Börja om från början!

Dags att starta om det här landet från början, omstartsknappen nu tack! Efter en vecka i sordinens tecken med tanke på händelserna i Bryssel, börjar nu kommentarerna komma. De flesta är sansade, faktiskt riktigt rakryggade – vi måste stå upp och börja försvara det öppna demokratiska samhället. En syn jag delar, vi måste sluta krypa och stå upp mer än någonsin. Vi måste försvara vår idé, våra ideal och vårt värde istället för att krypa inför en hoper barbarers.

Men så finns det dom som tar tillfället i akt för att se till att i vanlig ordning se till att skulden blir vår. Det är deras synsätt som får mig att undra om inte det vore bättre att börja om från början. Mönstret i argumentationen går att känna igen från en mils avstånd. ”Hatet på nätet”, ”Hatet som får breda ut sig”, ”Högerextremismen”, ”Breivik” och så vidare går igen och igen. Allt är sociala medias skuld trots att sociala media är relativt befriade från det mesta av det påstådda hatet där det är en liten grupp som vanligt förstör för de många.

Facebook är alltså trots SVD:s olika försök (SVD; Archive) till påhopp på företeelsen, inte tummelplatsen för all världens hat. För med en ”reporter” som Jack Werner kan det nog tyvärr bara gå fel. Skulle han t ex någonsin få för sig att börja kartlägga vänsterns hat på nätet? Otroliga saker har hänt förr, men aldrig så otroliga. För då hatet finns, skriver man bara om en företeelse inte alla.

Det tycks alltid vara samma fenomen man riktar in sig på. ”Breivik”, högerns hat och så vidare är tydliga indikatorer men få gånger läser vi någonsin om vänsterns rätt tydliga hat? Skulle inte tro det! Istället är det som om journalisten följer ett slags manus redan skrivet där vissa saker är värda att uppmärksamma, andra absolut inte. Låt mig ge dig några exempel på hur en sådan agenda kan se ut.

I Sverige är det skillnad på hat och hat. En sidas hat uppmärksammas med all rätt, en annan sidas diskuteras inte ens och alla är patologiskt intresserade av det nästan obefintliga hatet på nätet. Istället för att diskutera diskutera hatet utan förtecken eller inskränkningar, får vi alltså en diskussion som för länge sedan har kantrat. Foto: Wikimedia Commons

Ett exempel är ”rasismen” i samhället. Jo, jag hatar också rasism men problemet är att man ser en typ av rasism men inte en annan. Riktas rasismen mot muslimer som grupp rycker alla ut. Inget fel i det, tvärtom så hatar jag som sagt alla former av rasism också mot dom. För jag vänder mig INTE mot alla muslimer, bara de som följer samma tanke- bana som de redan radikaliserade. För trots vidrigheterna som nu senast i Bryssels, så är IS en liten bråkdel av en större grupp som ibland håller med vad de säger och ibland inte.

Jämför vi reaktionerna så blir det dock mer problematiskt. För samtidigt ser man inte den andra sidan av myntet. Ser journalisten t ex hatet mot den vite medelålders mannen som aldrig har gjort en fluga förnär? Inte alls! Ser journalisten den antisemitism som ganska ohejdat får breda ut sig och där en viss grupp nästan alltid är inblandade i den? Glöm det! Exemplet Malmö borde mana till eftertanke men diskussionen efter varje reportage om hur illa det är ställt, dör lika fort som den uppstår.

Som sagt, hatet finns men min erfarenhet är att det är svensk vänster eller så kallade muslimer som står för den. Den delen diskuteras dock aldrig, konstigt det där.  För det heter ju i debatten att det alltid är ”högerkrafter”. Det beror nog snarare på att man vill införa enpartistaten och försöker hitta sina skäl till det. Det heter också alltid från den typen av debattörer ”att vi måste tala om problemet”. Problemet är att det är lika illa ställt i det påståendet som det är annars. Man ser en typ av problem, men inte ett annat.

En av de som inte förstår ett dugg och som agerar utifrån denna okunskap är Mona Sahlin. I hennes senaste inlägg (Dagens Samhälle; Archive) talar hon länge om väl om hatet……men helt förgäves. Redan i andra stycket stänger i varje fall jag av. Blandningen av känslomässiga övertoner/överdrifter och rena propagandalögner blir liksom för mycket i citaten.

”Varje dag utsätts människor för stormar av hat och redan i dag väljer journalister tystnad, unga tjejer blundar för glåporden för att orka med sin skoldag och politiker drar sig undan när familjen utsätts för hot.”

Men vad vore väl inte ett förfall om det inte blev värre än så. Att inte förstå skillnaden mellan ungdomligt oförstånd och extremism är ett sånt misstag som hon ger liv åt med följande formuleringar:

”Men alltför ofta är det på chattforum, i kommentarsfält och på sociala medier dessa hot börjar växa för att sedan sippra ut i verkligheten i form av det hat som ger extremisten sin näring. Vi får därför inte bara betrakta den som utövar våld som våldsbejakande. Ett stort ansvar vilar också på författaren till de texter som sporrar aktivisten till handling.”

Hur lite man förstår av avsaknaden av samband mellan ren frustration och politisk eller religiös extremism för att kunna formulera de där meningarna är rätt talande. Unga och arga har vi alla varit och någon gång, troligen flera. Antagligen har ingen, inte ens jag, kommer undan att ha sagt överilade saker. Troligen har inte heller Mona Sahlin undgått detta.

En radikalisering där människor gör överväganden som att religion, eller vad man uppfattar som religion, är viktigare än människoliv och att det därför är okej att ta dessa är en helt annan process. De två olik processerna bör inte blandas ihop och de bör definitivt inte jämföras med varandra för att urskulda en grupps hat. Hat är hat, vem det än kommer från. Så enkelt är det och det borde också Mona Sahlin förstå. Det är nämligen ordentligt fel att säga att vardagsilskan snart blir till hat och dessutom till radikalisering.

Att blanda ihop så diametralt olika företeelser och begrepp är skrämmande, för att inte tala om okunnigt. Det är av samma anledning, okunnigheten, hennes oförmåga att förstå innebörden av sitt egna jobb plötsligt blir rätt intressant. Låt oss ta ett exempel: Mona Sahlin är ju en varm vän av att se till att hemvändande terrorister som har varit nere i Syrien på jihadresa, ska få vård, hjälp med lägenhet och jobb. Om man då frågar sig det viktigaste av allt, finns det stöd för hennes synsätt i vetenskapen så blir svaret ”Nej”.

Abdulhamid Abaaoud började sin bana som jihadistresenär till Syrien för att senare ta steget över till att återvända och bli hjärnan bakom flera terrordåd i Europa. Han sköts senare till döds men frågan kvarstår, hur länge ska återvändandet och därmed naiviteten få fortsätta? När Mona Sahlins arbete och grund också den vacklar på en avgrund av ovetenskaplighet utan att etablissemanget lyssnar, börjar man undra om inte Mona Sahlin borde bytas ut. Foto: By BFMTV – https://easternmediterraneanagency.files.wordpress.com/2015/11/abdelhamid-abaaoud.png?w=602&h=335&crop=1, CC BY-SA 4.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=47612992

Erik Wennström är psykolog och en erkänd sådan. I ett blogginlägg vänder han sig emot synen som Sahlin med flera gör gällande när de påstår att hemvändande terrorister lider av ett avvikande socialt beteende och därför bäst hjälps med stöd att kunna återgå till mer ”normala” sådana. Att resa ner och döda i en religions namn är istället ett ställnings-tagande och en överlagd handling/tanke som leder fram till ett beslut – att resa ner för att strida för vad man ser som ett rättfärdigt mål. Insatserna missar därmed själva målet.

Nu kommer från och med idag terrorresor att straffbeläggas, ett steg i rätt riktning. Men lagen innehåller luckor redan från början. Är man t ex medborgare i ett annat land kan inte svensk lag appliceras, detta på grund av internationella konventioner som vi har skrivit under. Det är främst genom FN som dessa finns och som reglerar rättigheter hos migranter. Därmed kan folk med medborgarskap som väljer att åka ner till krigets Syrien gå fria från straff men ändå vistas i vårt land. Skrämmande med tanke på alla nytillkomna.

I det sammanhanget spelar religiösa ledare en stor roll. De måste agera föredömen och ta avstånd från ondskan. Det gör också vissa imamer i vårt land, de ska ha heder för sitt arbete. Gör man inte det är man snarare en medlöpare. För som man har konstaterat i Storbritannien, både yttrandefrihet och religionsfrihet förpliktigar. Sätter man inte gränser, och det är vi ju omvittnat usla på i Sverige, kommer snart fler som imamen Abo Raad (Gefle Dagblad; Archive) att vinna följare och få utveckla sin skruvade ideologi.

Det kan också i värsta fall gå som i Storbritannien där man misstänker att 85 shariadomstolar (Mail Online) finns runt om i landet och som håller på att skapa en stat i staten där Brittiska lagar inte längre anses legitima. Dessa sägs ha varit för mer hårdföra regler som att hugga av händer för vissa brott och att man dessutom har godkänt barnäktenskap.

Tystnad! Det är så man opererar inifrån. Det blir därför svårt att bevisa men vissa uppgifter tyder på att det finns shariadomstolar i Storbritannien. Foto: Wikimedia Commons

De drivs av extremister som ser dessa straff som naturliga, också detta ett resultat av för många och för snabbt. Det bör dock påpekas att eftersom dessa, om de finns, opererar i det tysta och lite läcker ut. Det är därför svårt att säga vad som är sant och falskt i sammanhanget.

Det finns några saker vi som nation måste komma ihåg. Vi har ställts mot en inre fiende som Abo Raad och krafter som i exemplet Storbritannien som följer dessa läror, vi har en radikalisering (Aftonbladet; Archive) som pågår just nu runt om i städernas förorter men vi har samtidigt en dålig organisation (Aftonbladet; Archive) att möta vår tids stora ondska. Vi har till och med ett politiskt parti som ser all debatt (Aftonbladet; Archive) i ämnet som icke önskvärd. Man kan gott säga att så här långt är arbetet inte så värst imponerande.

Inte heller Mona Sahlin är nöjd men försöker samtidigt släta över problemet (Sydsvenskan; Archive) vi som samhälle ställts inför. Ett tiotal kommuner av landets 290 som har en framtagen handlingsplan för att kunna bemöta vår tids utmaning på området, kan inte sägas vara ett bra resultat. Ändå försöker Sahlin att sopa problemet under mattan. Vad säger en sån sak om hennes kompetens att ha det övergripande ansvaret för en av vår tids stora ödesfrågor?

Nej tyvärr skvallrar Mona Sahlins synsätt på flera plan om en djup okunskap och en skrämmande naiv syn på saker och ting. Att hjälpa ”missanpassade ungdomar” med allehanda hjälp från samhället kan dessutom stå oss dyrt då terrordåd i Frankrike t ex har haft inslag av just återvändande som deltagare i dessa. Ska man ställa frågan på sin spets, måste man fråga sig om Sverige har råd med Mona Sahlin och om det ska behöva kosta människoliv innan vi inser hur illa det är ställt. Som sagt, börja om från början!

Om man anförtros makt, måste man också ha kunskapen om hur man bäst använder den. När man hela tiden har fel är det nog dags att byta ut dessa ledare men så är inte fallet. I Sverige kan vissa hålla sig kvar hur länge som helst, hur inkompetenta de än är Foto: By Unknown – Colored portrait and a black and white rubbing of the portrait, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=8151462

Löjesguiden nominerar idag Mona Sahlin till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Mona Sahlin är med lite vilja och fantasi sinnebilden för det svenska förfallet. Politiska kontakter tycks vara viktigare än kompetens, att ha ”rätt åsikter” likaså. Fallet för den med lite eller inget att bidra med till samhället är alltid mjukast ju högre upp i hierarkin man kommer tycks det. Allt detta sammantaget gör henne till en formidabel kandidat.”

Om det fria ordet och försöken att tysta det

En av hörnstenarna i begreppet demokrati är en fri, oberoende press som kan verka och säga det den vill säga. Det är dock lite bekymmersamt att påstå att sånt finns i Sverige, alla har en agenda och alla drar åt olika håll för att påverka folk att tycka som dom. Vi har dessutom en press vars främsta aktörer – journalisterna – sysslar med en medveten politisk agenda som ska gynna ett sätt att se på samhället och bara den.

Vänstern har på sätt och vis redan monopol genom allehanda hjärntvättsinstitut som i Sverige betecknas som ”utbildning”. Men vi har också det motsatta, en statsmakt som alltmer börja lägga sig i det fria ordet. Vi har nyss fått resultatet av en utredning (Utredningen ”Integritet och Straff”) som skulle kunna leda till det fria ordets död på nätet. Anledningen är helt enkelt att den av näthat utsatta personens ”känsla” och ”upplevelse” plötsligt flyttar in i lagtext.

Året då vi firar Tryckfrihetsfordningens 250-årsjubileum visas allt fler tecken på att det fria ordet mår allt sämre i landet. Det senaste exemplet är det där någon på Regeringskansliet ringde upp en enskild journalist för att tala om vad han/hon eller hen tyckte om dennes skrivande Foto: Wikimedia Commons

Hatet på nätet är de fåtals uttryckssätt, syftet med det nya riktlinjerna är dock att kväsa all opposition genom att helt enkelt föra in känslor som juridisk grund för åtal. Ingen talar dock om det motsatta, dvs när de som säger sig vara utsatta för näthat är de egentliga hatarna. Problemet är väl snarare att hatarna som verkligen hatar kan springa och gömma sig bakom maktens skyddande sköldar, allt medan vi andra som knappt har lyft pekfingret får veta att vi hatar i så enorma mängder att vi inte borde få existera.

Ta feminister t ex, ingen är enligt de själva så hatade som dom men själva hatar de så det står härligt till. Generaliseringar om män, nedsättande kommentarer om män, misstänklig-görandet av män osv är inte alls så ovanliga om man vill tro. Till och med när feminister anslår en riktigt sansad ton med kloka tankar fallerar de till sist. Anledningen är enkel, de kan inte hålla sig borta från generaliseringarna eller det rena historieförfalskandet (Metro; Archive). Svensk feminism är helt enkelt som att leka ”finn fem fel”.

Magplasket den gången var väl att Cissi gör det där feminister brukar göra, hon generaliserar. För att inte peka finger på de som faktiskt står för det sexuella trakasseriet på svenska badhus vill hon relativisera problemet. Det gör man bäst genom att påstå, helst helt utan minsta spårämne av bevis, att ett problem har funnits långt innan de som genomför allt detta vidriga kom hit. Genom att påstå att sexualiseringen av badandet har funnits så länge det har funnits badhus, så blir alla män – inte bara de skyldiga – utpekade.

Tidningen Metro och Cissi Wallin gör alltså det fina och rättrådiga feminister ska göra, de tänjer på gränserna för fakta och vill mer än gärna ge en bild som inte riktigt stämmer. Inte undra på då att både skribenterna och tidningen i det fallet har ett grundmurat dåligt rykte och detta med all rätt. Fakta är ju för den här typen av ”publikationer” bara är en patriarkal förtryckarmetod för det har vår husgudinna Gudrun sagt. Hör ni trampet av stövelklackar?

Vi har förstås också en regering i det här landet, inom parentes en ovanligt usel sådan som inte ens borde få använda beteckningen. Också dom är ena hejare på att lägga sig i och ha åsikter om sådant de inte bör ha en åsikt om. Ta SVD t ex. En någorlunda seriös tidning som också den har sina avigsidor, men man kan i varje fall inte anklaga dom för att inte granska, kritisera och dissekera den katastrof vi kallar ”regering”. Det är deras självklara rätt och dessutom deras uppgift. Så långt allt rätt alltså.

Som sagt, regeringen var det. Titta på Tweetet ovan och förskräcks förhoppningsvis. En enskild journalist – Aleksandra Boscanin – gör alltså sitt jobb men så fort hon gör detta ringer någon från Regeringsdepartementet och låter meddela att man inte är nöjd med vad hon skriver. Nu ska det i ärlighetens namn först sägas att det inte framgår om det är en tjänsteman eller politiker som har framfört åsikten.

Men det spelar kanske ingen roll när allt kommer omkring, det hela är så pass vidrigt att varje person med någorlunda rättskänsla måste reagera. Ett Regeringskansli som inte bara har åsikter om vad en enskild journalist skriver utan som dessutom aktivt ringer upp och meddelar att man ser med ogillande på vad han/hon/hen skriver. För det finns väl hen också inom journalistkåren?

Mycket kackel i hönsgården regeringen men visst finns väl också hen inom journalistkåren. Svart står för den sorg vi alla känner inför sönderfallet som kallas Sverige. Foto: Av Freyja Imsland – http://www.mynewsdesk.com/se/uu/images/pm_hoena1-107458, CC BY 3.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=44810395

Skulle det röra sig om en tjänsteman bör denna entledigas från sin tjänst, är det en politiker som jobbar inom Regeringskansliet bör han/hon/hen bytas ut med omedelbar verkan. Det är djupt oroande att se hur en regering med dess Regeringskansli tycker sig ha rätten att granska, ha en åsikt om och framföra denna om en enskild journalists arbete eller slutsatser. För tänk efter, vad betyder det i klartext? Jo, vi har en regering som anser att de inte ska granskas och händer detta ändå så kan man alltid sätta ner klacken.

Det är ju tyvärr inte första gången regeringen passerar denna osynliga gräns mellan det tillåtna och otillbörliga. För drygt tre veckor sedan fick Aftonbladet en käftsmäll av Stefan Löfven personligen när han kallade deras granskning av Peter Hultqvists lägenhetsaffärer för ”tjoller” (Aftonbladet; Archive). Man kan alltså sammanfattningsvis konstatera att det fria ordet genom landets tidningar har två fiender, journalisterna själva och en regering som inte tål att man granskar denna.

Återigen visar det sig alltså att landet befinner sig på ett sluttande plan och att det snabbt går utför. Skälen till varför regeringen Löfven måste och ska vara en parentes i historien hopar sig därmed. En regering med sin närmaste departement som tror sig kunna ro en så osmaklig handling i land har inte längre någon legitimitet, så enkelt är det. Står man inte upp för de grundläggande demokratiska värderingar som kräver denna tolerans, ska man inte heller anförtros landets högsta ämbete.

Makt medför både ansvar och nödvändigheten att förstå att regler också gäller den egna personen eller kollektivet. En regering eller dess administration som inte förstår detta bör inte vara regering. Foto: Wikimedia Commons

Löjesguiden nominerar idag regeringen och Regeringsdepartementet till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Att regeringen Löfven är fullständigt inkompetent är ingen nyhet. Att den också är till sina delar fientlig mot grundläggande demokratiska värderingar som var och ens rätt att granska och kritisera är däremot något nytt och skrämmande. Erkänn ert misslyckande och avgå omedelbart! Men jag tror ni är alltför inkompetenta för att ens veta hur man gör det och därtill alltför narcissistiska. Det sammantaget gör er till utmärkta kandidater till priset.”

Flagellanterna går igen

De manliga självspäkande flagellanterna vars livsluft är att vältra sig i dåligt samvete över en svunnen tid som inte har med oss att göra, går igen. Den här gången heter han som en del gånger förut Andres Lokko. Han är den självplågande skribenten vars vurm för att uttala sig frågor han inte ens i grunden förstår är så pass stor, att hans inlägg i debatten hela tiden hotar att kantra över i rent nonsens. I torsdagens nätupplaga av SVD (unvis.it) var det både klippt och rakat igen.

Så var det då klippt också för SVD när Andres Lokko gick från magplask till magplask. Att hålla debatten på en anständig nivå och att använda fakta i målet var som vanligt oviktiga detaljer i sammanhanget Foto: Expressen

I artikeln driver han linjen att eftersom kvinnor förvägrades rösträtt fram till 1921 bör män förvägras rösträtt i tio val framåt. En briljant idé……..om man vill fiska i grumligt vatten. För tesen att kvinnlig rösträtt infördes först 1921 är en tes med extremt många problem, men det är i vanlig ordning sekundärt i retoriken.

För det första fick kvinnor i princip men inte i praktiken rösträtt i kommunal och landstingsval från och med 1863. Anledningen var att det fanns många undantag i lagen som uteslöt stora grupper från att rösta, också män. Kraven var att man bosatt i kommunen, myndig, att man hade taxerats för kommunalskatt och att kommunalskatten var erlagd. Röstantalet var också högre ju högre inkomst man hade. Man kan läsa om kraven i en artikel från Wikipedia.

Klart orättvist med andra ord men det gav vissa kvinnor rösträtt. Lagen uteslöt också män från att rösta, så orättvisan var också paradoxalt nog rättvis. Männen fick full rösträtt 1909 och kvinnor 1921. Fast åter finns det en del problem med det påståendet. Män fick nämligen inte FULL rösträtt förän 1925, alltså fyra år efter kvinnorna!

Vad Lokko inte tar hänsyn till är att beroende på hur man räknar får man olika resultat. Det sägs alltid att män fick rösträtt före kvinnor, men stämmer det påståendet? Foto: ”A plus b au carre” by Alkarex – Own work. Licensed under CC BY-SA 2.0 fr via Wikimedia Commons

Återigen beror det på hur man räknar, men fram till 1925 hade kvinnor full rösträtt medan män kunde få sin rösträtt indragen. Hade någon smitit från militärtjänst, straffats med fängelse, inte betalat sin kommunalskatt kunde man fortfarande fråntas rösträtten. Detta gällde dock bara om du var man, kvinnor behövde ju inte göra värnplikten t ex.

Det är just därför Lokkos uttalande i artikeln inte bara är problematiskt utan faktiskt rent korkat. För honom och hans meddebattörer är historieskrivningen svart eller vit, här finns inget utrymme till de faktiska detaljerna och anledningen är enkel. Drog man in sådana ”irrelevanta” detaljer skulle ju hela retoriken falla.

En annan del av den retorik som tycks så vanlig hos Lokko, Virtanen och allt vad de heter är ju att det som alla känner sig så förorättade över, hände för över eller snart hundra år sedan. Frågan blir vad det har med dagens samhälle att göra? Det är som att argumentera för att bensindrivna bilar måste förbjudas. Efter en mätning utförd på en T-Ford har det ju uppvisats skadliga mängder gifter.

T Forden är nog ingen bra måttstock på utsläpp från dagens bensindrivna bilar, men en bra allegori på hur man jämför. För vill man sätta in gårdagens problemställningar i dagens samhälle i debatten, har man med en gång skjutit sig i foten Foto: ”Model T Ford (8424090806)” by Mark Harkin – Model T Ford. Licensed under CC BY 2.0 via Wikimedia Commons

Andres Lokko gör alltså sig själv till åtlöje med en artikel som denna. Det är knappast något som kommer att föra någonting framåt över huvud taget, tvärtom har den gjort sådana som mig rent stridslysten och fientligt inställd till de dårskapens argument som artikeln uppvisar. Också SVD gör bort sig genom att publicera tendentiös dynga som saknar fakta eller haltar på samma punkt. Man börjar efter detta närma sig Virtanen-träsket.

Löjesguiden nominerar idag Andres Lokko för en gångs skull till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Få gånger har så få människor lyckats sabotera så mycket i en seriös debatt genom att vrida den till något djupt oseriöst. Det gör både Lokko men också SVD till värdiga kandidater till priset.”

Historieskrivning från helvetet

Vissa gånger när man öppnar tidningar, följer debatter eller ser uttalanden kliar man sig i huvudet och undrar om folk lever i parallella universum. Det är den postmoderna agendan som ger sig till känna igen där sanning är en förtryckarmetod och subjektivitet en helt acceptabel metod för att uppnå ”vetenskaplighet”. Naturligtvis är denna agenda en slags spegelvärld där allt måste ses tvärtom. Höger är vänster och vänster är höger, upp är ner och ner är upp.

Precis som i Alice i Underlandet är inte allting så som det verkar vara vid en första anblick när man tittar på förhandlingarna mellan EU och Turkiet. Foto: ”PlayingCrards Rosebush” av John Tenniel – http://aliceinwonderland.wikia.com/wiki. Licensierad under Public Domain via Wikimedia Commons

Naturligtvis används också denna bekväma metod för att uppnå politiska poänger. För hur fel än grundpremissen än är, är slutklämmen det enda som räknas. Ingen bryr sig om hur man nådde fram till en så galen slutsats, det är som om allt kritiskt tänkande och analyserande bara försvann.

Mitt exempel på hur galen denna debatt kan bli hämtar jag från SVD (unvis.it) där det beskrivs hur desperat EU är för att få med Turkiet som medlemsstat, men där Turkiet kan kosta på sig att nonchalant kalla EU för en ”Islamofobisk kristen klubb”. Jag hävdar att problemen i förhandlingarna finns dels i historien och dels i dagens politiska värld både här och där. Den handlar däremot knappast om islamofobi som påståtts.

Historien om EU:s föhållande till Turkiet är egentligen en historia som börjar redan i slutet på 1400-talet, ja kanske redan när Östrom föll 1453. Balkan och alla dess länder var under Ottomansk överhöghet och krigen som rasade fick snabbt en religiös dimension. Fanatismen på båda sidorna ökade och med detta blev krigen också än mer blodiga.

Oförsonligheten var total och den grundlade också den misstänksamhet som präglar alla parter än idag. Wien var under två av dessa krig inringat och kunde ha fallit om inte räddningen kommit i sista sekunden. Därför är länder som Österrike rätt eller fel, djupt misstänksamt mot Turkiet.

Två gånger lyckades den Ottomanska armén tränga så långt upp som Wien och ockupera staden, misstron går att spåra än i denna dag Foto: ”Hunername hazine 1524 257b” av Nakkaş Osman – Hüner-nāme, Topkapi-Serail-Museum, Hazine 1524, f. 257b. Licensierad under Public Domain via Wikimedia Commons

Också Grekerna och grekcyprioterna är skeptiska och det har också sin historia. När Ottomanerna ockuperade landet sålde man delar av frisen till Parthenon-templet till engelsmännen, en tvist som pågår än idag där Grekland vill ha tillbaka det som nu hänger på British Museum i London plus delar i Paris.

En annan konsekvens var att den Ottomanska ockupationen ledde till att templet förstördes och snart efter det byggdes en moské på platsen för att markera det Ottomanska imperiets överhöghet. Templet hade innan ockupationen fungerat som Grekisk-Ortodox kyrka så markeringen hade två syften. Moskén revs så småningom för att markera tillbaka mot islam. Återigen är rätt eller fel frågan, men så gick det till.

Alla de länder som den gången drabbades av ockupationen, är också de länder som idag blockerar Turkiet från ett inträde. Rätt eller fel? Jag tar inte ställning i den frågan, det finns goda argument för ett inträde och det finns goda argument mot. Jag anser dessutom att man inte kan ta historiska händelser till intäkt för ett handlande som bara fördjupar sprickan. Det förgångna är det förgångna.

Jag konstaterar däremot att historien skriver fortfarande dagens agenda och att Erdogans uttalande om ”Islamofobisk kristen klubb” är ett påstående som vittnar om historielöshet. Det vittnar också om att nationen Turkiet under Erdogan inte förstår att man själva har varit en del av problemet med den historia som har utspelats. Uttalandet gjordes i Djibouti och går att läsa om i engelskspråkiga Breitbart.

Lär vi oss inte av historien är vi dömda att upprepa den. Att glömma eller ignorera historia borde vara förbjudet och alla länder och kulturer borde studera sin egna, också vi. Bilden visar gravmonumentet över offren i Katyn-massakern Foto: ”Chapel of the Katyn Massacre at Holy Cross church in Warsaw – 03” av Jolanta Dyr – Eget arbete. Licensierad under CC BY-SA 3.0 via Wikimedia Commons

Naturligtvis har också vi bidragit till att fördjupa splittringen och det är den vi fortfarande ser i de tröga förhandlingarna. Historien spelar åter igen in och det ställer till det. Än en gång är frågan om det är rätt eller fel att låta historien inverka på dagens agenda rätt central. Men hur man än ser på det är det så flera länder antagligen kollektivt tänker.

Samma inställning går igen från båda sidor i striden om folkmordet på Armenier 1915. En sida hävdar att det var folkmord, en sida vill inte kännas vid händelsen. Anledningen till den motsträviga attityden från Turkiet i den frågan är att det var under det Ottomanska imperiets sista dagar händelserna ägde rum.

Det finns en poäng i argumentet, det Ottomanska riket var visserligen Turkiet men också flertalet länder som idag är självständiga. Varför Turkiet ensamt ska bära hundhuvudet är svårt att se, men samtidigt är folkmordet på Armenierna en realitet som någon bör stryka ett streck över genom att erkänna massakern och framför allt be om ursäkt. Mer om händelserna 1915 kan man läsa om i artikeln i Wikipedia.

Ursäkten och erkännandet har kommit så man får betrakta den saken som utagerad även om historien ett tag väckte irritation från Turkiets sida. Läs om erkännandet på Europaportalen. Också den dimensionen är alltså överspelad och man kan kanske stryka ett streck också över den historien om det inte var för den ömsesidiga misstänksamheten som bottnar i historien.

Fel beskriven eller feltolkad kan istället historien bli en belastning där felaktiga argument baserade på felaktiga slutsatser kan förekomma. Foto: Wikipedia Gustav Cederströms ”Karl XII Likfärd”

Men det är inte bara det förgångna som slänger käppar i hjulen i samtalen som förts mellan EU:s Jean-Claude Juncker och Turkiets Recep Erdogan under den senares besök i Belgien. Det är i lika hög grad i nuet problemen går att finna. Turkiet är som bekant ett transitland för smugglingen av flyktingar till Europa. De är också ett land som tar emot många av dessa och låter dem stanna.

För att  förbättra Turkiets kustbevakning och få till ett bättre mottagande kan nu EU tänka sig att betala pengar till Turkiet. Man vill helt enkelt outsourca bevakningen så att flyktingsmugglingen stoppas på plats. Man vill också att fler ska stanna och/eller skickas tillbaka till Turkiet. Allt för att slippa problemet på hemmaplan vilket kan te sig lite cyniskt men tyvärr, samhällen som våra kan inte längre svälja alla flyktingar.

I det här läget är det naturligtvis diplomatins grundregler om att ge och ta som gäller. Turkiet kräver därför helt rättmätigt politiska eftergifter som visumlättnader för Turkiska medborgare som vill resa in i EU. Det politiska spelet kring flyktingar och vad det får för konsekvenser på hemmaplan kan man läsa om i blogginlägget från Fnordspotting.

Det är bland annat detta Turkiet och turkarna vill slippa, att ansöka om visum vid inresa i EU. Visat är ett Östtyskt från sjuttiotalet Foto: Wikimedia Commons

Det finns dock ett krav på listan som återigen de länderna som hittills har motsatt sig Turkiet som medlem reagerar på. Turkiet vill att landet ska betraktas som ”Säkert land”, alltså ett land som det är säkert att sända tillbaka migranter till då dessa inte riskerar förföljelse. Men i ”inte riskerar förföljelse” ligger själva rävsaxen. En del av de flyende är Kurder från området runt staden Kobane i Syrien. De har drivits på flykt i skuggan av att ISIL intagit flera städer i området.

Inte heller Turkiet har ett oproblematiskt förhållande till folkgruppen med sina otaliga krig med PKK och till för lite sen förbudet att tala Kurdiska i skolan. Om du vill kan du läsa om detta i artikeln från SVT (unvis.it). När dessutom konflikten hotar att eskalera, är man nog inte så roade i Bryssel. Mer om det i SVD (unvis.it)

Det var inte förrän 2013 som Kurder fick den rätten och då bara i vissa skolor. Samma år togs tvånget att svära ed till Turkiet bort men fortfarande litar inte alla EU:s medlemmar på försäkringarna från Ankara. Ska man sända tillbaka t ex kurder vill man ha bättre grund än den Turkiet har stått på hittills. Historien spökar alltså till det igen.

Det är med det här som bakgrund som själva historieförfalskningen kommer in och det är SVD som står för den. Tyvärr går inte att länka till artikeln, de viktiga bitarna är borttagna i den digitala versionen. Jag har därför tvingats fotografera artikeln som du hittar här under.

Artikeln som inte gick att få fram digitalt, här hittar du istället en avfotograferad version. Foto: Eget

I en del av denna skriver Teresa Küchler att ”Turkiet har varit ett kandidatland i 16 år men medlemskapsförhandlingarna är frysta, främst för att Grekland och ärkefienden Cypern blockerar alla förhandlingskapitel, men också för att Tyskland, Österrike, Frankrike och andra länder är uttalade motståndare till att någonsin ta in det stora muslimska landet i EU.” Det magiska ordet är uttalat, det skulle alltså röra sig om islamofobi från vissa länder inom EU.

Jag anser dock att den förklaringen är att göra saker och ting lite väl enkla för sig. Förutom de problem jag redan har redovisat kan man också räkna in andra. Erdogan har börjat visa upp en allt tydligare ledarstil lik Putins. Motstånd krossas, demonstranter beskrivs som terrorister och konspiratörer, massarresteringar av oppositionella är några av de inslag som ingår. Mer om detta i DN (unvis.it) och i GP (unvis.it).

Andra saker som inverkar negativt är Turkiets nya offensiv mot bl a PKK. Delar av den kurdiska beväpnade fronten är de enda som aktivt bekämpar Daesh, så dessa offensiver drabbar alltså kriget mot dessa. Ett fortsatt krig mot ”fel” sida är något som rör upp känslorna i Bryssel. När fokus borde ligga på att bekämpa Daesh, väljer man att attackera de enda som slåss mot dessa.

En av de saker som sticker i EU:s ögon är att när Turkiet intensifierar sina strider mot kurderna ger man sig på peshmerga som är en av de få som aktivt strider mot Daesh Foto: Wikipedia

Hela historien kring SVD och deras slutsatser andas alltså historielöshet och en hel del brister på analys i nutidens politik. Istället tar man till ett i tiden lämpligt argument som ”islamofobi” som anas mellan raderna. Det finns som jag förhoppningsvis har visat en rad andra problem, både historiska som ställer till det men också nutida. Dessa sätter effektivt hinder i vägen i de förhandlingar om inträde i unionen då man är väldigt noga med att poängtera demokratiska grundvärden. Frågetecknen kring dessa är många i fallet Turkiet.

Där och ingen annanstans hittar SVD sanningen bakom de gnisslande förhandlingarna. För Erdogan är det också ganska bekvämt att peka på EU som en ”Islamofobisk kristen klubb”. Att inget av det är sant spelar ingen roll, det är ju vad man påstår som är det viktiga. Inte heller kan man sätta fokus på de egna besluten och den egna politiska agendan, sånt är bara vita människors förtryck. Det är vi som ska skämmas för att vi håller idealen högt och värnar om värderingar, inte andra som bryter dessa.

Löjesguiden utser idag SVD till en solklar kandidat till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Journalistiska förenklingar av komplexa problem och felaktiga slutsatser är inte direkt smickrande. I fallet Turkiet finns all anledning att titta på många andra faktorer än de gamla invanda. Gör man det finner man en delvis annorlunda bild som hade gett en bättre balans dvs objektivitet. I en tid då objektivitet tycks ha flytt fältet inom journalistiken är det dock inte så konstigt. Det gör er till goda kandidater till priset.”

Otäcka ord?

Nästa år firar yttrandefriheten 250-årsjubileum i landet. Inför det förbereds firandet men detta till trots finns det flertal av oss, jag tillhör den skaran, som hävdar att det fria ordet mår sämre än på länge. Exemplen är många över hur man försöker kväva en fri och öppen debatt. Åsiktskorridoren som enligt en del inte finns men som finns ändå, är ett exempel på detta. Om yttrandefrihet och dess delikata tillvaro har Fnordspotting bloggat om.

Grattis yttrandefrihet! Men mår du så bra egentligen? Foto:”Birthday cake (14190551679)” by James Petts from London, England – Birthday cake. Licensed under CC BY-SA 2.0 via Wikimedia Commons

Varje gång som det dyker upp en ny liten artikel som andas inskränkningar är därför varje individ på helspänn, i varje fall om man som jag är en ivrig tillskyndare av ett HELT öppet debattklimat och ett TOTALT fritt ord. Därför är det rätt tolkat, extra alarmerande att behöva läsa SVD söndag när chefredaktör Fredric Karén tar till orda. Länk hittar du här.

Jag skrev rätt tolkat, för det är just uttolkningen vad man läser in i en text som är det centrala. Karén inleder med exempel från Putins Ryssland som får håret både på hans och min hjässa att stå åt alla håll i rent vredesmod. Inskränkningar i friheter som det fria ordet är inte smickrande för en regim. Detta gäller i allra högsta grad Putins Ryssland som gjort sig kända för en minst sagt inskränkt syn på det fria ordet framför allt i media och den offentliga debatten.

När man med byråkratisk ångvältsmentalitet tvingas från lokaler väcker minnen från en annan tid. Det är samma syfte – tysta och se till att en kritisk röst lägger ner sin verksamhet – det är bara olika metoder. Karén talar gärna som journalisternas situation och om hur Putin, eller grupper lojala mot Putin låtit mörda 20 stycken under ett decennium.

I Putins Ryssland har hittills 20 journalister mördats. Det fria ordet sitter långt inne i många länder. Också i vårt finns en tendens att försöka inskränka detta vilket är illavarslande Foto: ”Mogila Anna Politkovskaya” by Андрей Ю. Вуколов – Own work. Licensed under Public Domain via Wikimedia Commons

Så här långt är jag med på banan även om jag tycker att yttrandefrihet sträcker sig långt utanför de journalistiska kretsarna. Dessutom är Ryssland långt ifrån det enda exemplet på de länder som bör ställas i skamvrån. I det här sammanhanget klassiska länder som Nordkorea och Kina tronar fortfarande högt på den åsiktinskränkande himlen. Också länder som Eritrea, Zimbabwe, Venezuela med flera bör pekas ut i sammanhanget.

Men så vänder artikelns sympatiska ton och utpekande till det jag tolkar som otäcka ord. Följande formulering är på gränsen till olycksbådande:

”Det är värt att påminna om i tider när vissa medier, forum och bloggar väljer att tänja på de pressetiska reglerna och systematiskt publicera namn och bild på ännu ej dömda personer eller gör ihärdiga försök att piska upp främlingsfientliga stämningar.”

Visst ska bloggare och alternativ media också följa etiska regler, inte tu tal om annat. Problemen ligger dock på flera plan och här får herr Karén allt att se så klart ut vilket det knappast är.

Det första i raden av problem är att idag kan i stort sett vem som helst komma över t ex wordpress och sen sätta igång. Man behöver ingen förkunskap och en och annan har nog aldrig hört talas om ”etiska regler”. Andra struntar i dessa därför att de har en agenda redan från början. Att får uttrycka sin mening är en demokratisk rättighet, men etiska regler är inte alltid relevanta i sammanhang som bloggosfären.

Visst ska regler gälla också bloggar men det gäller nog att städa upp i de egna leden först. Journalistik av idag har blivit något som pekar på andras fel, men missar mer än gärna sina egna Foto: Wikimedia Commons

”Pressetiska regler” skriver han, få eller inga bloggare är vare sig utbildade på dessa, införstådda med dessa eller ens underkastade att följa dessa. Det är som namnet antyder pressen som ska följa dessa och inte ens de gör det. Här kastar Karlén med andra ord sten i glashus, i varje fall om det är bloggare han siktar in sig på. De flesta stöter möjligen på ordet ”press” när de ser ordet ”wordpress”.

Om man däremot tolkar in det som om Karén här siktar in sig på alternativ media som är internet-baserad dyker en ny misstanke upp. Flera undersökningar visar att just på internet söker sig folk nya icke-konventionella vägar för information. Det innefattar publikationer som annars inte är de ”gängse”.

Här stöter med andra ord de etablerade på konkurrens och rejäl sådan, undersökningar av internetbaserade källor för information talar om att nästan hälften går andra vägar än de etablerade. Är Karén rent av ute och försöker att stävja dessa trender? I en tid när de etablerade förlorar allt mer mark och annonsintäkter måste man nog fråga sig om motiv.

Vill man att bloggare ska följa pressetiska regler måste man nog tillse en rad saker först. Ett: Man måste underkasta bloggare de pressetiska reglerna. Jag är inte övertygad om att detta är rätt väg att gå, bloggar är som sagt inte press. Två: Man måste utbilda bloggare i dessa. Återigen är det inte säkert att detta är rätt väg att gå. Tre: Man måste övervaka att det verkligen följs. Återigen är vi i så fall inne på riktigt otäcka tankegångar och när som sagt inte ens pressen alltid följer sina pressetiska regler finns få eller inga anledningar för andra att följa dessa.

Gruppen Judas Priest sjöng låten ”Breaking the Law”, något man kan tala om i den pressetiska branschen av idag. När inte ens journalister lever upp till reglerna är det svårt att få andra att följa dem. Foto: Wikipedia

 Jo, Fredric Karén försvarar till sist det fria ordet och säger det rent ut, ge inte de som vill inskränka det de argument de så gärna söker. Vill man inte hänga sig själv och alla andra i processen, är det därför viktigt att stävja det som bara blir kontraproduktivt. Citatet nedan kan väl inte bli tydligare vilket är bra:

”Det finns alltid en risk när något utmanas eller missbrukas att det leder till en politisk diskussion om hårdare lagstiftning eller reglering.

Och tro mig, den diskussionen vill vi inte ha. Yttrandefriheten är värd att försvara till varje pris – men den bygger på ömsesidigt förtroende och respekt från samtliga parter.”

Vissa lagar som t ex hets mot folkgrupp måste följas även om jag själv är rätt tveksam till lagen i sig. Anledningen är att den plockar russinen ur kakan och ger vissa grupper rätten att kalla sig ”hatade” medan andra kan kämpa sig blå mot hatet, men som inte kommer i närheten att kunna rubricera det som detta. Vissa grupper är i lagens mening hatade, andra kan aldrig hatas nog mycket. Ändå finns lagen och den är en av många som man bör följa.

I det sammanhanget är det dock viktigt att göra en distinktion. Alla måste vara lika inför lagen. Man kan inte som idag peka på andras tillkortakommanden, t ex sajter som avpixlat, medan man blundar för ännu mer flagranta övergrepp. Kollegor inom samma skrå som han själv gör ju dagligen processen kort med meningsmotståndare. Med hjälp av tillskrivningar av ideal som de inte har, i varje fall inte bevisade sådana, ska de utmålas som något annat än det de är.

En sådan person som hela tiden får möjligheten att uttala sig men som använder detta till att sprida minst sagt tveksamma uppgifter är Maria Sveland. Ingen i journalistkåren ifrågasätter henne. Ett beklagligt faktum eftersom hon i 600 fall av 100 har fel och gör sina uttalanden väl medveten om den skada det förhoppningsvis gör. Anledningen är att hon har en ideologisk agenda, men som sagt, ingen ifrågasätter. Har man rätt har man rätt och skulle man ha fel så har man rätt ändå förutsatt att man har rätta åsikterna.

Är det bara ”rätt” åsikt som får stryka på foten tycks journalister som Sveland vara nöjda, borde inte den inställningen granskas mer?

I hennes artikel i DN från 29 september skapar hon så många faktafel att man till sist tappar räkningen. I stort kan man säga att hon buntar ihop alla som inte delar hennes världsbild och knyter dessa med Breivik. Som ”bevis” åberopar hon en bok av Magnus Linton, också han mer vänster än kpml(r). Alla kopplas också till anti-feminism och så vidare, allt för att de inte höll med. Känns tankesättet igen månne?

Så hur kan detta ha med det tidigare sagda? Ja förutom att DN här gör sig till en publikation balanserandes på avgrundens rand där pressetiska regler inte längre gäller är ju en sida av saken. Att förtala andra med uppgifter som helt enkelt är fabricerade eller tagna ur sitt sammanhang brukar inte ses som vare sig trovärdiga eller etiskt riktiga att trycka. Är de dessutom medvetet påhittade för att en person driver en agenda är det illavarslande.

Hon kopplar ju fullt legitima debattörer som står för demokratiska värderingar till en högerextrem massmördare och likställer dem som anhängare av en och samma ideologiska agenda. Det om något är bortanför smaklöst och också ärekränkande för dem som drabbas. Därmed har både DN och hon brutit mot i stort sett alla pressetiska regler som finns. Om man har brutit mot någon lag är inte jag personen att avgöra, det får i så fall en åklagare ta ställning till.

Inte så konstigt kanske att uppgifterna dyker upp i just DN, tidningens förfall är ju så stort att den borde bilda måttstock på hur illa något kan gå. Här borde Fredric Karéns korståg mot de pressetiska brotten passa som handen i handsken. Istället är udden i den artikeln riktad mot alternativ media och bloggar, lite talande om jag ska vara ärlig. Här missar alltså Fredric målet med kilometrar.

Svelands teknik bygger alltid på att koppla fullt legitima företeelser med mindre legitima. På det sättet kastas en skugga över fullt demokratiska åsikter och associeras snart med åsikter som är betydligt mer ljusskygga Foto: Fass

Idag är det därför med tungt hjärta jag nominerar Fredric Karén till priset ”Foliehatt of the Year”. Han är ju både min namne och chefredaktören för en av Sveriges få kvarvarande tidningar obefläckad av den journalistiska kraschlandningen. Motiveringen lyder:  ”En text är aldrig mer värd än dess innehåll satt i ett större sammanhang. När dina journalistkompisar begår de mest häpnadsväckande övertramp, och då har jag inte ens nämnt de allra värsta, är det tyst i journalisternas Sverige. När däremot bloggare och frifräsare i mediebranschen  trampar över den fina linjen som kallas ”etik” är allehanda journalister inklusive du själv där med pekpinnarna. Det gör dig till en formfulländad hycklare och för det nomineras du idag till priset.”

Äntligen!?

När man sitter och skriver så här är det lätt att grotta ner sig och bli så där extra deppig. Vare sig det eller det faktumet att ni mina läsare dras med i det fallet är så särskilt uppbyggligt. Så det är extra glädjande att kunna förmedla ett något mer positivt resultat. Två artiklar jag stötte på ändrade allt och nu kanske något håller på att hända i det här landet trots allt. Visst tar de upp tunga ämnen, men de är klarsynta i sin analys och väldigt träffsäkra i sina slutsatser.

Dagens journalistiska agenda är allt annat än klarsynt. Ändå finns undantagen som inger visst hopp! Foto: Wikimedia

Den första publicerades i GP den 22/7 och är signerad Håkan Boström. Den skarpsinniga analysen av hipstervänster med medelklassens världsfrånvända agenda är inget annat än lysande. När han beskriver vad han kallar Twitteratin skrattar jag högljutt igenkännande. Politiskt korrekt akademikervänster och kulturskribenter beskrivs som grupper som gjort det till sin livsuppgift att förespråka mental enfald i mångfaldens namn. Där börjar tårarna rulla utmed kinden av rent skratt.

Också högern i svensk politik får sin beskurna del av skopan. Schlingmannifiering kallar han det när varumärkesbyggande har ersatt sakpolitik och värderingar som tilltalar väljarkåren. Han avslutar hela artikeln med att konstatera att de etablerade partierna inte längre går i takt med folket, ett faktum jag instämmer i.

”Allting går att sälja med mördande reklam, kom och köp konserverad gröt”, numer är detta en etablerad sanning i politiken. Först klev Per Schlingman in på scenen och snart var varumärkesbyggandet viktigare än sakpolitiken i moderaterna Foto: ”Flickr – Jeff Attaway – glucose” by Jeff Attaway from Dakar, Senegal – glucose?. Licensed under CC BY 2.0 via Wikimedia Commons – https://commons.wikimedia.org/wiki/File:Flickr_-_Jeff_Attaway_-_glucose.jpg#/media/File:Flickr_-_Jeff_Attaway_-_glucose.jpg

Det finns dock två saker jag saknar i artikeln. Det ena är att bristen på egen politik från borgerligt håll och det faktumet att de genom DÖ helt har resignerat från sin roll som opposition i verklig mening. Istället har detta skapat ett desperat behov av att täppa till luckorna. Ett sånt exempel är feminism.

Feminism är en av dagens stora framgångssagor inom svensk politik. Vad jag personligen tycker om det vet redan den regelbundne läsaren, jag avskyr den. Trots det lockar det till diskussion där till och med yngre män säger sig vara feminister vilket jag inte förstår då man tittar på debatten. Det är onekligen svensk vänster som genom feminismen också har tagit initiativet.

Feminism är i det korta perspektivet en framgångssaga där vänstern i Sverige har tolkningsmonopol på ideologin. Här gäller orakade armhålor och spottretorik också inom högern. Foto: ”Feminists at Stockholm Pride” by Bengt Nyman – IMG_8827-1Uploaded by Athyllis. Licensed under CC BY 2.0 via Wikimedia Commons – https://commons.wikimedia.org/wiki/File:Feminists_at_Stockholm_Pride.jpg#/media/File:Feminists_at_Stockholm_Pride.jpg

Borgerligheten är helt akterseglad. Visserligen försökte Maria Arnholm att lansera en liberal feminism i förra valrörelsen, men den förstod hon nog aldrig ens själv. Än mindre utformade hon en sådan. Istället rann tiden ut och goda råd blev dyra. Det gällde att hitta en egen politik snabbt. Svaret blev tyvärr en lika rabiesinfekterad feminism som den vi ser hos dagens vänster. Kanske var det för att klumpa ihop sig tillsammans med vänstern i ett mittfält, kanske var det bristen på egna idéer.

Hur som helst fick vi det något bisarra resultatet att man kunde inbegripa också svensk höger i vänsterfållan. Efter Anna Kinberg Batras tal på Nationaldagen gjorde statsvetaren Malena Britz analysen att hennes tal målade upp ett feministiskt folkhem. Två av två möjligheter att skapa en egen vision missade hon alltså, mer om analysen i SVD.

Också partier som FP har drabbats svårt av just feminismen världsfrånvända agenda. Birgitta Ohlsson var representanten för partiet i förra regeringen där hon var EU och demokratiminister. Hennes minst sagt vänstervridna agenda vad gäller feminismen är slående. Hon fattar inte ens vad grundläggande liberala värderingar går ut på.

När Birgitta Ohlsson gör sig till uttolkare av feminism förstår hon inte ens grundbegreppen i liberalism. Mycket på grund av att högern har anammat vänsterns syn på ideologin i brist på en egen Foto: Wikimedia

Friheten som är just den grunden heter att ”vi måste få till ytterligare en pappamånad”. Hallå! Det borde väl varje familj få välja om man vill kalla sig liberal eller? Hon gör sig också till röst för samtyckeslagstiftning, något som skulle medföra att varje svensk man måste ha ett förskrivet kontrakt i fickan när han går ut på lördagskvällen och få denna underskriven. Annars hotar att ord står mot ord i en rättegång. Samtyckeslagstiftning är något som tillhör den radikala vänstern så hur var det med liberalismen i folkpartiet? Mer om bristen på liberalism i det liberala partiet folkpartiet, har Fnordspotting bloggat om.

Det andra jag vill invända mot i artikeln av Håkan Boström är att visserligen drar han slutsatsen att folk har tröttnat. Men borde inte den tanketråden dras längre? Är det inte därför många också väljer att sympatisera med SD som nu enligt vissa opinionsundersökningar är Sveriges näst största parti. Läs mer om detta i Nyheter Idag. Deras framgång bygger ju inte på att de är så otroligt skickliga i sin argumentation, utan på att de andra gör bort sig i en så rasande takt att ingen ens längre kan hålla räkningen längre. Också att de kan rida på att de är offer för DÖ gynnar dem. Mer om det fenomenet i SVD.

SD kommer snart att bli det man vill bli, Sveriges största parti och det beror inte på den egna förträffligheten utan de andras ständiga klavertramp. Det har med andra ord blivit dags för de andra att skärpa sig. En första åtgärd borde bli att sparka ut mp ur regeringen för att isolera dem och den politik de står för. De har alltför länge fått vetorätten i avgörande frågor. Dessutom är de så pass verklighetsfrånvända att man inte ens borde ha partiet i riksdagen.

Nästa lysande artikel kommer från sajten ledarsidorna och är signerad Kapten Blåskägg eller Jens Kittel. Här görs en saklig och relevant genomgång av de ökande problemen landet har ställts inför på sistone och snuddar vid vad responsen har blivit dvs ingen alls. Återigen alltså vår verklighetsfrånvända nomenklatura i både regering och riksdag vars legitimitet jag ser som kraftigt undergrävd. I synnerhet regeringen Löfven borde ha avgått redan i september förra året.

Hur länge vi ska behöva stå ut med västvärldens värsta regering står skrivet i stjärnorna, under tiden får vi nöja oss med adekvata analyser av deras problem Foto: Regeringen.se

En bra analys med riktigt verklighetsnära slutsatser av det parlamentariska och politiska läget i landet som är väl värd att läsa igenom. Det finns trots allt en hel del klokskap i vårt land. Den postkoloniala smörjan har fått mer än en törn den här perioden och kanske kanske vacklar nu elfenbenstornet betänkligt. Vi får se vad framtiden har i sitt sköte helt enkelt. Han avslutar kaxigt med stridsropet ”sluta sabotera mitt land!”.

Till sist har vi kategorin satir där elakheterna haglar. Fredrik Strage har en av landets giftigaste pennor. Den har för en tid sedan slagit till igen med ett bländande mästerverk i DN om dagens feminism och deras anti-agenda där det relevanta blir irrelevant och tvärtom. Här drivs hejdlöst med den aktuella genuspolitiska agendan tills tårarna trillar. Strages artikel har också Susanna Varis bloggat om.

Återigen återfinner sig frågorna när tårarna har trillat klart. Vågar man svära i den feministiska kyrkan, särskilt på dess högborg DN feminism? Är det här första tecknet på att något håller på att hända också på denna institution? Kanske, vem vet! Återigen är det framtiden som får visa vad det här ska leda till, men i bästa fall är det något som håller på att hända.

Ibland kan man inget annat än att brista ut i glädjetårar som när Strage giftmördar dagens genuspolitiska agenda med ord. Helt suveränt och bitskt Foto: Wikipedia Roy Lichtenstein

OM det är en riktig slutsats finns det rätt mycket att glädjas åt ändå. Medan jag väntar på vad som ska hända läser jag Strages artikel en gång till. Jag önskar dels att jag kunde skriva lika vasst själv och tycker samtidigt att min store idol på skriftens område Molière ändå på något sätt svävar över Strages text. Vasst, elakt, kommenterande och kritiserande i symbolform var ju hans kännetecken och de går igen. Det är ändå för underbart.

Löjesguiden nominerar idag journalister som kollektiv till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Här återfinns tre exempel på hur en journalist borde arbeta. Kritiskt, granskande och kommenterande ibland med en ordentlig dos ironi. Ändå fortsätter denna yrkeskår att spela politiskt korrekt, övervakande och medhjälpande trots att detta leder till både fördumning och inskränkningar i demokratiska rättigheter som t ex det fria ordet. Det är lite ironiskt att konstatera att den yrkesgrupp som är mest beroende av det fria ordet och som skriker mest högljutt de gånger detta angrips, också är den grupp som hjälper till att underminera det.

Som sagt, det finns dels förebilder och dels nidbilder likt denna från SVD. Det har blivit hög tid att välja väg. Vill ni förbli nyttiga idioter som här när Robert Aschberg valde att samarbeta med kända vänsterextremister som tidigare dömts för brott som i reportaget från Dagens Samhälle, eller vill ni bli den granskande kraft ni påstår att ni är? Så här långt är ni fullvärdiga kandidater till priset, men framtiden får utvisa om också ni är kapabla till förändring.”

Tendentiös Journalistik Igen

När en journalist har bestämt sig för vem som har rätt och vem som har fel, då gäller det att passa in i mallen. Är det så som dom säger, så är det så. För att visa hur rätt de har, använder man gärna en del beprövade tekniker.

Att väcka sympati är en sån teknik. Beskriv personen eller företeelsen som missförstådd eller utsatt för en hetskampanj eller rent av en hatkampanj och lyckan är gjord. Sätt allt i motsatsförhållande till varandra är en annan av dessa. Genom att måla upp allt som svart eller vitt får allt större kontrast och den som har halvfel har helt plötsligt jättefel därför att man utmålar denna som något av en rättshaverist.

Det är väl så här fördomsfullt både feminister och Zara Larsson ser på män. Särskilt de i grupp är extra farliga och fruktansvärda Foto: Mind-exchange

Till sist har vi demoniseringen. Alla motståndare eller opponenter svärtas ner så bra om de buntas ihop i en klump och beskrivs likadant. De hatar, de hotar och de hycklar. Ingenting bör nämnas om de argument de har eller den distinktion som finns mellan de oliktänkande, de är alla likadana. Om en hatar, så hatar alla. Det bör man dock inte skriva, antydningar är ju så mycket mer effektiva.

Den här tekniken ser vi igen och igen. Senast i raden är SVD där vi får lära känna människan Zara Larsson på ett mer kärvänligt och privat sätt. Man kan nästan höra tonerna av ”Cumba Ya” eller ”We Shall Overcome” i bakgrunden när man läser artikeln. Man får helt enkelt ett sympatiskt intryck av Zara, det blir så där kärvänligt.

Den ena sidan spelar såååå oskyldig, den andre sväljer allt och berättar historien. Det är så den heliga tvåenigheten ser ut i svensk press när den ska ta det oförsvarbara i försvar Foto: IMDB

Ingenstans står dock en enda stavelse av det hon har ställt till med. Ingen skugga ska ju falla på den som redan innan artikeln har gått i tryck är betecknad som oskyldig. Låt oss därför backa bandet för att inte falla i samma fälla som SVD.

Det började med att stackars Zara inte ansåg att hon fick en tillräckligt stor plats på affischerna till Bråvallafestivalen. Att det kunde bero på att hon inte är tillräckligt stor som artist, eller att hennes medsystrar inte är tillräckligt bra föresvävade aldrig henne. I hennes förklaring berodde allt på patriarkatet och dess eviga vilja att undantrycka och förvägra tjejer deras rätta plats.

I det bråk som utlöstes av detta gjorde hon misstag nummer två, hon började generalisera sina meningsmotståndare. Alla män blev plötsligt i grupp en del av patriarkatet. Män höll ihop i grupp och gaddade sig samman, hennes reaktion var bara en respons på dessa provokationer från män. Läs hennes blogginlägg och gråt över en förtappad själ här. Ett resonemang som är rent nonsens eftersom hon själv är den enda som provocerar i sammanhanget.

Ingen debatt mår bra av fördomar, men samtidigt blir gränsdragningen för vad som är en fördom alltmer bisarr. Också vem som är fördomsfull är intressant, Zara öppnade den burken men påstår sig agera i något ädelt syfte för att motverka andras förtryck Foto: Aftonbladet

Låt oss sammanfatta. Om du är man bör du passa dig noga för att uppträda i grupp eller tala om att du uppträder i grupp, då är du per definition ihopbuntad med ett patriarkalt förtryck som du är del av vare sig du är det eller inte. Det är här jag börjar få lite problem.

Jag uppträder i grupp, både med män och kvinnor faktiskt. Jag tycker att en av de saker som berikar livet är just det sociala utbytet. Jag är extremt tillmötesgående och försöker vara så snäll jag bara kan vara i alla sammanhang även om det inte alltid går. Ändå buntas jag ihop av en liten nippertippa som Zara Larsson.

Plötsligt ingår jag i ett ”nätverk” utan att ha den minsta aning om att jag någonsin har gjort det, jag gaddar ihop mig mot kvinnor trots att jag alltid har månat om dessa och jag en del av en struktur som är rena påhittet från feminister som Zara Larsson. Undrar hon varför jag är förbannad? Titta på dina handlingar och dina ord Zara!

Gruppen Freestyle sjöng låten ”Fantasi” och det fungerar i musikens värld. I debatten bör sådant dock hållas borta då argumenteringen inte håller Foto: SVT

Om man dessutom lägger till att misstanken om att detta bara är ett sätt för en uppmärksamhetsivrande liten halvportion som hon själv är i varje fall mitt mått rågat. En bortskämd brat som åker land och rike runt och framför sin erbarmliga musik och vill få mer strålkastarljus på sig, är inget som väcker min sympati.

Den borde faktiskt inte väcka någons sympati, utom då journalisternas som i vanlig ordning driver en agenda. Unga kvinnor möts med hat kan det heta,. Att ingen inom denna yrkeskår kritiskt granskar vad den ”andra sidan” har gjort eller sagt för oss genast tillbaka till den tid då man kunde påstå saker som att ”judarna dödade jesus, så det är rätt att straffa också deras arvtagare till det övertrampet”.

Att en ung kvinna som Zara Larsson ger uttryck för hat har inget med saken att göra, inte ens när hon så flitigt använder ordet ”hat” och urskuldar sig med att andra som inte hatar faktiskt hatar. Hon har enligt hennes något skruvade logik rätten att bemöta hatet som inte finns med hat som svar på det som inte finns men som finns ändå för att hon påstår detta.

Ord som ”Hatt” och ”hat” bör inte förväxlas. Den ena sitter på huvudet och det andra i, och det är den i som Zara ger uttryck för men menar att hennes inställning bara är en respons. På vadå kan man fråga sig. Foto: Wikipedia

Journalisterna reagerar alltså inte ens när generaliseringarna och fördomarna är det som det pådrivande motivet, samma generaliseringar och fördomar som i t ex rasistiska sammanhang av samma yrkesgrupp beskrivs som något vidrigt. Vad som är förkastligt att använda på en grupp, går så bra på en annan. Är man dessutom så naiv som journalistkåren så att de till och med hjälper till i det sammanhanget är ju lyckan gjord.

Där lyckades med andra ord SVD åter knacka bort en bit ur grundfundamentet och visar nu också att objektivitet och fakta är överskattade företeelser. Här gäller det att skapa en historia kring något som engagerar och fångar läsaren, inte att berätta sanningen. Hade man varit det hade man kunnat skriva om hur Zara Larsson fördomsfullt drog alla över en kam, hur hon kallade dem saker de inte förtjänade och hur hon klistrade etiketter på människor som bevisligen aldrig har krökt ett hår på hennes huvud. Allt det där går dock spårlöst förbi.

Så hade historien kunnat sluta, om inte hennes nu så berömda ord och generaliseringar hade höjt pulsen avsevärt. Men säg den journalist som är intresserad av att berätta hela historien. Det är ju den halvan där man kan både dramatisera och fabulera som är den viktiga. Den som säger emot denna eviga sanning är en potentiell Breivik på permission. Det är så man stänger sista dörren till en sansad och balanserad dialog. Men som det brukar sägas, i ett krig är alltid sanningen det första offret.

Det finns många saker som kan höja pulsen. Zara Larssons debattinlägg och nära nog helfräcka försök att urskulda sin egna roll i den samt SVD:s medhjälpande attityd är nog så pådrivande i den processen. Foto: Wikipedia

Löjesguiden nominerar idag dels SVD del  Zara Larsson till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen för SVD lyder: ”Journalistik gick en gång i tiden ut på att skildra två sidor för att uppnå en journalistisk objektivitet. Det var till och med en del av den journalistiska utbildningen där objektivitetsbegreppet stod i centrum. Numer verkar det mer som om denna yrkeskår har vänt detta begrepp ryggen. Man måste berätta ”historien” och i den kan man både ljuga och dramatisera. SVD har med artikeln visat sig ytterst driven i det arbetet”.

Motiveringen för Zara Larsson lyder: ”Att du inte understår dig för att bunta ihop män och dessutom tillskriva dem egenskaper och fenomen som inte ens finns, har vi alla förstått. Men att du nu utnyttjar din ställning som artist för att skapa ”snyfthistorier” i media för att stärka din sida av saken, är ett svårslaget rekord. Smaklösa saker har vi vant oss vid från den godhetsrörelse som är allt annat än god, men att gå så här långt är nog värre än någonsin tidigare.”

Det Mest Smaklösa

Lek med tanken, om jag hade skrivit följande text vad hade reaktionen blivit då?

”Jag är mansaksman, jag hatar det matriarkatet i samhället vi lever i och jag hatar kvinnors sätt. Vilka är det som upprätthåller matriarkatet? Jo, kvinnor i grupp. ”Kvinnohat” (aka ett hat mot matriarkatet och kvinnokulturen om det gör er nöjda) är en rätt så naturligt reaktion på allt manshat jag möter. Och ja, många hatar mig just på grund av det jag säger utifrån ett manligt perspektiv.”

Skulle du känna dig provocerad, förbannad eller kränkt? OM svaret blir ”ja” förstår du vad vi män utsätts för idag. Läs Zara Larssons blogginlägg som är en exakt kopia av min text med några ord utbytta. Det är med andra ord inte mina utan Zara Larssons, men med vissa ord utbytta. Fortfarande som sagt otroligt provocerande ord och det är med äckel jag konstaterar att en bortskämd flickspoling är upphovsmakaren. När man dessutom lägger till att hon är en halvt framgångsrik artist känns hennes problem som gnäll för döva öron.

Känner du dig ibland sån här när du öppnar en svensk tidning? Välkommen, nu vet du hur medelålders vita män känner sig varje dag! Foto: ”Emo boy 03 in rage” av José Serrano Wikimedia

Det blir än värre när dyngan hon åstadkommer på sitt pubertala sätt plockas upp av en feminist som Katarina Wennstam enbart för att skapa ett martyrskap och knipa några hjärtepoäng. Hennes senaste krönika i SVD är något av det mest otäcka som hittills har publicerats.

Det börjar med Golgata-vandringen, formuleringar som ”fullfjädrad artist och feminist” syftar till att lyfta fram ett föredöme. Problemet är dock att Zara Larsson är vare sig en ”fullfjädrad artist” eller ett föredöme. Hon är istället en dålig Rihanna-kopia som bär med sig usla låtar i varje fall om jag ska uttala mig. Att hon är en bortskämd ung dam som har mage att beklaga sig över något som inte finns vilket hon gjorde som start på bråket har ju inte heller med saken att göra enligt Katarina.

Genustänket Zara eftersökte där allt ska vara 50/50, artikel i Expressen Nöje om saken, är ju något som skulle döda festivalerna med halv- eller heldåliga artister. Tyvärr finns inte tillräckligt bra kvinnliga artister alltid, kom igen när det är bättre och det gäller också Zara Larsson.

Genrens artiklar inleds alltid med att beskriva sitt egna eller gruppens martyrskap. I så målande detaljer som möjligt ska man påta sig offerkoftan Foto: Eget

Tillbaka till Katarina som ju var i full färd med att beskriva något för att kunna höja något till skyarna och utmåla alla andra som idioter. Hon kommer så småningom efter alla positiva upphöjningar som inte är motiverade fram till själva korsfästelsen.

”I en bransch som har lagt munkavle på otaliga vokalisters politiska röster genom åren, är Zara Larsson både bångstyrig och modig. Men förstås inte utan känslor. Att hatas med sådan frenesi kan inte lämna någon oberörd.”

I en bransch som lagt munkavle på otaliga vokalisters politiska röster genom åren? Jag förmodar att det är därför både Kajsa Grytt och Alexander Bard har kunnat ge sig in i debatten i Sydsvenskan och i Samtiden. Det är också ganska tragiskt att behöva läsa hur kritik plötsligt kallas ”hat” bara det är ”rätt sida” som blir utsatt för detta. Om män blir utsatta för hat heter det ”kritik” eller ”normkritik”, om en ytlig artist som Zara Larsson får smaka samma medicin heter det ”hat”. Konstig distinktion det där. Bloggen Genusdebatten har skrivit mer om de konstiga skillnaderna i debatten.

Vem hatet kommer från spelar ingen roll, hat är hat. Det har blivit dags att börja tala om feministernas okvädesord lika mycket som andras. Foto: Wikimedia Ben Slow

I vanlig ordning när feminister som Wennstam är i farten blir det värre, mycket värre. Lyssna på följande citat:

”Alice Bah Kuhnke är också demokratiminister, och det är just så frågan om hoten mot Zara Larsson måste ses. Det är en attack på hela demokratin att en ung kvinna som uttrycker sina åsikter ska tystas.”………..

”Demokratiminister Bah Kuhnke borde använda vreden och kamplusten mot den rättsapparat som är helt oförmögen att stoppa hatet och hoten.”

En tolkning av texten är att nu ska kritik av feminismen förbjudas. OM denna tolkning är riktig förordar alltså Wennstam inskränkandet av åsikter med motiveringen att andras demokratiska rättigheter är viktigare. Det är nu i varje fall jag får otäcka associationer. Det här för onekligen tankarna till totalitära samhällen där sådana självklarheter som rätten att uttrycka kritik är satt på undantag eller helt enkelt förbjuden.

Vissa förbud är logiska, andra inte. När de inte är det och dessutom förtryckande är vi ute på tunn is, ett faktum feminister som Katarina Wennstam är mest hela tiden Foto: ”Forbiddenplanetposter” av Copyrighted by Loew’s International. Artists(s) Wikimedia

Kom ihåg att det inte var så länge sedan detta förslag väcktes och försöktes lobbas in i Nordiska Rådet av bl a Mattias Gardell och Maria Sveland. Läs om förslaget här från NRK i dess norska form. I pressen har det talats tyst om de bådas inblandning, men här ett inlägg från bloggen  Kimhza Bremers Bodega. Det gäller väl att ha vänner på rätt positioner för att kunna hålla en så stor nyhet borta från löpsedlarna, något de båda har. Också bloggen Politivism har skrivit om saken i följande inlägg.

Tillbaka till Wennstams artikel igen. Till sist tar man till trumfkortet, det där man verkligen kan utmåla den egna åsikten och den egna rörelsen eller en person som offret i sammanhanget. Genom att plocka fram de troligen fåtal galningar som korkat nog har uttalat sig på följande sätt, kan man dra på sig offerkoftan:

”När vanliga snubbar skriver på nätet att de önskar att Zara Larsson får ett skott i pannan eller slutar i en svart sopsäck är det omöjligt att inte tänka på den andra sjuttonåriga tjej som har varit på alla löpsedlar i sommar. Lisa Holm, som ändade sitt liv som en del (män) anser att Zara Larsson förtjänar. För det är just vad de skriver till och om Zara Larsson. Dö, för att du är feminist”

Att önska någon döden som ett argument i debatten är inte bara smaklöst, det är kriminellt också. Provokationerna från dagens feminister är dock inte så mycket bättre, de båda sidorna är samma andas barn Foto: ”Antonio Canova Cenotaph of Archduchess Maria Christina Augustinerkirche (Wien) Wikimedia

OM någon har uttalat dessa åsikter förtjänar de inte ens mitt förakt, än mindre mina sympatier. De bör helst inte uttala sig alls så blir alla inklusive Wennstam lite lyckligare. Detta ger dock inte Wennstam rätt i sak, hennes hat mot män är lika illa men mer sofistikerat. Men det mest smaklösa med det senare citatet är Lisa Holm. Det var ju hon som tidigare i våras mördades efter vad som rubriceras som rånmord.

Det hela var flera gruppers mest våta dröm. Feminister därför att de nu försökte visa på det sexualiserade våldet trots att det inte fanns och rasister kunde argumentera att det var ju två personer från Litauen som låg bakom. Vad feministerna glömde var att de båda skyddades av en kvinna som också suttit anhållen. Rasisterna förbisåg det faktumet att alla är inte lika vare sig man är invandrare eller inte.

För flera grupper blev fallet Lisa Holm den ultimata våta drömmen. Det bevisade ju en tes men hon själv hade ingen som helst talan i någon av fallen vilket gjorde den debatten smaklös Foto: Wikipedia

Katarina Wennstam gör här något så smaklöst som att dra in en död person i ett sammanhang för att utnyttja denna för egna syften. Hon försöker göra en poäng med hjälp av någon som inte ens kan ha en åsikt, än mindre uttala sig eller ha känslor om tilltaget. Hon kanske inte ens skulle ställt upp om Katarina och hennes orakade armhåle-feminister hade tillfrågat henne, men det kommer vi aldrig att få reda på.

Detta är andra gången på kort tid SVD visar sig vara en avantgarde-tidskrift på den feministiska planhalvan. För liten tid sedan publicerade Sara-Märta Höglund sin artikel och nu plockar alltså Katarina Wennstam upp stafettpinnen. Båda har slagit in på samma briljanta spår och har samma dumdryga slutsatser. Allt beror på patriarkatet, detta är det yttersta beviset på att män kväser kvinnor osv. Det kan aldrig, jag upprepar aldrig bero på att Zara Larsson har hoppat i galen tunna. Man kan också fråga sig om detta är inledningen på slutet också för SVD, utvecklingen är kusligt lik den som drabbade DN för några år sedan. Kanske håller SVD också dom på att bli de mest smaklösa.

Dagens feministisk debatt är som en lång oändligt plågsam skräckfilm. Dumheterna staplas på varandra och den fria fantasin får fritt utlopp i varje artikel Foto: PlanNine Nine From Outer Space Wikipedia

Löjesguiden nominerar idag SVD till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Så har er resa ner i det feministiska träsket så inletts. Med ljugtomtar och medvetna missuppfattningar kan man komma långt på propagandans område. Aldrig tidigare har en hel yrkeskår så tydligt visat att man inte längre är kapabla att hantera sanningar då den tycks föredra lögnen. I den kampen står snart sagt alla svenska tidningar handfallna. SVD är med formidabla krafter som Katarina Wennstam och Sara-Märta Höglund värdiga mottagare av priset. RIP Svensk journalistik, den lyckades åter ta ett jättekliv ner i det latrindike som håller på att bli objektivitetens grav.”

Den Trojanska Hästen

Karl Gerhard gjorde något av det modigaste någon svensk någonsin har gjort, han ställde sig upp och sjöng på ett förlöjligande sätt om Hitler och hans norske underhuggare Quisling som styrde landet under nazisternas ockupation. Man får komma ihåg att det var under den period då Hitler var som mest framgångsrik och starkast.

Karl Gerhard tog ton mot nazismen vilket höll på att sluta i både invasion och censur.
Foto: Wikipedia

Naturligtvis väckte sången rabalder, här hemma förbjöds den från att framföras (!) av rädsla för att Sverige bara av den anledningen skulle bli anfallet. Här kommer Youtube-klippet med låten. Hitler satte upp Karl Gerhard högst upp på sin dödslista om man någon gång skulle invadera Sverige som tack.

I texten sjungs ”Major Quisling är en papegoja, som imiterar så gott han har förstånd”, kloka ord och framför allt tänkvärda. För än idag känns de fortfarande igen, papegojorna alltså. De upprepar samma sak igen och igen och det är dessutom med beräkning. Man vill tjata in ett budskap till dess det som är falskt blir sant. Det är en välkänd teknik som sedan en tid framför allt har börjat användas av svenska feminister.

Till sin hjälp hittar man så många av båda könen som villigt ställer upp. Ett exempel på detta är Lars Lindströms artikel.  Här hävdas att feminism också är mannens rätt till lika värde. Hur kan man påstå något sådant när en viss Gudrun uttalar sig så här i Sydsvenskan? För kategorin Lars Lindström vankas ju bättre jobb, bättre adresser för boende och feta kontrakt genom de kontakter man skapar. Istället för att fråga sig hur någon inte kan vara feminist borde Lars Lindström istället fråga sig hur någon kan vara det.

Feminister vill egentligen fixa bättre jobb, tjusigare adresser att bo på och så vidare som en del av motprestationen för sin lydnad. Kanske borde de istället ha slutit avtal på att få hyra Karl Gerhards trojanska häst Foto: Hööks

Andra är zelotiskt övertygade, den kategorin är nog den mest otäcka av dem alla. De marscherar rakt fram med en isig blick och viker inte en tum, de är robotarna som har blivit indoktrinerade och har svaren på allt. Trots det har de inga svar alls, de är just bara ”papegojor” som mekaniskt upprepar något. Veckans snackis har ju varit Zara Larssons härdsmälta på Bråvallafestivalen. Genustänket var inte tydligt nog, men säg mig Zara vem vill lyssna på en dålig artist bara för att hon är tjej? Tyvärr finns det inte tillräckligt många som når upp i någon högre klass.

I den debatt som har böljat har feministernas inlägg hela tiden byggt på att Zara Larsson är en stackars tjej som har påpekat ”sanningen” där ”bara” 22% av artisterna på Bråvalla-festivalen var tjejer. Att hon skulle ha fått både dödshot och skit för denna ”sanning” och att man aldrig får vara duktig som tjej, är man det kommer patriarkatet sättande för att trycka ner dem.

Dödshoten och den låga debattnivån med personpåhopp tar jag avstånd ifrån, de personer som sysslar med sånt är helt enkelt lika vidriga som de de anklagar. Du som gör detta, bara sluta upp nu. Men debatten som sådan tar jag absolut inte avstånd från. Läs följande artikel i SVD och fundera en stund kring den. Vad är det Sara-Märta Höglund säger egentligen?

Näbbgäddor uppskattas tydligen inte, särskilt inte av patriarkatet. Påståendet att det värsta som finns är kvinnor som vet sitt värde är ju bärande i Stina-Märtas värld Foto: Wikipedia

Att en kvinna som Zara Larsson som vet sitt värde kommer att betraktas som det värsta som har hänt. Patriarkatet tycker ju inte om uppstudsiga små näbbgäddor som kan tala för sig. Sara-Märta påstår vidare att Zara Larsson är en av landets mest talangfulla artister. Det där är att förstora. Zara Larsson är inte kvalitativt en artist att räkna med vare sig på det nationella men framför allt inte på det internationella planet. En artist som Robbie Williams sopar mattan med henne men för skribenten är sånt inte viktigt, här är det viktigare att skapa en poäng trots att den inte finns.

Sen kommer sammanblandningen av fakta. Sara-Märta skriver:

”Dagarna efter Bråvalla är det – märkligt nog – varken de oförglömliga musikupplevelserna eller besökarnas positiva minnen av folkfest som genomsyrar bevakningen. Inte heller det katastrofala faktum att en kvinnlig besökare inte kan se sin favoritartist uppträda utan risk för att bli ofredad ges störst medialt utrymme. (Redan under första dygnet polisanmäldes tre grova sexbrott).”

Festivaler borde handla om gemenskap och musik. När det istället börjar handla om fylla blir det också farligt, i folkhavet döljer sig de som tar tillfället i akt. Alkoholen är boven, inte patriarkatet men den sanningen förbisåg dock Sara-Märta. Foto: Wikipedia

Ett: Det var inte sexuella trakasserier och övergrepp Zara Larsson invändningar handlade om utan om könsfördelningen mellan artisterna där kritiken byggde på att genustänkandet saknades. Så varför blandar hon in dessa fakta?

Naturligtvis för att kunna koppla dessa övergrepp till det ”övergrepp” en del anser att Zara Larsson har utsatts för. Det väcker sympati och man förstår intuitivt och känslomässigt att detta är inte lätt vare sig för de stackars tjejerna eller Zara. Jag håller med, det är inte lätt och inte rätt men att koppla det till Zara Larsson uttalande är djupt ohederligt. Tjejerna som utsatts är det synd om, Zara Larsson ingår inte i den kategorin. Hon har ju inte ens utsatts för övergrepp.

Två: Folksamlingar, sprit och party party är ingen bra kombination. Jag har själv varit på så många festivaler att jag inte längre kan hålla räkningen, men jag har banne mig aldrig sexuellt ofredat eller våldtagit någon för den sakens skull. Jag vet dock att en del tjejer i den här miljön utsätter sig för ett riskbeteende. En del är fulla vilket inte ger den kontroll som skulle behövas, de umgås med människor de aldrig har mött vilket ger en ökad risk för att utsättas för det Sara-Märta talar om och de är för naiva och inte mogna att vara där. Kom ihåg att en del besökare kan vara så unga som 17-18 år. Vem vågar släppa iväg den kategorin på festival men vem vågar samtidigt vägra?

Ohejdade mängder alkohol ökar också riskbeteendet och bristen på kontroll. Varannan alkohol och varannan vatten är ett smart knep som också håller feministiska ”sanningar” på stången Foto: Theguardian

Råden då? Ja, sup inte och umgås inte med vem som helst och gör du det ändå ha alltid öppna ögon. Också på festivaler kan vuxnas närvaro dessutom behövas för att upplysa om de faror man faktiskt utsätter sig för. Man måste komma ihåg att när så många människor samlas på ett ställe är det oundvikligt att rötäggen slinker in de också. Folkhavet är lätt att gömma sig i.

Allt det här har dock aldrig Sara-Märta reflekterat över och därför blir hennes artikel det den är, kvalificerad smörja byggd på antaganden och fantasifoster. Där rök också SVD som nu har börjat en helvetisk resa rakt ner i underjorden precis som den en gång DN råkade ut för. Idag är DN en rykande ruinhög av misandri och halvt lögnaktiga artiklar skrivna av dåliga skribenter. Exemplet från DN där deras patenterade misandri osar i varje stavelse, är en favorit i repris signerad Aase Berg. Sara-Märta blir istället som en Trojansk Häst, precis som i Karl Gerhards text, som nu intar den sista bastionen. SVD:s egna ledning gör inget, vad kan de göra? Sparkar de personer som henne är de ju ”kvinnohatare”.

Feminister är som Trojanska Hästar som intar tidning efter tidning Foto: ”Beware of Greeks bearing gifts” by Copy after Henri Motte. – Wikimedia

Samma typ av argumentation i samma ämne – Bråvalla – hittar vi i Expressen där Irena Pozar skrev följande artikel. I den driver hon tesen att kvinnor våldtas och utnyttjas sexuellt därför att de genom historien har varit  ett komplement till mannen. En grov förenkling som inte är sann i sina delar. För det första måste man bryta ner påståendet och se kulturella skillnader, man måste också se den historiska tidslinjen och se skillnaderna i tid och rum.

Låt mig ta ett exempel. När feminister vill göra en poäng tar man ganska ofta exemplet att kvinnor inte kunde ärva egendom eller hade rösträtt som män kunde och hade. Det är ett exempel som vi hittar historiskt med start i medeltiden och som inte upphörde förrän i början eller mitten av förra seklet. Sakta men säkert började dock kvinnor återfå förlorad mark på olika områden redan på 1600-talet så deras beskrivningen är problematisk. Här hittar du en artikel över historien om kvinnliga rättigheter från Wikipedia.

Går man tillbaka i historien till vikingatid och tidig svensk medeltid är bilden helt annorlunda. Många menar att kvinnors makt under denna period var större än feminister vill göra gör gällande i sin beskrivning. Här hittar du länken till uppsatsen om vikingatida kvinnor och deras ställning i samhället under titeln ”Kvinnors Roller I Vikingatiden” från Lunds Universitet. Ett citat ur texten:

”De flesta kvinnorna var hemma vid gården och tog hand om sina barn, lagade maten och på bästa sätt hon kunde försörjde sin familj. Det var hon som hade det högsta ansvaret för att allt fungerade hemma. Hennes status i hemmet byggde till största del på hur väl hon arbetade i hemmet, hon jämfördes inte med mannen, då de, man och hustru arbetade med två helt skilda saker. Hon kunde endast få kritik efter vad hon gjorde i hemmet och hur väl hon tog hand om allt som skulle göras.

Det alla sagor och berättelser och skrifter säger om kvinnan är hur duktig husfru och hur god hon i så fall är, eller hur dålig hon är och därmed ond. En god husfru är en som sköter sin gård, en dålig husfru är en som försummar sin gård. Det är även denna bild av vikingasamhället som under 1800-talet växte fram och som även idag styr många av våra förväntningar på kvinnors och mäns roller. Man måste dock se att där finns fler än en roll för vikingakvinnan, de var inte statiska.

Där fanns kvinnor som var slavar och som offrade sina liv för att följa någon annan i döden, där fanns goda husmödrar som uttryckte sina känslor och som gav utlopp för dem, och där fanns kvinnor som när hennes make reste bort fick huvudansvaret och det ekonomiska ansvaret över gården. Om hon dog innan han kom tillbaka begravdes hon i den positionen och fick därmed en ståtlig begravning.

(Dommasnes 1991 s67-79). Kvinnor kunde även anlitas som läkare och endast kvinnor kunde bli jordmödrar [Äldre namn för barnmorskor: Förf. anm.] (Foote & Wilson 1980 s 93). Bland annat detta tyder därför starkt för att där fanns yrken för kvinnor också, med andra ord fanns det andra roller än de vanligen vedertagna som säger att hon var helt beroende av en man, Rimbertkrönikan vittnar också om självständiga kvinnor som reser och arbetar själva.”

Länge kunde kvinnor praktisera medicin och de enda som hade kunskap om barnafödande var de så kallade jordemödrarna som alla var kvinnor. Den makten försvann i och med att kristendomen introducerades Foto: Wikipedia

………….

-Föremål som förr ansetts som manliga föremål har i minst lika stor grad hittats även i

kvinnogravar.

−De flesta textilredskap hittas i samband med utgrävning av bostadsområde och inte i

gravarna, så som till exempel vävtyngder och sländtrissor, vilket tyder på att de var föremål som alla hushåll använde sig av och därför inte fick följa med i graven.

−Handelsredskap har inte hittats i någon större utsträckning i bostadsområdet, utan hittas i kvinno- och mansgravar. Dessa föremål bör därförha haft en viktig roll i personens liv, eller för de efterlevande.

Denna syn motsäger alltså den som Irena Pozar ger. Det som kom att bli avbräcket i det kvinnliga inflytandets historia var de nya levnadssätt som introducerades i och med att kristendomen kom till landet. Man kan alltså med framgång driva tesen att kristendomen i början aldrig blev en hit för kvinnor, tvärtom tog de bort många av de privilegier de åtnjöt. Först under 1600-talets senare del inleddes den långsamma processen att återställa det förlorade.

Olika aspekter som kultur, historia osv måste vägas in i en analys. Att som feminister titta på en faktor är enfaldigt Foto: Wikimedia

Sen har vi då den kulturella aspekten. Norden är ett unikt exempel som inte går att jämföra med södra Europa eller Mellanöstern t ex. Där har kvinnan inte haft samma starka ställning som här och därför kan man också säga att kvinnors ställning är kulturellt betingad. Inte heller denna aspekt snuddar ens Irena Pozar vid då hon gör sitt uttalande. Hon skriver till och med för säkerhets skull om de patriarkala strukturer som tillåter att folk klämma tjejer på rumpan som för att skapa den poäng som annars saknas.

Förutom det vulgära i påståendet är det också osant. En mycket snäv krets män sysslar med sådant men inte ”män” i största allmänhet, det kallas att göra en generalisering, också det ett vapen i kampen. Hade däremot jag vänt på det och påstått att ”kvinnor mobbar medsystrar” så hade vi kunnat räkna ut resten. Vad som är tillåtet att påstå för en, är förbjudet för en annan. Konstigt det där.

Det är alltså så här som i de två exemplen som feminister arbetar. Man skickar ut sina papegojor som gör det de kan genom att rapa upp det tidigare inlärda. Upprapningar som är misstänkt lika de som en gång major Quisling också gjorde i andra sammanhang. Han fick en stämpel på sitt beteende, undra vad framtiden ska säga om dagens feminister. Om feminismens avigsidor kan också bloggen Fnordspotting berätta.

Dagens feminister är som kakaduor, de bara upprepar vad någon annan har sagt. Deras kritiska tänkande är noll och man har dåliga faktakunskap. Den är med andra ord bedrövllig Foto: ”Cacatua galerita 2 – Austin’s Ferry” by JJ Harrison Wikimedia

Löjesguiden nominerar idag svensk feminism till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Ni säger att ni är för jämställdhet, det sker genom att skapa ojämställdhet. Ni säger att ni vill männen väl, det sker genom att baktala dem och smutskasta dem. Till er hjälp har ni papegojorna vars uppgift är att tjata om samma sak igen och igen. Röstboskapet är inte smartare än att de antingen tror på det för att de vill tro på det, eller låter sig lockas över för att man inte klarar av just tjat. Men det ger inte den feministiska rörelsen den hjältegloria sådana som Lars Lindström vill ge den, det ger en fadd smak i munnen. Det är det besående arvet och inget annat.”

Politiskt Pissande

Jag åker ofta pendeltåg, det är en del av min vardag här i den kungliga huvudstaden. Ibland när tiden tillåter går jag också på pub för att ta en öl eller två eftersom jag är förtjust i denna ädla dryck. Det sista jag gör under dessa kvällar är att jag går på toaletten för att slippa sitta på ett toalettlöst pendeltåg hela vägen hem. Dessa kvällar blir det ett senare tåg och det är också då man får se hur långt ner vårt samhälle har sjunkit i blåleran. Inte alltför sällan kan man betrakta det offentliga pissande som försiggår utan skam utanför tågets fönster.

Tittar man på urinatörerna är de oftast under 25, av båda könen så vill det sig får man också se flickor som skamlöst visar upp hela härligheten där utanför. Teknikerna är lite varierande. En del drillar av hjärtans lust, andra smyger sig undan. Kvinnor är de som oftast försöker hitta en lugn avskild plats, kanske är det uppfostran kanske är det samhällets normer som sätter ribban.

Det finns mycket man kan se och reflektera över från ett pendeltåg, saker Lotta Lundberg antagligen aldrig ens kommer i kontakt med eftersom ord som ”verkligheten” tycks betyda lite olika saker för olika människor Foto: Aftonbladet

Jag sitter där och tänker att det är ju egentligen inte de urinerande som är orsaken. Det är egentligen en rad politiska beslut eller snarare avsaknaden av dessa är de som är grunden. Det politiska pissandet har en orsak, och den orsaken heter politiker. Tänk om man hade byggt fler offentliga toaletter, tänk om man gjort dessa avgiftsfria eller åtminstone billiga för att undvika den situation som nu råder utanför tågfönstret? Kanske hade vi då sluppit att se den sorgliga syn som nu utspelas, eller åtminstone sett mindre av den.

Det är ju tack vare en misslyckad kommunal och statlig politik vi har fått den nuvarande situationen. På Stockholms Central finns t ex en offentlig toalett föredömligt undangömd bakom förvaringsskåp i källaren dit ingen hittar. Vi får helt enkelt det vi förtjänar och resultaten låter inte vänta på sig. Till sist blir en ovana en vana och ingen reagerar längre, inte ens polisen som en gång fick till uppgift att städa upp i ofoget gör längre sin arbetsuppgift i brist på resurser. Också det ett politiskt beslut som ligger bakom faktiskt.

Dissa inte pissoarer, det är betydligt mer allvarligt än så.  Här rock-loggan som fick alla pk-ister i Umeå på fötterna Foto: Aftonbladet

Det offentliga pissandet har till och med fått sådana proportioner i Stockholm att stanken på sina ställen är härligt mogen. Gärna där det inte rör sig så många människor och de ytorna är många i det genomkontoriserade Stockholm, många kvarter dör efter klockan 17.00. Det är med andra ord en rätt otrevlig historia men som har sina förklaringar. Hade folk haft vett att bete sig bättre och våra politiker hade haft förnuftet att bygga toaletter, gärna rena sådana, hade vi inte haft dagens situation. Man kan jämföra med städer ute i Europa, där har man inte samma problematik därför att man har förebyggt dessa.

Ett land som dock sticker ut och som har liknande epidemiska problem med pissandet är Tyskland. I Hamburg har kommunen fått nog av vildpinkarna som de kallas och börjat måla hus med ett nytt speciallack. Lacket har ett nanoskikt som avvisar alla former av vätska, det som träffar skiktet returneras med samma kraft. Naturligtvis är det dyrt, det kostar 500 Euro att måla en kvadratmeter men många menar att problemet vida överstiger kostnaden.

Att döma av bilden och ”verkligheten” är problemet både utbrett och patriarkalt. En ny form av förtryck är upptäckt! Foto: BBC

I måndagens SVD, var annars tidningen är ju snart lika feministiskt infekterad som DN, tar Lotta Lundberg ett glädjeskutt i sin krönika över nyordningen att hus nu pissar tillbaka på alla de urinerande män som inte förtjänar bättre. Kanske har hon då inte sett samma sak som jag har sett, unga tjejer som faktiskt under alkoholens inflytande helt sonika drar ner och sätter sig på huk. Det är ju bara män som är ett problem, vi ska inte inbilla oss något annat.

I Lottas värld är det också fråga om en genomtänkt handling, jag hävdar att det nog snarare är en situation där nödigheten inte har någon lag som har gjort att dagens situation har uppstått. Det är helt enkelt 30-40 år av misslyckad politik och politiker som har bäddat för dagens situation. Till sist har det onormala blivit normalt och ingen reagerar längre. Om man då inte som jag finner något djupt olustigt i det hela förstås. Men jag tycks å andra sidan vara en utdöende art eftersom man numer kan se de urinerande i fullt dagsljus på de mest publika platser. Jag anser dock att grunden är en misslyckad samhällsplanering och den kan bara politikerna klä skott för.

Till musik av Mozart kan man pinka bäst fan man vill i en ytterst välstädad och lyxig toalett i Wien. Till kostnaden av ca 9 kronor tillhandahålls faciliteter för naturbehov som Stockholm saknar. Är det någon som undrar varför det utvecklats en pissarkultur? Foto: Eget

Lotta vägra i bästa pk-anda till och med att använda ordet ”hen” i sin artikel, en av de få meriterna med den artikeln med andra ord då ordet är rena sjukdomssymtomen. Om man måste uppfinna språket igen för att tillrättalägga det att passa en politisk/ideologisk agenda är något just sjukt, och vårt land är just nu fullt av det. När vi har ett etablissemang i det här landet som på fullaste allvar kan ägna tid, möda och tankekraft åt att gå så långt att man med påverkan och påtvingande åtgärder vill omstöpa medborgaren att passa den nya agendan, kan man bara använda ord som ”sjukdom”. Här ett exempel från Nationalencyklopedin.

Etablissemanget med Lotta och andra makthavare föraktar alltså egentligen folket, det är det som det handlar om i grunden. De misstror, de har ett kontrollbehov så vi inte begår sådana misstag som att rösta på SD och de vill helst övervaka varje steg vi tar. De ser det som sin uppgift att lära oss den ”rätta läran” och det ”det rätta sättet att tänka”. Avvik och du är fördömd, inlemma dig i ledet och du får mer än en klapp på axeln.

Avvik inte för mycket från åsiktskorridorens kvävande miljö, det straffar sig i längden. På bilden Lux Interior från en av världens bästa grupper The Cramps Foto: Theguardian

Har du tur och säger rätt saker kan du till och med skapa en karriär. Snacka om att pissa på folk när Lotta och hennes gelikar med sitt von oben-tänkande sitter där och småler åt populasen och när sen föraktet haglar med omdömen som bara drabbar män, kan man ursäkta sig med att man tillhör den rätta sidan. Ingen skugga faller fortfarande alltså på det som har skapat situationen dvs de meningsfränder som antagligen Lotta mer än gärna fraterniserar med. Här inom kulturvänstern sitter vi ju gärna och talar om hur solidariska vi är och hur långt vi är beredda att gå för denna. Sedan går vi ut och pissar lite till på populasen som inte gör som vi säger åt dem.

Vi har alltså fått en situation där vi hellre talar om det som är symtomet hellre än att tala om det som är grundproblemet. Det är, som jag ser det, är att vi har inkompetenta politiker som gärna vill odödligförklara sig själva men som helst vill styra folket så som de vill utan att fatta hur verkligheten fungerar. Det finns helt enkelt ett enormt avstånd mellan styrande och den klass de utgör och den verklighet de flesta måste förhålla sig till.

”Håll avståndet till folket” tycks vara etablissemangets svar där de lever i sin glasbubbla. Problemet är bara att katter klöser tillbaks om man inte vårdar dem Foto: Thorsellsreklam

Det är alltså rätt bekvämt att ha vapendragare i snart sagt alla svenska tidningar. Med små hurtfriska formuleringar och korkade teorier om alltings sammanhang kan man ju dölja det faktumet att det fortfarande är våra politiker som har misslyckats. Låt oss ta ett exempel, socialdemokratin har i över sjuttio år sagt sig vilja bekämpa ”klassamhället” ändå har de bara lyckats upprätta nya klyftor med sin politik. Kom ihåg att det var främst 90-talets tokbesparingar som inledde nedmonteringen av skolan. I följande artikel  i GP kan du läsa om hur skolan har blivit en utslagningsmaskin som drabbar unga pojkar. Läsvärd och för en gångs skulle en insiktsfull journalist som vågar tala om hur verkligheten ser ut istället för att dividera om hur den inte ser ut och därför också dra fel slutsatser.

Tittar man inte noga är det lätt att dra felaktiga slutsatser, det tycks etablissemanget missa varje gång Foto: Sydsvenskan

Vill man komma åt verkligheten gäller det att klia på rätt ställe av kroppen. Det borde journalister som Lotta Lundberg lära sig. Om man som de flesta i kulturetablissemanget sitter där uppe på Södermalm i Stockholm och betraktar allt från ovan blir det så här tokigt. Folket man säger sig värna är de man föraktar, allt man säger handlar om att gynna sig själv i karriären eller lönemässigt och ingen vill peka finger på det som egentligen är pudelns kärna för det skulle innebära att man pekade på de människor man tjänar.

Lotta avslutar i varje fall sin krönika på ett fyndigt sätt. ”Sakta men säkert nås målgruppen. It is peeback time.” är i varje fall en rolig formulering, så om Lotta och ni läsare ursäktar mig ett citat från TV-serien ”Sex and the City” så kan jag kanske avsluta detta inlägg lika roligt: ”To pee or not to pee, that is the question”. Med de orden och att vi får det samhälle vi vill ha och tycker man inte om verkligheten för vad den är kan det tyda på att man fjärmat sig från den. Dags för en diagnos på etablissemanget i Sverige. WTF Toklandet har passande nog skrivit en artikel om Pissande feminister som fungerar utmärkt som lite moteld, här är länken.

Den offentliga toaletten i Stockholm är utrotningshotad! Så varför skriva en pissnödig (!) artikel om offentligt urinerande när man redan har svaret på varför? Foto: Kakelgallerian

Löjesguiden nominerar Lotta Lundberg till priset ”Foliehatt of the Year” för en ovanligt pk-anpassad artikel i måndagens SVD. Motiveringen lyder: ”Det är ett stort hål i luften efter det slag du riktar mot män. Som vanligt med hjälp av generaliseringar som kan leda tankarna till att alla män är yrkespissare, får du oss läsare och röstboskap att tro att problemen har helt andra rötter än de verkliga. En härlig eskapad ut i lala-land är det som serveras och det är det enda värdet av artikeln. Värdemätningen på hur långt från verkligheten som etablissemanget har manövrerat sig är total. Tack för måttstocken Lotta.”