Listan

Jag har berättat tidigare att jag en tid jobbade fackligt. Det blev ofta en ganska negativ upplevelse, särskilt då företaget jag jobbar för kom med listor för varsel. Naturligtvis ingen rolig läsning men de här listorna med vilka som skulle varslas kunde ibland bli ännu lite mer trista. Där fanns människor som varit långtidssjukskrivna och där fanns människor med för många sjukskrivningar på för kort tid. Slutsatsen kunde bara bli en, man jagade sjukskrivna för att bli av med kostnaderna.

Det är alltså en hårdnande attityd som ligger bakom och ska man vara krass så har främst Socialdemokratin tyvärr bäddat för det. Det började i 90-talets nödvändiga men ibland drastiska inbesparingar då Göran Persson såg till att skjuta över kostnaden för de 14 första sjukskrivningsdagarna på arbetsgivarna. Världens högsta skatt täcker alltså inte ens systemets kostnader utan istället måste man när man ska spara ta till så här drastiska metoder.

Resultatet av åtgärden lät inte vänta på sig. Snart var sjukskrivna hett villebråd, de utgjorde en kostnad som sagt och arbetsgivare brukar se det som sin främsta uppgift att jaga just utgifter. De har de alltså fortsatt att vara sedan dess och än idag kan man se den hårdnande attityden skina igenom. Det här vet hela fackföreningsrörelsen men man tiger därför att många gånger går det inte att leda i bevis att det är just enbart de sjukskrivna man skjuter in sig på.

Varje gång listan läggs fram kan man konstatera samma sak, arbetsgivaren har skjutit in sig på de som kostar dvs långtidssjukskrivna och sjukskrivna i största allmänhet. Trots vetskapen, lägger Annika Strandhäll nu ett förslag som gör att listan kommer bli än mer diger. Foto: Wikimedia Commons – Fälthaubits 77BMK2

För att göra saker och ting än värre, är lagarna inte alltid på fackets sida. Det har flera regeringar sett till. Alliansen såg till att rehabiliteringsansvaret tunnades ut så att arbetsgivare inte längre måste gå i döden för att hitta en ny arbetsuppgift, det räcker med ett eller två erbjudanden så har man uppfyllt lagens intentioner. Det magiska ordet i en sådan situation är ”omplacering” och saken är biff. Motsätter sig den anställde är det bara att gå, man har ju uppfyllt kraven och det är inte arbetsgivaren som sätter sig på tvären.

Också LAS är ihålig som en bongotrumma. Försöker man bromsa arbetsgivaren från att sparka eller omplacera personer som jobbat längre tid än arbetskamrater, kommer bara ordet ”undantagsregler” in i bilden. Ett antal personer kan ju undantas från principen om ”sist in, först ut”. På tio anställda har man rätten att undanta två personer från reglerna. Det är där vi hittar grunden till listan.

Allt detta vet man om inom Socialdemokratin och inom facket men åren går och ingen förändring syns till. Tvärtom så gör man från de ”solidariska” nu en än värre soppa av en redan dålig situation genom att vidta åtgärder som man hävdar ska få ner kostnaderna för sjukskrivningar som ökar lavinartat. Att det nya förslaget (DN; Archive) för långtids-sjukrivning kommer från Socialdepartement och Socialminister Annika Strandhäll är inte oväntat. Att det däremot innehåller vad det gör är däremot överraskande.

Arbetsgivarna ska betala 25 % av kostnaderna från och med den 90:e sjukskrivnings-dagen. Motiveringen är enkel, förorsakar man kostnader genom t ex dålig arbetsmiljö ska man vara med och ta smällen. Men det finns en rad felaktigheter i Annika Strandhälls resonemang. Troligen är det hela istället en enda rökridå för att dölja det egentliga syftet, migrationskostnaderna slukar nu så mycket att man måste dra in förmånen att kunna vara sjukskriven. Det skulle inte se så snyggt ut om en sosse medgav att man inte hade råd.

Sjukdom orsakas av många faktorer. Att skylla på arbetsmiljö som för att skjuta över kostnaden på arbetsgivaren fungerar i vissa fall, men inte alla. Annika Strandhälls resonemang syftar egentligen bara till att spara pengar för staten då migration och sjuklönekostnader nu skjuter i taket. Foto: Wikimedia Commons

För det första är det inte säkert att det är arbetsgivaren som har orsakat någonting, folk blir ibland sjuka av andra orsaker än arbete och arbetsmiljö. Alltså kan de inte per automatik lastas för ”högre kostnader för staten”. Den press man vill sätta på arbetsgivarna att vidta förebyggande åtgärder för att minska sjuktalen kan alltså bli ett slag i luften.

För det andra slår hennes förslag som hårdast mot de som man hela tiden hävdar att man vill försvara och värna. Kommunals kvinnor (Kommunalaren; Archive) inom framför allt vården som t ex undersköterskorna ligger illa till. Det är de som kommer att få ta den största smällen och den lär bli kännbar. Förslaget kommer därmed att göra Kommunals arbete än svårare när listan läggs fram på bordet.

Anledningen till de ökande siffrorna är enkel att se, många och svåra lyft i jobbet samt en stressig vardag med ständiga underbemanningar. Resultat har blivit många sjukskrivna inom yrket. Överbelastade avdelningar med kaos och stress är vardag för många. Här (HD; Archive) är ett axplock (Sjukhusläkaren; Archive) från olika sajter (SVT; Archive) om saken. Till detta kan man lägga till en kraftigt ökad hot och våldssituation (Vård i Fokus; Archive). Allt tillsammans gör att i just vården har siffrorna för sjukskrivning ökat markant.

Kostnaderna för staten ökar. Både migration och sjukskrivning kostar allt mer och nu måste något göras. Men en sosse kan inte ostraffat skära i det som är deras hjärtefråga, då måste man få det att se ut som om det var ”rättvist”. Foto: Wikimedia Commons

Annika Strandhäll måste också ha stött på listan, det finns inte en tillstymmelse till chans att hon indirekt eller direkt har undgått denna. Hon har trots allt ett förflutet i fackföreningen Vision där hon tidigare var förbundsordförande. Det är svårt att tro att hon skulle kunna vara så naiv, okunnig eller dum att hon inte förstår konsekvenserna av sitt egna förslag. Tvärtom tror jag hon är fullt medveten om att listan nu lär späckas med än fler namn som antingen avskedas på grund av ”arbetsbrist”, eller omplaceras.

För det hon sparar i statskassans budget, lär komma igen på något annat sätt. Det lär bli ett högt personligt pris som de med långtidssjukskrivning eller ”bara” sjukskrivning får betala. En sosse som offrar de sjukskrivna och framför allt de med långtidsfrånvaro kan ju tyckas vara en dålig sosse och det är det. Stolta paroller offras än en gång. Så här låter (Socialdemokraternas hemsida; Archive) det utåt, men som Annika Strandhäll sedan föreslår omsätts de fina orden i handling alltså.

Jag är inte längre facklig. En anledning är den krypande känsla man fick varje gång listan kom fram och vetskapen om att det var lite eller inget man kunde göra. Maktlöshet är ingen känsla någon mår bra av och det är vad man känner inför detta som nu troligen kommer att bli än mer vanligt. För maktlöshet är känslan man lämnas med när man vet att lagen eller reglerna inte är på ens sida. Det är eftermälet Annika Strandhäll lämnar efter sig.

En annan anledning till att jag inte längre jobbar aktivt är att precis som med Socialdemokraterna är det långt mellan fina ord och deklarationer också när det gäller det fackliga. Den verklighet vi alla senare måste ta i tu med också i den fackliga världen, stämmer inte med de stolta parollerna. Tomma tunnor skramlar fortfarande mest.

Tomma tunnor skramlar mest. Är den inte tom lär en sosse som Annika Strandhäll snart vara där och tömma den, för skramlar gör det om förslagen i rörelsen som för länge sedan har tappat allt vad rättvisepatos heter. Foto: Wikimedia Commons

Löjesguiden nominerar idag Socialdemokraterna och främst Annika Strandhäll till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Fina ord och förklaringar med högtidlig röst och text är ingenting värd om man inte backar upp dessa med motsvarande förslag. Det här är ett förslag som på så många sätt kommer att göra livet så mycket mer surt för så många fler personer. Det gör er till strålande kandidater till priset.

Oförmågan att se

Vår statsminister är på så många sätt oförmögen till det mesta att han numer nästan är helt ointressant. Är det inte beslut som väcker förundran, ramaskri eller förvånade miner av förbryllelse, är det uttalanden som väcker helig ilska. Vem kan glömma hans uttalanden om att Sverige har varit naiva (Aftonbladet; Archive)? Den är ju trots att det nu gått en tid, en modern klassiker!

Nu senast har Stefan Löfven för Financial Times beskrivit svensken som en negativ figur som inte förstår att allt går åt rätt håll. Det är väl de dåliga opinionssiffrorna han talar om, men de lär nog inte bli bättre av utspelet. Tidningen har valt att lägga intervjun bakom en betalvägg så därför refereras istället intervjun här i Expressen (Archive). Det är i statsministerns ögon som om svensken marscherar i en helt annan takt än den han själv hör. Så här beskriver han den svenska situationen:

”But the more surreal thing is that all the numbers are going in the right direction, but the picture the public have is that the country is now going in the wrong direction. It’s not only a question about if they are afraid of the refugee crisis; it’s as if everything is going in the wrong direction.”

Svensken straffar alltså hans regering trots att alla siffror pekar åt rätt håll. Det var ju tråkigt att han känner så, men det är i vanlig ordning en rad saker statsministern så där lägligt ”glömmer bort”. Om vi börjar med hans påståenden i artikeln om att allt går åt rätt håll så blir min omedelbara reaktion ett enda ”jaså”.

Att Löfven inte inser hur allt hänger samman är en sak, men en annan är att han tycker sig vara straffad då allt pekar åt rätt håll. Felet med bilden är att allt inte pekar åt rätt håll Foto: Wikimedia Commons

Innan jag skriver något annat, jag är i sig inte emot att ta hit migranter. Det jag har något emot är Sveriges oförmåga att integrera nya grupper i samhället, att se till att de får jobb, att de ska slippa att behöva leva på bidrag, att sjukvården belastas dubbelt eftersom migranternas eftersatta hälsa sätter press på den, att man inte talar om alla problem i lika hög grad som man talar om möjligheterna och mer. Den enkla, ja helt förljugna bild både Löfven och andra ger är helt enkelt för enkelspårig och saknar balans.

För sanningen är att våra resurser är inte oändliga. Visst ska vi solidariskt dela med oss, men bilden som ges av Mp, V och C av att vi kan ge hur mycket som helst är bara fel. Det är just i den rävsaxen Löfven har satt sig och som han nu betalar priset för. Han vill ha ett samarbete med V och Mp, inte för att jag förstår varför men så är det. De två är de två mest migrationsvänliga partierna tillsammans med C. De två har förstått hur man politiskt kapitaliserar ett samarbete vilket har lett till att de har fått oproportionellt inflytande.

I det läget har Löfven lyckats med två saker. Han har lyckats få alla som inte röstade på S, Mp eller V att bli svurna fiender till regeringen, men också att skrämma bort de medel-klassväljare som ville ha en socialistisk light-version. Den gruppen har istället fått vänsterpolitik när den är som sämst. Löfven har alltså aktivt arbetat på att skrämma bort sina väljare och det har han gjort grundligt. Han har också misslyckats med en sak i det sammanhanget och det är att vinna något själv på samarbetet.

Så har vi gruppen klassiska socialdemokratiska väljare, de som blir färre och färre alltså. Numer har ju Löfven och hans Socialdemokrater inte ens största parti inom LO, det är istället Sd (SVT; Archive). Konkurrensen har alltså hårdnat och den striden har Löfven förlorat, mycket på grund av fel politik som återigen beror på de två samarbetspartierna Mp och V. Det är alltså Socialdemokraterna som betalar det högsta politiska priset för samarbetet. Också Mp har fått betala ett högt pris men det är mer deras egna förtjänst.

Det politiska priset ökar för regeringen, särskilt för Socialdemokraterna. De är de som först får betala för Mp:s och V:s vidlyftiga politik. På det kan läggas felaktiga beslut och rent galna förslag så blir bilden mer komplett Foto: Wikimedia Commons

De partitrogna är nog också de vilsna, det är svårt att känna igen det parti de växte upp med. För klassisk socialdemokratisk politik är snart ett minne blott. Den brutala verkligheten, mycket beroende av migrationen och dess följdverkningar, såg till den saken. Biståndet (Aftonbladet; Archive) minskar med fyra miljarder, skolsatsningar (Dagens Arena; Archive) skjuts på framtiden och arbetsmarknaden får mindre pengar. För att ha råd med migrationen försakas nu sakta men säkert kärnan i socialdemokratisk politik.

För att riktigt chocka denna grupp nöjer sig inte Löfven bara med ytterligare ett löftesbrott (Skattebetalarna), utan har redan sett till att svika (Arbetsmarknadsnytt) också de som snart ska pensioneras men inte har råd. Men man har också fått hela den väljarskaran att sätta Socialdemokraternas valsedlar i vrångstrupen genom att börja tala om att ge sig på nästa heliga ko nämligen de sjukskrivna. Förslaget (SVD; Archive), om det realiseras, kommer att svida en lång tid framöver för deras kärnväljare.

Slutsatsen är alltså att Löfven genom sin politik har sett till att reta upp både lättrörliga grupper som snart har bytt fot. Också de traditionalister som annars hellre skulle dö än att rösta på något annat än Socialdemokraterna har börjat ge tappt. När den mer hårdföra inre kretsen blir färre och färre men dessutom mer och mer besvikna, lär inte Löfvens popularitet direkt öka. För på punkt efter punkt sviker han vallöften, sina egna ideal och till sist också de som faktiskt är utsatta. Allt för att migrationen sväljer allt mer resurser.

För att inneha inofficiellt världsrekord i både högsta skattetrycket i världen och de snabbast ökande är en sak, men hur är det med utfallet då? Inte så gott är jag rädd! Också här har Löfven ett framtidsjobb för minst 101 mandatperioder. Något han inte kommer att få med nuvarande takt på dumheterna. När någon betalar, förväntar man sig något tillbaka. Jag är rätt övertygad om att få är väl dom som går in i en affär, köper en dyr vara bara för att få reda på att man betalt för luft.

Tyvärr är det precis det som den svenska välfärden sakta håller på att bli. Någon betalar, man får mindre och mindre själv men de som inte betalar får mer och mer. De prioriteras (HD; Archive) på arbetsmarknaden, kostnader rusar (GT; Archive) utan problem och myndigheter går på knäna (SVT; Archive) men lite eller inget görs åt saken. Men Löfven blickar ut från sitt elfenbenstorn och konstaterar att allt går åt rätt håll, tänk om folk bara  kunde tycka bättre om oss.

När politikerna inte längre har markkontakt förstår de inte heller villkoren för vanliga människor. Ju mindre de förstår, desto fler felaktiga beslut fattar de. Avståndet är till och med så stort att folk och politiker talar olika språk Foto: Brueghel – ”Tower of Babel” Wikimedia Commons

Jag ska ge ett handfast tips till Löfven – sluta undra varför! Det finns minst en uppsjö fler exempel på varför inget går åt rätt håll och varför du har fel, så himla fel, i din omvärlds-beskrivning. Det kommer inte heller att hjälpa dig att gnälla lite för Financial Times när förklaringen finns rakt framför snoken på dig. Att se med sina ideologiska glasögon är tveksamt, att se klart och fördomsfritt så mycket större. Dags att fixa fram en statsminister som inte skyller egna misslyckanden på annat än sig själv.

Löjesguiden nominerar idag Stefan Löfven till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Två ord räcker – Stefan Löfven! Behöver mer sägas för att förklara varför han är en fullfjädrad kandidat?”

Men det skulle ju bli tillväxt

Ibland är vissa människor för korkade för sitt eget bästa, dock inte ni läsare. Jag tänker nog snarare på alla dem som dansade och sjöng om öppna hjärtan och att alla skulle hit den där dagen på Medborgarplatsen för ett år sedan. Då hette det ju att med en i det närmaste fri invandring skulle det bli tillväxt (DN;Archive-länk) i all oändlighet. För att skänka artikeln lite trovärdighet citerades två nationalekonomer – Andreas Hatzigeorgiou och Magnus Lodefalk – som ställde sig bakom tesen.

Om mottagaren ändå inte förstår sambanden eller vad som sägs kan man ställa upp vad som helst och påstå att det betyder vad som helst. Godhetsrörelsen påstod vi skulle få tillväxt, men vi fick utgifter. Foto: Wikimedia Commons

Problemet är väl att de är inte de enda nationalekonomerna i världen och de är definitivt inte oemotsagda. Tino Sanandaji är också han nationalekonom och han påstår det rakt motsatta i sin forskning som du hittar via länken här under. På sin blogg dit länken leder, menar han att inget sånt samband kan ses. Det hela är alltså enligt Sanandaji en enda stor bluff.

Invandrare byggde inte Sverige

Två utredningar, två slutsatser! Vem är det då som har rätt och vem har fel? Jag satsar mina pengar på att Tino avlöper med segern eftersom det finns material som stärker hans bild som inte har med hans egna forskning att göra. SCB lät göra en kartläggning av hur många invandrare som upp till tolv år efter ankomst fortfarande var arbetslösa, du hittar länken här under till materialet. Bläddra fram till sidorna 43/44 så hittar du uppgifterna.

Klicka för att komma åt LE0105_2014A01_BR_BE57BR1401.pdf

Den var en rätt nedslående läsning. Av de nyanlända kvinnorna stod från början 80 % av dem utan jobb. Motsvarande siffra för kvinnor som flyttat hit från ett annat EU-land eller övriga Norden var 40 %. Efter tolv år var fortfarande 40 % av kvinnorna arbetslösa, motsvarande för EU-medborgare och Nordiska medborgare var 20 %.

Sveriges historia av arbetslöshetsbekämpning är rätt mörk, vi hade lika gärna kunnat låsa in de nyanlända och kastat bort nyckeln. Med de nya insatserna skapas visserligen jobb, men frågan är om det är meningsfulla sådana. Att hitta på jobb är bättre än arbetslöshet men är det meningsfulla jobb? Foto: Wikimedia Commons

För de nyanlända männen såg siffran nästan lika illa ut. 70 % var från början arbetslösa för att efter tolv år landa på 35 %. En jämförelse med män från EU eller norden visade att de hade en arbetslöshet som från början låg på 30 % och som efter tolv år hade sjunkit till 20 %. För både män och kvinnor, både inom-Europeiska och utom-Europeiska personer ligger alltså arbetslösheten mycket högt med tanke på att riksgenomsnittet för 2015
sammantaget låg på 6,7 %.

Sifferexcerciser är en sak men faktum är att bakom varje siffra ligger en mänsklig tragedi. Andra undersökningar visar att få eller inga andra saker är mer nedbrytande för en människa än att vara arbetslös. Om man dessutom lägger till att kostnaden för samhället i form av bidrag naturligtvis ökar så blir det en dubbel tragedi. Om man till sist tänker på att arbetslöshet för vissa leder till för tidig död (SVD; Archive-länk) bör man nog klia sig lite lätt i huvudet.

Allt detta har alltså godhetsrörelsen alltså helt och hållet missat, kanske inte ens diskuterat. Man har bara dansat och sjungit och ett tu tre så står vi där med problem upp till halsen, men ingen som vill ta ansvar för det hela. Inte minst regeringen vill nog slippa se sig själva i spegeln eftersom de var djupt insyltad den dagen på Medborgarplatsen. Tur då att de åtminstone har mage att tilldela de nyanlända praktikantplatser (DN; Archive-länk). Inte för att det kommer att ge mer än tillfällig effekt men någonting är ju bättre än ingenting.

Det är just vid bidragen som skon klämmer extra mycket. Enligt Laura Hartman – Analyschef på Försäkringskassan – förväntas ökningen av bidragen (SVD; Archive-länk)  bli kraftig de närmaste åren. En situation som kommer att sätta än mer press på välfärds-systemet med andra ord, ett system som allt fler nu börjar ifrågasätta eftersom vi betalar men upplever att vi får allt mindre del av välfärdskakan. Hålen börjar helt enkelt redan nu bli så uppenbara att systemet ifrågasätts.

Nu sätter de inblandade än mer press på välfärdssystemet som redan på sina håll är ifrågasatt. Det kanske inte kommer att leda till en kollaps, men det kommer definitivt bli många år av utmaningar där självklarheter inte längre är så på förhand givna Foto: By Constantin Meunier – Photo by Szilas in the Meunier Museum, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=9793439

Nej det är inte personalens fel när välfärden havererar. Istället är det i vanlig ordning politikerna som har skurit ner, sparat och sett till att underbemanningen är total. När vi kan läsa om hur hemsjukvård och hemtjänst glömmer patienter (LT; Archive-länk) blir vi naturligtvis upprörda, men det borde vara mot politikerna och godhetsrörelsen vår ilska riktades. De ligger nämligen bakom stagnationen, inte personalen inom vården. För det är ju så det går när beräkningarna slår helt fel.

Det skulle ju alltså bli tillväxt, nu visar det sig att det blir galopperande kostnadsökningar istället. Tyvärr kan dåliga siffror bli ännu sämre och så också framtidsprognoser. Utan att bli alltför pessimistisk är det inte bara arbetslöshets- och bidragssiffror som pekar åt fel håll, också pensionssystemet börjar nu enligt prognoser och redan nu tillgängliga siffror peka åt fel håll. Redan idag lever 225 000 pensionärer (Aftonbladet; Archive-länk) under EU:s fattigdomsgräns.

Prognosen för framtiden ser än sämre ut, 2048 beräknas den genomsnittlige pensionären i Sverige endast ha 48 % av sin slutlön att leva på. En siffra som innefattar tjänste-pensionen och som kommer att placera oss näst sist inom EU om inget görs. Regeringar kan i en sån situation göra en sak av tre. Man kan strunta i att göra någonting. Det kan i det korta loppet dölja det egna misslyckandet och möjligen ge en ny mandatperiod men det löser definitivt inte problemen. Att stoppa huvudet i sanden brukar inte göra det..

De kan slå på alla bromsar för att stoppa utflödet av pengar. Det har regeringar redan gjort då den så kallade ”bromsen” som aldrig var tänkt att användas trots det har slagit till 2010, 2011 och 2014. Inte så populärt hos väljarna kanske för det innebär ju sämre för dem som är pensionärer idag.

Långsamt håller filmens fantasivärld på att bli verklighet. Inom en snar framtid kan Sverige vara ”No Country for Old People” vilket EU:s rapport visar. Det skulle återigen bli tillväxt men det blev visst stagnation Foto: Wikimedia Commons från filmen ”No Country For Old Men”

Det här var ju ett faktum som Fredrik Reinfeldt fick känna på när det hette att han dels beskattade pensionärer högre, vilket var en retorisk konstruktion eftersom det var tvärtom så att förvärvsarbetande i landet var överbeskattade innan jobbskatteavdraget. Det andra var just att pensionerna stod flera år stilla. Sammantaget innebar detta pensionärsuppror och sämre opinionssiffror bland just pensionärer.

Man kan till sist sjösätta ett helt nytt system men problemet är att svensk tradition påbjuder breda lösningar i såna frågor vilket innebär att oppositionen brukar vara med i en sån. I dagens parlamentariska läge är det nog mindre troligt att regeringen vill bjuda in oppositionen.

En inbjudan skulle ju kunna leda till att man ”skänker bort” segern i nästa val därför att alliansen i såna fall framstår som ”ansvarstagande” och ”dom som tar initiativet” i värsta fall. Oppositionen  vill inte göra upp av samma skäl, överenskommelsen kan gynna regeringen och stärka denna. Därför spelar man hellre Svarte Petter med varann, särskilt i frågor som av tradition brukar göras upp i samförstånd dvs är blocköverskridande.

Tillbaka på ruta ett alltså. Ska man gissa så lär väl inget hända eller som det så fint heter på svenska ”vi tillsätter en utredning som blir klar om fem till åtta år” för att undvika att hantera den heta potatisen. Vi får se om Löfven har något politiskt mod kvar över huvud taget. Något jag personligen tvivlar på eftersom hans kännemärke hittills har varit att vara frånvarande, inte ta beslut eller att fatta fel beslut som leder till helt galna konsekvenser.

Bästa sättet i Sverige att begrava en besvärlig fråga är att slänga in den i en utredning som tar evigheter. Framtidens pensioner är säkert en sån fråga som ingen, vare sig opposition eller regering, vill ta i. Återstår att se om det blir någon konkret åtgärd med andra ord. Foto: Freepik

Låt oss istället sammanfatta. Godhetsrörelsen har alltså sett till att få hit dessa människor, utan att kunna ge dem hoppet om ett jobb om man får tro statistiken, utan att kunna för- sörja sig utom genom bidrag och som grädde på moset underminerat pensionssystemet. Nödtorftigt försöker nu de politiker som då stod bakom allt nu att lappa sitt fuskbygge med hjälp av påhittade jobb som ibland inte ens skulle existerat om inte insatsen fanns från regeringen.

Sammantaget ska detta leda till tillväxt och mer välfärd när det i själva verket leder till mer bidrag och mindre i fickan för alla. Ett faktum som kommer att gälla från den dagen du kliver ut på arbetsmarknaden till dess du har dragit igen locket på träfracken. Skatteintäkterna kommer därmed att sjunka och till sist kommer också välfärden att påverkas negativt. Skola och omsorg börjar gå kräftgång och så är också barnen och de äldre snart drabbade. Jag har hört mycket in mina dagar men detta tar nog priset.

Det finns ytterligare en rad faktorer som jag inte har tagit upp i denna artikel som att utbildningsnivån ligger långt under den som getts föreställning om t ex. Också det kommer att inverka på hur framtiden kommer att se ut. Jag vet dock ett än bättre sätt  att säkra framtiden. Byt regering omedelbart, den nuvarande är livsfarlig för all form av tillväxt, välfärd och balans i samhället!

Om inte problemen tas på allvar är det mer än tid att ge regeringen rött kort. Problemen kan ju som bekant tillskrivas regeringens politik och framför allt två partier som har försatt oss i situationen som har lett till situationen Foto: Wikimedia Commons

Löjesguiden nominerar idag regeringen till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen är som följer: ”Regeringen får indikation på indikation på att allt inte går åt rätt håll, ändå låtsas man att det gör det. Man drar sig inte ens för att helt öppet sopa sina egna problem under mattan med hjälp av nya fina bidragsmiljarder till tjänster som normalt inte skulle ha funnits om det inte vore för Sovjetinspirerade order uppifrån. Det som inte ledde till den så hett eftertraktade tillväxten ska nu åtminstone se ut som det. Ni är mer än värdiga kandidater.”

En anständig oanständighet

Att göra en pudel, att ändra åsikt, att omvärdera – kärt  barn har många namn. Fenomenet med att göra en pudel t ex visar att beroende på vem som är avsändaren får man olika resultat, när det upptäcks får man trixa och trolla så går det över. Den här konstarten är extra behändig i dessa dagar då prao-regeringen Löfven kraschlandar sisådär 19 gånger om dagen. Vad som var fel då, är rätt nu när någon annan gör samma sak som då.

Stefan Löfven har gjort oanständigheten anständig genom att hela tiden först peka på andras misstag eller felaktiga beslut, för att sen göra samma sak själv. Genom att smidigt dölja faktumet att det har hänt alls har han fått en rad människor att tro att han har någon som helst kontroll på läget. Tyvärr måste jag göra er besvikna, det har han inte.

Likt så många sossar från förr pekar Löfven ut motståndaren för att sen göra samma sak själv. Migrationsfrågan är en sån fråga där Tobias Billström pekades ut men som Löfven nu försöker att kopiera trots sin egna kritik. Foto Jan van Scorel – Wikimedia Commons

2013 Talade dåvarande Migrationsministern Tobias Billström (m) om åtgärder för att minska volymerna i migrationen. Anledningen den gången hette att det redan då hade börjat kosta så mycket att smärtgränsen närmade sig. Stefan Löfvens svar hette den gången att  Billströms utspel var ”oanständigt”. Motiveringarnas språkliga innehåll andades samma retorik, det hette bland annat:

”Man har pekat ut en av samhällets mest utsatta grupper: de människor som som söker skydd från krig, terror och förtryck.”

Känslomättat, empatiskt och med eftertryck med andra ord. Göran Greider, nickedockan från Dalademokraten, satt på bästa sändningstid i TV4:s morgonsoffa och utgjöt sin indignation över Billström. Då avkrävdes det ministerns avgång och pekades på hur Billströms förslag legitimerade SD. Väl hemma på Dalademokraten skrev han följande:

”För någon vecka sedan kunde SD jubla åt moderaten Tobias Billström”

Här hittar du länken till artikeln och uttalandet. Hårda ord att begrunda, men frågan är var Göran Greider eller för den delen Stefan Löfven finns nu? Från Greider låter det helt annorlunda, det brukar bli så från honom när han indignerat uttalar sig men kan konstatera att hans egna parti gör samma sak. För det är precis det som händer – en upprepning. Denna är signerad Stefan Löfven, en av det dåtida dramats fältherrar.

För nu börjar också Stefan Löfven anamma samma ”oanständiga” politik som sin företrädare på Migrationsministerposten. Nu ska flödet minskas och kostnader kapas, det är ju det fredagens överenskommelse syftar till och går ut på. Från Göran Greider hörs förlåtande tongångar, inte kritisera det är ju socialdemokratin som står för oanständigheten. Mer om uppgörelsen hittar du från SR Dagens Eko.

Politik är som fälttåg, den som anför är den som pekar vägen mot seger. Stefan Löfven tycks dock peka med halva handen och sen tåga mot det mål andra har identifierat förut
Foto: ”La Bataille du Pont d’Arcole” av Horace Vernet – Licensierad under Public Domain via Wikimedia Commons

Kanske lite talande att Vänsterpartiet ställde sig utanför uppgörelsen – Motiveringarna var att partiet inte hade fått gehör på en rad punkter, men också att man såg det som att Socialdemokratin nu valt att gå åt höger i frågan. Jag förordar inte att man över huvud taget lyssnar på vänsterpartiet. De har oftast inte ett enda dugg vettigt att säga om något, men är det inte lite talande ändå att recensionen och omdömet låter som det gör?

Fortfarande hörs bara överslätande kommentarer från den annars så snacksalige Göran Greider. Den som har fel partitillhörighet ska naturligtvis kritiseras i hans värld, också för saker de inte har gjort. Är det däremot socialdemokraterna som begår oanständigheterna låter det annorlunda. Die Partei hat immer recht [partiet har alltid rätt; talesätt om DDR:s kommunistparti under dess glansdagar – förf. anm.]

Men Socialdemokraterna är nog rätt vana vid den här typen av hyckleri, det är ju inte direkt första gången. Tvärtom har de en lång och stolt historik på området som snart har blivit ett typiskt särdrag för partiet. Att först peka finger på andra och sen genomföra samma sak är snart regel snarare än undantag. Två exempel är Socialminister Annika Strandhälls förslag att i praktiken införa förstadagsintyg för alla sjukskrivna och höjningen av pensionsåldern som båda snart kan vara verklighet.

Om en borgerlig regering får för sig att höja pensionsåldern, heter det i propagandan från s att svensken kommer att se ut på bilden. När de själva vill göra samma sak, är det tyst Foto: Kvinnlig Nazca-mumie Wikimedia Commons

Om intentionen att höja pensionsåldern har DN (unvis.it) skrivit om. Förstadagsintyg till samtliga sjukskrivna kan man läsa mer om i SVD (unvis.it). Här har vi två pinfärska exempel på något som om det hade föreslagits av Alliansen hade liknats vid ett uttalande av Belsebub. Nu råkar det vara Socialdemokratin som föreslår samma sak och då är det naturligtvis annorlunda. Die Partei hat immer recht igen.

Det är synd att behöva konstatera att partiet som både i media och i sin egen föreställningsvärld också är hyckleriets högborg. För fredagens migrations-överenskommelse är visserligen ett steg i rätt riktning, men är samtidigt en måttstock på hur långt man är beredd att gå i sitt självförhärligande. Stefan Löfven som var så ivrig att kritisera Tobias Billström, menar nu att samma åtgärder ”inte kommer att räcka”. I en intervju i SVD är det precis det han ger uttryck för.

Jag råkar hålla med honom, vi klarar inte mer och behöver vidta panikåtgärder. Det lite dubbla är dock att i ena stunden tycks statsministern vara fast besluten att kritisera andra, i den andra är han inne på samma linje själv. Fast som vanligt stannar inte Stefan Löfven vid det, han kan eventuellt ha gått längre. Detta är dock en gissning från min sida, men en del tyder på att det faktiskt är så. Först lite bakgrund.

Danmark visade på en annan väg i migrationen. Systerpartiet Socialdemokraterna och Socialistisk Folkeparti fick klä skott för ”rasismen” men snart förde Stefan Löfven en liknande politik också han. Han kan till och med ha gått längre Foto: ”Dannebrog” by No machine-readable author provided. Per Palmkvist Knudsen assumed (based on copyright claims). – Licensed under CC BY-SA 2.5 via Wikimedia Commons

För en tid sedan sänkte Danmark sina ekonomiska bidrag till flyktingarna som finns där. Bidragen halverades, anhöriginvandring fick inte ske under första året, tillfälliga uppehållstillstånd blev regel snarare än undantag och kraven på språkfärdigheter skärptes. Kom ihåg, det var vare sig ett rasistiskt parti, ett höger eller högerpopulistiskt parti som genomförde detta, det var en vänsterregering ledd av Socialdemokrater!

Än mer anmärkningsvärt var att den ansvarige ministern var från Socialistisk Folkeparti, motsvarigheten till Vänsterpartiet här i Sverige.För att riktigt understryka att man nu ville skrämma bort sociala turister och bidragstagare, annonserade man förändringen i valda delar av Mellanöstern bland annat Libanon. Annonskampanjen hade just syftet att informera/skrämma folk från att ta sig till Danmark, det stack inte den dåvarande vänsterregeringen under stol med. Här hittar du länken om annonskampanjen från SVT.

Det här tilltaget fick flera Socialdemokratiska ledare, bland annat Löfven, att tala om sitt danska systerparti som en avvikelse och en skamfläck. Sydsvenskan har publicerat en artikel om händelsen. I och med de fördömanden som han och andra har uttalat, har han låst sig för en linje han senare inte kunde vika från. Trots det tvingar nu omständigheterna honom till just detta. Så hur löser man det dilemmat?

När annonserna dök upp i arabisk press väckte de anstöt här hemma, dock förekom inte grisen eftersom den anses vara ett orent djur där. Budskapet var däremot chockerande nog att få svensk socialdemokrati att smygvägen börja orientera sig i samma riktning Foto: Wikimedia Commons

Ett sätt är att påtala hur illa det är ställt så att också detta budskap når de som eventuellt funderar på att komma hit. Har man inte har ett skyddsbehov och som samtidigt åtnjuter ett relativt gott liv, behöver man inte fly och i synnerhet inte om man ser att det skulle innebära elände då man kommer fram. Genom att sätta upp tältläger utanför Lund, sänka både hygien-, brand- och andra krav gör man prospektet än mindre tilltalande. Sagt och gjort, nu skickas Inrikesminister Anders Ygeman ut på uppdrag.

De alltid lika naiva, lättlurade och samarbetsvilliga journalisterna blev nu ett viktigt verktyg. Genom intervjuer och uttalanden som skulle komma att citeras också i arabvärlden kunde man nu se till att få folks ögon att öppnas också där. Kommer du hit lär du få leva i tältläger mitt i vintern och knappast på de platser där man med lätthet hittar landsmän eller lands-kvinnor. Här kan du läsa mer om Anders Ygemans mediekampanj och intervju i SVD.

Det här blir som sagt lite spekulation från min sida. Kan det vara så att Anders Ygemans uppdrag helt enkelt var att ta Stefan Löfven ur rävsaxen så att regeringen kunde agera som den danska, men få det att se ut som något annat? Har den svenska regeringen egentligen återigen vidtagit exakt samma åtgärder som man den danska som man så häftigt kritiserade för ett år sedan? Flera indikationer talar ju för det! Detta har också Fnordspotting bloggat om.

Är detta ett försök av svensk socialdemokrati att sända samma budskap som sitt danska systerparti? Kom hit och det enda vi kan erbjuda dig är ett tältläger mitt i den svenska vintern! Foto: SverigesRadio

Löjesguiden nominerar idag Socialdemokratin till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Med den stab av hattefnattar ni förfogar över i regeringen behövs inga förklaringar eller motiveringar till priset. Ni gör det så bra att att hela systemet är självgående. Hyckleri och floskler är grunden och snart har ett nytt episkt magplask skapats. Det gör er till formfulländade kandidater till priset.”

Det är sjukt

Socialdemokraterna använder sig ofta och med framgång retoriken att det är dom som står för det goda. Alla andra som inte håller med i en eller flera frågor är därför per definition ondskans axelmakter. Alliansen var klantiga nog att gå rakt i den fällan när deras sjukförsäkringsförändringar började få full effekt. Då hette det ”ondska” och ”cyniskt” och så med all rätt, deras politik var inte så mycket mer än cynisk.

Det intressanta är dock i det läget landet befinner sig i, att se hur socialdemokraterna nu ska tackla problemet. Det visar sig att de är minst lika cyniska om inte värre. Lite bakgrund först. Sedan 2010 har sjukskrivningstalen ökat med nästan 70 %. Kostnaden för statskassan har naturligtvis ökat den också, från 32 miljarder till beräknade mer än 50 miljarder 2019 om nuvarande ökningstakt fortsätter.

Skillnaden mellan blocken i hur man tacklar problemet är hårfin. Endast retoriken är egentligen annorlunda då en utmålar sig som ”god” och motståndaren som ”ond”. I själva verket är de goda lika onda Foto: Wikimedia Commons

Kvinnorna står för 2/3 av sjukskrivningarna och den vanligaste orsaken för båda könen är psykisk ohälsa. Fyra av tio är sjukskrivna för att man känner sig deprimerad eller inte orkar på grund av smärta i själen. Sjukskrivningstiderna ökar också dom, 28 % av de sjuka har varit sjukskrivna längre än ett år. Om dessa siffror och regeringens kommande politik kan du läsa om i SVD (unvis.it).

Det är alltså rätt uppenbart att något måste göras. Man kunde ha hoppats att det var mer morot i form av åtgärder som mötte problemen med en sjukvård som kunde tackla andra typer av sjukdomar än de som sitter i kroppen. Kostsamt – jo, effektivt – knappast, det måste ske långsiktigt. Ändå måste man börja där.

Regeringen väljer istället för moroten den helt andra vägen. Istället för att hjälpa och se, vill man skjuta till mer pengar till Försäkringskassan. Det extra anslaget ligger på 128 miljoner för i år och därefter får man 250 miljoner extra varje år.

Det är inte den sjuke som får moroten att bli frisk med utan i vanlig ordning byråkratin som ska nysta upp hela härvan. Utan morot blir det nog få framgångar för regeringen i frågan dock Foto: ”Carrots” by Kander – Own work. Licensed under Public Domain via Wikimedia Commons

För pengarna ska man stärka sina resurser vilket i klartext betyder fler handläggare. Tanken är att man ska hinna ikapp och göra utredningar snabbare. Så långt kanske det är rätt eftersom Försäkringskassan länge har haft svårt att hinna med, det är dock både det första och det sista som är rätt.

Man vill också straffa den sjuke, något man anklagade alliansen för att göra. Nu gör man det själv istället. För i nästa andetag vill Annika Strandhäll pröva sjukintyg för den sjuke från dag ett. Detta innebär inte bara en extra belastning för sjukvården vilket hon säger sig vara medveten om, utan det innebär också ett extra besvär för den sjuke.

Tänk dig att med feber i kroppen t ex behöva släpa sig upp till vårdcentralen efter att ha beställt tid. Ut i kylan och sen en timme senare, tillbaka i säng. Skulle detta göra folk mer friska? Jag tycker det låter som ett recept till att göra dem mer sjuka!

Det är nog fler än de sjuka som är sjuka. Om man först målar upp motståndarsidan som ondskan personifierade, för att sen lägga lika hemska förslag är man illa ute Foto: K99

Men förutom det hjärtlösa i förslaget är det helt i linje med det tänket som hennes parti med sådan emfas vänder sig emot. Det är med andra ord hyckleri över hela linjen igen. Fredrik lär fälla en tår av ren vördnad inför Annikas tankar. Den råsosse som trodde att den nya regeringen skulle visa förbarmande lär däremot vara bitter just nu.

Annika Strandhäll resonerar alltså, talar som en och agerar som en Alliansmedlem. Hon talar samtidigt länge och väl om att hon minsann är sosse och hur ”solidarisk” det gör henne. Det är väl om något måttstocken på hyckleri.

Jag håller med om att gör man inte någonting blir det bara värre. Jag inser också att man måste agera och jag tycker också två sidor måste komma överens i en ömsesidig förståelse för att vi inte kan fortsätta så här.

Men det finns en sak som är viktigare än att kasta pengarna i sjön som Annika Strandhäll gör. Hade de istället använts till att göra vårapparaten bättre på att möta det man vet om sjukskrivningstalen, hade man kunnat få ner dem den vägen. Nu väljer man istället piskan och emellan sitter den sjuke som alltid.

Regeringen väljer nu att använda piskan mot de sjukskrivna, samma redskap som var så utskällt för en tid sedan. Skillnaden är att nu är piskan ”solidarisk” Foto: Wikimedia Commons

Problemet som jag ser med förslaget är att Annika Strandhälls åtgärder inte uppnår det hon önskar. Det är konstgjorda åtgärder som kommer sluta med samma Gulagtvång som Alliansen förlorade all trovärdighet på.

För ett av förslagen i hennes paket bygger på att arbetsgivarna ska förebygga sjukskrivning mer aktivt än idag med tätare kontakter med Försäkringskassan. Den som inte lyckas vända en negativ trend på det egna företaget ska straffas. Det är dock oklart ännu hur straffet ska se ut. Regeringen talar om ”sanktioner” vilket brukar betyda högre arbetsgivaravgift, straffavgifter eller ett vitesbelopp.

Vad kommer detta då leda till? Den frågan finns redan besvarad i dagens system och vad det har lett till. Det lär knappast bli smickrande för vare sig Annika eller regeringen att förklara det om ett år eller så.

Idag tar ju arbetsgivarna hand om sjukskrivningskostnaden från dag 1-14. Det ingår en karensdag och ersättningsnivån från dag 2-14 ligger på 80 % av lön och med en så kallad bortre parentes på 914 dagar där sjuklönen upphör. Därefter övergår man till att vara till arbetsmarknadens förfogande. Det betyder att då måste man börja söka jobb. Dagens system och ersättningsnivåer innan ändringarna beskrivs på sajten Finansförbundet.

Regeringen brottas med en negativ trend i sjukskrivningen. På fem år har ökningen nästan varit 70 % och också kostnaden skenar. Visst måste man agera, men på sättet man gör det på? Foto: Wikimedia Commons

Annika Strandhäll och regeringen har sedan tidigare deklarerat att den bortre parentesen ska tas bort, man kan alltså i teorin vara sjukskriven i all det oändliga om så skulle vara. Det finns ett problem med detta förslag, det ökar snarare än minskar antalet sjukskrivna. Den effekten har man sett förr och man lär se den igen.

Återigen gör hon alltså något som inte uppnår det hon säger sig vilja åstadkomma. Istället lär hon få uppleva hur siffrorna biter sig fast och sjukvården går på knäna samtidigt som arbetsgivarna flyttar utomlands på grund av dubbelbeskattning.

Att beskriva det som ”hjälpa den enskilde att lyckas i sin rehabilitering” och annat tjurbajs som ministrar brukar använda sig av i dessa situationer, måste vi nog se lite annorlunda. Låt oss titta på en alternativ förklaring som både förklarar hjärtlösheten i Annika Strandhälls utspel och varför just explosionen av antalet sjukskrivna skrämmer så.

Den rätta förklaringen hittar vi hos finansministern där mantrat heter ”spara pengar, spara pengar”. Det troligaste är helt enkelt att kostnadsramarna nu sprängs en efter en och Magdad Bobs schweizerost kommer snart istället att stinka som Gamle Ole. Mer om regeringens desperata jakt på att täcka alla budgethål har Fnordspotting bloggat om.

Osten Gamle Ole luktar ungefär som regeringens politik gör. Nu har Annika Strandhäll anslutit sig till den rad av ministrar som firar ”hycklarnas afton” mest hela tiden
Foto: Spisa

Tillbaka till det jag nämnde tidigare om effekter som redan är här. I min egen bransch – järnvägen – har man kommit långt med att omplacera folk för att göra sig av med ett problem. En metod är att omplacera till annan tjänst för att man anses ”olämplig” vilket kan vara en omskrivning för ”för hög sjukfrånvaro”.

Den nya tjänsten är ett vikariat som snart löper ut och då upphör också anställningen. På det sättet går flera bolag runt LAS (Lagen Om Anställningsskydd, länk till lagtext hittar du här) utan att facket kan så mycket som att få maginfluensa i protest.

En annan rätt ny metod är följande: Staten har en övervakande organisation som heter Järnvägsstyrelsen. Deras uppgift är att se till att man följer gällande regler, utreda vid olycka och uppmärksamma problem i en organisation hos ett företag gällande säkerhetsarbetet internt i företaget.

De har nu gett klartecken att koppla korttidssjukskrivning till säkerhetstjänst. Säkerhetstjänst är tjänst som innefattar säkerhetsregler och som personalen måste vara insatta i och efterleva i yrkesrollen. Personalen får inte heller ha vissa typer av sjukdomar som finns uppsatta på en ”svarta listan”.

Var noga med att inte hamna på företagens svarta lista i fortsättningen. Har du för många sjukdagar är du en kostnad och såna gör man sig av med LAS eller inte. Foto: Allalan

När man nu har gett klartecken till kopplingen mellan kortidssjukskrivning och säkerhetstjänst, har man alltså i praktiken gett klartecken att utöka ”svarta listan” med en för den hittills främmande åkomma. Hittills har det annars varit betydligt farligare sjukdomar i sammanhanget som epilepsi, diabetes och så vidare. Med andra ord, nu ska för många förkylningar jämföras med att få ett grand mal-anfall för att kunna stängas av från säkerhetstjänst.

Den åtgärden kommer leda till nya rehabiliteringstjänster som i sin tur är på vikariat och vill arbetsgivaren, kan denna åtgärd vara på vikariat eller visstidsanställning som gör att man så småningom friställs från tjänst på grund att vikariatet löper ut. Regeringen gör ingenting, möjligen sticker den huvudet i sanden och återigen är det de sjuka som får betala priset. Regeringen däremot sover lugnt om natten, de har ju makten för tusan.

Än en gång har luckorna i LAS utnyttjats för att spara pengar på sjuklönekontot. Man fasar helt enkelt ut de som är sjukskrivna för mycket och ser till att de får söka andra jobb. Det är resultatet som inte Annika eller hennes partivänner vill höra talas om.

Den borne socialisten kanske nu utbrister att ”se, såna är alla kapitalister. Vi måste tillse att det offentliga driver allting för att undvika sådana situationer”. Men det finns två praktmissar i den analysen.

För det första är det företaget jag talar om ett dotterbolag till ett statligt bolag där båda har infört samma system. Staten visar alltså vägen för omoralen. Som vanligt är det dock dolt bakom floskler som ”solidariskt” och ”medkänsla”. Tro mig, det finns inget medkännande i sossarnas förslag. Inte heller i statligt ägande av bolag, de är värre än privata.

Jag är inte främmande för medkänsla, tvärtom. Men problemet är att regeringens politik är allt annat än medkännande, det har Annika Strandhäll lyckats visa med sina förslag Foto: Thirdmonk

För det andra missar man att om man som sossarna vältrar över alla kostnader på arbetsgivarna med fler och fler kostnader, börjar dessa till sist titta på sätt att komma runt dessa. Det är ett företags uppgift att spara pengar och maximera sin vinst, det är så man överlever långsiktigt. Men nej, jag säger inte att jag försvarar sättet i alla de aspekter jag har beskrivit, bara att jag förstår mekanismerna bättre kanske.

Just därför att vi redan ser de här effekterna, kan man också säga att Annikas åtgärder kommer att få konsekvenser för många fler på ett sätt som inte är så humant som hon och andra sossar alltid framhäver att de är. Tvärtom kommer det att locka fram samma ondska och många fler vilket jag faktiskt tror är tanken. Det där med ”goda” och ”onda” är mer ett retoriskt spel för gallerierna för att få behålla sin käraste ägodel – makten.

Bäst vore väl att döpa om Socialdemokraterna till ”Gollumpartiet”. De gör ju allt för att få ha maktens ring för sig själv, de vill ju alltid ta tillbaka den om de mot all förmodan skulle förlora den och och blir rent av aggressiva över avsaknaden av ringen. Det senaste exemplet visar att det bara är läpparnas bekännelse att tala om andra som ”onda”. Retorik i all ära, men tom och innehållslös sådan är inget annat än ovärdig.

I fortsättningen bör socialdemokraterna döpas om till ”Gollumpartiet”. De släpper inte makten/ringen, de är mer intresserade av den än verkligheten och de gör allt för makten/ringen. Foto: ”Wax Museum Plus (6344811177)” by Miguel Mendez from Malahide, Ireland – Wax Museum PlusUploaded by russavia. Licensed under CC BY 2.0 via Wikimedia Commons

Löjesguiden nominerar idag socialdemokratin och Annika Strandhäll till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Ingen kan som ni med retoriska drag få andra att framstå som det ena och ni som dess motsats. Sanningen är att ni är fullt ut lika stor del av den ”ondska” ni pratar om i olika sammanhang. Ett faktum som det nya förslaget visar om inte annat. Det är ett fullbordat hyckleri signerat sossarna igen. Det gör er till fullvärdiga kandidater till priset.”