Den missriktade omtanken

Enligt Per Albin Hansson skulle det offentliga samhället vara liktydigt med ”det goda samhället”. Men hur lever dagens politiker egentligen upp till de stolta paroller som en gång byggde välfärden? Hur väl lever systemet upp till något så förpliktigande som ”det goda samhället”? Tyvärr är det ömsom vin, ömsom vatten. För det är tyvärr långt ifrån alltid som samhället är just det ”goda samhället”.

Ibland finns helt enkelt inte resurserna, ibland är det som om man medvetet drog allt i långbänk för att slippa kostnaderna (Sydöstran; Archive). Det jag talar om är kommuner som vägrar att betala för det de har en lagstadgad skyldighet att tillhandahålla, som t ex service och vård åt äldre eller handikappade. Resultatet kan bli som för stackars Stefan i artikeln, en ren Kafka-lik situation där man i stort sett är helt utelämnad åt andra krafter än de egna. Byråkrati och snålhet i en häxblandning som till sist lämnar den enskilde rättslös.

Soppan det offentliga skapar är ibland monumental, men också präglad av snålhet. De som har betalat för att kunna försäkra sig om trygghet ställs utan. Har man däremot inte betalat en spänn i skatt finns det däremot pengar (Aftonbladet; Archive). Exempel på att det finns kostnader och kostnader. Vissa tar man, andra tar man inte i med tång. Selektionsförmågan tycks total och det är snart kostnader som inte bara svider utan som också skaver i folks rättsmedvetande.

SoppaDet offentliga präglas allt som oftast av en enda soppa. Kvar blir bara kostnaden och förstörda skatteresurser. Foto: By Unknown or not provided – U.S. National Archives and Records Administration, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=17201694

Det värsta är just att det är de som står för kostnaderna som tycks dra det kortaste strået. Ett faktum som undergräver betalningsviljan och som så småningom kommer att luckra upp välfärden om det får gå för långt. Välfärden som vi känner den, kan vara ett minne blott om folk känner att de inte får något för sina pengar helt enkelt. Högre och högre skatter borde följas av högre och högre omtanke om hur pengarna används och en större omtanke om den som betalar dvs skattebetalarna. Istället tycks det vara tvärtom.

När man till och med går så långt som Vänsterpartiet och ser till att också de som vistas här illegalt (Norrbottens Kuriren; Archive) får ta del, har någon anständighetsgräns passerats. Det offentliga tillhör medborgaren, inte Vänsterpartiets ”nu-ska-vi-köpa-röster-kommando”. Den som betalar är också den som bestämmer och den som ska kunna ta del av sina pengar, så enkelt är det.

Men den ofantliga sektorn begår fler övergrepp. Vad sägs om lagbrott (GP; Archive) som alla andra än det offentliga skulle fått straff för. När stat eller kommun medvetet eller omedvetet blir indragen i väldigt tveksamma, kanske rent av ljusskygg verksamhet, är något ruttet i konungariket Sverige. I det här exemplet är det Göteborgs kommun som har gjort bort sig och det borde inte ha varit så svårt att dubbelkolla innan man ingår avtal. Svartbygge som det rör sig om är trots allt ett rätt grovt brott.

Ett annat fenomen offentliga pengar bidrar till, är undanträngningseffekterna som uppstår när man skattesubventionerar kostnader för arbetskraft. Skattefinansierade arbeten (Arbetet; Archive) har varit en grundbult i svensk ekonomi sedan 1930-talet. Under hela perioden har diskussionens vågor gått höga, subventionerade jobb tränger undan ”riktiga”. Anledningen är att subventionerade jobb är billigare. Det finns inget incitament att anställa en person med full lön när man kan komma undan med lägre kostnad.

Shall we let him get away with it. Let's go everybody - Keep `em firingNär det offentliga subventionerar löner finns ingen anledning att anställa andra till fullt pris. Det skapar en undanträngningseffekt och både det offentliga och det privata kommer undan med ren lönedumpning Foto: Wikimedia Commons

Istället blir åtgärden ett nollsummespel där grupper som har extra svårt att få in en fot på arbetsmarknaden går från skattesubventionerade jobb till nya. Vad som var tänkt som en tillfällig lösning, börjar alltmer likna en permanent. Inga nya jobb skapas utan istället är hela idén bara en kostnadsdumpning som både det privata och det offentliga använder för att sänka sina kostnader. Den enskilde arbetslöse är som vanligt den stora förloraren eftersom jobben är tillfälliga och oftast inte ens leder till riktiga jobb.

Metoden används dessutom flitigt för att putsa till statistiken. Ingen sida är här sämre eller bättre, alla är lika goda kålsupare. Anledningen är att ingen får ökat väljarstöd av ökade arbetslöshetssiffror. Att gömma undan folk i åtgärder för att undvika väljarnas vrede, har blivit en nationalsport. Det lär inte heller bli en hit bland väljarna att säga sanningen. Sverige skapar inte längre nya jobb, vi går kräftgång. Allt vi tycks kunna svara med är skattefinansierade jobb varav en del av den tveksamma (SVT; Archive) sorten.

Från finansdepartement till de olika underliggande departementen, finansen är ju ett mycket tongivande departement med en mäktig minister, går ständiga dekret ut om att göra något åt kostnaderna. Men också att ”fixa till statistiken” är en populär sport. Öppet och ärligt redovisade siffror över arbetslösheten lär som sagt inte bli en valvinnare, här är goda råd dyra. Stora summor satsas alltså på att gömma undan Sveriges dåliga samvete istället för att se till att hjulen kommer i rullning.

På område efter område rullar alltså pengarna i en strid ström till ibland rent ohälsosamt korkade saker. Gustav Möller  gamla valspråk (Socialdemokraterna; Archive) om att ”Varje förslösad skattekrona, är en stöld av folket” (borde det inte heta ”från folket”?) är som bortblåst. Det mest ironiska är dock att det parti som en gång myntade uttrycket nu själva är de som står för ett gigantiskt slöseri.

SpargrisSvenska skattepengar slösas bort och det bästa sättet att beskriva många projekt är ren penningförstörelse. Sänkt skatt och minskad offentlig sektor borde vara en självklarhet men är det inte i dagens Sverige. Foto: Wikimedia Commons

Löjesguiden nominerar idag regeringen men främst Socialdemokraterna till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Världens högsta skatt men också världens mest missriktade hushållning med pengarna är ett faktum. När det offentliga är framme fortsätter pengarna att rulla. Två partier, V och Mp, tycks också ha missuppfattat vad pengarna ska gå till. De som aldrig har betalat ska ha allt, de som däremot har betalat får allt mindre. Det gör er allihop till goda kandidater till priset”

Någon annan betalar!

Jag vill ha många saker i livet, jag är lite av en prylgalning som är lite för intresserad av för många saker. Mitt musiklyssnande gör att jag vill ha en bra stereo, jag är intresserad av fotografering och vill ha en dyrare kamera och så vidare. Det vore ibland rätt bekvämt om någon annan betalade för mina excesser och det kan ju verka penningbesparande för mig, men det är inte fullt lika bekvämt för någon annan som ska betala för kalaset.

En del av vår välfärd bygger ju på bidrag som en möjlighet att akut kunna lösa en persons eller en grupps ekonomiska trångmål. Jag tycker själv det är bra, men jag börjar samtidigt bli allt mer tveksam. För sakta har bidrag förvandlats från att ha varit en temporär lösning, till att bli en permanent. Från början var ju bidrag tänkt att vara just en temporär lösning, men i takt med att jobben inte längre växer på trän och arbetsgivarna blir alltmer selektiva, blir också bidragen allt mer permanentade. En utveckling som måste brytas kort och gott.

DäcksbyteAtt inse att man inte kan möta något dåligt med att upprepa samma misstag är något vi måste lära oss som nation. Byte innebär inte alltid något sämre, tvärtom är det sämre att lunka på som förut. Svensk vänster har misslyckats med integration, jobbskapande och istället är det enda svaret som kvarstår ”mer bidrag”. Låt oss byta den hackande skivan nu. Foto: By Foto: Stefan Brending, Lizenz: Creative Commons by-sa-3.0 de, CC BY-SA 3.0 de, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=28482845

Särskilt vänsterregeringar har sett till den saken. Man tycks resonera att ju fler bidrag som skapas, desto mer ges illusionen av en rörelse som bryr sig. Desto mer man misslyckas med jobbskapandet, ser man till att skyffla undan de som blir offren i både bidrag, förtidspension och meningslösa åtgärder. Vem kan rösta på någon som lovar neddragna bidrag om man är beroende av bidrag? Svensk vänster har skaffat sig ett maktmedel som heter duga därför att människor inte har några alternativ.

Man ska dock inte bara skylla på svensk vänster även om just de håller något av rekord i grenen ”göm undan i statistiken”. För vem kan glömma Reinfeldts Fas 3?

Sanningen är ju dock att just svensk vänster inklusive alla regeringens partier inte ger ett råttärsle för medborgaren. Har du fel kön kan du drabbas (Aftonbladet; Archive) av samarbetsregeringens förbannelse, åtminstone om Vänsterpartiet får sin vilja igenom. Men det kan ju bli värre än så, det är ju det vi har lärt oss under 1,5 år med Löfven. Man kan t ex låtsas att lägga förslag (Expressen; Archive) som ser ut som om de är ”kraftfulla” när de i själva verket är det rakt motsatta (Dagens Infrastruktur).

Men vore regeringen Löfven den den är utan ytterligare gigantiska misslyckanden? Nej, naturligtvis inte! Regeringen ärvde ju reformen om jobblotsar till Arbetsförmedlingen från regeringen Reinfeldt. Redan när man tog över borde man nog ha skrotat hela det projektet. Projektet las ut på företag (Expressen) och nu visar det sig att just Lotsföretagen har mjölkat staten på stora belopp. Då är det ingen inom Vänsterpartiet som skriker om ”omoral”. Det handlar ju trots allt om att slösa pengarna på ”rätt sak” som t ex arbetslösa.

BetalaAtt slentrianmässigt bara betala kan ju framstå som både ”solidariskt” och gott. Men faktum är att det hjälper inte ett samhälle i det långa loppet att fortsätta den politiken, det hjälper inte heller den enskilde som snart inte har några alternativ till bidragen. Foto: Wikimedia Commons

Nej, jag har inget emot att arbetslösa hjälps men det är en defensiv åtgärd som många gånger bara ser till att hålla näsan ovanför vattnet. Få jobb skapas knappast av att man betalar ut a-kassa, de som däremot beskylldes för ”girighet” och för att bedriva ”rövar-kapitalism” har faktiskt sett till just detta. De har kortat vårdköer, för det mesta sett till att höja kvalitén i vården och som sagt skapat jobb. Hela Vänsterpartiets retorik (DN; Archive) vilade alltså på felaktiga premisser i förra valrörelsen.

Arbetsförmedlingen och öda pengar, när vi ändå är inne på den biten. Hur dålig (LT) får en organisation bli innan man själva från statsmakten inser att något måste göras? Hur många ska uppmärksamma (Altinget) samma problem innan statsmakten börjar lyssna? Hur många missade chanser har samhället råd med där ansvaret vilar tungt på just arbetsförmedlingen (SVD Näringsliv; Archive)? Om du jobbar inom AF vill jag be om ursäkt, det är inte dig jag skäller på utan de som håller i trådarna dvs politikerna!

För det lite märkliga med samhällets resurser dvs pengar och politikerna å andra sidan, är att vissa saker som är nödvändiga bara plötsligt försvinner (DN; Archive) som den till pensionärerna utlovade skattesänkningen. Då blev det plötsligt bråda dagar då 200 000 personer plötsligt blev utan den sänkning som hade utlovats från regeringen. (Aftonbladet; Archive) det begav sig lät det annorlunda. I andra frågor finns ingen gräns för hur mycket kostnaden (GP; Archive) får ligga på.

Återigen gäller alltså åter en lite selektiv förmåga att skilja på slöseri och slöseri. Visserligen är det ena exemplet ovan en inbesparing på statskassan och ett slöseri på den kommunala kassan i Göteborg, jämförelsen haltar alltså lite. Men den är relevant på det sättet att det är offentliga utgifter och ger på handen att det är okej att rulla hatt med skattebetalarnas pengar, bara de går till ”rätt” sak. Svensk vänster har alltså en lite ambivalent syn på slöseri och slöseri där en viss skillnad tycks skönjas.

SlöseriDet talas ofta inom svensk vänster, särskilt miljöpartiet, om slöseriet med naturresurserna. Ingen däremot inom svensk vänster talar någonsin om slöseriet med de gemensamma resurserna i form av skattepengar. Kanske beror det på att man den vägen lätt köper sig röster från desperata människor som tacksamt tar emot håvorna utan att ha alternativ i form av jobb Foto: CC BY 1.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=168816

Den svenska vänsterns syn på skattepengar är som sagt rätt skruvad och den blir egentligen än mer förvriden. Min syn är att pengarna är dina och mina för staten att förvalta till det majoriteten inklusive jag själv anser vara till störst samhällsnytta. Pengarna ska gå till samhällsinvesteringar, vård, skola och omsorg. Svensk vänster däremot ser inget mitt eller ditt utan bara ”vårt”. Läs följande citat:

”Det är rätt magstarkt att en Allians som vill skänka bort sex miljarder av våra pengar – lika mycket som man i ett första steg vill dra in på försämringar för de arbetslösa – till dem med stora förmögenheter, talar om skattesänkningar för lågavlönade.”

Orden är Ali Esbatis (V) och yttrade på hans blogg. Vad menar han, ”av våra pengar”? Det är mina och dina pengar som politikerna förvaltar på lån inget annat! Jag betalar dessa därför att jag förväntar mig något i gengäld. Den tanken skapar lojalitet med det nuvarande systemet, att alla får ta del av det också vi som betalar. Det är däremot den gryende misstanken om att personer som Esbati alltmer ser möjligheten att betala till alla andra utom de som har stått för inbetalningarna som undergräver samma system.

Det är också hans inställning till pengarna som sådana som retar mig. Vadå ”våra pengar”? Detta är mina och dina pengar, inget annat. Staten ska under inga som helst omständigheter se något som ”sitt”, kom ihåg portalparagrafen i grundlagen som säger ”All offentlig makt utgår från folket”. Här får man känslan av att Esbati och V håller på att omvärdera den synen till att lyda ”all offentlig makt utgår från svensk vänster”.

Napoleon BonnaparteFler än svensk vänster har blivit bitna av makt genom historien. Den berusar och korrumperar ju som bekant. Nu måste nog svensken sätta ner foten och tala om att han/hon/hen (ironi!) förväntar sig bättre och annorlunda eftersom svaren på landets utmaningar inte längre duger Foto: Wikimedia Commons

Det är först nu när den ideologiska krutröken har lagt sig och allt ska summeras som den verkliga sanningen börjar dyka upp. Tillväxten blev till en kostnadsökning (GP; Archive) som kommer att spränga många budgetvallar framöver. Så bra då att det kan anställas än mer byråkrater på Försäkringskassan som måste administrera alla bidrag som nu ska börja betalas ut till alla nytillkomna. Det blir ju tillväxt av det.

Men tyvärr också kostnadsökningar och det är personer som Esbati skyldiga till, för det var ju de som skrek högst om att alla skulle komma hit som får ta på sig skulden för just kostnadsökningarna. Detta dessutom till människor som ännu inte har bidragit med en enda krona till det gemensamma. De har istället för flöten blivit sänken, inte för egen hand de vill säkert jobba, men på grund av att alla ska ta del av välfärdssystemet utan begränsningar.

När de som jobbar och därmed bidrar upptäcker detta vill jag inte befinna mig i vänsterns skor. Historiens dom lär tyvärr bli alltför hård för det. När människor upptäcker att de betalar åt andra, men blir utan själva lär nog omdömena bli just hårda. Istället borde alltså all kraft riktas mot att skapa jobb istället för att fösa in folk i bidragsberoende. Så hur ser det ut i den grenen? Jo tack, det ser ut som det brukar i svensk vänsters värld dvs här byggs Potemkin-kulisser som aldrig förr och återigen är det någon annan som betalar.

Jobb Malmö får utgöra mitt exempel men det finns fler från hela landet. Projektet inleddes som ett sätt att få ut funktionshindrade på arbetsmarknaden eftersom denna grupp var svåra att anställa. Ett vällovligt syfte alltså. I skenet av att kostnaderna för stadens utgifter till bidrag som redan 2014 närmade sig svindlande en miljard, tvangs staden till en skattehöjning (SR Malmöhus) men också ett omtänkande vad gällde bidragen. Plötsligt var inte projektet längre till för handikappade utan för nytillkomna.

HandikappadFrån att ha haft ett trevligt projekt för att få ut handikappade på arbetsmarknaden, gick projektet Jobb Malmö till att bli en förbudsskylt istället för en påbudsskylt. Rött ljus för handikappade, grönt för invandrare och inget ont i det. Problemet var bara att man vill ”städa undan” i bidragsberoendet och se till att snygga till statistiken Foto: Wikimedia Commons

Tanken var att man skulle aktivera istället för att passivisera dvs man skulle se till att folk gick från försörjningsbidrag till jobb. Tiden man skulle få ingå i projektet ändrades också från två år till ett. Det hela låter ju jättebra om det inte var för en liten baktanke som kom som en extra glasyr på tårtan. När de deltagande hade deltagit i ett år hade de också kvalificerat sig till A-kassa. Därmed var de arbetslösa statsbudgetens utgift istället för kommunens.

Kommunen vann två saker på rockaden. Dels sparade man pengar som annars blödde ut som försörjningsbidrag och dels putsade man på statistiken genom att ”gömma” de arbetslösa som under det här året räknades som ”sysselsatta”. Snyggt och prydligt med andra ord, men ett enda stort trollande och tricksande med siffror och kostnader för att den kritiske medborgaren inte i alltför hög grad ska ifrågasätta vad politiker till vänster egentligen gör med våra skattemedel.

Det är i vanlig ordning vi måste inse att vi inte kan ha en rörelse som mer eller mindre prenumererar på makten vid silverfaten längre. Så fort de bjuds in ställs det till med kalas på håvorna som ingen eller få har godkänt. Att gräva i det lär inte bli lättare med en passiv journalistkår, zombifierad väljarkår som röstar likadant som förut och kallar det ”övertygelse” eller vänsterpolitiker som dribblar med siffrorna för att förvirra och försvåra. Dags att vakna svensk, det är trots allt dina pengar det handlar om.

guldtackaSverige står inför många utmaningar som alla kommer att kosta pengar. Stora investeringar i det som ska skapa jobb, utbildning och arbetsträning för att nämna några områden. Att då slösa pengar i onödan på projekt som Projekt Malmö är utmanande. Foto: By Ausecure – Own work, CC BY-SA 4.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=45558026

Löjesguiden nominerar idag svensk vänster, från Socialdemokraterna till KPML(r), till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Bidrag passiviserar – den sanningen tror jag delar av svensk vänster också ser. Därför måste lösningen bli temporär dvs tidsbegränsas och också ses till att dras ner till ett absolut minimum då alltför många andra nödvändiga investeringar knackar på dörren.

Istället tycks debatten och framför allt åtgärderna gå mot en helt annan utveckling. Här tricksas och trollas med skattebetalarnas pengar, allt därför att misslyckandet är totalt. För många som inte kommer att få jobb vare sig nu eller i framtiden, är ett av grundproblemen. Substitutet bidrag blir på det sättet institutionaliserat och snart regel snarare än undantag. Det gör er till ohotade kandidater till priset.”

Nedmonteringens regering

När Löfven tillträdde kallade ju han sin ministär för ”samarbetsregeringen”, nu visar det sig att den titeln är grovt missvisade. Den borde heta ”nedmonteringens regeringen”. Ett nytt exempel såg nämligen dagens ljus under torsdagen i förra veckan då regeringen la fram sitt nya förslag om kvalitetssäkring av högskolan. Läser man förslaget förstår man att nu kommer kvalitén att minska med överljudsfart.

Berg- Och Dalbana”Speed of Sound” (Överljudsfart) heter berg- och dalbanan som Helene Hellmark Knutsson eventuellt har åkt till dess blodet befann sig i fötterna istället för i huvudet. För ett mer anemiskt förslag än det hon åstadkommit är svårslaget. Foto: Wikimedia Commons

Idag är det andra motsvarande institutioner på andra universitet som tillsammans med Universitetskanslerämbetet (UKÄ) granskar sina kollegor och kommer med kritik mot utbildningar som inte håller måttet. Den principen infördes av Jan Björklund under Alliansens dagar. Detta är ett system som har fungerat väl då flera utbildningar har under- känts av UKÄ. En måttstock i deras arbete har varit om studenterna enligt högskoleför-ordningen har nått uppsatta kunskapsmål eller inte och där har flera universitet fastnat.

Systemet har alltså hittills fungerat och hindrat universitet från att starta kurser hur som helst utan att betänka kunskapsmålen och kvalitén på utbildningen. Men nu vill alltså regeringen ändra på detta och se till att införa ett nytt sätt att bedriva arbetet. Resultatet kan bli en snabbt fallande kvalitet på universitetsutbildningar och därmed har regeringen slutit cirkeln. För går förslaget igenom har man nedmonterat också universiteten.

Med det nya förslaget kommer institutionerna på universiteten att granskas av sig själva, dvs de kommer inte att ha någon som hindrar dem eller en högre instans som granskar dem. Förslaget har redan väckt protester (SVD; Archive) och måste också enligt  mig stoppas omedelbart. Någon kanske tycker att det inte gör så mycket om man genomdriver förslaget (?) men man måste betänka vad som kommer att hända därefter.

Peter Paul RubensAtt betrakta/granska sig själv har aldrig varit en bra idé. Förutom den uppenbara att man aldrig riktar kritik mot sig själv eller blir blind inför de egna bristerna, kommer också frågor om objektivitet med i bilden. Förslaget bör därför förpassas till papperskorgen Foto: ”The Toilet of Venus” av Peter Paul Rubens Wikimedia Commons

Förra gången kraschlandningen inom socialdemokraterna hade makten använde man högskolan och dess utbildningar till att dölja verklig arbetslöshet (Hufvudstadsbladet). I intervjun utfrågas Ebba Witt Brattström om hur universitetspolitik i Sverige ser ut och hennes dom är hård:

”Man ska inte använda högre utbildning för att dölja sin arbetslöshetsstatistik. Man ska inte tvinga unga människor att söka studielån och skaffa sig skulder för livet, i stället för ett hederligt jobb eller en riktigt bra utbildning. Det system vi har i Sverige nu innebär någonting mittemellan, sloppy sloppy, för alla. Det ger intryck av ett land som inte tror på sin framtid och inte satsar på sina unga.”

För det är ju det som är förlängningen, att vi kommer att få otaliga kurser som mer eller mindre är ett skämt ur en akademisk synvinkel. Några exempel: Harry Potter-kunskap och Kajakpaddling (Metro; Archive) på Linné-Universitetet i Växjö eller måltids och restaurang-kunskap på Umeå Universitet. Förutom dessa exempel kan man nämna inrättandet av en utbildning i parapsykologi (Sydsvenskan; Archive) vid Lunds Universitet. Vad sägs om tio poäng i tankeöverföring eller andeskådning?

Det lite problematiska är att de här kurserna har det i varje fall funnits en nödbroms, med regeringens förslag lär de multipliceras. Min gissning (?) är att hela upplägget har en baktanke som är än mer cynisk. Med alla nytillkomna kommer också problem som bostadsbrist och arbetslöshet. Regeringen vill säkert inte att SD ska fortsätta att växa så att göra något åt problemen har säkert hög prioritet. En sån metod kan vara den nu åter till heders komna metoden att gömma undan arbetslösheten i kurser på universiteten.

Det KAN alltså vara tricksandet och trollandet med statistiken som återigen ligger bakom förslaget. Det leder till färre öppet arbetslösa men också ett utbildningssystem som alltmer liknar ett fuskbygge av rang. Regeringen tycks alltså ha gjort det igen, misslyckats alltså. Stoppas inte detta förslaget därför att ingen vill fälla regeringen eller att det politiska spelet är viktigare än den faktiska politiken lär vi ligga illa till i framtiden. Det här förslaget lär bara fördjupa Sveriges redan dåliga statistik inom utbildningsväsendet.

Helene Hellmark Knutsson som ligger bakom förslaget som (o)ansvarig Högskoleminister saknar själv högskoleexamen vilket väl är lite talande. Vad du inte har upplevt, sett, erfarit, fått till livs och därmed förstått, är svårt att ha en åsikt om. Än mindre utforma ett förslag om. Hennes bristande kunskaper på området skjuter alltså en hel högskolevärld i sank. Det verkar inte tryggt för framtiden, den slutsatsen behöver man ingen högskoleexamen för att kunna dra.

SkeppsbrottSverige blev ytterligare ett haveri rikare i och med förslaget. Vi kan nu stoltsera med ett utbildningssystem som ger medborgaren möjligheten att misslyckas med kunskapsmålen från förskola till högskola. Bra jobbat regeringen! Foto: Wikimedia Commons

Löjesguiden nominerar idag Helene Hellmark Knutsson till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Som den sanne sosse du är, vet du hur man ska manipulerar siffror och statistik. Ingen kan ju som detta parti denna paradgren. När ni nu har tagit er vatten över huvudet med massinvandring som ska mötas med jobb och bostäder gäller det att dölja misslyckandet. Vad bättre än att bland annat tillse att man gömmer undan folk från statistiken i allehanda kurser utan mening eller mål. Det gör dig till en formidabel kandidat.”

Groda à la Gudrun

Groda är för vissa människor en delikatess (?). Recept på denna läckerhet (??) hittar du på Spisa.nu. En annan typ av groda är den som hoppar ur munnen om man inte ser upp. Den senare grodan är inte alls lika delikat, inte lika välkommen och definitivt inte något alla uppskattar. En sån har kokats ihop av Gudrun Schyman och Linnéa Bruno. Det är naturligtvis Fi:s egna partitidning Metro (unvis.it) som är skådeplatsen för spektaklet.

Deras artikel genomsyras av relativiseringar och ursäkter för männen som begick övergreppen mot kvinnor runt om i Europa och USA under nyårsnatten. Det heter t ex att:

”Ännu vet vi lite om attacken i Köln”.

Bara den meningen är så full av felaktigheter att man baxnar, den är nämligen fel. För det första vet vi att det uteslutande var nyanlända män från Nordafrika och Arabvärlden, det säger väl lite om kvinnosynen i de länderna. Vi vet vidare att attackerna måste ha varit samordnade eftersom attackerna kom på så spridda ställen runt om i världen, men också samtidigt. Detta kan knappast ha varit en slump hur gärna man än vill trivialisera.

KölnNej, det är inte detsamma som rasism att tala om händelserna på nyårsnatten som ett problem bland män i en viss grupp. Det är först när man drar alla över en kam och generaliserar över allas tillkortakommanden i gruppen som det blir det. Generaliseringen står istället de två artikelförfattarna för men då mot vita män och då är det ju inte rasism Foto: Expressen

 Vi vet också att det sannolikt är så att vi inte har sett den fulla vidden av hela händelsen då det kan komma fler anmälningar, eller ännu värre – inga alls därför att kvinnorna skäms. Mörkertalen på den här typen av brott brukar vida överstiga antalet anmälningar på grund av skammen. Artikelförfattarna går alltså händelserna i förväg och försöker få oss att tro att inte heller här finns en bild av händelsen när det i själva verket finns en rätt klar sådan.

Efter denna tveksamma inledning påbörjas så en lustiger dans i fördomarnas tecken. Vad sägs om följande mening:

”Sexuella trakasserier är inte ett nytt problem i Sverige, som vissa tycks tro. En majoritet av Sveriges och världens kvinnor utsätts, enligt WHO med flera. Enligt en aktuell studie med 42 000 kvinnor i EU uppger 55 procent sig utsatta för sexuella trakasserier efter sin 15-årsdag”

Taktiken är alltså att relativisera och sätta in fakta i ett historiskt perspektiv för att ”påvisa” att problem med sexuella trakasserier är betydligt äldre än invandrigen av män från Nordafrika och Arabvärlden, alltså att svenska män är lika duktiga i den grenen. Inte bara sätter Gudrun och Linnea sökarljuset på något annat än vad problemet egentligen handlar om, de försöker alltså att förskjuta fokus.

Men påståendet är värre än så. Som framgår av följande länk till BRÅ där du hittar video, är det så att svensk statistik inte går att jämföra med internationell. Om en kvinna kommer in och anmäler att hon utsatts för 52 våldtäkter eller fall av sexuella trakasserier i Italien, räknas det som en anmälan. Samma situation i Sverige skulle ge 52 fall i statistiken därför att vi räknar på ett annat sätt. Jämförelsen haltar alltså, men ingen hänsyn till detta hos Schyman och Bruno inte. Påståendet vilar alltså på önsketänkande från de båda.

TårtdiagramNär till och med artikelförfattarna använder sig av statistik som inte kan jämföra förhållanden för att ändå skapa ett samband är falskheten total. Foto: ”2011 Donostia udal hauteskundeak sektore diagrama 01” by Joxemai – Own work. Licensed under CC BY-SA 3.0 via Wikimedia Commons

Tvärtom är de så glada över att kunna utnyttja detta faktum till sin fördel att de nu påstår något som är både missvisande och falskt. Det är dock inte det enda som är falskt med denna artikel, felaktigheterna de fortsätter:

”Vissa män provoceras av kvinnor som tar plats. Hatet och hoten mot många kvinnliga journalister, programledare, artister och politiker är reaktionen”

Nej, jag tror inte på tesen att män känner sig hotade. Hatet eller rättare sagt ilskan beror nog snarare på att Gudrun och hennes medsyster som så många feminister spelar falskt. Felaktiga argument, direkt kränkande retorik, påhittade fakta och andra fula knep brukar både uppröra och injaga misstro i folk. Den här artikeln är inget undantag från den regeln.

Manlig IlskaDags att skilja på hat och ilska, orsak och verkan. Att män blir förbannade över alla provokationer är inte samma sak som hat. Det är också feminismens fel därför att de hela tiden med direkt felaktiga uppgifter ska utmåla män på ett visst sätt för att ”bevisa” sin tes
Foto: ”Anger Controlls Him” by Jessica Flavin from London area, England – Anger Controlls Him. Licensed under CC BY 2.0 via Wikimedia Commons

Nej, det är snarare tvärtom. Denna artikel visar varför ingen, inte ens kvinnor, vinner på feminismen. För vad gör ideologin förutom att förringa problem? Jo den förnekar också problem och föreslår ibland fel insatser därför att andra värden är viktigare! I artikeln kommer följande text:

”Vissa former av övergrepp och förtryck är nya i Sverige. Könsstympning är ett sådant våld som vi måste lägga mer resurser på att förebygga och ge de som utsätts bästa möjliga vård. Övergreppen talar inte på något sätt emot en solidarisk flyktingpolitik – tvärtom”

Det kan ju låta bra att man identifierar kvinnlig könsstympning som ett problem, men det är en uppmärksamhet med försåtminering. För det första talas om vård och det är väl bra. Men hur vore det om Gudrun och Linnea också talade om straff för de den här typen av handlingar?

Istället för att tala om en sedvänja som är förkastlig talar istället de två om att detta inte utgör ett hinder för människor att komma hit. Tvärtom så talar de två till och med om att det inte utgör ett problem trots att det är det och att vi därmed ska ta hit än mer från länder där sedvänjan finns. Resultatet KAN bli än mer problem, men det är ju som sagt inte ett hinder. Att kvinnor lider och att sjukvården får ta hand om fall där det borde vara noll- tolerans är ju i vanlig ordning inte det.

De två skuttar istället obehindrat vidare i tillvaron med än mer formuleringar som väcker bistra miner:

”Vi håller med de tyska politiker som betonar att attackerna inte bör användas i rasistiskt syfte…….
Inte sällan är det just de självutnämnda beskyddarna av Nationen som utgör det största hotet mot kvinnors rättigheter. Skiljelinjen går mellan demokratiska och odemokratiska värderingar, oavsett nationalitet.”

Det går att tolka det där uttalandet som om att all kritik som att 100 % av männen var nyanlända från Nordafrika eller arabvärlden där detsamma som rasism.Håller man inte med tesen de två för, är man därmed i farozonen för att kallas både det ena och det andra. Varför får inte debatten handla om det som är problemet kan man fråga sig. Men de två har väl som så många andra inom godhetsrörelsen drabbats av panik när inga av deras grundteser längre stämmer.

Fem myrorOm en tes är fel lägger man ner den. Inom feminismen lägger man bara mer krut på den och snart är vi inne på lika absurda förklaringsmodeller som de två debattörerna Foto: Youtube

Man måste här också skilja på kritik och kritik. Att kritisera det som hände på nyårsnatten i både Kalmar och Köln, är INTE rasism. Rasism hade det däremot varit om man hade dragit slutsatsen att alla män från de aktuella regionerna hade varit av samma skrot och korn. Mig veterligen har ingen gjort detta. Däremot fungerar det för de två debattörerna att tala generaliserande om män med Europeisk bakgrund. Men då är det förstås inte rasism utan ett normaltillstånd eller ”kritik” som de två säkert hade kallat det.

Har man en avvikande syn än de två författarna har man tydligen också antidemokratiska tendenser. Det heter ju ”skiljelinjen går mellan demokratiska och odemokratiska värderingar”. Det där är ju en lämplig Potemkinkuliss för de både då det ju brukar heta att ”demokrati” är att hålla med i en viss fråga och så också här alltså. En mycket märklig syn på demokrati som istället för denna likriktning faktiskt vilar på både pluralism och det fria ordet. Båda dessa grunder förutsätter ju att folk tycker olika, inte lika.

Artikeln avslutas stol med orden:

”Feminism är en frihetsrörelse som handlar om respekt och rätten att vara människa.”

Så fint Gudrun och Linnea! Då vill jag genast ha lite mer respekt rätten att få vara man utan att vare sig ni eller någon annan feminist tillskriver mig kollektiva egenskaper som jag presumtivt skulle ha utan att ha de minsta av dessa. Den dagen jag bemöts med detta från svenska feminister ska jag uppvisa samma respekt för dem även om jag inte delar en enda av deras åsikter. Till den dagen gryr förbehåller jag mig dock rätten att avsky ideologin av hela mitt hjärta, det är det som de båda har visat mig.

freakHur vore det med mer respekt och mindre generaliseringar eller relativiseringar från feminismen? Det skulle ju till och med kunna leda till en debatt som ger mer. Istället levererar de två som alla andra feminister en artikel som åstadkommer det motsatta Foto: Wikimedia Commons

Nej Gudrun och Linnea, ni borde nog läsa på er på hårdfakta för det första. Som komple- ment hade ni kunnat läsa Adam Cwejmans krönika i GP eller Fnordspottings inlägg så hade ni kunnat se er i spegeln med självaktning. Istället väljer ni att skriva en debattartikel som säger allt det negativa man kan sammanlänka med feminism.

Löjesguiden nominerar idag Gudrun Schyman och Linnea Bruno till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Relativisering och förringande av brott gagnar få människor, allra minst de kvinnor som har eller riskerar att utsättas. Feminism visar sig därmed i er tappning vara precis det som alla kritiker säger att den är, en statsreligion som inte får ifrågasättas men som slänger till och med vissa grupper kvinnor under tåget för att se till att t ex kväsa kritik mot det som inte får ifrågasättas. Det gör er till fullödiga kandidater till priset.”