Bland ormar och orättvis kritik

I förra veckan riktade ju Veronica Palm kritik (Expressen; Archive) mot stormen om Åsa Romsons ledarstil både som Miljöpartiets ledare såväl som hennes roll som Miljöminister. De senaste veckornas turbulens har ju skapat ett veritabelt drev mot Åsa Romson men också mot Gustav Fridolin och Miljöpartiet. Det enda i artikeln som gick att ta fasta på, var just att Gustav Fridolin har kommit billigt undan. Därför ska nu sökarljuset riktas mot också Fridolin och hans misslyckande.

”Gustav Fridolin är en orm” (Expressen; Archive), de hårda orden fälldes en gång av Leif GW Persson. Så småningom ångrade (Aftonbladet; Archive) han sina omdömen, men karaktärsbeskrivningen fanns fortfarande där. Så är då Gustav Fridolin en ”orm”? Nej, det är han säker inte (?), men han är däremot en ledare som har misslyckats på en rad punkter. Ormar är nämligen betydligt trevligare djur än deras rykte vill göra gällande, det kan däremot ingen miljöpartist beskyllas för att vara.

Är det en symbol för Miljöpartiet? Är det Gustav Fridolin? Nej, bara en liknelse gjord av Leif GW Persson! Vad han hade emot ormar kan man förstås undra, för att jämföra Fridolin med en orm var orättvist mot ormen Foto: CC BY-SA 3.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=108701

Om vi börjar med politiken och ställningstaganden så har mp misslyckats (SVD) i minst fem frågor. Förbifart Stockholm, Brunkol, Brommas vara eller icke vara, flyktingpolitiken och försvarsfrågan med Nato-frågan som en ovälkommen het potatis är några av de frågor där Mp och språkrören har fått ge med sig. ”Samarbetsregeringen” som Stefan Löfven så stolt deklarerade, har alltså av allt fler Miljöpartister börjat ses som ”samman-brottsregeringen”. Flera mycket smärtsamma beslut, är fortfarande ett stigma för partiet.

Språkrören har helt enkelt varit dåliga på att balansera partiets frågor mot det man har fått ut. Många anser att de har fått ge men inte kunnat ta. Språkrören har också varit dåliga på att förklara varför dessa misslyckanden har skett. De har helt enkelt bara lagt locket på så fort ett nytt misslyckande har uppdagats. Snart har hela cirkusen kring språkrören uppstått då en fråga för mycket har gått åt pipsvängen och svaren om varför som vanligt uteblivit.

Sanningen är att Miljöpartiet som samarbetspartner har setts som svagt av Löfven, och han har därför valt att köra över dem. I flera frågor har detta skett med motiveringen att det inte är samhällsnyttigt. Det tydligaste tecknet på det är Brunkolsfrågan där Mp ville behålla dagbrotten, men låta bli att bryta en enda kolbit. Enorma värden för skattebetalarna skulle alltså gått förlorade. Gustav Fridolin var ju den som för Mp:s räkning målade in sig längst i hörnet när han la upp en brunkolsbit i debatt på SVT och dyrt lovade att inget skulle brytas.

Brunkol kanske inte ska brytas, definitivt inte heller politiska löften. För det hela slutade naturligtvis som man skulle kunnat förmoda. Försäljning (SVT; Archive) genom Vattenfall som ägare som ett företagsbeslut regeringen hade lite med att göra var ett faktum. Vid det här laget fanns nog också en rätt stor frustration hos Socialdemokraterna. Nästa fråga, kärnkraften, ligger som en våt filt över samarbetet och också där kommer Stefan att bli tagen i örat av främst LO och fackförbunden (Arbetet; Archive) om han inte gör något.

Partiet har alltså i flera frågor målat in sig i hörnet. Det är ju alltid lätt att villkora och därmed utlova en rad saker. Att däremot kunna fullfölja utlovade löften och omsätta dem går bra om man regerar ensam. Som däremot Miljöpartiet har fått erfara, är det mindre lätt när man har en samarbetspartner. När man som mp dessutom allt mer börjar se sam- arbetet som ett problem och motpartnern gör detsamma, är problemet uppenbart. Allt för att man villkorade politiken så att möjligheten att backa ur nära nog var noll till sist.

Partiet har gått från att vara idealistiskt parti som har kunnat slänga ur sig vilka  dumheter som helst, till att bli ett som måste ta ansvar. Dessutom har de fått upptäcka att det är en sak att tycka, men en annan att kunna genomföra. Det har alltså varit en stor skillnad för partiet mellan att driva oppositionspolitik och att nu ta ansvar för en regerings hela politik. Ansvarstagandet har ibland lyst med sin frånvaro som i kärnkraftsfrågan, men allt som oftast har det även kärvat i verklighetsförankringen som i brunkolsfrågan.

Tittar man sen på de individuella insatserna för språkrören finns det en sak som det kommer att riktas mycket och helt riktig kritik mot Gustav Fridolin för. Inte heller han har åstadkommit så mycket. Det började med det kaxiga och storvulna löftet om att skolan (Aftonbladet; Archive) skulle fixas på 100 dagar. Nu 450 dagar efter uttalandet, har lite eller inget fixats. Skolan får fortfarande underkänt (allastudier.se), men det går knappast längre att använda lärarna som syndabockar (DN Debatt; Archive).

Problemen ökar, men ingen löser dessa alltså. Inget bra recept på framgång och Fridolin har helt riktigt fått äta upp sitt kavata uttalande. Fortfarande har han mycket att bevisa, men som det tycks väldigt lite att backa upp med. Både kunskap och ledarskap tycks saknas och vore statsministern inte den ryggradslösa ledare han är, borde Fridolin ha bytts ut enbart av det skälet. Detta har inte hänt och därför är skolan ett fortsatt misslyckande som kommer att kasta en lång skugga över Fridolin, däremot inte över statsministern.

Nej det är inte Fridolin iklädd peruk i badet! Trots det finns många likheter med Jayne Mansfield. Fagra löften och lockrop med ekivoka inslag, men så lite som sen infrias. Mansfields filmer är inte vidare underhållande och det är inte Fridolins politik heller. Inte ens hans framträdanden är längre roande. Foto: Wikimedia Commons – Filmaffischen till filmen ”Promises! Promises!”

Gustav Fridolins politiska misslyckanden stannar dock inte i skolans värld. Som Utbildningsminister är han ju högsta ansvarige på sitt departement och också ansvarig för detta inför regeringen. Sakta men säkert visar det sig dock att han har misslyckats också med detta. Följande artikel (Expressen; Archive) talar om kaos på departementsnivå. I den soppan som har skapats, har flera tongivande chefer har sagt upp sig. En av dem efter ”meningsskiljaktigheter” och dessutom med nästan omedelbar verkan.

Det talas i artikeln om Fridolins brist på erfarenhet såväl som organisatoriska problem. De senare skulle ligga i att där man under Alliansen hade en ansvarig för skolfrågan – Jan Björklund (då Fp, nu L) – nu har departementet tre chefer. Aida Hadzialic är ansvarig för gymnasiefrågor och Helene Hellmark Knutsson är ansvarig för högre studier samt forskning. Gustav Fridolin är den som basar över allt och tillsammans med Hadzialic är ansvarig för gymnasiefrågor.

Här har statsministern valt att skapa en rörig organisation med en ansvarig för verksamheten som uppenbarligen inte klarar jobbet eller är mogen att ta sig an den. Skuggan borde alltså vila över statsministern som därmed har visat sig dålig på ytterligare ett område – det organisatoriska. Att statsministern inte heller har reagerat på att kaoset på departementet har eskalerat där flera personer sagt upp sig, är också det extremt anmärkningsvärt. Det övergripande ansvaret är ju trots allt (?) hans!

Ja kritiken har varit orättvis, det erkänner jag Veronica. Den har ju drabbat för få personer! Förutom Romson borde Fridolin ha hudflängts för länge sedan. När man inte ens förstår hur kränkta (Aftonbladet; Archive) kvinnor har blivit över ett fenomen som att inte hälsa i hand, borde kanske också Fridolin bytas ut. Det här helt enkelt för mycket han inte förstår eller klarar av för att det ska kunna kännas stabilt att ha som partiledare eller som minister i en regering.

Kritiken borde finnas där hela tiden och åt alla inom mp, för faktum är att hela partiet har misslyckats. Att de dessutom har två språkrör som inte klarat sin uppgift har definitivt bidragit. Men också statsministern måste ses som skyldig till det som nu händer. Han lär däremot kunna smita bakom ryggen på de två kritiserade, för honom finns ingen brist i den egna regeringen eller politiken. Foto: Wikimedia Commons

Statsministern borde fått löpa gatlopp för dålig organisation och uruselt ledarskap, men har mirakulöst nog sluppit från detta. Dålig uppstyrning och en konstant oförmåga att lyssna på varningsklockorna som också borde ha ringt i hans närvaro, kan man ha många kritiska tankar om. Att som han nära nog medvetet låta ett helt departement haverera är på gränsen till defaitistiskt. Få saker är så tydliga som att också Löfven är en osedvanligt dålig ledare!

Att Löfvens underlydande i tid och otid får fortsätta sitt dåliga arbete med det undermåliga resultat som nu föreligger på skolans område, är i bästa fall ren klumpighet. I sämsta fall är det ett tecken på att också Löfven borde stämplas för vad han är. Att kräva både Fridolins och Löfvens avgång känns som ett understatement där okvädesorden borde hagla. Dags att rösta fram en ny regering, det borde ha skett redan hösten 2014!

När man så summerar den kökkenmödding som kallas ”regeringen”, är det en bister och gråkall läsning. Främst är det krisen i Mp, men också statsministerns ovilja att förstå och oförmåga att leda som ställer till det. Dödskyssen åt Miljöpartiet kan mycket väl redan vara levererad. Hur ska man annars tolka LO-pampen Karl Petter Thorwaldssons när man analyserar budskapet i hans första maj-tal?

I förra helgen var det som bekant första maj och en av talarna var Karl Petter Thorwaldsson. I sitt tal förde han fram något som borde fått alla att flämta, LO och dess medlemmar (som om Karl Petter ens brytt sig om att fråga dessa!) gillar inte Miljöpartiet (Expressen; Archive). Detta ska utläsas som om att Karl Petter Thorwaldsson inte tycker om Mp, det är ju fackets motsvarighet till påven vi talar om. Partiets dagar i regeringen kan alltså vara räknade. Är det någon annan än miljöpartister som skulle sörja detta?

Är det LO som nu första maj har levererat dödskyssen åt mp? Man kan undra efter Karl Petter Thorwaldssons tal. Klart är i varje fall att mp kan utveckla sig till en fullt utblommad regeringskris. Foto: Av Enfo – Eget arbete, CC BY-SA 3.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=26156379

Löjesguiden är tillbaka i samma gamla fåra när den nominerar regeringen till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Säger det inte allt när man läser mellan raderna? Hade ni någon självinsikt hade ni avgått innan ni tillträdde, men nu brinner säkert lågan att regera starkare än självinsikten. Det gör er till formstarka kandidater till priset.”

Också Gustav Fridolin ska få en känga i form av en kandidatur till foliehatten. Motiveringen lyder: ”Ett misslyckande är ett misslyckande och aldrig har väl detta varit mer tydligt än i ditt fall. Misslyckanden när du målat in dig i politiska hörn som det är svårare att ta sig ur, i ditt ministerutövande och i flera sakfrågor är så här långt facit. Det gör dig till en självskriven kandidat till priset.”

Stefans Känsla för problem

För en tid sedan skrev jag om hur Stefan Löfven hade gnällt lite för Financial Times om hur illa han blev behandlad i opinionssiffrorna. ”Landet går åt rätt håll” var hans huvudtes. Trots dessa stolta ord är det inte mycket som talar för att hans tes ens kommer i närheten av sanningen. Jag räknade upp en rad frågor och sakpolitiska exempel på att inget är rätt, men idag har vi kommit till de största skälen av dem alla.Vi börjar med hur vi nu har importerat konflikter som istället har blivit våra.

En konsekvens av ökad migration är konflikter som nu blir våra att hantera. De följer oftast givna linjer som etnicitet och religiösa motsättningar. De har lett till hot, våld och till och med mord. Statsministern tycker dock att ”allt går åt rätt håll” i Financial Times Foto: By Aaron from Seattle, WA, USA – Face Off, CC BY 2.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=4743483

Det är uppenbart för alla som har följt debatten hur delat Sverige är. De som i stort sett vill ta hit hela världen kan inte se vad det  ställer till med och vi andra ser alltför väl. Ett exempel på hur polariserad debatten är, var när de 47 kulturpersonligheterna (Aftonbladet; Archive) skrev sin debattartikel för en tid sedan. De såg uppenbarligen inte problemen (SVT; Archive) andra ser. Kanske berodde detta på att de inte ville, kanske är de helt enkelt blinda inför verkligheten (SVT Nyheter; Archive).

Så har vi då som sagt konflikterna. De larmrapporter som finns om detta duggar tätt och har många olika dimensioner. Det är etniska konflikter, religiösa och så vidare. Alla har de det gemensamma att hot om våld och våld förekommer. Ett sånt exempel av många är hämtat från Kalmar (DN; Archive) län. Det finns fler (Aftonbladet; Archive) exempel på samma sak och som dessutom visar på ett mönster. Polisen har sällan resurserna men ibland leder det till åtal och till och med fällande dom (Kvällsposten; Archive).

Men nästa bakslag ligger bara runt hörnet. När domen leder till villkorligt straff är det nästan skrattretande. För en person som är van vid att man piskar folk under fotsulan för att de går mot rött, blir villkorlig dom som en ren uppmuntran att begå samma brott igen. När polisen ibland inte ens hinner ingripa och lagföra, är det som om samhället är impotent inför detta fruktansvärda. Man måste fråga sig hur humant det är att utsätta människor för något så omskakande och förnedrande som detta.

Människor som flyr brukar godhetsrörelsen alltid tala sig varma om och visst har vi en moralisk skyldighet att ge dem ett andrum. Men är det verkligen för att hamna i en ny konflikt lika illa och med samma grupper mot varandra här som där som man vill fly till? Nej, och det blir inte bättre av att polisen går på knäna och det rättsvårdande myndigheterna vill se mellan fingrarna. Situationen är så pass illa att Nuri Kino har deklarerat att det är dags att starta flyktingboende för kristna.

Flyr man sitt land för en konflikt, gör man det för att söka säkerhet. Att däremot fly för att finnas samma konflikt här som där med samma grupper som förtrycker likadant här som där är i bästa fall korkat. När detta inträffar här hemma är det inte bara ett jättelikt nederlag för godhetsrörelsen som knappast är humanister, det är också ett nederlag för en statsminister som tycker allt går åt rätt håll Foto: Wikimedia Commons

En annan fråga som infinner sig är varför samhällets representanter hela tiden störtdyker med huvudet först rakt ner i sanden. Muslimska fundamentalister, ja alla fundamentalister som utnyttjar situationen till hot och våld är människor vi inte ska släppa in, än mindre låta stanna. Vi ska enligt mitt sätt att se det alltså låta människor med ett verkligt skyddsbehov stanna. De som däremot med all kraft visar sig vara totalt oförmögna att hantera sitt hat kan vi gärna slippa.

De etniska dimensionerna är också de tydliga. Flera minoritetsgrupper som har flytt terror i hemländerna, kommer hit för att finna samma terror från samma grupper också här. Kurder (Gatestone Institute; Archive) är en sådan grupp. I de gamla länderna har de ju kämpat mot både invaderande Turkiska styrkor såväl som sunnifascistiska organisationer som IS. Nu måste de kämpa här mot skäggklädda salivdregglande hatare på ett boende de vare sig vågar eller vill bo på. Hur humant är det alla ni i godhetsrörelsen?

Sverige är inte ensamt om att uppleva stora problem kring de här frågorna. Tyskland som ligger i vår omedelbara närhet och som har tagit emot många flyktingar de också, för många kan det snart visa sig, har också haft bråk (Morgonbladet; Archive) på förläggningar. Där slutar dock likheterna och istället är det olikheterna som är mer uttalade i debatten.

I Tyskland talas öppet om problemen, här tigs de ihjäl eller beläggs med mer eller mindre diskussionsförbud med allehanda härskartekniker. En sådan är hånfulla kommentarer (Aftonbladet; Archive) eller nedsättande personkaraktäriseringar. När till sist regeringen med statsministern i spetsen visar hur bra koll de har på konsekvenserna av sina egna lagförslag (Expressen; Archive) luktar till och med mina sockor mer likt rosenvatten än vad förslaget i sig gör.

Stefan Löfven påstår att allt går åt rätt håll, men visar samtidigt att allt går åt fel håll. Han har inte ens orken att dölja hur illa det är ställt och han är därmed vad man i staterna kallar ”lame duck” (lam anka). Så sluta tala i termerna skönmålning och ge oss istället en debatt med inslag av lite ärlighet Stefan. Det här luktar inte så gott när allt kommer omkring.

Stefan håller på att bli en lam anka. Han själv och Mp håller på varsitt håll på att nedmontera sig själva med mindre genomtänkta uttalanden och rena idiotier inför öppen ridå. Foto: Wikimedia Commons

Löjesguiden har inte nominerat Stefan Löfven tillräckligt ofta på sistone, men två dagar på raken är inte dåligt trots allt. För nu gör han det igen, kvalificerar sig alltså. Motiveringen lyder: ”I den skenheliga och missriktade debatten med den skönmålning du och dina gelikar sysslar med, är det inte konstigt att du nomineras varje dag. Du uppvisar en fenomenal förmåga att hamna där. Uttalandet om ”rätt håll” förstärker bara bilden av en statsminister som kan gå mot en promenadseger”.

Oförmågan att se

Vår statsminister är på så många sätt oförmögen till det mesta att han numer nästan är helt ointressant. Är det inte beslut som väcker förundran, ramaskri eller förvånade miner av förbryllelse, är det uttalanden som väcker helig ilska. Vem kan glömma hans uttalanden om att Sverige har varit naiva (Aftonbladet; Archive)? Den är ju trots att det nu gått en tid, en modern klassiker!

Nu senast har Stefan Löfven för Financial Times beskrivit svensken som en negativ figur som inte förstår att allt går åt rätt håll. Det är väl de dåliga opinionssiffrorna han talar om, men de lär nog inte bli bättre av utspelet. Tidningen har valt att lägga intervjun bakom en betalvägg så därför refereras istället intervjun här i Expressen (Archive). Det är i statsministerns ögon som om svensken marscherar i en helt annan takt än den han själv hör. Så här beskriver han den svenska situationen:

”But the more surreal thing is that all the numbers are going in the right direction, but the picture the public have is that the country is now going in the wrong direction. It’s not only a question about if they are afraid of the refugee crisis; it’s as if everything is going in the wrong direction.”

Svensken straffar alltså hans regering trots att alla siffror pekar åt rätt håll. Det var ju tråkigt att han känner så, men det är i vanlig ordning en rad saker statsministern så där lägligt ”glömmer bort”. Om vi börjar med hans påståenden i artikeln om att allt går åt rätt håll så blir min omedelbara reaktion ett enda ”jaså”.

Att Löfven inte inser hur allt hänger samman är en sak, men en annan är att han tycker sig vara straffad då allt pekar åt rätt håll. Felet med bilden är att allt inte pekar åt rätt håll Foto: Wikimedia Commons

Innan jag skriver något annat, jag är i sig inte emot att ta hit migranter. Det jag har något emot är Sveriges oförmåga att integrera nya grupper i samhället, att se till att de får jobb, att de ska slippa att behöva leva på bidrag, att sjukvården belastas dubbelt eftersom migranternas eftersatta hälsa sätter press på den, att man inte talar om alla problem i lika hög grad som man talar om möjligheterna och mer. Den enkla, ja helt förljugna bild både Löfven och andra ger är helt enkelt för enkelspårig och saknar balans.

För sanningen är att våra resurser är inte oändliga. Visst ska vi solidariskt dela med oss, men bilden som ges av Mp, V och C av att vi kan ge hur mycket som helst är bara fel. Det är just i den rävsaxen Löfven har satt sig och som han nu betalar priset för. Han vill ha ett samarbete med V och Mp, inte för att jag förstår varför men så är det. De två är de två mest migrationsvänliga partierna tillsammans med C. De två har förstått hur man politiskt kapitaliserar ett samarbete vilket har lett till att de har fått oproportionellt inflytande.

I det läget har Löfven lyckats med två saker. Han har lyckats få alla som inte röstade på S, Mp eller V att bli svurna fiender till regeringen, men också att skrämma bort de medel-klassväljare som ville ha en socialistisk light-version. Den gruppen har istället fått vänsterpolitik när den är som sämst. Löfven har alltså aktivt arbetat på att skrämma bort sina väljare och det har han gjort grundligt. Han har också misslyckats med en sak i det sammanhanget och det är att vinna något själv på samarbetet.

Så har vi gruppen klassiska socialdemokratiska väljare, de som blir färre och färre alltså. Numer har ju Löfven och hans Socialdemokrater inte ens största parti inom LO, det är istället Sd (SVT; Archive). Konkurrensen har alltså hårdnat och den striden har Löfven förlorat, mycket på grund av fel politik som återigen beror på de två samarbetspartierna Mp och V. Det är alltså Socialdemokraterna som betalar det högsta politiska priset för samarbetet. Också Mp har fått betala ett högt pris men det är mer deras egna förtjänst.

Det politiska priset ökar för regeringen, särskilt för Socialdemokraterna. De är de som först får betala för Mp:s och V:s vidlyftiga politik. På det kan läggas felaktiga beslut och rent galna förslag så blir bilden mer komplett Foto: Wikimedia Commons

De partitrogna är nog också de vilsna, det är svårt att känna igen det parti de växte upp med. För klassisk socialdemokratisk politik är snart ett minne blott. Den brutala verkligheten, mycket beroende av migrationen och dess följdverkningar, såg till den saken. Biståndet (Aftonbladet; Archive) minskar med fyra miljarder, skolsatsningar (Dagens Arena; Archive) skjuts på framtiden och arbetsmarknaden får mindre pengar. För att ha råd med migrationen försakas nu sakta men säkert kärnan i socialdemokratisk politik.

För att riktigt chocka denna grupp nöjer sig inte Löfven bara med ytterligare ett löftesbrott (Skattebetalarna), utan har redan sett till att svika (Arbetsmarknadsnytt) också de som snart ska pensioneras men inte har råd. Men man har också fått hela den väljarskaran att sätta Socialdemokraternas valsedlar i vrångstrupen genom att börja tala om att ge sig på nästa heliga ko nämligen de sjukskrivna. Förslaget (SVD; Archive), om det realiseras, kommer att svida en lång tid framöver för deras kärnväljare.

Slutsatsen är alltså att Löfven genom sin politik har sett till att reta upp både lättrörliga grupper som snart har bytt fot. Också de traditionalister som annars hellre skulle dö än att rösta på något annat än Socialdemokraterna har börjat ge tappt. När den mer hårdföra inre kretsen blir färre och färre men dessutom mer och mer besvikna, lär inte Löfvens popularitet direkt öka. För på punkt efter punkt sviker han vallöften, sina egna ideal och till sist också de som faktiskt är utsatta. Allt för att migrationen sväljer allt mer resurser.

För att inneha inofficiellt världsrekord i både högsta skattetrycket i världen och de snabbast ökande är en sak, men hur är det med utfallet då? Inte så gott är jag rädd! Också här har Löfven ett framtidsjobb för minst 101 mandatperioder. Något han inte kommer att få med nuvarande takt på dumheterna. När någon betalar, förväntar man sig något tillbaka. Jag är rätt övertygad om att få är väl dom som går in i en affär, köper en dyr vara bara för att få reda på att man betalt för luft.

Tyvärr är det precis det som den svenska välfärden sakta håller på att bli. Någon betalar, man får mindre och mindre själv men de som inte betalar får mer och mer. De prioriteras (HD; Archive) på arbetsmarknaden, kostnader rusar (GT; Archive) utan problem och myndigheter går på knäna (SVT; Archive) men lite eller inget görs åt saken. Men Löfven blickar ut från sitt elfenbenstorn och konstaterar att allt går åt rätt håll, tänk om folk bara  kunde tycka bättre om oss.

När politikerna inte längre har markkontakt förstår de inte heller villkoren för vanliga människor. Ju mindre de förstår, desto fler felaktiga beslut fattar de. Avståndet är till och med så stort att folk och politiker talar olika språk Foto: Brueghel – ”Tower of Babel” Wikimedia Commons

Jag ska ge ett handfast tips till Löfven – sluta undra varför! Det finns minst en uppsjö fler exempel på varför inget går åt rätt håll och varför du har fel, så himla fel, i din omvärlds-beskrivning. Det kommer inte heller att hjälpa dig att gnälla lite för Financial Times när förklaringen finns rakt framför snoken på dig. Att se med sina ideologiska glasögon är tveksamt, att se klart och fördomsfritt så mycket större. Dags att fixa fram en statsminister som inte skyller egna misslyckanden på annat än sig själv.

Löjesguiden nominerar idag Stefan Löfven till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Två ord räcker – Stefan Löfven! Behöver mer sägas för att förklara varför han är en fullfjädrad kandidat?”

Stefan, vi måste tala!

Stefan, jag vet att du inte bryr dig så hemskt mycket om ”röstboskapet” mer än då det är val och när man ska fjäska för väljargrupper eller blidka folk med nya bidrag till både glasögon (länk till regeringens utredning) och gratis museiinträde (DN;unvis.it). Både du och jag vet ju dock att allt det där bara än fernissa och att det finns betydligt mer akuta problem, ett av dessa heter Margot Wallström och hon börjar nu bli direkt pinsam men också härskarlysten.

Ta bara det hon gjorde på konferensen ”Folk och Försvar” där traditionellt försvars-ministern men inte utrikesministern per automatik är inbjuden. På den spelade hon ju helt plötsligt båda rollerna och åsidosatte därmed Peter Hultqvist. Det var dessutom andra gången på mindre än ett år eftersom hon också bestämde över om Sverige skulle hjälpa Frankrike mot terrorism eller inte.

På konferensen la hon till och med fram förslag (Aftonbladet;unvis.it) som hon vore minister också i denna fråga. En ny värnpliktsreform borde nog vara just en försvarsfråga. Det är den alltså inte, den är en utrikesfråga om man får tolka Wallström rätt. Frågan är var du Stefan finns i allt detta? Är det i vanlig ordning så att du är ointresserad av att styra upp eller bestämma över dina egna ministrar?

Regeringens arbete och sättet att leda tycks präglas av kaos. En minister gör en annans jobb och sitt egna skiter hon åt h-e, ändå ingriper ingen allra minst statsministern som ska föreställa ansvarig för det hela Foto: ”Chaos (6930838882)” by Moyan Brenn from Anzio, Italy – Chaos. Licensed under CC BY 2.0 via Wikimedia Commons

Vi måste därmed ställa oss en rad frågor. Den första är vem är egentligen försvars-minister, är det Margot Wallström eller Peter Hultqvist? Den andra frågan är allvarligare än så, den lyder Kan en regering ha ministrar som tror sig ha bestämmanderätten i fler frågor än den man är utsedd att ansvara för? En tredje fråga är vad detta säger om regeringen och dess arbete. Kan en regering fungera på ett så rörigt och minst sagt oproffsigt sätt som utrikesministern visade på konferensen?

Wallströms tillkortakommanden stannar ju dock inte vid detta, de fortsätter tvärtom med oförminskad styrka. Nu senast igår lyckades hon se till att förhållandet mellan Israel och Sverige numer är bottenfrusen. Israels utrikesdepartement utfärdade till och med ett  inreseförbud (SR) för henne i egenskap av utrikesminister. Alla de som fanatiskt och enögt tycker detta är bra eftersom Israel i deras ögon är satan självt, jublar säkert men detta får tyvärr konsekvenser som dessa inte hade tänkt på.

Det innebär för det första att det högtidlighållande som Wallström skulle deltagit i där man skulle hylla Raoul Wallenbergs insatser i slutet av andra världskrigets Ungern nu ställs in. Visserligen bara en symbolhandling men en viktig markering om hur illa relationerna nu är. Bullshitförklaringen från svenska UD heter att besöket på seminariet ställts in av ”kalender-skäl”. Den rätta förklaringen är nog att utrikesministern är förklarad Persona non grata vilket är diplomatspråk för en icke välkommen person.

Utrikesministern är nu inte längre välkommen i Israel vilket praktiskt sett  innebär att hon inte längre kan utföra sitt jobb vare sig i Israel eller Palestina. Sverige har därmed tappat sin roll som fredsförhandlare i området tack vare hennes politik Foto: Wikimedia Commons Etsning av H.W Wellcome

Det innebär vidare att Sverige inte längre har något som helst inflytande och därmed förmågan att agera i konflikten mellan Palestinier och Israeler. In i Israel är hon inte välkommen och ingen på den sidan lär nog tala med henne förrän något nytt som förändrar allt inträffar. Den dörren är alltså helt stängd tack vare hennes agerande.

Inte heller kan hon tala med den Palestinska sidan ansikte mot ansikte på plats eftersom ett sånt möte kräver att hon reser via Israel. Dit hon ju inte är välkommen så där försvann den chansen. Hon har alltså sett till att Sveriges traditionella roll som fredsmäklare  nu har fått sig en ordentlig törn och därmed har hon bakbundit sig själv. Vi kan som nation i stort sett bara titta på och fortsätta att agera så ensidigt som vår utrikesminister har agerat, allt annat är redan nu förlorat.

Grunden till den här konflikten återfinns i händelserna med de knivattacker som har skett inne i Israel under hösten, här hittar du en engelskspråkig artikel från CNN. Kom ihåg, attackerna har skett oprovocerat, riktats mot civila och i vissa fall mot poliser och soldater, har varit samordnade och organiserade och har initierats av den Palestinska sidan. Attackerna har lett till att flera av de som har utfört attackerna har skjutits ihjäl.

Om man ska diskutera en sidas övergrepp bör man diskutera den andra sidans stöd till terror. Det hade varit att vara objektiv – något utrikesministern med sin politik under inga som helst omständigheter är. Foto: Wikipedia

Den sista punkten, att skjuta ihjäl förövarna har varit den punkten som har delat världen. Visst finns kravet att personerna ska lagföras och ställas inför rätta i en fri och rättvis rättegång, men hur realistiskt är det kravet när en person går bärsärkagång med en kniv i näven och redan har bevisat sig kapabel att både mörda och skada?

Utrikesminister Wallström har gått på den första linjen, den som säger att personerna ska ställas inför rätta. Att de avrättats har hon kallat ”Utomrättsligt Dödande” (SVT; unvis.it). Detta är en term som väcker många frågor eftersom användandet av den bara pekar ut en sida utan att med en annan debatt ifrågasätta den Palestinska politiken.Kom ihåg att till och med Fatah hyllar dåden som ”ett föredöme”. Du kan se video med material från Palestinsk TV här under.

Hennes kritik och politik är alltså enkelspårig och enögd, hade hon varit objektiv hade hon kritiserat den Palestinska sidan för länge sedan men detta har inte hänt. Istället har hon inlett en politik som ska utreda en sidas brott, men inte ens med ord nämna den andra sidans övergrepp. Kanske inte undra på att man reagerar från Israelisk sida. Inte för att jag säger att Israel står utan skuld, men den är nog tyvärr betydligt mindre än den andra sidans vilket utrikesministern så där lägligt har glömt bort. Har du det också Stefan?

Kanske är det så Stefan att du i vanlig ordning låter Wallström ”välja” att se en sidas övergrepp som större än de är, men den andra sidans övergrepp som mer negligerbar för att det  fångar upp röster i vårt land? I så fall är det  nu inträffade än mer smutsigt än bara en ensidig syn på skuld i frågan! Det är nog snarare dags också för dig Stefan att inse att den nuvarande politiken ställer till med skada för Sverige för lång tid framöver.

Som alltid är ju nämligen sanningen lite mer nyanserad än den svarta och vita bild som Wallström nu ger bilden av. Hon kan ju också kunna titta på bilden av IDF-soldaten som ger en av de skjutna första hjälpen som hon och andra kan se här under. Hon kan ju också betänka vem som angrep vem och vem som därmed bär huvuddelen av skulden men det är nog för mycket begärt. En sån tanke är dock förgäves med tanke på hennes tidigare uttalanden som man kan läsa om på Fnordspotting.

En av de skjutna Palestinierna får första hjälpen av Israeliska soldater som nyss har attackerats. En bild utrikesministern nog vill låtsas inte finns. I hennes värld är en skyldig och den andre oskyldig trots att verkligheten talar ett annat språk Foto: IDF

Löjesguiden nominerar nästan mekaniskt utrikesminister Margot Wallström till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Ingen annan har gjort sporten skita i det blå skåpet till en större konstart än du Margot. Du tar inte bara över andras arbetsuppgifter utan du upprepar också ett sönderfall i relationen till annan stat igen och igen och igen i all evighet. Det finns helt enkelt inget slut på din förmåga att leverera elände åt nationen, du borde bli kunglig hovleverantör i ämnet. Det gör dig till en formfulländad kandidat till priset.”

Nu börjas det!

Det har blivit dags att avrunda året och ta lite jullov också för bloggen. Först har det dock blivit dags att summera ett tillstånd i landet som alltmer, mycket tack vare regeringens politik, handlar om ett land under prövning. Statsministerns jultal (SVT) handlade mycket om att peka ut alla utmaningar men också om att peka på ljuspunkterna. En skönmålning som för flertalet känns som en stor illusion.

Stefan Löfvens värsta fiende under året har hetat ”verkligheten”. Han har likt Don Quijote kämpat med sina väderkvarnar men förgäves, snart har resultaten dykt upp och de har minst sagt inte gått hans väg i någon fråga. Tvärtom har han lyckats landa på tvären och inte har det blivit bättre av att snart sagt varje minister får underkänt på en eller flera punkter. Det märks att socialdemokraterna har dränerats på nyckelkompetens under åren i opposition som man kan läsa om i ledaren i Norrtelje Tidning (unvis.it).

Hur än statsministern bär sig åt tycks han hamna fel i snart sagt varje fråga. I vissa fall har han själv bidragit till den utveckling som har lett fram till kraschlandningen. I migrationsfrågan har han t ex nu öppnat upp för en utveckling som kan leda till att folk får jobba för minimilöner. Foto: Wikimedia Commons

Istället har Löfven fått hålla till godo med ett gäng ministrar som har haft största möjliga skillnad i kvalitet. Peter Hultqvist som försvarsminister har varit ovanligt lyckad, men har många gånger fått se sig förbigången av andra ministrar som inte har tålt hans kompetens. Det var ju det utrikesministern gjorde i ärendet med Frankrikes framställan om hjälp mot terrorismen.

Också Anders Ygeman gjorde för ett kort tag ett bra intryck men snabbt kastades också han under tåget när han ena dagen lät meddela att Öresundsbron skulle stängas för att ge Sverige andrum, för att nästa dag vara tvungen att ta tillbaka allt. Anledningen då var dels att lagrådet hade gett förslaget tummen ner och att oppositionen därmed fick kalla fötter. Men gissningsvis bidrog också Stefan Löfvens oförmåga att bereda och förankra ärendet så att det fick ett annat resultat.

Hade Löfven varit lite realistisk hade han kunnat förutse att lagrådet skulle nobba förslaget. Det är nämligen inte alltför svårt att gissa att en stängning där tåg och bilar skulle hindras i sin fria rörlighet och där resenärer beroende av kommunikation över sundet skulle bli de som sattes i kläm, skulle bli för mycket för en granskning. Inte heller att tågbolag och bussbolag nu skulle bli gränskontrollanter var särskilt realistiskt om man ska vara ärlig som man kunde läsa om i Skånska Dagbladet.

Allt hade alltså med lite erfarenhet och rutin kunnat gå att förutse. Istället fick vi en soppa där dåligt beredda beslut och sista-minuten-beslut där till och med den lilla kompetens regeringen besitter offrades i form av ministrar som schavotterades inför öppen ridå. Hade Löfven berett ärendet och förankrat det bättre , hade han haft större möjlighet att få deras ogillande något dämpat. Ygeman fick bära hundhuvudet, också Peter Hultqvist i en annan fråga lite senare, för vad andra hade ställt till med.

Den soppa som regeringen ställer till med har gått så långt att de två enda ministrarna med kompetens har slängts under tåget. Ygeman och Hultqvist fick ganska handfast känna på hur den beryktade ledarstilen som statsministern står för kan kännas när konsekvenserna blir kända Foto: ”Bean soup with tomatoes and red peppers” by Gillgaramond – Own work. Licensed under CC BY-SA 4.0 via Wikimedia Commons

Motsatsen till Ygeman och Hultqvist dvs rent inkompetenta är lättare att hitta i regeringen. Fokus har under hela hösten legat på utrikesminister Margot Wallström, så också här på bloggen, men faktum är att det finns en uppsjö att ösa ur. Nästa till rakning är infrastruktur-minister Anna Johansson. Tidigare under hösten var hon på möte med SJ för att få information om vad som skulle hända om man från regeringens sida skulle kräva att trafikbolagen skulle sköta id-kontrollen vid resa över Öresundsbron.

SJ menade på mötet att ett totalt stopp för tågtrafiken skulle kunna bli konsekvensen eftersom man inte hade resurserna att genomföra det som den nya lagen medför. På mötet fanns flera ur oppositionen med genom riksdagens trafikutskott och de är nu starkt kritiska till Anna Johanssons agerande. När hon fick informationen borde en av de första åtgärderna ha varit att göra en konsekvensanalys som är en snabbutredning för att se vad ett beslut leder till. Ingen gjordes!

Nu är hela den process SJ beskrev fullbordad, från den fjärde januari nästa år kommer man inte längre att köra x2000-tåg till Köpenhamn, anledningen är att man inte hinner.  Det är då de nya reglerna börjar gälla. När nu skiten träffar fläkten är ministerns press-sekreterare Elin Tibell ute och försöker gjut olja på vågorna, själv är Anna Johansson oanträffbar. Elin Tibell menar att det är ett internt problem för SJ när det egentligen handlar om en konsekvens av regeringens beslut.

Att Anna Johansson har brustit i beredningen av ärendet är inget som tycks bekymra Elin Tibell, hon fortsätter att skjuta på SJ. När det inte längre går ber hon reportern kontakta Trafikverket för svar, de har upplysningsvis än mindre att göra med saken än SJ. Det finns inte på kartan i vare sig pressekreterarens eller ministerns värld att man inte skjuter pianospelaren.

När minister efter minister gör bort sig måste de naturligtvis räddas. I Anna Johanssons fall till vilket pris som helst, till och pianospelaren är ett legitimt mål när pressekreteraren Elin Tibell nu försöker dölja att ministern har gjort bort sig Foto: ”Piano Player On Lviv Market Place” Wikimedia Commons

Allt detta rabalder har ett enda syfte – att dölja att det är på kommunikationsdepartementet som alla misstagen har begåtts. Hela historien andas alltså ett slags ”låt oss rädda ministern från att behöva stå till svars för sina egna misstag”. Mer om historien hittar du i en artikel i SVD (unvis.it). I den kampen kan en pressekreterare till och med börja med något av de mest bisarra förklaringarna vi har sett från regeringen vilket inte säger lite. Den har ju annars gjort sig känd för att vara en veritabel stormavdelning vad gäller detta.

Statsministerns grundläggande problem är alltså en regering med högst varierad kvalitet där det dåliga tyvärr är det dominerande. De flesta ministrar i regeringen har alltså inte kompetens nog, inte enligt mig i varje fall, att platsa ens i en vanlig kommunfullmäktige. Det är så gott som dagligen en ny ”historia” där någon i vanlig ordning har gjort bort sig. Få är de som klarar sitt jobb och gör dom det kastas de snart till vargarna av de andra ministrarna.

Statsministerns verklighetsbeskrivning är nästa akilleshäl. Att kalla Miljöpartiet och Åsa Romson för ”ansvarstagande” är magstark nog, men tyvärr blev det värre. I talet går han in på hur viktigt det är att den svenska modellen med bland annat lönebildning förblir orörd. Stabiliteten på arbetsmarknaden där den fria lönebildningen sätts mellan arbetsmarknadens parter är helig för Löfven och så långt har han rätt, men så hann verkligheten upp honom igen.

Snart blev det uppenbart hur lite realism det finns i beskrivningen. Finanspolitiska rådet gick redan i oktober ut med det motsatta förslaget, samma råd som har en tung roll att spela i svensk ekonomiska och inrikespolitiska beslut. Där krävde man sänkta minimilöner, artikel om detta hittar du i Expressens bilaga Dina Pengar (unvis.it). Också Konjunktur-institutet (KI) fyllde i med samma krav.

Nu börjar en yster dans där insatserna höjs för var dag. Låglöneyrken menar många är vägen in för migranterna medan Löfven menar att vi ska värna den svenska modellen. Någonting rimmar välidigt illa i statsministerns visioner Foto: Wikipedia

Tanken bakom förslaget var att få nytillkomna i arbete. Tvärtemot Statsministerns visioner närmar vi oss alltså den dagen då vi kommer att få se de nyanlända som en lönedumpande grupp på arbetsmarknaden. Allt detta för att kunna ge dem de jobb andra åtgärder hittills har misslyckats med. Och inte undra på det! Vårbudgeten gav ju oss höjda skatter på arbete vilket inte direkt leder till fler jobb, snarare tvärtom. Läs mer om skattechocken och dess effekter från Svenskt Näringsliv.

Samma tongångar kommer från Institutet För Näringslivsforskning (IFN) där följande artikel från Arbetsmarknadsnytt har tagit upp samma tes – sänkt lön ger fler jobb. Statsministern däremot fortsätter att kasta ur sig floskler om hur den perfekta världen borde fungera. Problemet är att alltmer talar för att denna bild är just bara förhoppningar i framtidens Sverige där sänkt minimilön lär vara en möjlig realitet. Jag vill helst inte se den utvecklingen, men hjulen är satta i rullning och snart kan vi vara där vare sig vi vill det eller inte.

Varningens finger höjs nämligen om det motsatta dvs höjda löner skulle inträffa. I Aarbetsmarknadsnytt driver Maud Spencer vd för industriföretaget Svalson tesen att höjda löner driver företagen utomlands där lönerna är billigare. Jag tror henne, det finns ett sånt samband, men hur det rimmar med statsministerns visioner är igen en gåta. För även om hennes tes är riktig är den samtidigt en pungspark på den svenska modellen med fri lönebildning av arbetsmarknadens parter som Löfven värnar så om i sitt tal.

Visserligen har Maud Spencer rätt i sin artikel men i vissa kretsar ses nog hennes inlägg som en pungspark. Statsministerns tal innehöll ju ett försvar av den svenska modellen men denna är på väg att luckras upp och han själv har hjälpt till att skapa förutsättningen för det. Foto: Wikimedia Commons

Grundproblemet är att Sverige är något av de sämsta länderna i världen att integrera människor som kommit hit. Mer om den föga smickrande titeln i SVD. Resultatet blir att fler som kan språket är de som lägger beslag på jobben, därför sjunker idag arbetslös-heten. Men med varje ny person som kommer hit kommer också den siffran att gå åt andra hållet dvs vi kommer att få en ökad arbetslöshet vilket många ser som en farhåga.

Statistik säger att mer än vad femte alltså mer än 20 % av människor med utländsk bakgrund är arbetslösa. Denna siffra kommer troligen att öka, vi håller på att få en tudelad arbetsmarknad mellan de som har och de som inte har jobb. I kölvattnet på det kommer också chansen att öka för att man öppnar för låglönejobb. Något som också lyfts till politikens riksnivå som igår när Magdalena Andersson och moderaternas Ulf Kristersson möttes i en debatt i SVT:s Aktuellt.

Regeringen har helt enkelt öppnat för en utveckling man själva har liten eller ingen kontroll över. Lägg till att man har något av en uppsjö av dåliga ministrar som knappt klarar av sitt egna jobb och man förstår vad statsministerns fina deklarationer är värda. Det bästa man kan göra med dessa är att bara ignorera hans verklighetsfrånvända tankar. I mest humoristiska fall ber man honom torka sig mellan julskinkorna med dessa.

Som vanligt ser nog statsministern mest förbryllad ut. Det var ju så bra tänkt men det gick åt h-e ändå. Han bör nog titta på vilka ministrar som inte håller måttet och se till att ”vissa partier” får respass ut ur regeringen istället för att föra en politik som leder fram till det han säger sig vara emot. Det blir tyvärr inte så trovärdigt annars.

Löjesguiden nominerar nästan zombielikt statsministern till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Fina och stolta ord är ingenting värda om man inte kan backa upp dessa med en verklighetsbeskrivning och en kompetens i regeringen som gör sådana trovärdiga. Du försöker alla trick i boken Stefan men verkligheten är en mäktig fiende också för dig. Att du själv har bidragit till resultatet i verkligheten men ändå blundar inför den är svårslaget. Det är det som gör dig till en utmärkt kandidat till priset.”

Bloggen tar nu ett litet uppehåll för jul och nyår. Ha en riktigt god jul och gott nytt år. Jag tänkte återkomma strax efter nyåret om inget oförutsett inträffar där jag måste blogga därför att det måste kommenteras. Vi hörs när det nya året är här.

Det får vara nog nu!

Att den här regeringen är totalt körd inser snart alla utom dom själva och de som inte kan inse därför att de är för hjärntvättade. Statsråd efter statsråd gör bort sig, statsministern är en av de sämsta vi har sett någonsin och hela deras arbete präglas av sån valhänthet att få eller inga kan längre  med framgång försvara dem.

Margot Wallström är en av dem som tidigare har gjort bort sig. Vem kan glömma det diplomatiska sammanbrottet med Saudiarabien eller flera av de kriser hon har ställt till med där Sveriges relation till Israel har försämrats? Men nu har hon gjort det igen, försämrat relationerna alltså. Den här gången är det återigen relationen till Israel som har skadats med hennes uttalande.

Uttalandet gjordes i lördags i Rapports extra sändning angående terroristattentaten i Paris. Det gick ut på att det vi nu såg i Paris skulle ha kopplingar till unga Palestiniers situation och att det vi hade sett var ett uttryck för denna desperation. Uttalandet hittar du på SVT:s hemsida.

Så var det då dags igen. Margot Wallström är ytterligare en av dem som låter munnen gå innan hon tänker efter. Resultatet blir att den ena krisen efter den andra seglar upp och i slutänden är det Sverige som får betala priset Foto: Wikipedia

Låt oss döda den myten med en gång, det vi såg i Paris beror på en organisation som ser det som sin uppgift att skapa en stat baserad på vad de ser som uttolkningen av Koranen. Inget annat. För detta är de beredda att gå så långt som att göra sig och de sina till mördare. Dödande ursäktas inte av någon religion, påstår man att så är fallet är det inte längre en religion utan en massmordssekt vilket Daesh är.

Det har alltså lite eller inget att göra med Palestina, att påstå detta är fruktansvärt korkat och visar bara hur lite man vet. Ett faktum som har blivit som ett signum för regeringen som har en utrikesminister som tycks lida av Israel-tourettes. Det i sin tur bidrar bara till bilden av denna regering som en enda lång mardröm som borde ha avgått innan den ens tillträdde. Fnordspotting har i vanlig ordning bloggat suveränt om uttalandet. Så här lät hennes uttalande:

”Man kommer tillbaka till situationer som den i Mellanöstern, där inte minst palestinierna ser att det finns ingen framtid för oss. Vi måste antingen acceptera en desperat situation eller ta till våld.”

Naturligtvis blev reaktionen hård i Israel, varför den inte skulle ha blivit det är inte ens att diskutera. Uttalandet är djupt kränkande om än dubbeltydigt. Uttalandet från Israels utrikesdepartement säger allt och lite till. The Times of Israel sparade inte heller på krutet, inte heller The Jerusalem Post. Varför skulle de göra det? Hon gör en koppling som inte finns och uttalandet implicerar att Israel skulle haft en skuld i det som hände i Paris om än moralisk. Så är det naturligtvis inte och det borde hon veta.

Svensk vänster med regeringen i spetsen börjar allt mer utvecklas till något som mest liknar Twilight Zone. Dimensionen där allt är annorlunda och där logiska lagar inte längre går att använda för att kunna förklara verkligheten Foto: Wikimedia Commons

Själv har hon försökt att tona ned hela händelsen. Det brukar i vanlig ordning behandlas så när vår regerings ministrar inte klarar sitt jobb eller visar att de inte har koll på läget. Hon har ju som sagt dessutom visat sig ha just Israel-tourettes tidigare så hon har övat länge och väl. Kanske är hon ute och fiskar i grumligt vatten igen då detta ju kan ge många röster till nästa val. Snart är det bara vissa väljargrupper som stödjer den här regeringen som nu är förbrukad.

För att ytterligare understryka vilken naturkatastrof denna regering är, ger sig nu statsminister Löfven in i striden. Där ger han sitt stöd till Wallström och tycker kritiken är ”Väldigt orättvis”. Du kan läsa om fortsättningen på bråket i Expressen (unvis.it). Statsministern väljer alltså att göra illa än värre istället för att reda upp hela denna historia. Återigen begår han alltså något av det mest episka av undanflykter, dumheter och bortförklaringar för att sopa det oförsvarbara under mattan.

Den här gången går dock regeringen än längre i sin strävan att riktigt skita allt åt h-e. Wallström kontrar nu med ett nytt uttalande som ska gjuta olja på vågorna var det väl tänkt, problemet är att det gör det motsatta. När hon så gör sitt tillrättaläggande heter det att ”det är Israels problem om de upprörs över olika svenska uttalanden”. Artikeln från Expressen (unvis.it) hittar du här. Citatet lyder så här:

”Jag har ingen mer kommentar till det. Israel upprörs över allt vi gör så det är inte för oss att svara på. Utan det får Israel svara på, säger Wallström.”

Det hon säger är alltså att om Israel har problem med hennes uttalande är det deras problem inte hennes. Snacka om att sjunka till sandlådenivå ovärdigt en av de viktigaste posterna i regeringen. Det visar också hur illa det är ställt med en regering som nu har lyssnat för mycket på Miljöpartiet och nu får de betala priset genom att allt fler kanaler för dialog i utrikesfrågor stängs en efter en. Det är knappast troligt att Israel bjuder in Sveriges utrikesminister för samtal för en lång tid framöver efter alla hennes grodor.

Men utrikesministern spelar inte ensam i den här ligan tyvärr. Den Israelfientliga retoriken fyller snart dagligen den så kallade press som vi har i landet. De visar i vanlig ordning prov på att vara sååååå oberoende (ja, det där var ironi!). Missförstå mig rätt, det finns flera saker man kan kritisera Israel för men attacken i Paris är inte en av dessa. Inte heller följande ”nyhet” som återfinns i Aftonslasket är särskilt trovärdig.

För också Aftonbladet är inne på rätt linje som så ofta förr. Häromdagen meddelade man att femton döda personer hade påträffats på Sinaihalvön i Egypten. Underrubriks formulering var ”nära Israels gräns” vad nu det hade med saken att göra. Det är som vanligt alltid ett land som finns i fokus när något negativt eller tragiskt ska meddelas. Om de har med saken att göra eller inte är ovidkommande, här ska både urusla ministrar och tidningar peka finger som för att misstänkliggöra och smutskasta.

Aftonbladet är dock mer komiska när de i vanlig ordning inte kan hålla reda på fakta, i det här fallet att Sinaihalvön delvis ligger i Egypten och att det var i detta land de döda påträffades. Men gud förbjude, skriver man något som ens kan andas att det troligen är Egyptier som ligger bakom kan ju sammanfattas i ordet ”rasism”. Att det dessutom SKULLE kunna vara krafter lierade med IS och Al Qaeda kan man inte heller skriva då också detta faller under r-ordet.

Dessa grupper är ju trots allt extra verksamma just på Sinaihalvön så det är ju helt gripet ur luften. De använder området som smugglingsväg för flyktingar så också det ska man låta bli att nämna. Att de dessutom har kidnappat Etiopier och hållit dessa fångna i området tidigare för att kunna pressa de anhöriga där hemma på pengar kan man inte heller nämna. Gör man det kommer r-ordet fram igen, var är ju trots allt ”bara” rasifierade afrikaner som hittades. Det erkänner ju till och med Aftonslöddret.

Tecknen hopar sig, vi har en helt annat tonläge mellan vissa politiska krafter och Israel i dagens Sverige. Utrikesministerns uttalande är därmed logiskt om än stenkorkat. ”Anitsemitism” är kanske ett problematiskt ord att använda i sammanhanget men det är ändå dit tankarna förs. Om man går dit kan man med lätthet dra slutsatsen att det inte längre är svenska nazister som är antisemitismens fanbärare, det är svensk vänster som bär fram den retoriken.

Det finns dock en slutsats man måste dra och det är att det måste vara slut på dumheterna från regeringen nu. Den följetong som kallas ”regeringen” har snart 7-8 kraschlandningar om dagen på sitt samvete. Ingen regering i historien har lyckats skita så mycket åt h-e och Margot Wallström är bara en i mängden av okunniga i denna. Ni är valda för att uträtta ett jobb, ni gör allt annat än det. Den här regeringen är i själva verket en kraschlandning utan slut. Avgå Löfven!

Sverige är värt mer än den här regeringen. Vi står dessutom inför en stundande katastrof med migration där regeringen fullständigt har kapitulerat, också den skadligt för landet. För att det över huvud taget ska finnas ett land att regera över måste vi ha en ny regering nu. Får vi inte det och får dras med den här ministären tycker jag personligen synd om en nation som nu går en sakta sotdöd till mötes. Tacka Löfven för detta svensk!

Regeringen Löfven är som ett ständigt pågående krasch som hela tiden upprepar sig. Sverige är landet som kommer att få betala priset för utrikesministerns alla tavlor och man stänger därmed allt fler dörrar till omvärlden. Foto: Wikimedia Commons

Löjesguiden nominerar idag Margot Wallström och Stefan Löfven till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Er okunskap är oändlig men ändå talar ni. Jag ska inte påstå att jag vet allt i frågan, men den tycks vida överstiga era och den finns nog lite till mans utan att vare sig jag eller andra blir utrikesministrar eller statsminister. Margot Wallström bevisar därmed tesen att i stort sett vem som helst kan bli minister i den här regeringen, kunskap eller inte. Statsmininstern visar dessutom vilken fingertoppskänsla han hade när han valde ut detta ”järngäng”. Det gör er båda till formidabla kandidater till priset.”

Bolagsplundringens tid

Som bekant är vår regering något av en pågående naturkatastrof med sammanbrott i slow motion. Den borde helt enkelt aldrig ha fått tillträda, än mindre regera om jag fick välja. Ett exempel på vilken praktikantregering det här är, är den så kallade budget som Magdalena Andersson nyligen la. Full av budgethål där underfinansieringen tittar fram hela tiden är ett exempel på detta.

För att nödtorftigt täcka detta har hon gjort två saker. Hon har börjat köra med kreativ bokföring där budgethålen täcks över genom att t ex i nådiga luntan redovisa kostnaden för migration baserad på siffror som är inaktuella. När Migrationsverket la sin prognos i juli baserade regeringen sin prognos på denna siffra, efter det har Migrationsverket reviderat siffran. Det har däremot inte Magdalena Andersson gjort. Resultatet blir kreativ bokföring där siffrorna för kostnaden i migrationsfrågan kommer spränga budgetramarna med råge.

Magdalena försöker nu med alla trix i boken att slå knut på sig själv för att dölja hur många hål som hennes budget innehåller. Resultatet lär bli höjda kostnader och än mer underskott när kostnaderna skenar.

Princip nummer två som har uppfunnit är att nu ska underskotten som uppstår betalas av vad som bara kan kallas bolagsplundring. Det började i det tysta den 21 augusti när statliga Specialfastigheter som äger polishus och fängelser, lät meddela att man lånar 300 miljoner genom obligationslån. Lånet kan man läsa om i Fastighetsförvaltaren.

Som tack för lånet går nu 3 miljarder av pengarna till Magdalenas konto istället. Bolaget har dolt uttaget under den kryptiska rubriken ”återbetalning av aktiekapital” och som en extra utdelning till statskassan. Nu är aktieägarna dvs medborgarna/skattebetalarna skuldsatta genom bolaget med belopp, ränta och allt. Mer om denna och andra snaskiga affärer signerade Magdalena Andersson kan man läsa om i Expressen (unvis.it).

Fortsättningen kom när SJ klåddes på 1,7 miljarder i det stora tågrånet signerat Socialdemokraterna (numer Socialdemokratrarna) och Miljöpartiet. Mer om tågrånet i Expressens (unvis.it) artikel. Miljöpartiet som dessutom skällde ut Anders Borg för samma klåfingrighet då han konfiskerade 73 miljoner. För den någorlunda matematiskt kunnige framstår 73 miljoner och 1,7 miljarder som en rätt stor differens, dock inte för Miljöpartiet som har varit märkbart tysta i frågan.

Från miljöpartiet är det ovanligt tyst när det gäller SJ. Av förklarliga skäl gäller det att låta saker och ting bero nu när det i vanlig ordning vankas hyckleri från partiet
Foto: Wikimedia Commons

Där kan uttaget innebära försämrad förmåga att köpa in nya lok och vagnar som därmed begränsar företagets möjligheter att möta den nya konkurrens från andra bolag. Sträckan Göteborg-Stockholm är nu utsatt för mer konkurrens och nya fräscha tåg behövs. Det är därför regeringens tilltag är extra destruktivt. Stefan Löfven – vår ”ansvarstagande statsminister” – viftar bort kritiken med att SJ är överkapitaliserat. Frågan är om han har sett bolagets vagnpark som inte förnyats i den omfattningen det borde?

Det tredje exemplet kommer från Akademiska Hus som genom staten äger och förvaltar universitetslokaler. Här konfiskerar Magdalena Andersson 6,5 miljarder sek. Resultatet kan bli höjda hyror för universiteten och detta leder i sin tur till mindre disponibla pengar för utbildning och forskning. Men vad gör väl det när man samtidigt har anslagit duktigt mycket mindre pengar i budgeten så att det ser ut som en satsning när det i själva verket är en dödskyss åt universiteten.

Socialdemokratin med Vänsterpartiet har alltid slagit sig för bröstet i debatten att de är minsann representanter för det goda. Näringslivet och Alliansen däremot är i det närmaste att likna vid Belsebub. Varje gång en direktör har ertappats med fingrarna i syltburken har de båda partierna varit där och kritiserat girigheten, nu är man del av samma kultur som man anklagar andra för att vara.

Den helgonlika auran hos Socialdemokratin, Miljöpartiet och Vänsterpartiet börjar nu falna rätt ordentligt. De snor dina tillgångar svensk! Foto: Wikimedia Commons

Så fort Socialdemokraterna av idag innehar makten händer nämligen samma sak. Man pekar finger på andra och gör samma saker i mycket större skala själv. Nu brandskattar man alltså medborgarnas egendomar för att dölja det faktumet att de tomma ladorna fortfarande är tomma. Man sätter dessutom medborgaren i skuld för att dölja sitt egna misslyckande. Dessa misslyckanden i den senaste budgeten har Fnordspotting bloggat om.

Det kosmetiska förvandlingsnummer som Magdalena Andersson utförde där alla sossar gjorde vågen över att äntligen kände man igen politiken, visade sig vara tomma tunnor snyggt maskerade som ”fullt ut finansierade”. Sanningen är dock att Magdalena Andersson fortfarande inte förstår skillnaden mellan plus och minus. Vad hon däremot förstår är hur man döljer de egna tillkortakommandena och hur man duperar folket.

Hur än Magdalena försöker att dupera oss är en dansande kyckling en dansande kyckling. Lurendrejeriet har nu nått den nivån där orden ”kreativ bokföring” bör övervägas
Foto: Youtube

Löjesguiden nominerar idag Socialdemokratrarna med mästermanipulatören Magdalena Andersson i spetsen till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Så inleds plundringen av medborgarnas ägodelar där ni i vanlig ordning tycks tro att staten är ni. Så inte nog med att er egen inkompetens sätter käppar i hjulet. Den verklighet ni själva har skapat gör det också i form av ökade kostnader där Magdalena har felbudgeterat. Kvar blir bara den största bolagsplundringen vi sett på länge, allt signerat Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Det gör er till fullvärdiga kandidater till priset.