Bland ormar och orättvis kritik

I förra veckan riktade ju Veronica Palm kritik (Expressen; Archive) mot stormen om Åsa Romsons ledarstil både som Miljöpartiets ledare såväl som hennes roll som Miljöminister. De senaste veckornas turbulens har ju skapat ett veritabelt drev mot Åsa Romson men också mot Gustav Fridolin och Miljöpartiet. Det enda i artikeln som gick att ta fasta på, var just att Gustav Fridolin har kommit billigt undan. Därför ska nu sökarljuset riktas mot också Fridolin och hans misslyckande.

”Gustav Fridolin är en orm” (Expressen; Archive), de hårda orden fälldes en gång av Leif GW Persson. Så småningom ångrade (Aftonbladet; Archive) han sina omdömen, men karaktärsbeskrivningen fanns fortfarande där. Så är då Gustav Fridolin en ”orm”? Nej, det är han säker inte (?), men han är däremot en ledare som har misslyckats på en rad punkter. Ormar är nämligen betydligt trevligare djur än deras rykte vill göra gällande, det kan däremot ingen miljöpartist beskyllas för att vara.

SnokÄr det en symbol för Miljöpartiet? Är det Gustav Fridolin? Nej, bara en liknelse gjord av Leif GW Persson! Vad han hade emot ormar kan man förstås undra, för att jämföra Fridolin med en orm var orättvist mot ormen Foto: CC BY-SA 3.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=108701

Om vi börjar med politiken och ställningstaganden så har mp misslyckats (SVD) i minst fem frågor. Förbifart Stockholm, Brunkol, Brommas vara eller icke vara, flyktingpolitiken och försvarsfrågan med Nato-frågan som en ovälkommen het potatis är några av de frågor där Mp och språkrören har fått ge med sig. ”Samarbetsregeringen” som Stefan Löfven så stolt deklarerade, har alltså av allt fler Miljöpartister börjat ses som ”samman-brottsregeringen”. Flera mycket smärtsamma beslut, är fortfarande ett stigma för partiet.

Språkrören har helt enkelt varit dåliga på att balansera partiets frågor mot det man har fått ut. Många anser att de har fått ge men inte kunnat ta. Språkrören har också varit dåliga på att förklara varför dessa misslyckanden har skett. De har helt enkelt bara lagt locket på så fort ett nytt misslyckande har uppdagats. Snart har hela cirkusen kring språkrören uppstått då en fråga för mycket har gått åt pipsvängen och svaren om varför som vanligt uteblivit.

Sanningen är att Miljöpartiet som samarbetspartner har setts som svagt av Löfven, och han har därför valt att köra över dem. I flera frågor har detta skett med motiveringen att det inte är samhällsnyttigt. Det tydligaste tecknet på det är Brunkolsfrågan där Mp ville behålla dagbrotten, men låta bli att bryta en enda kolbit. Enorma värden för skattebetalarna skulle alltså gått förlorade. Gustav Fridolin var ju den som för Mp:s räkning målade in sig längst i hörnet när han la upp en brunkolsbit i debatt på SVT och dyrt lovade att inget skulle brytas.

Brunkol kanske inte ska brytas, definitivt inte heller politiska löften. För det hela slutade naturligtvis som man skulle kunnat förmoda. Försäljning (SVT; Archive) genom Vattenfall som ägare som ett företagsbeslut regeringen hade lite med att göra var ett faktum. Vid det här laget fanns nog också en rätt stor frustration hos Socialdemokraterna. Nästa fråga, kärnkraften, ligger som en våt filt över samarbetet och också där kommer Stefan att bli tagen i örat av främst LO och fackförbunden (Arbetet; Archive) om han inte gör något.

Partiet har alltså i flera frågor målat in sig i hörnet. Det är ju alltid lätt att villkora och därmed utlova en rad saker. Att däremot kunna fullfölja utlovade löften och omsätta dem går bra om man regerar ensam. Som däremot Miljöpartiet har fått erfara, är det mindre lätt när man har en samarbetspartner. När man som mp dessutom allt mer börjar se sam- arbetet som ett problem och motpartnern gör detsamma, är problemet uppenbart. Allt för att man villkorade politiken så att möjligheten att backa ur nära nog var noll till sist.

Partiet har gått från att vara idealistiskt parti som har kunnat slänga ur sig vilka  dumheter som helst, till att bli ett som måste ta ansvar. Dessutom har de fått upptäcka att det är en sak att tycka, men en annan att kunna genomföra. Det har alltså varit en stor skillnad för partiet mellan att driva oppositionspolitik och att nu ta ansvar för en regerings hela politik. Ansvarstagandet har ibland lyst med sin frånvaro som i kärnkraftsfrågan, men allt som oftast har det även kärvat i verklighetsförankringen som i brunkolsfrågan.

Tittar man sen på de individuella insatserna för språkrören finns det en sak som det kommer att riktas mycket och helt riktig kritik mot Gustav Fridolin för. Inte heller han har åstadkommit så mycket. Det började med det kaxiga och storvulna löftet om att skolan (Aftonbladet; Archive) skulle fixas på 100 dagar. Nu 450 dagar efter uttalandet, har lite eller inget fixats. Skolan får fortfarande underkänt (allastudier.se), men det går knappast längre att använda lärarna som syndabockar (DN Debatt; Archive).

Problemen ökar, men ingen löser dessa alltså. Inget bra recept på framgång och Fridolin har helt riktigt fått äta upp sitt kavata uttalande. Fortfarande har han mycket att bevisa, men som det tycks väldigt lite att backa upp med. Både kunskap och ledarskap tycks saknas och vore statsministern inte den ryggradslösa ledare han är, borde Fridolin ha bytts ut enbart av det skälet. Detta har inte hänt och därför är skolan ett fortsatt misslyckande som kommer att kasta en lång skugga över Fridolin, däremot inte över statsministern.

LöftenNej det är inte Fridolin iklädd peruk i badet! Trots det finns många likheter med Jayne Mansfield. Fagra löften och lockrop med ekivoka inslag, men så lite som sen infrias. Mansfields filmer är inte vidare underhållande och det är inte Fridolins politik heller. Inte ens hans framträdanden är längre roande. Foto: Wikimedia Commons – Filmaffischen till filmen ”Promises! Promises!”

Gustav Fridolins politiska misslyckanden stannar dock inte i skolans värld. Som Utbildningsminister är han ju högsta ansvarige på sitt departement och också ansvarig för detta inför regeringen. Sakta men säkert visar det sig dock att han har misslyckats också med detta. Följande artikel (Expressen; Archive) talar om kaos på departementsnivå. I den soppan som har skapats, har flera tongivande chefer har sagt upp sig. En av dem efter ”meningsskiljaktigheter” och dessutom med nästan omedelbar verkan.

Det talas i artikeln om Fridolins brist på erfarenhet såväl som organisatoriska problem. De senare skulle ligga i att där man under Alliansen hade en ansvarig för skolfrågan – Jan Björklund (då Fp, nu L) – nu har departementet tre chefer. Aida Hadzialic är ansvarig för gymnasiefrågor och Helene Hellmark Knutsson är ansvarig för högre studier samt forskning. Gustav Fridolin är den som basar över allt och tillsammans med Hadzialic är ansvarig för gymnasiefrågor.

Här har statsministern valt att skapa en rörig organisation med en ansvarig för verksamheten som uppenbarligen inte klarar jobbet eller är mogen att ta sig an den. Skuggan borde alltså vila över statsministern som därmed har visat sig dålig på ytterligare ett område – det organisatoriska. Att statsministern inte heller har reagerat på att kaoset på departementet har eskalerat där flera personer sagt upp sig, är också det extremt anmärkningsvärt. Det övergripande ansvaret är ju trots allt (?) hans!

Ja kritiken har varit orättvis, det erkänner jag Veronica. Den har ju drabbat för få personer! Förutom Romson borde Fridolin ha hudflängts för länge sedan. När man inte ens förstår hur kränkta (Aftonbladet; Archive) kvinnor har blivit över ett fenomen som att inte hälsa i hand, borde kanske också Fridolin bytas ut. Det här helt enkelt för mycket han inte förstår eller klarar av för att det ska kunna kännas stabilt att ha som partiledare eller som minister i en regering.

Mother scolding her daughterKritiken borde finnas där hela tiden och åt alla inom mp, för faktum är att hela partiet har misslyckats. Att de dessutom har två språkrör som inte klarat sin uppgift har definitivt bidragit. Men också statsministern måste ses som skyldig till det som nu händer. Han lär däremot kunna smita bakom ryggen på de två kritiserade, för honom finns ingen brist i den egna regeringen eller politiken. Foto: Wikimedia Commons

Statsministern borde fått löpa gatlopp för dålig organisation och uruselt ledarskap, men har mirakulöst nog sluppit från detta. Dålig uppstyrning och en konstant oförmåga att lyssna på varningsklockorna som också borde ha ringt i hans närvaro, kan man ha många kritiska tankar om. Att som han nära nog medvetet låta ett helt departement haverera är på gränsen till defaitistiskt. Få saker är så tydliga som att också Löfven är en osedvanligt dålig ledare!

Att Löfvens underlydande i tid och otid får fortsätta sitt dåliga arbete med det undermåliga resultat som nu föreligger på skolans område, är i bästa fall ren klumpighet. I sämsta fall är det ett tecken på att också Löfven borde stämplas för vad han är. Att kräva både Fridolins och Löfvens avgång känns som ett understatement där okvädesorden borde hagla. Dags att rösta fram en ny regering, det borde ha skett redan hösten 2014!

När man så summerar den kökkenmödding som kallas ”regeringen”, är det en bister och gråkall läsning. Främst är det krisen i Mp, men också statsministerns ovilja att förstå och oförmåga att leda som ställer till det. Dödskyssen åt Miljöpartiet kan mycket väl redan vara levererad. Hur ska man annars tolka LO-pampen Karl Petter Thorwaldssons när man analyserar budskapet i hans första maj-tal?

I förra helgen var det som bekant första maj och en av talarna var Karl Petter Thorwaldsson. I sitt tal förde han fram något som borde fått alla att flämta, LO och dess medlemmar (som om Karl Petter ens brytt sig om att fråga dessa!) gillar inte Miljöpartiet (Expressen; Archive). Detta ska utläsas som om att Karl Petter Thorwaldsson inte tycker om Mp, det är ju fackets motsvarighet till påven vi talar om. Partiets dagar i regeringen kan alltså vara räknade. Är det någon annan än miljöpartister som skulle sörja detta?

Dödskyss MonumentÄr det LO som nu första maj har levererat dödskyssen åt mp? Man kan undra efter Karl Petter Thorwaldssons tal. Klart är i varje fall att mp kan utveckla sig till en fullt utblommad regeringskris. Foto: Av Enfo – Eget arbete, CC BY-SA 3.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=26156379

Löjesguiden är tillbaka i samma gamla fåra när den nominerar regeringen till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Säger det inte allt när man läser mellan raderna? Hade ni någon självinsikt hade ni avgått innan ni tillträdde, men nu brinner säkert lågan att regera starkare än självinsikten. Det gör er till formstarka kandidater till priset.”

Också Gustav Fridolin ska få en känga i form av en kandidatur till foliehatten. Motiveringen lyder: ”Ett misslyckande är ett misslyckande och aldrig har väl detta varit mer tydligt än i ditt fall. Misslyckanden när du målat in dig i politiska hörn som det är svårare att ta sig ur, i ditt ministerutövande och i flera sakfrågor är så här långt facit. Det gör dig till en självskriven kandidat till priset.”

Insikt?

Har mp börjat komma till insikt (DN; Archive)? Inte en dag för sent i så fall men jag tror på det först när jag ser det och har gnuggat mig ordentligt i ögonen. För man behöver inte läsa långt i artikeln så inser man att den försonande tongången inte är annat än falsk. Gustav Fridolin är t ex stolt över att vara Miljöpartist, det skulle inte jag vara i deras kläder. Miljöpartiet är helt enkelt i mina ögon partiet som med råge har passerat bäst före datumet.

StinkandeNär man skrapar på ytan är det samma stinkande parti som alltid som framträder. Miljöpartiet är kort och gott inte moget rollen att ingå i en regering, så enkelt är det Foto: Wikimedia Commons

Snarare verkar Fridolins nyvaknade intresse för avbön bottna i att partiet går kräftgång och har gjort så under en längre tid i opinionen. Få partier har som hans egna fått utstå så mycket offentligt hån och det med all rätt. Från ledningens sida har man inte bara gjort grova felkalkyleringar av verkligheten och fått betala för det utan också sett till att hamna ordentligt snett i sitt sätt att möta denna. Partiet målade in sig i en inställning om det i det närmaste oändliga antalet flyktingar som skulle komma hit, verkligheten såg annorlunda ut.

Han säger sig fortfarande vara stolt över att äntligen kunna välkomna fler flyktingar än någonsin tidigare. Om man har för avsikt att destabilisera landet finns det grund till att känna sig det. Tycker man däremot inte om att landet faktiskt genomlider en förtroende- kris för den politiska eller mediala eliten finns lite eller inget att vara stolt över. Att denna förtroendekris har förstärkts till det yttersta i just kölvattnet på migrationen tycks däremot inte herr Fridolin riktigt inse.

Han är stolt över många andra saker som en desperat politiker på jakt efter återupp-rättandet av ett svunnet förtroende bör vara. Han är t ex stolt över att lärarlönerna äntligen höjs och att fler anställs i skolan. Någonstans har han en poäng i det för det är faktiskt framgångar, men om man ser till helheten finns fortfarande en bild som inte stämmer. Han lovade ju personligen att han skulle fixa skolan på 100 dagar, nu efter över 500 har han kommit allt längre från det målet.

För Fridolin har knappt ens börjat adressera några av svensk skolas grundproblem. Stöket (Dagens Samhälle; Archive) har han inte ens nämnt. Den OECD-rapport som kom 2014 och som gav svensk skola svidande kritik har han inte heller talat om. Den konstaterar att antalet lektionstimmar i snitt i Sverige ligger på 741 timmar. Jämförbara länder ligger på ett snitt på 942 timmar.

SchweizergardetEn indikation på misslyckandet i skolan måste vara när vissa kommuner tvingats att hyra in väktare för att kunna skapa arbetsro i den. Detta talar inte utbildningsministern ens om när han istället räknar upp alla framgångar Foto: Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=736417

Samma rapport talar om att stöket i skolan har ökat och att allt fler timmar försvinner från ett redan lågt jämförelsetal. Värdefull tid spills på att bara skapa ordning i klassrummen. Inte ett ljud om detta kommer dock över Fridolins läppar. Än mindre har han något förslag som skulle kunna ordna dagens situation och gud förbjude inga som helst sanktions-metoder mot den eller de som står för stöket. Så här sammanfattade OECD det:

”Students do not listen to what the teacher says; there is noise and disorder; the teacher has to wait a long time for students to quiet down; students cannot work well; and students do not start working for a long time after the lessons begin.”

Visserligen kom rapporten när Jan Björklund fortfarande var utbildningsminister men ändå har också den nya regeringen och dess ansvarige minister beröringsskräck inför den. Att känna sig stolt Gustav kräver att det finns skäl till detta. Har man inte det är det som med allt annat i Miljöpartiets värld – luftbubblor.

Nästa kapitel i en sorglig roman där stöket är det tongivande handlar om att det fenomenet har gått så långt att skolor tvingas hyra in väktare för att värna de skötsamma eleverna från de som förstör. Ett exempel på det kommer från Småländska Älmhult (P4 Kronoberg; Archive) där till och med skolans rektor hotades efter det att droger hade flyttat in på skolans område. Tills sist togs det drastiska beslutet att hyra in väktare.

Nästa faktor har Gustav själv ställt till med och det är att de nu nyanlända barnen har fler hinder i skolan än andra barn. Språk, kultur och ovanan att ens gå till skolan är några av de extra bördor dessa barn får dras med och inga extra resurser skjuts till. Istället får skolorna lösa problemen bäst de kan och har resurser till. Problemen (GP; Archive) hopas och ingen, inte minst Fridolin, har vare sig svar eller lösningar.

TransportflygplanVissa elever har inte jetmotorer till sin hjälp för att kunna lyfta. De har däremot lika stor last som ett transportflygplan och utbildningsministern har inga svar på vad som bör göras trots att hans parti har skapat situationen Foto: Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=736417

Det brukar ju heta att man får det man förtjänar och det gäller inte minst Miljöpartiet. Inget annat parti har så snabbt misslyckats med sin regeringsroll som dom och snart sagt varje dag kommer nya bevis på deras misslyckanden. Att Fridolin är ångerköpt ingår i den politiska teater han och andra vänstermänniskor har sysslat med sedan tidigt 70-tal men få är väl de som längre tror på de locktoner som kommer därifrån.

När inte ens partiets egna representanter tror på hans eller Romsons ledarskap (Expressen; Archive) lär nog ödestimmen vara slagen för åtminstone ett misslyckat partiledarval och ett dåligt ministerval. Svensk skola har helt enkelt inte längre råd med Gustav Fridolin.

Peter Eriksson är dock inte ensam i sin kritik mot dagens partiledning. Fridolins gamla mentor Bertil Torekull riktar svidande kritik (Expressen; Archive) mot framför allt Åsa Romson och alla hennes misstag. Inte så undra på då just de kom i parti och minut under en period. Återigen en person alltså som vare sig Sverige eller Miljöpartiet har råd med.

Summan av all jävelskap blir till sist att Miljöpartiet är den svaga länken i det som kallas regeringen. Den bör omedelbart ombildas utan vare sig Vänsterpartiet eller Miljöpartiet ens påtalade i en ny sådan. Varför Vänsterpartiet också dom bör uteslutas från all kontakt med makt återkommer jag till i ett senare inlägg.

MotorcykelVare sig Löfven vill inse det eller inte bör han nog överväga en ommöblering av regeringen utan vare sig Vänsterpartiet eller Miljöpartiet med. Låt dessa långsamt glida iväg så vi kan vinka adjö helst för alltid Foto: Wikimedia Commons

Löjesgudien nominerar idag Miljöpartiet och dess ledning till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Det är tydligt att det fortfarande mest handlar om tom retorik från Miljöpartiets sida i den allmänna debatten. Gustav Fridolin lägger pannan i djupa veck och spelar ångerfull men vad hjälper det om man inte ens är beredd att tala om de verkliga problemen. Han gör det inte bara till ett internt problem för Mp utan också till ett problem för hela landet eftersom han sitter i regeringen och det gör honom och partiet till fullfjädrade kandidater.”