måste bli hög tid att släppa greppet om partiet som alltför länge har hållit landet i skräckblandat fascination och erkänna faktumet att de är slut. Låt s med samarbetspartierna vila i frid. Zombiepolitik gör sig inte i en tid då vi står inför enormt stora utmaningar.

Löjesguiden nominerar idag regeringen till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Rökridåer och korkade beslut går tydligen hand i hand för denna regering som likt andra de en gång anklagade för omoral nu tar samma omoraliska beslut själva. Hyckleriet är totalt och så också det korkade i att försöka sopa problemen med migrationen under mattan. Det gör regeringen till en formfulländad champion i klassen ”korkade makthavare vi borde göra oss av med om vi vill ha en välfärd i framtiden”.