Feminister är inte riktigt som vi andra. Med ett religiöst leende ger de sig ut i världen för att som de inbillar sig ”frälsa oss andra” när vi tvivlar och uttrycker en annan åsikt. De tror att rena lögner och propaganda som gränsar till just samma lögn ska skapa just detta underverk av frälsning där vi andra ska slänga oss gråtande på marken i ett ”förlåt oss, vi förstod inte bättre”. Nej kära feminister! Ni skapar en man full av förakt för era fåfänga försök och ett dubbelt förakt därför att era metoder inte är särskilt hederliga.
Ta Fredrik Höjing till exempel, han har köpt varenda mytbildning som ideologin någonsin har uppfunnit och några till. Hans så kallade debattartikel (archive-länk) i Sydsvenskan är något av det mest tendentiösa som har skrivits på mången dagar. Han inleder så snyggt med en halmgubbe när han argumenterar att alla som tycker att feminismen har gått för långt säkert tyckte det fick räcka med kvinnlig rösträtt, arvsrätt och möjligheten att utbilda sig.
Att göra en halmgubbe är ju att tillskriva någon motståndare egenskaper, känslor och åsikter och sedan argumentera mot en fiktiv person som egentligen inte finns. Oärligt, smaklöst och lågt är väl kommentarer som man osökt kommer att tänka på. För ingen motsätter sig att kvinnliga rättigheter ska och måste få sträcka sig längre än så, det är inte det diskussionen handlar om. Istället handlar den om att personer som Fredrik inte förstår att feminism av idag säger sig vara för jämställdhet men är allt annat än detta.
Det är ju ett oerhört trovärdigt och balanserat intryck delar av feminismen ger. Fredrik Höjings artikel är bara en i mängden inlägg i debatten som faller under stämpeln ”oseriösa”. Foto: Sveriges Kvinnolobby
Låt oss ta ett exempel så att också Fredrik (inte jag, den andra!) förstår. När Sveriges Kvinnolobby uppvaktade dåvarande regeringen 2012 ville man införa ett nytt begrepp som skulle vägleda myndigheter i deras arbete. I regeringens handlingsplan som denna tog fram hette det följdriktigt ”mäns våld mot kvinnor”. Det enda våld som fanns i nära relationer var alltså mäns våld mot kvinnor. Man passade också på att slänga in våld i relationer mellan lika kön, man får ju inte vara fördomsfull men män de lämnades därhän.
Arbetet skulle alltså handla om att arbeta mot en typ av våld, men inte en annan. Ja, förvisso fanns ju som sagt samkönade relationer med i direktiven så där fanns det en del att hämta men kvinnors våld mot män lös med sin frånvaro. Ändå talar forskning ett annat språk, den rapport du hittar här under slår t ex fast att mäns och kvinnors våld mot varandra är lika vanligt men ser olika ut. Slutsatserna är glasklara såväl som sensationella då de omkullkastar allt vad feministerna försöker få oss att tro:
- män och kvinnor i princip är lika vanliga utövare av partnervåld, men att kvinnor blir skadade drygt dubbelt så ofta som män av det våld som utdelas
- kvinnor oftast är de som först tar till våld i relationer där båda parterna utsätts
- män oftare står för upprepat våldsutövande
- den ”vanlige” mannen sällan står för partnervåld; istället är personer med svag social ställning samt alkohol- eller drogproblem överrepresenterade
- det är större risk att en kvinna blir utsatt för grovt våld om förövaren är en tidigare partner än en nuvarande
- mörkertalet för partnervåld (dvs. hur många utsatta som inte anmäler) är större för män än för kvinnor
Klicka för att komma åt den-slaende-mannen.pdf
Här hittar du rapporten som omkullkastar det mesta feminister säger om våld i nära relationer
Feminister talar ofta om alla mäns ansvar för relationsrelaterat våld, hur det rimmar med slutsatsen att det är män med svag social ställning som slår kan tåla sin förklaring från ideologins förespråkare. Slutsatsen att män och kvinnor utövar våld lika ofta i den typen av relation kräver sin förklaring från feminister. Att kvinnor oftare utsätts för våld från en före detta partner är ju rätt intressant, eftersom de inte längre har en relation kan man ju inte tala om våld i nära relationer. Att män har lägre benägenhet att anmäla sticker också ut.
Feministiska förklaringsmodeller är som att se näsan växa på Pinocchio – alla vet egentligen vad det handlar om. I slutet av dagen är dock en lögn en lögn och inget annat Foto: ”1916MomusPinocchio” by Not credited – 1916 printing via [1]. Licensed under Public Domain via Wikimedia Commons
Ett annat intressant samband som framkommer i rapporten är att samma män dyker upp i statistiken igen och igen. Det är alltså samma män som upprepar sina brott, inte alla män som begår övergreppen. Det framgår också att denna grupp är relativt liten men att de utövar merparten av allt det rapporterade våldet som dyker upp i statistiken. Det handlar alltså om långt ifrån alla män som utövar detta. Hur det återigen rimmar med ”alla mäns ansvar” som det så ofta heter från feministernas sida är återigen ett smärre underverk.
Det kollektiva skuldbeläggandet har alltså inte bara fått sig en törn, tesen har gått ner sig i ett träsk och har sjunkit ner så endast nästippen tittar upp. Varför man fortsätter att driva tesen beror på att man har en agenda med hela förfarandet. Män ska inte bara skuldbeläggas, de ska detroniseras. Att det leder till enskilda fördelar för en grupp på bekostnad av en annan är inte viktigt, snarare ett rättesnöre.
Resultatet blir alltså en skev syn på verkligheten. Ett annat resultat av Sveriges Kvinnolobbys verksamhet är vår nuvarande regerings syn på arbetsplatsolyckor. Ylva Johansson som är ansvarig för frågan tycker i vanlig ordning inte att döda män är ett problem men däremot är kvinnors arbetssituation det. Ministern skjuter nämligen till mer pengar till forskning kring kvinnors arbetssituation vilket framgår av ett citat som är hämtad ur en artikel (unvis.it) i SVD:
” En särskild satsning på arbetslivsforskningen med totalt 60 miljoner kronor genomförs under perioden 2015–2018, med fokus på kvinnors arbetsmiljöproblem och arbetsrelaterade ohälsa.”
De dödliga arbetsplatsolyckorna däremot får knappt några ökade anslag från ministern som ändå utbrister att ”ingen ska mista livet på jobbet”. Så fint, men vore det inte på sin plats att öka anslagen till just bekämpandet av detta eller är det möjligen så att området är lågt prioriterat eftersom män dör mer än tre gånger så ofta på sina arbetsplatser än vad kvinnor gör? Statistiken som du finner här under och som tyvärr bara sträcker sig till 2010 talar sitt tydliga språk.
För ”ansvar” för sina tillkortakommanden är ju vad Höjing siktar in sig på. Han talar om en mansrörelse som ska starta en manskamp. Gissningsvis, men detta framgår inte i artikeln, för att erkänna att vi är kollektivt skyldiga och att vi borde ta avstånd från den ondska vi förorsakar, men som vi ändå alltså inte ens är skyldiga till. Det här finner dock ingen jordmån hos Höjing, han ångar på i samma anda.
Vi ”anti-feminister” blundar ju gärna för faktumet, i varje fall för den gode Höjing, att fortfarande har domstolsväsendet inte kommit till tals med det faktumet att man bemöter offer för våldtäkt dvs kvinnor med att misstänkliggöra dem. För Höjings skull kan man då framföra att sedan 2007 pågår ett målmedvetet arbete inom rättsväsendet för att bemöta med respekt och att inte begå övergrepp på offren igen.
Utbildning och temadagar har anordnats där brottsofferjour och personer inom domstolsväsende alla har deltagit. Länken ovan talar om detta och om Höjing känner till ett fall där så har skett trots utbildning så beror det i så fall på att man struntar i riktlinjerna eller att man inte har tillgodogjort sig eller gått utbildningen. En sån sak som har tagits upp på utbildningarna är just att inte göra offer för bland annat våldtäkt till offer en gång till genom att skuldbelägga med frågor om alkoholvanor eller klädsel.
Våldtäkt ja, inget trevligt ämne men när vi ändå är där så bör också detta begrepp benas ut. Både i debatten från feminister som Höjing och i statistiken kan man få intrycket av att Sverige är våldtäktslandet nummer ett vilket vi också har uppmärksammats för att vara utomlands. Tyvärr är den bilden fel vilket framgår av den virala video som återfinns via länken till BRÅ.
Om en person i Sverige kommer in för att göra en anmälan om att under det gångna året har denna blivit utsatt för 52 våldtäkter. I Sverige räknas detta som 52 anmälningar, utomlands som en. Också begreppet ”våldtäkt” är bredare i Sverige än vad det är utomlands och genast har vi två faktorer som gör att svensk statistik inte går att jämföra med utländsk. Något som också gör bilden av Sverige som himmelriket för våldtäkts-mannen något felaktig. Men det är inget som berör personer som Höjing, han ångar på.
För i samma stycket kommer coup de grace för alla feminister som väl varje gång det nämns unisont gör vågen. Det handlar naturligtvis om kvinnors löner. Kvinnor tjänar mindre än män, ja de olika fördomarna haglar igen. För inte med ett ord nämns att kvinnor trots lägre lön i vissa yrken fortfarande väljer just dessa yrken vilket väl tyder på att man hellre jobbar säg inom vården än sätter lönen i främsta rummet.
Stolligheterna och konspirationsteorierna tävlar med varandra när feminister ska uttala sig. Osakligheter blandat med direkta felaktigheter i sak är alltid innehållet och snart är väl lögnen sanning Foto: Wikipedia
Att kvinnor väljer kvinnodominerade yrken som sjuksköterska om man ser historiskt, har fungerat som ett sänke för lönen. Löneutvecklingen har till för lite sedan varit usel, men har nu börjat röra sig åt rätt håll. Dags alltså för kvinnor att sluta utbilda sig till förskolelärare, lärare, sjuksköterskor osv. En annan faktor som har inverkat negativt är att alla de uppräknade yrkena har varit i offentlig regi.
Som ni vet är inte statens möjligheter till finanser oändlig även om svensk vänster inbillar sig det. Det finns en gräns för hur mycket man kan ta ut och därmed finns också en gräns för lönesättningen. Kvinnor bör därför aldrig utbilda sig till yrken som ligger inom offentlig sektor, de bör istället utbilda sig för att kunna ta sig fram inom den privata sektorn så ska ni se att det går bättre lönemässigt.
Inte heller tar feminister som Höjing upp att män jobbar mer än kvinnor. Faktiskt jobbar män i snitt sex timmar mer i veckan vilket är en förklaring till kvinnors lägre lön. Den dagen de jobbar lika mycket kommer de alltså också att tjäna lika mycket. Istället väljer tre av tio kvinnor att jobba deltid, du hittar artikel från TCO här. En förklaring till det är att de alldeles frivilligt, hur lite än feminister som Höjing tror på detta, väljer att jobba mindre för att kunna spendera mer tid med barnen. Något som alltså straffar sig i lönekuvertet.
Lockas man av pengar bör man inte välja klassiska kvinnoyrken, homogena grupper ger tyvärr det resultatet. Skyll gärna också på att kvinnoyrken alltför ofta återfinns i det offentliga så blir bilden mer komplett. Foto: Wikimedia
Sån här ”ovidkommande” statistik betyder dock lite för feminister som Höjing. Där heter det fortfarande ”kvinnors lägre lön”. Trots all propaganda är det allts feministerna, inte andra, som vill skapa orättvisan. För hur ”rättvist” är det att män jobbar mer, väljer att jobba heltid eller mer men ska i feministernas drömvärld tjäna lika mycket som kvinnor? Kom ihåg, lägre arbetstid är ofta ett val, inte ett tvång.
Nästa faktor Höjing & co glömmer bort är att kvinnor är mer sjukskrivna än män. Siffror och artikel på det hittar du från Försäkringskassan. Här kan man skylla på många olika faktorer, en feministisk konspirationsteori säger att det är för att kvinnor slits mer, jag ska inte ge mig in i en diskussion om den saken men fortfarande är det mer snack än vetenskap bakom alla påståenden.
Man kan också lägga till att män betalar mer skatt än kvinnor, men får mindre av välfärdskakan i gengäld. Men en feminist glömmer gärna bort sånt som drabbar män men inte kvinnor i lika hög grad. Rapporten som du hittar länken till här under är visserligen från 2009, men lite eller inget har hänt sedan dess. Tvärtom är det så att de aviserade och nu genomförda skattehöjningarna drabbar män först, mer om detta i Dina Pengar (unvis.it). Ändå envisas kretsar inom feminismen att kräva mansskatt (HD: unvis.it).
Misandri, ekonomisk bestraffning, än mer ekonomisk belastning för en men inte en annan alltså ökad orättvisa och rena påhitten är alltså ingredienserna i svensk feminism. Det är härligt inför framtiden att kunna konstatera att dumheten i debatten och i förslagen hela tiden firar nya triumfer. Det är alltså ett härligt 2016 vi kan se fram emot, i varje fall om Fredrik Höjing får bestämma.
Klart att Fredrik Höjing ska nomineras till en foliehatt. Motiveringen lyder: ”Det är synd om människan när hon inte ens förstår att argumentera med fakta som grund. Ett skolexempel på detta är den artikel ni kanske nyss har läst. Att det är synd om läsaren som ska indoktrineras med direkt felaktigheter är väl en sak, men att fiska i så grumliga vatten ger automatiskt en nominering.”
Löjesguiden 