Ett skrämmande perspektiv

Den som har följt den här bloggen vet att i en fråga är den här skribenten extremt kluven. Jag försöker å ena sidan vara humanisten som är öppen, demokratisk och inbjudande. Sen har vi den andra sidan och det är den som ser faran i saker och ting. Det är i den kontexten svårt att var humanisten och så himla öppen. Vissa saker är helt enkelt för farliga för att den typen av tankar ens ska kunna vara möjliga. Hur mycket man än vill se det positiva är detta svårare. Frågan jag tänker på är Islams roll i vårt samhälle.

Jag försöker se de mer moderata muslimerna som räddarna av en besvärlig situation. De är dock inte den ledtråd som leder till en lösning. Anledningen är ofta att de inte vill stöta sig med en högljudd och aggressiv skara som gör mycket väsen av sig och som inte tvekar att ta till mycket otäcka metoder för att genomdriva sin agenda. De lägger sig alltså hellre än att utmana och få ställer sig upp för att försvara frihet och demokrati.

De är helt enkelt antingen fundamentalister som spelar under täcket med både Muslimska Brödraskapet, Hamas och IS, eller så är de för rädda för att stöta sig, för att utmana eller att fördöma. En trosfrände kritiseras inte ostraffat och stöds inte heller av imamerna som man i sin tur måste åtlyda. Många ser därför inga fel i att resa ner och rensa bland lite smutsiga kristna och inte heller att massmörda andra befolkningsgrupper.

De präglas av en antidemokratisk hållning där det sekulära samhället och det demokratiska är en förtryckare av det religiösa. Därför måste det demokratiska bojkottas och helst störtas för att bereda vägen för det religiösa samhället där vi alla måste underkasta oss de regler fundamentalisterna ser som sina hjärtefrågor. De är helt enkelt ett hot mot det samhälle vi har kämpat så länge för att kunna uppnå och de finns ibland oss.

IS och andra är inte det enda hotet, vi har ett här och nu som verkar inifrån. Hizb ut-Tahrir är partiet som etablerat sig i både Danmark och Sverige som bland annat har ett världsomspännande kalifat grundat på sharia-lagar på sin agenda. Tycker man inte om idéerna är det bara att fly eller flytta. Foto: ”Flag of Hizb ut-Tahrir” Wikimedia Commons

För mig är denna grupp något av det mest antihumana vi har kunnat se i vår livstid. De är helt enkelt en mörk kraft med en mycket ljusskygg agenda som dessutom innefattar att massmörda också här om så behövs för att genomföra den galna tanke de drömmer om. Tankar som ett världsomspännande kalifat där muslimsk lag ska pådyvlas alla, också de som inte erkänner sig till religionen är en sådan. För de flesta är denna tanke bara skrämmande, för andra en möjlighet som måste genomföras.

En sådan kraft som vi redan har hört talas om och som vi kommer att höra mer om är Hizb ut-Tahrir (Sydsvenskan; Archive). Partiet är redan verksamt i Danmark och i Sverige. Jag är inte den som skriker eller skriver om förbud eller inskränkningar i demokratiska friheter eller tycker att sånt är bra. Anledningen är helt enkelt att jag är demokrat, men när det gäller det här partiet är jag beredd att göra ett undantag och skälet är enkelt. Gör vi inte det kommer vi få betala ett mycket högt pris i framtiden.

Partiet vill inrätta ett globalt kalifat där muslimsk lag ska råda. De som inte sympatiserar med denna syn ska tvingas tycka om det. Offentliga avrättningar, avhuggandet av händer och stening av kvinnor som har anklagats för otrohet ingår i arsenalen. Sharia-lagar ska råda där vi annars har vant oss vid en helt annan rättstradition. Är man inte muslim är det bara att inrätta sig i den nya världsordningen partiet vill se. Tycker man inte om synen finns alltid lite sharia-lagar att ta till också för de som protesterar mot det som anses vara ”rätt”.

2014 tågade en grupp om femhundra sympatisörer mot de centrala  delarna av Köpenhamn för att protestera. Manifestationen handlade om att propagera för att Koranen ska bli rättesnöre också i Danmark. Man höll brandtal om västs smutsiga krig i Syrien som om Putins Ryssland inte ens hade med saken att göra trots de stora rubrikerna som talar om detta faktum. Kriget mot IS var orättfärdigt trots en rörelses totala renons för allt människovärde. Särskilt om du är kristen eller tillhör en minoritetsbefolkning.

Alla muslimer som tar till orda talar naturligtvis inte hatets språk, men alltför många gör det. När man dessutom startar partier som är klart fientligt inställda mot det demokratiska och öppna samhället blir det än mer svårsmält. Foto: By Njallis – Own work, CC BY-SA 3.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=13128473

För partiet tar visserligen avstånd från IS men inte därför att de mördar kristna eller minoriteter. Istället är det hur Kalifatet har utropats och att IS också mördar muslimer man hänger upp sig på. En något lustig inställning då mord borde ses som mord, inte som en åtskillnad mellan ”rätt eller fel” person som mördas. Det där späder bara på känslan av att de extrema krafternas agenda är att föra globalt krig mot kristendom och de samhällen som har präglats av religionen under 2000 år.

Rörelsen stöder alltså om än indirekt en av vår tids största folkmord, anser att väst ”ska betala för sin inblandning” och vill upprätta ett styre som helt bryter mot den tradition vi har. Det som gör saker och ting värre är att de också finns i Sverige. För några år sedan sedan skapades en Facebook-sida som snabbt samlade ca 1000 sympatisörer Man delade också ut flygblad inför det förra valet som uppmanade till bojkott av detta. Anledningen var som alltid att man inte erkänner den sekulära makten utan bara den religiösa.

Rörelsen finns främst i Malmö med sin stora muslimska befolkning och närheten till Danmark där man kan utbyta erfarenheter och planer genom att bara resa över bron. De har också gemensamt bjudit in talare som har hållit konferenser i ämnet ”Global Islamisk revolution”. En av de gästande var Isam Umayrah som gjort sig känd för både antivästliga  och antisemitiska åsikter. Samma hatpredikant har också besökt moskéer och muslimska centra i Stockholm.

Naturligtvis har detta skett med medfinansiering av vårt alltid så goda välfärdssystem. Vi är ju så goda med alla våra skattepengar, att vi gladeligen hjälper till att finansiera samman-komster vars syfte är att propagera för att avsluta vår livsstil och ersätta den med en fullständigt främmande.

Det svenska samhället är rikt. Så rikt att vi kan vägra handikappade (Sydöstran; Archive) det de har rätt till, men betala för antidemokratiska och antivästliga konferenser åt Hizb ut-Tahrir. Foto: Wikimedia Commons

Tyvärr finns fler krafter än Hizb ut-Tahrir som mer ligger i en gråzon men som är lika farliga dom. Mehmet Kaplan har en lång meritlista över de personer han har bjudit in. En hel del av dessa har varit allt annat än snälla, godhjärtade demokrater. T ex Yvonne Ridley som på hans och andras initiativ bjöds in till Riksdagen blev känd och som alltid var Kaplans ursäkt att han inget visste. Ridley som ”bara” är känd för alla sina hatfyllda uttalanden (UK Mediawatch: Archive) var alltså inte känd för Kaplan vilket är svårt att tro på tyvärr.

Tvärtom har alla hennes fientliga uttalanden varit så många att de knappt längre går att räkna. Det lite lustiga är att Kaplan inte heller är ensam i att samlas kring just Miljöpartiet. Yasri Kahn blev ju rikskänd när han vägrade att hälsa på en kvinnlig reporter, men han har betydligt fler strängar på sin lyra. Son till en utpekad ledare för den terrorstämplade organisationen PULO som opererar i södra Thailand där de försöker bryta loss delar av landet eller få utökat självstyre med terror som medel är väl rätt merit.

PULO (Bangkok Post; Archive) har ju gjort sig kända för flertalet bombattacker. Regionen har en majoritet muslimsk befolkning som sedan 2004 för ett lågintensivt krig för att frigöra sig och få tillhöra den muslimska grannen Malaysia. Attackerna har skett från båda sidorna så buddister är inte helt oskyldiga i sammanhanget. Våldet har under perioder varit urskiljningslöst (DN; Archive).

Det bästa i hela den soppan är dock att misstankarna finns att PULO leds från Sverige (Aftonbladet; Archive). Vårt land har alltså varit ett centra varifrån terrorattacker har beordrats och letts. En av de utpekade ledarna har dessutom en son som har kandiderat till att bli representant för ett av landets regeringspartier. På sista åren har konflikten i södra Thailand minskat i omfattning men fred råder fortfarande inte och de separatistiska drömmarna finns kvar.

I krig skördas offer. Att krig och terror har styrts från Sverige är minst sagt anmärkningsvärt. I fallet PULO finns dock misstanken och att en av huvudmännen råkar ha en son som har kandiderat för ett av landets regeringspartier är graverande. Foto: By Unattributed – This image is available from the United States Library of Congress’s Prints and Photographs division under the digital ID jpd.02519.This tag does not indicate the copyright status of the attached work. A normal copyright tag is still required. See Commons:Licensing for more information.العربية | čeština | Deutsch | English | español | فارسی | suomi | français | magyar | italiano | македонски | മലയാളം | Nederlands | polski | português | русский | slovenčina | slovenščina | Türkçe | українська | 中文 | 中文（简体）‎ | 中文（繁體）‎ | +/−, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=6177555

Svenskt politik har alltså börjat infiltreras av krafter som är allt annat än goda. Det är dock inte det enda exemplet på hur de ”utsatta” utsätter andra för samma hat man beskyller andra för att hysa. Homofobin i den muslimska världen är väl dokumenterad men att den också har sökt sig in i svenskt civilsamhället och till och med till domstolsväsendet (Nyheter 24; Archive) är alarmerande inte minst ur rättssäkerhetssynpunkt. Fallet är från 2011 men sätter fingret på en öm punkt.

Visst kan vi ha Socialdemokrater, vi lever ju ändå i en demokrati. Homofientliga Socialdemokrater som sitter i domstolar och ska döma är kanske däremot mindre lämpligt. Tänk er själva om ett hatbrott mot en homosexuell kommer in och en nämndeman som Ayoub Chibli hellre röstar utifrån sina känslor gentemot homosexuella, än de bevis som ligger framför ledamöterna. En skrämmande tanke men inte gripen ur luften!

Fallet som har några år på nacken nu bör fungera som en varningsklocka om vad som håller på att hända. Att tro att vi är immuna från den här typen av inslag är att lura sig själv, vi är i ett öppet demokratiskt samhälle än mer sårbara därför att vi är just öppna och demokratiska.  Ingen vill väl bli beskylld för att vara islamofob, men samtidigt finns en gräns för vad vi som samhälle kan och ska tillåta. Ett samhälle är nämligen menat att vara för alla, inte bara vissa grupper.

Några kommer kanske nu att beskylla mig för att vara islamofob efter det här inlägget, men nej jag är inte rädd för islam. Bara tanken att kalla någon ”islamofob” är i grunden felaktig då det för min del inte handlar om rädsla. Det enda jag har fobi emot är spindlar, höjder och de som missbrukar ordet ”fobi”. Det enda jag är i själva verket fobifobiker.

Det vore lätt att skratta bort det hela som en isolerad händelse om det inte hade varit för att samma hydra dyker upp i sammanhang efter sammanhang. När till och med civilsamhället infiltreras av allehanda ljusskygga personer måste det demokratiska samhället börja reagera Foto: By Francisco de Zurbarán – Galería online, Museo del Prado., Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=45236203

Som inlägget visar är faktiskt det öppna demokratiska samhället som vill och ska inkludera alla under attack. Så vad jag också är, är helt inställd på att bekämpa de grupper som vill att jag ska anpassa mig till något jag ser som främmande eller antidemokratiskt istället för tvärtom. Den som inte gör det utan håller med dem i deras agenda är knappast demokrat. Man bör alltså inte heller säga sig vara detta om man sympatiserar med de åsikterna de står för.

Delar av den muslimska rörelsen, observera alltså inte alla inom denna, har inte alltid rent sinne. Hizb ut-Tahrir är i grunden en antidemokratisk rörelse som vill kasta samhällen tusentals år tillbaka i tiden med tvångsmetoder och tvinga på en motvillig befolkning en åsikt de inte delar. Att då kalla någon som protesterar mot detta öknamn är inte bara ohederligt. Det är också att göra hela samhället en björntjänst eftersom hotet inifrån är reellt och bör ses som det.

Om det muslimska samhället vill framstå som seriöst och ansvarstagande, bör man se till att isolera krafter som Hizb ut-Tahrir och sluta med spela fingerteater med extrema krafter.Det är också en rörelse som också försöker föra fram bilden av ett ”respektabelt yttre” men som döljer en hel del. Terror, homofobi och förtryck av andra oliktänkande eller avvikande är inte något man skojar om.

Inget av detta är särskilt kompatibelt med ett demokratiskt samhälle byggt på frihet som vi är vana vid. Inte heller går fenomenen att avfärda med något lätt ”du är islamofobisk”. Detta händer just nu och har tidigare hänt i vårt land. Det sista man bör göra är att sticka det under stolen. Det är alltså hög tid för en seriös debatt om islam och det demokratiska samhället som motpol (?). Är de ens förenliga? Ja kanske, men vi bör nog göra processen kort med de som utnyttjar det öppna samhället i avsikter som är allt annat än vänskapliga.

”Friendly Beaches” är ett begrepp i engelskan som betecknar vänligt inställda länder, fenomen eller personer. Vänliga människor respekterar varandra vilket man inte kan säga om krafter som Hizb ut-Tahrir. Dags att starta diskussionen och kanske till och med stävja dessa krafter en gång för alla. Foto: Wikimedia Commons

Löjesguiden nominerar idag Hizb ut-Tahrir och dess följare till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Väst är inte öst eller tvärtom. De ganska skruvade värderingar som står bakom dessa tankar bör nog stanna där, inte här. Att som partiet vilja tvinga folk till underkastelse är minst sagt magstarkt och svärtar ner övriga som inte har ett dugg med dessa att göra. Dags att ta avstånd och visa var den muslimska rörelsen står för med andra ord. Den del som inte tar avstånd från dessa tankar är mer än värdiga kandidater.”

Ååååh dessa fantastiska undanflykter

När vanliga medborgare eller människor med fel åsikter skiter i det blå skåpet brukar det vankas offentlig smörj. Det var ju bland annat det som Marcus Birro fick smaka (SVT; Archive) på efter sin berömda krönika (Expressen; Archive). Här fanns inget utrymme för ursäkter eller förstående så till sist fick han ju till och med sparken från Expressen och gick samtidigt igenom en uppslitande skilsmässa.

Men så har vi den andra kategorin, de som glider fram på en räkmacka i tillvaron. De får allt serverat, har öppna dörrar till allt och behöver inte ens ha goda intentioner utan när de beslås med felsteg finns alltid en liten fiffig förklaring för att komma ur rävsaxen. Mehmet Kaplan är en av dessa teflonpolitiker som med garanterad non-stick yta gör allt för att göra bort sig igen och igen. Den senaste turen handlar om en middag (SVT; Archive) han har varit med vid.

De Grå Vargarna är den Turkiska organisationen som befinner sig så långt ut åt höger att de flesta av oss skulle börja bli lite rädda, men inte Kaplan. De är anklagade för att ha dödat 694 personer mellan 1974 och 1980 i både Turkiet och Europa. Flera av dessa var vänstermänniskor, Kurder och Armenier. Organisationen är följdriktigt terrorstämplad (Wikipedia) av den Turkiska statsmakten.

Det gäller att ha en redan etablerad maktställning om man ertappas med det oförsvarbara. Man måste också säga de rätta sakerna, gärna lite triggerord som ”feminist”, ”demokrat” för att lugna känslorna och samtidigt säga ”Han är av den rätta tron” Foto: Av unknown Artist (13. Cent.) – Fresco at the cloister Sacro Speco, Image from the German Wikipedia which is/was located here., Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=64027

Nej, jag sympatiserar inte med vänsteridéer men deras rätt att få verka och rätten att slippa bli mördade för sin åsikt, är en av hörnstenarna i demokrati. Vill man bekämpa idéer, ideologier eller förslag gör man det med ord, inget annat. Att en svensk minister sitter vid samma bord som de här personerna är minst sagt stötande, för att inte tala om klumpigt. Genom sin närvaro skänker han ju faktiskt legitimitet åt en organisation som borde fördömas på skarpaste möjliga sätt.

Vid samma bord som Kaplan satt vid, fanns också personer med kopplingar till Millî Görüs (Wikipedia). Ett politiskt-religiöst parti vars främsta mål är att återupprätta muslimska moraliska värderingar både i Turkiet och bland anhängare i Europa. De har anklagats för att vara jihadister. Återigen kommer misstanken tillbaka och riktas mot Kaplan, är han smyg-jihadist och islamist? Tanken föresvävar fler än mig som t ex Mohamed Omar vars blogginlägg du hittar länken till här under.

Mehmet Kaplan – ett islamistiskt troll i Sveriges regering?

Ytterligare en person som var närvarande vid det numer så berömda bordet, var Barbaros Leylani – före detta andre vice ordförande i Turkiska Riksförbundet. Han gjorde långt efter middagen sig känd för det tal han höll på förbundets demonstration på Sergels Torg. Där hetsade han (GP; Archive) på ett så otäckt sätt mot Armenier att han nu är polisanmäld för hets mot folkgrupp. Han har dessutom tvingats avgå från sin post efter händelsen.

Tal kan användas i flera syften. Det kan övertyga, lugna, argumentera för något men det kan också uppvigla. Det var det Barbaros Leylani försökte sig på då han hetsade mot Armenier på Sergels Torg. Foto: By Timothy M. Stepanski – Own work, CC BY-SA 3.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=31543554

En svensk minister sitter alltså vid samma bord som ett antal rätt tvivelaktiga figurer här i Sverige år 2016. Idéerna de företräder och säger sig stå bakom är lika tvivelaktiga de, för att inte tala om förkastliga. Domen måste bli hård och den sägs bäst av K-G Bergström i hans krönika (Expressen; Archive). Mehmet Kaplans försvar (Expressen; Archive) bygger på att han säger sig ha kontrollerat för dåligt. Det är nog det minsta man kan säga men att dra slutsatsen att han sympatiserar med åsikterna som personerna företrädde är att ta i.

Klantigt värre är det i varje fall och så här dåligt omdöme får inte ett statsråd uppvisa. Man måste helt enkelt kräva mer än så här. I vanlig ordning visar det sig dock att krishantering inte är miljöpartiets starka gren, om de nu en har en enda ”stark gren”. För mitt i shitstormen satsar Gustav Fridolin på att lita på allt Kaplan säger. Som sagt, borde inte det här partiet en gång för alla gå till botten med de anklagelser som har framförts mer än en gång istället för naivt bara tro på allt och sen lägga locket på?

”Feministen och demokraten Mehmet Kaplan”, det är alltså så han beskrivs när sopkvasten ska sopa igen spåren. Triggerord som ”feminist” och ”demokrat” är ju som skräddarsydda för att mellan raderna faktiskt säga ”lugn, han står för den rätta läran”. Fan tro de och det bästa i det här läget vore om statsministern en gång för alla insåg att man inte kan regera ihop med ett parti som har så många som har gjort så mycket för att uträtta så lite. När de dessutom gör bort sig var annan dag borde måttet vara rågat.

Sopkvasten kommer alltid till hands i sådana lägen som Miljöpartiet har hamnat i. Men hur mycket de än sopar kan de inte dölja att de mer och mer framstår som ett parti omöjligt att inneha regeringsmakt. Foto: Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=515757

Löjesguiden nominerar idag Miljöpartiet till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Sällan har väl vårt land fått uppleva ett parti som med sådan frenesi har gjort det till sitt signum att göra bort sig i snart sagt alla sammanhang. Det borde räcka rätt långt och gör er till formfulländade kandidater.”

Börja om från början!

Dags att starta om det här landet från början, omstartsknappen nu tack! Efter en vecka i sordinens tecken med tanke på händelserna i Bryssel, börjar nu kommentarerna komma. De flesta är sansade, faktiskt riktigt rakryggade – vi måste stå upp och börja försvara det öppna demokratiska samhället. En syn jag delar, vi måste sluta krypa och stå upp mer än någonsin. Vi måste försvara vår idé, våra ideal och vårt värde istället för att krypa inför en hoper barbarers.

Men så finns det dom som tar tillfället i akt för att se till att i vanlig ordning se till att skulden blir vår. Det är deras synsätt som får mig att undra om inte det vore bättre att börja om från början. Mönstret i argumentationen går att känna igen från en mils avstånd. ”Hatet på nätet”, ”Hatet som får breda ut sig”, ”Högerextremismen”, ”Breivik” och så vidare går igen och igen. Allt är sociala medias skuld trots att sociala media är relativt befriade från det mesta av det påstådda hatet där det är en liten grupp som vanligt förstör för de många.

Facebook är alltså trots SVD:s olika försök (SVD; Archive) till påhopp på företeelsen, inte tummelplatsen för all världens hat. För med en ”reporter” som Jack Werner kan det nog tyvärr bara gå fel. Skulle han t ex någonsin få för sig att börja kartlägga vänsterns hat på nätet? Otroliga saker har hänt förr, men aldrig så otroliga. För då hatet finns, skriver man bara om en företeelse inte alla.

Det tycks alltid vara samma fenomen man riktar in sig på. ”Breivik”, högerns hat och så vidare är tydliga indikatorer men få gånger läser vi någonsin om vänsterns rätt tydliga hat? Skulle inte tro det! Istället är det som om journalisten följer ett slags manus redan skrivet där vissa saker är värda att uppmärksamma, andra absolut inte. Låt mig ge dig några exempel på hur en sådan agenda kan se ut.

I Sverige är det skillnad på hat och hat. En sidas hat uppmärksammas med all rätt, en annan sidas diskuteras inte ens och alla är patologiskt intresserade av det nästan obefintliga hatet på nätet. Istället för att diskutera diskutera hatet utan förtecken eller inskränkningar, får vi alltså en diskussion som för länge sedan har kantrat. Foto: Wikimedia Commons

Ett exempel är ”rasismen” i samhället. Jo, jag hatar också rasism men problemet är att man ser en typ av rasism men inte en annan. Riktas rasismen mot muslimer som grupp rycker alla ut. Inget fel i det, tvärtom så hatar jag som sagt alla former av rasism också mot dom. För jag vänder mig INTE mot alla muslimer, bara de som följer samma tanke- bana som de redan radikaliserade. För trots vidrigheterna som nu senast i Bryssels, så är IS en liten bråkdel av en större grupp som ibland håller med vad de säger och ibland inte.

Jämför vi reaktionerna så blir det dock mer problematiskt. För samtidigt ser man inte den andra sidan av myntet. Ser journalisten t ex hatet mot den vite medelålders mannen som aldrig har gjort en fluga förnär? Inte alls! Ser journalisten den antisemitism som ganska ohejdat får breda ut sig och där en viss grupp nästan alltid är inblandade i den? Glöm det! Exemplet Malmö borde mana till eftertanke men diskussionen efter varje reportage om hur illa det är ställt, dör lika fort som den uppstår.

Som sagt, hatet finns men min erfarenhet är att det är svensk vänster eller så kallade muslimer som står för den. Den delen diskuteras dock aldrig, konstigt det där.  För det heter ju i debatten att det alltid är ”högerkrafter”. Det beror nog snarare på att man vill införa enpartistaten och försöker hitta sina skäl till det. Det heter också alltid från den typen av debattörer ”att vi måste tala om problemet”. Problemet är att det är lika illa ställt i det påståendet som det är annars. Man ser en typ av problem, men inte ett annat.

En av de som inte förstår ett dugg och som agerar utifrån denna okunskap är Mona Sahlin. I hennes senaste inlägg (Dagens Samhälle; Archive) talar hon länge om väl om hatet……men helt förgäves. Redan i andra stycket stänger i varje fall jag av. Blandningen av känslomässiga övertoner/överdrifter och rena propagandalögner blir liksom för mycket i citaten.

”Varje dag utsätts människor för stormar av hat och redan i dag väljer journalister tystnad, unga tjejer blundar för glåporden för att orka med sin skoldag och politiker drar sig undan när familjen utsätts för hot.”

Men vad vore väl inte ett förfall om det inte blev värre än så. Att inte förstå skillnaden mellan ungdomligt oförstånd och extremism är ett sånt misstag som hon ger liv åt med följande formuleringar:

”Men alltför ofta är det på chattforum, i kommentarsfält och på sociala medier dessa hot börjar växa för att sedan sippra ut i verkligheten i form av det hat som ger extremisten sin näring. Vi får därför inte bara betrakta den som utövar våld som våldsbejakande. Ett stort ansvar vilar också på författaren till de texter som sporrar aktivisten till handling.”

Hur lite man förstår av avsaknaden av samband mellan ren frustration och politisk eller religiös extremism för att kunna formulera de där meningarna är rätt talande. Unga och arga har vi alla varit och någon gång, troligen flera. Antagligen har ingen, inte ens jag, kommer undan att ha sagt överilade saker. Troligen har inte heller Mona Sahlin undgått detta.

En radikalisering där människor gör överväganden som att religion, eller vad man uppfattar som religion, är viktigare än människoliv och att det därför är okej att ta dessa är en helt annan process. De två olik processerna bör inte blandas ihop och de bör definitivt inte jämföras med varandra för att urskulda en grupps hat. Hat är hat, vem det än kommer från. Så enkelt är det och det borde också Mona Sahlin förstå. Det är nämligen ordentligt fel att säga att vardagsilskan snart blir till hat och dessutom till radikalisering.

Att blanda ihop så diametralt olika företeelser och begrepp är skrämmande, för att inte tala om okunnigt. Det är av samma anledning, okunnigheten, hennes oförmåga att förstå innebörden av sitt egna jobb plötsligt blir rätt intressant. Låt oss ta ett exempel: Mona Sahlin är ju en varm vän av att se till att hemvändande terrorister som har varit nere i Syrien på jihadresa, ska få vård, hjälp med lägenhet och jobb. Om man då frågar sig det viktigaste av allt, finns det stöd för hennes synsätt i vetenskapen så blir svaret ”Nej”.

Abdulhamid Abaaoud började sin bana som jihadistresenär till Syrien för att senare ta steget över till att återvända och bli hjärnan bakom flera terrordåd i Europa. Han sköts senare till döds men frågan kvarstår, hur länge ska återvändandet och därmed naiviteten få fortsätta? När Mona Sahlins arbete och grund också den vacklar på en avgrund av ovetenskaplighet utan att etablissemanget lyssnar, börjar man undra om inte Mona Sahlin borde bytas ut. Foto: By BFMTV – https://easternmediterraneanagency.files.wordpress.com/2015/11/abdelhamid-abaaoud.png?w=602&h=335&crop=1, CC BY-SA 4.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=47612992

Erik Wennström är psykolog och en erkänd sådan. I ett blogginlägg vänder han sig emot synen som Sahlin med flera gör gällande när de påstår att hemvändande terrorister lider av ett avvikande socialt beteende och därför bäst hjälps med stöd att kunna återgå till mer ”normala” sådana. Att resa ner och döda i en religions namn är istället ett ställnings-tagande och en överlagd handling/tanke som leder fram till ett beslut – att resa ner för att strida för vad man ser som ett rättfärdigt mål. Insatserna missar därmed själva målet.

Nu kommer från och med idag terrorresor att straffbeläggas, ett steg i rätt riktning. Men lagen innehåller luckor redan från början. Är man t ex medborgare i ett annat land kan inte svensk lag appliceras, detta på grund av internationella konventioner som vi har skrivit under. Det är främst genom FN som dessa finns och som reglerar rättigheter hos migranter. Därmed kan folk med medborgarskap som väljer att åka ner till krigets Syrien gå fria från straff men ändå vistas i vårt land. Skrämmande med tanke på alla nytillkomna.

I det sammanhanget spelar religiösa ledare en stor roll. De måste agera föredömen och ta avstånd från ondskan. Det gör också vissa imamer i vårt land, de ska ha heder för sitt arbete. Gör man inte det är man snarare en medlöpare. För som man har konstaterat i Storbritannien, både yttrandefrihet och religionsfrihet förpliktigar. Sätter man inte gränser, och det är vi ju omvittnat usla på i Sverige, kommer snart fler som imamen Abo Raad (Gefle Dagblad; Archive) att vinna följare och få utveckla sin skruvade ideologi.

Det kan också i värsta fall gå som i Storbritannien där man misstänker att 85 shariadomstolar (Mail Online) finns runt om i landet och som håller på att skapa en stat i staten där Brittiska lagar inte längre anses legitima. Dessa sägs ha varit för mer hårdföra regler som att hugga av händer för vissa brott och att man dessutom har godkänt barnäktenskap.

Tystnad! Det är så man opererar inifrån. Det blir därför svårt att bevisa men vissa uppgifter tyder på att det finns shariadomstolar i Storbritannien. Foto: Wikimedia Commons

De drivs av extremister som ser dessa straff som naturliga, också detta ett resultat av för många och för snabbt. Det bör dock påpekas att eftersom dessa, om de finns, opererar i det tysta och lite läcker ut. Det är därför svårt att säga vad som är sant och falskt i sammanhanget.

Det finns några saker vi som nation måste komma ihåg. Vi har ställts mot en inre fiende som Abo Raad och krafter som i exemplet Storbritannien som följer dessa läror, vi har en radikalisering (Aftonbladet; Archive) som pågår just nu runt om i städernas förorter men vi har samtidigt en dålig organisation (Aftonbladet; Archive) att möta vår tids stora ondska. Vi har till och med ett politiskt parti som ser all debatt (Aftonbladet; Archive) i ämnet som icke önskvärd. Man kan gott säga att så här långt är arbetet inte så värst imponerande.

Inte heller Mona Sahlin är nöjd men försöker samtidigt släta över problemet (Sydsvenskan; Archive) vi som samhälle ställts inför. Ett tiotal kommuner av landets 290 som har en framtagen handlingsplan för att kunna bemöta vår tids utmaning på området, kan inte sägas vara ett bra resultat. Ändå försöker Sahlin att sopa problemet under mattan. Vad säger en sån sak om hennes kompetens att ha det övergripande ansvaret för en av vår tids stora ödesfrågor?

Nej tyvärr skvallrar Mona Sahlins synsätt på flera plan om en djup okunskap och en skrämmande naiv syn på saker och ting. Att hjälpa ”missanpassade ungdomar” med allehanda hjälp från samhället kan dessutom stå oss dyrt då terrordåd i Frankrike t ex har haft inslag av just återvändande som deltagare i dessa. Ska man ställa frågan på sin spets, måste man fråga sig om Sverige har råd med Mona Sahlin och om det ska behöva kosta människoliv innan vi inser hur illa det är ställt. Som sagt, börja om från början!

Om man anförtros makt, måste man också ha kunskapen om hur man bäst använder den. När man hela tiden har fel är det nog dags att byta ut dessa ledare men så är inte fallet. I Sverige kan vissa hålla sig kvar hur länge som helst, hur inkompetenta de än är Foto: By Unknown – Colored portrait and a black and white rubbing of the portrait, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=8151462

Löjesguiden nominerar idag Mona Sahlin till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Mona Sahlin är med lite vilja och fantasi sinnebilden för det svenska förfallet. Politiska kontakter tycks vara viktigare än kompetens, att ha ”rätt åsikter” likaså. Fallet för den med lite eller inget att bidra med till samhället är alltid mjukast ju högre upp i hierarkin man kommer tycks det. Allt detta sammantaget gör henne till en formidabel kandidat.”

Stefan, vi måste tala!

Stefan, jag vet att du inte bryr dig så hemskt mycket om ”röstboskapet” mer än då det är val och när man ska fjäska för väljargrupper eller blidka folk med nya bidrag till både glasögon (länk till regeringens utredning) och gratis museiinträde (DN;unvis.it). Både du och jag vet ju dock att allt det där bara än fernissa och att det finns betydligt mer akuta problem, ett av dessa heter Margot Wallström och hon börjar nu bli direkt pinsam men också härskarlysten.

Ta bara det hon gjorde på konferensen ”Folk och Försvar” där traditionellt försvars-ministern men inte utrikesministern per automatik är inbjuden. På den spelade hon ju helt plötsligt båda rollerna och åsidosatte därmed Peter Hultqvist. Det var dessutom andra gången på mindre än ett år eftersom hon också bestämde över om Sverige skulle hjälpa Frankrike mot terrorism eller inte.

På konferensen la hon till och med fram förslag (Aftonbladet;unvis.it) som hon vore minister också i denna fråga. En ny värnpliktsreform borde nog vara just en försvarsfråga. Det är den alltså inte, den är en utrikesfråga om man får tolka Wallström rätt. Frågan är var du Stefan finns i allt detta? Är det i vanlig ordning så att du är ointresserad av att styra upp eller bestämma över dina egna ministrar?

Regeringens arbete och sättet att leda tycks präglas av kaos. En minister gör en annans jobb och sitt egna skiter hon åt h-e, ändå ingriper ingen allra minst statsministern som ska föreställa ansvarig för det hela Foto: ”Chaos (6930838882)” by Moyan Brenn from Anzio, Italy – Chaos. Licensed under CC BY 2.0 via Wikimedia Commons

Vi måste därmed ställa oss en rad frågor. Den första är vem är egentligen försvars-minister, är det Margot Wallström eller Peter Hultqvist? Den andra frågan är allvarligare än så, den lyder Kan en regering ha ministrar som tror sig ha bestämmanderätten i fler frågor än den man är utsedd att ansvara för? En tredje fråga är vad detta säger om regeringen och dess arbete. Kan en regering fungera på ett så rörigt och minst sagt oproffsigt sätt som utrikesministern visade på konferensen?

Wallströms tillkortakommanden stannar ju dock inte vid detta, de fortsätter tvärtom med oförminskad styrka. Nu senast igår lyckades hon se till att förhållandet mellan Israel och Sverige numer är bottenfrusen. Israels utrikesdepartement utfärdade till och med ett  inreseförbud (SR) för henne i egenskap av utrikesminister. Alla de som fanatiskt och enögt tycker detta är bra eftersom Israel i deras ögon är satan självt, jublar säkert men detta får tyvärr konsekvenser som dessa inte hade tänkt på.

Det innebär för det första att det högtidlighållande som Wallström skulle deltagit i där man skulle hylla Raoul Wallenbergs insatser i slutet av andra världskrigets Ungern nu ställs in. Visserligen bara en symbolhandling men en viktig markering om hur illa relationerna nu är. Bullshitförklaringen från svenska UD heter att besöket på seminariet ställts in av ”kalender-skäl”. Den rätta förklaringen är nog att utrikesministern är förklarad Persona non grata vilket är diplomatspråk för en icke välkommen person.

Utrikesministern är nu inte längre välkommen i Israel vilket praktiskt sett  innebär att hon inte längre kan utföra sitt jobb vare sig i Israel eller Palestina. Sverige har därmed tappat sin roll som fredsförhandlare i området tack vare hennes politik Foto: Wikimedia Commons Etsning av H.W Wellcome

Det innebär vidare att Sverige inte längre har något som helst inflytande och därmed förmågan att agera i konflikten mellan Palestinier och Israeler. In i Israel är hon inte välkommen och ingen på den sidan lär nog tala med henne förrän något nytt som förändrar allt inträffar. Den dörren är alltså helt stängd tack vare hennes agerande.

Inte heller kan hon tala med den Palestinska sidan ansikte mot ansikte på plats eftersom ett sånt möte kräver att hon reser via Israel. Dit hon ju inte är välkommen så där försvann den chansen. Hon har alltså sett till att Sveriges traditionella roll som fredsmäklare  nu har fått sig en ordentlig törn och därmed har hon bakbundit sig själv. Vi kan som nation i stort sett bara titta på och fortsätta att agera så ensidigt som vår utrikesminister har agerat, allt annat är redan nu förlorat.

Grunden till den här konflikten återfinns i händelserna med de knivattacker som har skett inne i Israel under hösten, här hittar du en engelskspråkig artikel från CNN. Kom ihåg, attackerna har skett oprovocerat, riktats mot civila och i vissa fall mot poliser och soldater, har varit samordnade och organiserade och har initierats av den Palestinska sidan. Attackerna har lett till att flera av de som har utfört attackerna har skjutits ihjäl.

Om man ska diskutera en sidas övergrepp bör man diskutera den andra sidans stöd till terror. Det hade varit att vara objektiv – något utrikesministern med sin politik under inga som helst omständigheter är. Foto: Wikipedia

Den sista punkten, att skjuta ihjäl förövarna har varit den punkten som har delat världen. Visst finns kravet att personerna ska lagföras och ställas inför rätta i en fri och rättvis rättegång, men hur realistiskt är det kravet när en person går bärsärkagång med en kniv i näven och redan har bevisat sig kapabel att både mörda och skada?

Utrikesminister Wallström har gått på den första linjen, den som säger att personerna ska ställas inför rätta. Att de avrättats har hon kallat ”Utomrättsligt Dödande” (SVT; unvis.it). Detta är en term som väcker många frågor eftersom användandet av den bara pekar ut en sida utan att med en annan debatt ifrågasätta den Palestinska politiken.Kom ihåg att till och med Fatah hyllar dåden som ”ett föredöme”. Du kan se video med material från Palestinsk TV här under.

Hennes kritik och politik är alltså enkelspårig och enögd, hade hon varit objektiv hade hon kritiserat den Palestinska sidan för länge sedan men detta har inte hänt. Istället har hon inlett en politik som ska utreda en sidas brott, men inte ens med ord nämna den andra sidans övergrepp. Kanske inte undra på att man reagerar från Israelisk sida. Inte för att jag säger att Israel står utan skuld, men den är nog tyvärr betydligt mindre än den andra sidans vilket utrikesministern så där lägligt har glömt bort. Har du det också Stefan?

Kanske är det så Stefan att du i vanlig ordning låter Wallström ”välja” att se en sidas övergrepp som större än de är, men den andra sidans övergrepp som mer negligerbar för att det  fångar upp röster i vårt land? I så fall är det  nu inträffade än mer smutsigt än bara en ensidig syn på skuld i frågan! Det är nog snarare dags också för dig Stefan att inse att den nuvarande politiken ställer till med skada för Sverige för lång tid framöver.

Som alltid är ju nämligen sanningen lite mer nyanserad än den svarta och vita bild som Wallström nu ger bilden av. Hon kan ju också kunna titta på bilden av IDF-soldaten som ger en av de skjutna första hjälpen som hon och andra kan se här under. Hon kan ju också betänka vem som angrep vem och vem som därmed bär huvuddelen av skulden men det är nog för mycket begärt. En sån tanke är dock förgäves med tanke på hennes tidigare uttalanden som man kan läsa om på Fnordspotting.

En av de skjutna Palestinierna får första hjälpen av Israeliska soldater som nyss har attackerats. En bild utrikesministern nog vill låtsas inte finns. I hennes värld är en skyldig och den andre oskyldig trots att verkligheten talar ett annat språk Foto: IDF

Löjesguiden nominerar nästan mekaniskt utrikesminister Margot Wallström till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Ingen annan har gjort sporten skita i det blå skåpet till en större konstart än du Margot. Du tar inte bara över andras arbetsuppgifter utan du upprepar också ett sönderfall i relationen till annan stat igen och igen och igen i all evighet. Det finns helt enkelt inget slut på din förmåga att leverera elände åt nationen, du borde bli kunglig hovleverantör i ämnet. Det gör dig till en formfulländad kandidat till priset.”

Nu börjas det!

Det har blivit dags att avrunda året och ta lite jullov också för bloggen. Först har det dock blivit dags att summera ett tillstånd i landet som alltmer, mycket tack vare regeringens politik, handlar om ett land under prövning. Statsministerns jultal (SVT) handlade mycket om att peka ut alla utmaningar men också om att peka på ljuspunkterna. En skönmålning som för flertalet känns som en stor illusion.

Stefan Löfvens värsta fiende under året har hetat ”verkligheten”. Han har likt Don Quijote kämpat med sina väderkvarnar men förgäves, snart har resultaten dykt upp och de har minst sagt inte gått hans väg i någon fråga. Tvärtom har han lyckats landa på tvären och inte har det blivit bättre av att snart sagt varje minister får underkänt på en eller flera punkter. Det märks att socialdemokraterna har dränerats på nyckelkompetens under åren i opposition som man kan läsa om i ledaren i Norrtelje Tidning (unvis.it).

Hur än statsministern bär sig åt tycks han hamna fel i snart sagt varje fråga. I vissa fall har han själv bidragit till den utveckling som har lett fram till kraschlandningen. I migrationsfrågan har han t ex nu öppnat upp för en utveckling som kan leda till att folk får jobba för minimilöner. Foto: Wikimedia Commons

Istället har Löfven fått hålla till godo med ett gäng ministrar som har haft största möjliga skillnad i kvalitet. Peter Hultqvist som försvarsminister har varit ovanligt lyckad, men har många gånger fått se sig förbigången av andra ministrar som inte har tålt hans kompetens. Det var ju det utrikesministern gjorde i ärendet med Frankrikes framställan om hjälp mot terrorismen.

Också Anders Ygeman gjorde för ett kort tag ett bra intryck men snabbt kastades också han under tåget när han ena dagen lät meddela att Öresundsbron skulle stängas för att ge Sverige andrum, för att nästa dag vara tvungen att ta tillbaka allt. Anledningen då var dels att lagrådet hade gett förslaget tummen ner och att oppositionen därmed fick kalla fötter. Men gissningsvis bidrog också Stefan Löfvens oförmåga att bereda och förankra ärendet så att det fick ett annat resultat.

Hade Löfven varit lite realistisk hade han kunnat förutse att lagrådet skulle nobba förslaget. Det är nämligen inte alltför svårt att gissa att en stängning där tåg och bilar skulle hindras i sin fria rörlighet och där resenärer beroende av kommunikation över sundet skulle bli de som sattes i kläm, skulle bli för mycket för en granskning. Inte heller att tågbolag och bussbolag nu skulle bli gränskontrollanter var särskilt realistiskt om man ska vara ärlig som man kunde läsa om i Skånska Dagbladet.

Allt hade alltså med lite erfarenhet och rutin kunnat gå att förutse. Istället fick vi en soppa där dåligt beredda beslut och sista-minuten-beslut där till och med den lilla kompetens regeringen besitter offrades i form av ministrar som schavotterades inför öppen ridå. Hade Löfven berett ärendet och förankrat det bättre , hade han haft större möjlighet att få deras ogillande något dämpat. Ygeman fick bära hundhuvudet, också Peter Hultqvist i en annan fråga lite senare, för vad andra hade ställt till med.

Den soppa som regeringen ställer till med har gått så långt att de två enda ministrarna med kompetens har slängts under tåget. Ygeman och Hultqvist fick ganska handfast känna på hur den beryktade ledarstilen som statsministern står för kan kännas när konsekvenserna blir kända Foto: ”Bean soup with tomatoes and red peppers” by Gillgaramond – Own work. Licensed under CC BY-SA 4.0 via Wikimedia Commons

Motsatsen till Ygeman och Hultqvist dvs rent inkompetenta är lättare att hitta i regeringen. Fokus har under hela hösten legat på utrikesminister Margot Wallström, så också här på bloggen, men faktum är att det finns en uppsjö att ösa ur. Nästa till rakning är infrastruktur-minister Anna Johansson. Tidigare under hösten var hon på möte med SJ för att få information om vad som skulle hända om man från regeringens sida skulle kräva att trafikbolagen skulle sköta id-kontrollen vid resa över Öresundsbron.

SJ menade på mötet att ett totalt stopp för tågtrafiken skulle kunna bli konsekvensen eftersom man inte hade resurserna att genomföra det som den nya lagen medför. På mötet fanns flera ur oppositionen med genom riksdagens trafikutskott och de är nu starkt kritiska till Anna Johanssons agerande. När hon fick informationen borde en av de första åtgärderna ha varit att göra en konsekvensanalys som är en snabbutredning för att se vad ett beslut leder till. Ingen gjordes!

Nu är hela den process SJ beskrev fullbordad, från den fjärde januari nästa år kommer man inte längre att köra x2000-tåg till Köpenhamn, anledningen är att man inte hinner.  Det är då de nya reglerna börjar gälla. När nu skiten träffar fläkten är ministerns press-sekreterare Elin Tibell ute och försöker gjut olja på vågorna, själv är Anna Johansson oanträffbar. Elin Tibell menar att det är ett internt problem för SJ när det egentligen handlar om en konsekvens av regeringens beslut.

Att Anna Johansson har brustit i beredningen av ärendet är inget som tycks bekymra Elin Tibell, hon fortsätter att skjuta på SJ. När det inte längre går ber hon reportern kontakta Trafikverket för svar, de har upplysningsvis än mindre att göra med saken än SJ. Det finns inte på kartan i vare sig pressekreterarens eller ministerns värld att man inte skjuter pianospelaren.

När minister efter minister gör bort sig måste de naturligtvis räddas. I Anna Johanssons fall till vilket pris som helst, till och pianospelaren är ett legitimt mål när pressekreteraren Elin Tibell nu försöker dölja att ministern har gjort bort sig Foto: ”Piano Player On Lviv Market Place” Wikimedia Commons

Allt detta rabalder har ett enda syfte – att dölja att det är på kommunikationsdepartementet som alla misstagen har begåtts. Hela historien andas alltså ett slags ”låt oss rädda ministern från att behöva stå till svars för sina egna misstag”. Mer om historien hittar du i en artikel i SVD (unvis.it). I den kampen kan en pressekreterare till och med börja med något av de mest bisarra förklaringarna vi har sett från regeringen vilket inte säger lite. Den har ju annars gjort sig känd för att vara en veritabel stormavdelning vad gäller detta.

Statsministerns grundläggande problem är alltså en regering med högst varierad kvalitet där det dåliga tyvärr är det dominerande. De flesta ministrar i regeringen har alltså inte kompetens nog, inte enligt mig i varje fall, att platsa ens i en vanlig kommunfullmäktige. Det är så gott som dagligen en ny ”historia” där någon i vanlig ordning har gjort bort sig. Få är de som klarar sitt jobb och gör dom det kastas de snart till vargarna av de andra ministrarna.

Statsministerns verklighetsbeskrivning är nästa akilleshäl. Att kalla Miljöpartiet och Åsa Romson för ”ansvarstagande” är magstark nog, men tyvärr blev det värre. I talet går han in på hur viktigt det är att den svenska modellen med bland annat lönebildning förblir orörd. Stabiliteten på arbetsmarknaden där den fria lönebildningen sätts mellan arbetsmarknadens parter är helig för Löfven och så långt har han rätt, men så hann verkligheten upp honom igen.

Snart blev det uppenbart hur lite realism det finns i beskrivningen. Finanspolitiska rådet gick redan i oktober ut med det motsatta förslaget, samma råd som har en tung roll att spela i svensk ekonomiska och inrikespolitiska beslut. Där krävde man sänkta minimilöner, artikel om detta hittar du i Expressens bilaga Dina Pengar (unvis.it). Också Konjunktur-institutet (KI) fyllde i med samma krav.

Nu börjar en yster dans där insatserna höjs för var dag. Låglöneyrken menar många är vägen in för migranterna medan Löfven menar att vi ska värna den svenska modellen. Någonting rimmar välidigt illa i statsministerns visioner Foto: Wikipedia

Tanken bakom förslaget var att få nytillkomna i arbete. Tvärtemot Statsministerns visioner närmar vi oss alltså den dagen då vi kommer att få se de nyanlända som en lönedumpande grupp på arbetsmarknaden. Allt detta för att kunna ge dem de jobb andra åtgärder hittills har misslyckats med. Och inte undra på det! Vårbudgeten gav ju oss höjda skatter på arbete vilket inte direkt leder till fler jobb, snarare tvärtom. Läs mer om skattechocken och dess effekter från Svenskt Näringsliv.

Samma tongångar kommer från Institutet För Näringslivsforskning (IFN) där följande artikel från Arbetsmarknadsnytt har tagit upp samma tes – sänkt lön ger fler jobb. Statsministern däremot fortsätter att kasta ur sig floskler om hur den perfekta världen borde fungera. Problemet är att alltmer talar för att denna bild är just bara förhoppningar i framtidens Sverige där sänkt minimilön lär vara en möjlig realitet. Jag vill helst inte se den utvecklingen, men hjulen är satta i rullning och snart kan vi vara där vare sig vi vill det eller inte.

Varningens finger höjs nämligen om det motsatta dvs höjda löner skulle inträffa. I Aarbetsmarknadsnytt driver Maud Spencer vd för industriföretaget Svalson tesen att höjda löner driver företagen utomlands där lönerna är billigare. Jag tror henne, det finns ett sånt samband, men hur det rimmar med statsministerns visioner är igen en gåta. För även om hennes tes är riktig är den samtidigt en pungspark på den svenska modellen med fri lönebildning av arbetsmarknadens parter som Löfven värnar så om i sitt tal.

Visserligen har Maud Spencer rätt i sin artikel men i vissa kretsar ses nog hennes inlägg som en pungspark. Statsministerns tal innehöll ju ett försvar av den svenska modellen men denna är på väg att luckras upp och han själv har hjälpt till att skapa förutsättningen för det. Foto: Wikimedia Commons

Grundproblemet är att Sverige är något av de sämsta länderna i världen att integrera människor som kommit hit. Mer om den föga smickrande titeln i SVD. Resultatet blir att fler som kan språket är de som lägger beslag på jobben, därför sjunker idag arbetslös-heten. Men med varje ny person som kommer hit kommer också den siffran att gå åt andra hållet dvs vi kommer att få en ökad arbetslöshet vilket många ser som en farhåga.

Statistik säger att mer än vad femte alltså mer än 20 % av människor med utländsk bakgrund är arbetslösa. Denna siffra kommer troligen att öka, vi håller på att få en tudelad arbetsmarknad mellan de som har och de som inte har jobb. I kölvattnet på det kommer också chansen att öka för att man öppnar för låglönejobb. Något som också lyfts till politikens riksnivå som igår när Magdalena Andersson och moderaternas Ulf Kristersson möttes i en debatt i SVT:s Aktuellt.

Regeringen har helt enkelt öppnat för en utveckling man själva har liten eller ingen kontroll över. Lägg till att man har något av en uppsjö av dåliga ministrar som knappt klarar av sitt egna jobb och man förstår vad statsministerns fina deklarationer är värda. Det bästa man kan göra med dessa är att bara ignorera hans verklighetsfrånvända tankar. I mest humoristiska fall ber man honom torka sig mellan julskinkorna med dessa.

Som vanligt ser nog statsministern mest förbryllad ut. Det var ju så bra tänkt men det gick åt h-e ändå. Han bör nog titta på vilka ministrar som inte håller måttet och se till att ”vissa partier” får respass ut ur regeringen istället för att föra en politik som leder fram till det han säger sig vara emot. Det blir tyvärr inte så trovärdigt annars.

Löjesguiden nominerar nästan zombielikt statsministern till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Fina och stolta ord är ingenting värda om man inte kan backa upp dessa med en verklighetsbeskrivning och en kompetens i regeringen som gör sådana trovärdiga. Du försöker alla trick i boken Stefan men verkligheten är en mäktig fiende också för dig. Att du själv har bidragit till resultatet i verkligheten men ändå blundar inför den är svårslaget. Det är det som gör dig till en utmärkt kandidat till priset.”

Bloggen tar nu ett litet uppehåll för jul och nyår. Ha en riktigt god jul och gott nytt år. Jag tänkte återkomma strax efter nyåret om inget oförutsett inträffar där jag måste blogga därför att det måste kommenteras. Vi hörs när det nya året är här.

Bristen på självinsikt

Jag tror allvarligt talat att regeringen inte har självinsikten att se hur illa det är ställt och hur åt fanders de sköter sitt jobb. De tror säkert de är guds gåva till folket när de i själva verket är en värdemätare på den sjukdom som snabbt äter sig in i det svenska samhället. Kanske är det så illa att de inte ens kan eller vill ta in de varningssignaler som nästan dagligen avslöjar sanningar ingen, inte minst de själva, vill höra. En av dessa inbillska heter Margot Wallström och nu har hon gjort det igen.

Hon har ju börjat så storstilat. Först ställde hon till jättebråk med halva arabvärlden där Saudiarabien stod i skottgluggen när hon kallade landet ”medeltida”. Så här lät Peter Wolodarskis kommentar om hennes utrikespolitiska meriter i en ledare (unvis.it) i DN. Strax efter gjorde hon först ett självmål, sen ett till i fallet Israel. I sitt sista uttalande lät hon förstå att Palestiniernas situation i Israel och den konflikt som där utspelas, har drivit IS till bland annat terrorattentaten i Paris och att det därmed indirekt skulle finnas en koppling.

Inget kan bli mer fel, IS bryr sig inte så särskilt mycket om vare sig Palestinier eller deras situation. Men vad gjorde väl det, skandalen och den diplomatiska krisen var ett faktum. Artikeln i Expressen (unvis.it) kan berätta om händelsen. Israels syn på Sverige har därmed tagit ett steg till en mer misstänksam hållning och det gör inte direkt underverk i samtal mellan de båda länderna i framtiden. Något som också kommer att påverka andra situationer om jag får misstänka om det hela.

Stirrande blickar och gloende mellan grenarna i granen har blivit resultatet av den misstänksamma hållning som både arabländer som Saudiarabien och nationer som Israel numer har om Sverige. Att i det läget släppa in oss i säkerhetsrådet vore förödande, den dagen det här landet är objektivt i vissa konflikter hamnar allt i en annan dager Foto: ”Wikimedian editing in the wild woods (1696) (cropped)” by Kychot – Own work. Licensed under CC BY-SA 3.0 via Wikimedia Commons

Ett exempel på att IS knappast sätter Palestiniers säkerhet högst är att i krigets Syrien är landsflyktiga Palestinier en av de grupper som råkat illa ut. Visserligen har IS inte anfallit deras läger men man har inte heller stoppat sin expansion med hänsyn till gruppen som därför har fått betala med döda och sårade de också. I bland annat staden Yarmuk har folkgruppen fått betala ett högt pris. DN har skrivit en artikel (unvis.it) om detta.

I Israel är Sverige och Sveriges utrikesminister brännmärkta. Hos deras utrikesdepartement är bilden klar, Sverige har skiftat från att ha kallat sig neutrala till att bli en röst för den palestinska sidan och enbart den. Den bilden har förstärkts av det klantiga erkännandet av Palestina som Sverige genomförde som en av de första utrikespolitiska åtgärderna när den nya regeringen tillträdde. Det erkännandet kommer också att försvåra en fredsprocess där Israel är med.

Det har till och med gått så långt att utrikesministern är välkommen till Israel men inte i en officiell funktion. Är hon där är det som privatpersonen Margot Wallström, inte som Sveriges utrikesminister. Ett faktum som betyder att personskydd kan hon inte räkna med och hon kan inte heller räkna med att någon lyssnar på henne som minister.

Om utrikesministern väljer att åka till Israel gör hon det numer utan skydd som får ordnas av henne själv eller utrikesdepartementet. Hon har ingen officiell status som minister medan hon är där utan hon vistas i landet som privatperson. Så långt har klyftan mellan Israel och Sverige vidgats sedan Wallström blev utrikesminister Foto: Wikimedia Commons

Bråket mellan Israel och Sverige gick till och med så långt att Israels Stockholms-ambassadör kallades hem för ”konsultation”. En åtgärd som i diplomatiska kretsar används för att markera mot ett land hur missnöjd man är med de nuvarande relationerna och hur saker sköts från motpartens utrikesdepartement. På SVT:s hemsida kan man läsa mer om händelserna som infekterat de bilaterala förhållandena mellan länderna.

Det är alltså en rätt diger lista med grodor hon kan yvas över. Meriter andra i hennes position dock inte skulle tveka om att försöka dölja. i det här rätt prekära läget vill hon ansöka om att få in Sverige som en temporär medlem av FN:s säkerhetsråd. En rätt korkad idé som bara handlar om självbilden av oss som oöverförträffade. Här i SVD framförde hon sina något verklighetsfrånvända tankar.

För skulle det förbättra chanserna att nå permanent fred i konflikten Israel Palestina? Nej, tvärtom skulle det försvåra! Anledningen är helt enkelt att när Sverige deltar i ett beslut i säkerhetsrådet kommer Israel uppfatta det som ytterligare ett försök från henne och oss att skapa ojämlika villkor. Något som kommer att göra landet ytterst motvilligt att diskutera en rad frågor som måste diskuteras för att fred ska kunna uppnås.

Om det är fred vi vill ha bör vi nog byta ut utrikesministern innan det är möjligt. Hennes bindningar och förkärlek för att alltid se vissa konflikter lite väl endimensionellt är inte direkt ett stöd i situationen Foto: Wikimedia Commons

I Israel är argumentet redan formulerat och det blir än mer glasklart för dom att Sverige inte går att lita på när vi har en regeringsmedlemmar som Gustav Fridolin och Mehmet Kaplan. Kom ihåg att de båda har arresterats för vad landet har sett som olagliga demonstrationer. Också utrikesministerns Israel-tourettes har starkt bidragit till slutsatsen och synsättet hos landets utrikesdepartement.

Rätt eller fel av Israel kan man alltid diskutera men min poäng är att skadan är skedd och skulden till den ligger helt och hållet hos utrikesministern. Att efter den här skakiga resan dessutom begära att en så oseriös aktör som Sverige få ansvar för att vara delaktiga i att lösa olika konflikter som t ex Palestinakonflikten, är som att hälla bensin på brasan. I synnerhet Mellanöstern kan detta visa sig medföra mer problem än det löser.

Jo, jag använder ett ord som ”oseriös” eftersom det är vad vår utrikesminister har gjort oss till. Vår utrikespolitiska gärning sänks i ett löjets skimmer när utrikesministern tar till orda. Än värre är att nu vill man alltså in i säkerhetsrådet vilket skulle kunna destabilisera situationen i konflikten mellan Israel och Palestinierna än mer om det går illa. Säkerhetsrådet kommer kanske till och med behöva döpas om till osäkerhetsrådet om vår utrikesminister fortsätter den inslagna banan.

Det enda utrikesministerns politik hittills har åstadkommit är mer osäkerhet och än mer balansgång för parterna som också blivit mer motvilliga. Kräftgång med andra ord och det är inget bra facit att ta med sig till säkerhetsrådet Foto: Wikimedia Commons

Hennes subjektiva hållning och politik håller på att bli ett utrikespolitiskt problem och det är vårt land som kommer att få betala priset för detta. Fnrodspotting har som vanligt bloggat suveränt om utrikesministerns oförmåga att se på vissa konflikter med mer nyanserade och objektiva ögon. Det har blivit dags att ta tillbaka makten från den galenskap som kallas ”regeringen”.

Löjesguiden nominerar idag utrikesministern till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Att utrikesministern har förtroende i regeringen för sin politik är uppenbart. Det är dock inte lika uppenbart att samma Wallström har något större förtroende i andra länders ögon. Halva arabvärlden har redan gjort tummen ner och det borde vara en varningsklocka. Att då göra det än värre genom att involvera Sverige i känsliga förhandlingar i just samma region om fred, är i bästa fall att se som korkat värre. Det gör utrikesministern både värdig kandidat till priset men också blind för verkligheten.

Från framgång till fiasko?

Så greps den över hela landet eftersökte terroristen i Boliden och landet kunde andas ut. Anders Ygeman blev namnet på allas läppar och tokhyllades på bl a Twitter. Nu börjar dock tvivlen hopa sig över personen och gripandet. Är det rätt person, är han verkligen terrorist och varför uppvisar han ett beteende som inte stämmer på terroristers?

Frågorna är som sagt många och under tiden dansar alla kring guldkalven trots att det kanske inte finns anledning till det. Det som får tvivlet att öka är att mannen som heter Mutar Muthanna Majid inte har betett sig på ett misstänkt sätt, tvärtom har han gjort allt för att vara helt synlig och mer. Med andra ord uppvisat ett mönster i beteendet som inte stämmer överens med den bild som oftast ges av terrorister.

Regel nummer ett bland terrorister: Göm dig! Det ”terroristen” i Boliden hittills visat upp av den kunskapen är inte särskilt imponerande. Snarare riktigt oimponerande och man kan fråga sig hur mycket terrorist han egentligen är Foto: Wikimedia Commons

Han har inte ändrat sitt namn som dök upp i en kommuniké från IS, han har till och med sitt namn på sin dörr, han umgås med de andra migranterna vilket inte heller ingår i mönstret. Skälet till det sist nämnda beteendet är att man inte vill bli avslöjad. Tatueringar, jargong och sätt att uttrycka tankar och idéer kan alla bli en persons fall när de vill gömma sig. IS är ju extremister och ett felaktigt ord till fel person kan avslöja vad sympatierna ligger.

Han har till och med gått så långt att han umgåtts mer intensivt med vissa av de andra boende när han har varit ute på stan med dessa. Också detta bryter mot grundreglerna för en person som vill gömma sig. De ställen man söker för att kunna skydda sig och sitt uppdrag är miljöer av likasinnade, inte oliksinnade. Mer om detaljerna som förbryllar kan man läsa om i Aftonbladet (unvis.it).

Bilden är alltså ganska splittrad. Det är knappast ett klassiskt mönster vi ser för en person som vill hålla en låg profil och inte bli upptäckt. Det är med andra ord inte ett beteende som passar in i bilden av en terrorist. Så vad är det som har hänt egentligen? Ja, det kan röra sig om något så trivialt som att hans identitet har förväxlats med någon annans. Det kan också röra sig om världens hittills sämsta terrorist. Ingen vet egentligen. Han är dock nu släppt ur häkte så man får anta att han är helt oskyldig vilket i så fall inte är förvånande.

Finns det verkligen anledning att dansa kring den gyllene kalven? Kanske är det för tidigt att ropa hej och kanske är hela historien byggd på felaktiga premisser allt för att lyfta ett parti på dekis Foto: ”Worshiping the golden calf” by the Providence Lithograph Company – http://clipart.christiansunite.com/1246444861/Old_Testament_Clipart/Old_Testament009.jpg. Licensed under Public Domain via Wikimedia Commons

Men det vi vet är att tokhyllningarna av Ygeman nog var förtida. Kanske var de till och med överflödiga för det är inte det ”gedigna” arbete som ligger bakom som vissa vill förleda oss att tro. Vissa menar till och med att Säpo har begått en rad misstag och ifrågasätter om det inte är så att man helt enkelt har sjabblat sig igenom hela utredningen. Kanske gäller detta också Ygeman, det kan bara framtiden utvisa. I SVD lördag publicerades bland annat en sån artikel innehållandes alla de misstag som har begåtts under processen.

Jag säger alltså inte att mannen inte skulle kunna vara den person som har haft det syfte han har blivit anklagad för att ha. Jag säger däremot att det finns så många obesvarade frågor att vid den här tidpunkten utropa hela historien som en ”seger”, det är att ta ut segern i förskott.

Det finns för många frågetecken och till och med tecken som talar ett annat språk än de anklagelser som hittills har riktats mot mannen. Att som terrorforskaren Hans Brun ensidigt hylla insatsen trots dessa frågetecken skänker inte honom större trovärdighet, tvärtom. SVT (uvis.it) har publicerat en artikel där hans lovorden omnämns.

I Hans Bruns ryggdunkande ingick tesen ”jag uttalar mig nu inte i politiskt syfte men jag måste ändå säga att de berörda myndigheterna och inrikesministern har gjort ett gediget arbete”. De där orden får åter mig att anlägga en rätt bister min. Att Brun gör sitt yttersta att påpeka att han ”inte gör något för att skapa politiska poänger” kan nämligen tyda på att det är just det han gör.

I enpartistaten Sverige tycks det som om de allierade till die Partei hela tiden tycks rycka ut till dess försvar. Dels för att vi ska invaggas i tron om dess förträfflighet och dels för att vi ska luras att tro att vi  i den nuvarande situationen är säkra Foto: Wikimedia Commons

Den riktigt konspiratoriskt lagde skulle till och med kunna spekulerar kring varför Bruns hyllning kommer just nu. Den senaste veckans fokus på terrorhot har gett regeringen vind i seglen i opinionen. Detta skulle kunna vara ytterligare en i så fall orkestrerad politiskt motiverad tumme upp för framför allt inrikesministerns jobb. Allt för att ge dem den där extra skjutsen.

Vore så fallet skulle i så fall skulle Bruns lilla inlägg i debatten kunna vara ett konkret exempel på hur tjänstemannakår och sossarna håller på att växa ihop på ett mycket oroväckande sätt. Där staten uppträder som två parter – sossarna och tjänstemannakåren sida vid sida. Sådana exempel har funnits förr och misstanken har hela tiden funnits att lojalitet med die Partei lönar sig i längden också för den enskilde.

Regeringen har ju som bekant misslyckats så många gånger i så många frågor att ingen längre håller koll på hur många gångerna är. De behöver kort sagt en framgång i allt elände. Här har man frågan som kan gjuta lite olja på de monstervågor som har svallat kring regeringen och dess politik. Det kan alltså ha varit, om än lite spekulativt från min sida, politiska hänsynstaganden lika gärna som faktiska hotbilder som fick hyllningarna att gå i taket.

Jag kan ge regeringen ett annat konkret förslag än de konkreta förslag man föreslog under fredagen – avgå! De förslag som då framkom genom statsministern gick ut på att nu få bukt med asylanstormningen genom att ändra i ett antal lagar. Dit hör ändringen i utlänningslagen där det idag heter ”övriga skyddsbehövande” som en grupp som omfattas av lagen, den formuleringen vill man nu stryka. Det är den delen som ibland kallas anhörig-invandring och denna skulle alltså nu åtminstone tillfälligt undantas de nyanlända.

Tåget på stationen i Walesiska Abergynolwyn avgår enligt en tidtabell, dags för regeringen att göra samma sak då man ligger hopplöst försenad enligt sin tidtabell. Den säger att avgången var 1972. Foto: Wikimedia Commons

Det kan låta som en kraftfull åtgärd men faktum är att det är det inte. Av Migrationsverkets egna statistik framgår att gruppen förra året uppgick till 122 personer. Något som framgår av länken här under och Fnordspottings blogginlägg. Regeringen sysslar alltså här med kreativ bokföring i vanlig ordning när man vill få det att framstå som om den är har den beslutskraft vi alla har sett saknas.

Klicka för att komma åt Beviljade+uppeh%C3%A5llstillst%C3%A5nd+och+registrerade+uppeh%C3%A5llsr%C3%A4tter+2014.pdf

En fråga som också dyker upp är varför Säpo under sån medieinsyn åkte till Boliden för att hämta mannen. Vanligtvis sker sånt i det tysta för att inte försvåra utredningsarbetet. Istället har man alltså från säkerhetspolisen brutit mot en nästan helig regel. I ett sådant här sammanhang får ett sådant regelbrott nästan bibliska proportioner. Inget man normalt sett vill, men i det här fallet har det alltså fungerat bra. Frågan är bara varför.

Det finns ytterligare ett skäl till varför nyheten allt mer verkar tagen ur Grönköpings Veckoblad. När åklagare Hans Ihrman på torsdagen lämnade in en handling i målet i tingsrätten, hade han ändrat mannens namn som polisens tidigare uppgivit i efterlysningen. De två namnen stämde INTE med mannens lapp på sin dörr så frågan är om Säpo har någon koll på läget alls.

Ett namn på ett träd är ett namn, så också om man sätter upp sin namnskylt på en dörr. Problemet är bara att är man terrorist är det just sitt rätta namn man inte ska använda Foto: Wikimedia Commons

I värsta fall kan misstankarna leda fram till slutsatsen att organisationen inte visste var mannen befann sig. Något som talar för denna slutsats är att det dröjde två dygn innan de slog till i Boliden. Uppgifterna var mannen befann sig fanns tillgängliga hos Migrations-verket men det verkar som om de två faktiskt inte kommunicerar med varandra. Två dygn av spaning tyder på något annat när allt man hade behövt göra var att köra dit och hämta honom.

Sen har vi det här med säkerhetsorganisationer utomlands som kan ställa till det. Sedan decennier tillbaka har Sverige ett säkerhetssamarbete med utländska organisationer och utbyter uppgifter om olika säkerhetshot. Några är rena guldgruvan för inhämtning av information som Mossad t ex. Andra är inte riktigt lika skarpa. Skillnaden ligger i hur nära ett ”skarpt läge” organisationerna lever.

När en så stor händelse som den i Paris inträffar, blir resultatet hos säkerhetstjänsterna ett frenetiskt arbete. Ibland händer det att restinformation spiller över eller slinker med bland relevanta uppgifter. Tänk om den svenska händelsen är just en icke-händese igångsatt av någon säkerhetsorganisation som har missat att rensa bort irrelevant information? I vilken dager ställer detta Ygeman och Säpo? Är det hjältar eller Kling och Klang in action vi ser?

Kling & Klang i full galopp men är det verkligen det hot vi har fått utmålat för oss som vi nu ser upplösningen av. Ska historien fortsätta eller ska den ta slut här med den förskräckelse vi nu bevittnar? Foto: Youtube

Det kan också röra sig om så kallad desinformation. Om IS vill skydda en värdefull person från att bli avslöjad, kan ibland den bästa medicinen vara att peka finger på någon annan för att skydda denna. Vad man gör är att plantera uppgifter för att förvilla och försvåra. Allt för att skydda ytterligare en person som i värsta fall finns kvar där ute men som med det väl regisserade scenariot vi nu har sett kan fortsätta i det tysta eftersom Säpo nu saknar fler ledtrådar och dessutom har förspillt värdefull tid på en meningslös jakt på ingenting.

Mannen kan alltså ha blivit ett oskyldigt offer. Kom dock ihåg att hela den tesen inte är något annat än spekulation från min sida. Ingen vet vad sanningen är, men att spekulera kring sanningen för att peka på alternativa förklaringsmodeller är ibland givande.

Kan det rent av vara så att det vi ser är en dyster resa från vad som i fredags sågs som ett styrkebesked till ett episkt magplask? Ja, frågorna är som vanligt många men svaren få. Det kommer nog inte att bli lättare att få fram detta i framtiden heller. Både sekretess och hemligstämpling är ju vanligt förekommande grepp i säkerhetstjänsternas vardags-arbete. Den som bildligt talat överlever får också se i framtiden.

Hur många fler sådana här stämplar lär vi inte stöta på nu när spåren efter vad som kan ha varit ett misslyckande nu sopas igen. Foto: Wikimedia Commons

Löjesguiden nominerar idag säkerhetspolisen och inrikesminister Anders Ygeman till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”De översvallande orden är många, så också de politiska ryggdunkningarna. Men i slutet av dagen, vad återstår då av alla de fina omdömena om person och organisation? Inte mycket mer än frågetecken faktiskt! Det är i den Lützen-dimman vi hittar dagens foliehatt. Det är helt enkelt för långt mellan verkligheten med ryggdunkandet och den verklighet som utkristalliserar sig när nu strålkastarljusen är släckta.”