I Väntan På Vadå?

Vår tid är ett enda stort frågetecken utan tydliga svar. De stora framtidsfrågorna skriker tydligare än neonskyltar men ingen erbjuder som sagt något svar. Det är till och med så illa att beröringsskräcken i vissa frågor där SD har mutat in sitt revir, gör att de etablerade partierna vägrar att ens ha en uppfattning. Det är till och med än värre då de ibland gaddar sig samman och har samma åsikt i vissa frågor. Vad som är ännu värre är att de ibland släpper in krafter med en minst sagt grumlig agenda. Allt för att undvika att ha samma åsikt som SD och samtidigt visa hur medkännande de är. Ändå skriker som sagt frågorna på svar som aldrig kommer.

Den tiden som används till att göra absolut ingenting, är tid som andra använder för att förbereda sig och flytta fram sina positioner. Förortens sharia-polis spiller t ex ingen tid när man går runt och talar om för de boende att detta är ett muslimskt område och då ska man leva upp till de ideal som de självpåtagna poliserna har. Den som bryter mot dessa ”regler” blir snabbt socialt utesluten vilket drabbar hela familjen. Det är så man får kvinnor att bära slöjor, människor att gå till moskén på utsatt tid och följa andra muslimska regler. Den som inte passar in, dvs rent av är kristen och därmed oberörbara, måste motas bort.

Det var dessa fenomen som debattören Zeliha Dagli skrev om i Aftonbladet. Hon fick stöd från riksdagskvinna Amineh Kakabaveh (v) i debattartikeln i Expressen. De båda fick dock inte ens stöd av Kakabavehs egna parti vänsterpartiet, tvärtom slängde de henne under bussen. Också de andra partierna var tysta. Det var bara  miljöpartisten Manijeh Mehdiyar och medsystern Maimuna Abdullahi som reagerade och då genom att kalla de båda ”rasister” och ”islamofober” i debattartikeln i Expressen.

Själv undrar jag efter alla påhopp som bara finns i en av artiklarna vem som egentligen är rasisten här. Det  kanske är dags för mp att ta den interna debatten hur långt man får gå i sin iver att kväva det offentliga samtalet och kanske också ta tag i medlemmen Maniheh Mehdiyar för att se till att också hon respekterar detta. En debatt som präglas av en så låg nivå hon gav prov på, är ett hinder i en fri debatt. Detta är normalt sett inte okej, men vem vet vad som pågår internt inom ett parti som mp.

De har ju inte visat någon större vilja att ha en öppen och fri debatt. Exemplet Bertil Torekull visar väl om något på detta, kraven på uteslutning, artikel om hetsen mot honom kommer från Ledarsidorna, efter följande artikel i Expressen. Så kanske är det ett normaltillstånd hos ett parti i någon slags inre långsam härdsmälta vi ser. I det ljuset är Mehdiyars och Abdullahis artikel mer begriplig. Godhetsglorian håller helt enkelt på att vittra sönder på ett parti som alltmer har börjat visa vad de egentligen står för.

Sickan Carlsson är inte ensam om att ha glorian på sned. Både miljöpartiet har länge fiskat i grumliga vatten med kopplingar och inbjudningar till minst sagt tveksamma personer. Också socialdemokraterna och moderaterna kan också räknas in i samma tveksamma skara Foto: SFI

Shariapolisen i förorten lär vara de enda med ett stort smil på läpparna efter Manijeh Mehdiyars och Maimuna Abdullahis inlägg. De svenska partierna är inte ensamma i den undfallenhet som präglar både fallet och förhållningssättet till fenomenet. De har istället god hjälp av svenska myndigheter som i sin rädsla för att likt Dagli och Kakabaveh bli stämplade som rasister inte ens vågar agera. Ändå är det precis det som vi folket, partierna och myndigheterna måste göra. Att som nu göra ingenting är undfallenhet och hjälper dessutom inte de vi talar om – de unga flickorna i förorten som blir offer för det mörka som breder ut sig.

Denna grupp, de som blir offer för den förda politiken och de ”förstående” och ”välmenande” inslagen i debatten som riksdagspartierna ger, får egentligen en dödskyss av dessa partier. Vänsterpartiet svek Kakabaveh och Dagli i följande artikel i Aftonbladet. Miljöpartiet är också de i högsta grad skyldiga. Ingen har hittills bett de kvinnliga debattörerna om ursäkt för partikamraten Manijeh Mehdiyars påhopp och användande av termer som är mer befängda än talande.

Att låtsas som om liken i garderoben lyste med sin frånvaro är ingen idé, bevisen finns där för den som vill se sanningen i vitögat Foto: Wikimedia

Partiet har trots det mer lik i garderoben. Mehmet Kaplan gjorde sig känd för sitt uttalande om jihad-resor, men det är inte det enda feltrampet han har begått. Under sin tid som ordförande för Sveriges Muslimska Råd uttalade han sig i hätska ordalag om Lars Wilks Mohammed-teckningar. Han skrev också en artikel tillsammans med partikamraten Yvonne Ruwaida i DN 2007 där de båda anklagade SÄPO för att kartlägga oskyldiga muslimer.

Vänd på resonemanget i artikeln, kan det här ha varit ett försök att ge de krafter som redan låg i startgroparna för vad som komma skulle med IS och annat en hjälpande hand för att slippa insyn? I artikeln argumenterade han för en parlamentarisk granskningsorganisation för att övervaka SÄPO:s arbete. Kan det återigen ha rört sig om ett försök att hindra dem i sitt arbete? Man kan börja undra, särskilt när samme person numer är landets bostadsminister vilket är en skrämmande tanke.

Hans värv slutade inte där. 2011 Bjöd han in Yvonne Ridley, en känd antisemit för att hålla ett seminarium i riksdagen. Hon kidnappades några år tidigare av Afghanska talibaner och hölls fången med risk för avrättning. När hon släpptes hade hon konverterat till islam. Efter detta har hon ägnat sin tid åt att sprida hat och ett antisemitiskt budskap. Efter händelsen gjorde Kaplan i vanlig ordning en pudel, precis som i jihad-resefallet alltså, och var genast tillbaka i finrummen. Mer om det och fler incidenter där sossarna har varit involverade, kan man läsa om i Expressen Debatt i artikeln signerad Fredrik Malm (fp).

Mehmet Kaplan har onekligen många strängar på sin lyra men frågan är vems intressen han springer? Efter varje skandal gör han bara en pudel och sen är allt förlåtet, men få av dessa saker borde ha sluppit igenom som inbjudan av Yvonne Ridley Foto: Wikimedia

De muslimska organisationerna som säger sig företräda muslimer i Sverige då? De har som vi strax ska se själva en rätt extrem agenda som utgår från Muslimska Brödraskapets inriktning, mer om brödraskapet i en artikel från Wikipedia. De har vid flera tillfällen blivit anklagade för att ingå i den krets som Brödraskapet har skapat runt om i Europa för att skaffa sig mer inflytande i dessa länder.

Kontroversen i Brödraskapets ideologi har till exempel legat i vägran att uppmana till upphörande av våld mot staten och medborgarna i Israel. De har också anklagats för att på ett personligt plan ha samarbetat med medlemmar i al-Qaeda och så vidare. Det är alltså dessa svenska organisationer som svenska myndigheter samarbetar med.

De svenska organisationerna har också haft en hel del att stå i vad gäller kritik. Några axplock: Unga Muslimer bjuder in Hakim Quick som gjort sig känd för homofobi (P3), Islamiska Förbundet bjuder in den kände hatpredikanten Salah Sultan (Svenska Kommittén Mot Antisemitism). Samma Sultan har teorier som kan få den mest härdade att storkna som man kan se i klippet nedan.

Visst har den skada dessa människors har åsamkat med sin verksamhet skördat en del offer. Mahmoud Aldebe tvingades att avsäga sig sin riksdagskandidatur till Centerpartiet efter att ha varit ordförande i Sveriges Muslimska Förbund under den period då Salah Sultan bjöds in. Mer om nyheten från Sydsvenskan. Också Omar Mustafa tvangs bort från Socialdemokratin efter att ha bjudit in antisemiter, kvinnofientliga och homofoba talare under sin tid som ordförande i Islamiska Förbundet. Mer om detta i en artikel i Aftonbladet.

För socialdemokraterna blev det dubbelt pinsamt då det också kom anklagelser om att de aktivt samarbetar med extrema krafter inom Sveriges Muslimska Råd (SMR) om representation i partiet. Där skulle muslimer ha garanterats inflytande i form av platser i riksdagen, kommuner och landsting där partiet styr. Mer om detta i Expressens artikel. Slutsatsen att man försöker skaffa sig inflytande genom de etablerade partierna är solklar, men att man också EVENTUELLT har skaffat sig företräde till platser inom social-demokratin som villigt har samarbetat med krafter vars agenda inte alltid har varit helt ärlig.

Skandalen blev inte mindre då Carina Hägg – socialdemokratisk riksdagsledamot sedan flera år – kritiserade partiets samarbete med Muslimska Förbundet, flyttades ner på riksdagslistan. Enligt henne som en konsekvens av kritiken, vad som egentligen ligger bakom är väl förborgat internt inom partiet. Mer om den nyheten från P4 Jönköping. Nästa skandal var när riksdagsledamoten Hillevi Larsson poserade med en Palestinsk flagga och staten Israel borttaget från kartan. Unket för att säga det rent ut.

Hillevi Larsson ses här posera i den kontroversiella bilden, ett tilltag bland många som har gjort socialdemokratin till den outhärdliga soppa partiet är. Foto: Expressen

I andra fall har dock samarbetet gått smärtfritt till. Moderaterna har inte varit utan försök till samma förfaringssätt och där har man inte ens som i fallet socialdemokraterna och centern reagerat. Enligt experten Lorenzo Vidino som är forskare och expert på islamisering och muslimsk politiskt våld i Europa och Nordamerika, är en av personerna i dramat Abdirizak Waberi. Han är vicepresident i Federation of Islamic Organizations in Europe (FIOE). Den organisationen har länge anklagats för att vara Muslimska Brödraskapets lierade i Europa vars syfte är just att skaffa sig inflytande. Kom dock ihåg, detta är en ANKLAGELSE INTE ETT BEVIS.

Han är dock sedan 2010 riksdagsrepresentant för moderaterna och som sådan har han kritiserats. Han skrev till exempel på uppropet om att få bort Nalin Pekgul som ordförande för socialdemokratiska kvinnoförbundet. Ett tilltag som normalt sett ses som inblandning i ett partis inre angelägenhet, men i det här fallet gick man till sist dessa krafter till mötes. Nalin Pekgul är idag inte längre ordförande i förbundet eller riksdagsledamot. Kan det ha varit debattinlägg som det i Expressen som retade upp både honom och Omar Mustafa? Trots kritiken från alla håll har moderaterna ännu inte vidtagit några åtgärder mot det inträffade.

Nalin Pekgul var den som drabbades då debatten skulle kväsas. Moderaten Abdirizak Waberi hade åsikter om saker som var inre angelägenheter för sossarna och snart var Nalins dagar räknade, men vems ärende sprang han egentligen? Foto: Wikimedia

Waberi har också gjort en rad uttalanden som han senare har tagit tillbaka. Som rektor för Römosseskolan, en muslimsk skola i Göteborg och som har fått utstå mycket kritik (artikel från Sveriges Radio) från skolinspektionen, har han gjort uttalanden om ”att kvinnor inte får dansa, att de måste vara oskulder när de gifter sig (essensen av hederskulturerna), att homosexualitet är otillåtet och att muslimska män har rätt till fyra fruar men inte kvinnor till fyra män”. Citatet är hämtat från följande artikel i GP. Uttalanden som sen senare alltså har tagits tillbaka med förklaringar som ”missuppfattning” och ”felciterad”.

Det finns ett skriande behov av en motvikt mot  de krafter som inte har visat sig ha helt rent mjöl i påsen. Det är därför en nästan lättad känsla man får om man läser Hanna Gadbans bok ”Min Jihad”. Jag brukar inte göra reklam på bloggen, men i det här fallet gör jag ett undantag. Det är en mycket viktig bok som bör läsas av alla andra som inte har den synen som mörkermännen har. Här hittar du därför en länk till Cdon som är ett av ställena där den går att inhandla.

Min Jihad är Hanna Gabdans öppenhjärtliga bok som alla borde läsa. Den är ett starkt försök att återta den islam som kidnappats av extremisterna och deras agenda
Foto: Ledarsidorna

Hon pekar i boken ut svenska myndigheter som mer eller mindre medlöpare i det elaka spel som pågår när sådana som Islamiska Förbundet och Unga Muslimer får både pengar och handlingsutrymme för fler konferenser där fler hatare bjuds in. Hon menar också att samhället därmed vänder de krafter ryggen som står för en mer sansad syn på islam. Där samhället borde vända brödraskapets broderorganisationer ryggen, bjuder det istället in dem. Bloggen Fnordspotting har ytterligare ett exempel i sitt inlägg på just detta då Aktuellt bjöd in Svensk Islamiska Samfundets ordförande Abd al Haqq Kielan för att friskriva varje muslim i landet från den antisemitism de anklagas för.

Enligt den tes Gadban driver i boken överges de som står för en mer liberal och öppen syn på religionen. De som ser sin religion som en mer privat angelägenhet kan nu plötsligt ”tvingas” av mörkare krafter att ta ställning eftersom inget eller ingen stoppar mörkermännen och de som har en mer sekulär hållning går samma öde till mötes. Alla ska in i det fack där dessa krafter kan kontrollera dem. Det är alltså inte islam som sådan jag vänder mig emot. Inte heller deras rätt att finnas, agera och debattera är något jag ifrågasätter. Jag välkomnar till och med islam men i dess mer återhållsamma form, extremisterna kan vi alla vara utan.

Förstår över huvud taget våra makthavare vad det är för krafter de lierar sig med och hur deras agenda ser ut? Man kan börja undra och det blir värre eftersom detta händer i flera länder i Europa Foto: Telegraph

Däremot vänder jag mig emot den förtryckande och dubbelbottnade agendan som finns hos de krafter som säger sig representera denna grupp. Jag vänder mig också mot att det officiella Sverige samarbetar med dessa och därmed spelar dem rakt i händerna. Också de svenska partierna, framför allt miljöpartiet, socialdemokraterna och moderaterna,  förtjänar en stor skopa ovett då de inte inser att de vid flera tillfällen har hållit på att bli, i ett fall är ett verktyg för att legitimera dessa. Jag vänder mig till sist mot att behöva se en agenda som talar om ”demokrati” och ”frihet” men som samtidigt andas allt annat än detta. Samma åtskillnad i synsätt kan man hitta i följande inlägg på bloggen Iniskogen.

I Sverige väntar vi alltså på den dagen då mer återhållsamma muslimer ska få ta över och tillåtas att ta plats. Anledningen till att vi inte ser det hända är att flera partier och myndigheter öppet eller under täcket spelar med i ett spel som gynnar extremismen. Vi väntar också på en debatt om de mörkermänniskor som nu tillåts att breda ut sig. En väntan som kan bli långvarig då våra myndigheter och partier som sagt fortsätter att samarbeta med dem som har en minst sagt grumlig agenda.

Krafter som Hanna Gadban, Amineh Kakabaveh, Zegliha Dagli och Bahareh Mohammadi Andersson, finns visserligen men motarbetas som sagt aktivt i debatten till och med av de etablerade. Frågan är fortfarande I Väntan På Vadå? Svenska myndigheter fortsätter alltså sitt samarbete, likaså flera av riksdagspartierna. Det är nog dags att agera nu och se till att städa ut det bagage som flera partier bär på.

Samuel Beckets klassiska pjäs blev snart förvandlad till politisk teater. Innehållet är dock inte lika bra som Samuel Beckets pjäs, tvärtom lämnar den en fadd smak i munnen.
Foto: Sverigesradio

Löjesguiden nominerar idag de svenska politiska partierna, framför allt socialdemokraterna, miljöpartiet och moderaterna, samt de svenska myndigheterna till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Där vi invaggas att tro att våra ideal vilar på demokratisk grund, är ni en ständig källa till det motsatta. Debatt förkvävs med motiv som ”rasism” då det handlar om helt andra saker. Också samarbete med dessa krafter visar på ett stort mått av naivitet. De här krafterna är inte här för att skapa goda exempel, tvärtom är de här för att kapa åt sig en så stor del av agendan och att få en samsyn med sin egna sak. Där har de etablerade och myndigheterna spelat dessa rakt i händerna. Det är med andra ord ett svårslaget rekord helt i klass med den ribba jag – Freakshow Fredrik – lägger för att kalla något sådant för vad det är – galenskap.”

Måttstockstyranniet

Man kan ibland, ja till och med ganska ofta, undra över hur det här landet mår egentligen. Säger man vissa saker är det som en social dödsdom trots att det man säger kanske är sant. Vissa saker säger och skriver man inte, bryter man mot den tysta regeln är det kört. Samtidigt kan den sidan som förtjänar all kritik gå fri både från denna, men också passa på och utdela kritik till den sidan som inte har gjort något. Jag ska här med risk för att bli stämplad som både det ena och det andra, försöka skriva om det som man inte får skriva om.

När Ebba Busch Thor valdes till ny partiledare för kd fick hon utstå en granskning som gränsade till det absurda av landets journalister. Frågor som på ett misstänkliggörande sätt skulle koppla till hennes förflutna inom Livets Ord. Det kunde frågas om kd nu skulle driva kravet av undervisning av så kallad kreationism i skolan. Dagens Eko som ställde frågan gjorde därför ett övertramp, länk till SVT-intervjun hittar du här.

Kreationismen vänder sig mot Darwins idéer om att vi härstammar från apan och att vi har utvecklats under miljontals år. Istället skapades vi så som beskrivs i bibeln
Foto: Wikipedia

Teorin är ju kontroversiell därför att den förneka Darwins evolutionsteori när den förra menar att jorden och livet skapades för högst 10.000 år sedan och att en högre makt (läs: gud!) låg skulle ligga bakom. Det finns bara ett land i världen som har tillåtit teorin att framföras i vissa delstater och det är USA. Artikel om läran kan man läsa om på Wikipedia.  Att anspela på något som få eller inga kristna i Sverige ser som något man bör driva, är rätt magstarkt eftersom ett fåtal i Sverige tror på den.

Det blev samma rabalder kring medlemskap i Livets Ord när förra arbetsmarknads-ministern Elisabeth Svantesson utsågs till posten. Då var spåret hennes engagemang som abortmotståndare som hamnade i fokus. Den dubbla måttstocken kommer bäst i dagern om man jämför med en annan händelse. Det den socialdemokratiske riksdagsmannen Nils Erik Lindblom lyckade med var att påstå att IS var en frihetsrörelse. Jo, ni läste rätt – en frihetsrörelse. Mer om den saken har bloggen Iniskogen skrivit om. Lindbloms blogginlägg togs snart ner och självrannsakan hittar du här.

Låt oss göra en sak klar, jag tillhör inte Livets Ord och jag är inte abortmotståndare. Det är inte det jag försöker säga här. Men är det inte lite konstigt att hennes engagemang hamnar under luppen, medan Lindbloms dumdryga uttalande togs bort och hamnade aldrig ens i något som liknade en tidningsrubrik?

Underliga rubriksättningar har vi ju vant oss vid, men icke-granskande granskande journalister är ett nygammalt fenomen. Vissa saker granskar de med stor iver, andra inte alls Foto: Fagersta-Posten

Också följande lilla pinsamhet för svenska journalister borde ha hamnat i fokus. Samtidigt som både Ebba Busch Thor och Elisabeth Svantesson granskades med mikroskop efter komprometterande saker att smeta ned med, smiter andra under radarn utan minsta granskning. För vem har till exempel frågat Mehmet Kaplan som är medlem i Muslimska Brödraskapet om hans syn på kreationism och hans åsikter om aborträtten. Kan det faktumet att frågorna aldrig har ställts möjligen beror på att nästan 60% av journalistkåren sympatiserar med mp?

Det var ju dessutom samme Kaplan som försökte trivialisera jihad-resor genom att jämföra dessa med svenskar som åkte till Finland för att strida mot Sovjetunionen som anföll landet. Ett argument som han personligen har tagit tillbaka men som har återanvänts av andra av samma tro som han. Uttalandet kan man läsa om på Nyheter Idag.

Att Kaplan inte var ensam om att röra sig i dessa grumliga vatten framkom då en annan muslimsk debattör – Kitimbwa Sabuni – ryckte till Kaplans hjälp i rabaldret efter uttalandet. De båda arbetar i samma kretsar och har samma agenda i många frågor. Också Kaplan har tidigare precis som Sabuni, hamnat i blåsväder då han genom organisationen har kommit i kontakt med ”olämpliga personer”. Sabuni framförde i kölvattnet på jihad-affären den fantastiska tanken att kritiken mot Kaplan i själva verket var islamofobi och dessutom hotade demokratin (???????). Hur kan en debatt och en kritik mot ett uppenbart felaktigt uttalande hota demokratin? Artikeln hittar du i Dagens Samhälle.

”Islamofobi” är ett bekvämt sätt att döda debatten med. Ibland är den befogad, ibland rent påhittad för att kväva just en besvärande debatt eller dölja ett faktum Foto: Wikipedia

Men det är kanske inte så konstigt. Sabuni har tidigare gjort sig känd för att skrika det magiska ordet ”islamofobi” så fort någon har kritiserat hans rätt radikala syn på islam. Ett skällsord som öppnar många dörrar och skrämmer många samhällsdebattörer till tystnad. Till exempel skrev Sabuni en alternativ CERD-rapport (Committee on the Elimination of Racial Discrimination) som skrevs genom FN, att Sverige var en apartheidstat.

Som grund för anklagelsen tog han som exempel att Sverige har fört statliga kampanjer mot hedersvåld, mot tvångsgifte och mot äktenskap med minderåriga. Vad skulle vara så konstigt med dessa kampanjer? Är det inte fullt normalt att reagera på att någon 45-årig man vill gifta sig med en nioårig flicka? Eller tycka det är avskyvärt att någon beordrar mordet på sin egna dotter där släkten bara har att lyda därför att en order är en order? Vore det fel att ens reagera på att någon mot sin vilja tvingas att gifta sig med någon man kanske inte ens har mött? Hallå, du lever i Sverige! Vi har lite andra lagar och värderingar här.

Sabuni har också en fru som heter Fatima Doubakil som också hon har gjort sig bemärkt i debatten. Hennes och makens organisation Muslimska Mänskliga Rättighetskommittén (MMRK) bjöd 2010 in Munir Awad för att tala om terrorlagstiftning som organisationen har kritiserat som ”orättfärdig” och en ”rättsskandal”. Samme Awad greps bara ett par månader senare för planering av terrorattentat mot danska Jyllands-Posten. Hennes uttalanden och stöd kan man läsa mer om på den utmärkta bloggen Fnordspotting.

När debatten handlar om en sidas dåtida övergrepp, men inte en annans nutida har det hela hamnat väldigt snett. Debatt innebär att man får lov att säga sanningen, inte förhindras att göra det Foto: Wikipedia

Sabunis organisation MMRK har också hyllat den fängslade amerikanske terroristen Aafia Siddiqui som är dömd till 86 års fängelse för terrorförberedelser. Samme Siddigui begärde under sin rättegång att juryn skulle dna-testas för att se om någon var jude, kravet avslogs av förklarliga skäl. Mer om alla dessa händelser har Johan Lundberg skrivit om i en artikel i Dagens Samhälle. Samme Lundberg har skrivit boken ”Ljusets Fiender” som är en skrämmande läsning men som ändå måste läsas.

Har då någon journalist grävt i dessa händelser och frågat personerna de där ”besvärande” frågorna? Nej, det har aldrig hänt. Här råder istället de dubbla måttstockarna där vissa inte ens får andas kopplingar till ”smittade” företeelser. Andra kan däremot ha uppenbara lik i garderoben utan att något ont händer dem, än mindre att någon granskar dem. Skulle någon komma på den befängda tanken att granska dessa drar man bara rasistkortet så är den biffen avklarad.

Låt oss ta ett annat exempel på den dubbla måttstocken i media. Pingstpastorn Tommy Dahlman uttalade sig vad som ansågs homofobiskt i bland annat följande debattartikel från sajten Dagen. Jag håller inte med honom men han har rätt till en åsikt. Det ledde dock till att han mer eller mindre fick löpa gatlopp framför allt på Twitter, inte så okej eftersom han fortfarande har rätt till en åsikt i frågan.

Homofobi är naturligtvis inte rätt men det som är fel är tyvärr rätt om man tillhör ”rätt sida”. Sheik Abdullah Hakim Quicks uttalanden är skrämmande men han är samtidigt muslim, alltså oberörbar för kritik Foto: Ibtimes

Också media hakade på, här en artikel från SVT. Samtidigt går det hur bra som helst för andra att bjuda in en person som Sheik Abdullah Hakim Quick till Sveriges Unga Muslimers konferens 2010 utan att det väcker någon större uppmärksamhet utom i Expressen som skrev om det. Han har gjort sig känd för att predika att homosexuella väntar dödsstraff för att detta är i enlighet med koranen. Länk till mp3-inspelningen hittar du här under från den Brittiska bloggen Harry’s Place.

Återigen ser vi den dubbla måttstocken komma fram alltså. Men motiven till detta går djupare än att en majoritet av journalisterna sympatiserar med mp. Det finns en rädsla hos var och en av oss som gör att det lämnas ett utrymme för att kunna uttala sig lite hur som helst och bjuda in vem som helst. Det utrymmet skapas av oron att bli stämplad som rasist och hellre än att bli det ser vi mellan fingrarna. Jag ska inte påstå att alla muslimer bör omfattas av denna kritik, man ska aldrig dra alla över en kam. Men man måste komma ihåg att det samtidigt är så att alla inom religionen inte alltid har rent mjöl i påsen och därför måste kritiseras.

I motsats till vad Kitimbwa Sabuni tror, är kritik och debatt något som tillhör det demokratiska samhället. Då han tror det hotar detta, är det i själva verket en grundförutsättning för ett sådant. Då han tolkar kritiken som ”islamofobi” är det i själva verket ett tecken att många tycker det borde räcka nu. Inget av detta går dock fram och istället fortsätter både han och andra med samma agenda att förespråka att samhället ska anpassas till hans syn, inte tvärtom. Är inte kravet på att en majoritet ska anpassa sig till en minoritet definitionen av odemokratiskt Kitimbwa? Borde han inte tänka på att varje gång islamofobi-kortet dras och debatten medvetet kvävs, ökar SD flera procentenheter?

SD:s bästa vän heter bland annat snedvriden och censurerad debatt, något Sabuni borde tänka på när han försöker kväva alla former av kritik. Hans taktik gynnar ju dem, helt emot hans intressen Foto: DN

Ett exempel på den synen gavs i följande artikel i Metro när han ville ha banker som kunde ge räntefria lån till muslimer som annars ”inte kan äga sin egna bostad” eftersom de inte kan låna pengar med ränta. Ett påstående som slog in redan öppna dörrar eftersom det redan finns banker som har räntefria lån. Här är ett exempel på det från Jak. Muslimer kan redan idag med de regler som gäller starta ekonomiska föreningar som tillsammans finansierar för den enskilde som vill låna utan ränta. Här nere hittar du länken till uppsatsen som talar om både de nationella och internationella, främst då EU:s regler, som kan möjliggöra saken.

Klicka för att komma åt gupea_2077_19699_1.pdf

Sabuni slår inte bara in redan öppna dörrar, han sprider alltså en osanning till förutom de tidigare redovisade. Syftet är väl att utmåla den egna gruppen som offer när de i själva verket har flera möjligheter. Inte heller detta skärskådar svenska journalister och särskilt inte de på Metro. De har redan en liknande agenda som den Sabuni har och lika barn leker ju bäst som det brukar heta. I Metros värld och gärning vill man ju hela tiden måla upp grupper som offer, precis samma sak som Sabuni alltså vill.

Det är trots detta miserabla resultat som svenska journalister kan uppvisa, dags att skärskåda och börja ställa de obehagliga frågorna också till de på andra sidan. Kanske vill de inte, men det gör dem ovärdiga för sitt jobb vilket ju har varit uppenbart rätt länge. Jag tror inte det kommer att hända inom en snar framtid men kravet ligger fast, börja granska de som bör granskas istället för de som inte bör granskas. Det gör bara att det blir uppenbart att svenska journalister har en agenda och att denna inte alltid är så sund som de vill göra gällande.

 Precis som fuskbygge kan förorsaka mögelskador, kan dålig journalistik allvarligt skada samhällsdebatten. Om det dessutom är så att det dåliga jobbet är medvetet pga band till politiska partier och etniska grupper är det femtio gånger så illa Foto: GP

Löjesguiden nominerar idag svenska journalister till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Ingen kan som ni med retorisk skicklighet men också oskicklighet, driva en agenda för att bevisa en poäng som är poänglös. Förövare är offer, oskyldiga utpekade som något de inte är. En sådan klassiker är allt man kan hitta på om ett existerande patriarkat som verkligen existerar, men inte i de grupper man pekar ut utan i de grupper man har lierat sig med. De borde ju granska de religiösa kretsar som samlas i utanförskapets förorter för att förgifta och förtrycka, men istället är hela problematiken som vanligt vita medelålders heterosexuella mäns.

Det är alltså en fullständigt upp och nervänd agenda vi ser. Journalister som antagligen är fullt övertygade om att de handlar i ”rätt syfte” sitter alltså och skapar historier som inte finns. Man låter vidare bli att granska dem som borde granskas mycket mer ingående och tittar åt ett annat håll då uppenbara övertramp sker. Med en sådan yrkeskår som den tredje statsmakten verkar allt mindre tryggt för framtiden”.