Den uteblivna ilskan

Ilska är den där känslan som sätter sig i form av både magont och ett huvud som vill sprängas inifrån. Känslan är både en naturlig reaktion på något som gör en just ilsken, men också något som lämnar en tom i efterhand. Själv känner jag mig snarare tom och lite förvånad, men knappast skadeglad eller nöjd över onsdagens händelseförlopp. För det som har hänt är på något sätt en svensk tragedi, eller är det en parodi?.

Det var ju igår som Mona Sahlin avgick som den med ansvaret att samordna landets strategi mot våldsbejakande extremism. Kritiken har funnits där hela tiden, hennes jobb har innefattat rätt svåra avväganden men också dåliga slutsatser. För visst har hon haft fel, flera gånger om faktiskt, men det finns fortfarande ingen anledning att hata henne för att hon hade det. Istället bör man ju som alltid föra ett samtal med argument som grund. Den eran borde ha tagit sin början igår när meddelandet om avgången kom.

För när hon nu åter har ertappats med fingrarna i syltburken är det som om gamla försyndelser kommer i dagen igen, allt går igen. ”Mona är ingen fifflare” sa hon själv en gång när Toblerone-gate fällde henne, nu visar gårdagens avslöjande (Expressen; Archive) att åtminstone i nuläget är hon just detta. Skatt och arbetsgivaravgifter ska naturligtvis betalas av de som är skyldiga är göra så. Här betalar hon först sedan Expressen har väckt frågan.

Att hon dessutom gör samma dumma misstag dubbelt (Expressen; Archive) upp är anmärkningsvärt. Falskt intygande är en brottslig handling, inget snack om den saken. Att göra det är åtalbart, inget snack om det heller. Vad det borde bli snack om är hur det kan komma sig att man gör ett misstag och sen ett till. Fortfarande kan jag inte känna den där ilskan, istället känner jag mig fortfarande tom. Frågorna om hur man kan begå misstagen är en sak, men varför gör man det två gånger om? Varför upprepar hon historien igen?

Mona Sahlin är som en körrepetition, hon upprepar samma stycke igen och igen. Det är något av en tragedi att konstatera att hon nu har gjort samma sak igen som om inget har gått in. Repetitionen är nog mest som inför ett rekviem där de ”avlidna” är både Sahlin och Socialdemokratin Foto: Soyer – Repetition dans la sacrestie avant la messe – Wikimedia Commons

Istället för ilskan kommer eftertanken. Exemplet visar ju att alla djur är lika, vissa är mer lika än andra djur. Det visar också hur socialism i vardagen inte fungerar, folk är giriga av naturen. Eller förlåt mig, egoistiska kanske det borde vara. Det spelar liksom ingen roll hur mycket solidaritet man krystar ur sig, i slutet av dagen är dessa människor precis lika själviska som alla andra. De tänker på sig, sina barn, sina nära och kära och kanske också sig själva först, främst och alltid.

Socialism är en vacker tanke, det medger jag. Men den är idealistisk och färgad av den unga naiva synen på saker som närmast går att beskriva som oskyldig. Den är visserligen uppriktig i sitt credo att förändra orättvisor, men är den lika uppriktig när det gäller ärlighet? När teorin inte längre stämmer med verkligheten, uppstår ju moraliska dilemman.

Men det är väl därför den tilltalar just unga så mycket. Idealismen, kampen för rättvisan och att ha ett mål är lockande saker i det tidiga vuxenlivet. Dubbelt smärtsamt då att behöva konstatera att de fina och ädla idealen allt som oftast kolliderar med verkligheten. För faktum är ju att socialism må vara vacker, men den fungerar inte. Här dansar ju gårdagens exempel jitterbugg mitt framför våra ögon.

Socialdemokraterna som ändå förutom föräldrarna då förstås är den organisation som har uppfostrat Mona Sahlin till den hon är, borde också få ta på sig en del ovett av det som nu har inträffat. Om man växer upp i vetskapen om att allt är möjligt, inga gränser finns så finns dom inte heller. Makten har vuxit ihop med människan och alla som inte tycker som makten är en anomali. Det är därför som kollegor som Marita Ulvskog kan kläcka ur sig uttalanden om att all borgarnas maktövertagande kändes som en statskupp.

Det är alltså något djupt onaturligt som bubblar under ytan i Socialdemokraterna. Makten ses som nära nog självklar, allt annat är en avvikelse. Man bygger upp en infrastruktur med tidningar och nickande journalister som välvilligt skriver lismande artiklar och man drar sig inte ens för att politisera ämbetsmannakåren. Att vara partitrogen (Aftonbladet; Archive) ger till och med en extra skjuts i karriären. En fjärdedel av Sveriges befolkning lyfter inte ens på ögonbrynen åt detta faktum. Kanske kommer det att få sin ändring nu.

Är det ett drama? Är det en tragedi? Eller är det rent av en komedi? Dramat kring Sahlin och Socialdemokraterna fortsätter och innehåller det mesta. Vad som är klart är att det vi ser kommer att fläcka båda för lång tid framöver. Foto: Affisch från Shakespears pjäs ”En Midsommarnattsdröm” – Wikimedia Commons

En del av oss reagerar. Förhoppningsvis är det med lugn och sans. Andra blir tvärförbannade dels för att de känner sig blåsta nu när maktens arrogans visar upp sin värsta sida. Men också därför att man så gärna vill fortsätta att tro på sin idealistiska dröm som nu har gått i kras. Det är det enda som återstår efter Mona Sahlins sorti, ilska eller vrede. Ilska över att makthavare inte kan leva som de lär, eller vrede över att en tanke ett ideal nu har spruckit från kant till kant.

För alla som vill fortsätta tro lär det alltså bli ett smärtsamt uppvaknande. Deras dröm har tagit slut, eller åtminstone fått en ordentlig törn. Vi som däremot opponerar oss mot människan eller yrkeskvinnan Mona Sahlin lär ha en hel del skadeglädje att yvas över. Men jag kan som sagt inte känna så. Anledningen är just att folks illusioner nu spricker vilket inte är roligt, men också därför att trots allt klanteri så innebär det en personlig tragedi för henne. Det enda som återstår är fortfarande alla frågor som varför.

För Mona Sahlin återstår en lång ökenvandring. Maktens pris ser tyvärr ut så. Det fungerar så länge man kan hålla locket på, men så fort sanningen uppdagas är priset högt mycket högt. Så gå i frid, men gör mig en sista tjänst. Lär dig något av det här. Att upprepa den värsta farhågan och att därmed infria folks fördomar eller omdömen är inte bra, inte ens smart. Så låt detta bli startskottet på något nytt. Annars är jag rädd att både Mona Sahlin och Socialdemokratin snart tillhör historien som de socialismens dinosaurier de är.

Både Mona Sahlin och Socialdemokraterna är precis som dinosaurier, de tillhör en förgången tid. Skillnaden är att Socialdemokraterna i motsats till T Rex vägrar att lägga sig ner och dö. De lever vidare med all den förvrängda mentalitet som ligger bakom sammanbrottet med Sahlin. Det är ju trots allt de samt hennes föräldrar som har försett henne med hennes värderingar. Foto: By Copyright © 2005 David Monniaux – Own work, CC BY-SA 3.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=494543

Löjesguiden nominerar idag två kandidater, Mona Sahlin och Socialdemokratiska Arbetarpartiet, till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen för Sahlin lyder: ”Det är tragiskt men ändå konsekvent att konstatera att du precis som så många av dina partikamrater inte kan leva som ni lär. Ideal är bra att ha, men bara så länge de är hållbara eller att man själv lever upp till dessa. Det gör snart sagt ingen sosse, inte heller du Mona. Därför är du en frustande kortdistanslöpare redo att springa mot målsnöret.”

För SAP lyder motiveringen: ”Ni kan fortsätta krysta ur er floskler, ni kan envist framhärda era ideal. Allt färre kan, om de inte har skolats till att tro, ens köpa ert budskap längre  så länge ni inte lever upp till samma stolta paroller själva. Ni har visat igen och igen att ni är hyckleriets högborg med den ena mer maktfullkomliga än den andre. I grunden är felet följande, det är alldeles för stort avstånd mellan vad ni säger och hur ni agerar både som parti och som enskilda i partiledningen. Det gör er till högoktaniga kandidater.”

Exit Miljöpartiet?

Det är inte alltid det bästa att sträva efter att skapa en regeringskris. Samtidigt är det inte bra att ha ett parti som Miljöpartiet i regeringen. Ett sämre rustat parti för att ta ansvar för landet är svårt att hitta ens i historien. Under det år regeringen har suttit är det just Miljöpartiet som hela tiden har utmärkt sig på ett negativt sätt. Det blir lite grann som att välja mellan pest eller kolera med andra ord.

Miljöpartiet var innan uppgörelsen helt inställda på att det fanns egentligen ingen gräns för hur många flyktingar vi kunde ta emot. Nu har de inte bara tvingats till en eftergift i den frågan utan också i en rad andra frågor. En sån är införandet av kontroll av ålder på ensamkommande flyktingbarn som förut var tabubelagt att ens diskutera, nu är det hindret undanröjt eftersom partiet har fått ge med sig.

Samtidigt som partiet går med på det som man aldrig hade gått med på för en månad sen, flaggar man för att deras gräns för kompromissvilja nu är nådd. Fler eftergifter är helt enkelt inte möjliga, men samtidigt flaggar statsministern för att fler åtgärder är nödvändiga. En sån åtgärd är än mer övervakning på nätet via så kallade trojaner, mer om detta på Europaportalen.

Den trojanska hästen är bara till namnet förebilden för de programfiler som kallas trojaner och som kastas ut på nätet för att spionera och rapportera. Nu vill statsministern fixa fler för att övervaka de oskyldiga men missa de skyldiga. Foto: ”Giovanni Domenico Tipeolo, Procession of the Trojan Horse in Troy. 1773.” by Giovanni Domenico Tiepolo – http://latin.bestmoodle.net/index.php/legenda/2006/ . Licensed under Public Domain via Wikimedia Commons

Massövervakning med andra ord, något som drabbar både skyldig men också oskyldig är alltså statsministerns svar på de misstag han och hans parti tidigare har begått. Han må kalla oss alla naiva för vad han själv har ställt till med, han kan gärna få föra samma politik som SD som han tidigare kallade rasistisk men som nu duger. Själv har jag för länge sen gett upp på ett parti och en regering som mist all politisk kompass och som inte längre är regeringsduglig.

Det lite olustiga är dock att nu tycker denna inte min statsminister, att det är dags att straffa alla för den politik och de konsekvenser av den som han själv är ansvarig för. Att övervaka på nätet är kontroversiellt, men att göra det via sociala media och andra kommunikationskanaler där vi umgås är smaklöst.

Ja, jag vet att vi redan är kontrollerade på nätet till exempel genom IPRED-lagen (DN; unvis.it) och genom FRA-lagen (DN; unvis.it) men det här är något som öppnar upp en helt nytt dimension i övervakningssamhället. Båda lagarna är kontroversiella som det är, men nu går man alltså längre. Problemet med förslaget är att den straffar de oskyldiga men fångar inte många av de skyldiga, de kommunicerar bland annat genom chat på spelprogramssidor som ofta slinker under radarn.

Att skicka ut spionprogram som trojaner är något som vi mig veterligen inte har sett förut. Förslaget väcker också frågor om inte bara övervakning utan också om integritet och säkerhet för den enskilde. Också här har Miljöpartiet bytt fot eftersom man tidigare har varit försvarare av friheten på nätet, nu har man blivit dess dödgrävare. Det är alltså många saker partiet har kompromissat om och som nu stavas ”för mycket”. En kompromiss till och miljöpartiet har knuffats över gränsen till vad de kan acceptera.

Det är en inte fullt så harmonis om än lustiger dans vi nu kan beskåda. Både Socialdemokraterna och Miljöpartiet gör sitt yttersta för att få det att framstå som om man tar ansvar när sanningen är att de fortfarande inte förstår ordet. De för ett annat partis politik, ett parti man för lite sedan tog avstånd från Foto: ”NWFusionPaquitaPas2” by Lambtron – Own work. Licensed under CC BY-SA 4.0 via Wikimedia Commons

För partiet med hög svansföring har det till och med gått så långt att man har pinkat in ett territorium man har fått överge. Gustav Fridolin gästade t ex i gruppen Partiets låt ”Pinsamt” där han sjöng ut mot rasismen och murarna. Textraderna i refrängen blev klassiska:

Pinsamt! ”Flyktingpolitik”
Skitsnack! och brun statistik

Pinsamt! och ignorant
Dom bluffar och ljuger
tills lögnen blir sann

Pinsamt! hela eran politik är
skitsnack! och brun retorik

Pinsamt! om vi kapitulerar
när nya fascismen blir
normaliserad.

Efter det gick det utför och nu tvingas han och de andra att äta upp de där orden genom att föra den politik han anklagade andra för att bedriva. ”Brun statistik” har blivit synonymt med Löfven men också Fridolin och Romson. Den senare stod ju dessutom och hulkade på presskonferensen och visade därmed att ansvar för landet fortfarande inte är partiets starkaste gren. I följande Expressen-artikel (unvis.it) kallas beteendet till och med ”oproffsigt”.

Hela denna soppa visar som vanligt entydigt en sak, regeringen Löfven bör omedelbart avgå eller ombildas helst med miljöpartiet uteslutet från all form av inflytande. När Löfven ändå håller på bör han kanske behandla Vänsterpartiet på samma sätt. Det här är helt enkelt två partier som inte bör ha med makt att göra, kanske inte ens sitta i riksdagen. Om regeringen Löfvens sedvanliga tillkortakommanden har Fnordspotting bloggat om.

Vår statsminister förebådade den nya politiken med att göra en högst kontroversiell armrörelse i Central Park som också blev mycket omdiskuterad. Släktskapet med SD är därmed uppenbart enligt hans egna logik. SD är utåt sett förtjusta i den nya riktningen men ingen vet vad de egentligen känner. Socialdemokraterna och Miljöpartiet däremot är fullt upptagna med att få det att se ut som något annat än SD-politik vilket har lyckats mindre bra. Foto: Twitter

Ändå har de fått både makt och inflytande, många gånger till ett mycket högt pris. De har också kunnat mjölka ut mer makt än de har mandat till, allt för att sossarna sätter makten framför allt. De sist nämnda är helt enkelt så berusade av sin kära makt att de är beredda att sätta sig i koalition med både den ena och andra extremisten om så behövs. Huvudsaken är att landet styrs av dem, allt annat är ju att likna vid en statskupp.

Löjesguiden nominerar lätt letargiskt regeringen och i synnerhet Miljöpartiet till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Ibland kan förändrad syn vitalisera politiken, i ert fall skänker det dock ett löjets skimmer över allt. Att först anklaga ett parti för en politik för att sedan själv anamma den är i bästa fall att beteckna som hyckleri. Något som gör regeringen högpotenta som kandidater till priset.”