Nu börjas det!

Det har blivit dags att avrunda året och ta lite jullov också för bloggen. Först har det dock blivit dags att summera ett tillstånd i landet som alltmer, mycket tack vare regeringens politik, handlar om ett land under prövning. Statsministerns jultal (SVT) handlade mycket om att peka ut alla utmaningar men också om att peka på ljuspunkterna. En skönmålning som för flertalet känns som en stor illusion.

Stefan Löfvens värsta fiende under året har hetat ”verkligheten”. Han har likt Don Quijote kämpat med sina väderkvarnar men förgäves, snart har resultaten dykt upp och de har minst sagt inte gått hans väg i någon fråga. Tvärtom har han lyckats landa på tvären och inte har det blivit bättre av att snart sagt varje minister får underkänt på en eller flera punkter. Det märks att socialdemokraterna har dränerats på nyckelkompetens under åren i opposition som man kan läsa om i ledaren i Norrtelje Tidning (unvis.it).

BilHur än statsministern bär sig åt tycks han hamna fel i snart sagt varje fråga. I vissa fall har han själv bidragit till den utveckling som har lett fram till kraschlandningen. I migrationsfrågan har han t ex nu öppnat upp för en utveckling som kan leda till att folk får jobba för minimilöner. Foto: Wikimedia Commons

Istället har Löfven fått hålla till godo med ett gäng ministrar som har haft största möjliga skillnad i kvalitet. Peter Hultqvist som försvarsminister har varit ovanligt lyckad, men har många gånger fått se sig förbigången av andra ministrar som inte har tålt hans kompetens. Det var ju det utrikesministern gjorde i ärendet med Frankrikes framställan om hjälp mot terrorismen.

Också Anders Ygeman gjorde för ett kort tag ett bra intryck men snabbt kastades också han under tåget när han ena dagen lät meddela att Öresundsbron skulle stängas för att ge Sverige andrum, för att nästa dag vara tvungen att ta tillbaka allt. Anledningen då var dels att lagrådet hade gett förslaget tummen ner och att oppositionen därmed fick kalla fötter. Men gissningsvis bidrog också Stefan Löfvens oförmåga att bereda och förankra ärendet så att det fick ett annat resultat.

Hade Löfven varit lite realistisk hade han kunnat förutse att lagrådet skulle nobba förslaget. Det är nämligen inte alltför svårt att gissa att en stängning där tåg och bilar skulle hindras i sin fria rörlighet och där resenärer beroende av kommunikation över sundet skulle bli de som sattes i kläm, skulle bli för mycket för en granskning. Inte heller att tågbolag och bussbolag nu skulle bli gränskontrollanter var särskilt realistiskt om man ska vara ärlig som man kunde läsa om i Skånska Dagbladet.

Allt hade alltså med lite erfarenhet och rutin kunnat gå att förutse. Istället fick vi en soppa där dåligt beredda beslut och sista-minuten-beslut där till och med den lilla kompetens regeringen besitter offrades i form av ministrar som schavotterades inför öppen ridå. Hade Löfven berett ärendet och förankrat det bättre , hade han haft större möjlighet att få deras ogillande något dämpat. Ygeman fick bära hundhuvudet, också Peter Hultqvist i en annan fråga lite senare, för vad andra hade ställt till med.

TomatsoppaDen soppa som regeringen ställer till med har gått så långt att de två enda ministrarna med kompetens har slängts under tåget. Ygeman och Hultqvist fick ganska handfast känna på hur den beryktade ledarstilen som statsministern står för kan kännas när konsekvenserna blir kända Foto: ”Bean soup with tomatoes and red peppers” by Gillgaramond – Own work. Licensed under CC BY-SA 4.0 via Wikimedia Commons

Motsatsen till Ygeman och Hultqvist dvs rent inkompetenta är lättare att hitta i regeringen. Fokus har under hela hösten legat på utrikesminister Margot Wallström, så också här på bloggen, men faktum är att det finns en uppsjö att ösa ur. Nästa till rakning är infrastruktur-minister Anna Johansson. Tidigare under hösten var hon på möte med SJ för att få information om vad som skulle hända om man från regeringens sida skulle kräva att trafikbolagen skulle sköta id-kontrollen vid resa över Öresundsbron.

SJ menade på mötet att ett totalt stopp för tågtrafiken skulle kunna bli konsekvensen eftersom man inte hade resurserna att genomföra det som den nya lagen medför. På mötet fanns flera ur oppositionen med genom riksdagens trafikutskott och de är nu starkt kritiska till Anna Johanssons agerande. När hon fick informationen borde en av de första åtgärderna ha varit att göra en konsekvensanalys som är en snabbutredning för att se vad ett beslut leder till. Ingen gjordes!

Nu är hela den process SJ beskrev fullbordad, från den fjärde januari nästa år kommer man inte längre att köra x2000-tåg till Köpenhamn, anledningen är att man inte hinner.  Det är då de nya reglerna börjar gälla. När nu skiten träffar fläkten är ministerns press-sekreterare Elin Tibell ute och försöker gjut olja på vågorna, själv är Anna Johansson oanträffbar. Elin Tibell menar att det är ett internt problem för SJ när det egentligen handlar om en konsekvens av regeringens beslut.

Att Anna Johansson har brustit i beredningen av ärendet är inget som tycks bekymra Elin Tibell, hon fortsätter att skjuta på SJ. När det inte längre går ber hon reportern kontakta Trafikverket för svar, de har upplysningsvis än mindre att göra med saken än SJ. Det finns inte på kartan i vare sig pressekreterarens eller ministerns värld att man inte skjuter pianospelaren.

PianospelareNär minister efter minister gör bort sig måste de naturligtvis räddas. I Anna Johanssons fall till vilket pris som helst, till och pianospelaren är ett legitimt mål när pressekreteraren Elin Tibell nu försöker dölja att ministern har gjort bort sig Foto: ”Piano Player On Lviv Market Place” Wikimedia Commons

Allt detta rabalder har ett enda syfte – att dölja att det är på kommunikationsdepartementet som alla misstagen har begåtts. Hela historien andas alltså ett slags ”låt oss rädda ministern från att behöva stå till svars för sina egna misstag”. Mer om historien hittar du i en artikel i SVD (unvis.it). I den kampen kan en pressekreterare till och med börja med något av de mest bisarra förklaringarna vi har sett från regeringen vilket inte säger lite. Den har ju annars gjort sig känd för att vara en veritabel stormavdelning vad gäller detta.

Statsministerns grundläggande problem är alltså en regering med högst varierad kvalitet där det dåliga tyvärr är det dominerande. De flesta ministrar i regeringen har alltså inte kompetens nog, inte enligt mig i varje fall, att platsa ens i en vanlig kommunfullmäktige. Det är så gott som dagligen en ny ”historia” där någon i vanlig ordning har gjort bort sig. Få är de som klarar sitt jobb och gör dom det kastas de snart till vargarna av de andra ministrarna.

Statsministerns verklighetsbeskrivning är nästa akilleshäl. Att kalla Miljöpartiet och Åsa Romson för ”ansvarstagande” är magstark nog, men tyvärr blev det värre. I talet går han in på hur viktigt det är att den svenska modellen med bland annat lönebildning förblir orörd. Stabiliteten på arbetsmarknaden där den fria lönebildningen sätts mellan arbetsmarknadens parter är helig för Löfven och så långt har han rätt, men så hann verkligheten upp honom igen.

Snart blev det uppenbart hur lite realism det finns i beskrivningen. Finanspolitiska rådet gick redan i oktober ut med det motsatta förslaget, samma råd som har en tung roll att spela i svensk ekonomiska och inrikespolitiska beslut. Där krävde man sänkta minimilöner, artikel om detta hittar du i Expressens bilaga Dina Pengar (unvis.it). Också Konjunktur-institutet (KI) fyllde i med samma krav.

DansNu börjar en yster dans där insatserna höjs för var dag. Låglöneyrken menar många är vägen in för migranterna medan Löfven menar att vi ska värna den svenska modellen. Någonting rimmar välidigt illa i statsministerns visioner Foto: Wikipedia

Tanken bakom förslaget var att få nytillkomna i arbete. Tvärtemot Statsministerns visioner närmar vi oss alltså den dagen då vi kommer att få se de nyanlända som en lönedumpande grupp på arbetsmarknaden. Allt detta för att kunna ge dem de jobb andra åtgärder hittills har misslyckats med. Och inte undra på det! Vårbudgeten gav ju oss höjda skatter på arbete vilket inte direkt leder till fler jobb, snarare tvärtom. Läs mer om skattechocken och dess effekter från Svenskt Näringsliv.

Samma tongångar kommer från Institutet För Näringslivsforskning (IFN) där följande artikel från Arbetsmarknadsnytt har tagit upp samma tes – sänkt lön ger fler jobb. Statsministern däremot fortsätter att kasta ur sig floskler om hur den perfekta världen borde fungera. Problemet är att alltmer talar för att denna bild är just bara förhoppningar i framtidens Sverige där sänkt minimilön lär vara en möjlig realitet. Jag vill helst inte se den utvecklingen, men hjulen är satta i rullning och snart kan vi vara där vare sig vi vill det eller inte.

Varningens finger höjs nämligen om det motsatta dvs höjda löner skulle inträffa. I Aarbetsmarknadsnytt driver Maud Spencer vd för industriföretaget Svalson tesen att höjda löner driver företagen utomlands där lönerna är billigare. Jag tror henne, det finns ett sånt samband, men hur det rimmar med statsministerns visioner är igen en gåta. För även om hennes tes är riktig är den samtidigt en pungspark på den svenska modellen med fri lönebildning av arbetsmarknadens parter som Löfven värnar så om i sitt tal.

OLYMPUS DIGITAL CAMERAVisserligen har Maud Spencer rätt i sin artikel men i vissa kretsar ses nog hennes inlägg som en pungspark. Statsministerns tal innehöll ju ett försvar av den svenska modellen men denna är på väg att luckras upp och han själv har hjälpt till att skapa förutsättningen för det. Foto: Wikimedia Commons

Grundproblemet är att Sverige är något av de sämsta länderna i världen att integrera människor som kommit hit. Mer om den föga smickrande titeln i SVD. Resultatet blir att fler som kan språket är de som lägger beslag på jobben, därför sjunker idag arbetslös-heten. Men med varje ny person som kommer hit kommer också den siffran att gå åt andra hållet dvs vi kommer att få en ökad arbetslöshet vilket många ser som en farhåga.

Statistik säger att mer än vad femte alltså mer än 20 % av människor med utländsk bakgrund är arbetslösa. Denna siffra kommer troligen att öka, vi håller på att få en tudelad arbetsmarknad mellan de som har och de som inte har jobb. I kölvattnet på det kommer också chansen att öka för att man öppnar för låglönejobb. Något som också lyfts till politikens riksnivå som igår när Magdalena Andersson och moderaternas Ulf Kristersson möttes i en debatt i SVT:s Aktuellt.

Regeringen har helt enkelt öppnat för en utveckling man själva har liten eller ingen kontroll över. Lägg till att man har något av en uppsjö av dåliga ministrar som knappt klarar av sitt egna jobb och man förstår vad statsministerns fina deklarationer är värda. Det bästa man kan göra med dessa är att bara ignorera hans verklighetsfrånvända tankar. I mest humoristiska fall ber man honom torka sig mellan julskinkorna med dessa.

Löfven FörbrylladSom vanligt ser nog statsministern mest förbryllad ut. Det var ju så bra tänkt men det gick åt h-e ändå. Han bör nog titta på vilka ministrar som inte håller måttet och se till att ”vissa partier” får respass ut ur regeringen istället för att föra en politik som leder fram till det han säger sig vara emot. Det blir tyvärr inte så trovärdigt annars.

Löjesguiden nominerar nästan zombielikt statsministern till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Fina och stolta ord är ingenting värda om man inte kan backa upp dessa med en verklighetsbeskrivning och en kompetens i regeringen som gör sådana trovärdiga. Du försöker alla trick i boken Stefan men verkligheten är en mäktig fiende också för dig. Att du själv har bidragit till resultatet i verkligheten men ändå blundar inför den är svårslaget. Det är det som gör dig till en utmärkt kandidat till priset.”

Bloggen tar nu ett litet uppehåll för jul och nyår. Ha en riktigt god jul och gott nytt år. Jag tänkte återkomma strax efter nyåret om inget oförutsett inträffar där jag måste blogga därför att det måste kommenteras. Vi hörs när det nya året är här.

Annonser

Mp och hyckleriet

Delar av idén till följande artikel kommer från den trogne läsaren Pelle 2 som ville att jag skulle granska journalistkåren och dess sympatier för miljöpartiet. Artikeln tar delvis avstamp i helt andra händelser som utspelats de senaste dagarna, men kommer så småningom in på detta ämne. Tanken är att denna artikel ska få en uppföljare där resultatet av journalisternas icke-granskning studeras med mikroskop. God läsning från Freakshow Fredrik

Miljöpartiet är nog landets mest hycklande parti alla kategorier. Inte nog med att få eller inga av deras förslag är särskilt realistiska så är partiet också så tvetungade att man börjar undra om inte hyckleri bör mätas i enheten ”mp”. Historien började 2014 då Allians-regeringen plockade ut 73 miljoner kronor ur SJ för att använda till reformer. Gustav Fridolins reaktion blev att detta var ”en ny spark i magen”. Mer om hans uttalande i Aftonbladet.

Bruce LeeDet var väl så här både Gustav och Åsa såg Anders lilla tilltag med de 73 miljonerna. En kung fu-legend hyrdes in för att sparka alla tågresenärer i magen. De 1,9 miljarderna vill de dock över huvud taget inte ens diskutera. Foto: Wikipedia

I uttalandet gör han sig till talesman för oförståndet och okunskapen. Han blandar ihop SJ med underhåll på räls vilket är två olika saker. SJ kör tåg Trafikverket bygger och underhåller järnväg. De två hör inte ihop vilket han får det att framstå som. Sen blandar han ihop det mesta och snart är uttalandet inte värt ett smack. Snarare har det ett värde i att som vittnesmål påtala en partiledares totala oförmåga att hålla reda på fakta.

Medarbetaren och spårkröken Åsa Romson stämde in i kritiken och beskrev tillståndet i järnvägstrafiken som ett enda kaos. Visst är det kaos emellanåt men ett enda stort? Faktum är att den trafik jag själv är del i har en punktlighet på mellan 85 och 91 % beroende på årstid och omständigheter. Påståendet är alltså något tillspetsat om jag får säga det själv.

Mer om hennes uttalande i en artikel (unvis.it) i Aftonbladet. Artikeln är dessutom full av faktafel där också hon blandar ihop underhåll och själva utförandet av trafik. Hon tror t ex att underhåll och SJ är sammankopplat när det i själva verket handlar om Trafikverket och vad de kan äska av Kommunikationsministrar av olika färg.

LokEtt faktum är att SJ har en gammal vagn- och lokpark som snart behöver genomgå reparationer och nyinköp hindrar inte regeringen från att beslagta 1,9 miljarder till att täcka luckor i budgeten. Foto: Wikimedia

Men hyckleriet går mer på djupet än så i de unga tu:s sinnen. Då var 73 miljoner något man gick i taket över, när han själv sitter i regeringen som beslutar att plocka ut 1,9 miljarder då är det tystare än i graven. Ja, ni hörde rätt regeringens slippriga fingrar har nu nått SJ:s kassakista. Man vill nu att bolaget hostar upp 1,9 miljarder som Magdalena vill använda till att täcka kostnaderna som skenar utan kontroll bland annat för migrationen. Redan nu i dagarna har 229 miljoner kronor överförts från ett konto till ett annat. Här en artikel från DN (unvis.it) om hur SJ samtidigt måste spara genom att dra in tåg.

En ledarsideartikel (unvis.it) i Expressen går till och med så långt att man kallar Gustav Fridolins och Åsa Romsons agerande för ”Det stora tågrånet”. Det är förmodligen inte långt ifrån sanningen. SJ är idag ett bolag i behov av investeringar, det mesta av deras vagnpark är 20 år eller äldre och få nya fordon har köpts in under de sista 15 åren. Flera sträckor dras med förlust och upprätthålls enbart som en samhällsservice. Som artikeln i DN (länken ovan) innebär det att färre tåg kommer att gå vissa sträckor då SJ redan har aviserat neddragningar av antalet tåg.

Tidskriften Fria Tider ville göra ett reportage om dels hyckleriet och dels tågrånet. Man ringde därför upp den före detta journalisten (!) numer finansmarknads- konsument- och biträdande finansminister Per Bolunds pressekreterare Matilda Uusijärvi Ek. Hon lovade att hjälpa Fria Tider om de skickade sina frågor som SMS vilket de gjorde. När tidningen efter ett dygn inte hade hört något från henne, försökte man ringa igen. Den här gången svarade ingen. Sådan ser maktens arrogans ut, sådan ser mp:s maktfullkomlighet ut.

NapoleonEfter plundringen av SJ måste man börja ifrågasätta den självbild miljöpartiet har av sig själva. Man kan inte i ena sekunden kalla något ”en spark i magen” och sen själv vara med i att mer eller mindre plundra samma bolag. Foto: Wikipedia

Att i detta läge bli girig visar bara att regeringen och mp är dels i desperat behov av pengar och att man är beredd att göra allt för dessa inklusive att hyckla. För sällan har det väl varit mer övertydligt att olika måttstockar råder både inom regeringen men framför allt inom mp. Kanske är det som Expressen har skrivit i en annan artikel att miljöpartiet är i stort behov av att ”humbugsaneras”, här är artikeln (unvis.it). Det är ju faktiskt inte första gången partiet har skitit i det blå skåpet.

Ett sådant exempel är ju partiets oåterkalleliga krav på att vanliga medborgare ska leva upp till mer eller mindre bisarra miljökrav medan den egna partiledaren betedde sig som ett första gradens miljösvin. Det som jag tänker på är ju naturligtvis ”Bottenfärg-gate” som valsade runt i tidningarna för snart ett år sedan. Få eller inga har väl missat den men i korthet gick den ut på att partiledaren Åsa Romson inte hade samma krav på sig själv som hon säger sig ha på medborgaren när hon använde giftig bottenfärg till sin båt. Det visade sig också snart att hon hällt ut både gråvatten och använt obeskattad diesel till samma båt.

I partikulturen ingår också numer vuxenmobbning. Åsa Romson har från dag ett haft ett horn i sidan på Jimmie Åkesson. Hon vägrade att skaka hand med honom under partiledardebatten i riksdagen vilket är tradition. Men hon har också tillsammans med övrig ledning för partiet förordat en tuff konfrontativ linje när Åkesson sjukskrevs för utbrändhet. Här skulle det ”fina och goda hatet” få komma fram i debatten var det tänkt. Nässjöpolitikern Per Rudhamn ville inte ställa upp på spektaklet och blev därför själv mobbad, han lämnar nu sin post och partiet. Mer om det i Höglandsnytt.

HetsEn ny dimension i miljöpartiets politik öppnade sig när vuxenmobbning blev partiets nya giv. Onekligen spännande i det där partiet Foto: Wikipedia ur filmen ”Hets”

Också miljöpartisten och före detta chefredaktören för SVD Bertil Torekull fick smaka samma medicin. På sin blogg förklarade han varför Åsa Romson var en förbrukad partiledare, sånt gör man inte ostraffat. Hans debattinlägg i flyktingfrågan som gjordes i Expressen (unvis.it) väckte också ont blod. Han förordade ju faktiskt ett stopp och sånt kommer man inte undan med i mp. Han sa också sanningen i artikeln, integrationen och invandringen liknar ett fiasko. Ingen protest från mig, så många regeringar har misslyckats med detta under så många års tid att problemen nu är akuta.

Nu får man förstås inte säga sådana saker som bryter mot den officiella linjen i ett parti, det ska ju vara högt i tak för tusan. Särskilt i det ”demokratiska” miljöpartiet är åsiktsövervakning extra viktigt så att inga dumheter likt Bertil Torekulls slinker igenom. Snart hade alla ”do-gooders” vädrat morgonluft. Nils Karlsson –  pyssling (?) tillika ”filosof” – kommunalråd i Malmö dristade sig till uttalandet:

”I samma tidning ondgör sig Bertil Torekull, snart förhoppningsvis före detta miljöpartist, om hur hemskt det är med invandring. Fuck. Nej, Bertil Torekull, det där alarmistiska svamlet kanske dög på Svenska Dagbladets ledarsidor men i miljöpartiet får man skärpa till sig.”

Också partikamraten Foujan Rouzbeh utgöt sin vrede i citatet:

”Miljöpartiet borde stoppa Bertil från att sprida alarmistisk, polariserande smörja istället för att låta honom gå loss i partiets namn.”

Slutsatsen blir alltså att det är så himla käckt att säga att det är högt i tak och att en fri debatt råder. När det kommer till kritan är det helt andra tongångar som gäller. Säg ”fel” saker, agera på ”fel” sätt och genast får du ett koppel med små åsiktspoliser efter dig som likt en modern variant av KGB övervakar varje steg och varje åsikt. Att detta görs i namnet av ett parti gör inte saken bättre, tvärtom blir det bara än mer otäckt.

NosferatuÄr miljöpartiet rent av en pågående mardröm eller skräckfilm? Om de är detta är det dags att vakna upp nu! Foto: Wikimedia

Bloggen Aktivarum har skrivit ett utmärkt inlägg om det som inträffade. En debatt om uteslutning inleddes men ännu har inget hänt i frågan. Vissa som partistyrelsens ledamot Jon Karlfeldt har dessutom försökt gjuta olja på vågorna men passar samtidig på att poängtera den så viktiga stadgan som också miljöpartiet har. Där står det att uteslutning kan ske om någon ”uppenbart motverkat partiets ändamål”. Partikamraten Maria Ferm gick dessutom i polemik med honom i Expressen (unvis.it).

Det är med andra ord ett parti där det inte är lika högt i tak som man kan förvänta sig av ett parti som säger sig vara öppet och demokratiskt. Förutom att som i fallet SJ hyckla och köra med dubbla måttstockar där andras mindre snedsteg inte jämförs alls med de egna gigantiska, har man alltså stora interna problem.

Att ifrågasätta partiets dogmer är mer eller mindre tabubelagt. Istället är det som om locket läggs på när frågor som invandringen kommer upp. Inget eller lite får ifrågasättas, partiledarna är heliga trots att båda har gjort bort sig igen och igen.Gör man ändå något av detta oerhörda, lär kritiken vina ordentligt.

OrkanKritisera internt och världen tycks bli lite mer turbulent om man är medlem i miljöpartiet. Orkanerna som viner emellanåt är minst sagt spektakulära Foto: ”Gafilo 2004-03-06  Wikimedia Commons

Fast stoppa pressarna för en sekund, det är ju i själva verket de ovanstående sista meningarna som är en definition av en sekt. En sekt har en absolut sanning som aldrig får ifrågasättas, den har en ledning som är okränkbar och inte heller den får ifrågasättas. Låt oss zooma in på frågeställningen och se vad som är en sekt. En författare och akademiker som heter Roy Wallis har gjort följande definitioner av en sekt:

  • Frivillig organisation där medlemskapet förtjänas.
  • Medlemskapet är exklusivt och kan fråntas de medlemmar som inte följer gruppnormerna.
  • Medlemmarna ser sig som en elit som är i besittning av särskild kunskap.
  • Sekten är vanligen i konflikt med sin omgivning.
  • Inom sig är sekten vanligen egalitär, det vill säga alla troende är ett prästerskap.
  • Sekten är etisk och asketisk, alltså att man har vissa levnadsregler och offrar tid och pengar på sin grupp.
  • Slutligen är sekten totalitär, det vill säga kräver totalt engagemang och försöker styra individens liv

Frivilligt är partiet helt och klart. Medlemskap förtjänas? Jo, lever man inte upp till vissa normer passerar man ju inte nålsögat och snart talas det om uteslutning. Medlemmarna ser sig som en elit med speciella kunskaper. Så är det också då inget parti eller akademiker tycks veta bättre än miljöpartiet då det gäller omställning av energiframställning. De hävdar att landet klarar 100 % förnyelsebar el, all forskning och flera politiker säger att då drivs vi in i ett Amish-samhälle där industrin och arbetstillfällena inte längre finns.

AmishMed miljöpartiets energipolitik är vi snart tillbaka i utvecklingsnivå liknande ett Amish-samhälles. Industri och välstånd kan vi fetglömma Foto: Wikipedia

Sekten är vanligen i konflikt med sin omgivning. Inget kan bli mer sant på den punkten än miljöpartiet. Under det gångna året har partiet i stort sett varit i konflikt med det mesta i sin omgivning. Mer om Miljöpartiets konflikter har bloggen Fnordspotting skrivit om. Egalitär? Jag har inte den kunskapen om ledningens inre tankar om sig själva. Om de ser sig själva som ett prästerskap vet jag med andra ord inte, men för att kunna förklara deras fundamentalistiska hållning i flera frågor är det ju en lockande tanke att de verkligen ser sig så.

Levnadsregler har de definitivt. Det är ju därför man på sin hemsida ser till att informera om hur fel det är att använda produkter som förorenar och smutsar ner. Detta gäller alla medlemmar utom Åsa Romson. Miljöpartiet tycks ju också vara totalitärt. Uttryck en avvikande tanke och snart har du mer eller mindre en fatwa utslungad mot din person. Det är ju vad Per Rudhamn och Bertil Torekull fick erfara. Definitionerna och mer att läsa om begreppet ”sekt” hittar du via länken till sajten ”Sektliv”.

Så jo, med vissa frågetecken som borde rätas ut är faktiskt miljöpartiet en sekt. På flera punkter är man helt i överensstämmelse med definitionerna ovan. Det skulle ju också i så fall kunna förklara nästa fenomen. I senaste valet fick mp 6,9 % av rösterna. Bara sju av hundra röstade alltså på dem. Det finns dock en yrkeskår i landet som avviker rätt ordentligt och det är naturligtvis journalisterna. Kent Asp vid Göteborgs universitet har gjort flera undersökningar och de är alla nedslående. Svenska journalister är mycket mer gröna än svensken, de speglar helt enkelt inte varandra.

Gröne JättenBland journalister är grönt något av en jätte, bland oss andra vanliga dödliga en relativt liten företeelse som borde ha marginaliserats för länge sedan. Det som räddar dem är just journalisterna Foto: Wikimedia

I magasinet Neo har dessa siffror redovisats men observera att siffrorna där bara sträcker sig till 2010. 2014 (de senaste siffrorna jag har hittat!) sympatiserade 12 % av väljarkåren med partiet men hela 41 % av journalistkåren sympatiserade med dem. Sympatierna för mp i journalistkåren har alltså ökat och kan eventuellt ha ökat än mer. Klart är att siffrorna för miljöpartiet har sjunkit i väljarkåren så differensen är nu större. 12 % sympatiserade med partiet för att sjunka till 6,9 vid riksdagsvalet. Här under hittar du länken till Kent Asps undersökning.

http://www.jmg.gu.se/digitalAssets/1369/1369226_journalist-2011-journalistboken-kap-13.pdf

Tydligen var siffrorna så känsliga att Mats Knutsson – politisk kommentator på Rapport i SVT for ut i anklagelser om ”fel urval” och andra misstag som skulle ha begåtts i undersökningen. Mer om hans inlägg kan du läsa om i Dagens Media. Snart hade dock Kent Asp gått i polemik och avfärdat Knutssons tankar som ”Korkat”, mer om detta i Dagens Media som publicerade båda sidornas sak. Partisympatierna bland journalister kan ju förklara vad en före detta journalist som Matilda Uusijärvi Ek gör som pressansvarig på finansdepartementet. Hon vet ju hur media fungerar och har rätt partifärg, fallet avslutat.

Det är också lite talande att se hur Mats Knutsson agerar så fort ämnet tas upp. Att han inte vill kännas vid några problem när det påtalas att journalisters åsikter inte speglar väljarkårens, det ser jag som ett öppet försök att sopa frågan under mattan. Ett faktum som också är ganska talande då det tydligen är en mycket het potatis för journalister som han.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Mats Knutssons exempel visar rätt tydligt hur känsligt det är för journalistkåren att konfrontera sanningen om dem själva. Se inget, hör inget och säg inget tycks vara mer melodin för dagen. Kommer ändå någon och sätter fingret på den ömma punkten så förneka allt Foto: Wikimedia

Kanske är det också så att journalister som han förväntar sig att deras åsikter inte ska få lov att skärskådas av personer som Kent Asp. Sverige behöver fler undersökningar av det här slaget där sanningen dras fram i dagens ljus, inte färre. Först då kanske vi får den kritiska granskning som Miljöpartiet måste underkastas, inte minst för att få fram de snaskiga detaljer som också de så gärna gömmer i diverse garderober. Idag har vi tyvärr en journalistkår som springer partiets ärenden snarare än att granska dem.

Miljöpartiet är dagen klockrena kandidat till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Det senaste exemplet med SJ och den brandskattning som nu sätts igång för att dölja kostnaderna i andra frågor, är ovärdig. Än mer ovärdig är den snaskiga argumentation både Åsa Romson och Gustav Fridolin använde sig av mot Anders Borg. Det de själva gör nu är ju så många gånger värre. Ändå är det här tilltaget bara toppen på ett isberg. Allt från interndemokrati till hanterandet av pressens granskning har ju gått snett hela vägen. Att ni dessutom uppvisar sektliknande tendenser är minst sagt otäckt. Ni är något av de mest värdiga av kandidater till priset så här långt.”

Resa Necesse Est!

Det är påsk, ha en god sådan alla ni som nog redan har rest iväg. Många av er kan ha satt er på ett av de tåg som i vår tid är så utskällda och så med all rätt. Jag jobbar själv i den branschen och vill av den anledningen vara anonym. För bara att skriva om de missförhållanden som råder kan få både mig och andra att få sparken. Så fria är vi i dagens Sverige.

I skärtorsdagens SVD presenterades en artikel om problemet, länken här. Den hade kunnat vara läsvärd om den inte som i vanlig ordning hade innehållit bekväma fel för en part nämligen banverket. I pappersutgåvan framgick fadäsen tydligast, där fanns statistik som såg ut som på bilden under. Där framgår att visserligen ökar de problemen som faller under banverkets ansvar men fortfarande skyller man merparten av orsakerna på de tågoperatörer som kör trafiken på banverkets spår. Tyvärr är denna bild fel, helt fel. Merparten beror på banverket och deras eftersatta underhåll inget annat. Det beror också på att statistiken som ligger till grund för utsagan ställs samman av – surprise – Trafikverket.

238Diagrammet som föll bort I SVD:s nätupplaga men som avslöjar hur Trafikverket ser det, få av störningarna är deras fel men operatörerna får bära hundhuvudet Foto: Eget

I slutänden är det dock flera regeringars politiska beslut från 90-talet fram till i dag som är grundorsaken. Det tvärstopp som inleddes under Göran Persson (S) efter haveriet i svensk ekonomi, är fortfarande den kvarnsten som inledde sönderfallet. Det var också den dåvarande finansministern Anne Wibbles (Fp) galna beslut att försvara kronan som låg till grund. Mer om den politiken hittar du via länken till Internetional och från samma sida hittar man artikeln från DN om feltänket i svensk politik den gången.

Jag säger inget om nödvändigheten i den, besparingarna var efter kollapsen nödvändiga. Det jag säger däremot är att tågbranschen än i denna dag brottas med konsekvenserna av 90-talets kris. Mer om den i följande utredning. http://nationalekonomi.se/filer/pdf/27-6-up.pdf Anledningen är att än i denna dag ligger delar av underhållet cirka 10-15 år efter i vissa fall. Delar av nätet som är extra belastat är i så dåligt skick att man inte längre kan eller ska laga det med de nuvarande anslagen. Det behövs med andra ord mer pengar och de behövs snabbt samt över en överskådlig tid innan man är ikapp.

JärnvägsreparationReceptet heter reparera reparera och reparera. För det krävs pengar och än mer pengar . Vem som sköter underhållet är helt egalt, men att hela tiden byta huvudman är förödande. Foto: SVT

Det vi har kunnat utläsa är allt fler incidenter och störningar. Här ett axplock av alla dessa i artikelform. Från GP, från  Ekuriren om Stockholms och norra Sörmlandsregionen, från Ttela om Trollhättan med omnejd och till sist från NSD om eländet i största allmänhet. Till sist har det till och med hänt olyckor som hade kunnat slutat än värre än de gjorde, vid olyckan vid Stockholms Södra i Stockholm var det dock inte banunderhållet som var boven utan en brusten hjulaxel. Här är Trafikverkets olycksrapport.

Vad är det vi får till livs på det politiska planet för att lösa problemen? Om vi börjar med det som behövs så är det framför allt tre saker.

1. Stabil ekonomi där pengarna fortsätter att trilla in i en jämn ström för att tillgodose både de reparationsbehov som finns akut men också de som är förebyggande. Det kräver mer pengar och det kräver öronmärkta pengar. Under varierade regeringar har den trenden varit både upp och ner. Pengarna har dessutom genom politiska beslut tidvis hamnat i projekt som har haft mer karaktären av politiska projekt hellre än för samhället ekonomiskt motiverade.

Ray CharlesRay Charles slog an rätt ton i låten ”Money” precis som järnvägsvärlden behöver göra Foto:Youtube

2. Det andra som behövs är klara spelregler. Som det är idag kan det vara en politik ett år och en annan ett annat år. Detta beror på att som så många andra områden har järnvägen blivit en politisk lekstuga där det för politiker gäller att visa framfötterna i det korta perspektivet för att kunna vinna val. Om det är bra eller dåligt för verksamheten spelar ingen roll. I vissa fall har till och med politikerna skapat projekt utan samhällsekonomiska värden bara för att kunna köpa politiska poänger. Ett sånt exempel är Botniabanan, länk till Umeå Kommuns hemsida, som vid invigningen lovade mycket. Ganska snart kommer många av förhoppningarna på skam på grund av felaktig teknik, en teknik man nu har övergett i många delar av Europa men inte där. Mer om det på SVT Regionala Nyheter.

Hur mycket fadäsen Botniabanan har kostat skattebetalarna är svår att uppskatta men det vore på sin plats att kräva tillbaka pengarna från Peter Eriksson (MP) personligen eftersom han var en av arkitekterna bakom projektet. Att miljardrullningen fortsätter med den nuvarande regeringen är rätt uppenbart. Samma misslyckade investeringar ska nu nämligen upprepas har man lovat. Norrbotniabanan är projektet och har enligt denna artikel i SVD än mindre chans att bli lönsam för samhället. Den politiska cirkusen och prestigen kostar alltså på för skattebetalarna som tror de ska få vård skola och omsorg för pengarna. Istället har vi fått politisk prestige och lättköpta politiska poänger.

Lenin I TalarstolenNu precis som då tycks lättköpta politiska poänger vara på modet, att dupera folket är allt att leverera är mindre viktigt Foto: Wikipedia

Projektet Botniabanan har också inneburit en rad uppoffringar som med tiden har blivit kontroversiella. Naturintressen har åsidosatts, enskildas egendom har mer eller mindre konfiskerats mot betalning som inte har varit marknadsmässig och tomtmark har styckats av utan att den enskilde har kunnat göra något åt det. Efterspelet till bygget har lett hela vägen till Europadomstolen där Sverige nu har fälts för brott mot Europakonventionen paragraf 6.1 Alltihop kan sluta med att man är tvungen att riva upp det man har byggt, mer om det i artikeln av advokaten i målet i VK.

Nästa område som kan bli en riktig cirkus är den debatt som handlar om återförstatligande av järnvägsunderhållet. Vem som äger vad är i det här fallet för mig helt egalt. Det som är det viktiga är att återigen ändrar man i så fall spelreglerna. Här motionen till riksdagen från Per Klarberg m.fl. (SD). Också S, Mp och V är inne på samma spår (!) och vill återförstatliga, mer om det i Byggvärlden.

CirkusDen politisk cirkusen blir allt mer bisarr men också allt dyrare Foto: Wikimedia ”Accordion Player Circus Amok by David Shankbone” by David Shankbone

Socialdemokraterna har på sista tiden som framgår i denna SVT-artikel börjat sväva på målet. Något som har mötts med kallsinne i den fackliga världen där framför allt SEKO med Janne Rudén i spetsen har drivit en sån linje. Mer om denna linje från SEKO:s hemsida med det tolvpunktsprogram de har lagt fram där återförstatligandet är ett krav. Det är bra tycks de flesta vara överens om, fast det är det inte. Det är till och med en jävligt dålig idé om ni frågar mig. Anledningen till min syn är inte ideologisk utan rent administrativ.

När man gör en organisationsförändring, i det här fallet att en verksamhet ska övergå från en huvudman till en annan, blir det alltid trösklar man måste ta sig över. Organisationen och vem som är ansvarig för vad hotar att bli oklar och kan sätta käppar i hjulet. Oklarheter som olika myndighetskultur/företagskultur är nästa hinder. Vid varje övergång så hotar alltså avbräck och det är just det järnvägen inte har råd med i nuläget. Med andra ord, ytterligare byter av huvudmannaskap löser inte problemet. Det kan istället eventuellt fördjupa det.

MCDGODZ EC052Vårt samhälle ligger risigt till när våra politiker vittrar politiska kortsiktiga poänger med ständiga systemskiften. Vad järnvägen behöver är arbetsro, tid och pengar, inte politisk lekstuga Foto: Wikipedia

Varje förändring, varje ny politisk lekstuga och varje ny organisatorisk förändring hotar faktiskt att försena och försvåra ytterligare. Politiker i det här landet oavsett partifärg måste lära sig en sak, vill man spela teater med hela näringsgrenar får det konsekvenser. Inte alla av dessa är välkomna. Allt därför att politikerna leker hela havet stormar med ideologin som insats.

Nästa bit som inte lovar gott är att rent generellt är Trafikverket inte den myndighet som håller i pengarna på ett ansvarsfullt sätt, slöseriet är ibland astronomiskt. Ett fall hämtar jag från Leveranstidningen Entrepenad. Det andra är naturligtvis klassikern Hallandsåsen, artikel från Dagens Arena. Efter nästa exempel som är Förbifart Stockholm, kan man konstatera att inte heller politiker bör få hantera skattebetalarnas pengar. Anledningen är stoppandet av byggandet beslutat av socialdemokratin på begäran av miljöpartiet och de kostnader det beslutet har föranlett. Mer om dessa från Stockholms Handelskammare. Det ska i ärlighetens namn sägas att siffran är uppskattad och att det finns fler beräkningar av kostnaden. Här hittar du Ny Tekniks uppskattning.

BajshängslePolitiskt såväl som annat ansvar kan innebära att man är rädd om pengar men också att man inte kackar var som helst och hur som helst. Något få av våra politiker tycks inse när det vankas skattepengar och vallöften Foto: Youtube

Det tredje och sista som måste till är långsiktighet. Rom byggdes inte på en dag heter det, inte heller järnvägen eller dess underhåll. Att hela tiden byta politik som andra byter kalsonger är med andra ord som ovan rent kontraproduktivt. När man dessutom betänker att den enda anledningen till det är rent ideologisk kan man hålla sig för skratt. Det är nämligen andra än politikerna som får sopa upp efter alla misslyckanden.

Den politiska lekstugan fortsätter alltså med vår regering som huvudansvarig. Norrbotniabanan har några redan varnat för, här en länk till Trafikverkets presentation. Den skulle kunna lägga en död mans hand över det mesta eftersom den stjäl resurser från annat i form av pengar och som skulle behöva åtgärdas först. Men politiska beslut är inte alltid logiska, det gäller tydligen att hålla vissa krafter nöjda och glada och då är några tiotals miljarder ett lågt pris att betala. Nästa felsatsning kan bli Projekt Ostlänken. Den är inte fel i sig men många kommuner sätter nog för höga förhoppningar på den.

Cesar MillánSå här glada ser nog både Cesar Milan och olika Sörmlands- och Östgötakommuner ut när det vankas järnvägsprojekt till hembygden. De senare lär dock bli besvikna
Foto: Wikimedia

Banan är ju tänkt att bli en höghastighetsbana och många har nog missat att för att det ska vara möjligt att som tänkt kunna köra sträckan Stockholm-Linköping på en timme, kan man göra ett eller möjligen två stopp. De flest kommuner kommer alltså få vara med och betala men får lite eller inget tillbaka. Inget som nämns i propagandan från infrastruktuminister Anna Johansson (S) när propagandan kablas ut som här på hemsidan Ostlänken.

Där används i stället i vanlig ordning de standardfloskler som så många gånger förr. ”Oerhört viktigt för transporterna i den tätbefolkade södra delen av landet” säger infrastrukturministern och vem kan säga emot? Jag tror bara de flesta blir grymt besvikna när allt de kan se är ett tåg som en gång i timmen kommer att svischa förbi deras hembygd utan att ens anstränga sig att stanna. De kommer att bli än mer besvikna när de inser att deras kommunpolitiker har varit med och finansierat alltihop utan att få något tillbaka förutom ett tåg som bullrar fram genom landskapet utan större nytta för de boende på de redan borttynande orterna.

Tåg Susar FörbiDen här synen lär bli vanlig längs ostlänken, inget infrastrukturministern vill tala om eller kommunerna längs banan vill förstå Foto: Sydsvenskan

En annan faktor infrastrukturministern missar i artikeln är att berätta att hennes fina tåg ska åka in till Stockholms Central på obefintliga spår. Spår som är för få, för sönderkörda och för överbelastade redan idag. Till dessa spår finns inga mig kända pengar avsatta. Istället hoppas alla på att när pendeltågen försvinner från dessa spår för att istället trafikera den just nu projekterade och snart byggda Citybanan – länk till Trafikverkets beskrivning av projektet här – , kommer spårkapacitet att frigöras. Fromma förhoppningar om man betänker att spåren är sönderkörda och överbelastade redan idag.

Klämmer man in än mer trafik blir naturligtvis problemet än mer akut. Trots alltså att Banverket har deklarerat trafiken överbelastad som i följande skrift, väljer man att klämma in mer trafik utan att skjuta till mer pengar till den del som är mest utsatt. http://www.trafikverket.se/contentassets/293bdbe39784480fa684abc797730dc0/overbelastning_stockholm.pdf.

LandscapeDen bistra lärdomen från depressionens USA, ju fler du klämmer in i kön ju längre tid innan du får soppa Foto: Wikimedia

Infrastrukturministern tror alltså att två spår som redan är överbelastade ska frälsa oss i framtiden med möjligheten att få in fler tåg där allt fler vill köra. Detta trots att ingen, vare sig höger eller vänster, har gjort något åt det faktumet att just denna sträcka mellan Stockholm Central och Södertunnelns mynning, är en sträcka som ingen har gjort något åt sedan 1871 och har samma spårkapacitet nu som då. Det är feltänkt från början till slut, i synnerhet med tanke på att fler operatörer nu står och väntar på sin tur att ta del av den obefintliga spårkapaciteten. Detta kan du läsa mer om på Järnvägsnyheter.

Den svenska soppan är komplett. Ingen politisk kraft sitter inne med svaren och än färre har planen för det. Istället serveras vi politisk pajkastning och pajaskonster i form av miljardrullningar till tveksamma eller rent korkade projekt. Allt för att smörja ett politiskt system allt mer har isolerat sig från verkligheten. De åtgärder som skulle behövas är det ingen som föreslår och det som ingen behöver är alla med på och nickar instämmande i eftersom det ger lättköpta politiska poänger. Resultatet blir lekstuga och rent nonsens från Riksdagiset på Helgeandsholmen i Stockholm.

Vill man läsa mer om järnvägens förlovade värld på ett annorlunda sätt kan man läsa Toklandets artikel om den patriarkala järnvägsstationen. Samma station hittar man på Susanna Varis blogg i tre avsnitt. Del ett hittar du här, Del två här och till sist avsnitt tre finns här. Också bloggen Ekvalist har tidigare skrivit om den nu så berömda stationen.

Göran GreidarHelt rätt Göran, vi kan inte ha det så här. Att byta ut de politiska partierna har blivit en nödvändighet Foto: Adlibris

Dagens foliehatt nomineras till det politiska systemet i Sverige. Motiveringen lyder: ”Ett system som borde tillhandahålla något medborgarna behöver men som i stället levererar politiskt grandiosa luftslott är något som har inneboende fel. Kortsiktig dumhet premieras genom röstflört med medborgare som inte kan eller vill förstå att detta inte är lösningen. Resultatet blir nya direktiv och ny administration snart sagt varje dag där den politiska lekstugan istället förvandlas till politikens motsvarighet till hela havet stormar. Frågan vem som ska få vara kvar och vem som ska bli utan stol är irrelevant när det är medborgarnas pengar som är insatsen.

Det vi alla kommer att få erfara är att denna dårskap bara leder till ytterligare problem istället för att lösa dem precis som i fallet Botniabanan. Med landets nuvarande ledning kan man nog stöpa om det gamla talesättet till att heta ”Rest in pieces” när det gäller svensk järnväg var så säkra. Det enda positiva är att en, faktiskt en journalist har genomskådat hela bluffen i samma SVD skärtorsdag som jag inledde den här artikeln med. Erica Treijs har precis som jag har försökt, sett igenom de blå dunsterna och pekar istället för på operatörerna på problemet med Trafikverket, tack för en klok krönika.