Bland ormar och orättvis kritik

I förra veckan riktade ju Veronica Palm kritik (Expressen; Archive) mot stormen om Åsa Romsons ledarstil både som Miljöpartiets ledare såväl som hennes roll som Miljöminister. De senaste veckornas turbulens har ju skapat ett veritabelt drev mot Åsa Romson men också mot Gustav Fridolin och Miljöpartiet. Det enda i artikeln som gick att ta fasta på, var just att Gustav Fridolin har kommit billigt undan. Därför ska nu sökarljuset riktas mot också Fridolin och hans misslyckande.

”Gustav Fridolin är en orm” (Expressen; Archive), de hårda orden fälldes en gång av Leif GW Persson. Så småningom ångrade (Aftonbladet; Archive) han sina omdömen, men karaktärsbeskrivningen fanns fortfarande där. Så är då Gustav Fridolin en ”orm”? Nej, det är han säker inte (?), men han är däremot en ledare som har misslyckats på en rad punkter. Ormar är nämligen betydligt trevligare djur än deras rykte vill göra gällande, det kan däremot ingen miljöpartist beskyllas för att vara.

Är det en symbol för Miljöpartiet? Är det Gustav Fridolin? Nej, bara en liknelse gjord av Leif GW Persson! Vad han hade emot ormar kan man förstås undra, för att jämföra Fridolin med en orm var orättvist mot ormen Foto: CC BY-SA 3.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=108701

Om vi börjar med politiken och ställningstaganden så har mp misslyckats (SVD) i minst fem frågor. Förbifart Stockholm, Brunkol, Brommas vara eller icke vara, flyktingpolitiken och försvarsfrågan med Nato-frågan som en ovälkommen het potatis är några av de frågor där Mp och språkrören har fått ge med sig. ”Samarbetsregeringen” som Stefan Löfven så stolt deklarerade, har alltså av allt fler Miljöpartister börjat ses som ”samman-brottsregeringen”. Flera mycket smärtsamma beslut, är fortfarande ett stigma för partiet.

Språkrören har helt enkelt varit dåliga på att balansera partiets frågor mot det man har fått ut. Många anser att de har fått ge men inte kunnat ta. Språkrören har också varit dåliga på att förklara varför dessa misslyckanden har skett. De har helt enkelt bara lagt locket på så fort ett nytt misslyckande har uppdagats. Snart har hela cirkusen kring språkrören uppstått då en fråga för mycket har gått åt pipsvängen och svaren om varför som vanligt uteblivit.

Sanningen är att Miljöpartiet som samarbetspartner har setts som svagt av Löfven, och han har därför valt att köra över dem. I flera frågor har detta skett med motiveringen att det inte är samhällsnyttigt. Det tydligaste tecknet på det är Brunkolsfrågan där Mp ville behålla dagbrotten, men låta bli att bryta en enda kolbit. Enorma värden för skattebetalarna skulle alltså gått förlorade. Gustav Fridolin var ju den som för Mp:s räkning målade in sig längst i hörnet när han la upp en brunkolsbit i debatt på SVT och dyrt lovade att inget skulle brytas.

Brunkol kanske inte ska brytas, definitivt inte heller politiska löften. För det hela slutade naturligtvis som man skulle kunnat förmoda. Försäljning (SVT; Archive) genom Vattenfall som ägare som ett företagsbeslut regeringen hade lite med att göra var ett faktum. Vid det här laget fanns nog också en rätt stor frustration hos Socialdemokraterna. Nästa fråga, kärnkraften, ligger som en våt filt över samarbetet och också där kommer Stefan att bli tagen i örat av främst LO och fackförbunden (Arbetet; Archive) om han inte gör något.

Partiet har alltså i flera frågor målat in sig i hörnet. Det är ju alltid lätt att villkora och därmed utlova en rad saker. Att däremot kunna fullfölja utlovade löften och omsätta dem går bra om man regerar ensam. Som däremot Miljöpartiet har fått erfara, är det mindre lätt när man har en samarbetspartner. När man som mp dessutom allt mer börjar se sam- arbetet som ett problem och motpartnern gör detsamma, är problemet uppenbart. Allt för att man villkorade politiken så att möjligheten att backa ur nära nog var noll till sist.

Partiet har gått från att vara idealistiskt parti som har kunnat slänga ur sig vilka  dumheter som helst, till att bli ett som måste ta ansvar. Dessutom har de fått upptäcka att det är en sak att tycka, men en annan att kunna genomföra. Det har alltså varit en stor skillnad för partiet mellan att driva oppositionspolitik och att nu ta ansvar för en regerings hela politik. Ansvarstagandet har ibland lyst med sin frånvaro som i kärnkraftsfrågan, men allt som oftast har det även kärvat i verklighetsförankringen som i brunkolsfrågan.

Tittar man sen på de individuella insatserna för språkrören finns det en sak som det kommer att riktas mycket och helt riktig kritik mot Gustav Fridolin för. Inte heller han har åstadkommit så mycket. Det började med det kaxiga och storvulna löftet om att skolan (Aftonbladet; Archive) skulle fixas på 100 dagar. Nu 450 dagar efter uttalandet, har lite eller inget fixats. Skolan får fortfarande underkänt (allastudier.se), men det går knappast längre att använda lärarna som syndabockar (DN Debatt; Archive).

Problemen ökar, men ingen löser dessa alltså. Inget bra recept på framgång och Fridolin har helt riktigt fått äta upp sitt kavata uttalande. Fortfarande har han mycket att bevisa, men som det tycks väldigt lite att backa upp med. Både kunskap och ledarskap tycks saknas och vore statsministern inte den ryggradslösa ledare han är, borde Fridolin ha bytts ut enbart av det skälet. Detta har inte hänt och därför är skolan ett fortsatt misslyckande som kommer att kasta en lång skugga över Fridolin, däremot inte över statsministern.

Nej det är inte Fridolin iklädd peruk i badet! Trots det finns många likheter med Jayne Mansfield. Fagra löften och lockrop med ekivoka inslag, men så lite som sen infrias. Mansfields filmer är inte vidare underhållande och det är inte Fridolins politik heller. Inte ens hans framträdanden är längre roande. Foto: Wikimedia Commons – Filmaffischen till filmen ”Promises! Promises!”

Gustav Fridolins politiska misslyckanden stannar dock inte i skolans värld. Som Utbildningsminister är han ju högsta ansvarige på sitt departement och också ansvarig för detta inför regeringen. Sakta men säkert visar det sig dock att han har misslyckats också med detta. Följande artikel (Expressen; Archive) talar om kaos på departementsnivå. I den soppan som har skapats, har flera tongivande chefer har sagt upp sig. En av dem efter ”meningsskiljaktigheter” och dessutom med nästan omedelbar verkan.

Det talas i artikeln om Fridolins brist på erfarenhet såväl som organisatoriska problem. De senare skulle ligga i att där man under Alliansen hade en ansvarig för skolfrågan – Jan Björklund (då Fp, nu L) – nu har departementet tre chefer. Aida Hadzialic är ansvarig för gymnasiefrågor och Helene Hellmark Knutsson är ansvarig för högre studier samt forskning. Gustav Fridolin är den som basar över allt och tillsammans med Hadzialic är ansvarig för gymnasiefrågor.

Här har statsministern valt att skapa en rörig organisation med en ansvarig för verksamheten som uppenbarligen inte klarar jobbet eller är mogen att ta sig an den. Skuggan borde alltså vila över statsministern som därmed har visat sig dålig på ytterligare ett område – det organisatoriska. Att statsministern inte heller har reagerat på att kaoset på departementet har eskalerat där flera personer sagt upp sig, är också det extremt anmärkningsvärt. Det övergripande ansvaret är ju trots allt (?) hans!

Ja kritiken har varit orättvis, det erkänner jag Veronica. Den har ju drabbat för få personer! Förutom Romson borde Fridolin ha hudflängts för länge sedan. När man inte ens förstår hur kränkta (Aftonbladet; Archive) kvinnor har blivit över ett fenomen som att inte hälsa i hand, borde kanske också Fridolin bytas ut. Det här helt enkelt för mycket han inte förstår eller klarar av för att det ska kunna kännas stabilt att ha som partiledare eller som minister i en regering.

Kritiken borde finnas där hela tiden och åt alla inom mp, för faktum är att hela partiet har misslyckats. Att de dessutom har två språkrör som inte klarat sin uppgift har definitivt bidragit. Men också statsministern måste ses som skyldig till det som nu händer. Han lär däremot kunna smita bakom ryggen på de två kritiserade, för honom finns ingen brist i den egna regeringen eller politiken. Foto: Wikimedia Commons

Statsministern borde fått löpa gatlopp för dålig organisation och uruselt ledarskap, men har mirakulöst nog sluppit från detta. Dålig uppstyrning och en konstant oförmåga att lyssna på varningsklockorna som också borde ha ringt i hans närvaro, kan man ha många kritiska tankar om. Att som han nära nog medvetet låta ett helt departement haverera är på gränsen till defaitistiskt. Få saker är så tydliga som att också Löfven är en osedvanligt dålig ledare!

Att Löfvens underlydande i tid och otid får fortsätta sitt dåliga arbete med det undermåliga resultat som nu föreligger på skolans område, är i bästa fall ren klumpighet. I sämsta fall är det ett tecken på att också Löfven borde stämplas för vad han är. Att kräva både Fridolins och Löfvens avgång känns som ett understatement där okvädesorden borde hagla. Dags att rösta fram en ny regering, det borde ha skett redan hösten 2014!

När man så summerar den kökkenmödding som kallas ”regeringen”, är det en bister och gråkall läsning. Främst är det krisen i Mp, men också statsministerns ovilja att förstå och oförmåga att leda som ställer till det. Dödskyssen åt Miljöpartiet kan mycket väl redan vara levererad. Hur ska man annars tolka LO-pampen Karl Petter Thorwaldssons när man analyserar budskapet i hans första maj-tal?

I förra helgen var det som bekant första maj och en av talarna var Karl Petter Thorwaldsson. I sitt tal förde han fram något som borde fått alla att flämta, LO och dess medlemmar (som om Karl Petter ens brytt sig om att fråga dessa!) gillar inte Miljöpartiet (Expressen; Archive). Detta ska utläsas som om att Karl Petter Thorwaldsson inte tycker om Mp, det är ju fackets motsvarighet till påven vi talar om. Partiets dagar i regeringen kan alltså vara räknade. Är det någon annan än miljöpartister som skulle sörja detta?

Är det LO som nu första maj har levererat dödskyssen åt mp? Man kan undra efter Karl Petter Thorwaldssons tal. Klart är i varje fall att mp kan utveckla sig till en fullt utblommad regeringskris. Foto: Av Enfo – Eget arbete, CC BY-SA 3.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=26156379

Löjesguiden är tillbaka i samma gamla fåra när den nominerar regeringen till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Säger det inte allt när man läser mellan raderna? Hade ni någon självinsikt hade ni avgått innan ni tillträdde, men nu brinner säkert lågan att regera starkare än självinsikten. Det gör er till formstarka kandidater till priset.”

Också Gustav Fridolin ska få en känga i form av en kandidatur till foliehatten. Motiveringen lyder: ”Ett misslyckande är ett misslyckande och aldrig har väl detta varit mer tydligt än i ditt fall. Misslyckanden när du målat in dig i politiska hörn som det är svårare att ta sig ur, i ditt ministerutövande och i flera sakfrågor är så här långt facit. Det gör dig till en självskriven kandidat till priset.”

Dessa fantastiska teorier

Teorier är just bara teorier. Tankar utkastade i en cyberrymd eller ett sammanhang, oftast för att se hur de landar i samhällsdebatten. Ibland stöter man på kloka och genomtänkta tankar, men alltför ofta är det rena rappakaljan. Vissa av debattörerna är insiktsfulla, andra har inte mycket att säga. Några av dessa är på grund av tidigare försyndelser redan från början diskvalificerade. En som tillhör den senare kategorin är Veronica Palm, det är inte mycket hon säger man kan ta på för mycket allvar och så inte heller den här gången.

För i sitt nya uttalande är hon åter igen ute på tunn is. Det är naturligtvis de av feminismen anstrukna tankarna om Åsa Romson som står i centrum och som är mer felaktiga än någonsin tidigare. I hennes analys (Expressen; Archive) påstås t ex att exemplet Åsa Romson visar att hon som kvinna måste vara bättre än Gustav Fridolin för att bli accepterad. Gustav Fridolin skulle enligt Palm bedömas på sina ambitioner.

Problemet med den tesen är att han inte har några trovärdiga ambitioner kvar längre. Han skulle fixa skolan på 100 dagar, än har han inte ens börjat. Han har därför fått en rättmätig dom som den odugling till minister han är. I fråga efter fråga som berör hans ansvars-område har han i artikel (Norrtelje Tidning; Archive) efter artikel (Aftonbladet; Archive), fått dåliga vitsord. I en får han lika lågt betyg som Åsa Romson. Aftonbladets betygsättning som bygger på omröstning, ger Fridolin 2,7 och Romson 2,6. Ingen större skillnad alltså!

Teorier har visserligen en hel del sanningar att delge världen, men ibland är de så fantastiska att man baxnar. Veronica Palm har som vanligt en teori om hur världen enligt feminister hänger samman. Detta trots att det finns gott om alternativa förklaringar.
Foto: Av SovieleRoger – Eget arbete, CC BY-SA 3.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=17848155

Palm påstår vidare att kvinnor i motsats till män bedöms efter sina meriter. Om man skulle gå på Åsa Romsons utbildning som merit vinner hon på knock out. Hon har doktorerat i miljörätt, Fridolin har ”bara” en ”vanlig” högskoleutbildning. Men som bekant finns fler meriter, t ex personliga. Tittar man på dom så ligger inte Romson bra till. En politiker som låter munnen gå i tid och otid och som gör det ena remarkabla uttalandet efter det andra blir aldrig långvariga i politiken. Det borde Palm veta.

Ska vi ta en liten snabbrepris Veronica? Uttalandet om Auschwitz (SVD; Archive) är en modern klassiker. Sen kom tweetet som kunde tolkas som om miljökonferensen (Expressen; Archive) i Paris skulle ha varit viktigare än de offer som krävdes för attentaten i staden strax innan mötet. Att kalla händelserna i New York 2001 för ”en olycka” (New York Post) blev så pass magstarkt att nu började hennes förmåga att bedöma att ifrågasättas.

Och med all rätt så. Tre uttalanden på mindre än två år som har fått stor uppmärksamhet och också konsekvenser som undrande miner utomlands. Man kan se uttalandena som ”feltolkade” eller ”mindre lämpliga” för att släta över. Faktum kvarstår dock, detta handlar om dåligt omdöme och en konstant oförmåga att tänka innan man talar. Hon sitter dessutom i regeringen. Där ställs än högre krav på person därför att hon nu är en representant för landet och därför har omvärldens ögon på sig.

Dåliga egenskaper om man är vice statsminister och ingår i regeringen där man har en Miljöministerpost. Också det borde Palm veta, men väljer lägligt att ignorera det och se de patriarkala strukturerna istället. Här är det ju solklart så att Romson ansätts för att hon är kvinna, inte för att hon har klantat sig en gång för mycket med ett uttalande som än en gång har väckt både harm och förundran.

Skillnaden mellan Romson och Fridolin är att visserligen har båda misslyckats men Fridolin har lyckats hålla en låg profil om det. Romson har kraschat inför öppen ridå och på ett så spektakulärt sätt med sina uttalanden att hon nu är förbrukad. Foto: By Cruiser-Aust – Own work, CC BY-SA 3.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=12338408

Men visst kan jag vara generös och ge Palm ett halvt rätt för en sak, Fridolin har kommit undan alldeles för billigt. Hans roll i den pågående skandalen inom mp och alla de misstag han har begått, inte minst som skolminister men också som partiledare, kan få en att undra. En fråga som hela tiden dyker upp är om en minister med ett så viktigt område som skolans, får lov att misslyckas så många gånger utan att han, hon eller hen (ironi!) helt enkelt får leta upp ett nytt jobb.

Men jag kan förstå Palms konspiratoriska tankar. Det är trots allt inte lätt att inse att det som förr var så självklart som att kunna göra karriär i föreningarnas Sverige och som sossepamp berika sig, nu är ifrågasatt. Hon skulle ju vid tillträdet som ordförande hos Rädda Barnen få höjt arvode (Expressen; Archive), nu får hon nöja sig med ett sänkt sådant efter allt ståhej. Det beror säkert på att hon är kvinna, inte på att lönen skräddarsytts just för henne med den något kryptiska motiveringen ”ta hänsyn till hennes livssituation”.

Förutom det höjda arvodet kunde Veronica Palm, om allt hade gått igenom och inte protesterna hade tilltagit, fått pension från riksdagen plus en tilltagen lön på 46 800 kronor i månaden. Den förra ordföranden fick nöja sig med 20 000 så nog hade Veronica kommit upp sig alltid. Men det dumma patriarkatet som låter henne jobba gratis efter 14.55 har nu sett till att sätta p för la dolce vita som annars hade hägrat. Inte för att det var fel av Rädda Barnen att sno pengar från de rädda barnen, utan för att Veronica är kvinna inget annat.

Nej, när ska feminismen få en seriös debatt med tänkvärda tankar i denna? Veronica Palms inlägg visar enligt mig på ett rätt brutalt sätt att där är vi långt ifrån än. Det finns de som försöker städa upp i den kökkenmödding som feministerna själva skapar med sitt hat och sin missunnsamhet, men också de kämpar förgäves i dagens debatt. Antingen sladdar de ner i samma krondike, eller också så tystas de i vanlig ordning med kritik och påhopp. Resultatet? Få eller inga män lyssnar, om de nu inte är överlöpare förstås!

Det ljuva livet med höga löner i föreningslivet som sossar vant sig vid genom åren tog ett abrupt slut för Veronica Palm. Kanske därför hon ser konspirationer i allt? Foto: Wikimedia Commons

Löjesguiden nominerar idag Veronica Palm till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Konspirationsteorierna antar helt nya former och skepnader i feminismens värld. En bild du har visat dig slående duktig på att förmedla i alla dina uttalanden och teoribyggen. Det gör dig till en samhällsdebattens Lance Armstrong och därmed också en värdig kandidat.”

Oförmågan att se

Vår statsminister är på så många sätt oförmögen till det mesta att han numer nästan är helt ointressant. Är det inte beslut som väcker förundran, ramaskri eller förvånade miner av förbryllelse, är det uttalanden som väcker helig ilska. Vem kan glömma hans uttalanden om att Sverige har varit naiva (Aftonbladet; Archive)? Den är ju trots att det nu gått en tid, en modern klassiker!

Nu senast har Stefan Löfven för Financial Times beskrivit svensken som en negativ figur som inte förstår att allt går åt rätt håll. Det är väl de dåliga opinionssiffrorna han talar om, men de lär nog inte bli bättre av utspelet. Tidningen har valt att lägga intervjun bakom en betalvägg så därför refereras istället intervjun här i Expressen (Archive). Det är i statsministerns ögon som om svensken marscherar i en helt annan takt än den han själv hör. Så här beskriver han den svenska situationen:

”But the more surreal thing is that all the numbers are going in the right direction, but the picture the public have is that the country is now going in the wrong direction. It’s not only a question about if they are afraid of the refugee crisis; it’s as if everything is going in the wrong direction.”

Svensken straffar alltså hans regering trots att alla siffror pekar åt rätt håll. Det var ju tråkigt att han känner så, men det är i vanlig ordning en rad saker statsministern så där lägligt ”glömmer bort”. Om vi börjar med hans påståenden i artikeln om att allt går åt rätt håll så blir min omedelbara reaktion ett enda ”jaså”.

Att Löfven inte inser hur allt hänger samman är en sak, men en annan är att han tycker sig vara straffad då allt pekar åt rätt håll. Felet med bilden är att allt inte pekar åt rätt håll Foto: Wikimedia Commons

Innan jag skriver något annat, jag är i sig inte emot att ta hit migranter. Det jag har något emot är Sveriges oförmåga att integrera nya grupper i samhället, att se till att de får jobb, att de ska slippa att behöva leva på bidrag, att sjukvården belastas dubbelt eftersom migranternas eftersatta hälsa sätter press på den, att man inte talar om alla problem i lika hög grad som man talar om möjligheterna och mer. Den enkla, ja helt förljugna bild både Löfven och andra ger är helt enkelt för enkelspårig och saknar balans.

För sanningen är att våra resurser är inte oändliga. Visst ska vi solidariskt dela med oss, men bilden som ges av Mp, V och C av att vi kan ge hur mycket som helst är bara fel. Det är just i den rävsaxen Löfven har satt sig och som han nu betalar priset för. Han vill ha ett samarbete med V och Mp, inte för att jag förstår varför men så är det. De två är de två mest migrationsvänliga partierna tillsammans med C. De två har förstått hur man politiskt kapitaliserar ett samarbete vilket har lett till att de har fått oproportionellt inflytande.

I det läget har Löfven lyckats med två saker. Han har lyckats få alla som inte röstade på S, Mp eller V att bli svurna fiender till regeringen, men också att skrämma bort de medel-klassväljare som ville ha en socialistisk light-version. Den gruppen har istället fått vänsterpolitik när den är som sämst. Löfven har alltså aktivt arbetat på att skrämma bort sina väljare och det har han gjort grundligt. Han har också misslyckats med en sak i det sammanhanget och det är att vinna något själv på samarbetet.

Så har vi gruppen klassiska socialdemokratiska väljare, de som blir färre och färre alltså. Numer har ju Löfven och hans Socialdemokrater inte ens största parti inom LO, det är istället Sd (SVT; Archive). Konkurrensen har alltså hårdnat och den striden har Löfven förlorat, mycket på grund av fel politik som återigen beror på de två samarbetspartierna Mp och V. Det är alltså Socialdemokraterna som betalar det högsta politiska priset för samarbetet. Också Mp har fått betala ett högt pris men det är mer deras egna förtjänst.

Det politiska priset ökar för regeringen, särskilt för Socialdemokraterna. De är de som först får betala för Mp:s och V:s vidlyftiga politik. På det kan läggas felaktiga beslut och rent galna förslag så blir bilden mer komplett Foto: Wikimedia Commons

De partitrogna är nog också de vilsna, det är svårt att känna igen det parti de växte upp med. För klassisk socialdemokratisk politik är snart ett minne blott. Den brutala verkligheten, mycket beroende av migrationen och dess följdverkningar, såg till den saken. Biståndet (Aftonbladet; Archive) minskar med fyra miljarder, skolsatsningar (Dagens Arena; Archive) skjuts på framtiden och arbetsmarknaden får mindre pengar. För att ha råd med migrationen försakas nu sakta men säkert kärnan i socialdemokratisk politik.

För att riktigt chocka denna grupp nöjer sig inte Löfven bara med ytterligare ett löftesbrott (Skattebetalarna), utan har redan sett till att svika (Arbetsmarknadsnytt) också de som snart ska pensioneras men inte har råd. Men man har också fått hela den väljarskaran att sätta Socialdemokraternas valsedlar i vrångstrupen genom att börja tala om att ge sig på nästa heliga ko nämligen de sjukskrivna. Förslaget (SVD; Archive), om det realiseras, kommer att svida en lång tid framöver för deras kärnväljare.

Slutsatsen är alltså att Löfven genom sin politik har sett till att reta upp både lättrörliga grupper som snart har bytt fot. Också de traditionalister som annars hellre skulle dö än att rösta på något annat än Socialdemokraterna har börjat ge tappt. När den mer hårdföra inre kretsen blir färre och färre men dessutom mer och mer besvikna, lär inte Löfvens popularitet direkt öka. För på punkt efter punkt sviker han vallöften, sina egna ideal och till sist också de som faktiskt är utsatta. Allt för att migrationen sväljer allt mer resurser.

För att inneha inofficiellt världsrekord i både högsta skattetrycket i världen och de snabbast ökande är en sak, men hur är det med utfallet då? Inte så gott är jag rädd! Också här har Löfven ett framtidsjobb för minst 101 mandatperioder. Något han inte kommer att få med nuvarande takt på dumheterna. När någon betalar, förväntar man sig något tillbaka. Jag är rätt övertygad om att få är väl dom som går in i en affär, köper en dyr vara bara för att få reda på att man betalt för luft.

Tyvärr är det precis det som den svenska välfärden sakta håller på att bli. Någon betalar, man får mindre och mindre själv men de som inte betalar får mer och mer. De prioriteras (HD; Archive) på arbetsmarknaden, kostnader rusar (GT; Archive) utan problem och myndigheter går på knäna (SVT; Archive) men lite eller inget görs åt saken. Men Löfven blickar ut från sitt elfenbenstorn och konstaterar att allt går åt rätt håll, tänk om folk bara  kunde tycka bättre om oss.

När politikerna inte längre har markkontakt förstår de inte heller villkoren för vanliga människor. Ju mindre de förstår, desto fler felaktiga beslut fattar de. Avståndet är till och med så stort att folk och politiker talar olika språk Foto: Brueghel – ”Tower of Babel” Wikimedia Commons

Jag ska ge ett handfast tips till Löfven – sluta undra varför! Det finns minst en uppsjö fler exempel på varför inget går åt rätt håll och varför du har fel, så himla fel, i din omvärlds-beskrivning. Det kommer inte heller att hjälpa dig att gnälla lite för Financial Times när förklaringen finns rakt framför snoken på dig. Att se med sina ideologiska glasögon är tveksamt, att se klart och fördomsfritt så mycket större. Dags att fixa fram en statsminister som inte skyller egna misslyckanden på annat än sig själv.

Löjesguiden nominerar idag Stefan Löfven till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Två ord räcker – Stefan Löfven! Behöver mer sägas för att förklara varför han är en fullfjädrad kandidat?”

Är det verkligen jämställdhet vi vill ha?

I början på sjuttiotalet lade sig den gråaste filten vi hittills har sett över landet. Den kallades progg och var en dålig ursäkt för uselt musicerande. En av ”hitlåtarna” man producerade hette ”Är det verkligen fred vi vill ha” och spelades in av Hoola Bandola Band. Senare kom den ut med postpunkgruppen Imperiet också. Inte så särskilt intressant, inte om jag ska uttala mig i varje fall. Trots det är det många som ser på denna tid med nostalgiska ögon.

För att travestera lite på titeln frågar jag mig idag om det verkligen är jämställdhet vi vill ha. Fan tro det när man läser in fakta i målet. För jag tvivlar inte på att vi som samlas kring vår åsikt vill det, men vill feministerna det? De har ju kopplat ett brottargrepp runt samhället och numer ska allt vara feministiskt. Detta trots att rörelsen knappast lever upp till sin stolta devis om att man står för jämställdhet.

SVD kan nämligen berätta den hemska nyheten (SVD; Archive) att män lyckas bättre än kvinnor på högskoleprovet. Enligt feministisk logik måste man alltså ändra på provet för att inte för många män ska smita in på högskolorna den vägen. För det är ju inte jämlikt att högskolorna 2014 ”bara” hade 59 % kvinnliga studenter (Allehanda; Archive) och numer ännu högre andel, vi måste naturligtvis se till att det blir än fler. För ingen ska inbilla mig att feminism handlar om jämställdhet.

Jämlikhet är en lockande tanke som finns nästan hos varje människa. Problemet är att den inte finns och är subjektiv, den är inte ett absolut tillstånd som ger utrymme åt alla. Feminism är ideologin som PÅSTÅR att den är för jämställdhet, men ser man hur feminister agerar är den allt annat än just detta. Foto: By Josephou – Own work, CC BY-SA 3.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=21532894

Nej, tvärtom så handlar feminism om ojämställdhet. Det räcker med att titta på hur rörelsen agerar så inser man den saken. Men feminism är inte bara ojämställt, dess representanter är också en ivrig förnekare av fakta. Det heter ju alltid att män misshandlar, som jag har tjatat om förut är det en liten grupp som gör det. Resten är väldigt främmande för denna ”sysselsättning”, faktiskt så ointresserad att en majoritet män INTE slår.

Trots dessa brister i både argument och logik, är feminism en av vår tids stora succéhistorier ivrigt påhejade av landets journalister. Detta faktum får tyvärr konsekvenser som inte alltid är så bra. En sådan hittar du via inläggets första länk, den till SVD. Den konsekvensen handlar om uppenbara missar i det egna materialet där slutsatser som borde dras aldrig ens behandlas. Vad sägs om följande logik signerad Mattias Wickberg som jobbar som utredare på Universitet och Högskolerådet:

”Med en matematikdel trodde man att kvinnor skulle få högre poäng eftersom flickor överlag har bättre betyg i matte än pojkar.

– Men tittar man på de nationella proven i matematik så har pojkar bättre resultat än flickor så vår tanke höll inte. Vårt mål är naturligtvis att skillnaderna ska jämnas ut men det är väldigt knepigt, säger Mattias Wickberg, utredare på Universitets- och högskolerådet.”

Första slutsatsen är att antingen missgynnas pojkar när betyg i matematik sätts i skolan eller så är högskoleprovet designat att gynna pojkar så att de presterar bättre på detta än de gör i skolan. Det senare påståendet är dock problematiskt. Högskoleprovet ändrades ju så sent som 2011 för att just råda bot att kvinnor missgynnades i den matematiska delen. Antingen har ju förändringen misslyckats, eller så är det fortfarande så att pojkar får för låga betyg.

När något inte fungerar ändrar man på det. Det nya är att man sedan en tid har ändrat i Högskoleprovet för att gynna en grupp på bekostnad av en annan, men eftersom det också misslyckades så får man väl ändra/gynna kvinnor med ytterligare en ändring. Foto: By Internet Archive Book Images – https://www.flickr.com/photos/internetarchivebookimages/14579023717/Source book page: https://archive.org/stream/architectenginee16847sanf/architectenginee16847sanf#page/n388/mode/1up, No restrictions, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=43476134

Den andra slutsatsen är att tydligen är vi så besatta av tanken på den rättvisa som så sällan finns, att vi till och med är beredda att missgynna en grupp för att kunna gynna en annan. När det väl är gjort kallar vi det ”rättvisa” i brist på sådan så det ska låta fint. Längst i sitt patos och i kampen för rättvisan går professor i pedagogik Christina Cliffordson. Utan empiriska bevis eller data för att underbygga en tes ger hon sin syn i citatet:

”De som tjänar på högskoleprovet är svenska män från socialgrupp ett, så är det”

Men feminister har alltid en fiffig förklaring, i det här fallet är fakta som ska underbygga en tes som bekant bara en manlig härskarteknik. Medan de inriktar sin retorik och sitt fokus på den inbillade fienden dvs mannen, är det däremot få som snubblar över pudelns verkliga kärna. I en debattartikel (Expressen; Archive) signerad Lärarnas Riksförbunds ordförande Bo Jansson, sätts fingret på den. I vanlig ordning när någon säger något som avviker från det redan bestämda förklaringsmönstret, har artikeln bemötts med kompakt tystnad. Tala om härskarteknik, att ignorera är ju en sådan.

För slutsatserna i hans artikel är inte de feminister vill höra. De nya undervisningsformerna som skolan numer är formad kring har inte gynnat pojkar. Tvärtom har de missgynnats och numer sticker Sverige ut som det landet där de könsspecifika skillnaderna i elevernas resultat är bland de högsta. Anna Ekströms utredning som kom för några år landade i samma slutsats. Den lämnade dock inga förslag på hur de uppenbara brister skulle rättas till. Det kan låta lätt konspiratoriskt, men finns det en agenda bakom en sådan miss?

Bo Jansson går till och med så långt att han menar att nu offras de svagare presterande pojkarna för pedagogiska modeord och ingen har vare sig lust eller kunskap att göra något åt allt detta. På det har vi i landet en utbildningsminister som är så passiv att man undrar om han ens lever. Det var ju han som skulle fixa skolan på 100 dagar men som nu har förbrukat över 500 utan att ha lyckats prestera mycket mer än ett jaså och en gäspning. Godnatt Sverige.

År det dags att säga godnatt till Sverige nu? Om Högskolan ska fortsätta den inslagna linjen med ”endast kvinnor” lär nog inte det bidra så mycket till någon jämställdhet. Inte heller skolan går fri från skuld där vissa anser att pojkarna nu offras i en killfientlig skola som mer är intresserad av pedagogiska modeord Foto: Av Kirill Vikentevich Lemokh – Location: Государственный Русский музейDimensions:Web source: [1]Technique: olja på duk, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=10720642

Löjesguiden nominerar idag Utbildningsminister Gustav Fridolin och landets feminister till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Det räcker med att titta på resultatet så förstår man varför ni är nominerade. Inbillade missförhållanden är i själva verket ett missförhållande för den grupp man utpekar som styggelsen. Åtgärder ersätts med fina modeord som ”allas lika värde” och så vidare. Det egentliga arbetet med att verkligen göra något lyser däremot som vanligt med sin frånvaro.”

Insikt?

Har mp börjat komma till insikt (DN; Archive)? Inte en dag för sent i så fall men jag tror på det först när jag ser det och har gnuggat mig ordentligt i ögonen. För man behöver inte läsa långt i artikeln så inser man att den försonande tongången inte är annat än falsk. Gustav Fridolin är t ex stolt över att vara Miljöpartist, det skulle inte jag vara i deras kläder. Miljöpartiet är helt enkelt i mina ögon partiet som med råge har passerat bäst före datumet.

När man skrapar på ytan är det samma stinkande parti som alltid som framträder. Miljöpartiet är kort och gott inte moget rollen att ingå i en regering, så enkelt är det Foto: Wikimedia Commons

Snarare verkar Fridolins nyvaknade intresse för avbön bottna i att partiet går kräftgång och har gjort så under en längre tid i opinionen. Få partier har som hans egna fått utstå så mycket offentligt hån och det med all rätt. Från ledningens sida har man inte bara gjort grova felkalkyleringar av verkligheten och fått betala för det utan också sett till att hamna ordentligt snett i sitt sätt att möta denna. Partiet målade in sig i en inställning om det i det närmaste oändliga antalet flyktingar som skulle komma hit, verkligheten såg annorlunda ut.

Han säger sig fortfarande vara stolt över att äntligen kunna välkomna fler flyktingar än någonsin tidigare. Om man har för avsikt att destabilisera landet finns det grund till att känna sig det. Tycker man däremot inte om att landet faktiskt genomlider en förtroende- kris för den politiska eller mediala eliten finns lite eller inget att vara stolt över. Att denna förtroendekris har förstärkts till det yttersta i just kölvattnet på migrationen tycks däremot inte herr Fridolin riktigt inse.

Han är stolt över många andra saker som en desperat politiker på jakt efter återupp-rättandet av ett svunnet förtroende bör vara. Han är t ex stolt över att lärarlönerna äntligen höjs och att fler anställs i skolan. Någonstans har han en poäng i det för det är faktiskt framgångar, men om man ser till helheten finns fortfarande en bild som inte stämmer. Han lovade ju personligen att han skulle fixa skolan på 100 dagar, nu efter över 500 har han kommit allt längre från det målet.

För Fridolin har knappt ens börjat adressera några av svensk skolas grundproblem. Stöket (Dagens Samhälle; Archive) har han inte ens nämnt. Den OECD-rapport som kom 2014 och som gav svensk skola svidande kritik har han inte heller talat om. Den konstaterar att antalet lektionstimmar i snitt i Sverige ligger på 741 timmar. Jämförbara länder ligger på ett snitt på 942 timmar.

En indikation på misslyckandet i skolan måste vara när vissa kommuner tvingats att hyra in väktare för att kunna skapa arbetsro i den. Detta talar inte utbildningsministern ens om när han istället räknar upp alla framgångar Foto: Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=736417

Samma rapport talar om att stöket i skolan har ökat och att allt fler timmar försvinner från ett redan lågt jämförelsetal. Värdefull tid spills på att bara skapa ordning i klassrummen. Inte ett ljud om detta kommer dock över Fridolins läppar. Än mindre har han något förslag som skulle kunna ordna dagens situation och gud förbjude inga som helst sanktions-metoder mot den eller de som står för stöket. Så här sammanfattade OECD det:

”Students do not listen to what the teacher says; there is noise and disorder; the teacher has to wait a long time for students to quiet down; students cannot work well; and students do not start working for a long time after the lessons begin.”

Visserligen kom rapporten när Jan Björklund fortfarande var utbildningsminister men ändå har också den nya regeringen och dess ansvarige minister beröringsskräck inför den. Att känna sig stolt Gustav kräver att det finns skäl till detta. Har man inte det är det som med allt annat i Miljöpartiets värld – luftbubblor.

Nästa kapitel i en sorglig roman där stöket är det tongivande handlar om att det fenomenet har gått så långt att skolor tvingas hyra in väktare för att värna de skötsamma eleverna från de som förstör. Ett exempel på det kommer från Småländska Älmhult (P4 Kronoberg; Archive) där till och med skolans rektor hotades efter det att droger hade flyttat in på skolans område. Tills sist togs det drastiska beslutet att hyra in väktare.

Nästa faktor har Gustav själv ställt till med och det är att de nu nyanlända barnen har fler hinder i skolan än andra barn. Språk, kultur och ovanan att ens gå till skolan är några av de extra bördor dessa barn får dras med och inga extra resurser skjuts till. Istället får skolorna lösa problemen bäst de kan och har resurser till. Problemen (GP; Archive) hopas och ingen, inte minst Fridolin, har vare sig svar eller lösningar.

Vissa elever har inte jetmotorer till sin hjälp för att kunna lyfta. De har däremot lika stor last som ett transportflygplan och utbildningsministern har inga svar på vad som bör göras trots att hans parti har skapat situationen Foto: Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=736417

Det brukar ju heta att man får det man förtjänar och det gäller inte minst Miljöpartiet. Inget annat parti har så snabbt misslyckats med sin regeringsroll som dom och snart sagt varje dag kommer nya bevis på deras misslyckanden. Att Fridolin är ångerköpt ingår i den politiska teater han och andra vänstermänniskor har sysslat med sedan tidigt 70-tal men få är väl de som längre tror på de locktoner som kommer därifrån.

När inte ens partiets egna representanter tror på hans eller Romsons ledarskap (Expressen; Archive) lär nog ödestimmen vara slagen för åtminstone ett misslyckat partiledarval och ett dåligt ministerval. Svensk skola har helt enkelt inte längre råd med Gustav Fridolin.

Peter Eriksson är dock inte ensam i sin kritik mot dagens partiledning. Fridolins gamla mentor Bertil Torekull riktar svidande kritik (Expressen; Archive) mot framför allt Åsa Romson och alla hennes misstag. Inte så undra på då just de kom i parti och minut under en period. Återigen en person alltså som vare sig Sverige eller Miljöpartiet har råd med.

Summan av all jävelskap blir till sist att Miljöpartiet är den svaga länken i det som kallas regeringen. Den bör omedelbart ombildas utan vare sig Vänsterpartiet eller Miljöpartiet ens påtalade i en ny sådan. Varför Vänsterpartiet också dom bör uteslutas från all kontakt med makt återkommer jag till i ett senare inlägg.

Vare sig Löfven vill inse det eller inte bör han nog överväga en ommöblering av regeringen utan vare sig Vänsterpartiet eller Miljöpartiet med. Låt dessa långsamt glida iväg så vi kan vinka adjö helst för alltid Foto: Wikimedia Commons

Löjesgudien nominerar idag Miljöpartiet och dess ledning till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Det är tydligt att det fortfarande mest handlar om tom retorik från Miljöpartiets sida i den allmänna debatten. Gustav Fridolin lägger pannan i djupa veck och spelar ångerfull men vad hjälper det om man inte ens är beredd att tala om de verkliga problemen. Han gör det inte bara till ett internt problem för Mp utan också till ett problem för hela landet eftersom han sitter i regeringen och det gör honom och partiet till fullfjädrade kandidater.”

Stackars Mp

Det är ingen väl förborgad hemlighet vad jag tycker om Miljöpartiet, enkelt uttryckt så avskyr jag dom och deras politik. Anledningen är också den väldigt enkel, jag kan inte se till vilken nytta deras politik skulle leda. Tvärtom ser jag bara problem med deras förslag. Ett sånt uppenbart är energipolitiken där partiet lyckats få till en smygavveckling av kärnkraften med hjälp av höjningen av den så kallade effektskatten (Ny Teknik).

I en tid då allt fler tecken pekar på att kärnkraften behövs mer än någonsin väljer miljöpartiet att genomföra en skattehöjning och därmed smygnedläggning av denna. Den Gröna Energin levererar inte och kan aldrig täcka landets behov men ändå drivs politiken. Det vore bättre att lägga ner Miljöpartiet Foto: By Unknown – Vattenfallstyrelsen, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=11247345

Skatten höjdes ju med 17 % har ju gjort kärnkraften olönsam och nu läggs kraftverk i malpåse trots att den behövs. Samtidigt som detta sker pumpas det in pengar i så kallad förnyelsebar (SVD Näringsliv; Archive) energi. Detta sker trots att man vet att Tyskland övergav samma projekt på grund av den låga verkningsgraden och att det nu finns siffror också här (från 2012) på samma låga effekt (Folkbladet; Archive). 2,7 % Leverans-säkerhet är inte imponerande, tvärtom är siffran så låg att alla måste reagera.

Det är den här typen av miljardrullningar av dina och mina pengar som partiet hänger sig åt och detta utan positiva resultat. Lekstugepartiet Mp är alltså enligt mig inte moget uppgiften att sitta i en regering. Frågan är om de ens är mogna uppgiften att sitta i riksdagen. Det finns ju en överhängande chans att med sådana partier där tappar folk förtroendet helt och riksdagen blir istället riskdagen eller riksdagiset.

Jag kan dock inte låta bli att bli lite medkännande samtidigt som jag gottar mig åt ett parti i fritt fall. Det brukar ju heta att politik är en blodsport och det stämmer verkligen. För när ett parti som detta nu går från kris till kris kastar (Expressen; Archive) sig alla över det. Till och med internt (Expressen; Archive) växer kritiken. En god ton brukar ju annars vara att hålla sams utåt men ta debatten internt. Nu bråkar man inför i varje fall delvis öppen ridå där det är partiledningen och dess brister som står i fokus.

Faktum är dock att det inte bara är partiledningen som har misslyckats i sitt jobb. Ser man till ministrarna i regeringen har de gett en blek bild av sig själva. Gustav Fridolins 100 dagar då skolan skulle fixas är klassisk. Att det nu har gått ca 450 där inget har hänt lär också det gå till historien. Tittar man på dem som ska samarbeta med regeringen och lösa en del problem finns ytterliga ammunition att hämta för kritikerna. Den som står i gluggen i det perspektivet är ingen mindre än Mehmet Kaplan igen.

Miljöpartiets antagonister håller som bäst på att samla på sig all möjlig ammunition i form av argument och ord för att ytterligare kritisera partiet. De är nu så gott som ansatta från alla håll och kanter Foto: Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=27261

Hans inkompetens som bostadsminister fick en av landets största byggherrar Veidekke genom direktören Lennart Weiss att reagera (Expressen; Archive). Samme Weiss råkar också tillhöra gräddan av Socialdemokraterna, den så kallade sosseteten, där han haft flera tunga uppdrag i die Partei och är gift med Annika Billström – före detta finans-borgarråd i Stockholm. Weiss menade i sin kritik att ministern med sin förda politik missade en historisk chans att göra något åt den usla byggsituationen i landet.

Kritiken är helt riktig, landets bostadsminister mäktar inte med sin uppgift och borde om det politiska modet fanns ha bytts ut för länge sedan. Hans surmulna och infantila reaktion på kritiken bara understryker den bilden. Sedan kritiken framfördes har nämligen bostads-ministern vägrat träffa Veidekke och Lennart Weiss i möten. Det fanns alltså all anledning för honom att förtydliga och fördjupa kritiken (Expressen; Archive) i både följande artikel och i en podcast.

De som alltså inte vill Miljöpartiet väl samlas nu i horder. En del av dem finns internt och riktar sin kritik mot nuvarande ledning, andra finns utanför och pekar på ett vinddrivet parti utan ledning eller dåliga ministrar som inte mäktar med sin uppgift. En sak är här ganska anmärkningsvärd. Lennart Weiss är som sagt inte en dussinfigur i sossesammanhang, tvärtom är han en doldis men en tung sådan. När nu kritiken kommer från honom kommer den eventuellt från socialdemokratin som i så fall nu kanske har börjat tröttna.

Tecknen är inte alldeles glasklara, frågan på vems mandat Lennart Weiss gör sitt uttalande är t ex obesvarad. OM det skulle vara så att han faktiskt har stöd för sin syn i varje fall i delar av partiet och OM han uttalar sig på partiets vägnar, inte de egna, lär Miljöpartiet ligga risigt till i framtiden. Detta kan vara första varningen.

Varningarna bör tas på allvar när de till och med kan komma från den inre kretsen av Socialdemokratin. Miljöpartiets ledning lever allt mer farligt då kritiken nu är både öppen och kommer från samarbetspartners Foto: Av UK Government – UK Traffic signs image database, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=12761371

Löjesguiden nominerar idag Miljöpartiet och dess ledning Åsa Romson och Gustav Fridolin till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Misslyckad politik är misslyckad politik, lite eller inget kan dölja det faktumet. När nu bevisen hopas på hur missriktad partiets politik är finns inte mycket kvar att säga eller göra mer än att möjligen krypa till korset och erkänna sina misstag. Det gör de två huvudpersonerna till extra stora kandidater till priset.”

Nedmonteringens regering

När Löfven tillträdde kallade ju han sin ministär för ”samarbetsregeringen”, nu visar det sig att den titeln är grovt missvisade. Den borde heta ”nedmonteringens regeringen”. Ett nytt exempel såg nämligen dagens ljus under torsdagen i förra veckan då regeringen la fram sitt nya förslag om kvalitetssäkring av högskolan. Läser man förslaget förstår man att nu kommer kvalitén att minska med överljudsfart.

”Speed of Sound” (Överljudsfart) heter berg- och dalbanan som Helene Hellmark Knutsson eventuellt har åkt till dess blodet befann sig i fötterna istället för i huvudet. För ett mer anemiskt förslag än det hon åstadkommit är svårslaget. Foto: Wikimedia Commons

Idag är det andra motsvarande institutioner på andra universitet som tillsammans med Universitetskanslerämbetet (UKÄ) granskar sina kollegor och kommer med kritik mot utbildningar som inte håller måttet. Den principen infördes av Jan Björklund under Alliansens dagar. Detta är ett system som har fungerat väl då flera utbildningar har under- känts av UKÄ. En måttstock i deras arbete har varit om studenterna enligt högskoleför-ordningen har nått uppsatta kunskapsmål eller inte och där har flera universitet fastnat.

Systemet har alltså hittills fungerat och hindrat universitet från att starta kurser hur som helst utan att betänka kunskapsmålen och kvalitén på utbildningen. Men nu vill alltså regeringen ändra på detta och se till att införa ett nytt sätt att bedriva arbetet. Resultatet kan bli en snabbt fallande kvalitet på universitetsutbildningar och därmed har regeringen slutit cirkeln. För går förslaget igenom har man nedmonterat också universiteten.

Med det nya förslaget kommer institutionerna på universiteten att granskas av sig själva, dvs de kommer inte att ha någon som hindrar dem eller en högre instans som granskar dem. Förslaget har redan väckt protester (SVD; Archive) och måste också enligt  mig stoppas omedelbart. Någon kanske tycker att det inte gör så mycket om man genomdriver förslaget (?) men man måste betänka vad som kommer att hända därefter.

Att betrakta/granska sig själv har aldrig varit en bra idé. Förutom den uppenbara att man aldrig riktar kritik mot sig själv eller blir blind inför de egna bristerna, kommer också frågor om objektivitet med i bilden. Förslaget bör därför förpassas till papperskorgen Foto: ”The Toilet of Venus” av Peter Paul Rubens Wikimedia Commons

Förra gången kraschlandningen inom socialdemokraterna hade makten använde man högskolan och dess utbildningar till att dölja verklig arbetslöshet (Hufvudstadsbladet). I intervjun utfrågas Ebba Witt Brattström om hur universitetspolitik i Sverige ser ut och hennes dom är hård:

”Man ska inte använda högre utbildning för att dölja sin arbetslöshetsstatistik. Man ska inte tvinga unga människor att söka studielån och skaffa sig skulder för livet, i stället för ett hederligt jobb eller en riktigt bra utbildning. Det system vi har i Sverige nu innebär någonting mittemellan, sloppy sloppy, för alla. Det ger intryck av ett land som inte tror på sin framtid och inte satsar på sina unga.”

För det är ju det som är förlängningen, att vi kommer att få otaliga kurser som mer eller mindre är ett skämt ur en akademisk synvinkel. Några exempel: Harry Potter-kunskap och Kajakpaddling (Metro; Archive) på Linné-Universitetet i Växjö eller måltids och restaurang-kunskap på Umeå Universitet. Förutom dessa exempel kan man nämna inrättandet av en utbildning i parapsykologi (Sydsvenskan; Archive) vid Lunds Universitet. Vad sägs om tio poäng i tankeöverföring eller andeskådning?

Det lite problematiska är att de här kurserna har det i varje fall funnits en nödbroms, med regeringens förslag lär de multipliceras. Min gissning (?) är att hela upplägget har en baktanke som är än mer cynisk. Med alla nytillkomna kommer också problem som bostadsbrist och arbetslöshet. Regeringen vill säkert inte att SD ska fortsätta att växa så att göra något åt problemen har säkert hög prioritet. En sån metod kan vara den nu åter till heders komna metoden att gömma undan arbetslösheten i kurser på universiteten.

Det KAN alltså vara tricksandet och trollandet med statistiken som återigen ligger bakom förslaget. Det leder till färre öppet arbetslösa men också ett utbildningssystem som alltmer liknar ett fuskbygge av rang. Regeringen tycks alltså ha gjort det igen, misslyckats alltså. Stoppas inte detta förslaget därför att ingen vill fälla regeringen eller att det politiska spelet är viktigare än den faktiska politiken lär vi ligga illa till i framtiden. Det här förslaget lär bara fördjupa Sveriges redan dåliga statistik inom utbildningsväsendet.

Helene Hellmark Knutsson som ligger bakom förslaget som (o)ansvarig Högskoleminister saknar själv högskoleexamen vilket väl är lite talande. Vad du inte har upplevt, sett, erfarit, fått till livs och därmed förstått, är svårt att ha en åsikt om. Än mindre utforma ett förslag om. Hennes bristande kunskaper på området skjuter alltså en hel högskolevärld i sank. Det verkar inte tryggt för framtiden, den slutsatsen behöver man ingen högskoleexamen för att kunna dra.

Sverige blev ytterligare ett haveri rikare i och med förslaget. Vi kan nu stoltsera med ett utbildningssystem som ger medborgaren möjligheten att misslyckas med kunskapsmålen från förskola till högskola. Bra jobbat regeringen! Foto: Wikimedia Commons

Löjesguiden nominerar idag Helene Hellmark Knutsson till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Som den sanne sosse du är, vet du hur man ska manipulerar siffror och statistik. Ingen kan ju som detta parti denna paradgren. När ni nu har tagit er vatten över huvudet med massinvandring som ska mötas med jobb och bostäder gäller det att dölja misslyckandet. Vad bättre än att bland annat tillse att man gömmer undan folk från statistiken i allehanda kurser utan mening eller mål. Det gör dig till en formidabel kandidat.”

Och skrattet fastnade halvvägs

Dagens ämne går att skratta rätt gott åt. Det går till och med att skratta hånfullt åt det, så där som när man pekar finger och elakt skrattar åt ett allmänt elände. Faktum är dock att skrattet fastnar halvvägs upp och det hela blir istället tragikomiskt på ett sätt som sällan har skådats förut. För inte ens i Sverige borde det som nu har inträffat vara möjligt. Vad jag tänker på? Alfons Åberg-gate förstås!

Den huvudmisstänkte ses här umgås med en robotliknande figur på Arlanda Flygplats utanför Stockholm. Troligen kommer väl rotorbladen på roboten komma väl till pass vid en flyktsituation, man kan aldrig lita på nidingar som Alfons Foto: Wikimedia Commons

Det började med en film på en förskola i Malmö. En av favoriterna heter Alfons Åberg och därför visades filmen ”Alfons – Kalas” som innehåller scener från ”Alfons och odjuret”. Den innehåller en del ”läskiga detaljer” som odjur under sängen. Det läskiga odjuret visar sig eftersom Alfons har varit lite dum och slagit en skolkompis och nu visar sig odjuret som en symbol för hans dåliga samvete.

Visningen borde uppenbarligen aldrig ha skett för strax efter gjorde en av föräldrarna en anmälan (GT; Archie-länk) till skolinspektionen och snart hade Malmös skolförvaltning stoppat all visning av filmen. Anledningen till anmälan var att ett av barnen som följd hade fått ”ohyggliga mardrömmar”. Barnet vågade inte sova i sin egna säng och en vecka efter visningen hade det fortfarande inte återhämtat sig. De upprörda föräldrarna hade därmed fått nog och upprättat en anmälan.

Ja, skratta ni, det är ni inte ensamma om! Jag har själv skakat i rena konvulsioner över ”nyheten” och känt ett löjets skimmer vila över historien. Till sist fastnade dock skrattet och jag kom att tänka på helt andra saker än själva händelsen. Drömmar är både ologiska och irrationella, ibland rent av surrealistiska. Vad som är verklighet och fantasi är svårt att skilja åt så barnets mardrömmar kan inte bara per automatik kopplas till filmen. Det är som att säga ”det är en bil” när det finns både Toyota, Volvo, Mercedes och alla andra att välja på.

Men det är nu som skrattet lite grann fastnar. Inte för att föräldrarna curlar sin unge eller överbeskyddar den så till den milda grad att den inte kommer att klara livet längre fram. Det är något de får lov att göra om de vill även om det är synd om barnet. Nej, jag tänker på det offentliga och politiken som vanligt. Skolinspektionen har nog viktigare frågor att behandla än sängvätande ungar. Fortsatt kris för skolan (skolvärlden) borde väl t ex vara prioriterat även om det inte är det för landets skolminister Gustav Fridolin (Mp).

Visst kan man lockas att skratta åt hela händelsen, jag har själv gjort det. Men trots det är skrattet inte den enda reaktionen som fallet frambringar. Att uppta värdefull tid åt struntsaker på medborgarnas bekostnad är inte särskilt roligt Foto: By Hans von Aachen – http://www.hans-von-aachen.com : Home : Info : Pic, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=12430815

En skolminister som ansvarig för skolan som är mer intresserad av politisk styrning än att rätta till problemen är de facto inte en skolminister utan en propagandaminister (Dagens Samhälle; Archive-länk). Skolinspektionen är ett slags lackmuspapper på den senaste politiska styrningen och gör det en myndighet ska göra mot medborgaren och det som politikerna menar att de ska prioritera. Resultatet ser vi här, curling är viktigare än de faktiska problemen.

Malmö kommuns agerande är också rätt intressant. Att som dom reagera med moralpanik och som i det aktuella fallet slå till mot en värnlös figur som Alfons Åberg är i det närmaste patetiskt. Är det den här typen av agerande en redan hårt prövad befolkning betalar sin kommunalskatt för? En stad med nästan dubbelt så hög arbetslöshet (Ekonomifakta) som övriga landet har nog andra bekymmer som bör adresseras än att låta byråkraterna straffa en sagofigur. Borde inte resurserna läggas på det istället för att mobba stackars Alfons?

Det värsta i hela historien är dock i mitt tycke följande. Vi talar dagligen om hur stora bristerna i dagens samhälle är. Det saknas 10 000 poliser (Dagens Juridik; Archive-länk), vi riskerar att få personalbrist (SCB) inom vården och så vidare. Samtidigt finns inte personerna med rätt utbildning för att möta de nya utmaningarna. Det borde alltså utbildas som aldrig förr, en åtgärd som kostar mycket och kräver stora insatser.

Istället för att vidta alla de åtgärder som behövs ser vi avarter som att utreda om en sagopojke kan vara en hälsorisk för förskolebarn eller inte och resurser som är liktydigt med pengar förslösas istället. Där vi borde ha kraftfulla insatser försvagas alltså den ambitionen av kostnader för icke-frågor som denna. Borde inte såna här händelser bli en väckarklocka för att göra saker bättre istället för att slösa tid och pengar på ren rappakalja?

Definition på Rappakalja: När stupiditeten tillåts upphöjas till kommunala utredningar och beslut vilket kostar pengar som kunde lagts på bättre saker. Skyldig: Malmös politiska ledning Foto: Wikipedia

Löjesguiden nominerar idag den rödgröna röran i Malmö kommun till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Ni visar med övertydlighet vad som är galet inom svensk vänster av idag. Icke-frågor upphöjs till nationellt intresse, men de riktigt brännande står åter utan svaren. Det gör er till urstarka kandidater till priset.”

Och luften tog slut

Alla ni som så insiktsfullt kommenterar mina inlägg har kunnat konstatera samma sak. Vi står på ett sluttande plan som heter ”akterdäcket på Titanic” och vi ser vattenlinjen långsamt komma mot våra fötter. Själv har jag varit för naiv när jag både har försökt att se de förlåtande dragen och förklaringarna, men också trott att någon annan än regeringen skulle kunna få priset ”Foliehatt of the Year”. Så är det inte, regeringen kommer att få nomineringen igen och igen för nu har de gjort det för tredje gången denna vecka.

Gustav Fridolin, smaka på de två orden och känn sorg över ett förfall Sverige. Hans rekord i dåliga beslut har hittills satt nya gränser för vad som är möjligt om man inte har tillräcklig kunskap om en verksamhet. Har man dessutom en politisk agenda som innefattar en förändring av rådande synsätt och inställning blir cocktailen rent av giftig. Feminism, intersektionalitet och andra agendor lurar runt hörnet hos en skolminister som har identifierat skolan som ett politiskt slagfält istället för en institution för objektivt lärande.

Ja, han har sett till att få fram pengarna så att lärarlönerna kommer att öka och det är bra. Men där slutar det nog. Han skulle fixa skolan på 100 dagar men efter 365 har den större problem än någonsin. Han vill ändra i skolans undervisningsmaterial så att verkligheten får mindre plats och den tillrättalagda sanningen större. Mer om detta kan du läsa om i DN (unvis.it). Fridolins löften och kraschlandningar har Fnordspotting bloggat om.

Foliehatten och vinnaren av priset börjar bli alltmer självskrivet. Det är som vanligt regeringen som står för praktmissarna och snart prenumererar regeringen på kandidaturen

Nu vill han ta nästa steg i avvecklingen av skolan genom att lösa den gordiska knuten med nyinkomna flyktingar och dålig förkunskap från bristfällig skolor i det gamla hemlandet. Ett faktum som lär gälla alla barn men också så gott som alla vuxna personer då myten om alla välutbildade som nu kommer hit just är en myt. Media är rörande ense om vinsterna som här i en artikel från SVT, men till exempel bloggaren och nationalekonomen Tino Sanandaji är det inte som i följande inlägg.

Det var i tisdagens Aftonbladet som intervjun presenterades om tidningen hade gjort under morgonen. Först kom i vanlig ordning de vanliga ryggdunkningarna och de okritiska frågorna som bara hade syftet att sälja in miljöpartiets politik. Det är med andra ord det vanliga subjektiva sättet att se på miljöpartiet som bara journalister som till nästan 60 % sympatiserar med partiet kan leverera. Bäst var deras slutkläm på intervjun då reportrarna utbrast ”det var intressant”. ”Busted” heter det i amerikansk engelska när man avslöjas.

Cirka 6,30 in i intervjun kommer dock bomben, nyanlända barn ska bedömas individuellt där deras förutsättningar ska mätas. Det låter ju bra. Barn som inte har fått gå tio år i skolan ska ges större chans så att de inte ska behöva klara av alla tio åren på t ex två år. Låter återigen bra. Men slutsatsen av dessa två teser låter inte så bra. Fjortonåringar ska kunna sättas in i andra klass om så behövs, här ska skollagen ändras.

Människors olika förutsättningar sätter både gränser men ger också möjligheter. I skolans värld kommer det att komplicera saker när människor med olika kultur, olika förutsättningar och olika skolors resurser ska fogas in under samma tak. Än mer problem alltså, men också än mer möjligheter med rätt resurser Foto: Aftonbladet

Man kan lätt förledas att tro att det här är en bra lösning, jag kan se det. Problemet är dock att olika människor utvecklas i olika takt och att göra en individuell bedömning kommer att stjäla andra resurser av en skola som redan går på knäna. Det kommer också att kräva en förståelse från oss som samhälle att plötsligt ska vi se 21-åringar som går ut nian. Någonting vi inte för närvarande har. Vår syn är att man är 15 när man går ut och sen vankas det gymnasium. Vuxna människor hittar vi i yrkesliv, inte i grundskola.

Ett annat problem är resurser igen. Om man kommer som nyanländ och ska sättas in i skolan för att få utbildning, hur löser skolministern språkförbistringen som dyker upp? Hur löser man den enskildes problem utan att det drabbar alla andra och stjäl resurser från den ordinarie undervisningen?

Eleven kan visserligen gå i två klasser, språkundervisning i svenska och vanlig samtidigt, men det blir inte bara jobbigt utan också resurskrävande som i sin tur stjäl från annat. Språkförbistringen kommer att hämma skolarbetet som blir mindre effektivt för alla, inte bara eleven/eleverna med problem. Men man kan samtidigt inte lämpa problemet i skolans knä om man samtidigt inte får betydligt mer resurser.

Många kommer att få jobba dubbelt så hårt men också skolan kommer att behöva mer resurser än den har idag. Bered er alltså på skattehöjningar och än mindre välfärd när nu notan ska betalas Foto: ”Two of a kind” by Eddy Van 3000 – Licensed under CC BY-SA 2.0 via Wikimedia Commons

Resultatet blir antingen inget fokus på den nyanlände, vilket inte är rättvist, eller inget fokus på de redan existerande eleverna, inte heller så rättvist kanske. Det blir vare sig hackat eller malet där den enskilde läraren kommer känna sig otillräcklig eller misslyckad hur han eller hon än gör.

Det kommer, gissar jag, krävas två kanske tre olika lärare i samma klass om elevantalet från invandrade grupper blir tillräckligt högt. De förstärkta resurserna kommer att krävas i vissa skolor eftersom alla ska bosätta sig där landsmännen bor. Det är redan idag svårt att rekrytera lärare till invandrartäta områden, och det kan bli än svårare med förslaget eftersom jobbet kan bli så mycket tyngre.

Det kommer i förlängningen bli ett system som är extra resurskrävande för de som har ett extra stort behov av hjälp. Skolan har inte dessa hjälpmedel, men de ska inte heller ha extra resurser men däremot extra arbete. Skolan som redan går på knäna i många avseenden, kommer att ha än mindre att sätta emot när de med förslaget ska anpassa något som undervisning till än fler behov.

Olika behov är ju det som styr resurserna, men här hotar allt mer att bli styrt rakt ut i intet när olika behov ska samsas under samma tak. Risken finns att det vare sig blir hackat eller malet när t ex skolor står utan behöriga lärare Foto: Wikimedia

Samtidigt som detta sker ska skolan också tillämpa pedagogik som måste anpassas till så många behov att den kommer att bli schizofren. För en tolvåring från Somalia har inte samma behov som en åttaåring från Flysta i Spånga. Så många olika faktorer har påverkat dem på vägen att de olika barnens varierade åldrar knappast är det enda problemet. Det här förstår dock inte Gustav Fridolin, är det nåt han förstår över huvud taget?

I slutänden kan förslaget innebära att strået bröt kamelens rygg. En redan ansträngd skola får inte fram de resurser som behövs tillräckligt snabbt. Tillsammans med den redan ansträngda situationen blir det än svårare att arbeta på ett framgångsrikt sätt och till sist kommer skolans resultat att sjunka snabbare än vi har sett hittills.

Lösningen måste istället hittas på ett annat sätt i en annan form. Vuxenskola/specialskola för nyanlända där grundskolans samlade kunskap gås igenom på x antal år där språk, matematik, skriv och läsförståelse och grunderna i kärnämnen sätts i centrum kanske? Eller utbildning kombinerat med arbete i någon form t ex lärlingsanställningar där arbete och studier delas 50/50? Diskussionen om alternativen måste omedelbart sättas igång men förslaget från skolministern är vettlöst.

Det är dags att hitta andra lösningar än de gängse för problemen. Men för att det ska fungera krävs kompetens nog att komma fram med dessa och därmed är utbildningsministern diskvalificerad Foto: Apotea

Till och med utbildningsministerns stabschef kände sig föranledd att tillse att grodorna motades tillbaka till den ankdamm de härstammade från. Han svarade ju tydligt ”Ja……” på frågan om han kunde tänka sig t ex en fjortonåring i samma klass som åttaåringar. Nu låter man meddela att ålder inte ska utgå som kriterium för placering i årskurs vilket man förleddes att tro att skolministern menade. Så här säger den ansvarige Matilda Westerman:

”Lagarna som reglerar kartläggning och årskursplacering för nyanlända innehåller ålder som ett av flera kriterier för vilken årskurs man bör hamna i. Utbildningsministern och regeringen har vid flera tillfällen framhållit att resultatstatistiken, där nyanlända har betydligt sämre resultat än svenskfödda och invandrade elever som gått fler än fyra år i svensk skola, tyder på att många nyanlända placeras i en för hög klass i förhållande till sin utbildningsbakgrund. Det innebär självfallet inte att ålder helt ska utgå som kriterium för årskursplacering, men att det måste vägas mot bland annat elevens utbildningsbakgrund. En tonåring kan givetvis inte läsa med elever som är alltför mycket yngre än en själv, men man måste också placeras i en årskurs där man har rättvisa möjligheter att nå kunskapskraven.”

Det här är en intressant pudel. Först skiter utbildningsministern i det blå skåpet och sen måste hans stabschef rycka ut och rädda hans höghets kungliga bakdel. Än en gång har en regeringsrepresentant visat sig fullt kapabel att misslyckas så kapitalt att till och med tjänstemän måste inkallas för att ställa allt till rätta efter att skiten har träffat fläkten.

Fridolins egna stabschef Matilda Westerman ryckte till sist ut för att rädda ministern från en total härdsmälta på sociala media och andra kanaler. Det gjorde hon genom att göra en pudel åt ministern. Nu kan regeringen söka Rut-avdrag för den städpatrull som rengör efter alla deras vurpor Foto: ”Silver Miniature Poodle stacked” by Belinda – Flickr. Licensed under CC BY 2.0 via Wikimedia Commons

Löjesguiden nominerar idag Gustav Fridolin till priset ”Foliehatt of the Year”. Motiveringen lyder: ”Minister efter minister gör uttalande efter uttalande eller vidtar fullständigt kontraproduktiva eller ogenomtänkta åtgärder. Det hela tycks ingå i det kollektiva mönstret som kallas ”regeringen”. Ovanpå allt tronar en lika inkompetent statsminister som vare sig kan eller vill ta ansvar för det samlade elände han har satt ihop. Hela historien andas så mycket klanteri att luften plötsligt tog slut. Låt regeringen Löfven falla nu genast idag. De inblandade gör den här soppan som kallas ”regeringen” till en ovanligt potent kandidat till priset.”