Stefans Känsla för problem

För en tid sedan skrev jag om hur Stefan Löfven hade gnällt lite för Financial Times om hur illa han blev behandlad i opinionssiffrorna. ”Landet går åt rätt håll” var hans huvudtes. Trots dessa stolta ord är det inte mycket som talar för att hans tes ens kommer i närheten av sanningen. Jag räknade upp en rad frågor och sakpolitiska exempel på att inget är rätt, men idag har vi kommit till de största skälen av dem alla.Vi börjar med hur vi nu har importerat konflikter som istället har blivit våra.

Konflikt BordEn konsekvens av ökad migration är konflikter som nu blir våra att hantera. De följer oftast givna linjer som etnicitet och religiösa motsättningar. De har lett till hot, våld och till och med mord. Statsministern tycker dock att ”allt går åt rätt håll” i Financial Times Foto: By Aaron from Seattle, WA, USA – Face Off, CC BY 2.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=4743483

Det är uppenbart för alla som har följt debatten hur delat Sverige är. De som i stort sett vill ta hit hela världen kan inte se vad det  ställer till med och vi andra ser alltför väl. Ett exempel på hur polariserad debatten är, var när de 47 kulturpersonligheterna (Aftonbladet; Archive) skrev sin debattartikel för en tid sedan. De såg uppenbarligen inte problemen (SVT; Archive) andra ser. Kanske berodde detta på att de inte ville, kanske är de helt enkelt blinda inför verkligheten (SVT Nyheter; Archive).

Så har vi då som sagt konflikterna. De larmrapporter som finns om detta duggar tätt och har många olika dimensioner. Det är etniska konflikter, religiösa och så vidare. Alla har de det gemensamma att hot om våld och våld förekommer. Ett sånt exempel av många är hämtat från Kalmar (DN; Archive) län. Det finns fler (Aftonbladet; Archive) exempel på samma sak och som dessutom visar på ett mönster. Polisen har sällan resurserna men ibland leder det till åtal och till och med fällande dom (Kvällsposten; Archive).

Men nästa bakslag ligger bara runt hörnet. När domen leder till villkorligt straff är det nästan skrattretande. För en person som är van vid att man piskar folk under fotsulan för att de går mot rött, blir villkorlig dom som en ren uppmuntran att begå samma brott igen. När polisen ibland inte ens hinner ingripa och lagföra, är det som om samhället är impotent inför detta fruktansvärda. Man måste fråga sig hur humant det är att utsätta människor för något så omskakande och förnedrande som detta.

Människor som flyr brukar godhetsrörelsen alltid tala sig varma om och visst har vi en moralisk skyldighet att ge dem ett andrum. Men är det verkligen för att hamna i en ny konflikt lika illa och med samma grupper mot varandra här som där som man vill fly till? Nej, och det blir inte bättre av att polisen går på knäna och det rättsvårdande myndigheterna vill se mellan fingrarna. Situationen är så pass illa att Nuri Kino har deklarerat att det är dags att starta flyktingboende för kristna.

SoldatFlyr man sitt land för en konflikt, gör man det för att söka säkerhet. Att däremot fly för att finnas samma konflikt här som där med samma grupper som förtrycker likadant här som där är i bästa fall korkat. När detta inträffar här hemma är det inte bara ett jättelikt nederlag för godhetsrörelsen som knappast är humanister, det är också ett nederlag för en statsminister som tycker allt går åt rätt håll Foto: Wikimedia Commons

En annan fråga som infinner sig är varför samhällets representanter hela tiden störtdyker med huvudet först rakt ner i sanden. Muslimska fundamentalister, ja alla fundamentalister som utnyttjar situationen till hot och våld är människor vi inte ska släppa in, än mindre låta stanna. Vi ska enligt mitt sätt att se det alltså låta människor med ett verkligt skyddsbehov stanna. De som däremot med all kraft visar sig vara totalt oförmögna att hantera sitt hat kan vi gärna slippa.

De etniska dimensionerna är också de tydliga. Flera minoritetsgrupper som har flytt terror i hemländerna, kommer hit för att finna samma terror från samma grupper också här. Kurder (Gatestone Institute; Archive) är en sådan grupp. I de gamla länderna har de ju kämpat mot både invaderande Turkiska styrkor såväl som sunnifascistiska organisationer som IS. Nu måste de kämpa här mot skäggklädda salivdregglande hatare på ett boende de vare sig vågar eller vill bo på. Hur humant är det alla ni i godhetsrörelsen?

Sverige är inte ensamt om att uppleva stora problem kring de här frågorna. Tyskland som ligger i vår omedelbara närhet och som har tagit emot många flyktingar de också, för många kan det snart visa sig, har också haft bråk (Morgonbladet; Archive) på förläggningar. Där slutar dock likheterna och istället är det olikheterna som är mer uttalade i debatten.

I Tyskland talas öppet om problemen, här tigs de ihjäl eller beläggs med mer eller mindre diskussionsförbud med allehanda härskartekniker. En sådan är hånfulla kommentarer (Aftonbladet; Archive) eller nedsättande personkaraktäriseringar. När till sist regeringen med statsministern i spetsen visar hur bra koll de har på konsekvenserna av sina egna lagförslag (Expressen; Archive) luktar till och med mina sockor mer likt rosenvatten än vad förslaget i sig gör.

Stefan Löfven påstår att allt går åt rätt håll, men visar samtidigt att allt går åt fel håll. Han har inte ens orken att dölja hur illa det är ställt och han är därmed vad man i staterna kallar ”lame duck” (lam anka). Så sluta tala i termerna skönmålning och ge oss istället en debatt med inslag av lite ärlighet Stefan. Det här luktar inte så gott när allt kommer omkring.

AnkaStefan håller på att bli en lam anka. Han själv och Mp håller på varsitt håll på att nedmontera sig själva med mindre genomtänkta uttalanden och rena idiotier inför öppen ridå. Foto: Wikimedia Commons

Löjesguiden har inte nominerat Stefan Löfven tillräckligt ofta på sistone, men två dagar på raken är inte dåligt trots allt. För nu gör han det igen, kvalificerar sig alltså. Motiveringen lyder: ”I den skenheliga och missriktade debatten med den skönmålning du och dina gelikar sysslar med, är det inte konstigt att du nomineras varje dag. Du uppvisar en fenomenal förmåga att hamna där. Uttalandet om ”rätt håll” förstärker bara bilden av en statsminister som kan gå mot en promenadseger”.

Att göra självmål

Lite generaliserande kan man väl säga att länders olika kultur ibland ställs i kontrast till varandra där t ex Sverige och Italien utgör varandras motsats. En svensk håller på reglerna, knyter näven i fickan i harm, lyder den men så fort tillfälle bjuds och man vågar kan väl alltid bryta mot en eller annan regel. Italienaren bryter mot dessa mest varje dag då man anpassar reglerna till situationen. Passar inte en regel i trafiken fixar man en egen. Om man som på Sicilien inte känner sig som en del av staten struntar man i dess regler.

Politik är bara resultatet av vår kultur och speglar denna, det är därför politiskt liv eller synen på begrepp som ”demokrati” kan skilja sig åt mellan olika länder. Men också synen på regler och vikten av att följa/inte följa dessa speglas i politiken. Alla minns väl hur inledningen till röran i Euro-samarbetet såg ut där först Frankrike och Tyskland tyckte sig kunna strunta i reglerna och sedan följde alla andra efter. Fick en så fick alla samma möjlighet och snart var kraschen ett faktum.

SN340020Eurosamarbetet var egentligen i grunden en bra idé men när ingen tyckte sig behöva följa de regler man hade kommit överens om var kraschen ett faktum Foto: By Tomo_suzuki – Tomo_suzuki took it on the scene., CC BY-SA 3.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=1620876

När länder som Grekland ertappades med att ha kört med kreativ bokföring för att i sin iver inte följa reglerna insåg alla att det hela hade gått för långt. Det var så dags att komma på det då, nu får alla betala priset för det hela med råge också vi. Det här är dock inte det enda området där man faktiskt struntar i reglerna.

Dublinförordningen säger ju att en flykting ska söka asyl i det land denne först anländer till. Reser denne till ett annat land inom EU ska han eller hon skickas tillbaka till detta landet för asylprocess. Nu vill Tyskland som sista land på svensk sida strunta i just Dublinförordningen och kommer inte att ta ta tillbaks flyktingar som vistats i Tyskland men som har sökt sig till andra länder som Sverige. Sedan tidiga följer flera andra länder inom EU inte heller de förordningen.

Tysklands besked har upprört Morgan Johansson som till och med menar att Sverige kommer att anmäla händelsen (SR; Archive) till Europadomstolen för prövning. Beskedet kan komma att innebära att flyktingar som har kommit hit efter att ha vistats i Tyskland eller ett annat land inte går att skicka tillbaka dit utan att Sverige nu får stå sitt kast för att vi för ett tag hade så gott som öppna gränser.

Frågan här är hur långt man ska gå för att upprätthålla regler. Särskilt regler som de i Dublinförordningen då de är otidsenliga och skrivna för en tid då helt andra förhållanden rådde. Här måste man fråga sig om inte hela förordningen borde förhandlas om istället för att peka finger på varandra. Men Morgan Johansson är inte den som ger sig utan han trallar glatt vidare för att kunna göra sin anmälan. Jag är ledsen Morgan, men du har nog inte mycket för det då Tyskland är en av EU:s nyckelländer.

Mårten Eskil WingeDet är bara att gratulera Morgan Johansson till en utsiktslös kamp mot en jätte inom EU-samarbetet som Tyskland. Anmäler han landet till Europadomstolen som han har hotat med får han nog ta till bättre vapen än Tors hammare Foto: By Mårten Eskil Winge – 3gGd_ynWqGjGfQ at Google Cultural Institute, zoom level maximum, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=22007120

Den andra frågan handlar om vad Morgan Johansson egentligen vill i slutänden. Vad tror han slutresultatet blir om han fortsätter sin mer liberala migrationspolitik? Svaret på den frågan har Angela Merkel redan fått då hennes kristdemokratiska parti under förra helgen förlorade i flera delstatsval (SVD; Archive). Vill verkligen Morgan Johansson destabilisera länder i Europa än mer därför att regler är så heliga att de går före länders stabilitet? Vill han se migrationsfientliga och nationalistiska partier som AfD  växa ohejdat?

Morgan tillhör ju den skaran som kallar alla dessa partier som kritiserar migrationen för ”fascister”. Kanske inte så genomtänkt då det tyska författningsskyddet inte ser partiet som vare sig nazistisk eller fascistiskt och tillåter därför AfD. Det är också nästan lite självutplånande av Morgan Johansson att framhärda sin syn då han och alla andra partier som inte lyssnar på folks oro kommer att tillhöra de som förlorar på sin envishet. Att lyssna och förändra sin syn är en del av demokratin, att inte göra det är självmål.

För Socialdemokraternas tyska systerparti SPD åkte också de på en riktig käftsmäll (Folkbladet; Archive) i valet. I vissa delstater har de så gott som halverats, en omständighet som borde inbjuda till eftertanke också hos Morgan Johansson. Den som inte lyssnar på folks farhågor idag, är morgondagens förlorare. Den processen kan dessutom gå snabbt vilket exemplet AfD visar. I delstaten Sachsen-Anhalt som ligger i de östra delarna av landet fick partiet 23 %.

Samtidigt som detta skedde kunde ett etablerat parti som CDU (kristdemokraterna) förlora hela 11,5 % i ett av sina starkaste fästen Baden-Württemberg. Det straffar sig alltså att inte lyssna och anpassa sig efter hur tongångarna går. Vad Morgan Johansson och andra etablerade borde börja förstå är att det nog är bättre om han och alla andra länder i EU sätter sig ner och förhandlar om Dublinförordningen så att den bättre passar dagens situation. Annars lär han och andra politiker snart vara arbetslösa.

Andrea del VerocchioHittills har de enda resultaten av migrationen blivit än mer oro, fler tendenser till upplösning och instabilitet. Vill politikerna sitta kvar är det alltså bäst att de lyssnar mer och ser till att följa det folk säger istället för att göra tvärtom Foto: By Andrea del Verrocchio – Web Gallery of Art:   Image  Info about artwork, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=15466398

Löjesguiden nominerar idag Morgan Johansson till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Att inte förstå sambandet mellan destabiliserade länder och en ohejdad migration är i det närmaste en monumental miss från din sida. Med facit i handen kommer politiker som Angela Merkel att få betala ett högt politiskt pris, ett pris som också kan komma att bli ditt med tanke på hur illa skött hela migrationsfrågan är. Det gör dig till en extra utmärkt kandidat till priset.”

Fabler och andra farhågor

Statsministern uppträdde på kommundagarna i helgen som gick. Det är en slags konferens för Socialdemokratiska högdjur från kommunerna där man träffas, idisslar och äter god mat. Oftast inbjuds ännu högre sossedjur för att lära de andra djuren att de är mer lika än andra djur. De ska också läras att förstå sin egna politik och kunna samordna den mellan sig. Det händer ju att inte ens kossor förstår djurens villkor och politik, panik i kohagen som det blev i Filipstad (SVT Värmland; Archive) har blivit resultatet.

Statsministern var alltså där i egenskap av högsta styrande djur och höll ett tal. Av det kunde man utläsa flera saker. Det ska för det första bli en mer kontrollerad invandring i fortsättningen. Vi ska inte behöva se scener som de vi fick se under hösten. Dagen kan liknas vid ett väckelsemöte med både tebjudning och ännu mer matmumsande för att än mer understryka hur lika vanliga människor de är.

Överenskommelsen syftar till att det ska komma hit färre migranter och inte alla på en gång. Många av de som kommer hit ska inte heller få ta hit sina anhöriga. En del av kommentarerna gick i vågens tecken av beskedet (Folkbladet; Archive). Det var med andra ord ett efterlängtat budskap att skatorna i Miljöpartiet nu äntligen var tämjda. Ja, de kallas så av sossedjuren eftersom de släpar hem allting upp till boet i Rosenbad i hopp om att allt som glimmar verkligen ska vara guld trots att det inte är det.

Det har ju som bekant skurit sig både en och två gånger mellan skatorna och kossorna, men nu ska frågan vara löst. Trots det finns en rad saker som talar för att frågan i själva verket inte alls är löst. För det första finns det två skator som heter Gustav och Åsa som i historien har gjort sig kända för att säga en sak men mena en annan.

Pica PicaPica Pica eller skata som den också kallas, återfinns ofta inom Miljöpartiet där den funnit en extra god livsmiljö och där den kan släpa hem allt som glimmar till Rosenbad. Att den kan dra i idisslarnas nosringar inom socialdemokratin lär bli en intressant följetong Foto: Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=339411

Skatorna har ju t ex länge talat om vikten av att alla djur får en giftfri miljö, sen gick den ena skatan – Åsa – och målade sin båt med giftig färg. Alla djuren talade också om vikten av att alla betalade sin skatt. Samma skata – Åsa – gick sen och köpte diesel utan att betala skatten. Två exempel på hur också skatorna har börjat bli mer lika alla andra djur som nu får se sig omflugna.

En annan faktor som gör skatorna notoriskt opålitliga är att de är fundamentalister i just frågan om migranter. Deras grundsyn är att bara hela världen kommer hit kan skatorna, migranterna och den som vill sitta med vid lägerelden, sjunga kumba ya och hamra på sina medhavda Pringles-trummor i takt med musiken. Ett och annat kraxande lär nog också stiga över rytmerna. Öppna gränser (Miljöpartiets Programförklaring; Archive) ska råda och vem som helst ska ha rätten att komma hit.

Åsikten har drivits så långt att det finns få vägar tillbaka för partiet de riskerar att tappa ytterligare stöd och medlemmar. Så hur den ekvationen ska gå till återstår att lösa för skatorna. Hittills har de ju löst problemet som har uppstått med att spela spelet ”äta och behålla kakan samtidigt”. Skatorna har med spelet och leken kring frågan helt enkelt målat in sig inte bara i en båt utan också i ett hörn. Observera att spelets namn inte alls anspelar på feministen Kakan Hermansson, det är ett annat djur.

Medlemmarnas missnöje och trycket det skapar kan alltså skapa en situation där det börjar låta helt annorlunda mot vad det gör nu. Man får komma ihåg att Skatornas parti lite smått närmar sig fyraprocentsspärren (SVD; Archive). När skatorna kan komma att tvingas att börja kraxa kan de alltså hos kossorna återigen uppfattas som om partiet talar med kluvna tungor (NWT; Archive). Klarar det mest jämställda djuret dvs Löfven av att hantera det bakslaget om eller när det kommer?

En tredje sak som kommer att spela in i sådana överväganden som om överenskommelsen ska hållas eller inte, är säkert för skatorna den kritik som nu riktas mot det svenska Migrationsverket. UNHCR (FN:s organ för flyktingomhändertagande) har ju kritiserat (SR; Archive) vårt land och den migrationsöverenskommelse som regerings-djuren har kraxat och idisslat fram. Detta har skett i flera radiointervjuer (SR; Archive) där samma kritik har riktats mot förslaget som därmed vilar på gungfly.

NäsringDet finns anledning att tro att skatorna faktiskt kan få för sig att guldet som glimmar i vissa näsringar också finns i kornas nosringar. Om de får det och börjar dra i dessa kan det som såg så bra ut istället bli en skitstorm som slutresultat. Det vore alltså bättre om skatorna fick hitta ett nytt träd att bygga bo i Foto: Wikimedia Commons

I den kritiken talas om att Sverige nu går från att klassificera flyktingar från Syrien som ”Alternativt skyddsbehövande” istället för att ge dem flyktingstatus. Detta innebär i praktiken att deras familjer och anhöriga inte längre kan komma hit eller ges rätten till detta. UNHCR pekar också på att i övriga Europa ges över 80 % av de asylsökande flyktingstatus. I Sverige får bara var tionde denna status så det är bara en av tio som får ta hit sina anhöriga med de nya reglerna.

Att UNHCR ställer dessa krav på Europa men inte Kina, USA, Ryssland, Qatar eller Saudiarabien eller någon annan är helt ovidkommande. Europa ska ju helst i deras ögon gå under för trycket utifrån. Men deras kritik kan också leda till att skatorna åter börjar kraxa när de inser att de andra skatorna i Europa, i t ex Tyskland, är väldigt mycket duktigare på att släpa hem alla föremål som glimmar. Det kan alltså leda till att idisslarna åter får det besvärligt när skatorna börjar slita i nosringen på både Stefan och Margot.

Det kan med andra ord vara dags för kossorna att vakna och inse att skatorna kanske inte är att lita på när skitstormen drar in. De kanske kraxar över för mycket i slutänden. Väl här lär väl den istället parkera över kohagen och sen vet ingen vad som händer. Det lär bli en storm av rent bibliska proportioner om alla illavarslande faktorer samverkar eller inträffar samtidigt i tid.

SkitstormVore det inte bättre att se till så att skitstormen aldrig kunde inträffa än att riskera att hela historien upprepar sig när skatorna inser att de kan få igenom mer genom politisk utpressning? Dags att säga adjö till Miljöpartiet i regeringsställning med andra ord! Foto: Wikimedia Commons

Det är ju vikten av att hålla sig på god fot med skatorna för att inte tappa deras förtroende som styr. Det är ju dessutom ganska lite som korna har fått ut ur samarbetet (?) om man jämför med vad de har fått försaka. Kanske är det lite svårt för korna att förstå det eftersom kor inte är de intelligentaste av djur. Istället kan alltså skatorna om de får för sig det, fortsätta att slita i nosringarna när de behagar det. Vi lär väl snart få svaret på den farhågan.

Till dess kra på er allihop och gå aldrig under ett träd där skator har samlats. Det regnar saker därifrån som inte är lämpliga att omnämna trots att en fabel ibland kan vara brutalt ärlig.

Löjesguiden nominerar idag lätt (s)katatoniskt regeringen till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Ja, ja! Vi får väl se när de eventuellt tomma orden ska omsättas till politisk verklighet med de dragdjur som finns i samarbetspartierna. Ord och (id)handling (Aftonbladet; Archive) har ju en märklig förmåga att stå långt ifrån varandra i regeringens värld.”

När moralen är kaputt

Medborgarna i det här landet som själva har satt dit sina änglavingar har nu visat sig vara moraliskt helt korrupta. Anledningen är den totala förvirring som råder kring det tidigare stödet för två grupper som nu visat sig ha hamnat på kollisionskurs. De jag talar om är naturligtvis kvinnor som fått värja sig för sexuella trakasserier från nytillkomna flyktingar som har gjort att dessa har hamnat blåsväder. Grupper av flyktingar har ju pekats ut och nu måste man från godhetsskvadronerna runt om i Europa välja vem man ska stödja.

Nu är till och med förklaringsmodellerna inne på ad hoc-modeller eftersom de ordinarie har visat sig vara så fel. Visst har man sin maktstruktur som i sann Marxistisk anda visar vem som är underordnad och vem som är ännu mer underordnad. Visst förklarar man övergreppen med att det är de förtrycktas sätt att tala om att de är förtryckta men i förbifarten slänger man i vanlig ordning den andra gruppen under tåget. Feministerna gör det, godhetsapostlarna gör det och snart har kökkenmöddingen fullbordad.

Karl MarxIbland är det illa dolt men godhetsrörelsens själva grundideal vilar på Marxistisk grund, inget annat. Feminismen vill gärna kalla sig ”frihetlig” men frågan är vem den är fri för, inte för män men knappast för kvinnor heller Foto: ”Karl Marx 001” by John Jabez Edwin Mayall – International Institute of Social History in Amsterdam, Netherlands. Licensed under Public Domain via Wikimedia Commons

För det både olustiga och lustiga beroende på hur man ser det, är att det är kvinnorna som drar det kortare strået och kom ihåg att det är feminister som står för den utförsäljningen. Här gäller det att försvara en tes och då är bondeoffer inte uteslutna. Vem som bär tjockast offerkofta i den Marxistiska identitetstombolan fick vi en ganska handfast lektion i från Kawa Zolfagary i Nöjesguiden för en tid sedan.

Taktiken i det här spelet mellan sidor och intressen skiljer sig lite åt så här tänkte jag göra en liten sammanställning av vad vi hittills har sett. Vi kan börja med relativiseringen av problemen som är den vanligast förekommande varianten i alla artiklar.

Den här taktiken bygger på att göra ett fenomen/problem så allmänt som möjligt. Man vill visa på hur många andra som är involverade i problemet. Det är alltid samma grupper, för feminister vita heterosexuella Europeiska män och godhetsapostlarna tycker sig se rasister i varje cigarettfimp eller lunchmeny de stöter på. Relativiseringen hittar vi i t ex Gudrun Schymans och Linnea Brunos artikel från Metro (unvis.it).

Argumenten känns lätt igen när skribenterna är framme, från feministiskt håll heter det t ex att ”män under alla år har…..” och menar då att fenomenet inte bara går att tillskriva Nordafrikaner eller araber. Den linjen följer t ex följande artikel i DN (unvis.it) var annars. Problemet med argumentationen är att det finns få eller rättare sagt inga dokumenterade fall där 1000 vita heterosexuella män har samlats på flera ställen runt om i Europa för att på olika geografiskt begränsade områden begå massövergrepp mot kvinnor.

Gudrun SchymanGudrun Schymans linje är glasklar, relativisera genom att påstå saker som inte är sanna så blir historien mindre pinsam och våra faktafel blir mindre påtagliga. Sexuella övergrepp av vita heterosexuella män har skett i grupp i alla tider och är inget nytt. Vilka historiska belägg det finns spelar mindre roll Foto: ”Gudrun Schyman (21859250041)” by Anders Henrikson – a_25_5394. Licensed under CC BY 2.0 via Wikimedia Commons

En egen liten underkategori till denna argumentationsmetod är ”vittnesmålet”. Den metoden går ut på att man hittar en person som var där och som så där lägligt har en annan syn på saken än de som borde ha all fakta på bordet nämligen polisen. Denna person kan intyga att allt är fel och alla har missuppfattat allt.

Exemplet ”We Are Sthlm-festival” – en konsert i Kungsträdgården i Stockholm är ett sådant. Polisens bild av unga invandrarkillar som förövarna av sexuella övergrepp ska inte stå oemotsagd. Det blev Martin Eidenstens och Aftonbladets uppgift att stå för förnekandet i följande artikel (unvis.it). Lägg gärna märke till att Martin är fältassistent för att öka hans trovärdighet vilket det inte gör. Det sociala har en historia av att vara allmänt  underbe-mannade och riskerar i hasten att begå misstag. Mer om det i GP (Archive-länkad).

Men det finns också betydligt mer direkta metoder som inte är så oskyldiga som de ovan, låt oss gå in i det minerade området ”krossa motståndet”. Det är som sagt inte lika snyggt och fridfullt som det som nämnts ovan utan betydligt mer smutsigt. Man använder här sociala media för att komma åt meningsmotståndare och måltavlor. Kliniskt och snabbt ser man till att likt skolgårdsmobbaren se till att det tilltänkta offret hamnar på knä så snabbt det går.

Ett fall är den tyska tjejen Selina som var en av dem som utsattes för angreppet i Köln under nyårsnatten. Hon gjorde det som tydligen åtminstone en del inom godhetsrörelsen ser som absolut förbjudet, hon klev fram och berättade sin historia. Man kan väl säga att historien blev kort för snart började man helt enkelt verbalt och socialt trakassera henne genom just sociala media. Mer om den historien i Breitbart.

Hot Potato LogoThe Hot Potato Logo skulle lika gärna kunna vara logotypen för svenska domstolar som inte riktigt vågar ta i den heta potatis migranters brottslighet utgör. Tyvärr leder detta och blotta hotet om stämpeleffekten från godhetsrörelsen till att personer frias på lite för enkla grunder och de som har kränkts kränks en gång till Foto: Wikimedia Commons

Det mest otäcka i den historien är inte att hon inte bara utsattes för ett karaktärsmord. Videon med hennes intervju las snart upp på bland annat facebook och hittade in i muslimska kretsar kring en person med rätt radikala åsikter. På hans sida påstods att hon ljög, att detta ingick i propagandan mot islam från väst och att hon fick skylla sig själv. Rätt härligt att just när man just har utsatts för ett övergrepp så utsätts man genast för ett nytt med andra ord. Den här gången från personer med rätt ljusskygga åsikter dessutom.

Precis som här finns en beröringsskräck från myndigheterna, ingen vill stämplas som rasist och genast finna att 719.000 ditresta aktivister står och demonstrerar mot ”rasismen”. Man låter hellre bli att åtala och snart har man ett än större problem eftersom dessa människor lär sig att myndigheterna är lamslagna och så har man ju ”aktivisterna” på sin sida förstås. Samma fenomen återfinner vi i Sverige då åtal läggs ner eller domarna blir friande.

Ett sånt fall är våldtäkten i Stockholm vid fåfängan där en av förövarna friades för att hans ”ålder inte gick att fastställa”. Du kan läsa om domen i Aftonbladet. Nej, jag säger inte att han borde ha dömts till varje pris men skälet till den friande domen är i det närmaste skrattretande då en åldersbestämning är enkel att utföra om man vill och vågar. Till och med Migrationsverket genomför och informerar också om genomförandet via sin hemsida nu för tiden.

Att en domstol i det här fallet inte gav sig in i det getingboet beror enbart på berörings-skräcken och rädslan för domen från godhetsrörelsen som snart hade stått på trappan och skrikit om rasism. Att en tjej nu fått sitt liv förstört är inte lika viktigt. Domen andas egentligen ”vi vågar inte ta i den här heta potatisen så vi gör det som är politiskt acceptabelt” snarare än juridiska överväganden. Det hela hade nämligen kunnat vara så enkelt, men nu blev det istället så svårt. Allt därför att modet inte fanns.

Noel CowardNoel Coward var kanske inte feg även om hans efternamn faktiskt betyder ”feg”. Däremot gör svenska domstolar i fallet våldtäkten i fåfängan det lätt för sig när man vill slippa ett rättsfall med TNT inbakat. Att man gör sig till ynkryggar är en annan sak. Foto: Wikimedia Commons

Det blir ju så när man har en rörelse som denna där den politiska förvirringen är total. Offer blir förövare och snart har de blivit offer igen. De som borde dömas för brott går fria därför att ingen vågar stå upp mot den dumhet som uppvisas. Men det är faktiskt fler som blir offer än de tjejer vi har talat om hittills. Självaste polisen har ju de senaste dagarna hamnat i blåsväder och delvis av egen förskyllan men också därför att just denna ”goda” rörelse har bestämt sig för att hindra dem från att uträtta sitt jobb.

Den egna förskyllan går att sammanfatta i två ord – Dan Eliasson. Hans karriär har gått spikrakt men den har också gått genom att vara socialdemokrat vilket idag är en merit när man vill göra karriär i det offentliga. Anledningen är enkel, sossarna håller på att genompolitisera tjänstemannakåren med partitrogna för att få en lättledd administration. Denna motverkar dessutom allt vad statskupper heter om gud förbjude någon skulle få för sig att rösta bort guds gåva till det svenska folket.

Dan Eliassons karriär har tagit honom till poster som statssekreterare på justitiedeparte-mentet så kattskit är det inte, CV hittar du i Dagens Juridik. Som partitrogen har han tydligen också sett det som sin främsta uppgift att censurera vissa fakta i målet för att inte ”understödja främlingsfientliga krafter” vilket är bullshitiska för att inte mata SD med fakta. Resultatet blev alltså mörkande av uppgifter och bara av den anledningen borde han avgå vilket också har krävts som följande artikel i SVD (unvis.it) kunde berätta om.

Godhet vs. ondska igen alltså, den enda frågan som återstår är vem som egentligen är ond. För mig är det ingen tvekan, Dan Eliasson måste avgå! Inget annat är acceptabelt i en demokrati. Det har med rätta väckt stor uppståndelse också utomlands därför att händelsen är så pass anmärkningsvärd att man måste fråga sig hur djupt denna partipolitiskt grundade korruptionen egentligen får lov att sträcka sig. Här ett utländskt smakprov från engelskspråkiga Daily Mail.

Dan EliassonAtt Dan Eliasson borde avgå är en sak, att han kommer att göra det en annan. Kom ihåg, han har mäktiga vänner inom die Partei och är själv en del av detta då han har varit statssekreterare åt gamla justitieministern. Det är så man håller ihop i den svenska socialdemokratin Foto: Youtube

En sammanfattning av det vi har läst är alltså att det är en moraliskt korrupt rörelse, inte en godhetens. När man tvingas välja mellan olika gruppers lidande slänger man mer än gärna de som redan har lidit under tåget. Man har en strikt ordning utifrån Marxistiska idéer om vem som är svagare och vem som inte är det som i sin tur leder till lidande för de grupper man säger sig värna.

Man drar sig till och med inte för att se till att installera välvilliga tjänstemän för att tillse att ”rätt bild” förmedlas till allmänheten och att misshaglig fakta slängs i papperstuggen. Domstolar lägger ner ärenden med minst sagt grumliga motiveringar som för att dubblera övergreppen på de som har drabbats. Sammanfattningsvis är det alltså med den nuvarande situationen och allt det som har hänt tveksamt om man kan kalla Sverige en rättsstat. Det är där vi har hamnat och långsamt går saker och ting åt fel håll.

Löjesguiden nominerar idag godhetsrörelsen till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Godhet, vilken godhet? Det som ser ut som detta är ju i själva verket något helt annat på grund av en minst sagt upp och nervänd verklighetsuppfattning! Det gör er i vanlig ordning till högpotenta kandidater till priset.” Mer om godhetens genomklappning kan man läsa om i den utmärkta bloggen Fnordspotting.

Hum-hum från Köln till Kalmar

Sexövergrepp – smaka på ordet och känn den fadda smaken i munnen när du säger det. Ingen, jag menar ingen kan känna att ordet har sin lockelse. Det är därför vi som samhälle har sagt att det inte får förekomma. Vi har till och med skapat lagar för att visa hur avskyvärt vi ser på det, brottet ger ju helt rättmätigt fängelsestraff.

Jag är inte annorlunda på den punkten, jag anser det helt avskyvärt och att det ska leda till kännbara straff då det begås. Vad Aftonbladets kulturskribent Martin Aagård tycker är dock höljt i dunkel att utläsa av hans uttalanden. De tycks mer syfta till att trivialisera och relativisera. För hans uttalande på kollegan Nina Lekanders tidslinje på facebook lämnade nog en och annan förbryllad bakom sig. Du kan se svaret längre ner i detta inlägg.

Nej, i skuggan av det som hänt i Köln är han mer intresserad av att lägga locket på så att nyheten inte ska spridas i svenska journalistkretsar, det kallas normalt censur men för Aagård tycks det hellre handla om att uppfostra och forma medborgaren igen. Han tycks också vara mer oroad för att högern nu ska få sitt ”propagandaverktyg”.

Hela den snaskiga historien började med att journalisten Nina Lekander på facebook frågade sig varför ingen i svensk media tog upp de sexuella trakasserier som pågick i Köln. En berättigad fråga eftersom svensk media alltså här medvetet eller av ren klantighet försökte gömma undan/glömma bort en nyhet. Det hon talade om var de samordnade attackerna i Köln mot unga kvinnor som sextrakasserades och i ett fall våldtogs. Männen var upp till 1000 till antalet och alla var från något arabiskt land eller Nordafrika.

Nina LekanderNina Lekander ställde en relevant fråga, en del av svaren blev som synes inte lika relevanta. Också Aftonbladets Martin Aagård sällade sig till den grupp som nu sticker huvudet i sanden och låtsas att alla som inte tycker som han är fascister Foto: Facebook

Nyheten (Mail on-line) som kablades ut till resten av världen utom Sverige, talade om direkta attacker och att Köln centrum nu är en no-go zon för kvinnor. Det är inom parentes en no-go zon också för män eftersom dessa blir rånade. Men det är nu Aagård kommer in. För knappt har både det ena och det andra satts i vrångstrupen förrän denna fascismens störste bekämpare ser sin chans. Högern har ju nu fått ett argument som måste vridas ur händerna på dem och därför måste det som nu inträffat motverkas.

Motverkas ja, här är det uppenbarligen viktigare för Aagård att ta kampen mot ”fascisterna”. Det enda fascistiska vi har gjort är att försvara ett värde men det tycks inte falla i god jord. Att alla, också kvinnor, ska kunna känna sig fria och säkra på offentliga platser borde vara en självklarhet men är det inte i allt teoretiserande. Inte så undra på kanske med tanke på att han själv i en krönika i Aftonbladet (unvis.it) medgav att han själv var en gammal pennalist. It takes one to know one som det heter.

Martin AagårdMartin Aagårds svar på Nina Lekanders inlägg försöker snyggt förringa det faktumet att han och hans gelikar har ställt till med ett problem genom att trivialisera, generalisera och politisera hela frågan till något annat än vad den är. Foto: Facebook

Martin Aagård var dock inte ensam i sin något skruvade syn på debatten där alla som motsatte sig hans argument i vanlig ordning var både SD:are och fascister för att inte tala om höger. Mattias Svensson på tidningen Neo var lika kategorisk han i sina fördömanden. I ett uppmärksammat Tweet som fick stor spridning skrev han att den dagen alla SD:are behandlade Malena Ernman eller Zara Larsson med den respekt de förtjänar (Jaså!), kunde de lära Tyskarna hur man behandlar kvinnor.

Nu var det ju förstås inte Tyskarna som behövde lära sig den saken och vad gäller SD:are är jag rätt övertygad om att de flesta också behandlar kvinnor med respekt. Problemet Mattias är ju som bekant Nordafrikaner och araber, inte SD:are eller Tyskar. Ytterligare ett exempel alltså på hur man blandar bort korten och spelar ett helt oärligt spel. Jag tror dock att det här är en jobbannons, Neo ska ju som bekant läggas ner och det här är ett sätt för Mattias att visa hur himla pk, god och fin han är så att han kan få ett nytt litet jobb.

Mattias SvenssonMattias Svensson drog sitt strå till stacken när han ville lära SD:are lite respekt och att den kanske sen skulle kunna översättas och användas på Tyskar. Att vare sig SD:are eller Tyskar hade med de sexuella övergreppen i Köln att göra spelade nog mindre roll Foto: Twitter

Feministerna är nästa grupp som i motsats till Aagård har varit ovanligt tysta den här gången. Det är väl vetskapen om att de är överbevisade som har drabbat dem. Deras postmoderna fuskbygge rasar ju nu som ett korthus och då gäller det att i vanlig ordning tiga ihjäl en nyhet som inte passar  in i mönstret.  Eller så kan man göra som Irena Pozar, man kan rikta strålkastarljuset åt ett delvis annat håll för att förminska och trivialisera.

 Hennes resonemang kretsar återigen runt en av feminismens käpphästar – alla mäns skuld för vad några män utför. Det är nämligen inte alla män som slår och våldtar, det är ett fåtal. Återigen är vi alltså där, försök att blanda bort korten så att krittret förstår att det finns andra mycket mer ondskefulla krafter i görningen här. Att man lurar delar av befolkningen, sviker kvinnorna som nu har blivit utsatta tycks vara helt sekundärt.

Irena PozarAtt trivialisera och peka på hur utspritt problemet är kan man förta udden i nyheten tyckte Irena Pozar. Varje kvinna har ju blivit utsatt för samma sak som kvinnorna i Köln, både bröder och vänner har ju sett till det. Vilket ”kalas” som patriarkatet  har haft är dock lite svårtolkat Foto: Twitter

Man glömmer så där lägligt också bort att en legitimitet för en stat är att den ser till att skydda sina medborgare. Om man resonerar som Aagård och Pozar gör den ju delvis inte det, man trivialiserar ett problem/en upplevelse och snart är den så urvattnad att den enskilde som kränkts känner sig övergiven. Det är ju den moderna så feminismen fungerar. Först låtsas man bry sig, sen blandar man om siffrorna på den identitetspolitiska bingobrickan så att ingen längre förstår eller känner igen sig. Den har blivit helt alienerad.

Också godhetsrörelsen har varit ovanligt tyst. Ingen Malena Ernman har uttalat sig, Jonas håller sig undan och nya superteorier om alltets sammanhang har inte lagts fram av ”professor” Henrik Schyffert. Man får väl konstatera att det nu uppdagas vad de har ställt till med och att dessa personer inte sysslar med konsekvens utan bara med nya ryggdunkar-fester där de kan få nya bekräftelser på hur förträffliga de är.

Malena har ju redan hunnit bli Årets Amelia (archive-länk) och vunnit Martin Luther King-Priset (unvis.it). Ett pris som för övrigt har lite eller inget med den store mannen Martin Luther King att göra så hon har ju kammat åt sig ordentligt i medaljskörden. Här kan man tyvärr bara konstatera att både den vänsterrörelse som Aagård företräder och feminismen samt godhetsrörelsen har andra saker för ögonen än kvinnors rätt att få vistas på offentliga platser utan att trakasseras vare sig sexuellt eller på något annat sätt.

Best In ShowUppenbarligen syftar en del av spelet från de inblandade till att vinna priser och ära, kanske också att fixa nya jobb. Ryggdunkarfester, nya lukrativa uppdrag och kanske en karriärsmöjlighet hägrar runt hörnet. Möjligheten att få stå i talartribunen och skrika ut sitt kommunistiska manifest som man så gärna döljer lockar säkert också. Foto: Wikimedia Commons

Någon kanske inbillar sig att vi är förskonade från den här typen av händelse i Sverige, låt all okunskap fara redan där. För taktiken är densamma var vi än kommer och det som hände i Kalmar (24 Kalmar) ungefär samtidigt i tid, var om något lika snaskigt om än i mindre omfattning än i Köln. Också i Rättvik utsattes en kvinna för sexuella övergrepp strax innan jul, Anybody’s Place har bloggat om detta. Också Expressen har skrivit om det (archive-länk). Var finns de svenska feministerna nu?

Löjesguiden nominerar med dagens inlägg både svensk feminism och journalistkåren till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen för feministerna lyder: ”En osviklig förmåga att alltid ha fel eller fokusera på fel saker har gett sig till känna igen. Knappast konstigt med tanke på er koppling till postmoderna teorier som nu mest liknar Titanic – 4000 meter under havsnivån. Det gör er till formfulländade kandidater till priset.”

För journalistkåren lyder motiveringen: ”Era inledande försök att lägga locket på är bara i sig talande, censur och direkta lögner är ju numer era mest framträdande vapen i jakten på alla ”fascister” dvs alla som har en annan åsikt än er statssanktionerade. Att ni dessutom genom sådana personer som Martin Aagård nu också försöker att trivialisera och relativisera är om något än mer smaklöst. Det gör er till uppenbara medtävlare.”

Lever han ens i verkligheten?

I tisdagens SVD kunde man läsa en stor intervju (unvis.it) med statsministern. Där framgick bland annat att han nu siktade in sig på samhällsbygget efter migrationen, ett bygge som för övrigt ska ske med lånade pengar. En annan sak var att i EU-frågan var det dock lika nattsvart som alltid. Kunde man förvänta sig något annat när ett av landets mest EU-fientliga partier fick ta plats i regeringen?

Nils Karlsson TweetMiljöpartiet är inte partiet som alltid har levat i samma universum som oss andra vilket också gäller enskilda medlemmar. Långt efter att EU-omröstningen var över fortsatte motståndet trots att omröstningen var bindande. Foto: Twitter

Ja, jag är brinnande Europa-vän, det sticker jag inte under stol med. Anledningen är helt enkelt den gemensamma nyttan med projektet som har lett till en bättre ekonomisk och därmed social utveckling. Statsministern säger sig också vara en EU-vän men missar samtidigt poängen eller gör han möjligen en medveten feltolkning av hela situationen?

Statsministern får följande utlägg och fråga:

”Stefan Löfven är en stor EU-vän, och han har under hela flyktingkrisen hänvisat till att EU måste ta ett gemensamt ansvar.

Har det hänt?

Han ger följande svar:

”Nej, det tycker jag inte.”

Det kan tyckas vara ett rakt svar på en rak fråga, inga krusiduller här inte. En del menar att svaret dessutom är helt riktigt, jag kan inte hålla med mindre. För det finns en sak han glömmer bort. Hur kan han kalla sig EU-vän efter det där svaret? Låt mig förklara, EU precis som alla andra medlemsorganisationer är vad man gör dessa till. De är summan av vad de olika länderna vill och är beredda att göra. Vill man bjuda till går samarbetet bra, vill man inte det gnisslar det.

När vi talar om nationer blir det extra känsligt eftersom självständighet och själv-bestämmande ska balanseras mot det gemensamma goda. En balansgång som inte alltid är lätt då olika länder kan ha olika behov och därför agerar annorlunda i olika faser t ex över tid. Så fungerar FN och så fungerar EU. Lägg därtill olika inre behov som länder har. Är dessa tillräckligt motstridiga kan man räkna med motsättningar.

BuddahOlika ingångsvärden ger också olika resultat. Vill man se skillnaderna får man splittring, vill man se det gemensamma uppnår man betydligt mer. Statsministern hade som ingångsvärde att vi klarade allt själva, när vi inte gjorde det var det redan försent Foto: Wikipedia

Att skylla på EU i den nuvarande situationen är att göra det lätt för sig, för att inte tala om en felaktig analys. Det är de olika ländernas olika behov som drar åt olika håll och därmed har skapat både motsättningar och inre stridigheter. Så hur kan han påstå att EU inte tar gemensamt ansvar? De är ju resultatet av medlemsländernas inställning och kan knappast lastas för att länderna agerar mot varandra.

Ett sånt exempel är vår egen statsminister. När migrationsfrågan plötsligt och akut dök upp var det Miljöpartiet som genast var där och högg. De ville ju att i stort sett hela världen skulle tas hit hippies som de är. Snart hade statsministern prioriterat samarbetet först och Europasamarbetet sist, något som kom att få konsekvenser. För med sin handling sände han en signal till de andra. Vissa som Tyskland hakade på, andra som Ungern började genast protestera.

Sanningen är ju att så länge länderna ser till sina egna behov först, kommer också lösningarna att lysa med sin frånvaro. Något som framgick i migrationsfrågan. Här kan man ju dessutom lägga till att ländernas regeringar ska vara överens för att ett förslag ska gå att genomföra, något de alltså inte är just nu. Anledningen till det är enkel, i den nuvarande tillspetsade migrationssituationen ser alla till sina egna intressen först och andras sen. Vissa kan och vill ta emot flyktingarna, andra har inte de resurserna eller vill se dem där.

Resonerar man så betyder inte överenskommelser så särskilt mycket. Schengen är helt överspelad och frågan är om avtalet ens kommer tillbaka. Ett annat avtal som är överspelat, åtminstone tillfälligt, är Dublinförordningen som ju säger att det landet en flykting söker asyl i först, också är det enda landet de kan ansöka om asyl i. Anledningen till att båda avtalen nu är kokta är just bristen på samsyn och därför ett agerande i egenintresset där priset blir än mer splittring sins emellan.

John CleeseJohn Cleese förstår det statsministern inte fattar av svensk inrikespolitik nämligen att genom att göra miljöpartiet till lags i migrationsfrågan gick han för långt och tappade greppet om den bilaterala politiken. Foto: Youtube

Vill statsministern återupprätta EU som organisation, och det vill han ju eftersom han är EU-vän, borde han alltså istället för att peka finger på något som knappast kan lastas för den nuvarande situationen, istället se till att mana medlemsländerna till samsyn. Det hade varit att ta ansvar för den situation som uppstått, nu pekar han istället anklagelsens finger. Och nog har han skäl att peka finger, regeringens agerande har inte varit helt klarsynt den heller. Alltså vill han göra det alla politiker gör när de gör bort sig, peka på någon annan!

Först gjorde Stefan Löfven ett stort propagandanummer av att vi skulle vara en ”humanitär stormakt”. Något vi absolut inte är men det ledde i varje fall fram till att Sverige plötsligt tog emot fler flyktingar per capita än något annat EU-land. Snart kunde man nämligen läsa om flyktingar som fick sova utomhus i höstkylan därför att regeringen hade tagit sig vatten över huvudet, mer om det i Sydsvenskan (unvis.it). Hur detta rimmade med ”humanitär stormakt” var jag nog inte ensam om att undra.

När det inofficiella misslyckandet var ett faktum, något regeringen aldrig erkände, började regeringen agera. I EU agerade han efter linjen att alla medlemsländer solidariskt skulle ta emot och därmed avlasta oss. Det gjorde vi genom att begära en omfördelning till andra länder, du kan läsa om den saken i Aftonbladet (unvis.it). Nu blev det dock alldeles klart att de olika länderna hade noll eller liten samsyn i frågan, Sverige stod ensamma och tillsammans med Tyskland fick vi nu ta lejonparten av flyktingströmmarna.

DragkampBlir en usel situation värre och dragkamp utbryter, lär alla stå som förlorare till sist. Statsministern har hanterat hela migrationsfrågan klantigt och nu betalar han priset men försöker skylla på någon annan – Lågt! Foto: Wikimedia Commons

Resultatet föll också delvis tillbaka på Löfven eftersom han från början hade deklarerat att ”Sverige är en humanitär stormakt” och att vi i stort sett kunde ta emot all världens befolkning om så behövdes. Varför skulle då de andra länderna bry sig, vi skulle ju fixa problemet åt dom? Regeringen hade ju redan sänt en signal, nu sände de en annan utan att ens förankra den med de andra eller sondera terrängen med hjälp av utrikesministern. Att hon inte kopplades in kan ju haft andra hrm skäl.

Plötsligt började stormakten Sverige alltså agera annorlunda och de andra drog öronen åt sig. Länder som Ungern har en lång historia av ockupation och vill inte bli påmind om den för en sekund. Rumänien är fattiga bortom fattningsförmåga och måste bygga upp ett civilsamhälle, inte utsätta det för mer prövningar. De olika förutsättningarna och därmed de olika agerandena gjorde sig istället gällande. Bloggen Fnordspotting har också gjort ett inlägg om regeringens misslyckade migrationspolitik.

Vi hade alltså olika intressen som länder men regeringen målade in oss i hörnet, inte Ungern och inte Rumänien. Ungern har dessutom en politisk balansgång att gå igenom där demokrati har ställts mot fascism. Varför göra det som skulle göra antidemokraterna än starkare? Länder som Ungern kunde alltså inte agera annorlunda. Reaktionen blev minst sagt konstig från regeringen Löfven och från godhetsrörelsen som ryckte till dess undsättning.

KickboxningDet diplomatiska språket länder emellan i migrationsdebatten har lämnat en del att önska det tidvis mer liknat en kickboxningsmatch. Anna Hedh med fler och deras ordval har uppenbarligen varit detsamma som statsministerns då de tillhör samma parti, men han har sluppit nedsmetnngseffekten Foto: Wikimedia Commons

Istället för att skapa en samlad bild av landet och dess överväganden, vilket en analys värd namnet hade kunnat gett, började man med att ifrågasätta deras medlemskap. Anna Hedh (s) gjorde processen kort, hon menade att landet inte borde få vara medlem i EU. Snacka om diplomatiskt språk! Du kan läsa om hennes och Cecilia Wikströms syn i artikeln i Europaportalen.

Nej, jag försvarar inte Viktor Orban eller Ungern, men en lite mer nyanserad syn och en bättre analys hade väl varit på sin plats. Att dessutom fulspela med en partikamrat som Anna Hedh för att inte smeta ner regeringen men ändå framföra ett budskap från den, kom ihåg att hon trots allt är sosse, var lagom mycket under bältet. Så vad förväntade sig statsministern sig för resultat efter det tjuvnypet?

Bilden blir allt mer klar, statsministern har själv bidragit till det han är så besviken på. Hans inledande stolta paroller sände fel signaler. Han agerade plötsligt tvärtemot sina egna stolta föresatser och när han inte fick det gensvar han ville ha började en retorik som snarare stötte bort än knöt an. Nu till sist uttrycker han sin besvikelse över en organisation han har varit med och bakbundit med sitt egna agerande och uttalanden. Det hela är precis så smaklöst som när statsministern gör sitt bästa för att ytterligare förstöra.

ApaVad vill egentligen statsministern? Han säger sig vara en vän men hans agerande i migrationsfrågan har inte bara förstört här hemma utan också på det utrikespolitiska planet har han ställt til det. Foto: Wikimedia Commons

Löjesguiden nominerar idag Stefan Löfven till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Se grandet i grannens öga men inte bjälken i sitt egna brukar det ju heta för att citera bibeln. Det är så väldigt lätt att peka på andra men inte se det egna beteendet. Det är till och med rätt bekvämt att skylla på andra för att själv slippa ansvar. Det gör dig och din regering till fulländade kandidater till priset.”

Historieskrivning från helvetet

Vissa gånger när man öppnar tidningar, följer debatter eller ser uttalanden kliar man sig i huvudet och undrar om folk lever i parallella universum. Det är den postmoderna agendan som ger sig till känna igen där sanning är en förtryckarmetod och subjektivitet en helt acceptabel metod för att uppnå ”vetenskaplighet”. Naturligtvis är denna agenda en slags spegelvärld där allt måste ses tvärtom. Höger är vänster och vänster är höger, upp är ner och ner är upp.

Alice I UnderlandetPrecis som i Alice i Underlandet är inte allting så som det verkar vara vid en första anblick när man tittar på förhandlingarna mellan EU och Turkiet. Foto: ”PlayingCrards Rosebush” av John Tenniel – http://aliceinwonderland.wikia.com/wiki. Licensierad under Public Domain via Wikimedia Commons

Naturligtvis används också denna bekväma metod för att uppnå politiska poänger. För hur fel än grundpremissen än är, är slutklämmen det enda som räknas. Ingen bryr sig om hur man nådde fram till en så galen slutsats, det är som om allt kritiskt tänkande och analyserande bara försvann.

Mitt exempel på hur galen denna debatt kan bli hämtar jag från SVD (unvis.it) där det beskrivs hur desperat EU är för att få med Turkiet som medlemsstat, men där Turkiet kan kosta på sig att nonchalant kalla EU för en ”Islamofobisk kristen klubb”. Jag hävdar att problemen i förhandlingarna finns dels i historien och dels i dagens politiska värld både här och där. Den handlar däremot knappast om islamofobi som påståtts.

Historien om EU:s föhållande till Turkiet är egentligen en historia som börjar redan i slutet på 1400-talet, ja kanske redan när Östrom föll 1453. Balkan och alla dess länder var under Ottomansk överhöghet och krigen som rasade fick snabbt en religiös dimension. Fanatismen på båda sidorna ökade och med detta blev krigen också än mer blodiga.

Oförsonligheten var total och den grundlade också den misstänksamhet som präglar alla parter än idag. Wien var under två av dessa krig inringat och kunde ha fallit om inte räddningen kommit i sista sekunden. Därför är länder som Österrike rätt eller fel, djupt misstänksamt mot Turkiet.

OckupationTvå gånger lyckades den Ottomanska armén tränga så långt upp som Wien och ockupera staden, misstron går att spåra än i denna dag Foto: ”Hunername hazine 1524 257b” av Nakkaş Osman – Hüner-nāme, Topkapi-Serail-Museum, Hazine 1524, f. 257b. Licensierad under Public Domain via Wikimedia Commons

Också Grekerna och grekcyprioterna är skeptiska och det har också sin historia. När Ottomanerna ockuperade landet sålde man delar av frisen till Parthenon-templet till engelsmännen, en tvist som pågår än idag där Grekland vill ha tillbaka det som nu hänger på British Museum i London plus delar i Paris.

En annan konsekvens var att den Ottomanska ockupationen ledde till att templet förstördes och snart efter det byggdes en moské på platsen för att markera det Ottomanska imperiets överhöghet. Templet hade innan ockupationen fungerat som Grekisk-Ortodox kyrka så markeringen hade två syften. Moskén revs så småningom för att markera tillbaka mot islam. Återigen är rätt eller fel frågan, men så gick det till.

Alla de länder som den gången drabbades av ockupationen, är också de länder som idag blockerar Turkiet från ett inträde. Rätt eller fel? Jag tar inte ställning i den frågan, det finns goda argument för ett inträde och det finns goda argument mot. Jag anser dessutom att man inte kan ta historiska händelser till intäkt för ett handlande som bara fördjupar sprickan. Det förgångna är det förgångna.

Jag konstaterar däremot att historien skriver fortfarande dagens agenda och att Erdogans uttalande om ”Islamofobisk kristen klubb” är ett påstående som vittnar om historielöshet. Det vittnar också om att nationen Turkiet under Erdogan inte förstår att man själva har varit en del av problemet med den historia som har utspelats. Uttalandet gjordes i Djibouti och går att läsa om i engelskspråkiga Breitbart.

KatynLär vi oss inte av historien är vi dömda att upprepa den. Att glömma eller ignorera historia borde vara förbjudet och alla länder och kulturer borde studera sin egna, också vi. Bilden visar gravmonumentet över offren i Katyn-massakern Foto: ”Chapel of the Katyn Massacre at Holy Cross church in Warsaw – 03” av Jolanta Dyr – Eget arbete. Licensierad under CC BY-SA 3.0 via Wikimedia Commons

Naturligtvis har också vi bidragit till att fördjupa splittringen och det är den vi fortfarande ser i de tröga förhandlingarna. Historien spelar åter igen in och det ställer till det. Än en gång är frågan om det är rätt eller fel att låta historien inverka på dagens agenda rätt central. Men hur man än ser på det är det så flera länder antagligen kollektivt tänker.

Samma inställning går igen från båda sidor i striden om folkmordet på Armenier 1915. En sida hävdar att det var folkmord, en sida vill inte kännas vid händelsen. Anledningen till den motsträviga attityden från Turkiet i den frågan är att det var under det Ottomanska imperiets sista dagar händelserna ägde rum.

Det finns en poäng i argumentet, det Ottomanska riket var visserligen Turkiet men också flertalet länder som idag är självständiga. Varför Turkiet ensamt ska bära hundhuvudet är svårt att se, men samtidigt är folkmordet på Armenierna en realitet som någon bör stryka ett streck över genom att erkänna massakern och framför allt be om ursäkt. Mer om händelserna 1915 kan man läsa om i artikeln i Wikipedia.

Ursäkten och erkännandet har kommit så man får betrakta den saken som utagerad även om historien ett tag väckte irritation från Turkiets sida. Läs om erkännandet på Europaportalen. Också den dimensionen är alltså överspelad och man kan kanske stryka ett streck också över den historien om det inte var för den ömsesidiga misstänksamheten som bottnar i historien.

Karl XIIFel beskriven eller feltolkad kan istället historien bli en belastning där felaktiga argument baserade på felaktiga slutsatser kan förekomma. Foto: Wikipedia Gustav Cederströms ”Karl XII Likfärd”

Men det är inte bara det förgångna som slänger käppar i hjulen i samtalen som förts mellan EU:s Jean-Claude Juncker och Turkiets Recep Erdogan under den senares besök i Belgien. Det är i lika hög grad i nuet problemen går att finna. Turkiet är som bekant ett transitland för smugglingen av flyktingar till Europa. De är också ett land som tar emot många av dessa och låter dem stanna.

För att  förbättra Turkiets kustbevakning och få till ett bättre mottagande kan nu EU tänka sig att betala pengar till Turkiet. Man vill helt enkelt outsourca bevakningen så att flyktingsmugglingen stoppas på plats. Man vill också att fler ska stanna och/eller skickas tillbaka till Turkiet. Allt för att slippa problemet på hemmaplan vilket kan te sig lite cyniskt men tyvärr, samhällen som våra kan inte längre svälja alla flyktingar.

I det här läget är det naturligtvis diplomatins grundregler om att ge och ta som gäller. Turkiet kräver därför helt rättmätigt politiska eftergifter som visumlättnader för Turkiska medborgare som vill resa in i EU. Det politiska spelet kring flyktingar och vad det får för konsekvenser på hemmaplan kan man läsa om i blogginlägget från Fnordspotting.

VisumDet är bland annat detta Turkiet och turkarna vill slippa, att ansöka om visum vid inresa i EU. Visat är ett Östtyskt från sjuttiotalet Foto: Wikimedia Commons

Det finns dock ett krav på listan som återigen de länderna som hittills har motsatt sig Turkiet som medlem reagerar på. Turkiet vill att landet ska betraktas som ”Säkert land”, alltså ett land som det är säkert att sända tillbaka migranter till då dessa inte riskerar förföljelse. Men i ”inte riskerar förföljelse” ligger själva rävsaxen. En del av de flyende är Kurder från området runt staden Kobane i Syrien. De har drivits på flykt i skuggan av att ISIL intagit flera städer i området.

Inte heller Turkiet har ett oproblematiskt förhållande till folkgruppen med sina otaliga krig med PKK och till för lite sen förbudet att tala Kurdiska i skolan. Om du vill kan du läsa om detta i artikeln från SVT (unvis.it). När dessutom konflikten hotar att eskalera, är man nog inte så roade i Bryssel. Mer om det i SVD (unvis.it)

Det var inte förrän 2013 som Kurder fick den rätten och då bara i vissa skolor. Samma år togs tvånget att svära ed till Turkiet bort men fortfarande litar inte alla EU:s medlemmar på försäkringarna från Ankara. Ska man sända tillbaka t ex kurder vill man ha bättre grund än den Turkiet har stått på hittills. Historien spökar alltså till det igen.

Det är med det här som bakgrund som själva historieförfalskningen kommer in och det är SVD som står för den. Tyvärr går inte att länka till artikeln, de viktiga bitarna är borttagna i den digitala versionen. Jag har därför tvingats fotografera artikeln som du hittar här under.

WP_20151007_22_28_35_Pro__highresArtikeln som inte gick att få fram digitalt, här hittar du istället en avfotograferad version. Foto: Eget

I en del av denna skriver Teresa Küchler att ”Turkiet har varit ett kandidatland i 16 år men medlemskapsförhandlingarna är frysta, främst för att Grekland och ärkefienden Cypern blockerar alla förhandlingskapitel, men också för att Tyskland, Österrike, Frankrike och andra länder är uttalade motståndare till att någonsin ta in det stora muslimska landet i EU.” Det magiska ordet är uttalat, det skulle alltså röra sig om islamofobi från vissa länder inom EU.

Jag anser dock att den förklaringen är att göra saker och ting lite väl enkla för sig. Förutom de problem jag redan har redovisat kan man också räkna in andra. Erdogan har börjat visa upp en allt tydligare ledarstil lik Putins. Motstånd krossas, demonstranter beskrivs som terrorister och konspiratörer, massarresteringar av oppositionella är några av de inslag som ingår. Mer om detta i DN (unvis.it) och i GP (unvis.it).

Andra saker som inverkar negativt är Turkiets nya offensiv mot bl a PKK. Delar av den kurdiska beväpnade fronten är de enda som aktivt bekämpar Daesh, så dessa offensiver drabbar alltså kriget mot dessa. Ett fortsatt krig mot ”fel” sida är något som rör upp känslorna i Bryssel. När fokus borde ligga på att bekämpa Daesh, väljer man att attackera de enda som slåss mot dessa.

PeshmergaEn av de saker som sticker i EU:s ögon är att när Turkiet intensifierar sina strider mot kurderna ger man sig på peshmerga som är en av de få som aktivt strider mot Daesh Foto: Wikipedia

Hela historien kring SVD och deras slutsatser andas alltså historielöshet och en hel del brister på analys i nutidens politik. Istället tar man till ett i tiden lämpligt argument som ”islamofobi” som anas mellan raderna. Det finns som jag förhoppningsvis har visat en rad andra problem, både historiska som ställer till det men också nutida. Dessa sätter effektivt hinder i vägen i de förhandlingar om inträde i unionen då man är väldigt noga med att poängtera demokratiska grundvärden. Frågetecknen kring dessa är många i fallet Turkiet.

Där och ingen annanstans hittar SVD sanningen bakom de gnisslande förhandlingarna. För Erdogan är det också ganska bekvämt att peka på EU som en ”Islamofobisk kristen klubb”. Att inget av det är sant spelar ingen roll, det är ju vad man påstår som är det viktiga. Inte heller kan man sätta fokus på de egna besluten och den egna politiska agendan, sånt är bara vita människors förtryck. Det är vi som ska skämmas för att vi håller idealen högt och värnar om värderingar, inte andra som bryter dessa.

Löjesguiden utser idag SVD till en solklar kandidat till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Journalistiska förenklingar av komplexa problem och felaktiga slutsatser är inte direkt smickrande. I fallet Turkiet finns all anledning att titta på många andra faktorer än de gamla invanda. Gör man det finner man en delvis annorlunda bild som hade gett en bättre balans dvs objektivitet. I en tid då objektivitet tycks ha flytt fältet inom journalistiken är det dock inte så konstigt. Det gör er till goda kandidater till priset.”